Sidor

söndag 11 januari 2015

Bilal - på slavrutten till Europa (Fabrizio Gatti)

Gatti pratade så engagerat, passionerat och argt när han intervjuades på bokmässan att jag ställde mig i kö för ett signerat ex av Bilal. To Mignus (sic), no one is illegal! står det med en hänvisning till det språkbruk som omänskliggör de som tagit sig hit med livet som insats. Boken var ju väldigt omskriven när den sent omsider översattes till svenska men jag valde bort den då eftersom jag kände en viss skepsis till wallrafformen och det lite självförhärligande intryck som jag tolkade in i intervuerna med Gatti. Av detta märktes inget på bokmässan utan mest helig vrede över hur Fort Europa agerar för att avskräcka migranter från att söka ett bättre liv. Även om han såg Sverige som ett av de mer ansvarstagande länderna så tyckte han om jag minns rätt att vårt beslut om permanent uppehållstillstånd för flyktingar från Syrien var en papperstiger så länge de inte får visum på plats utan måste ta sig hit på "illegal" väg.

Nåväl, Bilal börjar med Gatti på plats i Senegal och första tredjedelen beskriver en mödosam resa på diverse lastbilar via bottenlöst fattiga Mali och Niger på väg mot Libyen och den dåvarande (ca 2005 antar jag) huvudvägen in i Europa - med båt över Medelhavet till Italien. Gatti pratar med afrikanska medresenärer på resorna på de mellanstationer i Niger - i utkanten till och i oaser i Sahara - där man byter färdsätt och folk blir stranded, utan pengar för att ta sig vidare eller återvända då smugglare och militär/polis tillsammans hänsynslöst bestjäl de utsatta migranterna. Kvinnor prostituerar sig och män utför slavjobb för att kunna fortsätta sin färd. Gatti som europé är fredad från övergrepp men lever farligt då han letar information om människosmugglarna själva. Han är dessutom en väg ut för de medellösa och det blir en konflikt både för honom och för mig när han hjälper respektive inte hjälper folk, det förstnämnda i utbyte mot information till boken. Jag kan inte påstå att Gatti är helt trovärdig när han beskriver sitt eget agerande i vissa situationer, men han försöker att vara transparent så det får ses som en randanmärkning.

Libyen är för farligt att försöka ta sig in i som europé, likaså väljer Gatti bort att faktiskt ta sig över Medelhavet i de livsfarliga smuggelresorna med kasserade båtar. Vi får indirekt följa afrikanska migranters situation i Libyen genom hans brevväxling med två liberianska bröder. Detta är kanske bokens bästa parti, trots att det är det minst wallraffande. Bröderna befinner sig "illegalt" i Libyen samtdigt som Berlusconi närmar sig Khadaffi i ett vidrigt arrangemang med oljeaffärer och samarbete i flyktingfrågan. Khadaffi initierar massarresteringar av afrikanska migranter i Libyen och efter långa lägervistelser deporteras de tillbaka på samma livsfarliga lastbilsrutter genom öknen som de tagit sig norrut med. Denna väg till Fort Europa är nu officiellt stängd till Berlusconis glädje, men under ytan pågår fortfarande människosmugglingen, men nu med ännu större risker.

Tillbaka till wallraffreportage med en Gatti som först simulerar att han flyter iland på Lampedusa, den kombinerade turist- och immigrantläger-ö där Italien vägrat FN-inspektörer tillträde till lägret. Den fingerade identiteten Bilal föds nu, ett alter ego som Gatti säger sig sedan ha burit med sig. Som påstådd kurd blir han först förhörd under flera dagar utan att avslöjas och när han får lämna lägret med ett utvisningsbeslut skulle han om han varit äkta vara troligen stannat i Italien som "illegal" och i så fall kunnat skaffa ett svart jobb. Gatti byter identitet en gång till och exponerar det system av slavliknande arbete som driver de ekonomiska migrantströmmarna. En italiensk jordbruksproduktion beroende av rättslösa lågavlönade arbetare organiserade av ett system av hänsynslösa mellanhänder. Några vedervärdiga händelser redovisas, varav en leder till en diplomatisk konflikt med Polen då det korrupta italienska systemet ser mellan fingrarna även med hur polska arbetare behandlas. Till slut återvänder Gatti till Afrika för en färd söderut, med de deporterade. Cirkeln är sluten i en för oss obegripligt vidrig maskin där unga män och kvinnor riskerar sina liv för att ta sig till länder som föraktar och utnyttjar dem. Det vi ser som orimligt hårt arbete till svältlön är deras väg ut. No one is illegal!

/Gästbloggare M

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!