eileen - så udda att det blir läskigt

Bilden på Ottessa Moshfeghs roman Eileen är tagen i en solstol och jag kan säga att det var tur att jag läste den här krypande otäcka boken i solskenet mitt i sommaren.  Det var länge sedan jag läste något som jag tyckte var så närmast fysiskt otäckt

Det närmar sig jul i den lilla staden, det är 60-tal någonstans i nordöstra USA. Eileen, som skapar en slags ordning i sitt liv genom att kontrollera sin vikt,  ser inte fram emot högtiden. Sedan hennes mor dog för fem år sedan har livet stannat av, 24 år gammal så lever hon tillsammans med sin gravt alkoholiserade och sjuke far och arbetet som sekreterare på en anstalt för pojkar är ett rutinjobb. Det som kan pigga upp livet i den solkiga och trista vardagen är läsa böcker som hon lånar på ortens bibliotek och dagdrömma om en av fångväktarna.. När det en dag börjar en ung, vacker kvinna som kurator på anstalten, Rebecca, så dras Eileen till henne. Kanske kan hon få sitt livs fösta vän?

Det som drabbar mig mest i den här romanen är miljöerna. Så tröstlöst skitigt och ovärdigt som Eileen lever och hur kylan inte på något vis kan lindras, inte ens med alkohol och tabletter. Så ensam och totalt utlämnad hon är och så oförmögen att reda ut sitt eget liv. Det enda som återstår är flykt och den har hon planerat under lång tid, vad som skall hända när hon kommer till NY det har hon ingen plan för. Årstiden och kylan förstärker berättelsen och jag tycker omslaget är riktigt bra. Det här är en bok som förtjänar många läsare och jag hoppas inte att den placeras bland spänningsromanerna i hyllorna för det här. likt Ane Riels Kåda, en roman om en uppväxt i en dysfunktionell familj där få utvägar till ett fullt och värdigt liv finns. Lite associerar jag också till Emily Fridlunds Vargarnas historia, där är något i tonen och berättandet som förenar dem.

Säreget och unikt. Mycket bra!