Två systrar av Åsne Seierstad är på många vis en släkting till Niklas Orrenius
Skotten i Köpenhamn. För det första så är de skrivna av två mycket duktiga journalister som båda använder någon/några människor i samtiden som utgångspunkt för sin skildring och analys av samtiden, för det andra så är deras texter osentimentala och värderingsfria och de uppmanar till att läsaren ska tänka själv, reflektera och fundera.
I
Två systrar berättar Seierstad om Ayan och Leila som lever ett helt vanligt tonårsliv utanför Oslo. De lyckas väl i skolan och har höga mål, de vill läsa vidare på universitet. En dag lämnar de sitt barndomshem med var sin resväska för att aldrig mer återvända, de har rest till Syrien för att stötta den Islamska Staten ISIS och deras fundamentalistiska och våldsamma regim. Seierstad har inte själv varit i kontakt med de två unga kvinnorna så hennes omfattande research bygger på samtal med föräldrarna, syskon, vänner, innehållet i kvinnornas datorer osv. På ett pedagogiskt och strukturerat sätt beskriver hon sin bild av förloppet och de drivkrafter som kan ha påverkat kvinnorna till att ta ett så drastiskt beslut som att lämna sin familj, sina vänner och avsluta sin utbildning i förtid.
Respektfullt, men ändå närgånget, har hon närmat sig familjen och hon beskriver en far som flytt förtryck i Somalia, hur resten av familjen kommit till Norge som anhöriginvandrare efter en lång tid av ovisshet. Syskonskaran som växer upp och anpassar sig till det nya landets seder, fadern som har svårt att hitta arbete och modern som inte lärt sig det nya språket och som på så vis blir beroende av sina barna och sin man. När tonårstjejerna börjar gå till en ny moské så ser föräldrarna det som något positivt men när de kommer hem med heltäckande slöjor förbjuder fadern dem att ha dem på. De är en muslimsk familj men han vill inte att klädseln skall hindra flickorna i deras liv. I efterhand kan vittnesmål från tjejernas kamratgäng, dokument i datorerna och uttalanden på sociala medier pusslas ihop så att en radikaliseringsprocess bekräftas, men föräldrarna är helt oförberedda när de rymmer för att resa till Syrien. Föräldrarna lånar samman pengar för att resa efter och hämta sin flickor, de gör allt de kan för att få dem hem igen men när det inte lyckas så väljer de att berätta om sina erfarenheter så att andra kanske skall kunna hindra sina barn att resa.
Jag arbetar själv i en del av Göteborg där den här typen av resor är ganska vanliga. Det berättas ofta om släktingar eller bekanta som rest till, eller för den delen återvänt från, strider i Allahs namn. Det är förstås en komplex samhällsfråga med utanförskap och bristande känsla av tillhörighet i det svenska samhället som delvis ligger bakom den här sortens radikala strömningar. Jag är ingen expert på området men det jag kämpar för, och kan bidra med är att undervisningen i skolan är så bra som bara är möjligt så att alla barn kan känna att de har språk för att kunna ta till sig och reflektera självständigt över information. Vi måste ha en skolan som på allvar diskuterar demokratiers värdegrund och vi måste ha en undervisning som hela tiden diskuterar och reflekterar över hur den visar sig och påverkar människors vardag.
Radikalism, fundamentalism är också i Orrenius reportage om Lars Vilks en viktig komponent och det är den tredje saken som de båda böckerna har gemensamt. De diskuterar båda hur och när den religiösa tron kan bli så stark att den leder till handlingar som är omöjliga att göra ogjorda. Jag tänker att både Seierstads och Orrenius böcker är absolut nödvändig läsning för alla som är intresserade av samhällsfrågor. De väcker känslor, tankar och gör att man börjar fundera!
