Joan Fontcuberta - en fotograf som vill ifrågasätta

Ibland trillar man på en utställning som bara fascinerar en. Så var det när vi svängde vänster på Konstmuseet häromdagen - fotografi är oftast inte min grej men Hasselbladspris-vinnaren: Okej då.

Det står i utställningens folder att Joan Fontcuberta är en fotograf som arbetar på gränsen mellan fakta och fiktion, för mig handlade utställningen mycket om att ifrågasätta auktoriteter. Utställningen heter The Photography of Nature - The Nature of Photography och undersöker fotografins möjligheter att visa verkligheten, eller för den del uppfinna verkligheten. Han bygger upp fiktiva scenarier som han griper sig an på ett naturvetenskapligt sätt med diagram, kartor och historiska dokument och berättelserna kring verken är precis sådär skrivna att man, om man inte reflekterar, köper det och kanske till och med säger: kan det verkligen vara sant?

Särskilt i utställningsdelen Sputnik gör han det så skickligt och det påminner oss om att man inte ska tro på allt man ser, det gäller att ha med sig ett kritiskt förhållningssätt och goda allmänkunskaper i sin ryggsäck för att kunna bedöma vad som är sant eller inte. Visst tror vi att det vi läser på nätet är sant? Visst litar vi på att det som ställs ut på ett museum är vetenskapligt korrekt?

Om man inte hamnat på ett konstmuseum då förstås! Det är konstens styrka och absolut nödvändiga uppgift, den att förvilla, ifrågasätta och förtydliga frågorna som behöver ställas i ett samhälle eller hos en enskild människa.

För fyrtio kronor får man just en sådan upplevelse, och ett årskort som räcker hela 2014. Gå till Götaplatsen, gå in genom entrén och ta till vänster.

Undrar om Marcusbiblioteket skrivit något om den här utställningen? Den texten skulle jag vilja läsa!

årets femetta

5

Årets femetta får ändå vara de många fina möten med bokälskare som jag varit med om under året. Alla diskussioner, föreläsningar och samtal både i verkliga livet och på nätet. Årets fem höjdpunkter blir:

Den smått galna idén som föddes runt köksbordet på Vädursgatan: Göteborg läser. Att fler än hundra gillade vår FB-sida och att ett antal intresserade läste Sophie Elkan, kom på promenader trots ösregn, slöt upp på stadsmuseet och på Gunnebo. Fantastiskt roligt! I april var det dags för Bokresan i Breakfast Bookclubs regi. Trots att jag själv var helröten så gjorde alla sköna bloggisar att det blev en mysig helg men massor av bokprat - och Valle Wigers-besök. Najs! Alltid roligt är det att snacka böcker med vännerna i Bokbubblarna. Vi tycker inte alltid lika, men vi har alltid kul ihop, i år blev det också ett teaterbesök och bok och bio. Vi fortsätter väl nästa år tjejer?  September bjöd Bokmässan, inga kommentarer nödvändiga. Bokbloggarmiddag på Pinchos och massor av spontansnack mellan seminarier och monterprogram. Vi ses i september 2014! Oväntad, och mycket positiv överraskning blev sista helgen i oktober. Stockholm Literature på Moderna hade samlat ett startfält helt i min smak och dagsturen dit tillsammans med fina Linda blev höstens höjdpunkt. Intressanta samtal mellan författarna och dessutom en bloggfika. Vidunderligt vacker tågresa i morgonstund med soluppgång över slätten blev årets vackraste - hoppas på repris!

årets vackraste?

augustprisvinnaren - nu som radioföljetong!

Idag startar uppläsningen av Lena Anderssons prisade roman Egenmäktigt förfarande hos Sveriges Radio.  Alla avsnitten ligger redan uppe och man kan lyssna direkt eller spara dem för en regnig dag...

Min reflektion kring romanen kommer här i repris från september 2013:

De fruktansvärda glappen mellan tanke och ord, vilja och uttryck, verklighet och overklighet, samt det som växer i dessa glapp, är vad den här berättelsen handlar om.

Ingenting är enkelt, ingenting är lätt när kärleken blir till besatthet. Kärleken blir till ett energiförbrukande slukhål där själva iden om kärleken blir viktigare än känslorna i sig.

Men förälskelsen är total, även totalitär. Den omfattar allt man gör och tänker, därav dess skövlande kraft.

Egenmäktigt förfarande är Lena Anderssons femte roman och huvudrollen har Ester Nilsson, poet, essäist och filosof. Vid arton års ålder insåg hon att livet ytterst går ut på att förjaga tristessen och när hon nu är trettioett så har livet ändå gått i stå. En vårdag får hon ett uppdrag, hon ska hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask och när hon lär känna hans verk, läser om honom och slutligen träffar honom så är hon fullständigt förlorad. Förälskelse eller beroende, besatthet eller bara ett sätt att bli bekräftad. De bygger upp en relation där:

Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.

Den som vill minst är alltid starkast i en relation, vilket i den här berättelsen är han. Det utvecklar sig till en slags terrorbalans med önskan om att bli älskad, sedd och åtrådd som krigsbyte och där finns en skevhet mellan vinnaren och förloraren. Ester hanterar sina frustrationer med löpträning och just den detaljen tycker jag är uttjatad, tror att det är den fjärde romanen på kort tid där kvinnor tar till maraton för att kontrollera något i sina liv. Med en filosof och en konstnär som huvudkaraktärer så bäddar Lena Andersson annars för en resonerande roman där de existentiella frågorna får ta rejält med plats och hon gör det med meningar som kräver att jag funderar på innehållet, stannar upp, ord som man kan känna igen sig i och återkomma till. Många gånger. 

årets läsfemma

5

Då så, dags för årets bästa läsning. Inte är de enkla att sätta samman de här femmorna - saker kan ju, som bekant, vara bra på så många sätt...

Hur som, här följer fem fin-fina läsupplevelser som jag haft under 2013:

Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu

Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky

Imorgon fyller jag tjugo av Alain Mabanckou

Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn

Trans Atlantic av Colum McCann

och då får ju inte Wolf Hall, Hägring 38, The Lowlands, Open City och Kanada  ens plats på listan...

Konstaterar att läsåret 2013 har bjudit fantastiskt många fina titlar. (Klicka på länkarna för att läsa mina texter.) Kan 2014 verkligen matcha? Vad tror ni andra?

dödergök

Mitt Katarina Wennstam-maraton fortsätter. Nu har jag läst Dödergök som berättar två parallella historier. Precis som i de tidigare böckerna så handlar det om våld mot kvinnor och i den nära familjen och i den här boken får vi följa hur den arbetslösa journalisten Maria Allende flyttar in i ett radhus och snart får reda på allt mer om husets förra ägare. Det visar sig att en ung kvinna har blivit mördad i huset av sin make, polismannen. Marias privata intresse blir snart ett kriminalfall som berör många och ställer svåra moraliska frågor. Samtidigt så utreder åklagaren Madeleine Edwards ett självmord, en ung kurdisk pojke har hängt sig på vinden i hans hemliga flickväns hus. Vad har hänt egentligen och hur ska polisen kunna bevisa att det handlar om ett hedersrelaterat brott?

Just delarna som handlar om hedersmord påminner mig om den fina romanen Asfaltsänglar som jag läste i somras. Där, precis som i Dödergök, diskuteras och problematiseras hur svårt det kan vara för en ung kvinna från en annan kultur att leva ett självständigt liv. Spännande grepp av Wennstam är att väva den berättelsen runt en historia med en svensk välutbildad kvinna som lever i ett destruktivt förhållande och som trots misshandel och våldtäkt inte tar sig därifrån. Inte kan leva fritt. Det ger mig perspektiv på samhället och petar och krafsar i de strukturer och normer, fördomar som vi har lite till mans. Och kvinns.

Nu har jag på kort tid läst Stenhjärtat, Smuts, Svikaren, Alfahannen och Dödergök. Nu känns det bra att ta en paus. Har ni inte läst de här välskrivna och viktiga kriminalhistorierna så finns de alla att låna på e-lib eller lyssna på på StoryTel. Gör det!

och för övrigt påminner jag om

världsutmaningen! Klart att ni vill vara med och läsa och tipsa om bra böcker från hela världen? Klicka er in till Bokmässans Community och gå med i gruppen: Vardagsrum för  världslitteratur.

Hjälp till att sprida ordet!

#världsutmaningen2014

årets författarfemma

5

Utan att bli allt för tjatig så tänker jag mig att jag vill lyfta fram fem författare som jag uppskattat särskilt mycket under året. Så olika - så lika - så olika anledningar:

Jonas Gardell - Hans trilogi om Torka inga tårar knöts ihop. Så viktigt, så förföriskt lättläst om ett allvarligt ämne. Allåldersböcker av bästa slag.
Chimamanda Ngozi Adichie - Hennes skarpa penna beskriver det koloniala arvet och känslan av exil. Både romaner och noveller, alltid tänkvärt.
Håkan Nesser - Hans underfundiga och filosofiska språkdräkt tar spänningsromanerna till en alldeles egen nivå. Skriv snart om Berlin!
Alice Munro - Hennes noveller är mästerliga. Inte bara för att svenska akademin tycker det utan för att de kan läsas om och om igen. Diskuteras, analyseras och njutas.
Kim Thúy - Hennes sprudlande person tar ett rum i besittning och hennes texter är i sin stramhet helt bedårande vackra. Inget extra pynt, bara kompletta konstverk.

Gravity´s Rainbow - I stand defeated

Jag har en tredjedel kvar. På sidan 541 har jag tappat taget om Slothrop. Han befinner sig någonstans i Efterkrigseuropa, eventuellt fortfarande i Tyskland dit han tagit sig i jakt på V2-raketen med serienummer 0 som av oklar anledning skall ge honom svaret på vem han är. Ryssar, ett afrikanskt nazistförband, västmakterna söker också i en cynisk fortsättning på kriget som i sig bara var en cynisk fortsättning på freden. Med ett grepp liknande det i Moment 22 beskriver Pynchon kriget bara som en annan arena för byråkratin, galningarna, maktspelarna att verka på. Eventuellt är pessimismen något mindre förlamande i Gravity´s Rainbow, någonstans beskrevs formen som hysterisk realism och kanske är den bara konstaterande, skriven som den är ett tjugotal år efter det stora vansinnet.

Romanen startar med att vi får stifta bekantskap med en underrättelseorganisation baserad i ett London ansatt av tyskt raketbombardemang. Denna något experimentella enhet jobbar med udda metafysiska metoder, som klärvoajans. En förkrigsberättelse om en rymdvarelse samt engelska bananodlingar (sic) fladdrar förbi innan vi får träffa Slothrop som är en skrivbordsstationerad amerikan under uppsikt av underrättelsetjänsten. Anledningen är att hans (omfattande) kärleksliv med stor precision förutspår var tyska raketer slår ned något dygn senare. Vetenskap genomsyrar boken, eller vetenskap sedd genom ett kalejdoskop. Det är mycket Pavlov inledningsvis och det visar sig så småningom finnas en pavloviansk förklaring till Slothrops förmåga att med större precision än raketernas styrning förutspå nedslagsplats. Slothrop är därför ett begärligt byte, liksom allt annat med ett potentiellt kommersiellt värde.

Nu är detta inte torrt och tekniskt. Tvärtom är Gravity´s Rainbow poetisk, vacker. De satiriska pseudovetenskapliga utvikningarna hålls samman av fantastiska miljö- och stämningsskildringar från denna övergångstid. En bedövande tystnad och väntan tillåts att fylla utrymmet mellan slapstickinfallen. Presensformen ger ytterligare närvaro. Slothrop är en amerikansk spegel som hålls upp mot den gamla världen. Det finns kort sagt ingen anledning att inte fortsätta läsa, men nu får den vila ett tag trots allt. Gästbloggaren är mör.

/Gästbloggare M

mellandagsläsning

Våra romaner lär räcka ett tag...

årets kulturfemma

5

Året har rymt många fina kulturupplevelser och såhär i backspegeln är det väldigt svårt att välja. Det får bli, utan inbördes ordning, en kulturfemma med:

Louisiana - Tara Donovan
Cordoba - Mesquita
Stockholm - Hilma af Klint på Moderna
Göteborg - Heléne Schjerfbeck på Kontsmuseet
Gotland - Kalkladan, Bungenäset

långt från min far

Nina återvänder till sin barndomsstad i västafrika med ett sorgebud i bagaget. Hennes far har gått bort, nu är hon familjens överhuvud och förväntas ta hand om hans affärer.

Återkomsten blir förvirrande och stadens stök tränger sig på, larmet sköljer över henne och hon funderar:

Hur ska jag kunna leva bland så mycket likgiltighet? Hon hade hamnat på en teaterscen där huvudrollsinnehavarna var försvunna och dekoren inte liknade någonting.

I Veronique Tadjos självbiografiska roman Långt från min far möter vi en dotter som tvingas konfrontera sin uppväxt och bilderna av föräldrarna förändras allt eftersom. Nina möter sina släktingar och hittar faderns dokument, syskon uppenbarar sig och livet i det afrikanska landet, som kan vara Elfenbenskusten, är kvar i traditioner som Nina har svårt att rationellt förstå. Känslomässigt får hon bara flyta med och trots att hon upptäcker en helt annan far så finns känslan där. Kärleken.

Det här är en vacker kortroman som på ett enkelt och avskalat språk beskriver sorgen över en förlorad förälder. Jag påmindes lite om en av berättelserna i Marie Ndiayes Tre starka kvinnor och just det här att resa bort för att utbilda sig, skapa ett nytt liv i Frankrike och plötsligt tvingas tillbaka skapar kulturkrockar och spänningar som inte är helt enkla att hantera. Skrock och trolldom sida vid sida med högteknologi, vid födelse och död accentueras de gamla traditionerna. Liknande teman som jag också nyss läste om i Okparantas novellsamling, där finns tankar kring identitet och exil som är centrala för många av de afrikanska författarna som jag läst. I SvD skriver Elise Karlsson i sin recension så mycket vältaligare än jag någonsin förmår:

I ”Långt från min far” låter hon skickligt Nina sakta och prövande upptäcka och avslöja allt det som finns inom henne. Tadjo skriver smärtsamt vackert om förlust och identitet, hur de vävs samman. Påminner oss om hur vi rymmer både de hem vi har och de hem vi saknar.

#världsutmaningen2014

årets novellfemma

5

Det har varit novellernas år här på bloggen och hos alla medlemmar i novellvågen och det kunde ju inte blivit en bättre final än ett nobelpris! En fantastiskt rolig novellvåg genom bokbloggarhavet är nu på väg att ebba ut, i vart fall på den här bloggen och under året har vi tillsammans skapat ett intresse och ett sug efter noveller som aldrig förr. Jag har skrivit fler än 100 inlägg taggade med noveller under året och många fler än jag har lobbat för det fina formatet.

Tänka sig att till och med Svenska akademin hade vett att haka på ;-))

En liten summering, en novellfemma, kommer här:
1. Novellvågen i bokbloggarhavet startar i januari och fler än 20 bloggar hakar på. Vilken uppslutning!
2. Första novellcirkeln handlade om Nathan Englanders novellsamling Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank, succé direkt. Intressanta samtal och bloggen på förlaget spred cirkeln till många. 
3. Under året hade jag kontakt med flera olika förlag som skänkte noveller till utlottningar och andra evenemang på bloggen - stort tack till dem. Det skapade mycket intresse och kanske fick vi några nya novellentusiaster på kroken!
4. Spännande format har novellcirklarna på FB varit. Vi har pratat om kinesiska noveller och om Alice Munros novellsamling Brinnande Livet. FB är ett kravlöst sätt att prata litteratur och det har gett mig mersmak. Novellcirklarna kommer att fortsätta, nästa blir Brasilien berättar i januari.
5. Munromania - jag säger bara Munromania! Vilken underbar novellhyllning på nobeldagen. Extra tack till alla som bidrog till att göra det så festligt!

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

#världsutmaningen2014

Jag hoppas att många vill vara med och läsa och tipsa om bra böcker från hela världen - jag startar härmed en världsutmaning!

Läs böcker från så många olika länder som du vill under 2014 och skriv sedan ett liten blänkare på bokmässans community och tipsa oss andra. Era tips taggar ni med världsutmaningen 2014 och landet samt världsdelen som författaren kommer från. Jag själv kommer att publicera ett tips där och en längre text här på min blogg men man gör precis som man vill. Jag kommer att twittra under #världsutmaningen2014 också. 

Välkomna, häng med mig och hjälp till att sprida tips om bra böcker från hela världen!

#världsutmaningen2014

Fokus på världslitteratur - häng med du också!

Jag har fått det ärofyllda uppdraget att vara ambassadör för bokmässan 2014, tillsammans med mina kompisar  hoppas jag kunna vara med och skapa ett riktigt härligt lässug. Min grej kommer att vara att lyfta fram böcker från länder som inte hör till de allra vanligaste - från Sverige, England och USA läser vi mycket, världen är större än så! 

För att peppa till mer läsning från hela världen så har jag startar en grupp på communityn som kommer att fungera som ett nav. Så här skriver jag om den: 

"Jag som startar gruppen heter Anna Johansson och driver bokbloggen "och dagarna går". Jag hoppas att det här kommer bli en grupp där vi tipsar varandra om bra böcker från hela världen, med tyngdpunkten på böcker från länder man kanske inte läser så ofta. Mina inlägg kommer att handla om litteratur och författare från Östeuropa, Asien, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. Här är alla välkomna att skriva och tipsa om skönlitteratur från hela världen, dessutom kommer en hel del aktiviteter som novellcirklar, utmaningar och annat skoj.

Allt för att vi ska pratar mer om böcker - visst hänger du på?"

Ta dig in till bokmässans community - första gången måste man skapa ett gratisinlogg - och bli sedan medlem i gruppen Vardagsrum för världslitteratur så missar du inget av allt det som kommer att hända där. Välkommen!

PS. På twitter är det #världsutmaningen2014 som gäller

alfahannen

I Wennstams Alfahannen fortsätter hon att skildra mäns sexuella våld mot kvinnor och i den här boken är det filmbranschen som är miljön. Unga flickor som väldigt gärna vill få en chans att bli berömda, medelålders män som gärna vill känna sig unga igen och allt i ögat på kameraobjektiven. Gränsen för vad som är ömsesidigt beroende till utnyttjande är hårfin och en sen natt får Emma nog. Den välkände hollywoodskådespelaren går ett steg för långt och livet blir inte längre sig likt för någon av dem.

Jag blev mycket glad över att möta Emma Wahl igen, den lilla fjortonåringen från Smuts har vuxit upp och utan att avslöja för mycket av handlingen så kändes det fint att träffa henne igen. De övriga människorna från Wennstams böcker är också kvar, där finns poliser, åklagare, advokater, journalister och författare och jag gillar hennes grepp att hon sätter ljuset på olika människor i olika böcker. Grundfrågeställningen finns alltid där och skaver, men genom de olika människorna så ges möjlighet till att stöta och blöta, diskutera och problematisera. Det som jag möjligen kan sakna är de vanliga, omtänksamma och kloka männen. Några små försök att visa på att det finns goda med penis görs, men visst är det här böcker som vill stå på kvinnors sida. Kvinnoporträtten är generellt mer komplexa och männen mer av schabloner men jag läser ändå med andan i halsen, jag engagerar mig i personerna och blir smått förbannad enellanåt. Driv, skickligt uppbyggt och lättläst utan att bli banalt.

Perfekt för slöa mellandagar!

happiness, like water - afrikanska noveller

Lyckan är som vattnet, när man försöker fånga det så glider det mellan fingrarna och försvinner. Det gäller att ta tillvara stunderna av lycka som kommer till en - så resonerar den unga kvinnan i novellen Grace i Chinelo Okparantas samling Happiness, Like Water. Grace - nåden i att följa sitt hjärta, leva i nuet är ett tema som återkommer i den här unga nigeriansk/amerikanska författarinnan texter, ett annat är svårigheten att leva mellan två kulturer. Flera noveller handlar om hur svårt det kan vara för en familj att komma till ett främmande land och delar av inspirationen till dem är hämtade från Chinelos egen uppväxt. Hon kom till USA som tioåring och har levt hela sitt liv i två världar.

Där finns också noveller som berättar om hur traditionella sedvänjor lever kvar sida vid sida det moderna livet i Nigeria och hur människorna vänder sig till dem när de är extra utsatta. Barnlöshet, lycka i affärer och sjukdomar, det mesta kan botas med trolldom.  I en intervju i Saraba kan jag läsa att hon tillbringat mycket tid tillsammans med sina släktingar i Nigeria och att flera av novellerna är löst baserade på upplevelser hon haft där. Just nu skriver hon på debutromanen: Under the Udala Trees - den ska jag absolut läsa!

Jag hittade till Chinelo Okparanta via den fina tidskriften Granta som publicerade en översättning av novellen America i sitt debutnummer. Har man lust kan den läsas här i full engelsk version. Jag skrev om den i våras HäR. Just den novellen var också med på den korta listan inför The Caine Prize of African Writing  2013. Är man det minsta intresserad av afrikansk litteratur så ska man kolla in författarna som nomineras där. Här på bloggen hittar man mina texter om några av dem:
Leila Abouela: Minaret
Sefi Atta: Allt gott ska komma dig till del
Doreen Baingana: Tropiska fiskar
Mia Couto: Sjöjungfruns andra fot
Petina Gappah: Sorgesång för Easterly

och förstås Chimamanda Ngozi Adichie som jag har skrivit många, många inlägg om. 

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

tomtarna önska God Jul

Tomtarna önska God Jul!

Granen - Tove Jansson

Hösten har inneburit en hel del Tove Jansson för mig.
Lyssna nu på henne när hon läser Granen!
Oskattbart!

smått murakamish....

Man kan ju undra vem som vill ge oss en liten vink? Vi hade i familjen redan en bokkatalog och ett årskort till det blåvita laget - idag i posten kom dubbletterna. Två läsare - två sportfånar. Sant!  

sistaminutenklapp? - Unicef!

Köp en gåva hos Unicef - skriv ut gåvobeviset = bästa julklappen!

skuggpojken - Lucifer

Skuggpojken är en spänningsroman som jag skulle velat läsa istället för att lyssna på. Allt som oftast funkar ljudbok utmärkt just med deckare men det är extremt svårt för mig att komma ihåg citat. Och från den här texten hade jag velat bjuda ett gäng otroligt fina formuleringar - Vallgren har en konst att sätta samman orden som gör att det funkar så bra. Han är en mästare på att skapa miljöer och stämningar som bara drabbar!

Erkännas ska att det här är en roman med extra allt, det är som att Vallgren under sitt alias Lucifer ska vräka på full spruta med genrens kännetecken, dra storyn ett par extra varv och riktigt gotta sig i detaljer á la Jussi Adler Olson, men jag låter det passera för språket är så glimrande. Handlingen då?

Det här är en lättläst historia som drar en in i berättelsen direkt, redan efter en stund är man fast. Huvudrollen innehar Danny Katz, en knappt 40-årig översättare med utbildning från militären och ett ständigt sug efter heroin. Han är oerhört begåvad men har inte alltid koll på vad som är bra för honom och i den här första boken så dras han in i ett sökande efter sin studiekamrat som försvunnit. Det visar sig att kamratens bror också försvann spårlöst, fast för 40 år sedan, och letandet blir både farligt och fysiskt krävande.

Noir: mörkt, trasigt - övergrepp, våld. Smutsigt, solkigt - droger, voodoo. Borde inte vara en bok för mig men jag lyssnade andäktigt vidare. Jag ville veta hur det gick, jag ville lära känna Katz bättre och jag ser fram emot fler böcker i den här serien.

SvD, GP och Lottens Bokblogg har också skrivit om boken.

julebänken

Ingen gran i sikte - då blir det en julebänk...

lite statistik så här på söndagen

Snart 300 000 sidvisningar här på min lilla hörna av det stora internätet. Nästan 10 000 kommentarer, man kan ju undra hur alla läsare hittar hit?

Får helt enkelt kolla in sökorden - i höst har bland annat
- thrillerisland schack
- ex fru glömde mig snabbt
- fördelar med en kollaps

och den mest otippade:

- knulla i lödöse

hittat till mig via den stora allvetande sökmotorn. Alltså mycket kan man finna här på bloggen, helt klart men...

Kikar man på hela året så är det allra vanligaste sökordet fortfarande Arne Anka, gästbloggar'ns inlägg om den vresige ankan är omåttligt populärt. Annat poppis är "Nalle Puh citat" (och det kliar i mig att rätta den särskrivningen...), bjuder därför:

smuts - Wennstam om sex

I Smuts skriver Katarina om det komplicerade förhållandet som många männsikor har till sex. Hon beskriver sex som makt, sex som drog, sex som ett sätt att försörja sig. Huvudtemat är trafficking  och brottsmålet handlar om en ung estnisk flicka som anmält en torsk för misshandel.

Berättelsen, som är en blandning mellan kriminalroman och relationsroman, utgår från det "perfekta" paret på väg in i medelåldern. Jonas är advokat och Rebecka journalist, de har en vacker funkisvilla och på ytan är allt bara fint. Bakom fasaden finns något annat, dubbellivet hotas och utmanas rejält när Jonas blir tillfrågad om han kan vara expertkommentator i TV. Den första stora rättegången sedan sexköpslagen infördes ska genomföras i Sverige och intresset från media är stort. Trycket ökar på Jonas och familjelivet krackelerar.

Jag tycker särskilt porträttet av den fjortonåriga tonårsdottern var gripande. Hon är osäker, kontaktsökande och är både skrämd och fascinerad av att upptäcka sexualiteten i sin kropp. Hon känner en skuld och skam samtidigt som hon inget hellre vill än att bli älskad. Utsattheten hos den unga flickan, utsattheten hos de unga prostituerade och den konstiga mansrollen där sex är lika med makt bildar en otäck historia som känns både mänsklig och viktig.

Tidigare i höstas läste jag Stenhjärtat. Jag gillar att böckerna verkar väl researchade, beskriver advokaternas arbete på ett trovärdigt sätt och tar upp aktuella samtidsfrågor samtidigt som jag får möta människor av kött och blod. Jag ska läsa vidare, som tur är finns där flera titlar ännu olästa att låna på e-lib.

bokbloggare mot rasism: Jag ringer mina bröder

Under parollen "bokbloggare mot rasism" vill vi tillsammans manifestera vikten av mångfald och tolerans i Sverige. Kampanjen pågår hela dagen och jag kommer att publicera ett antal boktips på böcker som bidrar till att göra världen mer nyansrik och förhoppningsvis mindre svart och vit.

Tips nummer sex är en repris från december 2012:

Jag ringer mina bröder går som ett omkväde genom hela Jonas Hassen Khemiris samtidsroman, som en magisk formel som ska ställa allt till rätta och låta världen bli till det den var innan bomben.

Det är en fantastisk upplevelse att lyssna till den här boken, Hamadi Khemiri (som är Jonas Hassens bror) läser den med sin speciella röst så som den skulle kunna framföras på scen. Dialogerna med verkliga och tänkta bröder inuti Amors huvud får liv. Jag får följa den unge mannen i ett dygn där han vaknar upp som en vanlig, smått bakfull, kemistudent och hur hans verklighet skruvas varv på varv tills jag som läser inte längre kan vara säker på något längre. Han lodar runt i Stockholms innerstad med en ryggsäck, en kniv och ett utslitet borrhuvud och paranoian tränger sig på. Är han förföljd eller känner han sig förföljd? Han hör definitivt till gruppen suspekta: mörkögd, arabisk ung man.  Är man automatiskt misstänkt då? Kemiintresserad, då kan man en del om bomber, inte sant? 

Det här är en på många vis allvarlig och viktig liten roman som har paketerat sitt budskap på ett lättsamt sätt. Jag småfnissar åt Amor och får världsbilden något knuffad och petad på samtidigt. Det är så som en text ska fungera för att vara riktigt bra! Tydligt är att Khemiri har ett politiskt budskap med sin roman, han vill diskutera samhället av i dag där begreppet "vi", sina bröder oavsett bakgrund, förutsätter att man har ett "de andra" att definiera sig utifrån. 

Jag twittrade häromdagen om min läsning och blev då retweetad av Malmö Stadsteater, så nu vet jag då att pjäsen har premiär den 18 januari 2013, dessutom vet jag att både Jessica på Ord och inga visor och Annika Koldenius tyckte att det var lite svårt att skriva om den här boken. Den är förrädiskt lättsam, den ger mig några skissartade utsnitt ur en dag och rör runt i mina tankar. Jag undrar vad som hänt om jag fått lära känna Amor lite mer? Skulle jag ens velat det? Hade en lägre text lämnat mig med färre frågor eller måhända fler?

Den här kortromanen är baserad på en novell som Jonas Hassen Khemiri skrev i december 2010, en vecka efter bilbombningarna i Stockholm och den texten bjuder jag här:

http://www.youtube.com/watch?v=wOupFTbZqnY#t=12

Andra bokbloggare som läst och skrivit om den här boken är Den var bra, Mimmiemarie,Sincerely Johanna och Enligt O

#bokbloggaremotrasism

bokbloggare mot rasism: Niceville

Under parollen "bokbloggare mot rasism" vill vi tillsammans manifestera vikten av mångfald och tolerans i Sverige. Kampanjen pågår hela dagen och jag kommer att publicera ett antal boktips på böcker som bidrar till att göra världen mer nyansrik och förhoppningsvis mindre svart och vit.

Tips nummer fem är en repris från januari 2011:

Två svarta hembiträden och en vit ung kvinna med författardrömmar är huvudpersonerna i romanen som på svenska fått namnet Niceville. Den unga kvinnan Skeeter kommer tillbaks till sin hemstad efter avslutade universitetsstudier och ser plötsligt på livet i Jackson, Mississippi med nya ögon. Det är början av 60-talet och i södern har medborgarrättsrörelsen så smått börjat gro men ännu är samhället mycket segregerat. När Skeeter en dag, efter en bridgesammankomst, ombeds att skriva ett upprop som ska plädera för särskilda toaletter för svarta hembiträden bestämmer hon sig för att skildra de svartas förhållanden. De två kvinnorna Aibileen och Minny utsätter sig för stor fara genom att berätta sina historier som Skeeter placerar i den fiktiva staden Niceville. I romanen vävs deras historier samman med utvecklingen i samhället och Skeeters egen utveckling från bomullsplantageägaredotter till självständig modern kvinna. Del i utvecklingen är skrivandet och eget läsande, Skeeters läsning som innefattar både Dödssynden och Räddaren i Nöden och Aibileens dagliga nedskrivande av böner och läsning av böcker från de vitas bibliotek.
The Help är en helt underbar roman skriven av Kathryn Stockett som handlar om tre kvinnors vänskap, och kanske ligger en del av attraktionen i att den utspelar sig just i en brytningspunkt i den amerikanska historien? Precis som TV-serien Mad Men beskriverThe Help hur värderingar och synsätt förändras och hur hotade människor kan känna sig av förändringar. I Mad Men är det kvinnornas strävan mot ett självständigt liv och deras intåg på arbetsplatserna och i The Help handlar det om lika rättigheter för svarta och vita, i ett samhälle där allt är möjligt, kriget är vunnet och presidenten är en ung snygg kille som ska erövra rymden och besegra kommunismen. Det lättaste i en tid av förändring är förstås att klamra sig fast vid det gamla, mina tankar går till vår egen tid, vårt eget land. Klamrar vi oss fast i och romantiserar den tid som flytt eller välkomnar vi det nya? En annan fråga, annat inlägg. Tillbaka till: Niceville - en sträckläsare!

Filmen är fin:

#bokbloggaremotrasism

bokbloggare mot rasism: Agaat

Under parollen "bokbloggare mot rasism" vill vi tillsammans manifestera vikten av mångfald och tolerans i Sverige. Kampanjen pågår hela dagen och jag kommer att publicera ett antal boktips på böcker som bidrar till att göra världen mer nyansrik och förhoppningsvis mindre svart och vit.

Tips nummer fyra är en repris från mars 2012:

"Bästa boken vi någonsin gett ut" skrev Maria i sitt följebrev från Weylers och det är ett meddelande som nästan skrämmer. När jag öppnar den tjocka romanen med det vackra omslaget är jag närmast orolig, tänk om jag inte tycker om den? Som tur är så behövde jag inte undra särskilt länge, efter ett femtiotal sidor var jag helt övertygad om att det här är en fascinerande roman. Med två kvinnor i huvudrollerna och miljön förlagd till sydafrikanska landsbygden så fanns i och för sig goda förutsättningar att jag skulle älska, men så mycket?

I romanens mitt möter jag fru de Wet och Agaat och det här är en roman om lojalitet, beroende och kvinnlig maktkamp - rollerna växlar mellan fru och tjänarinna många gånger under de 40 år som de lever sida vid sida. När Agaat en gång kom till gården, 5 år gammal, handikappad, misshandlad och vanskött var hon helt i den unga fruns våld. Hon var så skygg och meddelade sig bara med blickar och cirkeln sluts nu när fru de Wet ligger på sin dödsbädd, sjuk i ALS och endast kan kommunicera med hjälp av blinkningar. Marlene van Niekerk berättar i Agaat om så många ting, handlingen är på ytan ganska enkel och under ytan mycket komplex. Boken börjar med att sonen Jakkie sätter sig på ett plan i det kalla Kanada eftersom hans mor är döende. Telegrammet kommer från Agaat, som tagit hand om honom hela hans barndom och nu vårdar modern på familjens släktgård. Genom de två kvinnornas liv skildras den avgrundsdjupa segregationen i det afrikandiska samhället, ingen svart kvinna ska någonsin kunna tro att hon ska ses som del av familjen och jämlik. Starka band växer fram mellan de båda kvinnorna men likar blir de aldrig, inte ens i döden.

Marlene van Niekerk skriver sin historia med ett rikt och sinnligt språk som gör att jag förflyttas till velden i Sydafrika, till fårslakten, till skafferiet med konserver och inläggningar, till trädgården med örtagården som de anlagt tillsammans och till sjukbädden. Hennes text är något alldeles extra, enkel och samtidigt vackert formulerad på väg mot det oundvikliga slutet.

"Tiden som rinner iväg baklänges, tiden som tickar framåt, tiden som dras upp inför nedräkningen."  

Läs mer hos SvD

#bokbloggaremotrasism

bokbloggare mot rasism: Americanah

Under parollen "bokbloggare mot rasism" vill vi tillsammans manifestera vikten av mångfald och tolerans i Sverige. Kampanjen pågår hela dagen och jag kommer att publicera ett antal boktips på böcker som bidrar till att göra världen mer nyansrik och förhoppningsvis mindre svart och vit.

Tips nummer tre är en repris från sommaren 2012:

"I discovered race in America and it fascinated me."

Americanah  - efterlängtade nya roman av Chimamanda Ngozi Adichie! Visst har jag lagt förväntningsribban mycket högt, väntat på romanen har jag gjort och bevakat på adlibris för att kunna få den i min hand så snart som bara möjligt. Då gäller det att inte ha så höga förväntningar att det sedan bara blir platt fall av alltihop... 
Och ja. Lite pannekaka men också mycket, mycket läsvärt blir min dom. 
- Det här är en bok om hår. Så säger Adichie själv i en intervju och håret: det afrikanska, krusiga, bångstyriga och svårtämjda får bli en symbol för den svåra frågan om identitiet och ras. Spelar ras någon roll i det amerikanska samhället idag när presidenten själv är mandelfärgad och har en helsvart fru? Visserligen rakpermanentad, men ändå?
En americanah är en välutbildad afrikansk kvinna som anpassar sig till livet i USA, rakpermanentar sitt hår, talar med amerikansk brytning trots att afrikansk engelska är modersmålet och hon anstränger sig så för att passa in att hon till slut inte passar in någonstans. En sådan prövar Ifumelu att bli men där är något som skaver. Trots framgång i karriär, ett kärleksfullt förhållande med en WASP och materiell trygghet kan hon aldrig bli en riktig amerikan. Det här är en mycket politisk roman som vill diskutera svåra frågor med oss och vad passar då bättre än att förlägga handlingen till en frisörsalong? Ett ställe där de flesta frågor kan avhandlas och där olika människor möts av en slump.
Ifemelu ska alltså flytta tillbaka till Nigeria, efter tio år i USA har hon tagit kontakt med sin ungdomskärlek Obineze och för att vara redo för resan måste hon få sitt hår flätat. Under den långa sittningen får jag som läser både Ifemelus och Obinezes liv återberättat för mig. Deras barndoms och ungdomskärlek är vacker och hängiven och när de skiljs åt lovar de varandra trohet. Berättelsen tar mig med till USA och London, till en känsla av utanförskap och exil och en obändigt enveten livsgnista. De kämpar båda för utbildning, trygghet och ett liv som de kan erkänna som äkta. De brottas båda med sina identiteter och Ifemelus sätt att göra sin röst hörd är att starta en blogg om rasfrågor.
Just insnitten från bloggen i romanen, och detta från en inbiten bloggare, mind you, stör mig faktiskt en smula. Det är texter som snyggt passas in i handlingen men som publiceras i sin helhet och blir för mycket upplysnings/provokationstexter för mig. Jag ser deras sprängkraft med titlar som: Understanding America for the Non-American Black: American Tribalism eller: To my Fellow Non-American Blacks: In America, You Are Black, Baby. Jag kan se att de är välskrivna och ofta mycket ironiska i sina underdrifter och missförstånd men jag kände inte att de riktigt hörde hemma i den här romanen. 
Det är nämligen en underbar roman, berättelsen håller så bra utan att det politiska budskapet skrivs mig på näsan med blogginlägg. Jag förstår ändå den debatt som Adichie vill föra med hjälp av sin bok och den känns som en fortsättning på novellsamlingen Det där som nästan kväver mig. The Thing Around Your Neck är och verkar fortsatt vara hudfärgen. 

Har någon, händelsevis, missat hennes två tidigare romaner En halv gul sol och Lila Hibiscus så länkar jag till mina texter. Missa inte hennes författarskap!

 #bokbloggaremotrasism

Bokbloggare mot rasism: Rosas Buss

Under parollen "bokbloggare mot rasism" vill vi tillsammans manifestera vikten av mångfald och tolerans i Sverige. Kampanjen pågår hela dagen och jag kommer att publicera ett antal boktips på böcker som bidrar till att göra världen mer nyansrik och förhoppningsvis mindre svart och vit.

Tips nummer två är en repris från februari 2013:

För några dagar sedan skulle Rosa Parks fyllt 100 och lagom till jubiléet ger Alvina Förlag ut den fina bilderboken Rosas Buss.

Morfar tar med Ben till Detroit, äntligen är det dags för honom att få se den där grejen som morfar lovat så länge. När de kommer fram till Henry Ford Museum blir Ben tveksam, ska morfar visa honom bilar?

Målet för deras resa är en gul buss, en gul buss som morfar själv rest med kvällen i december 1955 och som var skådeplatsen för en händelse som förändrade livet för många. Rosa Parks var den modiga medelålders kvinnan som en kväll bestämde sig för att det fick vara nog. Hon satt kvar på sitt säte i bussen fastän det fanns vita som ville ha hennes plats. Morfar berättar om Rosa Parks när de sitter på sätet där hon en gång suttit, Ben och vi andra får oss en lektion i civilkurage och mänskliga rättigheter.

Silei och Quarello som skrivit och illustrerat den här viktiga boken har lyckats levandegöra en historisk händelse med hjälp av fina illustrationer och en engagerande text. I nätbokhandlarna rekommenderas den till åldersgruppen 9-12 år och det är nog i det spannet som jag skulle vilja använda den tillsammans med elever. Eftersom texten och ämnet passar till något äldre barn så skulle det varit klockrent att även Ben var något äldre. Nu tänker jag mig att han är sisådär sju, en vetgirig tioåring hade jag satt in i berättelsen om jag varit författare. Nåja. Nu är jag ju inte författare och får vara nöjd ändå, det är tillräckligt bra. Förlaget har en arbetshandledning för dem som vill ha tips på hur man kan arbeta i barngrupp. Kolla in http://www.alvinaforlag.se/bocker/rosasbuss.shtml.

Nöjd med mitt inköp är jag, jag ser många fina diskussioner kring värdegrunden som jag kan hålla utifrån den här berättelsen och jag är verkligt glad över att Rosa Parks jubileras här i Sverige med en så fin bok!

#bokbloggaremotrasism

bokbloggare mot rasism: starkast vinner eller?

Under parollen "bokbloggare mot rasism" vill vi tillsammans manifestera vikten av mångfald och tolerans i Sverige. Kampanjen pågår hela dagen och jag kommer att publicera ett antal boktips på böcker som bidrar till att göra världen mer nyansrik och förhoppningsvis mindre svart och vit.

Tips nummer ett är en repris från sommaren 2010:

Ett efter ett åker de stjärnspäckade landslagen ur VM och lagen med samarbete, organisation och motivation hänger kvar. Precis som det alltid varit att de som samarbetar vinner eller? Läste för fler år sedan Gryning över Kalahari av Lasse Berg. Under våren sändes dokumentären i TV med samma namn och där visar Berg på "hur människan blev människa". Han sammanfattar resor och samtal med vetenskapsmän kring människan utveckling. Hans reportagebok kan tolkas så att den lilla arten människan faktiskt kunde överleva och sprida sig tack var att de som var starka kunde samla och jaga, bära hem bytet och sedan dela med sig. Att den lilla populationen på några tusen individer, spridda över en stor del av afrikanska kontinenten, kunde kommunicera med bilder och tecken och på så sätt hjälpa andra att hitta mat och bostad. Samarbete, osjälviskhet med utrymme för de med specialtalanger - ungefär som ett riktigt bra landslag i fotboll?

Omslagsbilden föreställer baobabträd - de träd som enligt myten växer åt fel håll med rötterna upp och kronan ned. De besitter en annan viktigt nyckel till hur människan kunde överleva. Förmågan att planera och att kunna tänka längre fram i tiden. Baobabträdet har en ihålig stam som fylls med vatten när det regnar på savannen. Sedan fungerar det som vattenreservoar resten av torrperioden. En otroligt vacker omslagsbild till en mycket läsvärd bok!

#bokbloggaremotrasism

julen smyger sig på

och lockar inte noveller så kanske en deckare kan smaka?

Till alla som söker en bra deckare att lägga i säcken eller kanske skriva på önskelistan så har jag läst några höjdare under året. Högst personligt urval kommer här!

Inte sju sorters blommor men väl sju spänningsromaner att lägga under granen:

Polis - Jo Nesbö
Betraktaren - Belinda Bauer
Davidsstjärnor - Kristina Ohlsson
Stenhjärtat - Katarina Wennstam
Svarthuset - Peter May
Spåren - Deon Meyer
Gone Girl - Gillian Flynn

Klicka på titlarna så kommer man till mina tankar om dem.

önska dig nu noveller!

Visst vill du vara med och prata noveller med mig?

Jag kommer att, med tanke på bokmässans tema Brasilien, dra igång en novellcirkel på nätet i mitten av januari. Troligen kommer den att hållas på FB, jag gillar enkelheten och anspråkslösheten som blir i att cirkla där! Exakt tid, plats och allt praktiskt runt omkring återkommer jag med en bit in på det nya året.

Önska dig nu Brasilien berättar: Ljud av steg  av tomten och sikta in dig på att snacka om dem med start i mitten av januari. Jag har redan mitt ex i min hand!

PS. Självklart ska du önska dig ett gäng novellsamlingar när du ändå är på gång. Jag kan rekommendera Amos Oz, Etgar Keret, Nathan Englander, Alice Munro, Katherine Mansfield och Jonas Karlsson.

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

tematrio - julklappstips

Lyran ber oss att tips om tre bra julklappstips och jag satsar på välskrivna romaner med berättandet och berättelsen i centrum.

Vägen mot Bålberget läste jag i somras och den har en given plats i mitt minne - tidens tro drabbar människan - det är tänkvärda ord som jag ofta påminner mig själv om. Häxprocesser i Ångermanland eller oss här i samtiden, det kvittar lika. I samma geografiska region utspelar sig Vattnet i Mars som är en stark skildring av en familj som sörjer sin mor. När Inga dör lämnas Edvin och de tre vuxna döttrarna kvar, alla med sin liv att förhålla sig till och berätta om.  Efter två svenska tips så får det bli en brittisk final: Wolf Hall - en närmast förtrollande historiehistoria om en brytningstid i England. Starka kvinnor, sluga män och en lättpåverkad kung som måste få en son - tudortiden!

Tre böcker som alla räcker hela helgen - lite tegelstensvarning men när ska man läsa tegelstenar om inte på en långhelg?

Psst. Vattnet i Mars och Vägen mot Bålberget finns i pocket om man vill köpa mer än en bok till säcken. Wolf Hall är så tjock och tung så att det blir ett synnerligen imponerande paket...

nordiska väsen - årets presentbok

Vintersolståndet närmar sig och jag har ägnat dagen åt att prata om midvinternattens köld är hård...
Vad passar då bättre än att tipsa om den fina presentboken Nordiska Väsen? Det är en uppslagsbok som riktar sig till lite äldre barn som är intresserade av att bli lite småläskigt skrämda av alla de oknytt och väsen som skulle kunna finnas där ute i mörkret. Bilderna känns fantasyinspirerade och kan säkert locka många läsare, om man nu gillar det läskiga. Varför jag ens öppnar en sådan här bok, mörkrädd som jag är, är en gåta.

Kanske för att jag har ett stort intresse för hur människor levde, trodde och tänkte förr? Det här är en resa in i folktron och skrocken som jag kan rekommendera till alla, både gammal och ung. Jag kan tänka mig att använda många av uppslagsorden i mitt arbete med elever i mellanålder, vilka barn gillar inte att arbeta med tomtar, troll och mylingar?

Inte de mörkrädda dock :-)

PS. Just nu verkar upplagan vara slut men hav tröst. Finns att låna på e-lib!

Tomten

Dagen ägnades åt jul i gamla tider och vi lyssnade på Torgny Lindgren som läste Tomten. 

det går mot ljusare tider, snart, snart

Absolut sist på bollen, katalogen i min hand.
 Nu börjar det svåra valen: vad får inte missas i vår?
Vad, vad?