en litterär femetta!

Jag har bokbloggat sedan i maj 2010 och har sedan dess läst 85 böcker, inte räknat barnböcker, fackböcker eller bilderböcker. Jag har dessförinnan inga läsdagböcker eller listor att gå tillbaka till därför blir min årssammanställning en en liten femetta. Ett snabbt slag för härliga läsupplevelser som jag haft under det senaste halvåret!

1. Tre Apor av Stephan Mendel-Eenk.

2. The White Tiger av Aravind Adiga.

3. Purple Hibiscus av Chimimanda Ngozi Adichie

4. Gå inte ensam ut i natten av Kjell Westö

5. Allt gott ska komma dig till del av Sefi Atta

Oj då nu kom inte Sorgesång för Easterly, Spill , Bittert Arv , Morgon i Jenin, En berättelse om kärlek och mörker, Fågeln som vrider upp världen , Fantomsmärtor , Igelkottens Elegans eller Mot ännu en sommar med på listan, inser att jag skulle kunna gjort den mycket lång. Av de romaner jag läst under halvåret har bara några få varit riktiga bottenapp. Läshalvåret har varit spännande med en läsutmaning med Afrika i centrum, besök på bokmässan och mycket bokbloggande. Några recensionsex har börjat trilla in och roligt är att många har hittat till det jag skriver och att några kommenterar mina texter så att små dialoger uppstår. Samtal kring böckerna är kul och jag läser gärna andra bokbloggares inlägg. Bl a Lyrans Noblesser och Enligt O besöker jag mycket gärna. Facebookcirklarna på en bokcirkelföralla har varit riktigt härliga litteraturhappenings. Nu ser jag fram emot ett härligt läsår 2011 och länkar till Enligt Os sköna löften. De ska inspirera också mig!

vinteräpplet - en symbol?

Där hänger det envist kvar på grenen och lyser upp en annars gråvit värld. Äpplet kan kanske tolkas som en symbol för visdom, rikedom eller något som frestar till synd. Med vinteräpplet vill jag önska alla läsare ett riktigt Gott Nytt År! O ja, tolkningen är fri, pick 'n choose!

en riktig trollvinter

Det är inte utan att jag känner mig lite som Mumintrollet när jag vandrar ut i naturen och mitt sommarland har fått vinterkläder. Havet ligger stilla, trädgården vilar och den bleka vintersolens strålar ordnar med en raffinerad ljussättning. Mumins vinterland är till en början både skrämmande och ödsligt, han övervinner sin rädsla och ger sig ut på upptäcktsfärd i allt det vita och kalla. Nu har jag just kommit in från min vinterpromenad och kan konstatera att det är skönt att komma ut men allra skönast att komma in igen. Brasa, värme och en god bok. Året kan inte sluta bättre!

spill och förspillda möjligheter

Jag läser Sigrid Combuchens roman Spill och får redan när jag tittar på omslaget en bild i mitt huvud. Det är fotot av min mormor som står med Stockholms stad i bakgrunden. Året är 1937 och min mormor är årsbarn med Hedda, huvudpersonen i Spill. De yttre omständigheterna känner jag något till. Min mormor var barnjungfru och äldsta dotter i en stor familj från varaslätten och Hedda var övre medelklass med studentexamen från Lund så skillnaderna mellan mormor och Hedda kanske egentligen är ganska stora. Det som drabbar mig är att mina möjligheter att ta reda på om där faktiskt fanns några likheter är förspillda. Jag vet inget om hennes drömmar och önskningar, ambititioner och förhoppningar när hon står där, en ung flicka långt hemifrån, finklädd och leende. Möjligheten att få veta finns inte längre, måhända finns där något i efterlämnade papper.
Fotona har jag digitaliserat under förra året men berättelserna saknas. Tänka sig om man kunde starta en liten brevväxling?

spill - en damroman

Vad ska jag kunna skriva om årets, kanske mest omtalade roman? Augustprisvinnare och snackis både i gammelmedia och på bloggar. Inte mycket kan jag tillföra men jag kan börja med att säga att det här var en bok i min smak som jag sträckläste. Den börjar med att en författarinna i Lund finner en vacker ram på loppis och med på köpet kommer en bunt foton. Ett av fotona använder hon som illustration i en roman och flera år senare anländer ett brev. Hedwig Langmark tycker sig känna igen sig själv och sin familj på bilden och så börjar en brevväxling mellan de två kvinnorna.

Bilderna från 30-talet och brevväxlingen intresserar författarinnan och berättelsen om den unga Hedda och hennes familj växer fram. Hon är en begåvad flicka, uppvuxen i övre medelklassmiljö som drömmer om ett självständigt liv, ett yrke att utvecklas med och ett giftemål sprunget ur kärlek. 30-talets svenska samhälle och de politiska händelserna sipprar in i Heddas liv och förändrar förutsättningarna. Berättelsen är dock mest av allt Heddas - Hur gick det med livet? Blev det bara förspillt?

Sigrid Combuchen flätar dåtid och nutid om vart annat i sitt fantasiska romanbygge, det är lätt att få för sig att romanen är delvis biografisk eftersom både foton, brev och beskrivningen av författarinnans liv beskrivs så trovärdigt. Så är då inte fallet, Combuchen klargör i efterordet att Spill är en roman och just inget annat. Jag tycker också att det är befriande att hon skriver om 30-talet och använder en modern svenska. Många gånger har jag läst historiska romaner där författaren överanvänt språket som tidsmarkör och inte sällan finns där några torde, ehuru och eljest för mycket för min smak. Inte så Combuchen, hon har skrivit en roman om kvinnors liv och förutsättningar på en härlig prosa. Ett behagligt, välformulerat och elegant språk formar denna damroman som säkert också kan läsas med behållning av herrar ...

två kalla sötnosar!

islek då och nu

Uppe i berget nära kyrkan fanns det en damm. På sommaren var det mest en igenvuxen mygghåla men på vintern förvandlades den till den bästa av lekplatser. Varje eftermiddag efter skolan lekte och åkte vi skridskor där och när mörkret kom snubblade man sig genom skogen tillbaka hem. Killarna spelade hockey med Brynäs och Leksandströjor och jag fick på nåder vara domare - mest av allt ville jag ju vara skridskoprinsessa men isen var ju alltsomoftast upptagen. På landet på sjuttiotalet var utomhusleken spontan och självklar. Numer blir det en utflykt men väldigt lite kan slå en svart blank sjö en vacker vinterdag!

för ett år sedan var det Rom...

världskultur - från Japan till Peru

På världskulturmuseet i Göteborg pågår just nu två utställningar Kimono Fusion och En stulen värld. De handlar båda om textilier men annars är de två helt olika upplevelser och resan från Japan på plan 2 till Peru på plan 3 är ganska omvälvande. Från animé, streetorigamifigurer och kawaiimode inspirerade av fantastiska kimonos till 2000 år gamla handvävda och otroligt vackert broderade textilier från gravar i Paracas. Ett spännande språng som man kan göra genom att ta hissen en våning!

patriarken - ett bokhyllefynd

Jag hittade i vår hylla igår en roman som jag helt glömt bort och blev genast sugen på att läsa. Patriarken av Trisse Gejl är en samtidsroman som berättar om en familj i sönderfall och kommenterar samtidigt det danska samhället.

Harald, tidningsmannen med den vassa pennan, går i pension efter ett långt och inte okontroversiellt yrkesliv. Nu ska det bli tid att spela golf, resa och träffa barn och barnbarn. men livet som pensionär blir inte som han tänkt, han drabbas av en liten hjärnblödning så golfen blir det inte mycket med, resa vill han inte göra själv och sina barn har han ett besvärligt förhållande till. Dottern Helle är gift med en grönlänning och henne har han inte träffat på 3 år efter att ha skrivit en brutal recension av hennes senaste bok. Sonen dyker pliktskyldigast upp för ett se fotboll på lördagen och han inser att det som varit navet i hans liv fattas honom. Hans svenska fru Kjerstin har lämnat honom ensam kvar, han är änkling, pensionär och ganska omöjlig att ha att göra med. Den enda som fortsatt försöker att hålla samman familjen är Birgitte, sonhustrun.
Trisse Gejl låter Harald, Helle och Birgitte omväxlande berätta sina historier. I dem får vi lära känna den barske och främlingsfientlige fd chefredaktören som inte annat gör än längtar efter sin familj som den en gång var, den medelålders författarinnan som i sitt patos och engagemang för mångfald får svårt att hantera vardagen och hamnar i en depression och svärdottern Birgitte, prästdotter från Jylland som menar att lösningen på alltsammans är en wienerbrödskrans och fläskstek med äppelsås. Det blir till syvende och sist barnbarnet Minna, den udda grönländska lilla flickan, som på ett dramatiskt sätt för familjen samman.

Jag vet inte om boken filmats men när jag läser den känns det som att jag befinner mig i en välgjord dansk film regisserad av Susanne Bier. Det är snabba korta scener som vävs samman till en både underhållande och tankeväckande historia som ställer frågan: vem är dansk, vad är danskt och spelar det någon roll egentligen?

The Road av Cormac McCarthy eller Varför filmatisering av böcker bör förbjudas

Hade egentligen tänkt läsa hans senaste men The Road var det som fanns kvar på Pocket Shop annandag jul. Svenska folket gillar tydligen dystopier som julläsning eller mer troligt är det bara så att McCarthy är the shit just nu efter filmerna No Country For Old Men och The Road och spaltmeter på kultursidorna. Avskalat och utan hopp var vad jag förväntade mig och fick och visst sträckläste jag och visst var det effektivt berättat men jag kände som när jag läste min hittills enda Dennis Lehane: visst hade de lovat mer än så här. Men det blir väl alltid så kanske - när man fått i sig tillräckligt mycket hype kan man bara bli besviken.

Sedan till de försvårande omständigheterna. NCFOM är en av de bästa filmerna jag sett på senare år och jag hade då ingen aning om att det fanns en romanförlaga till den. The Road har jag inte ens sett, men jag har läst om filmen och sett annonserna och detta räcker för att under hela läsningen se Viggo Mortensen som Mannen. Det är något alldeles fantastiskt störande i det här fallet där själva berättargreppet är att både mannen och pojken är namnlösa och blanka papper som, tror jag i alla fall, man skall kunna projicera sina egna rädslor på. Hur lätt är det när man ser Aragorn dragandes på sin kundvagn med konserver och filtar från sida ett? Filmatiserade böcker läcker, det sipprar in bilder, och tydligen hjälper det inte ens att man inte sett filmen.

Gästbloggare: M

vyssan lull

Byssan lull, koka kittelen full,
där kommer tre vandringsmän på vägen...
Den ene, ack så halt,
den andre, o, så blind,
den tredje han säger alls ingenting.Carin Gerhardsens deckare Vyssan Lull är full av människor som säger just ingenting. Det är hemligheterna, skulden och hämnden som dominerar den tredje delen av Hammarbyserien och precis som i de tidigare delarna Pepparkakshuset och Mamma, pappa, barn beskriver Gerhardsen människor som hamnat vid sidan av samhället och hur utsatta barn blir när de vuxna runt omkring dem inte räcker till. Den här historien börjar med att två små barn och deras mamma mördas och gruppen poliser, med Conny Sjöberg i spetsen, börjar lägga ett pussel som leder dem långt tillbaka i tiden. Det leder också Sjöberg själv mot svaren på hans mammas hemlighet som påverkat hela hans liv.
Vyssan Lull fick hösten 2010 bokbloggarnas pris för bästa roman under 2010 och det kan jag förstå. Den är välskriven och spännande, följer en intressant grupp polisers arbete och den frågar oss läsare: vilka hemligheter ska förbli hemligheter och vilka ska delas med andra? En riktig sträckläsningsdeckare, inte alls dumt så här i mellandagarna!

drottningoffret

Ikväll kan vi se Susanne Reuter i Drottningoffret. Om Tv-serien är lika bra som boken så blir det en härlig stund!

mamma, pappa, barn

Mamma, pappa, barn är den andra boken i Carin Gerhardsens serie om kriminalpoliserna i Hammarbys polisdistrikt. Här får läsarna åter igen möta Conny Sjöberg och hans personal och följa hur de får två mord att arbeta med, en sextonårig flicka mördas på en finlandsbåt och en mamma blir påkörd på nattlig barnvagnspromenad. Precis som i Pepparkakshuset vävs mordfallen samman med händelser i polisernas privatliv vilket gör att man lär känna dem på ett personligare plan. Carin Gerhardsen berättar i Mamma, pappa, barn om utsatta barn och ungdomar, hur missbruk, övergrepp och skam förs från generation till generation. Hon vill öppna ögonen på läsaren och ibland kan jag tycka att det bli lite väl mycket. Hon skriver om ungdomsfylla, pedofiler, maktmissbruk, prostitution, utnyttjande av handikappade, sexuella trakasserier och mycket mer och jag undrar hur poliserna faktiskt orkar att hantera allt detta. Just det verkar omänskligt i en annars oväntat mänsklig deckare.

handarbete - ett sätt att minnas?

På lärkträdskvisten sitter talgoxen och domherrarna så troget som de gjort i många år. Det är ett enkelt men vackert pynt som jag fått av min mormor. Hon arbetade med händerna hela sitt liv och ofta var det garn inblandat. Grytlappar, strumpor, överkast, dukar och mycket annat var det som hon skapade och mycket finns bevarat. Men sakerna har ju inget värde om de inte innefattar en historia som berättas igen och igen. Har vi lust att lyssna på de historierna igen och igen? Är vi på väg att bli historielösa? Vad lämnar min generation för minnen till de kommande? Jag pysslar lite med fotoalbum där jag dokumenterar, fotar och skriver. En sak är säker - handarbete blir det ju inte iaf : )

ubongo

Julens sällskapsspel heter Ubongo. Ett snabbt och klurigt spel som utmanar vår visio-spatiala intelligens. Inte utan att det är svårt ibland... hur det nu är så blir det lätt att man hamnar på ett spår i pusslet och då kan det, som bekant, vara svårt att tänka om. Särdeles extra under tidspress. Det passar säkert i matematikundervisningen också med något ändrade regler. Ubongo är kiswahili och betyder hjärna, att det utvecklar vår hjärna kanske är mycket sagt men kul är det och rekommenderas till både stora och små!

smaken

”Det viktigaste är inte att äta, inte att leva, utan att veta varför.” (s 146)

På Rue de Grenelle, i ett tjusigt hyreshus i den burgna delen av Paris ligger den beundrade och fruktade herr Arthens och letar i sitt minne efter en smak. Hela sitt liv har han varit närmast besatt av smaker, dofter och konsistenser och yrkeslivet har ägnats åt att betygsätta förstklassiga restauranter. Han har av sin husdoktor fått veta att han har 48 timmar kvar att leva och nu går han systematiskt genom sina minnesvärda matupplevelser för att återfinna smaken som är själva meningen med livet.

Muriel Barbery har i sin roman Smaken skapat en egocentrerad huvudperson som inte ens på dödsbädden funderar över särskilt mycket annat än att tillfredsställa sin egen njutning och den pompöse herr Arthens uppräkningar av sina matorgier blir frustrerande för mig som läsare. Jag önskar så att han, måhända via maten, ska kunna närma sig det som många tycker är viktigt i livet; vänskap, kärlek, barn, men icke. Hans sökande i sitt minne fokuserar på mat, människorna är bifigurer som förvisso kan bidra till matupplevelsen men annars är ganska ointressanta och den här bilden förstärks av de människornas egna ord. De får komma till tals i romanen, vartannat kapitel är en kommentar från människorna runt herr kritikern och kollegor, barn, hustru, husdjur, släktingar, tiggaren på gatan, älskarinnan och portvakten får ge sin bild. Portvakten som för den delen heter Renée och som återfinns i Barberys roman Igelkottens Elegans som utspelar sig i samma flotta hyreshus.

Jag läste Smaken och slogs framförallt av beskrivningarna av maten, så vällustigt, sensuellt och lockande. Som för många så grundläggs kärleken till mat i barndomen och texterna som beskriver farmoderna matlagning är härlig läsning. Den mest lockande måltiden var för mig att sitta under äppelträden i Normandie och äta enkelt tillagade råvaror från bondköket. Det är en av måltiderna som jag själv skulle velat delta i, huvudpersonen får en påminnelse om att maten berikas av mänsklig samvaro och ordens möjlighet att förgylla måltider och bli höjdpunkten på den kulinariska upplevelsen.

Herr Arthens använder sina 48 sista timmar till att fundera över meningen med livet och han finner den någonstans i närheten av brödavdelningen - men frågan om varför man äter och lever, den finns kvar.

smaken

 ”Det viktigaste är inte att äta, inte att leva, utan att veta varför.” (s 146)

På Rue de Grenelle, i ett tjusigt hyreshus i den burgna delen av Paris ligger den beundrade och fruktade herr Arthens och letar i sitt minne efter en smak. Hela sitt liv har han varit närmast besatt av smaker, dofter och konsistenser och yrkeslivet har ägnats åt att betygsätta förstklassiga restauranter. Han har av sin husdoktor fått veta att han har 48 timmar kvar att leva och nu går han systematiskt genom sina minnesvärda matupplevelser för att återfinna smaken som är själva meningen med livet.

Muriel Barbery har i sin roman Smaken skapat en egocentrerad huvudperson som inte ens på dödsbädden funderar över särskilt mycket annat än att tillfredsställa sin egen njutning och den pompöse herr Arthens uppräkningar av sina matorgier blir frustrerande för mig som läsare. Jag önskar så att han, måhända via maten, ska kunna närma sig det som många tycker är viktigt i livet; vänskap, kärlek, barn, men icke. Hans sökande i sitt minne fokuserar på mat, människorna är bifigurer som förvisso kan bidra till matupplevelsen men annars är ganska ointressanta och den här bilden förstärks av de människornas egna ord. De får komma till tals i romanen, vartannat kapitel är en kommentar från människorna runt herr kritikern och kollegor, barn, hustru, husdjur, släktingar, tiggaren på gatan, älskarinnan och portvakten får ge sin bild. Portvakten som för den delen heter Renée och som återfinns i Barberys roman Igelkottens Elegans som utspelar sig i samma flotta hyreshus.

Jag läste Smaken och slogs framförallt av beskrivningarna av maten, så vällustigt, sensuellt och lockande. Som för många så grundläggs kärleken till mat i barndomen och texterna som beskriver farmoderns matlagning är härlig läsning. Den mest lockande måltiden att läsa om var den under äppelträden i Normandie ätande enkelt tillagade råvaror från bondköket. Det är en av måltiderna som jag själv skulle velat delta i, huvudpersonen får en påminnelse om att maten berikas av mänsklig samvaro och ordens möjlighet att förgylla måltider och bli höjdpunkten på den kulinariska upplevelsen.

Herr Arthens använder sina 48 sista timmar till att fundera över meningen med livet och han finner den någonstans i närheten av brödavdelningen - men frågan om varför man äter och lever, den finns kvar hos läsaren. Obesvarad.

juldagen=slappardag

Mao - den sanna historien

Mao - Den sanna historien

(Jung Chang, Jon Halliday)

Vilda svanar tyckte jag var fantastiskt bra och när författarinnan tillsammans med sin make gav ut den här Mao-biografin blev den rejält rosad om jag minns rätt. Ett bokreaköp och tre avbrutna läsetapper senare har jag nu till slut läst den. Till mitt försvar skall sägas att det är ett mastigt och ambitiöst verk som följer Ordförande Maos hela liv.

Det är riktigt intressant att följa med genom Kinas nittonhundratalshistoria, skamligt dåligt insatt som jag är. Maos krokiga väg till toppen av kinesiska kommunistpartiet under pågående inbördeskrig, japansk ockupation, andra världskrigets efterspel där nationalisterna besegras med hjälp av ryssarna, Maos förhållande till Stalin, hans supermaktsambitioner och krigshets, det stora språnget, kulturrevolutionen och så småningom den åldrande Maos försök att närma sig väst. Särskilt femtio- och sextiotalens kalla krig och Kinas roll är fascinerande. Inrikes blir de mest spektakulära och vansinniga aktionerna som man hört talas om tidigare (det misslyckade stålprojektet och masslakten på småfåglar t ex) bara små episoder i ett systematiskt utnyttjande av de kinesiska bönderna som drivs till svält för att livsmedelsexporten skall finansiera Maos militära ambitioner, bl a hans atombombsprogram.

Skall man lyfta fram något negativt så blir det ibland ett lite för utstuderat karaktärsmord på huvudpersonen. Det finns en tendens att, något krystat, föra i bevis att Mao personligen var ansvarig för allt som gick fel och hans personlighet beskrivs i alla avseenden som osympatisk. Han framställs inte heller som särskilt begåvad utom i förmågan att tillskansa sig och behålla makt genom intriger och brutalitet. Den forskning som ligger till grund för boken fick mycket beröm vill jag minnas, så jag antar att fakta som presenteras är korrekt, men ibland skulle man vilja ha någon liten förståelse för vilka egenskaper hos Mao som gjorde att han blev och förblev ledare för världens största nation. Att han var maktgalen, hänsynslös, bigott och paranoid får väl anses bevisat dock och när boken avslutas med ett kort efterord om att personkulten runt Mao fortfarande lever och frodas i dagens Kina får man väl se det som ett öppet redovisande om varför och på vilket sätt den här biografin behövde skrivas. Gott så.

gästbloggare: M

juldagen 2008

coconut

När Ofilwe får frågan i skolan vad hon ska bli när hon blir stor så svarar hon: Vit. Fikile lämnar kåkstaden varje morgon och är noga med att påpeka att hon är brun, inte svart.
Brun utanpå och vit inuti, hård utanpå och mjukare inuti - så ser en kokosnöt ut och det är också en passande beskrivning av de två tonårsflickorna Fikile och Ofilwe. Kommande från helt olika miljöer, Ofilwe är dotter till en nyrik man, Fikile är uppvuxen i en kåkstad, men de har oändlighetsprojektet gemensamt. "Jag skulle lämna detta svarta liv och ge mig in i något större än stort, mäktigare än mäkigt, något omätbart och evinnerligt." (s 160)
Kopano Matlwa har skrivit en samtidsroman om de unga flickornas dubbla världar, de vill så gärna bli del av den vita världen och skäms för sina släktingars sätt att leva, har inte lärt sig föräldrarnas språk, de uppfostras i vita skolor men är aldrig riktigt delaktiga och definitivt inte jämlika. De vita ungdomarna har något som de aldrig kan få; hudfärgen och på vägen till de vitas värld tappas egna traditioner, språk och kultur bort.
Coconut utspelar sig i Johannesburg och är en spännande läsupplevelse både till form och innehåll. Den består av en blandning av episoder med rakt berättande, dialoger, tankar, minnen och drömmar och de två flickornas liv berör mig. Jag vill så gärna att det ska gå bra för dem båda. Jag läser och känner igen sökandet efter identitet, funderingarna kring klass och klassresor och känslan av att det är viktigt att bli mer, vara bättre. Spännande läsning skriven av en 21-årig tjej från Sydafrika som rekommenderas till alla både gammal som ung!

julerim

Vad kan gömma sig bakom dessa rader?

1. Öka tempot, heja på!
Men var är jag nu då?
Kuta, lubba och nöta sula,
kärt barn har många namn.
Med den här riktigt fula,
kan du vara säker på att komma fram.

2. Åldern nu börjar ta ut sin rätt
saker & ting hamnar något snett
och en gammal hund är svår att lära
men tack & lov nu är räddningen nära!
För när du letat och sökt i varje gömma
denna manick du ej får glömma.
Med en liten, kvick & lätt aktion
leder den dig i rätt direktion.

Båda klapparna var till herr'n i familjen om det kan vara någon ledtråd...

julaftonsunderhållning!

julefrid

julledigheten räddad!

Jag trodde i det längsta att min egoklapp skulle ligga på en sorteringscentral över julen, jag hade till och med förlikat mig med att vänta till den 27. Vips, så plingade det till i mobilen och nu ligger det en stapel härlig läsning på mitt bord. Julelycka stavas bokhög!

tipp tapp tipp tapp tippetippe tipp tapp...

Se då krypa tomtar upp ur vrårna,
upp ur vrårna,
lyssna, speja, trippa fram på tårna,
fram på tårna.

GOD JUL önskas alla bloggläsare!

min mamma

Den marockanskfödde författaren Tahar Ben Jelloun beskriver i romanen Min Mamma ömsint och ärligt mammans sista år i livet. Hon driver allt längre in i Alzheimerdimmorna och förvirringen blandas med klara stunder. Minnen från förr blandas med nutiden och med mammans sjukdom lär sonen känna sin mor, sjukdomen gör att sanningar sägs som kanske inte skulle sagts annars. Sanningar eller förvirrat nonsens? Spännande är de delar av romanen som berättar om moderns uppväxt och liv, de beskriver hur livet för en kvinna kunde te sig under 1900-talet i ett samhälle där kvinnan hade mycket lite formell makt men inflytande över och ansvar för familjeliv, hemmets skötsel och familjens anseende.

För mig var det en spännande resa in i Marockos kultur och sedvänjor och samtidigt ett smärtsamt dokument över en nedbrytande sjukdom. Hjälplösheten och värnlösheten hos den allt sjukare kvinnan som dessutom är utlämnad till tjänstefolk är sorgesam. Hon, som själv är analfabet, är helt beroende av andras välvilja och Ben Jelloun berskriver hur modern i sina klara stunder upplever sin utsatthet. Det här är en roman som minner oss om hur kroppens och minnets förfall småningom gör döden till det enda alternativet - vemodigt får sammanfatta mina tankar.

crazysökning?

Ibland får man kaffet i vrångstrupen när man tittar på sin bloggstatistik. Någon har sökt på "diktatur liknelser med oceanien" och kommit hit! Hur i hela världen har det gått till? Undrar vänligast diktatorn själv.

julklapp!

Vad är mer passande i klapp till mig än en påse från pralinboden? Inte mycket. Tack snälla för den goda gåvan! Den kommer inte att öppnas på julafton utan NU.

hej mitt vinterland!

Hej, mitt vinterland, nu är jag här,
på vinterholiday,
nu blinkar stugans ljus mot mig,
i mitt vita vinterland!

åtta procent av ingenting

Noveller är perfekt läsning så här i julstökets sista dagar. Etgar Kerets kortkorta texter i Åtta procent av Ingenting är som små filmsnuttar ur olika människors liv. Novellerna utspelar sig alla i Israel men den här novellsamlingen är huvudsakligen inte en politisk kommentar även om Keret driver hejdlöst med olika religiösa och kulturella uttryck från sitt hemland. När jag läser dem tänker jag mig dem berättade i en bar efter ett par öl och några killar som drar igång. Har du hört om... Det skulle kunna var grabbgänget i bastun med för den delen och berättelserna är fyllda av absurditeter, humor och snabba vändningar. Snabba klipp, snabbt tempo och lättläst med underfundigt tuggmotstånd och samlingen ger mig en annan bild av Israel än de jag brukar få till mig. Konflikterna och det otrygga samhället finns där i bakgrunden men först och främst är detta en samling burleska historier där fantasi och verklighet på ett skruvat sätt flyter samman. Perfekt novellsamling när man har en liten stund över och längtar efter att bli underhållen!

så mörk är natten

Så mörk är natten i midvintertid och den mörkaste platsen i rymden är de svarta hålen. Dit kommer aldrig människan för innan man nått fram till ett svart hål slits man i bitar, om man nu tillnärmelsevis skulle söka mörkret i universum. Detta enligt en fysiker som intervjuades på radio idag med anledning av att det är årets längsta natt vi har framför oss. Vintersolståndet, dagen är som kortast och natten är som längst. Termometern visar på 14 minus och kvällen är bister. Tur att jag har ett varmt hem som jag kan boa in mig i. Glögg och pepparkaka, julmusik med Dean Martin och en god bok hjälper till att hålla mig långt ifrån de svarta hålen!

granen står så grön och grann...

pepparkakshuset

Pepparkakshuset är en historia om hämnd och försoning som sätter fokus på utsatta barn. I sagans pepparkakshus bor den elaka häxan som lockar små barn så att de sedan kan stekas och ätas. I Carin Gerhardsens Pepparkakshuset är det en gammal före detta lekskolefröken som bor i det brunvita huset. Hur allt hänger samman i denna spännade deckarhistoria tänker jag inte avslöja här men det är ingen läsning för kräsmagade eller mörkrädda...
Från allra första början får läsaren följa mördarens tankar i "En mördares dagbok" vilket ger historien en extra dimension. Läsaren tror sig veta vad som händer och får en bakgrundshistoria med sig ända från start. Alla de olika delaran är snyggt hopsatta och först på de sista sidorna går pusslet ut.
Pepparkakshuset är den första delen i Hammarbyserien och den låter oss lära känna ett polisteam ledda av den sympatiska kriminalkommisarien Sjöberg. Han slits mellan sin stora familj och engagemanget i sitt yrke som vilken småbarnsförälder som helst och detta är den här deckarens styrka. Poliserna framställs som människor, som vilka som helst och visst finns där några schabloner men de stör inte. Gerhardsen har t ex i teamet plockat in en libanesisk muslimsk man och just det greppet känns lite too much, det blir i mitt tycke överpedagogiskt när han dessutom ska ordna stationens julbord...
Ser fram emot att lära känna Hammarbypoliserna mer och tänker mig att läsa fortsättningen i Mamma, pappa, barn och Vyssan Lull under vintern.

godisgrisarna nöjda

Mozartkulor, knäck och panforte. Det är gottegrisarnas diet här i jul. Dadlar och valnötter, clementiner får räknas till grönsakerna så att vi kan få till nästan hela kostcirkeln! : )

facebookcirkeldirekt

19.30 cirklar Enbokcirkelföralla om Haruki Murakamis roman Norwegian Wood på facebook. Alla välkomna!

juleljus och brända mandlar

Snöflingorna har singlat ned över stan hela dagen och på kvällen var det dags att få en dos juleljus. Hört talas om ljusterapi någon? Brända mandlar på det så är kvällen grejt!

på andra sidan solen

Viola befinner sig mitt i livet och när hennes man Axel drabbas av sjukdom och familjelivets grundvalar skakas om, vet hon varken ut eller in. Hur ska hon kunna forma den framtid som hon vill ha utan att såra andra? I På andra sidan solen får vi möta två kvinnor och deras berättelser. Där finns Viola, en medelålders litteraturlärare som skriver på en uppsats om evigheten, och Lea, åldrad före detta missionär i Kina. De möts av en slump när Viola besöker sin sjuka svärmor och Lea lämnar några noveller till Viola att läsa. Hon finner tröst och vägledning i Leas noveller som beskriver en missionärs liv i Kina under andra världskriget.

Maria Ernestams roman är en berättelse om relationer som inte alltid är så lätta. Jag tyckte mycket om hur Ernestam blandar en rak och lättläst text med novellerna som ligger insprängda mellan kapitlen. Det är också skönt att hon inte berättar allt med en gång utan låter historierna vävas om varandra till en allt mer detaljerad bild av hur det var att vara kvinna då och hur det är att vara kvinna nu. För det här är en roman med kvinnorna i huvudrollen: Lea, Viola, Violas döttrar, svärmor på vårdhemmet - alla bidrar de till god och avkopplande läsning. Extra intressant var det att i efterordet bli varse att delen om missionärsarbetet i Kina delvis baserar sig på Ernestams släktingars arbete i Betelförsamlingen. Dikten som avslutar romanen heter "En flinga av snö" och de första raderna passar alldeles särskilt bra idag:

Utanför fönstret en flinga av snö

dansar och virvlar omkring.

Men snart en dag av regn och tö

blir flingan till "ingenting".

pianostämmaren

Daniel Masons roman Pianostämmaren kom ut på svenska 2003 och den finns fortfarande med mig i minnet som en härlig läsupplevelse.
Romanen handlar om pianostämmaren Edgar Drake som i slutet av 1880-talet får en udda förfrågan av det engelska krigsministeriet. Han antar det lockande uppdraget att resa till Burma för att stämma en flygel och hemma i London lämnar han kvar sin hustru. Resan dit blir strapatsrik och också en resa som ifrågasätter vad som är civiliserat och utforskar begreppet moral.

Det är ett poetiskt, lågmält och sorgesamt språk som möter läsaren samtidigt som man kan se den som en klassisk ävertyrsroman. Beskrivningarna av upplevelserna av djungeln som formligt kväver alla försök till ett västerländskt liv och flygelns ägare doktor Carroll är sinnesbilden av en pragmatisk excentrisk brittisk diplomat. Synen på uppdraget och ursprungsbefolkningen ger läsaren inblick i det viktorianska Englands övertro på att sprida civilisation över världen och doktor Carroll börjar undra om det verkligen är en så god idé att frakta ett piano som tillverkats för ett sorts klimat till djungeln, är det verkligen försvarbart att ens försöka stämma det? Tankarna går under läsningen till Joseph Conrads Mörkrets hjärta som visserligen utspelar sig i Kongo men också har civilisation och kolonialism som teman och stark symbolik. Nu har jag Masons roman Ett land långt bort i min hylla. Det ser jag fram emot.

Stort tack till Emmas Bokhylla som påminde mig om den här underbara romanen!

bloggaward del 2

Jag blev så glad för min award från Enligt O och allra helst så skulle jag vilja ha hennes blogg först på listan över min bloggrunda. Det skulle väl bli lite väl mycket så här kommer tips på sju andra läsvärda och intressanta bloggar som jag ofta tittar in hos:

Lyrans Noblesser - hon skriver initierat och personligt om litteratur på ett sätt som jag önskar att jag kunde. Hon ger mig ständigt tips på läsvärda böcker från hela världen. Hennes tematrio är så kul att klura på.

Jag tittar ofta förbi Emmas bokhylla - hon bor och arbetar i Dar es Salaam och skriver om böcker och vardagsliv i Tanzania. Skriver ofta om titlar som jag själv inte läst - extra spännande!

På bokbloggarträffen på bokmässan träffade jag What You Readin? En rosa blogg med många tips på chicklit och så har vi Murakami förstås...

Min allra första bokbloggskontakt var a fraction of the web. Magnus som driver bloggen läser en blandning av klassiker och ny litteratur och jag uppskattar hans texter!

På omvägar hittade jag till Hermia Says och jag tillbringade flera timmar med att läsa hennes härliga tankar om konst och litteratur. Välskrivet och intressant. Hoppas bloggpausen blir kort!

Pocketbyte har varit ett sätt att hitta till nya bloggar - the week never starts here var min senaste pocket och påhittsvän. Personlig blogg som jag gillar att läsa.

Sist, men absolut inte minst, Cinnamon books, en bokblogg med lärarinslag. Känner småleende igen en hel del av vardagsfunderingarna och alltid läsvärda boktips!

Reglerna är helt enkelt att låta ringarna av uppskattning sprida sig vidare i bloggvärlden. Skriv ett inlägg i din blogg och länka till sju bloggar som du vill uppmärksamma, sedan är det bara att berättar sju saker om dig själv. Enkelt eller hur?

lite glatt idag : )

I denna staden har vi det glatt idag - jag har hasat mig, som den medelålders tanta jag är, till bilen på totalt snorhala trottoarer. På vägen såg jag två killar som, om det varit en film, såg ut som de var med om en stunt. De genomförde en balansakt ur den den högre skolan som avslutades med en rejäl rova... Mycket konstigt känns det att hålla sig i bilen och dra sig mot framdörren på 5 cm tjock isbark, starta och köra iväg. Tacka vet jag dubbdäck!

utmärkelse!

Jag har några bloggar som jag ofta tittar in till eftersom där alltid finns något läs och tänkvärt. En av dem är Enligt O som skriver härliga och ärliga bokrecesioner, blandar med lite feminism och en skvätt läreri. Idag såg jag att jag fått en bloggeraward från henne och det värmer i vinterkylan. Stort tack för det!
Tanken är att man ska skriva sju saker om sig själv och sedan lämna vidare awarden till 7 andra bloggare. Så nu kommer sju mycket intressanta saker med jultouch:

1. Jag har hört en historia i min uppväxt till leda och det var när jag var sådär 4 år och skulle gå med morfar till skogen för att hugga gran. Vi pulsade i hög snö och snart så satte jag mig demonstrativt på en stubbe och sa:

- Hittar vi ingen gran med ljus i snart så går jag hem!

2. Det bästa på julbordet är grynkorven från Ericssons i Nossebro. Det var det när jag var liten och det är det nu.

3. Jag är noga med pyntet, det ska vara precis det som jag vill och inte för mycket. Mycket få saker hamnar i vår gran. Som tur är har jag en man som bryr sig föga om saken...

4. Jag spelar ofta på olika tillställningar i skolan i juletid och det gör jag hellre än bra. Favoritinstrumentet då är ukken som passar så bra till Tomtefar och råttorna, skapar liksom sprattel i schottistakt i hela kroppen.

5. Jag är uppvuxen med advents och julsång i kyrkan, jag var körsångare under många år och det är något visst att få sjunga tillsammans. Favoritpsalmen är Det är en ros utsprungen. Här i en skön version av Ale Möller som gör en härlig julmix

6. Paketen ska vara hårda eller mjuka och snyggt inslagna. Dottern är en fena på att göra fina paket med personlighet!

7. Jag är svag för tomteskum och julmust. Cloetta och Apotekarnes ska det vara!

Nu ska jag lämna vidare till 7 andra bloggare - det får jag återkomma med...

bokgeografi - Israel

Bokgeografi enligt O tar oss idag till Israel, ett land som jag länge velat besöka. Eftersom jag ännu inte kommit iväg så får jag väl besvara några frågor som kompensation...

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Israel eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Jag läste den nyutkomna romanen Morgon i Jenin av Susan Abhulhawa för några veckor sedan och den grep tag i mig på ett alldeles särskilt vis. Den berättar historien ur ett palestinskt perspektiv och för alla som inte har läst den så gör det!

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Israel . Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Får bli lite tråkig och upprepa Enligt O s tankar här men jag vill gärna skriva om Amos Oz. Jag läste En berättelse om kärlek och mörker i somras och den fastnade. Jag gillade språket, budskapet och allt! Dessutom har jag under sensommaren och hösten läst en del om honom som person och hans åsikter verkar kloka, han verkar heller inte rädd för att uttrycka dem offentligt och det är beundransvärt. Särskilt när man predikar fred och samförstånd i en fråga där inte alla är helt överens!

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Israel, som du inte läst, men är nyfiken på.

I min pockethög ligger Åtta procent av ingenting av Etgar Keret (länken går till DN om man vill läsa lite mer om den). Jag läser sällan novellsamlingar men "Coolt och underfundigt om unga människor i Tel Aviv" står det på baksidestexten. Keret är född samma år som jag och bara det känns lockande. Man kan alltså skriva både coolt och underfundigt när man närmar sig 45 : )

mot ännu en sommar

Janet Frames roman Mot Ännu En Sommar publicerades först efter Frames död eftersom författaren själv menade att innehåller var för personligt. Grace, som det finns anledning att tro är en huvudperson mycket lik Janet själv, är en författarinna i 30-års åldern som flyttat från sitt barndoms Nya Zeeland till London för att skriva på sin roman. Hon är osäker över var hennes plats kan vara och i sin skörhet finner hon allra mest trygghet i sitt arbete, ständigt obekväm i sociala sammanhang. När hon blir inbjuden till en bekant för att tillbringa helgen förvånar hon sig själv med att tacka ja. Hon vill utmana sin utstakade rutt som flyttfågel och inte "bli ett skepp-med-sjöman strypt i en flaska, som en glasfågel på en spiselkrans." (s168)Omgiven av en liten familjs vardagsliv tränger sig ångesten på och minnen från hennes uppväxt letar sig fram i ljuset. En barndom som författaren beskriver som fylld med sånger, verser och fantasterier men också osäker och rotlös. Ständiga flyttar, problem med ekonomin och en mamma som har svårt att få ihop vardagsgöromålen, gränsen mellan fantasi och sanning är i Graces uppväxt flytande vilket bidrar till Graces svårigheter. Vilket liv är det som är det verkliga egentligen?
Bilden av Grace som en fågel som söker frihet, värme, trygghet och lycka återkommer i Mot Ännu En Sommar som Janet Frame skrev redan 1963. Jag läste med stor glädje denna underbara lilla roman som är så välskriven, på varje sida finns så mycket att fundera kring och barndomsskildringarna tyckte jag mycket om. Detta är en ganska mörk och ångestfylld roman men det vackra språket och hoppfullheten tar över. Jag känner mig lycklig över att konstatera att den lilla flyttfågeln tar sig an sin framtid och flyger vidare mot ännu en sommar. Trösterikt.

lussekatt i lussenatt

Det mesta går på sparlåga så här i terminens sista skälvande... Har spelat på tre lussetåg och läst julevangeliet, förberett 60 glasburkar och 120 änglar och sett en röten handbollsmatch. Roligare än så blir det inte just idag. Det får bli en lussekatt i lussenatten och en stund tillsammans med Janet Frame.

julstaden invigd

Jag gillar Göteborg i julskrud! Promenaden från lillabommen till Liseberg är fylld av ljussättningar - hela sta'n är en scen och alla är inbjudna. Gratis. Det gillar jag. Välkomnande och varm i vinterkylan. Lilla London är riktigt härligt i rimfrost och maken menar att lyktorna över vallgraven vid kungsportsbron är rent dickenska. Najs!

fotat med mobil...

adventsstämning

gåvan - en smällkaramell

”Det här är berättelsen om en person som upptäcker sig själv. Om en person som blir blottad och vars kärna avslöjas för allt som räknas. Och allt som räknas avslöjas för denna person. I grevens tid.” (s11)

Det är strax innan jul i Dublins finansdistrikt och precis som varje dag de senaste 10 åren rusar Lou Suffern mot sitt kontor för att göra det han älskar mest: affärer. Hemma i sitt vackra hus har han lämnat sina två barn, en vacker och smart fru och ett familjeliv som han inte deltar i. Plötsligt ser han den hemlöse mannen Gabriel sitta på en filt i en portgång och han erbjuder honom kaffe och ett jobb på postavdelningen. Gabriel spelar mycket snart en stor roll i Lous liv och hans små kommentarer stör Lou, de sticker hål på hans till synes lyckade liv och får honom att tänka till kring vad som är viktigt. Gabe blir Lous besyddare och räddande ängel och ger Lou möjlighet att hålla alla de där löftena som han strör omkring sig. Att skriva mer om handlingen vore att förstöra läsningen men som i de flesta historier så är det inte alltid enkelt att förändra sig…

Gåvan skriven av Cecelia Ahern är en typisk chicklit med beskrivningar av unga, vackra, framgångsrika människor som plötsligt får omvärdera sina liv. Jag kan inte undgå att jämföra Cecelia Aherns bok med Marian Keyes romaner. De båda författarinnorna är båda irländska, rör sig bland samma ämnen, miljöer och skriver båda lättsamt, i nutid och med driv. Gåvans svaghet, jämfört med till exempel med Keyes senaste Oväntat besök på Star Street, är att det ibland blir alltför uppenbart och övertydligt, beskrivningarna av människorna blir onödigt stereotypa och det gör det ibland förutsägbart. Trots detta vill jag gärna rekommendera Cecelia Aherns bok, som på det stora hela är den en charmig och underhållande smällkaramell. Passar perfekt i julklappsäcken för alla de som vill ha en lättläst feelgood-roman att läsa i mellandagarna!

nederland

Det är åren efter 9-11 och holländaren Hans van der Broeck bor evakuerad från sin lägenhet i ett lägenhetshotell på Manhattan. Analytiker av oljemarknaden till sin profession är han en betraktare som helst av allt håller sig en bit på avstånd från sina medmänniskor, undantaget är hans engelska fru Rachel. När Rachel bestämmer sig för att lämna den terrordrabbade staden och ta med sig sonen hem till London hamnar Hans i ett socialt vaccum. En taxichaufför bjuder med honom att spela cricket och Hans lockas ut från sitt rum och återupplever sin ungdoms sport tillsammans med spelare från Västindien. En särskilt god vän blir Chuck Ramkissoon och vänskapen med honom förändrar Hans liv. Cricketspelet lockar också fram minnen från Hans barndom i Haag och hjälper honom att sakta bygga en relation till sin egen son.

Joseph O'Neill låter oss i sin roman Nederland möta New York under åren efter terrorattackerna och han gör det på ett lysande sätt. Han visar på hur en liten familj drabbas av något som de vuxna har mycket svårt att hantera och med ett rikt och mättat språk och en skickligt konstruerad historia utmanar han läsaren, där finns gott om utrymme att tänka själv. Sällan har jag lärt mig så många nya ord som i den här romanen, jag har också invigts i cricketens charm och fått en lektion i det sociala sammanhangets betydelse för människan. Riktigt bra!

är du dig lik?

J undrade idag om hon var sig lik från hon var bäbis? Hemska tanke men jag kunde inte svara på studs. Egenskaper som intresserad av allt, snabbtänkt, lite bekväm, uppskatta böcker och musik och språkbegåvad kunda jag lätt minnas men utseende? Jag fick fundera en stund och ta fram ett foto, det är ingen tvekan om att likheten finns där. Mycket hår, stora vackra intresserade ögon, små gulliga öron, markerade ögonbryn och den där minen över munnen. Allt det känns igen 19 år senare. Söt då, söt nu.