Pepparkakshuset är en historia om hämnd och försoning som sätter fokus på utsatta barn. I sagans pepparkakshus bor den elaka häxan som lockar små barn så att de sedan kan stekas och ätas. I Carin Gerhardsens Pepparkakshuset är det en gammal före detta lekskolefröken som bor i det brunvita huset. Hur allt hänger samman i denna spännade deckarhistoria tänker jag inte avslöja här men det är ingen läsning för kräsmagade eller mörkrädda...Från allra första början får läsaren följa mördarens tankar i "En mördares dagbok" vilket ger historien en extra dimension. Läsaren tror sig veta vad som händer och får en bakgrundshistoria med sig ända från start. Alla de olika delaran är snyggt hopsatta och först på de sista sidorna går pusslet ut.
Pepparkakshuset är den första delen i Hammarbyserien och den låter oss lära känna ett polisteam ledda av den sympatiska kriminalkommisarien Sjöberg. Han slits mellan sin stora familj och engagemanget i sitt yrke som vilken småbarnsförälder som helst och detta är den här deckarens styrka. Poliserna framställs som människor, som vilka som helst och visst finns där några schabloner men de stör inte. Gerhardsen har t ex i teamet plockat in en libanesisk muslimsk man och just det greppet känns lite too much, det blir i mitt tycke överpedagogiskt när han dessutom ska ordna stationens julbord...
Ser fram emot att lära känna Hammarbypoliserna mer och tänker mig att läsa fortsättningen i Mamma, pappa, barn och Vyssan Lull under vintern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!