onsdag 31 oktober 2012

Fallet Thomas Quick (Hannes Råstam)

Jag var sorglöst oinsatt och ointresserad av Quickhärvan tills jag läste reportaget i Filter om Hannes Råstam då jag snabbt såg ikapp de två avsnitten av Uppdrag Granskning som Råstam gjorde för några år sedan. När man nu läser boken så redogör den i stort sett för samma sak som teveprogrammen, men med fler detaljer. Det har inte tillkommit särskilt mycket fakta, men boken är ändå minst sagt läsvärd. Det finns en obeveklighet i Råstams berättande som väl får tros avspegla hans journalistiska grävarstil. En lågmäld humor finns någonstans också - jag skall avsluta det här inlägget med ett citat från boken där åklagare och ansvarig förhörsledare i Quickcirkusen introduceras. Jag vet dock inte om Råstam är medvetet eller omedvetet rolig när han inför mötet med Quicks advokat Claes Borgström berättar om Borgströms segervissa tro på ett informationsövertag baserat på antal debiterade advokattimmar och Råstam småmyser eftersom han själv jobbat dygnet runt i ett halvår med research.

Lite om Råstams bedrift. Tydligen har Leif GW Persson, bland annat, redan från börjat tvärsäkert hävdat att Quick ljugit om sina dryga trettio erkända mord. Gott så, men därifrån till att som Råstam sätta sig och se dygn efter dygn med oredigerat polismaterial, åka Norden runt till brottsplatser och tidsmässigt placera förhör och erkännanden i förhållande till tidningsartiklar om morden är det ett stort steg. GW skriver själv förordet till boken och sammanfattar det bra med

För en gångs skull är det också så enkelt som att Råstam inte bara har skrivit en bok om det som faktiskt har hänt utan även var den som såg till att sanningen drogs fram...

Boken tappar lite tempo på slutet, i en epilog till underlaget som Uppdrag Granskning byggde på. Om man skall spekulera är detta i huvudsak skrivet av Mattias Göransson som färdigställt boken efter Råstams bortgång. Bland annat finns en tevedebatt återgiven i jagform som inte tillför så mycket. Detta är en randanmärkning på ett blytungt dokument och ett bevis för den tredje statsmaktens nödvändighet. Och här den utlovade introduktionen av två av huvudpersonerna, åklagare Christer van der Kwast och ständige förhörsledaren Seppo Penttinen:

Efter en strategiskt viktig kurs i företagsekonomi utsågs han 1986 till distriktsåklagare i Härnösand, med huvudsaklig inriktning på ekobrottslighet [...] Han kanske främsta insats [...] - den så kallade Leasing Consult-härvan [...] - landade dock i överklaganden, sänkta domar och frikännanden i högre instanser. Dessutom var manschettbrottsligheten i Västernorrlands län inte så omfattande, varför han även fick ägna sin tid åt andra brott. Hans dittills enda mordutredning [...] blev resultatlös. 1992 ägnade han nästan uteslutande åt hastighetsöverträdelser. Samtalet från åklagarkammaren i Borlänge den 1 mars 1993 måste ha inneburit en välkommen omväxling. 

[...] Christer van der Kwast behövde en utredningsman. Hans val föll på Seppo Penttinen, en narkotikaspanare från Sundsvall som efter tjugotre år i yrket fortfarande bar titeln polisassistent, i likhet med van der Kwast var van vid en helt annan sorts brottslighet och som fram tills dess fört en så gott som anonym tillvaro. Den saken skulle det snart bli ändring på.

/Gästbloggare M

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!