Julian Barnes på Stockholm Literature

Samtalet börjar med att Ann-Sofi Noring visar ett urval av sovjetiska konstverk från samma tidsperiod som den som Barnes senaste roman Tidens larm utspelar sig i. Den har Dimitri  Sjostakovitj som huvudperson. Barnes studerade ryska som tonåring och han upptäckte klassisk musik under den tiden. Barnes är sällan intresserad av kompositörers liv men Sjostakovitjs liv är intressant eftersom hans liv och politiken påverkat hans musik. Makt versus konst är spännande att utforska och han har inkorpererat händelser i sin roman. Han prövade först att skriva i första person men det blev svårt att fortsätta, likt en kamera som zoomar in så kan en tredjeperson berättare zooma in och ut från huvudpersonen.

Vad som är sant är inte viktigt, i romanen är allting sant. När man läser är man i det som i finns i fiktionen. 

Revolutionen kom till Ryssland och den bröt upp traditionen och tiden var sådan att moderniteten fick spelrum, sedan blev Stalin en sorts regissör av konsten, musiken och litteraturen. Vilket var mycket svårt för konstnärerna, man var kontrollerad och var tvungen att få allt man komponerade och skapade godkänt. 

Sovjetunionen var ett samhälle där man blev exkluderad, utesluten och straffad om man inte följde spelreglerna. Han skrev filmmusikoch  hyllningar till Lenin och Stalin som en slags betalningar för att kunna skriva det som han förhandlade fram för att få spelat.  För att kunna arbeta så signerade han det som polisen kom med, artiklar och annat och det var ett sätt att överleva. Stalins terror påverkade människorna och spred skräck och det kan vi inte föreställa oas. 

Julian Barnes har väldigt sällan varit begränsad i sitt skrivande, han har varit förskonad från att behöva begränsa sig.