omsluten

Omsluten, Klara Kristalova. Just nu på Göteborgs Konstmuseum.

äntligt semmeltid!

kvinnor i arganträdets skugga

Kan man verkligen påstå att kvinnans situation i grund och botten har förändrats från den tiden på 1600-talet, då alla kvinnor anförtrodde sig till dig, och till min historia från 1900-talet, den som jag ska berätta för dig?

Citatet ovan är hämtat från Fatimas berättelse i Kvinnor i arganträdets skugga och den hon frågar är Sidi Hamad, en muslimsk profet, och varje år firas en högtid till hans ära i Tizinoualt.  I många hundra år har marockanska kvinnor samlats i arganträdets skugga för att anförtro sig, och genom Fatimas, Hafsas och Mailoudas berättelser får jag som läser en bild av livet som marockansk kvinna idag.

Damia Oumassine berättar osentimentalt, enkelt och rakt fram om tre helt olika kvinnoöden med det gemensamt, de vill förändra sin livssituation. De vill inte finna sig i det som kan tyckas deras öde. Fatima växer upp i ett medelklasshem och får under strikt översyn av sin militäriske far utbilda sig, Marocko blir en omöjlig plats för henne att göra karriär i som ung frånskild kvinna och hon flyttar till Paris. Nu är hon på reportageresa till sitt forna hemland för att skriva om Moussem, den berbiska högtiden. Hafsa är en ung mörkhyad kvinna som enligt släktkrönikan härstammar från en kunglig släkt. Det hjälper henne inte, hon säljs till en äldre man och blir gravid med hans barn. Hon önskar inget hellre än att mannen ska dö så att hon blir fri och kan finna en man att gifta sig med. Mailouda, är om jag förstår rätt berb och gifte sig traditionellt mycket ung. Hennes lust att sjunga och dansa gör att hon rymmer från äktenskapet och hamnar så småningom i svårigheter, nu har också hon rest för att finna sig en man som kan ta hand om henne.

De tre kvinnornas historier är spännande läsning och jag beundrar Bokförlaget Tranan som oförtrutet ger ut den här typen av smal litteratur. Det är nya världar som öppnas när man läser om människor i helt andra omständigheter än sina egna och jag är mycket glad över att jag fick lära känna kvinnorna i arganträdets skugga.

Som alltid så var jag tvungen att googla lite, visst är det spännande med arganträdet som bara finns på några få ställen i Marocko och är så sällsynt att arten finns med på Unescos världsarvslista? Med sina djupa rötter hämtar den kraft även i det oländigaste klimat i kanten av Saharaöknen och lever i många hundra år. Som kvinnorna i romanen så är det ovanligt livskraftigt!

Arganträdet (Argania spinosa) är en växt i familjen sapotillväxter (Sapotaceae). Vilda exemplar finns idag bara i sydvästra Marocko upp till 1 300 meter över havet.

Trädet blir upp till 10 meter högt och har en stor krona som kan nå ett omfång av 70 meter. Grenarna hänger ofta ner till marken. Arganträdet kan uthärda längre tider utan regn och temperaturer upp till 50 °C. Enskilda exemplar kan bli 200 till 450 år gamla.

Frukten påminner om dadeln i utseende men har en sträv smak. I varje frukt finns upp till tre kärnor och inuti kärnan finns en mandel. Från mandeln utvinns arganoljan.

Trädet odlas även för att minska ökenspridningen. (bild och text: Wikipedia)

minitidningskrönika - efterdyningar till Gedingate

Vågorna skvalpar vidare i Gedingate, efterdyningarna har till och med nått den stora morgontidningen på krönikeplats. I Kulturdelen kommenterar SvD och de kallar det Lagerlöf-gate men same same, Bernur och Annika Koldenius var några av de drivande bloggarna i min feed om någon händelsevis skulle ha missat.

Elise Karlsson propagerar i SvD att Läsandet mår bäst av valfrihet och jag känner mig än en gång dubbel. Ja, läsandet mår bäst av att göras utav lust, samtidigt finns där mängder med barn och ungdomar som aldrig kommer in i läsandets värld eftersom de inte blir introducerade och välkomnade. I min värld skulle det finnas intresserade och kunniga litteraturlärare i alla årskurser från skolstart. När jag läser att var åttonde lärare under 40 inte läst en enda skönlitterär bok under det senaste året så blir jag beklämd men inte förvånad. Det finns språklärare som inte läser böcker, det finns grundskolelärare som undervisar i svenska som gladeligen säger att de inte läst en bok på flera år. Jag tror på att barn måste få en väg in i läsandet i unga år där de succesivt närmar sig olika genrer och olika typer av texter. En undervisning där eleverna får höra högläsning noga utvald, arbeta med bilder, symboler och språkelement. Tillsammans med någon som brinner för skönlitteratur går det lätt! Måhända ska vi dela upp ämnet svenska i två igen? Språklära och litteratur? Vad tänker ni andra, ska vi låta elever läsa fritt eller är det dags för en läskanon?

ur GP, 19 januari 2013

I GP idag 19 januari kan jag läsa en fin intervju med Sven Eric Liedman med rubriken Viktiga val formar livet - och en mening fastnar särskilt.

Som jag ser det finns riktig valfrihet först när individen har friheten att välja sina val.

GP recenserar Liedmans bok Livstid och den texten länkar jag till här. 

Hur tänker ni om valfrihet? Vad behöver vi människor för att kunna välja fritt?

grattis till människornas jord!

Vinnaren utsedd i min utlottning av Toers Människornas jord. Grattis Bokmal 73 till en fin roman! Skicka mig din adress på mail anna (snabela) joholofsson.se

vad är det som gör det?

Om du ser en bok av en författare som du aldrig har hört talas om tidigare, vad är det som gör att du bestämmer dig för att läsa den?

Så frågar Annika i bokbloggsjerkan och det spörsmålet gav mig en utmaning. Jag har faktiskt inte riktigt reflekterat över vad det är som gör det. Det, att jag plockar boken ur hyllan och sedan läser den. Oftast väljer jag en bok eftersom jag läst eller hört talas om boken eller författaren. Nästan alltid faktiskt, men någon enstaka gång, oftast då på den lila butiken, plockar jag något ur hyllan och då är det nog en kombination av omslag, titel och ursprungsland. Jag dras ju till världslitteratur, gärna på engelska och gärna en brett berättad släktkrönika. Typ Amitav Gosh The Glass Palace. 

Sen är det en lite pinsam praktisk detalj som avgör om jag kommer till skott och läser. Texten får inte vara för liten och pappret inte för grått. Det är åldern som slagit till. Eller pocketböckerna som plötsligt fått så små bokstäver...

alla önskas en mysig vinterhelg!

vinn Austers Vinterdagbok!

Hörni alla bloggläsare, den här gången är det faktiskt inte jag som strulat till det utan det stora förlaget i huvudstaden. De har nämligen råkat skicka mig tre exemplar av samma bok...

Så nu finns där (med förlagets goda minne) två stycken Paul Austers Vinterdagbok att vinna här på bloggen. Alla lässugna är hjärtligt välkomna att delta genom att skriva en kommentar här på bloggen, en lott för en kommentar, två lotter för kommentar + dela på FB och tre lotter om man skriver kommentar, delar på FB och dessutom delar med sig av någon tanke om Paul Austers författarskap. Senast tisdag den 22 januari kl 24 ska du ha anmält intresse. Glöm nu inte att ange bloggadress eller mailadress så att jag kan nå dig. Puuuust, det här blev ett ovanligt omständligt inlägg.

Strunt i det, välkommen att pröva lyckan!

Vinterdagbok (Paul Auster)

I Vinterdagbok är Auster väldigt konkret. Han har blivit medveten om sin dödlighet och det här är en skildring av livet fram till ålderdomen (han är sextiotre) och han berättar om det genom att katalogisera sitt fysiska liv så här långt - sin kropp, var och hur han bott, när han varit nära döden och hur han reagerat fysiskt på psykologiska trauman. Han beskriver sina föräldrars åldrande och rekonstruerar deras liv. Han beskriver sin ungdoms kärlekar, sitt långvariga äktenskap och sin relation till hustruns familj. Allt skildras med en exakthet som skulle kunnat kännas klinisk om det inte var för den allestädes närvarande respekten. Respekten för sig själv (eller sin kropp kanske) och alla andra han skriver om. Det som kunde blivit åldersneurotiskt (vilket ju inte behöver vara fel; tänk Haren vilar) blir istället modigt. Modigt genom att han ser rakt genom sina sextiotre år och förbi dem mot åldrandet utan att flacka med blicken.

Nu låter det som att man skall läsa boken i terapeutiskt syfte, eller åtminstone att Auster skrivit den i ett sådant, men den är också en befriande opretentiös självbiografi, med ett par vackra personporträtt och en charmig flirt med Brooklyn som ju är så poppis nuförtiden. Det finns inte ett uns av självupptagenhet trots att Auster skriver i duform till sig själv, vilket spontant låter hemskt, eller hur, och trots att han är så tekniskt skicklig att man kunde ryggat tillbaka av den anledningen så känns boken genuint sympatisk och ärlig. Det är inte hemskt i alla fall, det är vackert. En vacker liten bok om liv och död.

/Gästbloggare M