Sidor

torsdag 29 november 2018

välkommen till julbyn!



Det är sista vardagen innan första advent och jag har packat upp en julby tillsammans med mina yngsta elever. De stora a-ar och o-ar när de kommer in i det mörka rummet och får syn på fönsterbrädan också men främst är det de små eleverna i första klass som skall jobba med just den här skyltningen. Bokstaven för veckan är Ä och vi jobbade med ordbilderna är, här, där. Eftersom många av de yngsta behöver bygga ordförråd samtidigt som de lär sig att läsa och skriva så passade det väldigt bra att ta fram kartongen med julbyn. Köpt på loppis för en liten peng så passar den utmärkt såhär veckorna innan jul. Vad är det i kartongen? Jo, här är, där är, jag ser, vi ser ... Hus och tomtar och hundar och barn och julgranar och julklappar och ett hundspann med släde och tomtefar. Lektion ett packade vi upp och samtalade om alla delarna och lektion 2 skrev vi meningar med ett fotografi som extra stöd. Många av eleverna har svårt att få till läs- och skrivriktning och inkodningen av ljud är knepigt när man inte har vokalljuden klara ännu. Mycket lyckat. Arbetet kring julbyn ska gå vidare med arbete med bilder från Jul i Bullerbyn och Byn som glömde att det var jul. Kanske blir det lite Pippi firar jul också.

Det har inte blivit särskilt många lärarinlägg den här hösten, jag har helt enkelt inte haft energi för att vara särskilt påhittig alls. Det är synd för den kreativa delen av yrket är den som jag gillar mycket, jag är så funtad att jag trivs i någons slags problemlösningsfas där man får använda hela skallen, också kreativiteten. Observera och fundera över var eleverna befinner sig, finna på ett sätt att skapa engagemang och lust och så envist arbete med det som behöver tränas - det funkar väldigt ofta.



För "mina" elever är handalfabetet ett stort stöd. De ljudar både med munnen och handen.
Här skriver H HUS. 





bögtjejen - intressant om könsdysfori



Bögtjejen av Aleksa Lundberg är en intressant och uppriktig självbiografi som skildrar hur kan vara att växa upp i en kropp som man inte känner sig hemma i och hur det är att ta beslutet att byta könsidentitet från pojken Mattias till flickan Aleksa. Aleksa Lundberg läser själv sin bok och det gör berättelsen extra närgången. Texten kryper in i medvetandet och det är en så helt annorlunda erfarenhet som skildras, att vandra med Mattias/Aleksas skor är en spännande livsresa.

Aleksas mod gör att man önskar henne allt gott i livet och i framtiden. Vilken utmaning hon tagit sig an, så många fördomar som hon tvingats utmana och jag tänker att boken delvis kommit till för att unga människor som känner sig vilsna i sin könsidentitet skall kunna läsa om en vuxen kvinnas erfarenheter.

Tidigare har jag läst Ester Roxbergs Min pappa Ann-Christine som skildrar hur en dotter upplever sin fars process i att komma ut som kvinna och de båda böckerna skulle säkert passa att läsa tillsammans. De är båda välskrivna och gripande böcker som har två olika ingångar till ämnet könsdysfori.  

alfons och soldatpappan - en mycket bra samtalsbok

I Alfons och soldatpappan  har Alfons fått en ny kompis. Han heter Hamdi och han är väldigt bra på fotboll, Hamdis pappa är också väldigt bra på att bygga fotbollsmål och tränar killarna på helgen. Alfons tänker mycket på krig och han har hört att Hamdis pappa kanske faktiskt varit med om krig. Han måste bara få fråga honom om det och när han gör det så möter han en klok man som övertygar barnen om att göra som myran, bygga upp det som är viktigt. Tillsammans.

Gunilla Bergström har i sin bok, som kom 2006, skapat en hoppfull bok om ett mycket svårt ämne. Den passar mycket fint att använda i undervisningen och jag hoppas att många lärare tar sig an den ständigt aktuella berättelsen. Vi möter många barn i skolans värld som har erfarenheter likt Hamdi och Hamdis pappa och genom litteraturen och Bergströms bilder finns det en utgångspunkt att samtala utifrån, diskutera och samtala. Inte skrämmande och ändå inte förenklat, mycket skickligt samspel mellan ord och bild, vardagsnära och så himla fint.

Tack S som gjorde att jag fick upp ögonen för den här lilla pärlan! 

tisdag 27 november 2018

en högre rättvisa - äntligen dags för Sebastian Bergman igen!

Äntligen Sebastian Bergman! Äntligen en ny Hjort Rosenfeldt! En högre rättvisa heter del sex i den fina kriminalserien som utspelar sig mitt i samtiden.  När boken börjar så reser psykologen Sebastian Bergman runt och talar om sin bok, han dövar sin leda med sex och han längtar oupphörligen efter sin familj. Dottern Vanja har han ingen kontakt med, inte heller de andra kollegorna på riksmord träffar han och ensamheten är inte enkel. När Uppsala drabbas en serie våldtäkter så kopplas polisgruppen in och kan man möjligen också använda Sebastian Bergman?

Jo då. Jag gillar den perfekta blandningen mellan kriminalgåtan och relationerna mellan poliserna i gruppen som Hjort Rosenfeldt får till varje gång. Det är spännande nästan hela tiden, man är fortfarande mycket irriterad på Sebastian som med sitt buffliga sätt gör sig omöjlig precis överallt och det finns något slags termometer rätt instucken i samtiden i texten. Alltid aktuella ämnen och alltid välskrivet, en typiskt bra deckare helt enkelt.

Jag väntar redan på nästa del! 

söndag 25 november 2018

Grattis till Stina Jackson!

Svenska deckarakademin utsåg idag årets bästa svenska kriminalroman med motiveringen: 

”Mörkt och hypnotiskt om marginella existenser i ett stämningsfullt Norrland”.

Grattis till Stina Jackson vars bok jag läste i Norrbotten och sedan skrev såhär om: 
repris från torsdag 14 juni 2018

silvervägen - Stina Jackson

Silvervägen av Stina Jackson är en ovanlig och en ovanligt bra svensk deckardebut. Den har en ganska lång startsträcka och miljöer och karaktärer byggs upp omsorgsfullt och trovärdigt.

Till Glimmersträsk kommer Meja och hennes mamma med varsin kappsäck, de ska flytta in hos en man i byn och Meja undrar hur länge det ska hålla. Hon känner sin labila mamma och vet att det är bäst att försöka hitta en egen vardag i den lilla byn i Västerbottens inland. Sommarlovet är långt och snart träffar hon en kille som lever ett helt annat liv än det hon är van vid.

Längs med silvervägen kör gymnasieläraren Lelle, han letar fortfarande efter spår från sin tonårsdotter Lina. Tre år sedan var det som hon plötsligt försvann från en busshållplats och sedan dess har Lelles äktenskap kraschat, livet går på rutin och hans uppgift är en: att hitta sin dotter.

När det så försvinner ytterligare en ung kvinna i trakten så intensifieras sökandet, hänger de samman?

Silvervägen är en av de deckare som nominerats till Crimetime Specsavers Award och jag tycker absolut att den förtjänar att lyftas fram. Någonstans går mina tankar till Ane Riels Kåda när jag läser och de båda böckerna har flera beröringspunkter. Kanske är det mest framträdande de dysfunktionella relationerna, den psykiska sjukdom som styr människornas liv och skildringen av smutsen och det mörka sidorna hos människor. Vad människor är villiga att göra för att dölja svårigheter och vad som händer när man ger upp och vågar se sanningen. Miljöerna gör sitt till att förstärka det solkiga och skitiga och man får starka sympatier för de barn och ungdomar som liksom bara har hamnat i de här sammanhangen. Jag läste Stina Jacksons debut med en känsla av obehag surrande i kroppen och jag ser verkligen fram emot att läsa mer av henne!

en shtetl i Stockholm - Augustprisvinnare?

En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele är nominerad till Augustpriset i den skönlitterära klassen och det är anledningen till att jag fick den i min hand. I morgon kväll vet vi huruvida den här berättelsen om en judisk familj och deras liv i Sverige vinner priset. Jag har läst med intresse, familjens öde är både intressant och lätt att relatera till men jag har svårt att se just den här boken som vinnare i den skönlitterära klassen. Det är en välskriven biografi och många av familjen Hermeles erfarenheter kan man fundera vidare på, det finns beröringspunkter med dagens flyktingssituation och samhällsklimat. Men är det skönlitteratur? Juryn har klassificerat den som sådan men i min värld är det närmast en fackbok. Anledningen till att jag anser det är att språket och sättet att använda autentiska brev och anteckningar, foton osv inte skiljer sig särdeles mycket från Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg.

Hur som, det här är en mycket läsvärd bok om en familj bestående av två väldigt olika föräldrar som båda har en dramatisk familjehistoria. De har båda stora delar av släkten som utplånats av nazisterna och nu sk de bygga ett nytt liv i Sverige. Kärleken binder dem samman men de har olika sätt att hantera sitt liv i det nto landet. Fadern känner stort ansvar för att försörja sin familj och modern har ett behov att leva efter de judiska ortodoxa traditioner som hon själv vuxit upp med. För de två sönerna blir det kluvet, äldste sonen Kenneth förväntas gå in i den importfirma som fadern byggt upp och när han väljer en annan bana och dessutom till viss del överger den judiska traditionen så skakas familjens grundvalar. Den sortens förväntningar på barnen kan man känna igen och relatera till och jag hade gärna läst mer om Kenneths liv som vuxen och förälder själv, om det här hade varit en roman så hade någon av hans barn varit givna karaktärer i den. Man undrar ju hur arvet förs vidare, vad hädar med nästa generation och nästa?   

lördag 24 november 2018

ordet för dagen är vinter



Iskall vinterlördag i Stockholm och efter att ha planerat vintern för kulturkollo.se så gick vi till fotografiska, vintermaten var köttbullsmacka med rödbetssallad. Sedan såg vi utställningarna och särskilt spännande var Tunbjörklandet - blicken från sidan. Särskilt då bilderna ur sviten Vinter. Några av oss trotsade vinterkylan och spelade pokemon - vad gör man inte för sina röda kamrater? Halkar omkring på trottoarerna och raidar loss.





Besviken är bara förnamnet på Polly vinter. Clementinsmaken var rent ut sagt äcklig, pepparkakan var ok och bäst av de sämsta var ändå kolasmaken. Nästa gång så får det bli original. 


midsommarbrud - del tio i serien Släkten

Midsommarbrud är del tio i serien Släkten och i den  här delen befinner vi oss på tidigt 1400-tal. Karin växer upp med sin far på frälsegården Ransta, Uppland, och runt halsen bär hon den ring som hennes mor Elin lämnade till henne när hon dog. Karin älskar att ta hand om djuren på gården och både hundar och hästar avlar hon med framgång, vad hon inte vet är att faderns penningkista är nästan tom. Hon har sitt hjärta hos en ung man vid namn Folke och de möts en midsommarnatt och trolovas samma höst. För att gården skall räddas så måste dock Karin giftas bort med någon som har medel och hennes far tar med henne till bergsmännen i Dalarna, de har gruvor men ingen ställning så när Engelbrekt Engelbrektsson kan tänka sig att gifta sig med Karin för positionens skull så accepterar hon det.

Det ekonomiska avtalet är bra för gården men Karin är inte lycklig. Hon står vid sin makes sida och när han får en allt stråkåre ställning bland befolkningen som är trötta på kungens skatter så stöttar hon det uppror som han leder.

Som ni förstår så är det här en historisk roman som mycket löst bygger på verkliga förlagor. Berättelsen om Engelbrekt och Karin är intressant att följa och som alltid så börjar jag att googla. Visst har jag hört om upproret men koll har jag inte. Lite mer vet jag nu och Sverige under sen Hansatid var ju styrt av främmande kungar och välståndet rann ut ur landet (som ännu inte var något land men ni fattar). Särskilt spännande är det att påminna sig om hur den tidiga gruvnäringen faktiskt är grundplåten till det välmående Sverige som vi har idag. Hörde om hur det nya stadshuset invigdes i Kiruna i går och vårt land har malmen att tacka för mycket. Både innovationer och välstånd (och sedermera krig ...) har nått vår avkrok till land tack vare gruvnäringen och annan tidig industri.

Elisabeth Östnäs skriver en spännande och trovärdig skildring av en tid i svensk historia som inte så ofta lyfts fram. I hela serien Släkten är det kvinnor som får ta huvudrollen och jag har faktiskt bara läst en enda av dem i serien förut: Helenas hämnd. Det funkade bra, delarna är fristående och dessutom skrivna av olika författare. Östnäs är skicklig på att skriva fram både miljöer och karaktärer som man vill veta mer om, jag vill gärna tipsa om serien om Turid också. Hon är en tuff tjej som lever på vikingatiden. Första delen heter Sagan om Turid, läs hela den serien och läs Midsommarbrud! 

torsdag 22 november 2018

skendöda - del två i Motståndstrilogin



Då har jag lyssnat på Skendöda - del två i Motståndstrilogin av Louise Boije af Gennäs. Sara är en orädd 25-åring som har flyttat från Örebro till Stockholm för att börja ett nytt liv. I hemstaden lämnar hon sin mamma och lillasyster, pappan har drastiskt omkommit i en sommarstugebrand. I den första delen av trilogin så fick vi följa hur Sara plötsligt blir erbjuden ett spännande PR-jobb, får nya vänner och hamnar mitt i något som hon inte riktgt kan förstå. Hur hänger det som händer henne samman med pappans hemliga akt? Våldsamheter väntar och Sara blir allt mer otrygg, vem kan hon egentligen lita på?

I del två av trilogin så återvänder Sara till Stockholm efter en tids vila hemma, hon har fått ett nytt jobb på en konsultbyrå och hon tänker att det bästa som kan hända hennes familj är att hon satsar på en karriär. Till Stockholm flyttar barndomskamraten Sally och hon, tillsammans med journalistkamraten Andreas blir Saras musketörer. Tillsammans försöker de finna ut vad handlingarna i faderns akt egentligen betyder, vilka är inblandade? Snart befinner sig Saras familj i fara och hon blir allt mer jagad.

Mer om handlingen berättas inte här men det här är en lättläst och handlingsdriven berättelse som befinner sig precis på den där kittlande gränsen där man å ena sidan kan tänka sig att det verkligen skulle kunna hända, å andra sidan tycker att nu blir det bara för mycket. Boije af Gennäs väver skickligt in autentiska händelser, nyheter och samtidsmarkörerna är många vilket bidrar till att jag gillar läsningen extra mycket. Inte något mesigt, vagt här inte. Det är Stockholm och det är den varma senvåren 2018 och det bidrar till att man nästan tänker ibland att romanen är ett kriminalreportage, närvaron blir stor och läsaren blir återigen osäker på vad som är sant eller ej. Snyggt jobbat!

Det är författaren själv som läser och möjligen är det det enda som jag har att invända mot när det kommer till den här spännande serien. Ibland passar det med författaruppläsningar och ibland tycker jag att hade passat bättre med en skådespelare med något mer neutral dialekt/sociolekt. Sara är en örebrotjej som kommer till Stockholm och jag hade föredragit en annan inläsare. Med det sagt så hoppas jag att ingen, som gillar samtida kriminalromaner med konspirationsvibbar, missar den här spännande sträckläsarserien. Perfekt julklapp till alla som gillar spänning!

Såhär skrev jag om Blodlokan. Jag väntar redan på del tre som är aviserad till maj 2019!

onsdag 21 november 2018

jag har missat BOKHAPPYMEAL!

När det är bokhöstveckor på McDonalds så brukar jag ibland köpa mig en barnportion,
det är lagom mycket mat för mig och så får man en bok.
Nu! ser jag att fyra veckor med böcker gått och jag har helt missat det ...
Tack ändå Läsrörelsen som sprider bilderböcker bland barnen! 



måndag 19 november 2018

gropen - augustprisnominerad bilderbok


Gropen av Emma Adbåge är en befriande bilderbok, bilderna är så karaktäristiskt ogulliga och barnen vill helst leka i den övergivna och spännande gropen. De vuxna på skolan tycker att gungorna och hopphagarna är bättre. Vad ska de göra för att hindra barnen att ha roligt i gropen? Vädja, förbjuda eller asfaltera?

Det spelar mindre roll, barnen vill inte ha det välordnade och tillrättalagda. De vill ha äventyret och fantasin och någonstans så är Adbåges bok en anarkistisk uppmaning - lek där ni vill, skapa den framtid ni vill och anpassa er lagom. Tankeväckande för både stor och liten. Särskilt om man är lärare.  

söndag 18 november 2018

superviktigt - en serie böcker om barn med särskilda superkrafter


Sara, Joel, Liam och Jesper är fyra klasskamrater som alla har särskilda styrkor och ibland hamnar de i svårigheter som de behöver strategier och stöd för att kunna ta sig ur. Serien superviktigt  från Idus förlag är en serie med fem delar (Oscar, superhjälte har jag ännu inte läst) och alla delarna börjar samma dag. Det är en alldeles vanlig skoldag, klassen har matte, rast, idrott och lunch och i respektive del får man följa de olika barnen. Liam är killen med oro i kroppen som gör allt för att klasskamraterna inte skall upptäcka hans hemlighet. Joel är alltid allt eller inget, han kan bli hur entusiastisk som helt för det som är intressant men han kan också ha väldigt svårt att motivera sig för onödiga ting. Joel behöver lugn och ro, lagom med intryck och en förutsägbar skoldag och Sara vill bara att alla ska vara snälla och sams hela tiden. Hon blir mycket ledsen om klasskamraterna stökar och bråkar. 

En helt vanlig klass i en skola i Sverige idag alltså, där finns elever med många olika styrkor och svårigheter och oavsett om de har medicinska diagnoser eller ej så behöver de anpassningar, stödstrukturer och vuxna som skapar förutsättningar för inkluderande lärmiljöer och inkluderande undervisning. Min reflektion är att de pedagoger som arbetar som klasslärare följdriktigt måste vara superpedagoger. Elever som är supertaggad, supersnälla, har superhemligheter och supersinnen har alla rätt att få det de behöver för kunna utvecklas så långt det är möjligt. Tyvärr så menar jag att författarens recept att klassen ska jobba i projektform där alla elever använder den arbetsform som de är bekväma i och som de känner till fungerar särskilt väl för en klass där det finns många elever med många olika behov. Jag har arbetat i många år i projektform och det kräver en oerhörd struktur och mycket tydliga ramar för att alla elever skall kunna utvecklas och lyckas. Som ensam lärare i klass med 28 elever på mellanstadiet varav många har särskilda behov, är nybörjare på svenska eller har en trasslig social situation så kan jag säga att struktur, rutiner och extrem tydlighet är nyckeln till trygghet. Struktur men inte slentrian - det funkar. Varierad och välplanerad och höga förväntningar på eleverna, det funkar. Projektarbeten där alla ska välja själva är svårare, för de flesta elever som jag arbetar med i vart fall. 

Med det sagt så är den här serien en lättläst och välskriven läsupplevelse som passar fint att läsa högt i många klasser. Böckerna kan fungera som diskussionsunderlag och de fungerar fint tillsammans med elever från åk 2 - 5. De bidrar till kunskaper om alla olikheter och jag ska absolut rekommendera lärarna att använda dem i undervisningen. Jag skall också vis dem för kuratorn på skolan, de kan fungera som en liten fortbildning för vuxna som ännu inte mött så många elever med olika superviktiga styrkor och svårigheter. 



vaggvisa- Leïla Slimani

Vaggvisa av Leïla Slimani är en lite ovanlig psykologisk kriminalroman i fransk miljö, det som gör att den sticker ut är att läsaren direkt vet vad som hänt. Berättelsen om den franska medelklassfamiljen med två små barn börjar med att de båda barnen mördas och man får också veta vem som gjort det. Att Slimani ändå kan hålla spänning uppe i berättandet är beundransvärt. För så är det, det är oavbrutet spännande och det är en skickligt tecknad karaktär som man vet är mördaren, ledtråd efter ledtråd läggs till pusslet och vetskapen att dådet kommer att ske förstärker vägen fram till det. Romanen ifrågasätter tryggheten ända inne i kärnfamiljen och det gör det extra läskigt att det är små barn inblandade.

Tipset om att läsa Vaggvisa fick jag på babel och när sedan någon av bokbubblorna tipsade om de också så hamnade den i läslistan. Det är Odile Nunes som läser och kanske var det hennes röst som gjorde att jag fick känslan av likheter med Elena Ferrantes neapelkvartett som hon också läst in. Det är något med berättarstilen, korta meningar och osentimentalt och mycket att läsa mellan raderna som gör att jag associerar.

lördag 17 november 2018

mörkret - oj så ruggigt!

Mörkret av Ragnar Jónasson är något så ovanligt som en deckare med en 64-årig kvinnlig polis i huvudrollen. Hulda Hermannsdóttir har arbetat som poliskommissarie i många år och pensionen närmar sig. Livet på den mansdominerade arbetsplatsen har inte varit helt enkelt och när hon blir inkallad till sin chef så meddelar han att hon måste sluta snart, hennes efterträdare är på gång och hon måste lämna plats. Hulda förhandlar fram att hon ska få ta sig an ett allra sista fall. Hon väljer att öppna upp en avslutat ärende, en ung rysk kvinna hittades död och utredningen konstaterade självmord. Hulda börjar gräva i försvinnandet av Elena och snart har hon hittat omständigheter som gör att hon inte kan tro på teorin självmord.

På kort och ganska knapp prosa så bygger Jonasson upp en riktigt ruggig stämning och när boken är slut så sitter man närmast kall kvar och vill bara läsa mer om Hulda och hennes liv på Island. Man får reda på en hel del om hennes familj men man förstår sig inte på henne och det är mycket bra. Mysteriet Hulda kommer man förhoppningsvis lära känna i de kommande två böckerna i trilogin. Väntar med spänning!

onsdag 14 november 2018

en vinter i Paris - en perfekt julbok för en "Hela England bakar" - junkie



Har man börjat med julböcker så är det väl lika bra att man fortsätter, eller hur? Nu hade jag lite tur som av en slump valde en bok som passade mig mer än väl. I Jenny Olivers mysiga En vinter i Paris så närmar sig julen i den lilla byn på engelska landsbygden. Julspelet skall sättas upp och den unga lärarinnan Rachel får en helt oväntad present. Kollegorna och byborna har ordnat så att hon skall tillbringa julhelgen i Paris, och där så ska hon delta i en tävling för att bli en känd konditors assistent. Första impulsen är att svara nej, men så bestämmer hon sig för att våga språnget. Hennes liv står på vänt, sedan hennes mor dog har hon inte riktigt haft någon lust att baka men egentligen är det ju just det som hon älskar.

Hon tar tåget till Paris, möts av en glamorös air b n' b - värdinna, en butter föredetting till kändiskonditor och ett gäng medtävlanden. Ni kan ju tänka er att jag, som fullkomligt knarkar bakprogram, njöt av alla beskrivningarna av bakandet av läckra bakelser, tårtor och macarons. Som det anstår genren så finns det också utrymme för lite romantik med förhinder, snöfall och ett och annat kalas. Dessutom i  Paris, som jag måste resa till snart.

Mysig lyssning för en sån som mig!





tisdag 13 november 2018

Alma och papegojmysteriet

'

Alma och papegojmysteriet av Kristina Collén handlar om Alma. Hon som har två A i sitt namn ett A för ADHD och ett för Autism och är en tjej som helst av allt är hos sin mormor vid havet. Där kan hon vara på vinden och göra det som hon är så bra på, vara detektiv. Hon är så observant och har ett så bra minne att hon är en utmärkt detektiv, det menar mormor i alla fall. När Alma en dag får syn på en stor grön papegoja i ett träd bestämmer hon sig för att försöka mysteriet.

Det här är en lättläst kapitelbok som först och främst är skriven för att ge den som läser ett spännande äventyr men också möjligheter att reflektera över hur Alma använder sina superkrafter för att hjälpa och lösa problem. Jag tänker att den skulle passa att läsa högt i skolan under de tidigare åren och att berättelsen om Alma skulle kunna funka bra som samtalsunderlag för både lärare och föräldrar i mötet med barn. Jag hade gärna sett en illustration till varje kapitel dessutom, då kan man som pedagog använda också bilden som utgångspunkt för att diskutera innehållet. För de elever jag undervisar som speciallärare så är bilden, om den är bra, ett viktigt tillskott för att förstå och kunna koppla innehållet till egna erfarenheter.

En eloge till IDUS förlag som envisas med att ge ut barnböcker som ger fler perspektiv och som ofta berör lite extra.  


måndag 12 november 2018

vaxade juveler och brända hjärtan - ombonat och varmt med svärta

Inte är det väl jul ännu men här kommer årets första julbok. Omslaget signalerar jul och mys, katterna och snön är på plats och stakarna lyser i fönstret. Nu tycker jag kanske inte att Vaxade juveler och brända hjärtan av Ewa Klingberg är riktigt så gullig som omslaget signalerar. I den lilla hyrstugan bor Marika som ganska brådstörtat lämnat sitt liv utomlands och återvänt till sin ungdomstrakt. Hon har fått ett vikariat på Svenska kyrkan i Huskvarna där hon jobbar som som innevaktmästare. Medan hon pysslar med adventsstjärnorna i församlingshemmet så inser hon att det här kommer att vara den första jul hon firat i Sverige på många år. Hennes vuxna dotter som bor på andra sidan jorden har hon ingen kontakt med, ingen käresta och inte heller något hem. Hon bestämmer sig för att köpa två adventsljusstakar och sätta en pepparkaksdeg för att försöka få lite julkänsla. I staden bor också en vandrare på tillfällig genomresa och det är klart att de här två vilsna själarna med rejält bagage i ryggsäcken dras till varandra.

Ewa Klingberg är en sån där författare som skriver mysiga miljöer, det är innegårdarna i Eksjö och gatorna i Huskvarna. Snön faller över kyrkogården och katterna spinner och troligen hade jag tyckte det blev för mycket om inte den historiska delen av romanen hade funnits med.  Marika blir bjuden på julmarknad i Eksjö av vandraren Aaron och på vaxblekarens gård hittar de en skylt som berättar om huset och dess historia.

Parallellt med den nutida berättelsen så får vi då följa Karolina. Det är i slutet av 1800-talet och hennes far har omkommit i en olycka. Hennes mor är sjuk och kan inte driva vaxblekeriet vidare, och allt han har lämnat är skulder och en påse glaskulor. vad ska de användas till? Karolina försöker att få tillstånd att arbeta men det är svårt som ogift kvinna. Hennes syster Sara är en skicklig kokerska och etablerar en lönnkrog för att familjen inte skall hamna på sockenstugan men utvägen för försörjningen är att Karolina gifter sig. Helst då med en äldre man så att hon snart kan bli änka.

Så är man då förflyttad till en annan tid och jag tycker att det är i de historiska delarna som Klingberg har sin riktiga styrka. Hon letar upp och skildrar spännande kvinnoöden och det görs med omsorg om detaljer och jag känner mycket för Karolina. Så småningom binds de båda berättelserna samman och som slutord så måste jag säga att det här var en perfekt bok att lyssna på under den gråaste av dagar i november. Anse julbokssäsongen inledd!

söndag 11 november 2018

20 snabba om hösten (och lite om adventstiden också)

Grattis Enligt O som haft en rekordmånad på sin blogg, det ska firas medelst en enkät! 
Vad väljer du? Tänk snabbt!
höst eller vår? Våren bär med sig ljuset, det underbara. Och fågelkvittret. 
snö eller regn? Gärna snö och sol, det är den bästa sortens vinter. 
glögg eller varm choklad? Glögg i en kaffemugg på kvällen, det är gott det! 
pepparkakor eller lussekatter? Pepparkakor, lätt val! Gillar knäcket och kraset och smaken förstås. 
tv-serie eller film? Just nu är jag mitt i ett 156 avsnitt långt maraton av The Good Wife. 
teater eller musikal? Nynnar väldigt ofta på en eller annan musikallåt. Går dock alldeles för sällan och ser det live.  
deckare eller feelgood? Deckare är något jag återkommer till, de passar ofta mycket bra som ljudbok. 
pocket eller inbunden? Pocketen har ju så jämrans liten text ... så helst e-bok där jag kan förstora. 
e-bok eller ljudbok? Både ock. Jag gillar båda formaten skarpt. 
bokmärke eller hundöra? Varken eller. Jag lämnar böckerna uppslagna upp och ned. 
en i taget eller slalomläsning? Alltid minst tre i taget. 
bibliotek eller bokaffär? Mycket förtjust i bibliotek, det senaste har jag varit en del på Stadsbiblioteket och de har alltid fina program med både författare och musik. Ser fram emot invigningen av det nya Världslitteraturbiblioteket i Gamlestan också. Det invigs i slutet av månaden!
bokblogg eller booktuber? Självklart bloggen. Läser helst, gillar inte långsamheten i videoformatet. 
instagram eller facebook? Gillar båda, de är bra på olika saker. Insta vill jag ha korta ögonblicksbilder och inga långa texter, på FB håller jag kontakt med väldigt många av mina vänner och kan snabbt nå mitt nätverk. 
På spåret eller Så mycket bättre? Inget slår en frågesport men hur ska jag nu kunna svara på musikfrågorna? Familjens musikexpert och filmexpert är ju inte längre här. Tiden med 40 + poäng varje vecka är förbi. 
Lady Gaga eller Barbra Streisand? Kan inte ens välja. 
Ingemar Bergman eller Vilhelm Moberg? Jag är mycket nyfiken på biografin över Vilhelm Moberg. Den ska jag läsa. 
hyacint eller amaryllis? Vit amaryllis till första advent, det är tradition. Det har min mamma, det hade min mormor och det har jag. 
adventsstjärna eller adventsljusstake? Jag gillar båda och mest av allt gillar jag ljusslingan på balkongen som lyser upp så fint! 
julböcker eller julmusik? Några få låtar, lite lagom sådär. Då är det mysigt med julmusik. Inte på köpcentren däremot. Var på IKEA idag och där var det inte ok. 

Photo by Dawid Zawiła on Unsplash

en kort text om en pappa

"En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig"
Texten som följer är tidigare publicerad på Kulturkollo, 4 november 2014 skrev jag: 

Bild: Beskuret omslag hämtat hos Schildt & Söderströms förlag

En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig.
Så börjar min favoritbok av Tove Jansson och i den möter vi ett helt fantastiskt porträtt av en pappa som hamnat i en veritabel medelålderskris. Pappan och havet kom 1965 och har en pendang i den vemodiga och sorgliga Sent i november och visst måste jag skriva lite om Tove Janssons värld här på Kulturkollo när det i år är 100-årsjubileum. Vill man resa med till Toves egen ö så har Boktok 73 skrivit så fint om sitt besök där, tillbaka till pappornas pappor: Muminpappan.
Tove Jansson tar i Pappan och havet oss med på en humoristisk och gravt allvarlig resa och låter muminpappan ge sig ut på äventyr. Livet har gått i stå för pappan, han är inte längre riktigt behövd hemma i Mumindalen och han bestämmer sig för att återse sin ungdoms fyr. Där ska han ordna det för familjen och de ska alla få en, med det närmast uttjatade ordet, nystart. Hela familjen inlemmar sig i pappans planer och gör allt för att han ska känna sig både kunnig och viktig men livet på ön längst ute i havsbandet blir inte riktigt vad han tänkt sig.
Min egen pappa blev inte 100 år, inte ens 7o men just det där att känna sig nödvändig, behövd och till nytta, det kan jag känna igen. Han som alltid ville ha något för händer. Muminpappan är drömsk och funderar över fjärran land, på så vis var de olika, men uppfinnarjockar var de båda. Man kan ta en liten mojäng och svetsa på en annan mackapär och så vips har man uppfunnit något alldeles nödvändigt som man inte ens visste att man behövde. Nyfikna och oförvägna var de båda också. Tänka sig  att ta med sin familj i en liten båt för att bo på en fyr utan att fundera på konsekvenserna, för att skapa lite spänning i livet. Det skulle min pappa också kunnat gjort.  Eldandet och experimenterandet å så kikarna, att spana över horisonten, det förenar dem båda. Så är det med papporna i litteraturen och i verkligheten.  Riktigt bra böcker har den förmågan, att alla kan känna igen sig.
Det här är en bok för alla pappor, för alla som har eller haft en pappa, för alla som saknar eller sörjer en pappa. Jag förundras över hur underbara de här böckerna är: kloka och humoristiska, poetiska och rytmiska, klarsynta och med psykologisk skärpa. Lyssna till Tove som läser det första kapitlet och njut! Fortsättningen hittar man hos Yle.



15.10.1985


lördag 10 november 2018

teodlarens hustru av Dinah Jefferies

Teodlarens hustru av Dinah Jefferies är en svepande roman som utspelar sig på Ceylon med början på 1920-talet. Det är efterkrigstid i Europa och den unga Gwendolyn träffar i London en charmig äldre man, Lawrence, som visar sig driva en teplantage på Ceylon. De gifter sig efter en kort tids uppvaktning och romanen börjar när Gwen stiger av ångbåten. Ett helt nytt liv väntar och när hon förstår att maken inte kommer för att möta henne, makens syster ska bo och leva med dem och att livet på teplantagen blir både ensligt och ensamt så försvinner det romantiska skimret mycket snabbt. I huset råder en strikt hierarki och trots att makarna egentligen har starka känslor för varandra är det en utmaning att leva tillsammans. På plantagen finns det många tecken på att Lawrence inte berättat allt om sitt tidigare liv och Gwen får allt svårare att trivas. 

Det här är en historisk roman som jag har lyssnat på under några dagar och det var väl inte min kopp te riktigt (pun intended) men jag kombinerade läsningen med te från Sri Lanka som jag fått i present av en kollega som besökt landet och jag tänkte på en annan vän som skall resa till landet med sin familj under julen. Man får glimtar av Ceylons historia och det är en kolonial tid som skildras som är både intressant och spännande. Jag störde mig dock på den styltiga översättningen och alla de anglicismer ism smugit sig in. Jag skulle läst på engelska, helt klart. 

torsdag 8 november 2018

totalskada- en omskakande roman



Totalskada av Helena von Zweigbergk är en omskakande och på många sätt tänkvärd relationsroman som jag lyssnade på i inläsning av författaren själv. Hon läser sina böcker så bra och det tillför något alldeles extra till läsupplevelsen. Jag rekommenderar den till alla, särskilt förstås till oss som är 50 + och som genomlevt omtumlande saker i livet men jag tror att de flesta kommer att hitta något att fundera på under läsningen.

För omtumlande blir det trygga och konfliktfria livet för Agneta och Xavier när deras gemensamma hem brinner upp. Tillsammans med huset försvinner familjens tydliga stomme och i askan så måste det medelålders paret omvärdera sin relation. Både till varandra och till de vuxna barnen. Xavier, som flytt från Argentina tillsammans med sin dotter Maria och i Sverige träffat Agneta funderar på huruvida den här katastrofen är är tecknet på att han skall återvända tillbaka till sitt hemland. För Agneta och de två gemensamma döttrarna så blir branden en möjlighet att undersöka familjens värderingar och maktbalans.

Hur skulle man själv hantera att ens hem brann upp? Att alla de där sakerna som byggt ett familjeliv plötsligt inte finns längre? Vad är det som binder en familj till varandra? Vilka påfrestningar tål ett äktenskap egentligen. Är det försent för att bli glad, är livet slut vid 50? Eller vid pensionen eller när? Det undersöks i den här romanen. Hör gärna Helena von Zweigbergk berätta om sin senaste roman i babel - spännande samtal!

måndag 5 november 2018

guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap



Söndagens lyssning blev en bok som jag borde läst till Kulturkollos tema "Vi skriver till varandra". Linda har flera gånger tipsat om filmen som skall vara ett perfekt sällskap en regnig novemberkväll, i brist på film så blev det då ljudbok. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer och Annie Barrows är således en roman som till stor del är uppbyggd av brevväxling. Året är 1946 och i London bor författarinnan och kåsören Juliet Ashton. Hon har under kriget skrivit texter till en dagstidning och nu när kriget äntligen är slut så gör hon en turné för att marknadsföra sin bok. Väl tillbaka i London så får hon ett brev från en man som hittat hennes namn i en bok och snart har de börjat brevväxla. Dawsey Adams är bonde på den lilla ön Guernsey i den engelska kanalen, han berättar om den läsecirkel som de haft under kriget och snart blir Juliet intresserad av både mr Adams och alla de andra medlemmarna i cirkeln. Hon bestämmer sig för att resa dit, till ön som så nyligen varit ockuperad av nazisterna och hon får höra ett antal livsöden. Lite romantik finns det förstås också plats för ...

Det här är en snabbläst och småmysig historisk roman som har en allvarlig underton. Skuggan av det våldsamma och på många sätt grymma kriget ligger som en grundton genom romanen. Glättiga och peppiga brev, en fyrtiotalskäck ton som man kan känna igen från filmer från mitten av seklet kan inte helt skrämma bort krigets fasor. Framtidshopp och en smula kärlek väger förstås upp och allt som allt så är det är en både underhållande och charmig bok. 

jag kallade honom Slipsen - en roman

Genom att vara frånvarande hade jag brutit mot lagen som kräver att man är där och att man, när man är där, måste göra något. Måste uppnå något. 
Jag kallade honom slipsen av Milena Michiko Flasar är på sätt och vis en roman om sorg. På en parkbänk i en japansk storstad sitter Taguchi, han är tjugo år och har de två senaste åren hällt sig instäng på sitt rum. Han sörjer sin förlorade barndom som han såg som oskuldens tid, han sörjer ett svek från en vän och han sörjer att två år av han ungdom har förspillts. Livet som hikikomori var ett val, han hamnade i en jobbig situation och valde en utväg som var en återvändsgränd. Ensamheten. På en annan bänk sitter salarymannen Ohara Tetsu, som länge har känt sig som 58. Hans sorg är att hans yrkesliv har tagit slut. De yngre kollegorna har sprungit ifrån honom och hans enda tillgång i livet, möjligheten att arbeta och försörja sin fru finns inte mer. Han som offrat sitt familjeliv för sitt arbete, han som valt ensamhet framför socialt umgänge, vad är han nu värd? Han dyker upp samma tid varje dag, läser sin tidning, äter sin matlåda och låter dagen gå. Allt för att nesan av att ha blivit sparkad skall hållas borta från hans fru.

De båda har byggt upp var sina kulisser som hindrar dem från att leva livet och efter att ha studerat varandra under en lång tid så börjar de samtala med varandra, kanske finns det ett sätt att gå vidare för dem båda?

Jag kallade honom Slipsen är en tunn liten roman med korta texter i jagform. Det gör att man får känslan av att man kommer de två huvudpersonerna mycket nära. De väljer subjektivt ut vad de vill berätta, de reflekterar över sina liv och man flyttar in i deras tankevärld. Det här är en mycket tänkvärd roman om sorg och ensamhet och om livet egentligen har någon mening. Den ställer mig just de frågorna och svaren, de får man själv fundera ut. Ensam är stark är veckans tema på kulturkollo och den här boken passade mycket väl in. Rekommenderas!

Vem hade jag kunnat bli. Vem hade jag varit? Vem kommer jag att vara?   

lördag 3 november 2018

så går en dag

Askgravlunden Östra kyrkogården, Göteborg

sorgen bär fjäderdräkt

repris från onsdag 14 december 2016


sorgen bär fjäderdräkt - sorg skildrad som aldrig förr

I sovrummet på ovanvåningen ligger de två bomullsdoftande pojkarna och sover och i vardagsrummet hör den sörjande pappan någon som envetet väsnas vid dörren. Han öppnar motvilligt, är det ännu en av alla välmenande släktingar, vänner och bekanta som kommer med plastbyttor med mat, tröstande ord och blickar som knappt vågar möta hans?

Nej, in tumlar den asätande, stinkande kråkan. Den som rotar runt i sorgen och som med humor, klokskap, irriterande sanningar och ständigt kraxande lovar att stanna så länge det behövs. I Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter får vi omväxlande höra pappans, pojkarnas och kråkans tankar om det som drabbat den lilla, helt vanliga familjen. Min älskade har dött. Mamma har dött. Huset är tomt och ändå så fullt av minnen och vägen ut ur den där oändliga labyrinten som kallas sorg verkar omöjlig.

“Moving on, as a concept, is for stupid people, because any sensible person knows grief is a long-term project.” 

Ska jag sedan försöka skriva något omdöme om den här helt unika texten så får det bli just att det är en skildring av sorg som inte liknar något annat jag tidigare läst. Så intensivt, så vackert och så totalt utmattande. Alla som någonsin förlorat någon kan säkert känna igen sig och det gäller att sätta på en tunn extra hud när man öppnar den här boken. Den äter sig in i kroppen på ett sätt som inte går att hejda, och har man inte förberett sig så drabbar den så hårt att den lämnar en totalt hudlös. Sorgligt, hoppfullt och oändligt vackert.  

i varje ögonblick är vi fortfarande vid liv


"I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är inte bara en emotionellt drabbande bok, den är också ett stycke virtuos prosa, språkligt laddad och strukturellt komplex. Att skriva om den privata sorgen är svårt, att samtidigt ta ett stilistiskt helhetsgrepp är svårare – att göra det så bra som Malmquist gjort är inget mindre än en litterär triumf." 
- nominering till Nordiska Rådets Litteraturpris 2016

Jag skrev om I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv i augusti 2015:

Jag tar ett djupt andetag och inser att jag har läst något som inte liknar något annat jag läst. Någonsin. Tom Malmquists självbiografiska roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv totalt knockar läsaren, den är ett knytnävsslag rakt i veka livet som gör att man fullständigt tappar andan. Med ett intensivt och tätt språk, rasande och förtvivlat kärleksfullt beskriver Tom hur livet förändras på några korta dagar. För att kunna skriva om den här boken så måste man avslöja handlingen så vill man inte veta den så läs helt enkelt inte vidare i texten.

Tom och Karin har varit ett par i nästan 10 år och de väntar nu sitt första barn. Karin har varit trött under graviditeten och Tom är stressad, han måste skriva klart sin roman så att det nya lilla livet ska kunna få en bra start. En dag känner sig Karin krasslig och tror att det är influensa, hon blir allt sämre och när de kommer in till sjukhus ser läkarna att hon har en akut form av leukemi, nu gäller det att försöka förlösa barnet. Ganska snart inser både Tom och läkarna att Karins liv inte går att rädda.


Så står Tom där, med en liten prematur flicka född i v 33 och en död fru.
Prosatexten börjar på sjukhuset när Karin och Tom just anlänt till akuten och Karin har svåra andningsproblem. Så får jag som läser följa med i den berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan som de första dagarna är. Tom blir far samtidig som han blir änkling. Eller, formellt är de ju inte gifta vilket ställer till det i landet Sverige. Ett spår i romanen är att man får följa Toms helt absurda kamp med all byråkrati kring att formellt bli Livias pappa. Den kampen tycks så väldigt onödig och det gör mig så ledsen att läsa hur okänsligt några av byråkraterna bemöter Tom.  Han är en man som fått hela sin värld slagen sönder och samman, och dessutom dör hans pappa i cancer när Livia är bara några månader. Det här är en oerhört stark läsning och man känner med Tom i all hans frustration, saknad och kärlek till det nya lilla livet han har i sin famn. Han vill bli den pappa som hans egen pappa aldrig var för honom, han vill se sin flicka växa och bli stark och självständig.


I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv.