torsdag 30 januari 2020

vuxna människor - Marie Aubert

Marie Auberts korta samtidsroman Vuxna människor handlar om arkitekten Ida som far till släktens sommarhus för att fira sin mor som fyller 65. Hon själv har just fyllt 40 och i hemlighet har hon rest till Göteborg för att undersöka möjligheten att plocka ut ägg och frysa ned. Den biologiska klockan tickar snabbt och hon lyckas inte riktigt hitta någon att skaffa det där förväntade barnet med. Väl framme i huset vid kusten så har hennes syster med sambo målat om huset, bytt ut möbler och ockuperat vuxensovrummet. Barndomen är borta, både bokstavligt och bildligt och Ida har lite svårt att navigera i den nya situationen. Lillasyster Marthe har liksom alltid styrt i familjen och när nu mamman ska firas så hamnar Marthe ändå i centrum. Hennes nyheter skall beundras och hon skall skämmas bort och allt och alla skall cirkulera runt henne. Den lilla bonusdottern ser rakt igenom spelet och Ida får i henne en kamrat. Den vänskapen tyckte jag var fint beskriven och genom den lilla sexåringen kan Ida få fatt i minnen från sin barndom och också inse att de två systrarna nu faktiskt måste vara vuxna människor. Så gott de kan.

Jag funderar på vad det är som gör att jag lyssnar på den här boken i ett enda svep. Ämnet är inte särskilt originellt och vi känner igen temana som avhandlas och ändå så fångas jag totalt. Jag tror att det är någon slags tonträffsäkerhet i språket som gör att jag inte kan sluta. Jag rekommenderar den här norska romanen! 

onsdag 29 januari 2020

dimma över Darjeeling - Göran är i Indien igen

Del två i serien om Göran och hans resor till Indien heter Dimma över Darjeeling och Mikael Bergstrands feel-goodare är just precis så underhållande som man önskar sig. Göran är en hängiven  Malmö FF are som jobbar med reklam, samlar till en hästsvans och letar efter kärleken. Han har svårt för att hålla kontakten med sina anhöriga och han bestämmer sig för att gå i terapi. Terapeuten påminner om att Göran måste våga stanna upp och vara i stunden. Ändå så händer det något som gör att Göran i alla hast reser till sin vän Yogis bröllop, eller rättare sagt kommande eventuella bröllop.

Yogi ska bara först finansiera sitt stora indiska bröllop och i den ekvationen så ingår en teplantage i norra Indien. Göran och Yogi beger sig ut på resa och det är en tripp som gör att jag blir allt mer sugen på att bege mig på resa. Bland annat så far de på en tigersafari och visst letade jag fram dotteran kamera när jag hade läst klart. Och gick och köpte Ben & Jerrys som jag svullade i mig. Man kan tro att jag nästan är Göran ... 

tisdag 28 januari 2020

resa i månljus - radioföljetong


P1 är min ständiga följeslagare och då och då så blir det att jag ramlar på ett avsnitt av radioföljetongen. Just nu är det Antal Szerbs Resa i månljus och jag påminns om romanen jag läste för några år sedan. Vill gärna tipsa både om radioföljetongen och boken!


repris från lördag 10 oktober 2015


resa i månljus - en ungersk klassiker

Med risk för att anklagas för att vara ytlig så måste jag börja med att kommentera den fantastiskt fina designen på Nilsson förlags nya klassikerserie. Danskt band med greppvänlig yta, flikar att stoppa in i boken under läsningen, en liten limegrön "bläckplump" på ryggen som följs upp med en insida på omslaget som är i samma färg. Absint kallar de sin nya serie och Louise Kelpe har gjort omslagsformen. Så snyggt!

När sedan ytan följs upp med ett superbt innehåll kan det nästan inte bli bättre. Resa i månljus är en fantastisk text skriven 1937 av den ungerske författaren Antal Szerb och hela min bok är fylld med hundöron. Man skulle kunna slå upp nästan vilken sida som helst och hitta meningar att välja ut att citera. Hör bara på den här som levereras redan på sidan 10:

Som anstod synnerligen intelligenta människor som också var enormt självkritiska bemödade Mihály och Erzsi om att hitta den rätta medelvägen mellan snobbism och antisnobbism. 

Med bara ett par raders text har vi bilden klar för oss. Det nygifta ungerska paret har rest till Venedig på bröllopsresa och de första dagarna fylls av smekmånadens fröjder och stilla promenader. Erzsi har lämnat sin välbeställde make, gift sig med Mihály och nu ska deras gemensamma liv starta. Redan efter några dagar börjar Mihály tveka, hans giftermål ser han som ett steg på vägen till att bli en vuxen man, en allvarlig människa som har riktning på sitt liv och han undrar om han verkligen gjort rätt? När det är dags att resa vidare på rundresan i Italien stöter han på en gammal barndomsvän och plötsligt sitter han på ett tåg åt alldeles fel håll. Han rymmer från sin fru, han rymmer från sitt liv som respektabel fabrikörsson och lever som en vagabond. Tankarna på barndomen och minnena från uppväxten i Budapest tränger sig på och han återser (verkligen eller i feberdrömmar) vännerna som format hans liv: sökaren Ervin - den judiske pojken som lever som munk i ett otillgängligt kloster i de italienska alperna, den äventyrlige och halvkriminelle János och syskonen Ulpius. Tamás och hans oförglömliga syster Éva är de skuggor som Mihály ständigt gäckas av, han söker dem, han söker spår efter dem och det driver honom till sammanbrottets rand.

Jag vet vad det är för fel på mig, sa han till Ellesley. Jag lider av akut nostalgi. Jag skulle vilja vara ung. Finns där något botemedel mot det?

I det fina efterordet som är skrivet av Julie Orringer så kan jag läsa att romanen skrevs 1937 efter en resa som Antal Szerb gjort till Italien 1936. När kom hem från den resan, som han själv trodde skulle bli den sista till ett land som han varit närmast besatt av under stor del av sitt liv, skrev han på bara några månader sin text. Den blev på sätt och vis ett farväl till det land som han älskat och som under 1930-talet blev allt mer förändrat. Resa i månljus är inte alls en politisk bok, den tar sig inte an de fascistoida vindarna i Europa som rådde när den skrevs utan istället vill den få oss som läser att påminnas om ett Italien med kultur och konst, det sorglösa goda livets plats. En plats där döden ändå alltid är närvarande.

Antal Szerb dog 44 år gammal i koncentrationsläger.

måndag 27 januari 2020

analfabeten - Agota Kristof



Det var Linda på Enligt O som påminde mig om att jag inte skrivit om min läsning av den ungerska författaren  Agota Kristofs självbiografiska  Analfabeten. Kristof skriver i den här tunna boken om hennes relation till språk. läsande och skrivande, hur hon var tvungen att erövra ett nytt språk när hon flydde till Schweiz. Hon skrev sina texter på det nya språket franska och när jag förra året läste Den stora skrivboken så reflekterade jag över att det faktum att Kristof skriver på ett andraspråk kan vara det som bidrar till att hennes texter är enkla och tydliga. Inte grunda och ytliga men med tankar som är uttryckta på ett rättframt och direkt sätt. Det gör att de här 11 korta kapitlen är snabblästa, kanske läste jag lite för fort och missade en del av innehållet, jag hade gärna sett något längre utläggningar på de olika rubrikerna som ibland kändes skissartade.

Identitet och hur det är kopplat till språket är ett mycket spännande och aktuellt ämne, särskilt som jag arbetar med elever med annan än svensk språkbakgrund. Jag hade gärna läst mer! 

söndag 26 januari 2020

det brinner på berget - Anita Desai


Om några veckor så är jag på väg till norra Indien och det är verkligen dags att gasa med min indiska läsning. Jag hittade Det brinner på berget av Anita Desai på Storytel och började lyssna. Efter en halvtimma eller så så kändes hela berättelsen märkbart bekant. Så märkbart bekant att jag faktiskt hade läst romanen 1988 när jag pluggade Commonwealth Literature ... Hittade pocketen med frågeställningar, kommentarer och allt i min hylla. Märkbart gulnad och aningen skör men bredvid stod minsann Clear Light of Day och In Custody. Anita Desai har varit en av mina favoritförfattare och nu var det fint att läsa hennes text igen. Eftersom Fire on the Mountain är en kort roman så gav jag den en omläsning. Väl värd!

Nanda Kaul är änkan som dragit sig tillbaka från sociala plikter och omvärldens brus i ett hus i norra Indiens bergstrakter. När hon får ett brev som berättar att hennes barnbarnsbarn Raka ska komma för att tillbringa sommaren hos sin gamlamormor så blir hennes lugna och förutsägbara cirklar rubbade. Det enda som vanligen avbryter änkans rutiner är brevbäraren eller ett besök från hennes väninna Ila Das och nu skall det alltså komma ett litet barn. Med barnets ögon upptäcks naturen runt om det ensligt belägna huset och sakta väcks Nanda Kaul upp ur sitt avtrubbade tillstånd. Världen, naturen och allehanda intryck smyger sig in i hennes liv och den rakryggade Nandas liv förändras först i det lilla och snart också i det stora. 

Anita Desai är en mycket läsvärd indisk författare och hennes romaner är moderna klassiker. Jag tackar särskilt förlaget Bakhåll som gett ut sex av hennes titlar igen. Jag är inte det minsta sponsrad här utan bara genuint glad över att det finns förlag som vågar sig på att de ut den här sortens kvalitetslitteratur. Heja heja!  




lördag 25 januari 2020

att skörda ben - Edwidge Danticat

Att skörda ben av Edwidge Danticat har nyligen kommit i en nyutgåva och tack Tranans förlag för att ni tar er an den här fantastiska författaren och påminner alla oss som hade glömt av hur bra hon är! Det här är en roman som berättar om livet för Amabelle, en haitisk kvinna som när hon var barn hamnade på den dominikanska sidan av ön Hispaniola. När romanen börjar, år 1937, så är Amabelle tjänsteflicka på det sockerrörsplantage där hon vuxit upp närmast sida vid sida med den unga husmodern. Senoran väntar nu sitt första barn och eftersom hennes man är miltär så är kvinnorna ensamma hemma i det stora huset. Amabelle får hjälpa till vid förlossningen och snart får vi som läser veta mer om hennes bakgrund. Hon förlorade sina föräldrar som var kunniga med läkeörter i en drunkningsolycka. Amabelle lever hela sitt liv med en fascination för vatten och en undran om huruvida hon var menad att överleva.

Vi som läser förstår också att det är oroligt i landet, diktatorn som styr med järnhand uppmanar sina militärer att skilja på de som ska få vara i landet och de som ska drivas ut genom att be dem säga persilja. Kan de uttala ordet "rätt" - på det spanska sättet - så är de välkomna. Många av arbetarna på fälten är haitier och talar med en annan dialekt. För att inte bli massakrerade så flyr de tillbaka till Haiti. Så också Amabelle och hennes käresta Sebastien. På vägen kommer de från varandra och resten av sitt liv tänker Amabelle på händelsen och hon har svårt att försona sig med tanken på att han ska ha blivit mördad tillsammans med de tusentals andra arbetarna.

Den stora slakten kallas händelsen i boken, persiljemassakern kan man läsa om i historieböckerna och det här är en mycket vacker roman om saknad, söka sitt hem och hur människor påverkas i livet av att var med om traumatiska händelser. Amabelle är van vid förluster, ändå kan hon inte glömma. Hon har inga kroppar arr sörja men hon har minnen som hon vårdar. De är både smärtsamma och vackra och kanske är det bara vattnet som kan skölja bort, rena och pånyttföda?

Det finns så många andra som skrivit insiktsfullt och väl om den här boken att jag råder alla intresserade att läsa t ex recensionen i DN. Den fick mig att genast börja läsa. Boken finns som e-bok på t ex Storytel för den som vill börja direkt!

fredag 24 januari 2020

mellan djävulen och havet - vi är i Doggerland igen!



Maria Adolfsson fortsätter sin serie om den medelålders polisen Karen i det fiktiva landet Doggerland och del tre heter Mellan djävulen och havet. Till Doggerland har en världsartist kommit för att spela in en ny skiva, Luna har lämnat landet för snart 20 år sedan för en karriär i USA och i all hemlighet skall hon göra come-back. När hon försvinner spårlöst så blir kommissarien Karen Eiken in, hennes inneboende Leo har varit med på inspelningarna och eftersom allt måste skötas mycket diskret för att undkomma pressen så blir det en knepig sits för Karen. Inte blir det enklare när hon märker att Leo är mycket förtjust i Luna, det var väl Karen och Leo som skulle bli ett par?

Karen är dessutom missnöjd med att leta efter en kändis när hon skulle kunna vara med och leta efter en återfallsvåldtäktsman som ger sig på unga kvinnor. Hon är alltså lite allmänt irriterad och också väldigt trött. När det obligatoriska årliga fys-testet närmar sig är Karen orolig, hon är verkligen inte i form. Hur som, det här är en välskriven och spännande deckare i typisk nordisk stil, balansen mellan kriminalfall och privatliv är god och miljöerna är lagom. Liksom lagom av allt kändes det att läsa den här boken och jag är på så måtto lite besviken. Särskilt den första boken i serien fullkomligt knockade mig, i Felsteg så tyckte jag mig läsa något helt nytt i genren. I Mellan djävulen och havet så har det där nyskapande landat i habilt för mig. Det är fortfarande mycket läsvärt, mycket välskrivet men kanske inte lika överraskande.

Om jag kommer att läsa en del fyra? Såklart! 

torsdag 23 januari 2020

ett hemligt liv - Set Mattsson


Set Mattson skriver historiska romaner i Malmömiljö, i serien där Douglas Palm är huvudkaraktären så utspelar de sig under femtiotalet. Han är en medelålders poliskommissarie och i Ett hemligt liv  så är det försommar och Palm känner sig ensam. Hans fru sedan 20 år är hos hennes far som är sjuk och livet är, trots fågelsång och en vacker försommar, ovanligt trist. När en man anmäls försvunnen så går Palm in i utredningen med full kraft, snart hittas en annan man död och kanske kan det finnas ett samband? De verkar båda ha kopplingar till försvaret och kanske kan det handla om spioneri?

Set Mattsons styrkor som författare är att han skildrar miljöer och tidsandan på ett sådant sätt att man inser att mitten av femtiotalet på många sätt var en annan tid än vår. Det är säkerligen ett gediget arbete med research bakom texten och den känns på många sätt autentisk, jag gissar att Mattsson tillbringar tid med att läsa tidningar från årtalet han vill skildra. Det uppskattas. Jag läser gärna vidare om Douglas Palm.

onsdag 22 januari 2020

delhis vackraste händer - Mikael Bergstrand



På bokmässan i höstas så kom jag i samspråk med Mikael Bergstrand och då kom jag på att jag inte läst han populära serie om den medelålders Göran som mest av en slump hamnar i Delhi. Böckerna har ju också adapterats till en TV- serie (som jag inte heller sett men sett reklam för ...) och jag förstår att serien blev mycket uppskattad. Delhis vackraste händer är en charmig historia om femtiplussaren från Malmö som blir av med jobbet. Hans surfande på Malmö FF s forum, utdragna luncher och upprepade misstag med det tekniska går till slut för långt och jobbet på kommunikationsbyrån blir till en årslön och ett liv som frilans. Han tillbringar dagarna med att tänka på sin ex-fru, äta Ben & Jerrys och vara allmänt grinig. I gubbgänget som ses på den lokala puben finns en kompis som bjuder med honom på en charter till Indien.

Sagt och gjort, Göran hänger med och väl på plats i Delhi vänds hela livet upp och ned. Det här är en berättelse om hur slumpen blandat med modet att våga se möjligheter istället för begränsningar kan förändra hela livet. Jag fnissade högt ett antal gånger, betraktelserna över åldrandet och livet i största allmänhet är väldigt träffsäkra om man som jag befinner mig just i samma ålder som Göran. Att jag ska flyga till Delhi om ett par veckor försämrar ju inte historien.



måndag 20 januari 2020

ubuntu - en filosofi för att leva bättre tillsammans

Välkommen till Kulturkollo där vi idag inleder
temat människor emellan! 

kulturkollo läser Ida Jessen


24 februari startar nästa bokcirkel på Kulturkollo läser. 
Alla välkomna! 

lite död runt ögonen - en omskriven debut



Lite död runt ögonen av David Ärleman har varit en riktig snackis i sociala medier de senaste veckorna. Boken är David debut och den handlar om Bodil som är 6 och går i förskoleklass och pappa Arto som förtvivlat försöker hålla ihop sin lilla familj. När mamma Sofia dog i en överdos för drygt ett år sedan bestämde sig Arto för att lämna sitt eget missbruk och skapa ett hem för dottern. De bor i Sofias lägenhet på Söder och på helgerna så går de. Långt. För att bli trötta och för att hålla sorgen stången. (Just det kan jag identifiera mig så starkt med.)

Det är inte enkelt för Arto att hålla sig ren och när han blir av med jobbet på skolmatsalen så blir det än svårare. Han måste försörja sig, han måste övertyga skolan och soc att han är en kompetent pappa och på något sätt så måste livet gå vidare. Arto är en strulpelle men han är en sådan där karaktär som man verkligen bryr sig om, jag vill vet att det går bra för Arto trots både kriminalitet och droger. Jag vill absolut tro att det går bra för Bodil, hon är en charmerande liten tjej skildrad så på pricken mitt i sexårslivet.

Det här är en roman berättad i ett snabbt tempo, meningarna och kapitlen är korta och det gör att man nästan blir andfådd när man läser. En mycket lovande debut med en egen röst som gör att man vill läsa mer!

söndag 19 januari 2020

kalifat - en serie som utmanar


Just nu kan man se serien Kalifat på SVT. Ikväll sänds del 2 i tablån och jag har hunnit se 5 delar på play. Det här är en serie som landar precis i mitt knä. Jag arbetar med barn och vuxna som flytt från IS grymheter, jag arbetar bland familjer som själva har eller har har släktingar som stridit, jag arbetar på en näraförortsskola i Göteborg där den sociala kontrollen är stark. En del av flickorna bär hijab från första dagen i förskoleklassen samtidigt som samarbetet är mycket gott med alla föräldrar. Familjerna  har många olika trosuppfattningar och i skolan har vi ett gemensamt mål att arbeta tillsammans så att barnen får möjlighet till en god och positiv framtid. Samtidigt så lever eleverna i en verklighet där de kanske bara hör svenska talas i skolan och traditonella könsroller uppmuntras.

Jag känner mig mycket tudelad till serien. Utmanar den eller spär den på fördomar?

Kalifat är en spänningsserie och den rör runt rejält bland frågor som vi i samhället måste diskutera. Den har fem starka och smarta kvinnor i huvudrollen och den visar på ett trovärdigt sätt hur religiös fundamentalism och medföljande hjärntvätt fungerar, samma dag som jag såg det senaste avsnittet så hörde jag om rättegången mot Kristi Brud på P1. Slutna samhällen, slutna grupper med tydliga motståndare som skapar ett tänk med vi och dom med ett löfte om paradiset som bonus är så skrämmande. Frågan är om det i en TV-serie går att skildra all den komplexitet som finns i den här frågan? Det här är en serie som skall utmana, som ska väcka tankar och som jag hoppas diskuteras runt fikabord. Inte svart eller vitt utan i gråskala.

Det är omöjligt att värja sig när man ser serien. Mina tankar går förstås till R från Raqqa, O från Irak, S från Palestina och alla de andra barn som jag arbetar med varje dag. Flickor och pojkar som bär med sig så många erfarenheter som barn inte ska behöva bära. Oavsett religion, oavsett vad deras föräldrar gjort eller inte gjort så är de här. De sitter på mattan i min sal och kämpar med att lära sig att läsa, skriva och göra sig förstådda och vi ska se till att de får förutsättningar att skapa sig ett gott liv.

En riktigt bra roman om religiös fundamentalism är Mohsin Hamids Den ovillige fundamentalisten. Läs den! Se filmen, och se Kalifat! 

hur tänkte jag här?

Vardagsrum = förråd

Jomen, eftersom jag just sålt och köpt lägenheter, flyttat till mindre och halverat mitt bohag och ska resa på en långresa till Asien om ett par veckor så vore det väl bra att dra igång en renovering i sommarstugan? 

Tycker ni inte?

Till mitt försvar så är det här med renovering i stugan en process som drogs igång förra våren. Jag anlitade hjälp med att göra iordning taket och letade samtidigt efter hantverkare som kunde ta sig an badrummet. Taket blev fixat och jag hittade en lokal hantverkare som sa att han kunde ta sig av hela ombyggnationen av badrummet. Kruxet var att han gjorde bara inomhusjobb vintertid. Ok. Taget. Nu är det visst vinter. Och jättejobbet där snickare, elektriker, rörläggare och målare ska samarbeta ska dra igång. Jag beställde alltså jobbet, letade upp allt material från kakel till toastol, blandare och lampor och kom sedan på att när det ändå skulle komma hantverkare så kunde de måla och tapetsera sovrummen också. Då ska det väljas tapeter dit också. 

Och just det. När man målar och tapetserar så ska rummen vara tomma och allt ska skruvas ned, också rullgardinerna som jag nyligen monterade.  

Om någon undrar varför jag inte skriver om böcker just nu på den här bloggen så är det för att jag, igen, bär runt på prylar. Det är den här höst/vinterns melodi. 

Tänk vad fint det ska bli när det blir klart! 

Stugans dynor och madrasser ...
Visst tänker man på Prinsessan på ärten? 


torsdag 16 januari 2020

nedräkning med Kiran Desai


- Vad ska du läsa innan resan? frågade min kollega och jag svarade helt ärligt att jag knappt fattat att det snart är dags. Jag har fått omvärdera mitt liv de senaste åren och inser att det där med att vänta tills man är pensionär med att uppleva saker. Det håller inte. Jag har länge haft en tanke om att uppleva de länder som fascinerat mig i litteraturen under många år och nu är det dags för resa till norra Indien. Förra året var det Sydafrika nu nytt land, ny kontinent. För att avhjälpa en smula att jag mest packat och flyttat och försökt hålla mig frisk det senaste halvåret så beställde jag i vart fall en roman av Kiran Desai som jag inte läst. Hullabaloo in the Guava Orchard får blir en mjukstart.

Jag har skrivit om en hel del indisk litteratur här på bloggen och Kiran Desais Bittert arv är en favorit som jag återkommer till mest hela tiden. Dags för en ny favorit från henne?

En snabb sökning här på bloggen leder till en väldans massa inlägg. Botanisera gärna där och så lovar jag att temperaturen inför resan skall höjas allt eftersom. Klart är att jag ska skriva och instagramma så mycket jag bara kan på resan också. Bara det finns wi-fi så ska jag leverera.






onsdag 15 januari 2020

testamente i repris



Med anledning av att Testamente idag nominerats till Sveriges Radios romanpris så publicerar jag en repris av mina tankar om den. 



måndag 8 juli 2019


testamente - Nina Wähä 


Nina Wähä läser själv sin roman Testamente och hon gör det mycket bra. Det här är en fantastiskt bra bok om hur det är att lämna sin barndomsbygd och sedan återvända. Hembygden för Annie är Tornedalen på den finska sidan och hon har vuxit upp med älven brusande i fjärran, jorden som skall brukas och arbetet på gården som skall utföras oavsett vad som händer. Syskonskaran är stor, 12 barn är i livet och så de två som saknas och som så starkt påverkat familjelivet. Vi som läser vet från första sidorna att det har begåtts ett brott, men vad har hänt och varför?

Romanens allvetande berättare finns i nutid och hen tar oss med till 80-talet då äldsta levande systern Annie återvänder till sin hemby för att hälsa på. Det är juletid och hon är gravid, hon bor nu i Stockholm och hon vill hon åka hem för att träffa sin mor Siri och far Pentti. De minsta syskonen bor fortfarande hemma och en händelse i början av besöket gör att Annie och syskonen slutligen inser att något måste hända. Modern måste få hjälp att lämna sin make, hans grepp över familjen är inte sunt och han styr med våldsutbrott och tigande.

Under romanens gång så får vi följa de olika syskonens liv, föräldrarnas uppväxt och alla de olika rösterna bildar en väv av arv, socialt och genetiskt. Jag lär känna de olika människorna i den här familjen och deras liv och erfarenheter är liv och erfarenheter som många som vuxit upp på landsbygden kan känna igen. Min pappa hade 12 syskon i livet och dynamiken i en stor syskonskara skildrar Wähä så fint. Hur en sammanhållning finns där men också spänningen mellan de som stannade och de som gav sig av, de som fick möjlighet att utbilda sig och på så vis alienera sig från sitt ursprung. Att komma bort, att se annat gör att några av syskonen ser på sin uppväxt med en annan blick. Särskilt Annie brottas hela tiden med sitt ursprung, hon har inte berättat för barnets far om sin uppväxt och nu ska hon själv bli en liten familj. Att ha en närvarande pappa till sitt barn har hon ingen erfarenhet av, hennes egen pappa har varit en tyst och ofta våldsam skugga som förmörkat familjen. Hur vill hon välja att leva sitt liv med det nya lilla barnet? Vilket arv ska hon skicka vidare? Vilken sorts mamma ska hon vara? Siri bakar sina småkakor, byker sin tvätt och vill inget hellre än att alla hennes barn skall vara hemma. När familjen är samlad så har hon det bra och under de dramatiska år som romanen huvudsakligen utspelar sig så samlas de ovanligt många gånger, fram tills att de får höra sitt testamente blir uppläst. Kan Annie välja något annat utan att för den sakens skull förtränga sin bakgrund? Är det möjligt?

Det här är en mycket sorglig och drabbande roman som jag tyckte oändligt mycket om.  Den rör vid något hos mig som gör mig så både ledsen och tacksam.

Sveriges Radios romanpris - nomineringarna är här


Sveriges Radios romanpris är ett riktigt roligt pris att följa, mest för att det under litteraturveckan sänd mycket intressanta samtal om alla de nominerade böckerna. Jag brukar försöka läsa dem alla och någon gång har jag också varit på utdelningen. I år är det Karlstad som är värd och litteraturveckan går av stapeln i slutet av april. Två av de nominerade titlarna har jag läst: Oktoberbarn och Testamente. Två har jag tänkt läsa: W och Köttets tid. 

Både Oktoberbarn och Testamente var böcker som jag tyckte mycket om när jag läste och jag passar på att köra ut en repris av mina texter om dem under dagen. Först ut är oktoberbarn från augusti:

fredag 30 augusti 2019

oktoberbarn - Linda Boström Knausgård


När Linda Boström Knausgård släpper en bok så vill jag genast läsa, hennes språk är så precist och texterna ofta nära, sköra och hudlösa. Så också i Oktoberbarn.

Det här är en roman om en författare som sjunker allt djupare in i depressioner och som under flera omgångar tvångsvårdas inom psykiatrin. I fabriken får hon elchocksbehandlingar, hon är helt i vårdens våld och kan inte protestera mot behandlingarna som hon upplever förändrar hennes minnen, hennes förmåga att hitta språket och hennes personlighet. För att inte tappa bort sig själv helt så skriver hon ner fragment av minnen från sin barndom, ungdom, äktenskap och skilsmässa och de fladdrar förbi i texten. Det här är en text som jag upplever som en blandning mellan frustration över maktlösheten och ett desperat försök att rädda det som räddas kan.

Djupt berörande blir läsningen och Linda Boström Knausgårds text som bär tydliga autofiktiva drag blir ju inte mindre intressant när man kan korsläsa den med hennes ex-makes texter. Karl-Ove Knausgårds årstidskvartett (jag fullkomligt älskade Om vårenutspelar sig under samma tid och det blir två sidor av samma skeenden  som man får följa. Mycket intressant, det visar på att det aldrig finns bara en enda berättelse, det finns två, det finns många. Varken K-O K eller L B-K kastar dynga på varandra utan de observerar och reflekterar och ställer oss som läser frågor. Vad innebär det att lova varandra att leva i nöd och lust? Hur hanterar man livet och logistiken när man är en familj med fyra barn och en av föräldrarna är mycket sjuk (och för den delen inte har körkort trots att man bor på landsbygden)? När en i ett äktenskap är sjuk så måste beslut ändå tas, kan man det? Hur länge är det rimligt att kämpa tillsammans när kärleken och lusten tagit slut? Barnen är oftast hållna utanför i romanerna och det visar på en respekt för dem som jag uppskattar. Man önskar dem liksom bara allt gott.

måndag 13 januari 2020

ett hem att dö för - Lina Arvidsson

Söndagssällskapet var Ett hem att dö för av Lina Arvidsson och det var en helt ok psykologisk spänningsroman. Krypande spänning och ett par oväntade twister gjorde att jag lyssnade klart, slutet ska jag då rakt inte avslöja här.

Hanna är 22 och jobbar som tomvikarie på hemtjänsten, när boken börjar så har hon just satt sig på tunnelbanan med tre kassar och en resväska. Hon måste flytta, igen. Bostadssituationen i Stockholm är otroligt svår men flytta tillbaks till Sala vill hon absolut inte. Nu har hon hittat ett rum i ett kollektiv och helst av allt skulle hon vilja ha en egen vrå. På arbetet möter hon alla sorts människor, de har det gemensamt att de behöver hennes hjälp. En dag så får hon frågan om hon vill tjäna en extra slant genom att vattna blommorna åt en av brukarnas släktingar. Hanna som alltid behöver pengar tackar ja. Det visar sig att det är en nybyggt hus som behöver passning medan paret som bor där reser till Asien.

Som sagt, krypande spänning och en sån där vag känsla av att något inte stämmer redan från början. Underhållande och inte allt för läskigt för en fegis som mig. 

söndag 12 januari 2020

dödsspiralen - Leena Lehtolainen



Dödsspiralen av Leena Lehtolainen är ytterligare en återutgiven deckare i serien om polisen Maria Kallio, Esbo. Boken kom första gången 1997 och det märks att det här är en deckare med en hel del tid på nacken. Den upplevs mycket gammalmodig och skriven efter den där mallen att allas utseende måste beskrivas och att det mesta skall förklaras. Precis så som de flesta nordiska deckare skrevs för 20 år sedan. Styrkan med den här serien är den mänskliga polisen Maria Kallio, hon är sympatisk och hennes privatliv är lagom komplicerat. I den här boken väntar hon sitt första barn och tankarna inför föräldraskapet är sådant som inte blir otidsenligt.

Eftersom jag dessutom är ett fan av konståkning så blir det här ändå en helt ok lyssning, ett ungt konståkningslöfte, Noora, hittas dödad och hennes paråkningspartner verkar först mycket misstänkt. Nooras rival på isen är dessutom dotter till en av Marias kollegor och det blir allt annat än enkelt att komma människorna i konståkningsklubben tillräckligt nära för att kunna lösa brottet. Habil nordisk deckare.
Linda skriver idag om det underliga valet att bara återutger vissa av titlarna i en serie. Kolla in!

Bjuder lite superb paråkning:





lördag 11 januari 2020

havsboken - Morten A. Ströksnes



Jamen om du gillade Ålevangeliet så måste du läsa Havsboken! Så sa en bokkompis förra lördagen när vi åt en gofika. Sagt och gjort, Havsboken laddades ned som ljudbok och nu har jag fått följa de två vännernas vedermödor med: konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider. Jättehajen som de letar efter är Håkäringen och platsen är Lofoten, Nordnorge. Efter att ha lyssnat på den här boken så undrar jag om jag någonsin kommer att våga paddla på havet igen, med tanke på alla varelser som beskrivs så kan man bli skakig för mindre. Jag tröstar mig med att det havsliv som beskrivs i den här boken (Som är vad, en faktabok eller roman? Förlaget beskriver den som en vetenskaplig essä.) mestadels är det djupa kalla havets liv. Inte den grunda fjorden där jag håller till om somrarna.

Det här är alltså en berättelse om två manliga vänner i medelåldern som fascineras av fiskeberättelserna om den svårfångade Håkäringen. De bestämmer sig för att försöka fånga ett exemplar av jättehajen och det innefattar förberedelser som att hitta ett kadaver efter en ko, utrusta en båt och vänta på det perfekta vädret. De lugna dagarna runt Lofoten är få och förberedelsetiden gör att de två männen har gott om tid att reflektera över livet i havet, människans påverkan på livet i havet, de utmaningar som ett sådant här fiskafänge ställer på fysisk och metal styrka. Den lilla byn på Lofoten dras också med i projektet och hur allt sammans slutar ska jag inte avslöja.

Hon hade rätt min kamrat.  Det här var en bok precis i min smak. Den blandar vetenskapliga rön med kulturhistoria, personliga erfarenheter och allt med en närhet till naturen och väderleken. I den fantastiskt fina konstboken Mellan husen av Lars Lerin hittar man de perfekta bilderna för att komma i stämning innan läsningen av Havsboken, där finns den gäckande kontrasten mellan olidlig skönhet, mörkaste mörker och naturens makt över människan. Jag har sett många de ingående akvarellerna i verkligheten och de måste upplevas. De är magiska! Från det mörkaste mörka till det ljusare ljusa.


vinternoveller i vintertid

Idag tipsar jag om tre novellsamlingar inne på Kulturkollo. 

Välkomna dit! 

tisdag 7 januari 2020

alla räknas!



Kristin Roskiftes helt underbara Alla räknas vann i år Nordiska rådets pris för barn och ungdomslitteratur och tur var väl det! Annars hade jag inte hittat till den här pärlan som i ursprungsversionen har både bild och text av Roskifte. Den svenska översättningen är gjord av Johanna Tydell och de nya texterna fungerar mycket bra. Ska jag vara riktigt ärlig så är det ändå bilderna som förtrollar, att börja med 0 och sluta med 7 500 000 000 är en hisnande resa. Det finns mycket att samtal om när man läser den här boken och jag är övertygad om att vi kommer att använda den i undervisningen på något sätt.

Kanske i matematiken, kanske i arbetet med värdegrund och helt absolut troligt att jag kommer använda den som material i mitt arbete med att utveckla språket hos de som ännu inte har ett rikt och varierat språk. Bilderna inbjuder till samtal och jag tror säkert att det blir en eller annan skrivuppgift kopplad till dem också. Bildredigeringen krånglar här så jag får ursäkta att bilderna är av dålig kvalitet, det är bra för jag tycker att alla som träffar barn i åldern 3 - 9 ska köpa ett eget exemplar precis som jag gjort. Jag har dessutom köpt ett exemplar till min matematikinriktade kollega.

Hoppas nu att hon gillar lika mycket som jag gör!








måndag 6 januari 2020

ingen yogafantast

Jag har tillbringat en hel del tid med att yoga det senaste året.
Det är så lärorikt att bli mer medveten om kroppens möjligheter och begränsningar och yoga är fantastiskt bra för att träna på fokus och lugn. Stark och smidig blir man på köpet men ... jag kommer inte bli en yogafantast.
Ett eller ett par pass per vecka räcker gott för mig. 


söndag 5 januari 2020

nickelpojkarna - Colson Whitehead

Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen var en snackis för ett par år sedan och jag var inte helsåld på den fragmentariska berättarformen, nu var de dags att ge Nickelpojkarna en chans. Den handlar om anstalten Nickel, som var en plats där vanartiga pojkar skulle tuktas till lydnad under förespeglingen att den var en yrkesskola. En av pojkarna som hamnar där är Elwood som växer upp i Frenchtown, Florida med sin mormor. Han är strävsam och skötsam och siktar på att studera på college men inför sista året på highschool så placeras han på Nickel. Hans brott var att åka med i en bil och den händelsen förändrar hans liv i ett slag. Hans idealistiska sätt att se på världen fungerar dåligt på den grymma och extremt våldsamma anstalten och i det vita huset utsätts pojkarna för systematisk tortyr.

Whitehead har i sin roman gestaltat verkliga händelser som det finns rester av på det fält runt Nickels huvudbyggnad där man grävt fram fler än 80 skelett efter döda pojkar. Många skadade och lemlästade. Han har också intervjuat människor som uppfostrats där och det är en så förfärlig läsning att man mår fysiskt dåligt. Han förskönar eller förmildrar inget utan berättar sakligt vad de unga pojkarna utsätts för, hur rektor och skolnämnd ser genom fingrarna och hur en prydlig fasad döljer ett rent helvete. Att huset där bestraffningarna genomfördes kallas The White House är liksom symptomatiskt. Elwoods käraste ägodel är en LP-skiva med Martin Luther Kings tal, den lyssnar han på under sin uppväxt och han tror på att det är möjligt för honom att skapa sig en framtid. Den drömmen blev till intet. Den här romanen utspelar sig under 60-talet, nu har det gått mer än 50 år, USA har haft en färgad president och ändå känns mycket av det som Elwood utsätts för orimligt bekant. 

resten av livet - Jean-Paul Didierlaurent


Resten av livet av Jean-Paul Didierlaurent är en kort roman i typisk fransk feelgood stil. Manelle är en ung kvinna som arbetar i hemtjänsten och man får genom henne träffa de åldriga brukarna sm hon möter. Oftast så tycker hon mycket om att hjälpa de gamla och särskilt herr Dinsky ser hon fram emot att träffa. Han är mycket sjuk och hon har bestämt sig för att se till att hans sista tid blir så bra som det bara går. I en annan del av staden kör Ambroise runt i sin vita skåpbil. Han har ett yrke som hans far och många andra finner svårt att förhålla sig till. Han är kroppskonservator och kommer till den döde för att balsamera och klä den döde så att familjen kan få ta ett värdigt farväl. Han lever nära sin mormor och hon oroar sig för att hennes barnbarn är singel. 

Som så ofta i en romantisk komedi så mötas de två unga och det här är en charmig roman med den typiska franska mixen med udda karaktärer, okonventionella livsöden som utmanar traditionen och ett oväntat (gott) slut. Jag har hört kommentaren om Jean-Paul Didierlaurents romaner att de är som att läsa "Amelie från Montmartre" och tänker man den känslan så hamnar man rätt i sina förväntningar. En lättläst och lättsmält fransk pralin som jag varm rekommenderar! 

lördag 4 januari 2020

välj mig - Christina Lindström



Välj mig av Christina Lindström är en väldigt fin bok som passar mycket bra för mig att tipsa om för åk 6. Det handlar om Silje som skall börja nian, hon måste gå den där första dagen trots att hon vet att alla kommer att prata. Under sommaren har hennes pappa drunknat och Silje försöker förtvivlat att hantera att han är borta. Hon går till skolan, hon går ut med jakthundarna och hon blir allt mer irriterad på sin mamma och storebror. Medlemmarna i den lilla familjen hanterar sin sorg på så olika sätt och Silje känner sig mest av allt avtrubbad. Framtiden är avlägsen, Silje har fullt upp att klara av en dag i taget. Mia, som varit hennes bästis, hänger allt mer med danstjejerna, det känns som att Silje och Mia inte längre kommer att vara självklara. Så dyker Alvin upp.

Förälskelsen mellan Silje och Alvin är så fint skildrad och jag tycker mycket om att Lindström skriver om sorg i en familj på ett både humoristiskt och genuint sätt. Silje frågar sig om man ens får vara kär när ens pappa dött och de stora känslorna får lov att rymmas sida vid sida.

Det här är en mycket läsvärd bok för den yngre tonåringen och jag kommer att tipsa, inläsningen kom nyss ut och texten är fint inläst med en norrländsk dialekt. Den här boken utspelar sig i det västerbottniska inlandet och jakt, fiske och naturupplevelser är viktiga för familjen samtidigt som Silje drömmer om att ta sig ifrån det lilla samhället i norr. Om det finns någon genre som kallas tonårsbok så är det här ett lysande exempel på en modern tonårsbok. Jag kom också att tänka på Hanna Jedviks bok Sommarplåga när jag läste.

De två titlarna kommer jag absolut att ha med i min tipsarkasse nu i vår.

fredag 3 januari 2020

hovjuvelerarens barn - Gunnar Bolin

Hovjuvelerarens barn av Gunnar Bolin är en släktkrönika som på samma gång som den låter oss kika in i en stor släkts privata förehavanden också låter oss följa Europas historia under främst 1900-talet. Gunnar Bolin är den välkände journalisten som genom åren rapporterat om kultur och aktualiteter från den tysktalande världen och i den här biografin tar han avstamp i sin fars berättelse. Man får följa den knarrige åldrade Gerhard och hur Gunnar försöker att samla ihop de sista skärvorna av minnen från hans barndom och uppväxt i Wien. Relationen mellan fadern och sonen är inte helt enkel och Gunnar söker svar kring vad som format hans far till den där snåle, tröttsamme besserwissern. Samtidigt så gräver Bolin i sin farmors historia. Karin, hon som var dotter till hovjuvelerare Bolin och som växte upp i Moskva, gifte sig i Wien och som varje sommar längtade till familjens sommarnöje Småryd.

Det här är en sån där text som är svår att kategorisera, är det en roman, en biografi eller kanske ett reportage? Bolin själv kallar den berättelse och han redogör för de dokument främst i form av brev och intervjuer som han använt, samtidigt så har han samlat ihop en hel brokig släkts muntliga berättelser genom faktiskt ha levt i just den släkten, i just det sammanhanget. Utanför Båstad står släktens sommarvilla kvar och det var den som Gunnar Bolin fann en stor skatt av brev skrivna under nästan hela 1900-talet. Eftersom Bolin läser upp ljudboken själv så blir känslan för mig att jag hör ett ovanligt långt och mycket intressant radioreportage där personliga anekdoter samsas med stora politiska händelser, kultur och arkitektur med vardagsliv och livet med en allt mer dement far. Jag hade gärna läst mer om fler av hovjuvelerarens barn, nu är det Karin som vi får lära känna bäst. Det är naturligt då det är hon som är Bolins farmor men titeln förvillar lite.

Jag gillar den här sortens böcker, som utifrån en släkt eller en person får mig som läser att förstå mig på historien bättre. Lena Einhorns Geniet i Breslau är en bok som jag ofta tipsar om, Haren med bärnstensögon av Edmund de Waal en annan. Till dessa böckers höjder når inte Bolins bok om Hovjuvelerarens barn men den är helt klart mycket läsvärd, särskilt om man är intresserad av historia. 

torsdag 2 januari 2020

snöstorm - Augustin Erba

Snöstorm av Augustin Erba är januaris läsning för Kulturkollo läser. 
Jag lånade min e-bok från biblioteket men i dagarna kommer den också som e-bok på Storytel och vi hoppas förstås att många vill vara med och samtala om den tillsammans med oss.

Romanen börjar på ett tåg på väg mot Stockholm, det snöar och snart förstår Tomas att det kan bli förseningar. Han beger sig till restaurangvagnen för att bunkra upp proviant och så möter han Livli . De har inte setts på mer än 20 år och den relation de en gång hade känns väldigt nära. Så får man då läsa om Tomas uppväxt och hans studier på Teknis, där han möter ett nytt slags liv och träffar Joakim och Livli.

Nu är Tomas 40 och hans liv är alldeles vanligt, han är gift med två barn och har ett stabilt arbete på SJ. Mötet med Livli påminner honom om ett annat liv och kanske är det dags att omvärdera allt?

Måndag den 13 januari börjar vår bokcirkel på nätet. Varmt välkomna att hänga med! 

snöjungfrun - Leena Lehtolainen

Snöjungfrun av Leena Lehtolainen blev nyårsdagens lyssning. Det är midvinter i Esbo, Finland och på polisstationen arbetar den nygifta Maria Kallio. Det är 90-tal och kulturen på stationen är mer än grabbig, Maria får arbeta i motvind. När det kommer en inbjudan om att föreläsa om självförsvar på ett kvinnokollektiv så tackar Maria ja. Kollektivet leds av en psykolog, Elina Rosberg, och det stora huset är absolut förbjuden terräng för alla män. På annandag jul, någon vecka senare så hittas Elina död. Hon ligger ihjälfrusen i skogen och Maria blir engagerad i utredningen. Är det någon av gästerna i kollektivet som bragt henne om livet, har hon begått självmord?

Det här var en ganska typisk nordisk deckare, vi möter en sympatisk kvinnlig polis och en lagom blandning av spänning och relationer. Jag kan absolut tänka mig att lyssna vidare på serien. 

onsdag 1 januari 2020

2019 - ett mellanår


I år har jag läst 189 titlar från 31 olika länder och det får betraktas som ett mellanår. Den riktigt utmanande läsningen har fått vänta till bättre dagar men samtidigt så är det fint att konstatera att det finns en bok för varje sorts liv. Det som har känts trist är att jag skrivit många rutintexter här på bloggen om böckerna, det märks väldigt tydligt när jag fokuserar och tar mig i kragen att det ger både mig och läsarna mer utbyte. Hur som, året gick och resan till Sydafrika var en dröm som gick i uppfyllelse. Det stora beslutet var att flytta och allt det som det förde med sig var utmattande. Jag valde att lämna familjebostaden i stadsmiljö till en lugnare och mindre lägenhet närmare naturen. Det som jag inte riktigt hade förstått när jag köpte min nya bostad var hur nära, och hur utsatt för väderleken jag numer är. Hittills har jag upplevt spöregn, mulet, dimma, snöstorm, väldigt mycket stark vind och ett par tillfällen med sol. Soluppgång och solnedgång är mycket fina här i mitt nya och kanske, kanske kan jag få lite ro till att läsa mer och framförallt skriva mer under det här kommande året. Det ser jag fram emot.



listar 2019 - på Kulturkollo

Idag är det min tur att sammanfatta 2019 inne på Kulturkollo.
Kika dit!