liten pausblomma

Livet är fullt av läsande och skrivande men inte syns det ett dugg här på bloggen.

Postar en liten pausblomma som divertissement i väntan på bättre tider. 

samtal med Jo Salmson

På Kulturkollo kan man läsa mitt samtal med Jo Salmson idag. Kika in!

visa mig bok som inleds med en karta och jag är skeptisk ...

Jag är mycket skeptisk till alla böcker som har en karta längst fram. Då passar jag mig noga... Möjligen är det några barn och ungdomsböcker i fantasygenren som kan vara aktuella. Vampyrer, varulvar och utomjordingar går bort. Genast. Men osvuret är kanske ändå bäst för jag har faktiskt några fantasyböcker som jag ofta läser högt i mellanåldrarna och som både eleverna och jag gillar skarpt. Och de inleds med en karta!

Narniaserien av C.S.Lewis är klassikernas klassiker. Oftast brukar jag läsa Häxan och lejonet och där kan vi ju också jämföra med filmatiseringen efter att vi läst klart. Alla borde få ha en garderob!

Skämmerskans dotter av Lene Kaaberbol är också mycket omtyckt av eleverna. Miljön är medeltidsinspirerad och full med magi, drakar och kamp mot de onda. Dina är namnet på den starka flickan i huvudrollen, jag har ännu inte sett filmen som gjorts utifrån boken. Finns det ngn läsare som har det?

Karta eller ej men sedan kan jag förstås inte gå förbi högläsningsböckernas högläsningsbok. Mio min Mio av Astrid Lindgren. Hos Mio och Jum-jum i Landet i Fjärran finns Min fader Konungen och kampen mot riddar Kato befriar alla barnen från sorg och elände.  Det kan man kalla en helt OK fantasy!

Vill man läsa om fantasygenren så tycker jag att man ska kika in hos kulturkollo just den här veckan. Där är det fantasterier nästan hela veckan!

liv efter liv - Kate Atkinson

Mörkret föll.

Kate Atkinsons nya roman Liv efter liv är en sällsam och fascinerande berättelse. Gång efter gång får jag som läser följa huvudpersonen Ursula till samma händelse. Man känner igen sig och ändå inte, förutsättningarna och utgången av händelserna är hela tiden olika. Slumpen eller ödet gör att spelreglerna ändras i liv efter liv. Så är det februari igen, snön ligger djup och den lilla Ursula föds. Så är det sextonårsdag, Ursula får sin första kyss. Så är det blitzen i London och halva staden ligger i ruiner. Så är det trettiotal i München. Tankeleken som presenteras redan i början av romanen som handlar om att Hitler skulle möta Ursula på ett café är så spännande att den hänger kvar genom hela romanen. Det är inte utan att tankarna går till Georg Elser, som 1939 var mycket nära att lyckas med sitt attentat mot nazistpartiets ledning. Hur skulle vår värld ha sett ut om han lyckats?

Mörkret föll raskt, en fiende först, men sedan en vän.

Vilka händelser påverkar ens liv så mycket att det helt ändrar riktning? Vilka händelser påverkar ett samhälle så mycket att det förändras i sina grundvalar? Och finns det alltid möjlighet att få en andra, eller kanske till och med en tredje chans?

Den här gången fanns det inget som kunde hejda hennes fall ner i den mörka natten.

För syskonen Ursula och hennes yngre bror Teddy är det så. De växer upp i en trygg och välbärgad förort till London och man skulle kunna läsa den här romanen som en intressant skildring av en familj i ett samhälle som genomgår två världskrig och ändå försöker att hålla samman. För mig var det mest av allt en spännande tankelek som, om jag ska vara ärlig, ibland blev lite för smart för mig.

Missförstå mig rätt. Jag älskade den här boken, jag sträckläste den men egentligen skulle jag velat haft ett gigantiskt papper bredvid mig så att jag skulle kunna rita upp, anteckna och hänga med i vändningarna. Atkinson ger mig ledtrådar genom att namnge sina kapitel men ganska snart ger jag upp den intellektuella leken och tänker att jag ska sluta att tänka alltför mycket och flyta med. Språket är så njutbart och tidsmarkörerna precis lagom många och jag känner igen Atkinsons sätt att skriva. I museets mörka vår och Mänsklig krocket är båda snillrikt konstruerade romaner som ställer frågor till läsaren och just det finner jag också i den här romanen.  Jag förstår att Liv efter liv vann Costa Novel Award 2013, den har den sällsynta egenskapen att vara både underhållande, tankeväckande och utmanande på en och samma gång.

Snön började falla stilla tills hon var helt insvept i den och allting var mörkt.

Maman

Idag blev jag sittande i bilen på parkeringen - jag var bara tvungen att lyssna klart på ett spännande program om Louise Burgeois. Just nu är hon aktuell med en utställning på Moderna. Den ska jag absolut se. Min bild av en av hennes spindelskultpturer är från förra våren: Maman, Roppongi Hills - Tokyo. Gästbloggar'n skymtar i ena kanten ...

Tematrio på liv och död?

Lyrans tematrio funderar på liv och död och uppmanar oss att tipsa om tre bra böcker med liv eller död i titeln. Jag går ut stenhårt med en superb deckare som har båda orden med:

Livets och dödens villkor - Belinda Bauer

Livet efter dig - JojoMoyes

För in de döda - Hilary Mantel

Tre kvinnliga brittiska författare som skriver utmärkt i var sin genre. Det kan man kalla dödsbra tips!

I övermorgon följer jag upp med en recension på den purfärska Liv efter Liv av Kate Atkinson. Ännu en fantastiskt bra brittisk författarinna. Hur många finns där egentligen?

bloggstafett på gång!

Självklart ska du väl vara med på vår bloggstafett för att att uppmärksamma Internationella kvinnodagen? Läs mer på Kulturkollo och anmäl dig på stört!

den osynlige mannen från Salem

Missa inte Christoffer Carlsson!

I veckans som gick kunde man se den sista delen av SVTs serie Deckarna och en av deltagarna där var Christoffer Carlsson. Kriminolog, författare till 4 böcker, familjefar och ännu inte 30 år fyllda. Imponerande effektivt.

I sensomras lyssnade jag på Den fallande detektiven, som jag gillade skarpt, men jag insåg också att jag borde lyssnat på den första delen i serien först. Bättre sent än aldrig. Nu blev det Den osynlige mannen från Salem i mina lurar under lördagen. Första delen om det trasige polisen och antihjälten Leo Juncker utspelar sig i ett dystert och skitigt Stockholm. Leo är avstängd från sin tjänst, lever på gränsen till missbruk och när han en dag vaknar av att polisen kommer till hans hus bjuder han in sig själv i utredningen. Det är en ung kvinna som blivit mördad på härbärget och snart förstår Leo att mordet på något vis hör samman med hans egen uppväxt i Salem. Så blandas minnen från uppväxten i förorten med nutid och både privatliv och utredning får ta plats.

2013 valdes den här boken till årets bästa deckare av Svenska Deckarakademin och det är den väl värd. Lite mörkare, lite råare än de flesta svenska deckare och Christoffer själv säger att han gillar att skriva om människor i motvind. Vad jag hört så ska det bli fyra delar i serien om Leo - nästa verkar vara på gång i höst.

Vill man hänga med i Christoffers författarliv så kan man följa honom på Twitter, han är en frispråkig och frekvent twittrare. Boken finns förresten med som inbunden på rean, rekommenderas, han böcker finns också som pocket, e-bok och ljudbok. Passa också på och Provläs!

hur var det med den sunda själen?

Mens sana in corpore sano är ett latinskt uttryck som betyder "en sund själ i en sund kropp".

Det fullständiga citatet, som lyder Orandum est ut sit mens sana in corpore sano, kommer från den romerske författaren Juvenalis - Satirer X (10). Det översätts till "du skall bedja för att få en sund själ i en sund kropp". Uttrycket taget ur sitt sammanhang misstolkas ofta som att endast den som har en sund kropp har en sund själ.

Så står det på wikipedia och jag tackar författaren som skrivit just den texten: 

Du skall bedja för att få en sund själ i en sund kropp

vad man kan få reda på om man tar sig tid att surfa runt - RoNA

Jag har precis avslutat lyssnandet på en ny roman av Lucy Dillon och tänker att hon finns säkert på FB och Twitter. Kanske ska jag ta och kolla in henne där? Sagt och gjort, klart att en ung författare med läsare över hela världen finns på sociala medier och när jag då kom till hennes FB-sida så stöter jag på nästa grej jag måste klicka på. Hon berättar att hon är nominerad till Romantic Novels Associations korta lista och därmed kan hennes bok bli utsedd till The Romantic Novel of the Year 2015.

Böckerna tävlar i olika genrer och väldigt få av författarna har jag ens hört talas om. Hundred pieces of me tävlar i Contemporary Romantic Novel, Isabel Wolff i Historical Romantic Novel och Lucy-Anne Holmes i Romantic Comedy Novel. I den genren har hon sällskap av Mhairi McFarlane. Fler genrer finns: Epic Romantic Novel, Young Adult Romantic Novel och RoNA Rose Award.  Känslan av vara lite vilsen dyker upp.

Romantik är helt enkelt inte min bästa gren? Är det din?

hundra omistliga ting - Lucy Dillon

Hundra omistliga ting är den senaste boken från Lucy Dillons penna som nu kommer på svenska. Gina är drygt 30 och äktenskapet med Stuart är över. Han har träffat en annan kvinna och lämnat henne, hon bestämmer sig för att sälja det stora huset och börja om. I nystarten ingår att välja ut de hundra omistliga ting som hon verkligen älskar - bara de ska få finnas i hennes lägenhet, i hennes liv.

Allteftersom Gina packar upp och sorterar sina flyttlådor får man lära känna henne, ta del av hennes minnen. Särskilt berättelsen om hennes cancersjukdom ger den här lättsamma underhållnings-romanen en fond att luta sig emot och tankarna kring den livslånga sjukdomen gör den till något extra i Dillons långa rad av feelgoodare. När frågan kommer till vem som ska ta hand om hunden så kommer verkligheten lite väl nära ...

Ett gammalt hus som ska renoveras gör att jag intresserar mig lite extra och att föja sitt hjärtas röst är sensmoralen. Gott så.

Novellix goes Astrid

Novellix.se

Med de här vackert formgivna novellerna önskar jag alla bloggisar god läshelg!

bokbloggsjerka - om inlägg och tid och en smula planering

Var (och hur) författar du dina inlägg?

Så lyder frågan idag inne hos Annika på bokbloggsjerkan. Hon vill gärna ha några tips för att kunna blogga oftare.

För min del har jag ett ständigt flöde på inlägg här på bloggen och dessutom några inlägg per vecka på Kulturkollo och mitt bästa tips är att dra ner på ambitionen, att inte vilja ha dem helt perfekta. I den bästa av världar med eoner av tid (jag jobbar och pluggar halvfart så jag har att göra) så vill jag skriva minst en längre text om en bok eller läsning varje dag. Ofta fungerar det men inte alltid och när det blir tajt om tid så skriver jag något litet, något kort. Ett citat från en bok jag läser eller något annat. Jag letar upp ett evenemang att tipsa om eller något annat från media att kommentera och det blir inte alls dumt. Mer handfasta tips är att:

- jag blandar tankar skrivna i flykten (på telefon) med längre inlägg skrivna med eftertanke
- jag fotograferar ofta saker jag vill skriva om, i telefonen finns sedan ett gäng idéer
- jag har många utkast klara med tankar om ett ämne eller en bok som snabbt går att redigera
- jag skriver om alla böcker jag läser, ibland längre och ibland bara några rader
- jag läser dagstidningar och lyssnar på kulturradion varje dag och får många impulser därifrån
- jag är med i flera olika läsecirklar och då får man alltid idéer om vad man kan skriva om

Och, jag tänker inte att allt jag skriver måste vara perfekt. Min blogg är min dagbok - vill någon kika in så är man välkommen. Jag skriver allra mest för mitt eget minne och med den grundtanken så känns det inte alls jobbigt att komma på eller skriva inlägg. Sedan ägnar jag någon timme varje dag åt att skriva, och det är ett rent nöje!

just nu är jag i läskoma!

debutanspris ikväll

I kväll delas Borås Tidnings debutantpris ut och den tredje nominerade som jag läst är Tove Folkessons Kalmars Jägarinnor. Intervju med Tove kan man läsa i BT och snart vet vi vem som vann 100 000 kronor och äran. Att vara i sällskap med så spännandeförfattare är riktigt fint!

• 2001: Lotta Lotass 
• 2002: Maria Zennström
• 2003: Daniel Sjölin
• 2004: Jonas Hassen Khemiri
• 2005: Ida Börjel
• 2006: Andrzej Tichy
• 2007: Martina Lowden 
• 2008: Victor Johansson 
• 2009: Sara Mannheimer
• 2010: Johan Kling
• 2011: Helena Österlund
• 2012: Tomas Bannerhed
• 2013: Susanna Lundin
• 2014: Anna Fock – Absolut noll

bra böcker om sport finns det?

Gästbloggar'n har redan 2011 funderat kring det här med sport i böcker och som svar på kulturkollos enkät den här veckan så kommer hans inlägg i repris:

Sport i litteraturen

Vi gör en lista till att börja med av lite olika kategorier:

- Åshöjdens BK
- Spökskrivna biografier
- Offsideböcker
- Supporterskildringar
- Boxning

Åshöjden läste ju alla i min generation och det är om jag minns rätt en oemotståndlig blandning av traditionell pojkbok med spänningsmomenten och hjältedåden förlagda till fotbollen och en samhällsskildring där fotbollen får bli mötesplats för alla klasser. Ett smart sätt att använda idrott som ramberättelse och rimligtvis borde det finnas mer i samma kategori, men jag kommer inte riktigt på någon jämförbar vuxenlitteratur. De spökskrivna biografierna passerar vi med tysthet, men det skall finnas ett antal självutlämnande och bra om engelska fotbollsspelare med "intressanta privatliv".

Offside är en alldeles briljant fotbollstidning som bl a kanaliserade kultursfärens fotbollsvurm och fotbollshypen i framför allt Stockholm första halvan av 00-talet. Man ger dessutom ut böcker som tar fotbollen på allvar, sätter in den i ett sammanhang etc. Jag har i hyllan Dödsmatchen - Fotboll i nazismens skugga (Andy Dougan) om en match mellan FC Dynamo Kiev och ett lag sammansatt ur den ockuperande tyska militärmakten. Mycket intressant vill jag minnas. Sedan finns då supporterskildringarna och som varande fotbollssupporter är det sorgligt att konstatera att det jag läst mest är huliganskildringar. Det finns en del dokumentära - The Soccer Tribe (Desmond Morris)vill jag minnas överteoretiserade medan Among The Thugs (Bill Buford) var ett spännande och delvis avskyvärt Wallraffreportage. Football Factory (John King) med efterföljare var bra underhållningsvåld beklämmande nog (med viss ambition att beskriva de sociala mekanismerna bakom skall sägas). Den enda riktiga supporterskildringen jag läst är inte oväntat Fever Pitch (Nick Hornby), men den är å andra sidan briljant. Om ni sett filmen (som är OK i andra avseenden) så kan ni omöjligt förstå vad det är som får honom (oss) att stå eller sitta där varje vecka, men boken förklarar faktiskt, tro det eller ej.

Mycket fotboll blev det, men den mest spännande kategorin måste vara boxningsböcker.Om boxning (Joyce Carol Oates) och The Fight (Norman Mailer) är en samling reflektioner om boxning respektive en dokumentär skildring av "The Rumble in the Jungle", en legendarisk match mellan Ali och Frazier i Zaire. Jag vill minnas att jag läst och även ägt en fantastiskt bra boxningsbok av Bengt Anderberg också, men jag hittar inget när jag surfar så jag blir osäker. När det gäller boxning är det väl i alla fall så att sporten i sig är så brutal och avskalad att det inte är någon idrott i vanlig mening utan mer ett kondensat av mänsklig kamp, vilket gör den spännande att skildra i text. Och då menar jag att skildra själva utövandet och utövarna utan att dessutom nödvändigtvis skildra boxning som den fattiges räddning från gatan osv, vilket ju också är vanligt.

Vet inte riktigt vad man skall dra för slutsater, om några. Kanske är idrott mest en lek trots allt och duger bara till amerikanska filmer där underdog-laget vänder underläge till vinst med en tiondel kvar av matchen. Vi vill däremot läsa om folk som slåss och Nick Hornby är ett unikum i det att han så klockrent kan beskriva de lättviktigare aspekterna av modern manlighet.

/Gästbloggare M

Gott nytt - ge bort en get!

I Kina firar de idag den första dagen i Getens år. Jag tycker det är en perfekt dag att ge bort en get på. IM har ett fint projekt i Zimbabwe. 

Under all denna vinter - nominerad debutant

Visst blev den nominerad - boken jag skrev om i januari 2014. En intervju med Negar kan du läsa här och min text hittar man här.

Under all denna vinter i oss

så mycket vår?

Lassi Nummi

nostaligilåtar med fotbollsfeeling

Kulturkollos tema den här veckan är sport, jag får välan bidra med tre nostalgilåtar.

Jag lever ju på något sätt kvar i min ungdomstid ... Finns det nya låtar med sporttema?

Tipsa mig!

snart är det debutantprisutdelning - man måste inte alltid tala om det

Den 19 februari är det dags för Borås debutantpris. Jag har läst och skrivit om tre av de nominerade. En av dem är Åsa Foster och vill man läsa en intervju med henne så tycker jag man ska klicka här. Jag bjuder på en repris från februari förra året: 

Man måste inte alltid tala om det är något så ovanligt som en novellsamling som utspelar sig i Sydafrika och som är skriven av en svensk författarinna. Jag var faktiskt lite skeptisk över just det, någon storögd reseskildring var jag ju rakt inte intresserad av att läsa.

Oron var helt i onödan, det här är en fantastiskt fin samling berättelser som tar sin avstamp i det sydafrikanska landskapet och i samhället som sakta håller på att formeras efter apartheid. Huvudpersonerna i novellerna är inte alltid så bra på att just tala med varandra och texterna blir som reducerade koncentrat av mänsklig samvaro. Vem får lov att tala? Vad får man lov att prata om? Vad ska hållas i det fördolda? Måste man verkligen tala om allt? I orden ligger också makt, den som kan uttrycka sig och får uttrycka sig har makten och spelet kring makten visar sig i många av novellerna.

Åsa Foster har tagit med sig och förvaltat sina erfarenheter av ett land som hon tillbringat ett antal år i, hon har själv studerat i Kwazulzu-Natal provinsen. Jag kan förstå att det var lockande att utforska ett land i omvälvning där klyftorna mellan fattig och rik, svart och vit, man och kvinna fortfarande är stora. Saker och ting ställs på sin spets på ett sätt som måhända inte varit möjligt att beskriva här i Sverige. Skickligt är att hon, trots den på många sätt annorlunda miljön, kan få mig som läser att känna igen mig och jag identifierar mig med många av människorna i den här samlingen texter. Tänkvärt!

Provläs!

Läs också Sprängskissen, Coconut,  Skyline eller någon av Deon Meyers deckare för fler bilder av det samtida Sydafrika. 

Sommarljus - och sen kommer natten

Nu har jag läst ut Jón Kalman Stefánssons fantastiska roman. 

Jag skulle gärna vilja börja prata om den direkt men jag får hålla mig. 

Ända till den nionde mars faktiskt, då smäller det till på Kulturkollo Läser!

Hoppas ni vill diskutera med mig och alla andra cirkeldeltagare. 

Ansök till gruppen, låna och läs så ses vi snart på FB.

nej men oj så det blev ...

Det har kommit en katt ibland hermelinerna i senaste adlibrisbeställningen. Så det kan bli. 

Katarinas bok - historiskt från stormaktstiden

Igår var jag en liten korthelg på landet och då kunde jag inte hålla mig från att läsa fortsättningen om de tre prästdöttrarana från Viken. Vår stuga ligger några kilometer från Margareta Huitfeldts Sundsby och det är på Katrinas resa hem därifrån som Katarinas bok tar sin början.

Det är 1650-tal och Katrina är alltså på väg hem mot prästgården i Morlanda. Hon har i hemlighet stämt träff med en av drängarna i socknen, han ska med förevändning om ett ärende till kvarnen, skjutsa henne hem. Det är en kärlek som inte kan accepteras av varken Katarinas far eller Stens mor och livet på prästgården blir allt mer instängt för den unga kvinnan. När hon får ett erbjudande om giftermål i Danmark så väljer hon att gifta sig med en man hon inte träffat.
 
I den här romanen får man följa både vardagslivet på Morlanda prästgård där lillasyster Ebba bor kvar med far och styvmor, brodern Magnus liv som informator i Köpenhamn , syster Ulrikas liv i skogsbygden i Dalarna och Katarinas liv som tyghandlarfru i södra Danmark. Berättelsen är uppdelad på korta kapitel och med så olika berättarröster i så miljöer så kan Gustavsdotter måla upp en rik bild av livet i Norden under stormaktstiden. Det är också första gången jag läser en bok av henne som skildrar krig så rått och smutsigt och det var lite oväntat eftersom hennes romaner ofta berättas ur ett kvinnligt perspektiv där livet i hemmet är centralt. Det var spännande att i små glimtar få följa livet i fält och det blev en viktig del av berättelsen. Gränsen mellan Sverige och Danmark/Norge gick vid Nordre/Göta älv vid den här tiden och i och med freden i Roskilde 1658 blir invånarna i Skåne, Halland och Bohuslän i ett slag svenskar. Kanske kommer nästa bok, den som ska handla om Ebba, handla om hur det var för människorna att plötsligt bli svensk?

Om Ulrikas bok kan man läsa här på bloggen. (Om jag får tillfälle så ska jag fråga Maria Gustavsdotter varför hon genomgående använder ortnamnet Sundby i boken, mycket märkligt i en historisk roman som i många andra detaljer är så väl researchad.)

nu var det min vecka igen - på Kulturkollo alltså

Ny vecka, nytt tema på Kulturkollo. Eftersom jag är den som anför styrkorna på kollot den kommande veckan så kan det bli lite tyst här. Klicka er genast vidare dit om ni saknar mig här!

sånglärkan kvittrar på vår vägg

Idag satte vi upp ett kvittrande minne på vår vägg i sommarstugeköket. Varje timme kan man lyss till en sångfågel, min pappa hade en amerikansk variant där ugglan hoade in kvällen. Den var min favorit. När jag nu lyssnat igenom vår egen sångarkör så gillar jag sånglärkan bäst. Klockan elva drillar den för elvakaffe. Det blir fint.

#bokryggspoesimedkulturkollo

Vi var alltid beredda,

på fri fot bakom det evigt vackra

människohjärtat.

Kika in hos Kulturkollo så kan du hitta länkar till många, många deltagare i vår bloggstafett!

vi var skapta för lycka

Jag tänkte mig att det skulle passa så fint att skriva om en bok med ett hjärta på omslaget såhär på allahjärtans. Och visst är vi var skapta för lycka en roman om kärlek, eller åtminstone passion, men huvudkänslan som bor i mig efter att jag lyssnat klart är vemod. Veronique Olmi beskriver så otäckt äkta den där känslan av tomhet som kan infinna sig i livet trots att man på ytan har allt.

Serge är en man i sextioårsåldern som bor i Montmartre med sin unga fru, han har två barn och ett framgångsrikt arbete och något som skaver och skevar i själen. När Suzanne kommer till lägenheten för att stämma sonens piano så drabbas han av en oförklarlig förälskelse. Han söker upp henne och de inleder ett förhållande, hon som är alldaglig och medelålders. Vad kan hon ge honom som hans unga vackra fru inte kan? (I de här tankegångarna är den här boken omåttligt fransk vilket störde mig extremt mycket till en början.)

Hur som, Suzanne blir den som lyssnar till Serges historia. Han återupptäcker, genom musiken och instrumentet, sin barndoms minnen. När han själv är på väg att bryta upp sin familj påminns han om uppbrottet från sin mor när han var 9 och allteftersom byggs bilden på. De handlingar som i början av romanen verkade själviska blir en smula mer förståeliga. En smula skriver jag för jag har svårt att hålla borta moraltanten i mig.

Behöver man då läsa ännu en bok om en man i övre medelåldern som är otrogen, tänker tillbaka på sitt liv och omvärderar? Jo, men ja. Det som framförallt gjorde att jag lyssnade vidare var det osentimentala språket som på rytmisk och musikalisk prosa berättar Olmi om Serges liv, så som det blev. Så som han upplever det. Extra plus till miljöerna, jag vill genast resa till Paris!

alla hjärtans idag

Och bokryggspoesin invaderar
- följ med i stafetten och passa på att skapa själv!

liv efter liv - och en dag med bokryggspoesi

I min låda idag kom en ny Kate Atkinson och jag vill läsa genast.
Nu ska jag ju hänga med i kulturkollos bokryggpoesistafett imorgon
så inte är det säkert att nästan 600 sidor blir lästa ...
Om jag känner Atkinson väl så behöver man koncentrera sig!

nära darrar ingen hare

Idag skriver jag om en diktsamling på Kulturkollo. 

Välkommen dit!

straffspark i poesiveckan

Jag går från bion och nynnar på Fröding.

Man kan bara inte låta bli att sjunga med när dalpojkarna tar ton.

Filmen? Det får bli ett eget inlägg.

dikttoppen i mellotider

Vi spelade kula på torget en dag,en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,då jag visslade överlägset och gick.
Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstanskunde någon säga, var grabben fanns.
Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,för att en gång få se den grabben glad.
Men nu är han säkert en stor, grov karl,som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort. Man kan aldrig ändra det fula man gjort.
Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar, som stelnat till män.
- Sten Selander -

Så lät den dikt som vecka efter vecka hamnade i topp i gästbloggarn's mellanstadieklass på sjuttiotalet och idén med en dikttoppen á la Svensktoppen eller varför inte Mello tog jag med till min egen klass. Rent praktiskt så går det till så att jag - eller förberedda elever - läser tre dikter varje dag som jag valt ut innan. Jag försöker att välja olika typer av dikter med olika teman, från olika tider, både bundna och fria i formen. Sluten omröstning följer med huvuden i armen på bänken och så väljer klassens dagens dikt. Vinnardikten sätter vi upp på tavlan. När vi kommer till fredag så hör vi veckans favoriter igen och vi röstar fram en vinnare och en dikt till andra chansen. Ungefär tre veckor brukar vara lagom att hålla på. Under tiden så har vi minilektioner om olika typer av dikter, lär känna några olika kända poeter från Norden, arbetar med ordens valör och vikt. Vi skriver också några olika dikter utifrån ganska fasta mallar. När klassens vinnare är korad går vi in i ett rejält textsamtal om den. Vi diskuterar innehåll och form, språk och sammanhang. Vi kopplar texten till egna erfarenheter och annan litteratur vi läst - och det brukar bli så bra! 

Vinnare i min första omgång för några år sedan var Barbro Lindgrens underbar text. Till den finns ett och annat att prata om. Lovar!

Lägg en sten i din hand,

den är gammal.

Tusen år

Ja, kanske millioner år.

Så gammal är inte du.

Du är väl inte millioner år!

Lägg en sten i din hand.

Du får den.

Den har inga ögon,

ingen mun,

inget hjärta.

Ingenting.

För den är inte levande som du.

I mustache you some questions

Carolina har taggat mig och tycker det är dags för enkät. Jag som inte gillar mustascher särdeles alls ska försöka svara ändå. Innehåller rubriken en ordlek så är det självklart. Solklart. Här kommer: 

Four names that people call me (other than my real name):
- Mamma
- Fröken
- Anna panna

Typ tre är det som jag kommer på ...

Four jobs I have had:
- Snabbköpskassörska
- Barnflicka
- Turistguide
- Hotellreceptionist

Vi snackar serviceyrken här, lärare kan väl kanske räknas dit också?

Four movies I would/have watched more than once:
- Grease
- Dirty Dancing
- Djungelboken
- Lejonkungen

Japp, ingen raffinerad smak att redovisa precis.

Four books I would recommend:
- Oceanen vid vägens slut - Gainman
- Timme Noll - Lundberg
- Jag heter inte Miriam - Axelsson
- Floden mellan bergen - Thiong'o

Det fick bli fyra som jag läste under 2014 och som stannat i mitt minne. Hade någon bett mig om fyrtio hade det också gått bra. Jag har ett boktips i varje rockärm, bara att plocka fram!

Four places I have lived:
- Alingsås
- Bowdon, Cheshire
- Genéve
- Göteborg

Jag gillar Göteborg. Lagom av allt.

Four places I have been:
- London
- Paris
- Barcelona
- Berlin

Jag väljer europeiska storstäder. Gillar't.

Four places I'd rather be right now:
- New York
- San Fransisco
- Kapstaden
- Nya Zeeland

Trist att jag inte gillar att flyga och att jag är apdålig på att ställa om tiden i kroppen. Långresorna känns långt borta ...

Four of my favourite foods:
- Grynkorv med potatismos
- Kalops med rödbetor
- Kyckling med gräddsås och vinbärsgelé
- Cesarsallad

Husmanskost är min melodi. Jag gillar att laga och äta rätter med få ingredienser och tydliga smaker.

Four TV-shows that I watch:
- Sherlock
- Mad Men
- The Hour
- Downton Abbey

Brittiskt nästan för hela slanten. Ser sällan på TV men konsumerar en hel del Netflix.

Four things I am looking forward to this year:
- Våren, våren, våren. I april ska jag åka till Helsingfors för att bokcirkla och hänga med #boblmaf
- Sommaren, sommaren, sommaren. Lata dagar och Louisiana Literature i augusti.
- Hösten, hösten, hösten. Bokmässan och Stockholm Literature.

Och så all vardag däremellan. Roliga och utmanande arbetsuppgifter på jobbet, intressanta nya tankar på utbildningen, mysiga stunder med min lilla familj och skrivandet och läsandet och. 

Four things I am always saying:
- Då ska vi se vad vi har här ...
- Ja, men ...
- Absolut.
- Finemang.

Four people I tag:

Alla som känner sig manade. Mustascha på - eller shave'm for later!

just nu i mina öron

Inne på Kulturkollo pratar vi poesi hela veckan, just nu går Stefan Sundström på repeat i mina öron. Hans texter är fina vardagsreflektioner och jag gillar rösten! Dottern tipsade mig om att jag skulle lyssna på Bon Iver. Bjuder Blood Bank:

paradisbaden - fransk feelgood

Adèle ska snart fylla trettio och hon längtar efter att ha någon att dela sitt liv med. Hon driver en framgångrik begravningsbyrå, hon har vänner att umgås med och en äldre syster som ständigt försöker ordna med möten med lämpliga män. Adèle deppar inför sin födelsedag och syster Rose bestämmer sig för att ordna en stor fest. Snygga svarta skor inköps och discokulan snurrar och på kalaset finns Léo. De pratar hela kvällen och för att kunna få tillfälle att ses igen så bokar Adèle in sig på en behandling på Paradisbaden, stans bästa hamam där Léo arbetar som massör. Tycke uppstår och det är bara en komplikation, Léo är synskadad och trots att kärleken är stark så uppmanar alla runt om Adèle henne att glömma honom. 

Mer om handlingen kommer inte här, det vore att förstöra läsningen för alla sugna. I min rubrik så skriver jag fransk feelgood och det här är väldigt franskt. Jag har läst och lyssnat på ett gäng brittiska böcker i samma genre det senaste halvåret och Akli Tadjers roman är väsentligt kortare och mer koncentrerad än t ex Jojo Moyes eller Lucy Dillon. Språket är mindre babbligt och schablonerna finns där men de är inte lika förutsägbara, humorn finns med men är inte lika hurtigt klämkäck. Bara att välja en begravningsbyrå som miljö gör ju att frågorna om vad som är viktigt i livet kommer nära men som alltid så stör jag mig på slutet. Lämna ibland lite öppet till läsaren, snälla.

Jag gillade den här boken, en kort och lättläst roman som skickade med några tankar om vad som egentligen betyder något här i världen. 

Provsmaka boken!

superspännade brevlådeinnehåll

Bokförlaget Wanzhi lockar med kinesiskt.

poesiböcker någon?

Veckans tema på Kulturkollo är Lyrik och längtan och veckans utmaning handlar om att bjuda på en strof eller två. Jag påminner mig genast om de poesiböcker som man hade som barn. Jag hade en brun bok med plastpärmar och en häst utanpå. I den skulle kamraterna skriva en vers och kanske teckna något som minne.

Själva boken är försvunnen, jag vet då inte var den finns. Mitt barndosmhem tömdes under hösten och där fanns ingen bok sparad, inte heller ligger den i några av de lådor jag sparat med brev. Hur är det med er andra? Har ni era böcker kvar?

När jag började som lärare så var arbetet med handstil återkommande och vi gjorde poesiböcker till alla elever. De fick välja bland ett gäng dikter som de skrev med finaste skrivstil i varandras böcker. Det arbetet gör vi inte längre och inte heller ser jag några poesiböcker på skolgårdarna - har det helt försvunnit det där att skriva små verser till varandra? Jag minns några av dem. Minns ni fler?

Lär dig livets stora gåta,

älska, glömma och förlåta.

Jag skulle plocka blommor 

och binda dig en krans

men marken den var frusen

och inga blommor fanns.

Jag vill sitta i ditt minne

på en liten liten pinne.

Om pinnen den brister,

laga den med Karlssons klister.

ungdomsår - J.M. Coetzee

Ungdomsår  är nästa bokbubblarbok och jag tänker att jag inte skriver allt för mycket såhär innan vi faktiskt bokcirklat den. Samtidigt så vet jag att jag glömmer om jag inte skriver ... Alla bokcirkelkompisar får helt enkelt låta bli att läsa.

Jag läste ganska nyligen Coetzees bok om hans barndom i Sydafrika: Pojkår och läsningen fortsatte med den hyllvärmande ungdomsår. Coetzee berättar om hur hungern efter det riktiga livet, konstnärslivet, lockar honom att flytta från provinsen till London. Han strävar efter att bevisa både för sig själv och för familjen att han är vuxen nog att klara sig själv. Med en examen i matematik i bagaget börjar han arbeta på IBM som dataprogrammerare - den grå kontorsvardagen är mycket långt från det liv som poet som han drömt om. Hur han än anstränger sig för att passa in i det engelska klassamhället så är han en främling, han har inte rätt bakgrund för att bli accepterad och han är mycket ensam. Han tar sin tillflykt till biograferna och biblioteket, där läser han sig igenom alla de berömda författarna, skriver på en doktorsavhandling i litteratur och funderar på hur han ska kunna träffa en kvinna att älska. Utan lidelsefull erotik så är det troligen omöjligt att bli en äkta konstnär, utan försörjning som garanterar ett uppehållstillstånd i landet är det de facto omöjligt. 2003 tilldelades han nobelpriset med prismotivering att han, "i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet". Så också i Ungdomsår.

Ungdomsår utspelar sig i samma tid som stora politiska förändringar sker i Sydafrika, massakern i Sharpville skymtar förbi och det förvånar mig att Coetzee inte kommenterar det politiska läget mer. Han får sporadiska rapporter från sitt hemland, han läser de liberala tidningarna i England men han agerar inte alls. Vid något tillfälle låter han förstå att han inte gärna talar afrikaans på gatan i London - han förklarar det med att det vore som att tala nazismens språk. Jag hade nog förväntat mig lite fler kommentarer kring landet han lämnade men han har lämnat. Han deklarerar flera gånger i boken att han inte tänker sig att återvända.

Det här är en memoarbok och självklart skall Coetzees utveckling från pojke till man vara det som står i centrum. Som hos många unga männsikor så slår vuxenlivet hårt mot både drömmar och principer. Ideal och förhoppningar om ett liv som poet förbyts till ångesten över att inte våga misslyckas, att stirrande frukta ett tomt blad. Kall och frusen, med lite hopp om konst och kärlek avslutar Coetzee sina ungdomsår.

dags att boka Gotland för alla deckarfantaster

de osynliga - Roy Jacobsen

Idag har den svenska översättningen av Roy Jacobsens senaste roman recensionsdatum. Jag har inte läst men jag kan bidra med en text från Louisiana Literature:

Historiska romaner ska helt enkelt vara riktigt goda samtidskommentarer. 

De usynlige är titlen på Roy Jacobsens nya bok som han berättade en hel del om i samtalet på Louisiana literature. Boken handlar om livet på en ö i Nordnorge och han menar att det är en fabel som han skrivit. Ett litterärt koncentrat av alla tappar nordnorska öar. En saga om vacker besjälad natur, helig och mystisk som också nödvändig för att överleva. Tiden är den när oljan kommer till landet, det är efter kriget och plötsligt ska alla barn göra något annat än sina föräldrar. De ska bli något mer.

På ön bor den lilla familjen och med några få personer och en avgränsad plats liknar den ett kammarspel om en tid som inte längre är. Jacobsen har skrivit en historisk roman utan ett enda årtal, omvärlden se man som genom ett dis vid horisonten och han liknar sitt författande vid en arkeologs arbete. Det handlar om att gräva upp en historia som inte längre finns kvar, det är bara resterna man kan skönja om man tittar riktigt noga.

Romanen handlar om att se, att synliggöra, att betrakta och upptäcka. Se ön utifrån, se människan inifrån, se fastlandet på avstånd och kikaren blir en symbol för rädslan att se för mycket. Kika genom kikaren och man hägnar in sig i sin egen begränsning och blindhet.

Jag har läst och skrivit om Jacobsens roman Underbarn 2012 och då löd mina ord:

Vidunderbarn är den norska titeln på Roy Jacobsens roman Underbarn och visst är det här en vidunderligt berättad historia. Året är 1961, Gagarin cirklar runt jorden i sin kapsel och Kennedy är president, det är årtiondet när hatt och rock förvandlas till ett vässat gitarrsolo, män bli pojkar, husmödrarna blir kvinnor och i förorten finns drömmen om  ett värdigt liv. 

Louisiana fredagen den 22 augusti 2014

dags för bokryggspoesi!

På lördag är det tänkt att Internätet ska översvämmas av bokryggspoesi. Det är Kulturkollo som ordnar en bloggstafett - självklart får Facebookare, Instagrammare och Twittrare också hänga på. Läs mer på Kulturkollo och anmäl dig genast till fanny at kulturkollo.se. Börja leta i dina hyllor, stapla och skapa!

Vi ses på lördag!

kvinnan som stal mitt liv - Marian Keyes

Boken som stal min tid skulle jag kunna skriva som klatschig rubrik till det här inlägget. 16 timmar lyssning som jag, både under tiden och såhär efteråt, kände var total waste. Jag skulle naturligtvis slutat lyssna efter en timma, men jag ville ju så gärna att det här skulle vara en Marian Keyes i gammal god form. Dessvärre var det nu länge sedan som hennes böcker var just i god form.

I Kvinnan som stal mitt liv handlar det om skönhetssalongstjejen som närmar sig 40, har två tonåringar och är gift med en framgångsrik konstnär/inredare. Hon blir totalförlamad, möter en snygg läkare, vaknar upp ur förlamningen, skiljer sig, skriver en självhjälps-bok, flyttar till USA för att sälja in bestseller osv. osv. Jag slutade faktiskt att läsa den senaste boken om Bridget Jones för jag kände att jag blev så innerligt trött på att Bridget var 50 och inte ett smack klokare, samma känsla precis är det med den här boken. Huvudpersonerna ska föreställa vuxna och då undrar man hur naiv man kan vara?

Den här boken är alldeles för lång, rörig och med inkastade sexscener här och var för att på något sätt ändå kunna hamna i underhållningsgenren. Inte särskilt roligt alls och jag tycker mest synd om Keyes, det ligger nära till hands att tro att hon faktiskt beskriver sina egna erfarenheter av skrivkramp, ändlösa promotionsturnéer, vänner som bara vill vara vänner med berömmelsen och djupa depressioner blandat med optimism. Du är bara så bra som din senaste bok, så krass är måhända bestsellervärlden ... Det kan inte vara lätt att inleda sin författarkarriär med en braksuccé. Inget blir någonsin lika bra. I sommarstugan, i hyllan står Vattenmelonen, klassiker i chick-litgenren. Läs de tidiga Keyes och njut av rappa, roliga och underhållande texter. Den här senaste kan man helt skippa.