övergivenheten - Elisabeth Åsbrink

Samma dag som Elisabeth Åsbrinks roman Övergivenheten släpptes på Storytel så lyssnade jag. I princip hela kvällen och lite nästa eftermiddag höll den mig sällskap och inte en minut under lyssningen började tankarna vandra. Jag var helt absorberad av texten. Åsbrink läser själv och berättelsen om de tre kvinnorna, tiden och platserna de lever på är så intressanta på så många olika plan. Jag får lära känna Rita, Sally och Katherine och deras livsöden och genom de tre generationernas kvinnor finns en tråd av tystnad, att finna sig i sitt öde och det skapar en vilsenhet som fortplantar sig genom generationerna.

bildkälla: Bokförlaget Polaris

När romanen börjar så andas Rita äntligt ut. Hon har efter 20 års förhållande blivit en anständigt gift kvinna. Den judiske mannen som försörjt henne och som hon har barn med har levt med sin mor och först när hon dör så kan han gifta sig med Rita. Rita skulle aldrig kunna accepteras i hans familj och inte heller deras gemensamma barn. Dottern Sally har då redan flyttat till Sverige för att undervisa i engelska och boken utspelar sig både i London och Stockholm. Dotterdottern Katherine växer upp utan kontakt med sin mors släkt och bestämmer sig för att söka sin bakgrund, det leder henne till den stad i Grekland därifrån hennes morfar en gång utvandrade - Thessaloniki och vidare till medeltiden Spanien. Jag märker att det här är en väldigt svår roman att beskriva med några få ord, handlingen är en sak men det som griper tag i en är stämningarna, det outsagda och det lågmälda skildrandet av de tre kvinnornas öden som när man läst klart fortfarande är oklara. Liksom makens (vars namn jag just nu glömt) och för den delen alla männen i historien. Det här är en  roman som slingrar sig fram och som uppmanar mig som läser att tänka efter, reflektera. Vad har migrationen, diasporan och ensamheten gjort med de här människorna?

Elisabeth Åsbrink har själv berättat i intervjuer att Övergivenheten delvis är självbiografisk och den nerven känns tydligt i texten men jag upplever också en sorts glidning mot det rent fiktiva. I hennes andra böcker som jag läst t ex Och i Wienerwald står träden kvar, 1947 och Orden som formade Sverige så är ansatsen mer reportage och nu har Åsbrink flyttat sig helt till romanens värld. Jag tycker mycket om det och att få följa med i berättarens tankar och funderingar gör texten långsam och orden värdefulla. Just den typen av texter som utmanar oss lite extra när vi är vana vid snabba klipp och scrolladet, gilla på det!

Söndag den 27 september kl 13 kan man lyssna på Elisabeth när hon berättar om sin bok - på Bokmässan Play!