Agaat - en bok att minnas!

Jag snöade totalt in i tanken på Sydafrikanska författare. Jag har läst så många bra! Gordimer, Brink, Coetzee, Vladislavic och Niekerk förstås!  Jag bjuder en en repris från mars 2012:

"Bästa boken vi någonsin gett ut" skrev Maria i sitt följebrev från Weylers och det är ett meddelande som nästan skrämmer. När jag öppnar den tjocka romanen med det vackra omslaget är jag närmast orolig, tänk om jag inte tycker om den? Som tur är så behövde jag inte undra särskilt länge, efter ett femtiotal sidor var jag helt övertygad om att det här är en fascinerande roman. Med två kvinnor i huvudrollerna och miljön förlagd till sydafrikanska landsbygden så fanns i och för sig goda förutsättningar att jag skulle älska, men så mycket?

I romanens mitt möter jag fru de Wet och Agaat och det här är en roman om lojalitet, beroende och kvinnlig maktkamp - rollerna växlar mellan fru och tjänarinna många gånger under de 40 år som de lever sida vid sida. När Agaat en gång kom till gården, 5 år gammal, handikappad, misshandlad och vanskött var hon helt i den unga fruns våld. Hon var så skygg och meddelade sig bara med blickar och cirkeln sluts nu när fru de Wet ligger på sin dödsbädd, sjuk i ALS och endast kan kommunicera med hjälp av blinkningar. Marlene van Niekerk berättar i Agaat om så många ting, handlingen är på ytan ganska enkel och under ytan mycket komplex. Boken börjar med att sonen Jakkie sätter sig på ett plan i det kalla Kanada eftersom hans mor är döende. Telegrammet kommer från Agaat, som tagit hand om honom hela hans barndom och nu vårdar modern på familjens släktgård. Genom de två kvinnornas liv skildras den avgrundsdjupa segregationen i det afrikandiska samhället, ingen svart kvinna ska någonsin kunna tro att hon ska ses som del av familjen och jämlik. Starka band växer fram mellan de båda kvinnorna men likar blir de aldrig, inte ens i döden.

Marlene van Niekerk skriver sin historia med ett rikt och sinnligt språk som gör att jag förflyttas till velden i Sydafrika, till fårslakten, till skafferiet med konserver och inläggningar, till trädgården med örtagården som de anlagt tillsammans och till sjukbädden. Hennes text är något alldeles extra, enkel och samtidigt vackert formulerad på väg mot det oundvikliga slutet.

"Tiden som rinner iväg baklänges, tiden som tickar framåt, tiden som dras upp inför nedräkningen."  

Läs mer hos SvD

två fin-fina afrikanska bilderböcker

John Kilaka är en illustratör från Tanzania som har bestämt sig för att samla in några av alla de muntliga berättelser som traditionellt berättats i landet. Jag lyssnade till honom och Elishie Lema på bokmässan för snart sex år sedan där de beskrev hur den muntliga traditionen håller på att försvinna. Delvis är det utveckling med ny teknik som TV, Internet, mobiltelefoner som gör att berättarstunderna med många generationer försvinner. Ny teknik och sjukdomen. HIV drabbar många familjer, barn blir föräldralösa och mormödrar och farmödrar måste försörja barnen, de har inte längre tid att berätta för sina barnbarn. Kilaka har använt den nya tekniken och cyklat runt på landsbygden och spelat in, en av de berättelserna kan jag ta del av i Färsk Fisk. Det är en härlig fabel med tydlig sensmoral som passar att arbeta med i skolan, djuren gör dumheter, ångrar sig och hjälps till slut åt att ordna en fest. Allt illustrerat med underbara, detaljrika och ganska tuffa bilder. Jag arbetar aktivt i skolan för att lyfta fram berättelser och bildspråk från hela världen och i det arbetet passar Färsk Fisk riktigt bra. 

Jag letar efter boken i webbbokhandlarna med det verkar som den svenska upplagan är slut - hoppas det blir nytryck!

Jag har tidigare skrivit om Kilakas bok Förtrollad Frukt.

Bilderbokstema pågår i klass 4ab och en av böckerna som jag fastnade för är skriven och illustrerad av Veronique Tadjo. Alldeles nyss läste jag hennes roman Långt från min far och Mamy Wata och monstret är en söt liten bilderbok som vill lära oss att allt inte alltid är vad det först verkar. Lättläst text utan att vara banal och underbara färgstarka bilder i ett alldeles eget formspråk piggar upp min dag. Låna och läs!

- repris från 2014 - 

Utmarker - ny serie från Arne Dahl

Påskekrimssvallvågorna rullar in här på bloggen. Ännu en deckare läst alltså. Jag trodde mig ha tröttnat på Arne Dahl men så sa en bloggis till mig att pröva den nya - Utmarker är något alldeles extra. Bra tipsat kan jag säga. Från att Dahl tidigare skrivit krimisar med en grupp av poliser i centrum så handlar det nu om den ensamme polisen Sam Berger. På Stockholmspolisens kontor avfärdas hans misstankar om att en seriemördare går lös med det faktum att inga kroppar hittats. Sam ser ändå försvinnandet av ett antal 15-åriga flickor som mycket misstänkt och han börjar rota och leta efter ett samband mellan dem. I sitt sökande träffar han på ett ögonvittne som snart visar sig vara någon helt annan än den han först trodde och Sam får en kompanjon som är minst lika besatt av fallet som han är.

Sam Berger och  säkerhetspolisen Molly Blom (alltså varför välja just det namnet, är det inte lite småpretto herr litteraturvetaren) sätter igång med en privatutredning där deras privatliv och deras yrkesroller spelar stor roll. Jag tyckte mycket om det faktum att Dahl i den här boken har återgått till det lilla, det här är ett brott som i viss mån är tidlöst och det är poliser som också är ganska tidlösa. Tiden spelar en stor roll för handlingen och jag gillar sådana detaljer som att ett urverk på sätt och vis har huvudrollen i den här historien. Hantverket i berättelsen är så välgjort och de olika delarna passar in i varandra som i det exklusivaste ur, samtidigt är inget i berättandet mekaniskt. Snyggt!

Alltsamman slutar med en cliffhanger av stora mått så nu får Arne Dahl snabba sig på med nästa del. I babel i söndags så sa han att det dröjer tre år. Det går inte an, jag vill läsa mer nu!

kära nån

Boken som jag ville läsa till veckans tema dök upp i min låda idag. Nu får vi se hur det går med prioriteringarna här hemma ... 

en av alla min afrikanska drömresor

De senaste åren har vi rest runt en del med tåg i världen och jag är väldigt förtjust i det färdmedlet. Frihet att röra sig på tåget och samtidigt väldigt tydligt vart man är på väg passar väl mitt kynne extra bra. Det finns många vackra tågrutter som jag skulle vilja pröva och Rovos Rail är ett av de mest mytomspunna tågföretagen. Att stiga på i Pretoria och på 4 dagar resa genom Sydafrika för att sedan utforska Kapstaden någon vecka eller så. Det är en av alla mina drömresor. Vilka är dina? 

På Kulturkollo är veckans utmaning just att berätta om en drömresa. Häng på vetja!

Rädslans fångar - nytt om Maria Wern

Rädslans fångar är den sjuttonde delen i serien om Maria Wern - polisen i Visby som vi har fått följa genom åren. Från att ha varit en ung och oerfaren polis i de första böckerna så är Maria nu medelålders, barnen börjar klara sig själva och dessutom har Marias styvson Hampus har flyttat hem till dem efter att haft det struligt med både droger och våldsamheter. Tiden har alltså gått och tiden har en central roll i den här deckaren, den och ett astronomiskt ur, två kvinnomord och en solstorm som totalt lamslår hela ön.

Jag tänker inte skriva ett smack mer om handlingen eftersom det vore att förstöra för mycket men det slog mig att de svenska deckarförfattarna nu börjar att vidga genren rejält. Kristina Olssons Sjuka själar flirtade med skräcken och Rädslans fångar gör detsamma med dystopin. Samhället är inte starkare än sin svagaste länk och bor man på en ö så blir naturens krafter mycket starka, det gäller att överleva. Sedan gillar jag hur Anna Jansson får ihop den här boken med många aktuella samhällsfrågor - helt klart ett lyft för serien som hade börjat gå lite på tomgång enligt mig. Snyggt jobbat!

Den enda lilla anmärkningen som jag kan peta dit är att jag absolut avskyr när en enda person ska förklara hur allt hänger ihop och det blir ett enda förklarande. Sån't blir för tradigt. Enligt mig då.

Saharasyndromet - en kriminalroman i afrikansk miljö

Ännu en roman med läkaren Martin Royekens i en av huvudrollerna. Han arbetar för Läkare utan gränser och är på uppdrag i Sierra Leone. Ebola härjar i västafrika och Martin ingår i ett team som ska försöka bekämpa epidemin. Hemma i Sverige finns hustrun Nadine och deras gemensamma lilla dotter och Martins vuxna dotter Bella som är journalist på en medicintidskrift.

En sen natt i sjukhuslägret i Sierra Leone väcks hela det internationella teamet med ropande röster som frågar efter Martin - snart är de alla tillfångatagna och sitter i en jeep på väg norrut. Den som protesterar dör. Den som försöker fly dör. Med i jeepen finns också Mette som är en ung grön läkare från Sverige och som får spela en avgörande roll i det här gisslandramat. På veckorna genom Afrika insjuknar fler och fler i feber och diareér och dessutom hamnar gruppen flera gånger i skottlossningar, ledaren skadas och det blir Mettes uppdrag att hålla honom vid liv. Deras liv hänger bokstavligen på henne.

I Stockholm sätter alla organisationer igång med att försöka lokalisera och befria gisslan och Bella blir navet i det arbetet och jag tycker att Christian Unge skildrar maktlösheten och hopplösheten som en anhörig kan känna i en sådan här situation mycket bra. Överhuvudtaget så känns karaktärerna i den här tredje boken om Martin mer komplexa och författaren vågar stanna i olika händelser betydligt längre än i tidigare böcker. Jag gillar det. Jag gillar också att den frälsarroll som Martin hade i de tidigare böckerna nu tonats ned.

Idag sätter temaveckan om Afrika - en kontinent igång inne på Kulturkollo och bland annat kan man läsa en fin intervju med Christian Unge. Hans nya kriminalroman heter Saharasyndromet  och visst gör titeln att jag genast börjar tänka på Stockholmssyndromet, ni vet det som är döpt efter gisslandramat på Norrmalmstorg där de tillfångatagna började att känna sympati för de som frihetsberövat dem. Mette blir i den här romanen fäst vid ledaren som hon är satt att rädda och just precis den sortens psykologiska dimension gör att jag sträckläste och gärna vill läsa mer om Martin Royekens och hans arbete i Läkare utan gränser. Slutet bäddar helt klart för en fortsättning!

PS: Vill du vinna ett exemplar av Christians bok så var med och tävla inne på Kulturkollo!

vi drar söderut!

Hela veckan ägnas åt Afrika - en kontinent inne på Kulturkollo.
Jag är general - välkomna att kika in!

påskekrim och påskekonst

Traditionsenligt ägnas påsken åt konstrunda och deckarläsning. Först ut Greta Sandahl på Klädesholmen. 

Sedan Ulf Erixon på Säby gård.

Intressantast av alla var Christina Bollings collage. Henne hittar man på nordvästra Tjörn i Vik. 

Årets påskekrim är Utmarker - mer om den och om Arne Dahl kommer på Babel ikväll. 

aldrig bättre - noveller från Singapore

Lyrans utmaning där man läser sig jorden runt lämnar snart Asien och jag passar på att köra en repris på den text som jag skrev i januari 2013: 

Aldrig bättre - Never Been Better - heter O Thiam Chins novellsamling som utspelar sig i Singapore. Det är nutid och novellerna ger mig som läser ett helt knippe färgrika och knivskarpa bilder från en stad som jag sällan möter i litteraturen.  

Många av huvudpersonerna i de här berättelserna lever mitt i förnekandet, de svarar överslätande "never been better" på frågan hur de mår fastän de egentligen mest av allt skulle behöva stanna upp och få hjälp av en medmänniska. Flickorna på ungdomshemmet, pojken som just förlorat sin far, den misshandlade kvinnan som hämnas och mannen som tjuvröker samtidigt som han vårdar modern för lungcancer. Alla hanterar de sina problem genom att skaka av sig, rycka på axlarna och gå vidare. Never Been Better. 

Den novell som jag fastnar för mest av alla heter Familjehistoria och i den håller en ung man på att röja ur sin döde fars lägenhet. Han hittar faderns dagböcker och genom dem så lär han känna sin far och hela familjens historia där en bror som aldrig fick leva spelar huvudrollen. Den unge mannen känns på flera sätt som författarens alterego, han har arbetat som tekniker, studerat engelsk litteratur och skriver noveller. Måhända är det funderingarna kring skrivandet som jag uppskattar mest av allt i den här berättelsen, fadern var journalist, skrev dagböcker och sonen är frilansskribent. Med inspiration från  dagböckerna vågar sonen sig på att skriva fiktion igen, på något sätt blir pappan sonens musa trots att han egentligen inte uppmuntrat till att bli författare.  

Översättare av novellerna är Anna Gustafsson Chen och hennes tankar om novellsamlingen hittar jag i hennes blogg: Bokberget. Där har hon också lagt ut en novell av Chin i sin helhet: Flickan som svalde solen. Aldrig trodde jag väl att jag skulle länka till The Jakarta Post. Nu är den dagen här, läs en intervju med O Thiam Chin och läs sedan en mycket spännande novellsamling!

Glad Påsk

den tredje hustrun - ett ljummet relationsdrama

Den tredje hustrun är en brittisk feelgood som för ovanlighetens skull har en medelålders man i huvudrollen. Adrian har gift om sig för tredje gången med den söta och oförargliga Maya. När Maya en sen och blöt natt hamnar framför en buss och dör blir Adrian tvungen att börja fundera över hur hans liv egentligen sett ut och hur han vill ha det i framtiden. Han sörjer Maya, men han sörjer också det lyckliga familjeliv som han trodde han hade. Med två ex-fruar och fem barn i varierade åldrar, ett framgångsrikt företag och håret i behåll så borde han kunna starta om på nytt men sorgen och tvivlet hänger kvar. Var det en olycka eller ett självmord? Varför skulle Maya som var så lycklig med honom och som kom överens med hela hans stora familj välja att inte leva längre? I lägenheten finns Mayas katt kvar som en ständig påminnare och han bestämmer sig för att försöka skänka bort den.  En ung kvinna dyker upp som kanske kan hjälpa till ...

Jag hade stora förhoppningar på den här boken, jag älskade Fågelburen av samma författarinna, men den här når inte upp till samma betyg. Jag hade väsentligt svårare att ta till mig de här karaktärerna och känner att visst var det helt OK underhållning men inte så mycket mer. Jag gillade inte slutet heller så kanske är det den känslan jag bär med mig, Adrian är helt enkelt inte en särskilt sympatisk man.

fint påskmöte!

Med något stirrande blick från Yours Truly så skulle man kunna tro att det var en förfärlig eftermiddag i Marieberg. Så var det nu inte - mer än 20 år har gått sedan lärarprogrammet men när vi ses så är allt som igår. (Och inte är vi ett enda år äldre heller ...) 

 Härligt! 

långsamhetens lov

Idag skriver jag långsamhetens lov inne på Kulturkollo.
Välkomna dit! 

en gud i spillror - årets bästa bok?

Att Kate Atkinson är en fantastiskt bra författare visste jag sen tidigare, men så här bra? Det är närmast overkligt vilken roman hon har skrivit i En gud i spillror.

Återigen får vi möta den engelska övremedelklassfamiljen Todd. I Liv efter Liv var det Ursula som levde sitt liv om och om igen och i den här romanen är det brodern Teddy som lugnt och stilla försöker leva sitt liv efter att ha överlevt uppdraget som pilot under det andra världskriget. Den unge mannen som drömde om att bli författare och poet, hamnar på bank som sin far och flygvapnet känns närmast som en räddning. Han utbildas till pilot och flyger uppdrag på uppdrag med sitt bombplan in över Tysklands städer. Jag undrar om jag någonsin läst en så gripande och totalt osentimental skildring över krigets fasa och totala meningslöshet? Människor dör, städer brinner, bomberna fälls och mörkret gör att de egentligen inte vet vad de sysslar med. Inte mer än att de dödar, förstör.

Atkinson gör det så fenomenalt effektivt. Hon låter oss först lära känna Teddy genom hans barn- och ungdom, hon låter oss lära känna den medelålders mannen som bär på en evig känsla av skuld över att ha överlevt, hon skildrar den gamle mannen som åker på utflykt till platser som han en gång upplevt och så kastar hon oss som läser rakt in i krigsskildringar som man inte kan värja sig emot. De olika tidsplanen vävs samman och kompletterar varandra på ett sätt som jag älskar. Formen är inte lika utmanande som i Liv efter Liv men det är tydligt att Atkinson arbetat hårt för att få till just den rätta balansen. Emellanåt kunde jag känna en liten pust av överkonstruktion formmässigt i boken om Ursula men när det kommer till Teddys historia så är det perfekt. Perfekt.

I babel i söndags bjöds vi på en mycket fin intervju med Kate Atkinson och när hon säger att minnet är som mest två generationer långt så träffar det rakt in i hjärtat. När Teddys barnbarn hjälper till att städa ur hans hus, han ska flytta till ett äldreboende så hittar hon den lilla asken med medaljer som Teddy fått för tapperhet i strid och hon har ingen aning vad det är, de har aldrig någonsin talat om kriget i familjen. Hon sparar inte ens asken utan låter den gå till soptippen. De händelser som format Teddys liv blir oviktiga så länge som ingen vill eller orkar berätta. Atkinson säger i intervjun att hon velat utforska 1900-talet krig som ibland kan kännas ganska avlägset men vars efterklang fortsatt ljuder genom Europa. Genom generation efter generation utan att man egentligen talar om det.

Nominerad till Baileys Women's Prize for Fiction och vinnare av Costa Novel Award 2015 är den här boken. Juryns motivering var "En ytterst magnifik bok i en klass för sig." och jag tror bestämt att det kommer att bli fler priser för den här fantastiska romanen. Läs, först Liv efter Liv om ni inte läst den och kasta er sedan direkt på En gud i spillror. Det blir inte mycket bättre än så här!

med en katalog i min hand

önskar jag alla bloggisar en skön långhelg! 

generation loss - en grime lit

I många stycken är Elizabeth Hands roman helt glimrande läsning även för en sån som jag men så kommer det passager när jag bara tänker Toooooo Much. Jag fattar poängen, jag hänger med ... det finns en poäng med kroppsvätskorna, knarket och misären men för mig är lagom bäst. Jag minns att jag tänkte precis likadant när jag läste Dark Places av Gillian Flynn. Så jä**a bra och så väl mycket skit. Finns det något som heter grime-lit?

I Generation Loss får jag följa med den neddekade fotografen Cass Neary till en lite ö utanför Maines kust. Hon hade några år i rampljuset som 20-åring när hon fotograferade det hårda livet i punkens skugga. Nu är hon 48 och livet har runnit förbi i sällskap med droger och den gamla analoga kameran. När boken börjar får hon ett diffust formulerat uppdrag av en gammal bekant, hon ska intervjua och fotografera en skygg och excentrisk konstnärinna som bosatt sig vid världens ände. Väl där hamnar Cass i ouppklarade brott och vardagslivet i ett litet samhälle långt från NY.

Egentligen är det inte alls handlingen som intresserar mig i den här boken, det är det snygga språket uppbyggt av ljus och skugga där betraktandet är i centrum. Reflektionen

Vår blick förändrar allt den ser 

återkommer som ett omkväde. Konsten är fotografin och författaren nyttjar effektivt det begränsade seendet, konsten att skapa bilder genom att göra utsnitt. Snyggt, mycket snyggt. Jag är glad att jag lyssnade på halva bokbloggarmaffian som tokhyllat den här boken. Jag tokälskade inte men visst är det bra läsning. Mycket bra till och med.

ny bok vald till Kulturkollo läser

18 april drar nästa Kulturkollo läser igång.
Då pratar vi om Miniatyrmakaren.
Hääääng på! 

de fina sakerna är tre

Tack snälla Katarina på Som ett sandkorn  som skriver så fint om min lilla blogg idag.

Det kan behövas lite pepp för pollensäsongen är inte min bästa - orken är totalt slut.

Tur att jag har fin läsning för kvällen!

veckan är full av passion!

Kulturkollo laddar upp inför påsken med temat Passion.

Matteuspassionen får inleda på den här bloggen!

passion och mat - i mãn förenas de båda!

Veckan på Kulturkollo har varit fylld med mat och jag har i flera kommentarer påmints om den fantastiskt fina romanen mãn av Kim Thúy. Kim kommer till bokmässan i höst och jag väntar ivrigt på att få läsa Vi, som enligt förlaget kommer i april. I väntan på den så bjuder jag på min text från 2013 i repris: 

Därför heter jag mãn, som betyder "som fått allt hon ber om" eller "det finns inget mer att begära", eller "alla önskningar har gått i uppfyllelse". Jag kan inte begär något mer eftersom mitt namn förpliktigar mig att vara nöjd och tillfredsställd. I motsats till Guy de Maupassants romanfigur Jeanne, som drömde om att njuta livets goda när hon kom ut från klostret, har jag växt upp utan att drömma.

I tisdags berättade Kim Thúy att ordet mãn är ett namn som många blivande buddistmunkar väljer när det börjar sitt nya liv. Det betyder ungefär förnöjd, att man inte längre önskar sig något, att man inte drömmer om något för egen del. Så beskriver Thúy den vietnamesiska mentaliteten ett land där man lever i nuet, gårdagen och morgondagen är inte närvarande, förnöjsamheten finns i nuet och i arbetet. Acceptera saker som de är utan att ifrågasätta, så är också livet för den unga kvinnan Mãn som växer upp med sin fostermor i Vietnam och blir närmast bortgift med en lämplig man från Kanada. När hon så anländer till sitt nya land upptäcker hon sakta men säkert att man får lov att önska, man får lov att drömma, till och med om kärlek.

Den här romanen är uppbyggd av en mängd korta fragment, stycken och till varje stycke hör ett ord på svenska och vietnamesiska. De studsar ut från sidan och sätter agendan. Just det sättet att disponera texten tyckte jag mycket om, det är en lek med ord som tilltalar mig och sidorna är så grafiskt snygga. Rött och svart och en vacker återkommande signatur på varje sida Provläs och se de vackra sidorna här!

Varje litet stycke blir som en dikt eller en kort novell och det är ordnörderi de lux. Jag frågade Thúy om tanken med att, som i en uppslagsbok, koppla ett ord till varje stycke och hon berättade att det var en idé som kom till henne en dag när hon steg ur duschen. Det kan man kalla lyckokast! Hon berättade också att restaurangen som kvinnan öppnar i boken har mycket gemensamt med den som hon själv drev innan hon började skriva, en rätt om dagen serverades och det egentligen bara för att hon lärde sig en rätt i taget från sin mor. Maten står för det sinnliga i den här romanen, den tar tid, behöver omsorg och är en kärlekshandling. Det är genom maten som Mãn inser att det är tillåtet att drömma. Och njuta.

Stillsamt, passionerat och osentimentalt, det är de tre ord jag väljer för mãn, vacker läsning för alla!

dödsmässa - Arne Dahl

Vad kan man skriva om en ljudbok som man lyssnat på nästan inte minns alls? Att den inte engagerade. Typ så.

Dödsmässa av Arne Dahl är del 7 om poliserna i A-gruppen och plötsligt kände jag mig tokmätt på den här serien. Jag lyssnade klart men mest var det faktiskt av plikt. Har man börjat så ... Grundstoryn handlar om att ett svartklätt gäng kommer in på en norsk bank på Karlavägen och tar bankkunderna som gisslan. A-gruppen kallas in och för Paul Hjelm blir det extra svårt att förhålla sig kall och analytisk eftersom hans ex-fru är en av de som hålls gisslan. Trådarna leder till dagens oljekonflikter i Mellanöstern, till spionlivet under det kallakriget och till en semestrande polis i den grekiska övärlden.

När jag googlar efter bild till inlägget så inser jag att den här boken filmatiserats av SVT. Sedär, jag har tydligen helt noll koll. Hur är Arne Dahls böcker som TV-deckare? Någon som sett?

Mozarts dödsmässa är det som går som röd tråd i boken - den är maffig! 

littfest på webben!

Jag skulle velat varit i Umeå!
Tur man kan kolla på webben! 

dags för Mary!

 "För Mary, en roman som genom ett starkt och berörande språk skildrar kontrasten mellan systemets förtryck och den enskilda människans styrka och känslighet".

Nu kan jag inte skjuta upp läsandet av Aris Fioretos Mary längre. Idag annonserades att den fått Sveriges Radios romanpris och som grädde på moset så går den just nu som radioföljetong. Jag ska podda ner de 35 delarna och lyssna under våren, helt klart!

Elsa - en roman om en barndom

Nu är det inte huvudsakligen Elsas barndom och vuxenblivande som man får följa i den här romanen av Astrid Rosenfeld utan bröderna Lorenz och Karl. De växer upp i en liten by i Bayern med sin snälle men svage far och en mamma som är bokstavligen tokig. Familjen driver ett litet pensionat och som stamgäst har de en äldre man som kallas Murmeldjuret av barnen. Han kvaddade sin bil på väg ut ur byn för ett antal år sedan och blev sedan helt enkelt kvar.

Hela romanen börjar med att mamman kastar sig ut från en balkong och att fadern lämnar sina båda söner i den excentriske och godhjärtade Murmeldjurets vård. Mamman ska begravas i Haag i en familjegrav. Det är högsommar och livet för pojkarna är en långsam räcka av varma dagar som tillbringas med att vänta på fadern, lyssna på Murmeldjurets erotiska eskapader med horor runt om i Europa. Då stannar en bil vid byns gästgiveri och ut stiger Elsa. Hon blir avpolletterad hos sin far, modern har skaffat en ny älskare och med honom ska hon resa jorden runt. Elsa är en brådmogen flicka som snart när bryter alla normer som går att bryta i den lilla landsortsbyn och de tre barnen blir omaka vänner.

Jag har en bloggkompis som alltid säger att hon inte kan läsa tyska böcker för hon gillar inte skrönor och med den här romanen så är jag böjd att hålla med. På vissa ställen glimmar det till och det blir en bok som jag njuter av och paff, smack så är skrönan där igen. Det blir liksom för mycket för mig med åsnorna och hororna och när berättelsen förflyttas till Haag där ännu fler udda personer ska rymmas i berättelsen så börjar jag läsa långsamt. Mycket långsamt har jag tagit mig igenom den sista tredjedelen av den här korta boken. Kanske var jag just nu lite trött på berättelser som skildrar barn som växer upp bland ansvarslösa vuxna, kanske var det sättet som händelserna liksom staplades på varandra som urfrätta polaroidbilder i ett fotoalbum (ni vet ett sånt där album där bilderna sitter inklistrade och där man verkligen saknar ordentliga bildtexter) eller så var det helt enkelt fel tidpunkt för mig att läsa just den här boken. Det som jag fann charmigt och underhållande i i väntan på bonjangles  blir jag mest lite smått blasé på i den här berättelsen.

Inte för att den egentligen är en dålig bok men för att den inte var min kopp te. Eller mitt glas bayerskt öl.

Pssst. jag har också läst Adams arv av samma författarinna. Den gillade jag!

kolla! Nu är vårens snackis i min hand

mammalad i citrustid!

En burk full med solsken står framför herr Gurka. En blandning av apelsin, grape, citron och lime som är en liten mammaspecialitet. När J var liten sa hon alltid mammalad och en dag vid frukostbordet satt hon, ungefär 2 år gammal, i sin högstol och tittade på oss föräldrar och sa: Hej mammalad och pappasylt! Så skrattade hon så att hon kiknade - ett givet familjeskämt sedan dess.

För dem som vill pröva en egen billig och mycket god marmelad så kommer det busenkla receptet här:
1 st röd grapefrukt
2 st apelsiner
1 st citron
1 st lime
Tvätta och borsta frukterna, köp gärna ekologisk frukt eftersom skalet skall användas. Skär dem (om skalet är tjockt så kan man skära bort det allra tjockaste ändarna) i klyftor och kör dem i en matberedare tills allt är finfördelat.
Häll 1½ liter vatten i en stor kastrull. Häll i fruktmassan och låt koka i 30 minuter. Låt massan ligga kvar i kastrullen tills nästa dag.
Koka åter upp fruktmassan. Häll i 2 kg socker. Lite i taget! Låt koka i 30 min. Häll upp på väl rengjorda, varma burkar. Sätt på locken medan marmeladen är het.

smaken - en roman om minnet av smaken

Med anledning av veckans tema på Kulturkollo repris från 2010:

 ”Det viktigaste är inte att äta, inte att leva, utan att veta varför.” (s 146)

På Rue de Grenelle, i ett tjusigt hyreshus i den burgna delen av Paris ligger den beundrade och fruktade herr Arthens och letar i sitt minne efter en smak. Hela sitt liv har han varit närmast besatt av smaker, dofter och konsistenser och yrkeslivet har ägnats åt att betygsätta förstklassiga restauranter. Han har av sin husdoktor fått veta att han har 48 timmar kvar att leva och nu går han systematiskt genom sina minnesvärda matupplevelser för att återfinna smaken som är själva meningen med livet.

Muriel Barbery har i sin roman Smaken skapat en egocentrerad huvudperson som inte ens på dödsbädden funderar över särskilt mycket annat än att tillfredsställa sin egen njutning och den pompöse herr Arthens uppräkningar av sina matorgier blir frustrerande för mig som läsare. Jag önskar så att han, måhända via maten, ska kunna närma sig det som många tycker är viktigt i livet; vänskap, kärlek, barn, men icke. Hans sökande i sitt minne fokuserar på mat, människorna är bifigurer som förvisso kan bidra till matupplevelsen men annars är ganska ointressanta och den här bilden förstärks av de människornas egna ord. De får komma till tals i romanen, vartannat kapitel är en kommentar från människorna runt herr kritikern och kollegor, barn, hustru, husdjur, släktingar, tiggaren på gatan, älskarinnan och portvakten får ge sin bild. Portvakten som för den delen heter Renée och som återfinns i Barberys roman Igelkottens Elegans som utspelar sig i samma flotta hyreshus.

Jag läste Smaken och slogs framförallt av beskrivningarna av maten, så vällustigt, sensuellt och lockande. Som för många så grundläggs kärleken till mat i barndomen och texterna som beskriver farmoderns matlagning är härlig läsning. Den mest lockande måltiden att läsa om var den under äppelträden i Normandie ätande enkelt tillagade råvaror från bondköket. Det är en av måltiderna som jag själv skulle velat delta i, huvudpersonen får en påminnelse om att maten berikas av mänsklig samvaro och ordens möjlighet att förgylla måltider och bli höjdpunkten på den kulinariska upplevelsen.

Herr Arthens använder sina 48 sista timmar till att fundera över meningen med livet och han finner den någonstans i närheten av brödavdelningen - men frågan om varför man äter och lever, den finns kvar hos läsaren. Obesvarad.

viss mat är mer än föda

Idag börjar tema: Till bords på Kulturkollo och visst är det så att viss mat är mycket mer än föda. Gästbloggar'n visar här upp den liten bit av den madeleinekaka som han nyligen åt och Prousts lindblomste och kaka är liksom sinnebilden för minnen som lätt plockas fram med hjälp av en doft eller en smak. 

För mig är det grynkorven och mockatårtan som lockar fram minnen från min barndom. Hur är det med er andra? Vad har ni för nostalgimat?  Mat på kors och på tvärs dyker upp på Kulturkollo i veckan - välkomna till bords!

Sveriges Radios Romanpris 2016

Idag kör jurysamtalen igång om de fem nominerade böckerna till Sveriges Radios Romanpris. Jag kommer att lyssna på alla samtalen och ser redan fram emot att höra vinnaren avslöjas på lördag. 

Mary av Aris Fioretos

Masja av Carola Hansson

Linjen av Elise Karlsson

Gardet av Staffan Malmberg

Bära barnet hem av Cilla Naumann

Tyvärr har jag i år bara läst en av böckerna: Bära barnet hem. Om den skrev jag så här när jag hade läst den: 

Äntligen får jag skriva om en av sommarens finaste romaner. Bära barnet hem. Redan utifrån min rubrik så förstår ni att det här var en bok som berörde ända in i själen. Det genomgående temat är moderskap och för mig som har en dotter, men hade hoppats på en stor familj, så är vissa partier väldigt sorgesamma att läsa. 

En mor reser från Sverige med sin adopterade 22-årige son för att besöka hans biologiska mor i Colombia. Besöket väcker många minnen och frågorna om vad som gör en människa till mor väcks. Hemma väntar hennes egen mor som försvinner allt mer in i seniliteten. Är man fortfarande mor fastän man inte ens vet om det? Samtidigt får man följa en medelålders kvinna i Bogotá som valde att inte bli mor. Hon lever sitt liv som hushållerska i olika familjer och deras barn blir till substitut för de som hon själv aldrig fick.

Cilla Naumann är en mycket skicklig författare. Punkt. Hon skriver om mycket svåra frågor utan att falla i det dramatiska eller sentimentala och hon byter berättarperspektiv, platser och tider så elegant att man bara flyter med i texten. Ibland kan en komplext berättad historia som den här är upplevas konstruerad men jag menar att hon fixar det så skarvlöst att jag bara hänger med. Jag tyckte mycket om Springa med åror och det här är i mitt tycke en ännu starkare text. Nu måste det bli augustpris!

- repris från augusti 2015 - 

Vi bokcirklade sedan boken tillsammans med författaren på bokmässan och det finns en intervju på Kulturkollo som jag gjort. Alltså, kanske jag hejar en smula på Cilla!

kultursöndag

Tur att dottern kommer på besök ibland så att jag tar mig iväg till alla de utställningarna som finns precis runt hörnet. Idag blev det Röhsska som bjöd på tre fina utställningar. Smått full i skratt blir man när man ser From Pottery to Politics av Hållander - Szentiványi, det är "carpediem-dekaler" med helt annat innehåll som möter betraktaren och det är så påpricken!

För att inte tala om den nya sortens samlartallrikar. Så bra!

Del av Batalj av Stig Lindberg - som en blinkning till Lisa Larsson-utställningen.

Det stora stygnet hette broderiutställningen. Här Anna Casparssons flygelskydd - Tre citroner.

Drottning Kristina, Sten Kauppi, 1942

Krigsmakten II: Trädet, Kerstin Olsson, 2015

Lisa Larssons vackra keramiska plattor. 

Skisser till de välkända bulliga figurerna i serien Zoo. Lisa Larsson

En kultursöndag med stil avslutas på Ahlströms konditori - Mandeltårta!