fredag 27 januari 2012

felicia försvann, kan någon säga hur?

Med Cornelis visa ringande i öronen som ett soundtrack läser jag Felicia Feldts roman Felicia försvann. För det är en roman, väl? Autofiktion, där man tar egna erfarenheter och skruvar dem ett par varv för att få fram en poäng. I fiktionen är författaren Gud - väljer vad som ska tas med och väljer vad som skall lämnas utanför och den bild som Felicia Feldt ilsket, ärligt och totalt utlämnande väljer att berätta om sin barndom och uppväxt är förfärligt jobbig att ta in. Där finns psyskisk ohälsa, sexuella övergrepp, mobbing, otrygghet och och ett barn totalt utsatt för de vuxnas nycker. Jag skriver de vuxnas för var finns papporna? Var finns andra vuxna i Felicias närhet? Om familjelivet såg ut så här var fanns grannar, socialtjänst, lärare?

Bokens form förstärker berättelsen, små minnesbilder som skrivna på Post-It blandas med längre texter och tankebanorna hoppar fram och tillbaks i tid, nu är då och då är nu och det som hände då påverkar obönhörligt nu ända fram till den dag Felicia bestämmer sig för att det får vara nog. År av terapi, kraschade förhållanden, dåliga relationer måste få ett slut, försoningen är inte längre ett alternativ och det känns skönt för mig som läsare. Ta ingen skit var Grynets paroll och det var dags för Felicia i den här romanen att sätta stopp. Hur verklighetens Felicia hanterar sin historia hoppas jag att vi slipper se i tv-soffor framöver. Jag är nämligen inte alls säker på att tv-soffor är den bästa platsen för ett helare liv. Däremot hoppas jag på att Felicia Feldt fortsätter skriva - hennes debut lovar mer. Mycket mer!

Min favoritversion av Felicia Adjö är inte Cornelis själv utan Marie Fredrikssons. Lite lagom 90-tal sådär. Håll till godo:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!