#bildermanhittarnärmansökerefternågotannat
Sidor
▼
lördag 31 mars 2018
mellan himmel och Lou - en pärla från Bretagne
Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet är en sån där roman som gör att man genast vill boka biljetter och ge sig av till ön utanför Bretagnes kust där Jo och Lou hade bestämt sig för att leva ett gott pensionärsliv tillsammans. De har lämnat det aktiva livet i Paris och ska nu umgås med vänner, odla sina intressen och ha det gott. Det är bara det att 56 år gammal dör Lou och Jo blir änkling. Han, som mest av allt engagerat sig i arbetet, måste plötsligt försöka leva vidare utan sin fru. Hon lämnar dessutom ett alldeles speciellt uppdrag till honom, han ska se till att deras två barn är lyckliga. Hur gör man det?
Smått absurt är det för mig att läsa den här sortens roman just nu, men det hoppfulla budskapet om att det finns ett liv efter en makas död och att man faktiskt kan börja om. Få en andra chans med de relationer som man inte vårdat ordentligt och skapa nya goda sammanhang där man kan finnas och leva, den tanken är fin och ganska trösterik. Fouchet skriver lättsamt och med stort allvar om hur sorgen både kan förlama och förvirra. Persongalleriet med änklingen Jo, hans barn och barnbarn är visserligen en smula stereotypt men där finns överraskningar och allt blir kanske inte som man först tänkt. Det som verkligen förför mig i den här romanen är miljön.
Sa jag att biljetterna ska bokas snarast? Till Bretagne, on y va.
fredag 30 mars 2018
veckans tema på kollot är #nyfikengul
Jag kör ytterligare ett gult boktips. Det får bli en repris från i somras:
repris från fredag 18 augusti 2017
den svavelgula himlen - Westö levererar!
Då är det äntligen recensionsdag för Kjell Westös nya roman Den svavelgula himlen. Alla som följer mig här på bloggen känner säkert till att jag är lite smått förälskad i denne man och det han skriver så tänk vilka förväntningar jag hade! Förväntningar som uppfylldes med råge. Nyanserade personporträtt, en dos nostalgiska tillbakablickar till en barndom som var i Instamaticformat, våndan över att skriva, klassperspektiv och en helt uppslukande berättelse så snyggt disponerad och genomförd att man bara bländas. Jag läste i en intervju med Westö hos Selma stories att han arbetat mycket intensivt med sin nya roman:
”En sån här idé till och den tar död på mig”. Jag kan skönja just det hårda arbetet genom texten. Den är så omsorgsfullt formad och orden så noggrant utvald att det blir snyggt, så snyggt.
På resa i Helsingfors och ett personligt möte. Mycket trevligt! |
I den nya romanen är Westö tillbaka i det Helsingfors som han skildrat i Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten och i viss mån så kan man finna små ledtrådar från de olika romanerna i den här senaste. Jag läste dem innan jag började blogga så tyvärr kan jag inte länka till texter men just de där blinkningarna gör läsningen mycket mycket fin. På något vis så binder Westö samman sina universum och staden Helsingfors finns där som gemensam nämnare.
Den svavelgula himlen börjar i nutid, den etablerade författaren märker att det är någon spionerar på honom. Några dagar senare kidnappas den framgångsrika Stella Rabell och författaren bestämmer sig för att försöka skildra hur hans vänskap med syskonen Alex och Stella Rabell en gång startade och hur vänskapen påverkat hela hans liv på ett omvälvande sätt. Han hoppar tillbaka till den tid då det började. Då när han var 10 år och tron på framtiden var både fredlig och ljus. Pojken och hans far delade en optimism som i efterhand kunde tycka orimlig. 1969 var året då de för förstå gången skulle åka på sommarviste vid havet, fadern hade fått hyra ett enkelt torp och äntligen skulle det finnas tid för fiske och bastu. Strax innan sommarlovet tog slut så möttes han och Alex Rabell, rikemanssonen på godset på udden, och en udda vänskap växer fram. Så får man då följa de tre barnen in i ungdom och vuxenliv genom romanen och jag är ibland smått irriterad över de som skriver att en roman eller ett författarskap har en egen ton men precis det har Kjell Westö. Det är inte enkelt, det snirklar sig fram och tempot är emellanåt ganska lågt men allting blir perfekt tillsammans. Pojkens pappa älskar George Harrison och precis som i en perfekt pop-låt så är det helheten som förför.
Kati Immonens konst passar så fantastiskt bra till den här romanen. Hennes akvareller memorabilia är monokroma i regnbågens färger och liknar stora polariodbilder som vattenskadats. Alla motiven skulle kunna sitta i familjealbumet men vattenskadorna förvränger motiven och perspektiven, låter vissa detaljer framträda tydligt och annat kan bara anas - precis som barndomsminnen.
torsdag 29 mars 2018
miniatyrmakaren - på TV ikväll!
Påkostat kostymdrama - så beskrivs Tv-serien Miniatyrmakaren som man nu kan se på SVT. Jag ska absolut se den, kostymdramer är min bästa gren! Så här skrev jag om boken 2015 och våren 2016 reste vi till Amsterdam för att se det där dockskåpet på riktigt. Det var riktigt kul! En och annan tulpan såg vi också :-)
repris från onsdag 18 november 2015
miniatyrmakaren - historiskt från Amsterdam
Jessie Burton berättar i en intervju att den historiska romanen Miniatyrmakaren delvis skapades när hon en dag stod framför Petronella Oortmans fantastiska kabinettskåp på Rijksmuseum i Amsterdam. Hon började leta fram fakta kring de dyrbara husen, ett hus kunde tillverkas och förses med möbler för 30 000 gulden (en summa som man kunde köpa 30 000 linneskjortor för) och var i slutet av 1600-talet en verklig statussymbol i Amsterdam. Samtidigt som männen inredde sina skåp med exotiska fynd från alla resor på Ostindifarare så hade alltså fruarna dockskåp med inredning av ädelmetaller, ädelträ, pärlemor och elfenben. Och det är någonstans där i de historiska detaljerna som Burton får mig fast. Jag gillar den typen av historiska romaner där det finns en genuin förankring i tiden, platsen och samhället som de vill skildra.
Romanens Petronella Oortman har inte särdeles mycket gemensamt med verklighetens med de två delar tidsperioden, ett hus fullt med miniatyrer och makens namn och yrke. Den verkliga Petronella var förmögen änka som gifter om sig med Johannes Brandt och romanens huvudperson är den unga flickan som blivit bortgift med en mycket äldre köpman från Amsterdam. Miniatyrmakaren börjar med att hon, blott 18 år gammal, knackar på i sitt blivande hem. Hon har rest ensam från sin uppväxtstad och när dörren öppnas så visar det sig att den äkte mannen inte är hemma. Hans syster tar emot henne med kyla och snart förstår Petronella att maken inte är särdeles intresserad av att dela den äkta sängen. Av honom får hon ett dockhus och snart börjar det att komma mystiska paket till Nella med små miniatyrföremål som alla är exakta kopior av husets inredning. Vem är det som skickar paketen och hur ska Nella kunna skaffa sig en plats i huset som styrs med järnhand av systern Marin?
Jag läste den här romanen nästa i ett enda svep och lät mig svepas med till 1600-talets Amsterdam med stora köpmanshus, handel med hela världen, stinkande kanaler och en social kontroll där "pendeln svänger från Gud till en Gulden". Visst finns där invändningar man kan göra om man är lite petig, något för sentimentalt här och var och något för mycket magiskt här och där men jag måste ändå erkänna att jag gillade det mesta. Extra plus till det fina omslaget som så precis fångar känslan av Nella fången i en kall och isig bubbla som någon annan skakar om, en av romanens finaste teman var att följa hennes utveckling från en bortkommen flicka från landet till en stark och självständig kvinna.
Petronella Oortmans dockhus - läs mer på Rijksmuseum |
tisdag 27 mars 2018
fem snabba om påsken
bilden är från ett annat år men kycklingarna tillika äggvärmarna har min mormor gjort så den får vara med igen |
Kulturkollos utmaning såhär i tema #nyfikengul går ut på att välja fem snabba om påsken.
långfredagslugn eller påskaftonsfest - läslugn alla gånger, alltid mitt val
dragé-ägg eller mandelägg - mandelägg är storfavoriter här hemma. De med liten lakritshinna är godast!
påskhare eller påskkäring - påskkäring hör till min barndom, vi gick byn runt och tiggde godis i en kopparkaffekittel
picka ägg eller rulla ägg - ingetdera, vet knappt hur man gör :-)
påskmust eller påsköl - must är ett måste både på jul och påsk
Sanningen att säga så har jag dåligt med läsplaner just den här påsken men jag kan tipsa om förra årets påskläsning. En gul bok som i svensk översättning fick titeln Stanna hos mig:
repris från fredag 14 april 2017
stay with me - nigeriansk debut som lovar mer!
Stay with me av Ayòbámi Adébáyò är en roman som jag valde att läsa i påsken. Mest för att den var så väldigt gul och det skulle liksom passa bra men också för att den nominerats för det fina litterära priset Baileys Women's Prize for Fiction. I listan över nominerade kan man var säkert på att hitta fin läsning. Så också denna gång.
Jag förflyttas till Nigeria, berättelsen börjar och slutar i nutid men det mesta av handlingen är förlagd under 80-talet då Nigera skakades av flera statskupper. Det oroliga läget i landet ligger som en fond till historien om Yejide och Akin, det unga paret som trots att de varit gifta flera år inte blivit gravida. De har framgångsrika karriärer och fina utbildningar, bor i en vacker lägenhet men det räcker inte. En kvinnas uppgift är att föda barn och en mans uppgift är att försörja familjen. Släktingar och vänner föreslår diverse olika medikamenter och till slut är Yejide så desperat att hon låter sig tas med till en helig man som skall genomföra mirakel. Inget annat händer än att hon blir skengravid och det krävs helt andra sätt för att hon så småningom skall föda tre barn. Barnen lider dock av en sällsynt genetisk sjukdom och när det uppdagas kan sanningen om familjen inte längre döljas.
Det här är på många vis en kärleksroman, den handlar om hur det unga parets kärlek trots alla motgångar, den oreserverade kärleken till det första barnet och också om kärleken mellan Yejide och hennes far. Hon blir tidigt moderslös och hon växer upp tillsammans med faderns yngre fruar, alltid utanför, alltid vid sidan av. Därför blir tanken på att bilda en egen familj så viktig för henne, så viktig att den överskuggar allt. Det är också en roman där kärleken till berättandet lyser igenom. Ordspråk, gåtor och sedelärande sagor är det arv som de vill ge vidare till sina barn men det kräver mod att våga tro på att barnen skall överleva. Den lilla flickan som föds som nummer tre får namnet Rotimi som betyder stanna kvar och det är därifrån romanen fått sin titel.
Utan att avslöja allt för mycket om handlingen så tänker jag att det här är en väldigt spännande roman att läsa och reflektera över könsroller och vilka förväntningar som finns på män respektive kvinnor. Vi lever inte i Nigeria och det är inte längre 80-tal men visst kan många reflektioner kring förväntningar på familjeliv och vad som krävs för att vara lyckad appliceras också nu och här.
Adébáyò är en ung författare från Lagos och Stay with me är hennes debutroman. Hon har tidigare fått noveller publicerade och det där mellantinget mellan en tight novellsamling och en fullödig roman som jag känner igen hos NoViolet Bulawayos Vi behöver nya namneller En dag skall jag skriva om den här platsen av Binyawanga Wainaina finns också i Stay with me. Jag tycker att den som roman betraktat är lite spretig men jag ser att nästan varje kapitel skulle kunna lyftas ut och läsas som en enskild novell, det är både en styrka och en svaghet. Jag väljer att se det som en styrka den här gången men jag skulle gärna läsa mycket mer av Adébáyò och gärna då en roman med ett tydligt flöde där texten går från A till B utan att man hela tiden får börja om i läsandet vid varje nytt kapitel.
Jag förflyttas till Nigeria, berättelsen börjar och slutar i nutid men det mesta av handlingen är förlagd under 80-talet då Nigera skakades av flera statskupper. Det oroliga läget i landet ligger som en fond till historien om Yejide och Akin, det unga paret som trots att de varit gifta flera år inte blivit gravida. De har framgångsrika karriärer och fina utbildningar, bor i en vacker lägenhet men det räcker inte. En kvinnas uppgift är att föda barn och en mans uppgift är att försörja familjen. Släktingar och vänner föreslår diverse olika medikamenter och till slut är Yejide så desperat att hon låter sig tas med till en helig man som skall genomföra mirakel. Inget annat händer än att hon blir skengravid och det krävs helt andra sätt för att hon så småningom skall föda tre barn. Barnen lider dock av en sällsynt genetisk sjukdom och när det uppdagas kan sanningen om familjen inte längre döljas.
Det här är på många vis en kärleksroman, den handlar om hur det unga parets kärlek trots alla motgångar, den oreserverade kärleken till det första barnet och också om kärleken mellan Yejide och hennes far. Hon blir tidigt moderslös och hon växer upp tillsammans med faderns yngre fruar, alltid utanför, alltid vid sidan av. Därför blir tanken på att bilda en egen familj så viktig för henne, så viktig att den överskuggar allt. Det är också en roman där kärleken till berättandet lyser igenom. Ordspråk, gåtor och sedelärande sagor är det arv som de vill ge vidare till sina barn men det kräver mod att våga tro på att barnen skall överleva. Den lilla flickan som föds som nummer tre får namnet Rotimi som betyder stanna kvar och det är därifrån romanen fått sin titel.
Utan att avslöja allt för mycket om handlingen så tänker jag att det här är en väldigt spännande roman att läsa och reflektera över könsroller och vilka förväntningar som finns på män respektive kvinnor. Vi lever inte i Nigeria och det är inte längre 80-tal men visst kan många reflektioner kring förväntningar på familjeliv och vad som krävs för att vara lyckad appliceras också nu och här.
Adébáyò är en ung författare från Lagos och Stay with me är hennes debutroman. Hon har tidigare fått noveller publicerade och det där mellantinget mellan en tight novellsamling och en fullödig roman som jag känner igen hos NoViolet Bulawayos Vi behöver nya namneller En dag skall jag skriva om den här platsen av Binyawanga Wainaina finns också i Stay with me. Jag tycker att den som roman betraktat är lite spretig men jag ser att nästan varje kapitel skulle kunna lyftas ut och läsas som en enskild novell, det är både en styrka och en svaghet. Jag väljer att se det som en styrka den här gången men jag skulle gärna läsa mycket mer av Adébáyò och gärna då en roman med ett tydligt flöde där texten går från A till B utan att man hela tiden får börja om i läsandet vid varje nytt kapitel.
måndag 26 mars 2018
förlåten - Agnes Lidbeck
Låt oss börja med det ytliga, omslaget till Agnes Lidbecks nya roman Förlåten aspirerar på att bli korat som årets snyggaste. Den köttätande kallan, växten som med sin doft berusar och lockar till döden, är oerhört fantasieggande och associationsbanorna går åt många håll. Illustrationen, som synes tagen ur en gammal flora, för min tankar till något köttigt, organiskt och samtidigt vetenskapligt.
Förlåten börjar med att vi får veta att Ellen och Marias far har gått bort. I arv har han lämnat den sommarstuga i skärgården där de båda systrarna tillbringat många barndomssomrar tillsammans. Systrarnas relation är pliktskyldig och när de bestämmer sig för att tillbringa några veckor i stugan för att reda upp dödsboet så tvingas de att försöka lyfta på maskerna, se bakom rollerna som de hamnat i. Ellen, den effektiva och analytiska. Maria, den slarviga och känslosamma. Och så Marias son Dag som fungerar som en katalysator till systrarnas egen barndom på ön. I städandet och röjandet kan de inte undgå att minnas sin farmor och halvbrodern Jacob som led av psykisk sjukdom och som tog sitt liv där på ön när flickorna var mittemellan barn och vuxna.
Det skulle kunna vara en enkel poäng att skriva att vistelsen i stugan gör att systrarna lyfter på förlåten, talar om de hemligheter som de gömmer och lyckas komma till någons slags försoning men se, så enkel är inte den här romanen. Det är inte enkelt att reda ut skuldkänslor, avundsjuka och gamla oförrätter genom ett reningsbad på några veckor. Kanske finns här en öppning för att bygga en relation, kanske inte.
Agnes Lidbeck är en fantastiskt skicklig författare som i sin korta roman skapar ett universum som man som läsare helt stiger in i. Utan ett ord för mycket, utan sentimentalitet och förklaringar så bjuder hon in till att uppleva, och reflektera över hur dynamiken i en familj kan fungera. Mycket bra!
söndag 25 mars 2018
du ska resa till de nio kontinenterna - en fantastisk självbiografi
Du ska resa till de nio kontinenterna av Xiaolu Guo är en helt fantastisk läsning. Alla som är det minsta intresserade av livet i Kina under sjuttio och åttiotal och hur en författare och filmskapare formats av sin uppväxt i ett totalitärt samhälle ska läsa den här självbiografiska texten. Xiaolu växer upp under sjuttiotalet i ett land som smått, smått börjar närma sig en något större öppenhet mot väst. De första åren av livet bor hon med sina farföräldrar i en helt omodern fiskeby, de är inte läskunniga och fattigdomen och våldet är nära. Det är ändå den oreserverade kärleken från farmodern som bär den lilla, taniga, synskadade flickan genom livet som tar henne till London och till en karriär som författare och filmare.
Berättelsen börjar när Xiaolu själv blir mamma och hon bestämmer sig för att en gång för alla göra upp med sin uppväxt, hon reser med sin bebis för att besöka sin familj i Kina. Hon berättar sedan kronologiskt om sin uppväxt och parallellt med det får man stor inblick i vardagsliv i Kina och historiska tillbakablickar genom Guos släktingar. Redan som liten flicka blir hon spådd av en munk att hon skall lämna den lilla fiskebyn och resa till de nio kontinenterna och resan börjar med ett stort intresse för västerländsk litteratur, hennes far är konstnär och förser henne med böcker. När den enda bilden av västvärlden är dubbad Falcon Crest så ger Hemingway och Woolf andra pusselbitar till hur det skulle kunna vara att leva i ett öppnare samhälle.
Kulturkollo träffade Guo när hon var på bokmässan. Läs intervjun om skrivande, språk och exil och läs också mina texter om hennes romaner Jag är Kina och Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande. Xiaolu Guo är ett författarskap värt att upptäcka!
Berättelsen börjar när Xiaolu själv blir mamma och hon bestämmer sig för att en gång för alla göra upp med sin uppväxt, hon reser med sin bebis för att besöka sin familj i Kina. Hon berättar sedan kronologiskt om sin uppväxt och parallellt med det får man stor inblick i vardagsliv i Kina och historiska tillbakablickar genom Guos släktingar. Redan som liten flicka blir hon spådd av en munk att hon skall lämna den lilla fiskebyn och resa till de nio kontinenterna och resan börjar med ett stort intresse för västerländsk litteratur, hennes far är konstnär och förser henne med böcker. När den enda bilden av västvärlden är dubbad Falcon Crest så ger Hemingway och Woolf andra pusselbitar till hur det skulle kunna vara att leva i ett öppnare samhälle.
Kulturkollo träffade Guo när hon var på bokmässan. Läs intervjun om skrivande, språk och exil och läs också mina texter om hennes romaner Jag är Kina och Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande. Xiaolu Guo är ett författarskap värt att upptäcka!
lördag 24 mars 2018
fångad, fängslad och fjättrad
Veckans tema inne på kulturkollo heter fångad, fängslad och fjättrad och min plan var att göra en inläggsserie här med texter som passade in i temat. Livet kom emellan men jag tänker ändå att jag kör lite nya och gamla länkar till texter - klicka er vidare om ni har lust att läsa mina tankar om:
repris från torsdag 25 maj 2017
memorys bok - en efterlängtad roman
Jag minns mycket väl när jag lyssnade till Petina Gappah på Bokmässan 2010, hon berättade om sin nobelsamling Sorgesång för Easterly och jag läste den förstås sedan direkt. Gappah gav genom sina noveller röst åt kvinnliga erfarenheter i Zimbabwe på ett sätt som jag inte läst tidigare. I sin debutroman Memorys bok så är det Memory som talar. I ett antal anteckningsböcker har hon fått möjligheten att berätta sin historia från början till slut. Hon sitter, dömd till döden, i kvinnofängelset och väntar på att staten Zimbabwe skall anställa den bödel som behövs för att verkställa hennes dom. Hon vet att hon inte är skyldig till det mord av en vit man som hon anklagas för och hennes minnesbok blir kanske del av hennes försvar om hennes fall någonsin tas upp igen.
Faith, Hope, Joy, Memory och Moreblessings - så heter syskonskaran som växer upp i kåkstaden i Harare och namnen är väl valda av deras mor. De är en ovanlig familj där modern är oberäknelig och ständigt sökande efter någons slags ro. Fadern är lugn och praktiskt lagd, han driver en liten snickerifirma från gårdsplanen och tillbringar mycket tid med sina barn, särskilt med Memory. Hon har det mycket besvärligt med sin albinohud och måste hållas borta från solen och lider mycket av att vara annorlunda. En dag ombeds Memory att ta på sin julklänning och hon överlämnas till en vit man. Utan att förstå varför finner hon sin plötsligt i den rika delen av staden men alla möjligheter till utbildning och omvårdnad. Mannen som hon lämnas till heter Lloyd och det är honom hon tjugo år senare anklagas för att ha mördat.
För många år sedan läste jag En röst ur djupet av Nawal el Saadawi och de båda romanerna har en gemensam ton och grundupplägg, en dödsdömd kvinna berättar sin historia. El Saadawi är läkaren som genom romaner vill diskutera kvinnors utsatthet i Egypten och lite kan jag tänka om Memorys bok att Gappah med sin erfarenhet som jurist vill använda romanens form för att belysa rättsväsendets upplösning i ett land som inte ännu hämtat sig från kolonialismen. Rhodesias historia som apartheidland och approprieringen av de stora farmer som ägts av britterna ligger som en fond i hela romanen.
Memorys bok är en oerhört fin skildring av en ung flickas uppväxt och hur Memory, precis som läsaren av hennes anteckningar, upptäcker allt mer om sig själv och sin resa i livet. Hemma hos Lloyd hittar hon läsandet och skrivandet och kärleken till ordet lyser starkt från boksidorna. När Memory beskriver hur avsaknaden av böcker plågar henne i fängelset, mycket mer än avsaknaden av mat och hygienmöjligheter så kan man förstå henne precis. Hon har alltid befunnit sig i någons slags mellanrum, hon är inte vit och inte svart och det gör att tillflykten till böckerna blir extra viktig. I Zimbabwe, när Memory växer upp, är tron på onda andar levande och hon blir en paria som ingen vill beblanda sig med. Då är böckerna vänner och anteckningsböckerna och pennan en tröst och sysselsättning.
Jag hoppas att många, många hittar till den här fina romanen som utspelar sig i en del av världen som sällan skildras. Läs!
Faith, Hope, Joy, Memory och Moreblessings - så heter syskonskaran som växer upp i kåkstaden i Harare och namnen är väl valda av deras mor. De är en ovanlig familj där modern är oberäknelig och ständigt sökande efter någons slags ro. Fadern är lugn och praktiskt lagd, han driver en liten snickerifirma från gårdsplanen och tillbringar mycket tid med sina barn, särskilt med Memory. Hon har det mycket besvärligt med sin albinohud och måste hållas borta från solen och lider mycket av att vara annorlunda. En dag ombeds Memory att ta på sin julklänning och hon överlämnas till en vit man. Utan att förstå varför finner hon sin plötsligt i den rika delen av staden men alla möjligheter till utbildning och omvårdnad. Mannen som hon lämnas till heter Lloyd och det är honom hon tjugo år senare anklagas för att ha mördat.
För många år sedan läste jag En röst ur djupet av Nawal el Saadawi och de båda romanerna har en gemensam ton och grundupplägg, en dödsdömd kvinna berättar sin historia. El Saadawi är läkaren som genom romaner vill diskutera kvinnors utsatthet i Egypten och lite kan jag tänka om Memorys bok att Gappah med sin erfarenhet som jurist vill använda romanens form för att belysa rättsväsendets upplösning i ett land som inte ännu hämtat sig från kolonialismen. Rhodesias historia som apartheidland och approprieringen av de stora farmer som ägts av britterna ligger som en fond i hela romanen.
Memorys bok är en oerhört fin skildring av en ung flickas uppväxt och hur Memory, precis som läsaren av hennes anteckningar, upptäcker allt mer om sig själv och sin resa i livet. Hemma hos Lloyd hittar hon läsandet och skrivandet och kärleken till ordet lyser starkt från boksidorna. När Memory beskriver hur avsaknaden av böcker plågar henne i fängelset, mycket mer än avsaknaden av mat och hygienmöjligheter så kan man förstå henne precis. Hon har alltid befunnit sig i någons slags mellanrum, hon är inte vit och inte svart och det gör att tillflykten till böckerna blir extra viktig. I Zimbabwe, när Memory växer upp, är tron på onda andar levande och hon blir en paria som ingen vill beblanda sig med. Då är böckerna vänner och anteckningsböckerna och pennan en tröst och sysselsättning.
Jag hoppas att många, många hittar till den här fina romanen som utspelar sig i en del av världen som sällan skildras. Läs!
fredag 23 mars 2018
bokcirkla med oss!
16 april börjar nästa bokcirkel inne på Kulturkollo läser.
Hoppas många vill läsa och samtala om Majgull Axelssons
Ditt liv och mitt tillsammans med oss.
Väl Mött i vår FB-grupp Kulturkollo läser!
torsdag 22 mars 2018
kvällsförströelse
Floristens stuga är det lockande namnet på gårdagens pussel. Ska jag var ärlig så var det mest dottern som pusslade, hon är helt klart mer envis än vad jag är. Hur som haver, visst drömmer jag om en härlig resa till engelska trädgårdar och motivet var mycket passande valt. Lägga pussel är tyst och lagom krävande sysselsättning för oss just nu. Nu har J köpt ett nytt med motiv av Gustav Klimt, 1000 bitar och bara blommor och grönt. Hur ska det gå?
söndag 18 mars 2018
vi ses i disneyland
Vi ses i Disneyland av Erika Scott landade av en slump i min ljudbokslyssnare. Jag tänkte mig något lättsamt och så var det en roman om cancer. Som om jag inte har den jäkla skitsjukdomen tillräckligt nära inpå just nu ... Nåväl, jag lyssnade ändå vidare på berättelsen om Emma och Andreas, troligen för att det var något i deras relation som jag ändå var nyfiken på. Jag förstod mig faktiskt inte riktgt på någon av dem när jag började att läsa och kanske förstod jag dem inte heller när jag lyssnat klart. Andreas som söker bekräftelse hos andra kvinnor, Emma som får ett cancerbesked och som inte berättar det för sin man eller sin familj. Deras handlingar hamnar liksom i bjärt kontrast mot hur hemmet och familjen framstår utåt och någonstans där i hemligheterna som gör att ytan känns krackelerad och ganska solkig hittar jag mitt intresse för boken. Bilden av den snygga medelklassfamiljen med ett lyckat liv ifrågasätts och det gillar jag.
Sedan kan jag tycka att det var lite för mycket av allt. Romanen hade vunnit på att skalas av lite och kanske bara handla om familjen, det hade jag gillat. Vetat mer om några få. Det här här lite short-cuts liknande med olika relationer som skildras i olika scener och där många eller alla så småningom på något sätt hör ihop är inte riktigt i min smak. Om man nu skriver om en ärftlig cancersjukdom, varför inte ge det spåret lite större plats?
Emma i romanen drabbas alltså av ärftlig äggstockscancer och vill man läsa en bok som berättar om hur det är att leva med, och drabbas av en ärftlig cancer så kan jag rekommendera Annette Brodéns bok Alla andra dagar. Hennes ärliga och lättlästa bok om sin familjs och hennes egen livsresa med cancer som följeslagare är både informativ och gripande. Jag har ännu inte läst ut hela, ämnet är för tätt inpå just nu. Hon har hämtat sin titel från talesättet "En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva". Just det är vad vi försöker här hemma hos oss just nu. Leva. En dag till.
Sedan kan jag tycka att det var lite för mycket av allt. Romanen hade vunnit på att skalas av lite och kanske bara handla om familjen, det hade jag gillat. Vetat mer om några få. Det här här lite short-cuts liknande med olika relationer som skildras i olika scener och där många eller alla så småningom på något sätt hör ihop är inte riktigt i min smak. Om man nu skriver om en ärftlig cancersjukdom, varför inte ge det spåret lite större plats?
Emma i romanen drabbas alltså av ärftlig äggstockscancer och vill man läsa en bok som berättar om hur det är att leva med, och drabbas av en ärftlig cancer så kan jag rekommendera Annette Brodéns bok Alla andra dagar. Hennes ärliga och lättlästa bok om sin familjs och hennes egen livsresa med cancer som följeslagare är både informativ och gripande. Jag har ännu inte läst ut hela, ämnet är för tätt inpå just nu. Hon har hämtat sin titel från talesättet "En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva". Just det är vad vi försöker här hemma hos oss just nu. Leva. En dag till.
den franska veckan avslutas med en hare
repris från tisdag 17 juli 2012
haren med bärnstensögon
"Jag vet inte längre om boken handlar om min släkt eller om minnen eller om mig själv eller fortfarande är en bok om små japanska tingestar." (s325)
Med en netsuke i sin ficka reser De Waal till Tokyo, Paris, Wien och Odessa och överallt letar han spår efter sin farmors historia. Den som börjar med en judisk spannmålshandlare i Odessa på tidigt 1800-tal, fortsätter via ett kosmopolitiskt och intellektuellt liv med bankverksamhet i Paris och Wien, finansiell krasch vid det första världskriget och en förmögenhet konfiskerad och helt utplånad innan det andra. Han sätter sig in i hur familjens judiska bakgrund påverkar dem och många timmar tillbringas i arkiv av olika slag. Familjens eget arkiv består av några få dokument och foton, Gestapo gjorde ett grundligt arbete med att förstöra och annektera. Bara spillror finns bevarade av familjen Ephrussis välstånd och så samlingen med netsuker förstås.
Det som för mig är allra mest intressant i Edmund de Waals bok Haren med bärnstensögon är beskrivningarna av Charles Ephrussis liv som konstintresserad mecenat i slutet av 1800-talet. Många gånger får jag googla och tittar på bilder som omnämns. Delar av hans konstsamling hänger nu på museer och han framställs som en man med genuint intresse för konst och samlande. Det är också han som en gång köpt samlingen av netsuker. Det är i så måtto där historien börjar och det är med samlingen som bärs in i de Waals hem i London som den slutar. Däremellan ryms en fantastisk bildningresa som jag hoppas många, många vill följa med på. Det blir inte bättre än såhär!
lördag 17 mars 2018
min Tatiana-favorit är lördagens val
repris från torsdag 14 juni 2012
colombes granne
Colombes granne är en fransk spänningsroman som börjar ruskigt, mitt i en alldeles osannolik situation möter vi Colombe, som flyttat in i en ny lägenhet. Lägenheten är perfekt på alla sätt, där finns plats för de båda barnen, en arbetsplats för Colombe som gärna utför sitt jobb som spökskrivare hemma och området är bra men... I våningen ovanför bor grannen, snygg medelålders och osannolikt intresserad av att spela Rolling Stones mellan tre och fyra på natten. Sömnlösheten blir Colombes möjlighet att hitta nya sidor hos sig själv, så snart det blir mörkt börjar hon leva sitt nattliga liv där det finns mer tid att drömma, fundera och smida planer. Hon rentav längtar efter och uppskattar sin nattliga ensamhet men bristen på sömn sätter snart sina spår och Colombe blir alltmer paranoid. Vad är verkligt och vad är inbillat? I sin roll som författare är hon själv fascinerad av att tjuvkika på människor, kikaren ligger på plats och hon fantiserar gärna om de människor hon möter - hur långt är det OK att gå? Hur långt är grannen villig att gå?
Tatiana de Rosnay har här skrivit en så'n där alldeles urtypisk fransk lättsam roman hon pusslar samman så bra. Spänningen kommer krypande för det är omöjligt att inte börja fundera över vad man själv skulle gjort om just det här skulle hända mig. Grannar har alla, frågan är bara hur man skulle reagera om man hade Colombes granne? Jag själv är patologiskt mörkrädd och jag måste hela tiden övertyga mig om att det här är bara en bok. Det är på låtsas. Bara bok, inte på riktigt! Tatiana de Rosnay är perfekt sällskap i hängmattan eller på stranden men inte kanske ensam i en öde sommarstuga...
fredag 16 mars 2018
drömbokhandeln är fredagens roman
repris från torsdag 26 april 2012
drömbokhandeln där böckerna är världen och världen är böckerna
Omslag och titel på den här Sekwaromanen gör så att man spinner loss. Vilken dröm det vore att driva en drömbokhandel med goda böcker, god fika och en antikvariatsdel och i romanen möter vi två udda själar som gör verklighet av sin dröm. De startar en helt fristående bokhandel med bara bra romaner, i Paris förstås, och det dröjer inte länge förrän de blir misstänkliggjorda. Vad är de för människor som ska bestämma över vad som är god litteratur? Hur ska de klara sig om de inte säljer topplistepocket utan satsar på klassiker och enstaka utvalda nyheter? Utmärkt, visar det sig och succén bäddar för avundsjuka.
Ivan och Francescas koncept är att låta 8 olika skribenter ingå i en hemlig jurygrupp som var och en oberoende av de andra rekommenderar vilka titlar som platsar. När sedan den framgångrika boklådan trakasseras i media och på nätet, jurymedlemmar skadas oförklarligt och drömmen mer liknar en mardröm blir det tvunget att koppla in polisen. Kommissarien är av den läsande sorten och allteftersom nystas berättelsen om Drömbokhandeln upp för oss läsare.
Laurence Cossé har skrivit en roman som är en veritabel fest för alla bibliofiler, den utspelar sig i en drömmiljö och litteraturreferenserna haglar, tyvärr går en hel del mig förbi eftersom jag är dåligt beläst i fransk litteraturkanon men det är av underordnad betydelse. Läsning, läsupplevelser och samtal om böcker fyller den här boken tillsammans med en kriminalhistoria där det visar sig att alla kanske inte är precis den som de först verkar. Några invändningar har jag, totalt betuttad av drömmen om en drömbokhandel så kan jag ändå tycka att just den här romanen ibland blir lite babblig och jag förstår mig inte riktigt på huvudpersonerna. De fyller båda sitt liv med god litteratur, läser flera hundra titlar om året och är ändå handfallna när de ska hantera livet. Böckerna är världen och världen är böckerna. Kriminalhistorien känns också lite smått påklistrat konstlad, jag gillade det lättsamma anslaget i boken men hybriden diskussion om den goda litteraturens nödvändighet och deckare kändes sådär.
Spelar ingen roll, det är oemotståndligt, kvickt och fransk charm i en snygg förpackning, trots mina små anmärkningar så är det här en bok för alla som älskar böcker och läsning. Särskilt då förstås för alla oss som när drömmen om en liten kvalitetsboklåda med namnet Au Bon Roman - välkommen till den goda romanen!
Ivan och Francescas koncept är att låta 8 olika skribenter ingå i en hemlig jurygrupp som var och en oberoende av de andra rekommenderar vilka titlar som platsar. När sedan den framgångrika boklådan trakasseras i media och på nätet, jurymedlemmar skadas oförklarligt och drömmen mer liknar en mardröm blir det tvunget att koppla in polisen. Kommissarien är av den läsande sorten och allteftersom nystas berättelsen om Drömbokhandeln upp för oss läsare.
Laurence Cossé har skrivit en roman som är en veritabel fest för alla bibliofiler, den utspelar sig i en drömmiljö och litteraturreferenserna haglar, tyvärr går en hel del mig förbi eftersom jag är dåligt beläst i fransk litteraturkanon men det är av underordnad betydelse. Läsning, läsupplevelser och samtal om böcker fyller den här boken tillsammans med en kriminalhistoria där det visar sig att alla kanske inte är precis den som de först verkar. Några invändningar har jag, totalt betuttad av drömmen om en drömbokhandel så kan jag ändå tycka att just den här romanen ibland blir lite babblig och jag förstår mig inte riktigt på huvudpersonerna. De fyller båda sitt liv med god litteratur, läser flera hundra titlar om året och är ändå handfallna när de ska hantera livet. Böckerna är världen och världen är böckerna. Kriminalhistorien känns också lite smått påklistrat konstlad, jag gillade det lättsamma anslaget i boken men hybriden diskussion om den goda litteraturens nödvändighet och deckare kändes sådär.
Spelar ingen roll, det är oemotståndligt, kvickt och fransk charm i en snygg förpackning, trots mina små anmärkningar så är det här en bok för alla som älskar böcker och läsning. Särskilt då förstås för alla oss som när drömmen om en liten kvalitetsboklåda med namnet Au Bon Roman - välkommen till den goda romanen!
torsdag 15 mars 2018
alla floder flyter mot havet
Alla floder flyter mot havet av Dorit Rabinyan är en nyutgiven och aktuell israelisk roman. Rabinyan är just nu på besök i Sverige för att tala om sin bok och hon besöker fler städer, Göteborgs tur är det på lördag. I Alla floder flyter mot havet lär vi känna den israeliska kvinnan Liat och den palestinske mannen Hilmi, de möts en kall och lång vinter i New York och blir våldsamt förälskade. Från första början vet de att deras kärlek är tidsbestämd, så länge Liat är kvar i USA så kan de älska, debattera och umgås som vilket ungt par som helst, men något varaktigt kan aldrig bli. Det gör att de sex månader som de tillbringar tillsammans till något alldeles särskilt. De upptäcker varandra, de upptäcker och upplever staden och allt blir extra intensivt. Tiden är utmätt, kärleken villkorad.
Jag läser att Rabinyans roman blivit förbjuden i israeliska skolor för att den beskriver en kärlekshistoria mellan en judinna och en palestinsk man och min förvåning över detta avslöjar min okunskap om hur livet gestaltar sig för unga människor i Israel. Att som judinna älska en arab, det går bara inte. På ett osentimentalt (lite babbligt) språk och med en detaljrikedom som ibland stör själva flytet i berättandet så berättar Rabinyan om den omöjliga kärlekshistorien som blir möjlig enbart genom en anonymitet i storstaden långt hemifrån.
Inte särskilt länge sedan såg jag en film tillsammans med min dotter som också handlade om omöjlig kärlek men i den var det beduiner som lever i regionen som var i fokus. Sandstorm är en netflix-film som jag verkligen rekommenderar för att få ytterligare en bild av hur det kan vara att vara ung och älska någon som ses olämplig i Israel/Palestina.
Jag läser att Rabinyans roman blivit förbjuden i israeliska skolor för att den beskriver en kärlekshistoria mellan en judinna och en palestinsk man och min förvåning över detta avslöjar min okunskap om hur livet gestaltar sig för unga människor i Israel. Att som judinna älska en arab, det går bara inte. På ett osentimentalt (lite babbligt) språk och med en detaljrikedom som ibland stör själva flytet i berättandet så berättar Rabinyan om den omöjliga kärlekshistorien som blir möjlig enbart genom en anonymitet i storstaden långt hemifrån.
Inte särskilt länge sedan såg jag en film tillsammans med min dotter som också handlade om omöjlig kärlek men i den var det beduiner som lever i regionen som var i fokus. Sandstorm är en netflix-film som jag verkligen rekommenderar för att få ytterligare en bild av hur det kan vara att vara ung och älska någon som ses olämplig i Israel/Palestina.
sarahs nyckel är torsdagens franska bonusinlägg
repris från fredag 12 augusti 2011
sarahs nyckel ställer oss en obekväm fråga
Min läsning av Tatiana de Rosnays spännande och gripande roman Sarahs nyckel börjar med stor förväntan och en aning förvirring. Jag hade blivit tipsad om boken från många håll; arbetskamrater, bloggisar, facebookkompisar- alla har hyllat den här franska romanen som utspelar sig i två tider.
I Paris 2002 bor Julia, journalist, uppvuxen i Boston, gift med en fransman och de håller tillsammans på att renovera en lägenhet som de ärvt av mannens farmor. Hon får i uppdrag att skriva en artikel inför 60-årsdagen av Vel' d'Hiv, en mörk dag i Frankrikes historia. Nutid och dåtid blandas snart samman och Julias undersökningar leder till att hon får ompröva sitt eget sätt att leva.
Samtidigt får jag som läser följa Sarah och hennes familj i Paris 1942. Berättelsen börjar i juli då den franska polisen bultar på dörren och alla judar skall samlas ihop och skickas till lägren i Öst, Sarah gömmer sin lillebror i en hemlig nisch i väggen och låser ordentligt om honom så att han inte ska kunna hittas. Snart förstår Sarah att det kommer att bli svårt att komma tillbaks i tid för att rädda sin bror och vägen tillbaks från interneringslägret till Paris blir allt mer desperat och fylld av strapatser. Det är här som förvirringen slår till, jag tittar på omslaget till min pocket och tänker mig långt in i romanen att Sarah är sådär 6 år, som flickan på bilden är. Sarahs sätt att handla stämmer inte med bilden och det visar sig i texten att hon är 10 år, en stark och envis tioåring. Det tog mig halva boken för att få ihop omslaget med karaktären. Ibland är omslagsbilden viktigare än vad man tror...
Tatiana de Rosnay petar i sin roman på något som är mycket intressant och tämligen obekvämt att fundera kring, hur människorna i en nation förhåller sig till otäcka handlingar i det förflutna. I romanen berättas om förträngda och bortsorterade minnen som upprör och oroar många år senare och frågan om personligt eller kollektivt ansvar för sina handlingar ligger däri bakgrunden och poppar upp i både då och nutid. Aktuellt i tidningarna har vi ju vårt eget kungahus anknytning till nazismen, Henrik Arnstad skriver i GP idag en spännande artikel med rubriken Varken dold eller hemlig förföljelse där han menar att det är viktigt att minnas att "Myter finns därför att de behövs. ... Myter skapar identiter - både kollektiva och individuella." och svaret på frågan "var kommer jag ifrån?" kan bli obekvämt att hantera. Rosnay låter i sin roman amerikanskan, den tillsynes historielösa och ovetande, ställa de obekväma frågorna om Vel' d'Hiv. Många har svårt att svara, precis så som många här i vårt land har svårt att svara när det kommer till den svenska inblandningen i nazisternas hantering av människor eller för den del flyktingar här och nu. Läser man Om inte nu så när av Annika Thor så får man sig en rejäl ögonöppnare. Henrik Arnstad menar att skulden aldrig kan gå i arv men det är vår plikt att förhålla oss aktivt till den, diskutera och minnas fakta och sticka hål på myterna vi använder för att hantera och leva med vår historia.
I Paris 2002 bor Julia, journalist, uppvuxen i Boston, gift med en fransman och de håller tillsammans på att renovera en lägenhet som de ärvt av mannens farmor. Hon får i uppdrag att skriva en artikel inför 60-årsdagen av Vel' d'Hiv, en mörk dag i Frankrikes historia. Nutid och dåtid blandas snart samman och Julias undersökningar leder till att hon får ompröva sitt eget sätt att leva.
Samtidigt får jag som läser följa Sarah och hennes familj i Paris 1942. Berättelsen börjar i juli då den franska polisen bultar på dörren och alla judar skall samlas ihop och skickas till lägren i Öst, Sarah gömmer sin lillebror i en hemlig nisch i väggen och låser ordentligt om honom så att han inte ska kunna hittas. Snart förstår Sarah att det kommer att bli svårt att komma tillbaks i tid för att rädda sin bror och vägen tillbaks från interneringslägret till Paris blir allt mer desperat och fylld av strapatser. Det är här som förvirringen slår till, jag tittar på omslaget till min pocket och tänker mig långt in i romanen att Sarah är sådär 6 år, som flickan på bilden är. Sarahs sätt att handla stämmer inte med bilden och det visar sig i texten att hon är 10 år, en stark och envis tioåring. Det tog mig halva boken för att få ihop omslaget med karaktären. Ibland är omslagsbilden viktigare än vad man tror...
Tatiana de Rosnay petar i sin roman på något som är mycket intressant och tämligen obekvämt att fundera kring, hur människorna i en nation förhåller sig till otäcka handlingar i det förflutna. I romanen berättas om förträngda och bortsorterade minnen som upprör och oroar många år senare och frågan om personligt eller kollektivt ansvar för sina handlingar ligger däri bakgrunden och poppar upp i både då och nutid. Aktuellt i tidningarna har vi ju vårt eget kungahus anknytning till nazismen, Henrik Arnstad skriver i GP idag en spännande artikel med rubriken Varken dold eller hemlig förföljelse där han menar att det är viktigt att minnas att "Myter finns därför att de behövs. ... Myter skapar identiter - både kollektiva och individuella." och svaret på frågan "var kommer jag ifrån?" kan bli obekvämt att hantera. Rosnay låter i sin roman amerikanskan, den tillsynes historielösa och ovetande, ställa de obekväma frågorna om Vel' d'Hiv. Många har svårt att svara, precis så som många här i vårt land har svårt att svara när det kommer till den svenska inblandningen i nazisternas hantering av människor eller för den del flyktingar här och nu. Läser man Om inte nu så när av Annika Thor så får man sig en rejäl ögonöppnare. Henrik Arnstad menar att skulden aldrig kan gå i arv men det är vår plikt att förhålla oss aktivt till den, diskutera och minnas fakta och sticka hål på myterna vi använder för att hantera och leva med vår historia.
dagens franska är en igelkott
repris från tisdag 12 oktober 2010
igelkottens elegans
"Litteraturen har en nyttofunktion. Som alla konstformer har den till uppgift att underlätta livet och göra det mer uthärdligt för oss att fullfölja våra viktigare åtaganden." Jag kunde inte sagt det bättre själv då skulle Pettson sagt och precis så är det verkligen med Muriel Barberys filosofiska roman Igelkottens elegans. Där finns på varje sida meningar som får läsaren att tänka - ja, just det så är det. Romanen utspelar sig i ett hyreshus i Paris och berättas av portvakten mme Michel och flickan Paloma. De gömmer båda sina sanna jag för omgivningen. Mme Michel är en mycket beläst och kulturell finsmakare bakom sin skvalande TV som står på för att upprätthålla skenet av obildad portvakt och hon vill helst inte bli störd i sina studier. Paloma är en högintelligent politikerdotter som känner sig som en främmande fågel i sin familj, hon gör sig till för att inte avslöja sig. Inte förrän herr Ozu flyttar in lockas de ur sina respektive roller.
För mig som tillbringat någon tid i ett övreståndshyreshus i Paris så var miljöerna och beskrivningarna av fransk överklass mycket underhållande. Madamerna har mycket att tänka på för att hålla stilen och i portvakten kan jag delvis identifiera mig själv. En härlig roman som var svår att lägga ifrån sig.
För mig som tillbringat någon tid i ett övreståndshyreshus i Paris så var miljöerna och beskrivningarna av fransk överklass mycket underhållande. Madamerna har mycket att tänka på för att hålla stilen och i portvakten kan jag delvis identifiera mig själv. En härlig roman som var svår att lägga ifrån sig.
onsdag 14 mars 2018
onsdagens bok är black bazar
repris från torsdag 17 november 2011
Black Bazar
- Do you know people around here think I am Kenyan?
- No, why is that?
- I am big, black and very handsome.
Ja, det var ett av samtalen från mitt besök i Tanzania som jag inte glömmer i första laget. I Alain Mabanckous nya roman Black Bazar känns mentaliteten igen.
Huvudpersonen, även kallad rumpologen tack vare hans expertis på den kvinnliga bakdelen, är från Kongo och som kongoles i Paris åtnjuter han en viss respekt, åtminstone från andra afrikaner. Han lever som en äkta sapeur, med extravagant färgsprakande klädsel och en del av romanen utspelar sig på stamstället Jip's. Där får jag lära känna ett myller av kompisar som har livet i exil som gemensam nämnare och när jag läser samtalen dem emellan får jag mig många goda skratt. Det är snabbtänkta överlevare som befolkar baren och de kommenterar livet i som invandrare i Paris. En annan karaktär som jag verkligen gillar är araben på hörnet, närmast bofast i sin lilla butik fungerar han som en skvallercentral och han återkommer till drömmen om ett förenat Afrika med Kaddafi som ledare. Allt är västerlandets fel! Ironi och samhällskritik finns det gott om i den här underhållande romanen och sällan har jag läst kolonialismens följder diskuteras på ett så roligt sätt. Blinkningar till litteratur finns där också gott om, På spaning efter tiden som flytt eller kanske Mörkrets Hjärta i samtidens Paris skulle kunna vara underrubriken...
Black Bazar är en roman som blandar dialogerna med jag-berättelsen. Huvudpersonen sitter med sin skrivmaskin och funderar över livet som övergiven, brädad av en tamtamspelande kongoles som tagit med sig både f d sambon och dottern tilll Kongo. Kompisarna försöker muntra upp honom med kommentarer som: Det finns inte bara rumpor, det finns rattar också! Det hjälper föga, trots att han är big, black and very handsome så hinner saknaden efter hans lilla familj ikapp och mitt i jargongen och sällskapslivet finns ensamheten.
Black Bazar är på sätt och vis en kommentar till hans tidigare bok Slut på Kritan, som jag läst men inte skrivit om ännu. Läs istället gärna mina tankar om Ett piggsvins memoarer men läs framför allt Alain Mabanckous färgstarka roman. Det är en annorlunda upplevelse väl värd att pröva!
- No, why is that?
- I am big, black and very handsome.
Ja, det var ett av samtalen från mitt besök i Tanzania som jag inte glömmer i första laget. I Alain Mabanckous nya roman Black Bazar känns mentaliteten igen.
Huvudpersonen, även kallad rumpologen tack vare hans expertis på den kvinnliga bakdelen, är från Kongo och som kongoles i Paris åtnjuter han en viss respekt, åtminstone från andra afrikaner. Han lever som en äkta sapeur, med extravagant färgsprakande klädsel och en del av romanen utspelar sig på stamstället Jip's. Där får jag lära känna ett myller av kompisar som har livet i exil som gemensam nämnare och när jag läser samtalen dem emellan får jag mig många goda skratt. Det är snabbtänkta överlevare som befolkar baren och de kommenterar livet i som invandrare i Paris. En annan karaktär som jag verkligen gillar är araben på hörnet, närmast bofast i sin lilla butik fungerar han som en skvallercentral och han återkommer till drömmen om ett förenat Afrika med Kaddafi som ledare. Allt är västerlandets fel! Ironi och samhällskritik finns det gott om i den här underhållande romanen och sällan har jag läst kolonialismens följder diskuteras på ett så roligt sätt. Blinkningar till litteratur finns där också gott om, På spaning efter tiden som flytt eller kanske Mörkrets Hjärta i samtidens Paris skulle kunna vara underrubriken...
Black Bazar är en roman som blandar dialogerna med jag-berättelsen. Huvudpersonen sitter med sin skrivmaskin och funderar över livet som övergiven, brädad av en tamtamspelande kongoles som tagit med sig både f d sambon och dottern tilll Kongo. Kompisarna försöker muntra upp honom med kommentarer som: Det finns inte bara rumpor, det finns rattar också! Det hjälper föga, trots att han är big, black and very handsome så hinner saknaden efter hans lilla familj ikapp och mitt i jargongen och sällskapslivet finns ensamheten.
Black Bazar är på sätt och vis en kommentar till hans tidigare bok Slut på Kritan, som jag läst men inte skrivit om ännu. Läs istället gärna mina tankar om Ett piggsvins memoarer men läs framför allt Alain Mabanckous färgstarka roman. Det är en annorlunda upplevelse väl värd att pröva!
tisdag 13 mars 2018
dagens franska är underjordiska timmar
repris från onsdag 1 februari 2012
underjordiska timmar
Det här är en betraktelse över storstaden, den plats där möjligheterna och ensamheten bor. Myllret och anonymiteten "Detta oändliga territorium av skärningspunkter där man aldrig möts." Men stöter på varandra gör faktiskt de båda huvudpersonerna i Delphine de Vigans roman underjordiska timmar, där i myllret stöter de ihop men för att mötas krävs en blick som ser. Inte förbi utan in i.
Thibault arbetar som läkare, han kallas till nödställda runt om i Paris och han önskar så hett att den han älskar skulle kunna älska honom tillbaks. Han känner sig splittrad, hans på ytan trevliga liv känns inte tillräckligt. "På nära håll är han bara en Playmobilgubbe i sin bil med händerna fästa vid ratten, en liten plastfigur som har förlorat sin dröm."
Spågumman har sagt till Mathilde att den 20 maj då ska livet förändras. Som en desperat utväg har hon bestämt sig för att tro på korten och när datumet väl kommer får jag som läser följa henne, ensamstående yrkesarbetande mamma, genom dagen då månader av trakasserier på arbetet når sin kulmen. Arbetskamraterna blundar och chefens utfrysning av henne gör arbetslivet till ett helvete. För Mathilde finns snart inget val längre, hon måste välja vilken sorts resenär hon ska vara. Tunnelbana eller livet, där finns två sorters resenärer: "De första följer en utstakad linje, som om den var sträckt ovanför avgrunden, deras bana styrs av exakta regler som de aldrig frångår." "De andra släpar fötterna efter sig, tvärstannar, låter sig dras med, sticker iväg utan förvarning. Deras irrationella bana hotar flödet. De hindrar strömmen, skapar obalans i massan.". Ilskan, agressiviteten och frustrationen samlas som en hård boll inuti och enda vägen är framåt, längs med kanten för att inte störa för mycket, ledstången är där. Håll i den och bit ihop. Marchons, marchons!
måndag 12 mars 2018
dora bruder är först ut
repris från onsdag 10 december 2014
Dora Bruder - Patrick Modiano
Idag går festernas fest av stapeln i stadshuset och lite extra firar jag förstås litteraturpristagaren Patrick Modiano. Den enda bok jag läst av honom är Dora Bruder, som vi också har pratat om på Kulturkollo läser på FB. Mer om det samtalet dyker upp på kollo idag men jag vill ändå skriva något litet här på bloggen om en roman som trots sitt tunna omfång kräver både tid och eftertanke. Boken börjar med att författaren hittar en efterlysning i en tidning från krigsåren. 15-åriga Dora Bruder eftersökes, författaren besutar sig för att undersöka gåtan och beger sig ut på en tur i historien och samtidigt på vandring i sina egna minnen.
Ett av Modianos grepp i den här romanen är att genomgående ge mycket nogranna geografiska anvisningar, platserna specificeras med exakthet och kartan tycks mycket viktig för författaren, kanske är det en sätt att betvinga hans egen vilsenhet i tillvaron? Just alla adressangivelser gör att jag känner mig lite utestängd från romanens värld. Det skapar inget universellt utan en sluten värld, en sluten krets som jag inte känner mig inbjuden i. Idag hittade jag till fotot av Dora Bruder och hennes familj och då blev berättelsen lite mer engagerande. Livsödet för en judisk familj som bodde i Paris under ockupationen blir en aning mer levande genom Modianos roman och visst kan jag hålla med akademiens motivering. ”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.
Dora Bruder med sin mor Cécile och far Ernest. |