lördag 31 maj 2014

oceanen vid vägens slut - här läses det utanför zonen

Ja, inte är det riktigt bekvämt att lyssna på Oceanen vid vägens slut. Början startar så fint, det är en snart femtioårig man som ska resa på en begravning och bestämmer sig för att ta en sväng på landsbygden. Han hamnar vid sitt barndomshem som är rivet sedan länge men grannhusets damm, den som tycktes stor som en ocean då när han var sju, finns kvar. Sittandes på bänken kommer minnena tillbaks. Det är då som den här berättelsen börjar hemska till sig: döda som går igen, övernaturliga djur och ett hål i foten. Ett så otäckt hål i foten att jag blir mörkrädd bara av att tänka på det. För att inte tala om skogen, oceanen och alla varelser. Egentligen inte alls min typ av bok. Inte alls. Jag är ju den lättskrämda typen och drömmer hemska mardrömmar. Pojken reciterar sånger från Alice i Underlandet för att besvärja det otäcka och så är det med den här boken, det är bara att handlöst slänga sig ned i kaninhålet. Hoppa i oceanen, flyta med strömmen och sjunga en stump för att hålla sig flytande.

Så finns där kärleken till böcker och läsning som ett stråk i den här historien och där fångar Gaiman mig totalt, i den lille pojken som har en bok med sig vart han går. Allt han kan har han lärt från böckerna och de är både instruktionsbok, tröst och verklighetsflykt. Neil berättar i intervjun från Kulturhuset att han var just en sådan liten pojke som blev visiterad av föräldrarna innan de åkte på kalas. Det var ju meningen att han skulle umgås, inte läsa. En sådan sort är jag själv också, jag umgås bara om jag måste. Konstigt att jag valt ett yrke där man träffar människor hela tiden, hmmmm. Stickspår!

Imorgon kommer intervju med Neil Gaiman på babel och det ska jag förstås se. Han skriver med en intensitet och skärpa som är fascinerande och jag är verkligt glad att jag bestämde mig för att läsa utanför zonen. Bekvämlighetszoner är till för att utmanas!  

Se samtalet mellan Neil och Johanna Koljonen här!

fredag 30 maj 2014

årets Pilane

Årets utställning vid Pilane gravfält, Tjörn, är öppnad. Särskilt fint var vårt besök idag eftersom hagarna inte var betade. Sommarblommor och högt gräs är en ovanlig syn. Som vanligt så gillar jag Laura Ford bäst av alla. Hennes skulpturer minns man länge och Domedagen med de ångerfulla djuren fjättrade i sina svansar och idisslande får i bakgrunden kan få vem som helst att reflektera ett varv till. 
Days of Judgment av Laura Ford
Versus av Tony Cragg

Self Portrait of Inner Turmoil av Jacob Dahlgren

elvaåringen - Staffan Westerberg




Jag hör till vilseipannkakangenerationen - vi som växte upp på sjuttiotalet och såg på indoktrinerande dockteater på TV2 och var rädda för utsugarkapitalisterna i form av storpotäter. Det blev ju människa av mig ändå trots dessa trauman men Staffan Westerbergs röst är för evigt förknippad med Vilse. 
Rösten finns där och hindrar mig från att höra, den fjärmar mig från berättelsen till en början och jag bestämmer mig för att lyssna om, börja om. Jag vill inte att något ska komma mellan mig och texten. Mellan mig och föreställningen.  Elvaåringen är en fantastisk, poetisk betraktelse över det faktum att  man kan vara många åldrar i en kropp samtidigt. Westerberg berättar innerligt och mycket sorgligt om sin barndom, funderar över kärleken och konsten. Livet och döden. Jag är glad att jag lyssnade, Staffan Westerberg framför sin text som på en scen och musiken som bryter av mellan kapitlen lyfter hela inspelningen. Som tur är finns den i SR:s arkiv. Klicka er dit och lyssna på en konstnärs självbiografiska resa, han använder orden på et sätt som man sällan hör och tonen är sorgesamt finurlig. 
Lyssna på radioföljetongen här!

SvD hyllar 80-åringen med en fin intervju.

torsdag 29 maj 2014

vill du provläsa Fyrahundrafemtio? - en tidskrift för alla som älskar litteratur

Då ska du anmäla dig här i kommentarsfältet på studs. Jag har en provprenumeration att lotta ut av den här nya spännande tidningen som har sin bas i Göteborg. Det jag läst hittills har varit riktigt bra!

Som alltid i mina små tävlingar så får man en lott om man kommenterar här på inlägget, två lotter om man dessutom bloggar eller fejsbookar eller twittrar om utlottningen. På söndag den 1 juni kl 24 drar jag en vinnare. Glöm inte att berätta vem du är i din kommentar så att jag kan få tag i dig när du vinner!

Vill man inte vänta och se om man vinner så kan man redan idag beställa en provprenumeration: 3 nummer för 99 kr. Som hittat!

sommaren utan regn

Långhelg för många och iskalla vindar från norr. Då kan väl en roman om en värmebölja passa extra bra? Sommaren utan regn är en härlig relationsroman och det handlar om familjen Riordan. Det är slutet av 70- talet, livet går sin gilla gång på den lilla gatan i London. Gretta pratar oavbrutet, bakar sitt irländska bikarbonatbröd trots den envisa värmeböljan som drabbat landet och maken Robert som nyss pensionerat sig från banken har lite tappat styrfart. Han stiger trots allt upp samma tid varje morgon och går ut för att köpa tidningen. Just den här stekheta morgonen kommer han inte tillbaka. Snart är de tre barnen varskodda om faderns försvinnande och jag som läser bjuds skickligt in i familjens historia. Lättläst och lågmält får jag kika in i deras liv, mamma Gretta vet mer än vad hon vill säga och sanningen blir inte lätt för barnen att acceptera.

Jag påminns om den sydkoreanska Ta hand om min mor, precis som den är det här en roman där man får följa de olika familjemedlemmarnas historier och se hur det gemensamma livet påverkat deras livsval. Trovärdigt och allmänmänskligt, jag gillar också att O´Farrell inte överdriver tidsmarkörerna. Ibland kan man läsa skildringar av sjuttiotalet där det vräks på med maträtter, kläder och låter. Inte här. I den här berättelsen är det kvinnornas liv som skildras, skillnaden mellan moderns och döttrarnas möjligheter att påverka sitt liv. Det finns en framtid där varken religion eller kravet äktenskap är det som begränsar, det är inte lätt att leva i en brytningstid, varken för kvinnor eller män. Rollerna ska skrivas om och familjelivets villkor förändras.

För mig var Maggie O'Farrell en ganska okänd författare och jag trodde att hon skrev något för romantiska böcker för min smak. Jag får tacka en tidskrift att jag gav henne chansen. Tack för det 450, egentligen blev jag inte sugen på boken förrän jag läste det fina reportaget i första numret. Nu när nummer två har kommit så kan man ju ha en önskedröm, tänk om de skulle lägga ut sina gamla nummer på webben? Det skulle ju vara guld att kunna länka direkt här. (litet tips till redaktionen som de säkert kommit på själva ...)

Hur som, upptäck en ny författare i helgen. Good stuff it is indeed!

SvD gillade också.

onsdag 28 maj 2014

dagens katastrofer

Hej!

Vi är klass xx från xx-skolan i Kungälv.
Vi har läst din bok Dagens katastrofer och vi tyckte den var bra. Vi kände att vi var med i boken och att det var som om det som hände var verklighet. Det vi gillade var att den var både sorglig och rolig samtidigt. Att det var en hund med var kul och att man fick veta om Majkens rädslor var bra. Det fanns många roliga händelser i boken, till exempel när Majken bar Blunder och tappade honom, när Blunder bajsade på graven, när Majken och Calle pratade på slutet. Vi undrar om du kommer att skriva en del två där mer saker händer med Majken och Calle?

Skulle vi kunna få ställa några frågor?
Hur får du idéerna till dina böcker?
Kommer de från din egen barndom eller senare i livet? 
Är personerna i dina böcker helt påhittade eller några du har träffat i verkligheten?
Hur lång tid tog det att skriva boken? 
Jobbar du med någonting annat eller är du författare på heltid? 
Har du en hund eller ett husdjur?
Vi skulle bli väldigt glada om du har tid att svara. Vi skriver från vår frökens mejl och hon har lovat att visa oss svaret.

Hoppas du får en bra sommar med fint väder och utan katastrofer :-)

Vänliga hälsningar,
klass xx, xx - skolan

bokgeografi - Israel

Hos Linda reser vi jorden runt varje vecka. Idag går trippen till Israel. Häääng med!
1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Israel eller är skriven av en författare med anknytning dit.

I Shani Boianjius debutroman Det eviga folket är inte rädda får jag möta de tre israeliska tonårsflickorna Yael, Avishag och Lea. De är 18 år, barndomsvänner och har kallats in till den obligatoriska värnplikten. Helst av allt drömmer de sig tillbaks till den tid då de var barn, då när de var oövervinnerliga och då livet var, i alla fall i minnet, lättare att leva. Att bevaka gränsövergångar, utbilda skyttar och vara militärpolis är ingen lek och de grymheter som de upplever ger dem men för livet. 


Jag minns ögonblicken som är värst men också ögonblick som händer hela tiden.


Fantasierna och barndomsminnena använder flickorna för att hantera sin skrämmande verklighet. 

Vår värld var liten då, men större än livet självt eftersom den bara pågick i våra huvuden.


Mest av allt handlar det om att överleva. Att sätta livet på vänt, låta två år passera och helst komma ut någorlunda hel på andra sidan.


Jag somnade utan att tänka på något speciellt. Det var enkelt. Allt är möjligt om man verkligen anstränger sig.


Det här är en vackert formgiven bok med ett skrämmande innehåll som ger mig ett perspektiv som jag inte tidigare ens funderat över. Inifrån skildras hur ungdomar tvingas ut i krig, tvingas att hantera svåra situationer och hur de är totalt utlämnade i strukturer som de inte kan påverka. Bara genomlida. Det är gripande och mycket störande, berättelsen stör mig i min välordnade vardag. Jag kan fortsatt inte formulera mig särskilt vettigt, läs istället vad SvDDN och GP skriver.
- repris från sommaren 2013 -
2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Israel. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
På bloggen finns ett gäng texter om böcker skrivna av israeliska författare. De senaste åren har jag läst Etgar Keret, Lizzie Doron, Amos Oz, David Grossman, A.B. Yehoshua och Nathan Englander. För att inte totalt bombardera er med länkar så tycker jag ni ska kolla in min etikett Mellanöstern  - då kommer man till allesamman.
3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Israel, som du inte läst, men är nyfiken på.
I augusti kommer Sara Shilos roman Falafelkungen är död. Den ser jag mycket fram emot att läsa!


tisdag 27 maj 2014

seminarieprogrammet är här

missa inte - Bildhuggarens dotter

Ny radioföljetong - Bildhuggarens dotter. Tove läser själv!


meningen med jobbet - en tisdagsmorgonsreflektion

Meningen med jobbet - den frågan kan man verkligen ställa sig både nu och då. En som leker med den är Stephan Mendel-Enk som i sin novellsamling skruvat några varv extra. Inte vet jag om han hittar till svaret, men underhåller gör han på vägen.

Mest av allt fnissar jag när han använder byråkratspråket i helt absurda kontexter, som i 1648 där en anställd på statliga kod och kombinationsverket beskriver sin vardag eller när barnpsykologerna bjuder till sommarfest. Underbart. Lite småkul var också recensionen av tarmspecialisten Klaus Hoffenheims senaste konstverk - eller var det en operation av en inflammerad tarmkanal?  

Måste nu bara påpeka som en vän av ordning att den här novellsamlingen marknadsför sig som att innehålla "den första erotiska novellen i litteraturhistorien som utspelar sig i tandläkarmiljö". Då måste jag be copywritern att läsa Chen Rans Solskenet i munnen, en novell som börjar: Tandläkare sätter alltid igång fröken Dai Ers fantasi. Nåja, inte kan någon någonsin ha läst alla noveller i litteraturhistorien och 50 steg till bättre tandhygien är klart mer ångande och explicit. Om man nu gillar sån't.

I sista novellen i samlingen så avslutar Mendel-Enk med ett riktigt brandtal som avslutas med en stilig knorr, det innefattar lite smått sk**nödiga arkitekter, rasister, sexister och homofober. Och uppmaningen att ta tag i jobbismen. Det är just det lekfulla och samtidigt djupt samhällskritiska i den här samlingen som får mig att koppla samman hans texter med Etgar Keret. Jag tror att Mendel-Enk har läst Keret, jag tror att han har inspirerats av Keret och det gör ingenting. Båda novellisterna använder humor för att visa på något som gått alldeles snett i samhället idag. Gött!

Bloggen har skrivit om Tre apor och Med uppenbar känsla för stil också.

måndag 26 maj 2014

dags för ett socialt ryck?

Jag har varit osedvanligt anonym i bloggosfären det senaste. Tiden till att surfa runt har bara inte funnits och jag har prioriterat att läsa. Idag fick jag mig ett anfall och läste och kommenterade en stund, så många fina bloggar det finns som jag vill följa. Så många kloka tankar och spännande böcker som presenteras. Japp, dags för ett socialt ryck!

Äppelblomstren har inget att göra med inlägget men visst är de underbara?

eftermiddagsfika

jag heter inte Miriam - läs, diskutera och påverka!

Dagen efter ett val när de främlingsfientliga partierna dragit fram över Europa så kan jag inte annat än tipsa om en bok. Visst ska vi glädjas åt att Fi har fått ett mandat och kan skicka en romsk representant till parlamentet men de brunsvarta högervindarna gör glädjen kort. Hur kunde det bli så? Vi får inte glömma Europas historia så lätt, böckernas kraft är stor. Läs, diskutera och påverka din omgivning. Gör det idag!

Jag heter inte Miriamhur ska man kunna skriva om den här fantastiska boken och kunna göra den rättvisa?
Så skrev jag i en tweet häromdagen när jag just hade läst ut och känslan hänger kvar, hur ska jag kunna förmedla till alla att det här är en bok som måste läsas? Den berättar en del av vår historia på ett så starkt och så gripande sätt att ingen kan förbli oberörd. Scenerna från koncentrationslägren är grymma, grymt skickligt berättade och klumpen i halsen blir snart till tårar. Vänskap och total utsatthet skildras på ett sätt som gör att jag ryggar när jag möter grannens schäferhund. Lyckan över en ändbit korv och stanken i godsvagnarna. Det går inte att värja sig. 

Miriam fyller 85 och på födelsedagen så får hon plötsligt nog av livslögnen som hon behållt för sig själv i mer än 65 år. Familjen gratulerar henne med ett vackert romskt silverarmband och det arbetade smycket gör att hon uttalar de förbjudna orden: Jag heter inte Miriam. 

Majgull Axelsson har skrivit en fantastisk roman där hon genom berättelsen om Miriam ger oss en skarp och detaljrik bild av ett romskt livsöde. Miriam föds i Tyskland som Malika och när förföljelsen av romer startar i det tredje riket hamnar hon tillsammans med sin yngre bror i Auschwitz. Brodern utsätts för Dr Mengeles grymma forskning och minnet av den döende brodern följer med Malika hela livet. Zigenarna sitter i egna avdelningar i lägren, de ses ned på av alla, både vakter och medfångar. På marsch mot arbetslägret Ravensbruck hittar Malika en klänning med en judestjärna och hon bestämmer sig för att byta identitet. Hon blir Miriam. 

Där finns i romanen också en intressant skildring av det Småland som tar emot de överlevande som anländer med de vita bussarna. Miriam förstår att hon måste vidhålla sin lögn, de som berättar att de är romer får inte stanna i det nya landet. Bara judinnorna. Miriam har lätt att anpassa sig, hon har lärt sig lite norska i lägret och har språköra. Snart kommer hon till Hanna i Jönköping som tar emot henne som en dotter. Nog om handlingen nu, det här är en bok som måste läsas. 

Inte sticker jag ut hakan när jag säger Augustprisnominering, den är given! 

- repris från april 2014 -

söndag 25 maj 2014

en blomma till mor

min pappa Ann-Christine - en bok om en förälder som försvann

Idag är det mors dag och många kanske firar sina mödrar lite extra. Föräldrar och föräldraskap. Barndom och vuxenliv, det är ämnen som kommer igen och igen i böckernas värld. Alla har vuxit upp, alla har erfarenheter av hur det är att växa upp och därför är Ester Roxbergs självbiografiska Min pappa Ann-Christine en särskilt gripande läsning.

Kanske såg ni intervjun på Skavlan där Ester och Ann-Christine berättade om hur det blev för dem i deras relation när pappa Åke kom ut och bejakade Ann-Christine? Skavlan var, som mycket ofta, tafflig i sin intervju och pratade om ytliga ting men ett minne har jag från klippet. Hur förtvivlat svårt det var för Ester att förlora sin pappa och vilken sorgeprocess det var att bearbeta en förälder som försvann.

I boken, som Ester läser själv i ljudversionen,  berättar Ester så naket och utlämnande om hur det kan vara att omvärdera det som var självklart och om den svåra uppgiften att bygga upp en ny relation med en i många sätt främmande kvinna. Jag drabbas också av berättelsen om Åkes liv, hur han genom nästan hela livet känt sig obekväm och fel i rollen som man. Han gör allting som syns utåt rätt, han engagerar sig i sitt yrke som präst, han flyttar med familjen till Zimbabwe för att göra gott, han lever i den vackra prästgården med fru och barn och ändå räcker det inte. Det räcker inte att fylla sitt liv med aktiviteter, engagemang för andra och ett perfekt hus. Han är inte ärlig mot sig själv och när barnen är vuxna blir det dags att ta steget ut i det okända. Livet som kvinna blir inte heller enkelt - när nu dessutom Ann-Christine valt att gå ut i massmedia och exponera sitt liv så kan jag tänka att det kräver extrem styrka. Och mod.

Jag tycker det här är en vacker och innerlig skildring av ett ämne som, trots att det är en extremt tillspetsad situation för dem, är universellt. De allra flesta som växer upp växlar blick på sina föräldrar vid något tillfälle i livet. Plötsligt är barndomens naiva, beundrande syn på föräldrarna förvandlat till en vuxen som ser en vuxen. Relationerna behöver byggas på nytt och det kräver ansträngning, för Ester och Ann-Christine blev det en fin bok som jag hoppas många läser. Läs gärna Fågelhuset och Antiloper också. Ester Roxberg är en mycket läsvärd ung svensk författare!

Intervju med Ester och radiointervju med Ann-Christine.

lördag 24 maj 2014

författaren i familjen - drömmen om applåden

Författaren i familjen är en typisk söndagsroman. En så'n där bok som man behöver en ledig dag för, som när man börjat läsa inte går att sluta. Grégoire Delacourts debut är samtidigt både lättsam och fylld med djupaste allvar. Han berättar om Édouard som när han är sju år gammal läser upp en vers på familjemiddagen och plötsligt har han blivit författaren i familjen. Han blir hoppet om förändring, hoppet om ett annat, spännande liv.

 När jag var åtta år hade jag inget att skriva om längre.

Barndomens lyckliga tillstånd där allt är möjligt vittrar snart bort, familjen faller sönder allt mer och Édouard skickas på internatskola. När han kommer hem efter studenten har hemmet upplösts. Pappa har flyttat hem till sin mor ovanpå familjens affär, mamma drömmer om att bli ung igen, den handikappade lillebrodern lever på institution, lillasyster önskar bara bli vuxen. Och Édouard ska bli författare, han går in för det med liv och lust men orden kommer inte lika lätt, han tänker sig en bana som revisor som reservplan. Det går inte heller något vidare, vad ska han egentligen bli när han blir vuxen?

Det här är en berättelse som sträcker sig över tre sekel och det är korta skisser, korta glimtar av Édouards liv som passerar förbi. Jag drabbas av den melankoliska tonen där kärleken mellan familjemedlemmarna finns men inte uttrycks, fadern skruvar av sin hörapparat och försvinner in i sig själv precis som brodern som blir mutist. Det är Édouard som har orden i familjen, det är han som ska förvalta familjen pund, han som ska vara författaren i familjen. Han försöker skapa sig en egen familj men också i den råder tystnaden. Han har haft hela familjens hopp på sina axlar och det är ingen lätt uppgift, inte ens när han lyckas i reklambranschen känner han sig lika uppskattad som den där sjuårige pojken som bugade till applåder efter att ha skrivit och läst upp en vers på rim. 

"Det är en bra bok men den är svår att skriva om" sa en vän på FB häromdagen och så rätt hon har. Jag sträckläste och tyckte mycket om både språk, form och själva berättelsen. Sedan blev det svårt att få ihop en liten text, jag vet liksom att jag gillade men exakt vad? Det är ju synnerligen tacksamt för en ordnörd att läsa en bok om författare och författarskap, jag faller pladask varje gång. Sekwa har en näsa för böcker om läsande och skrivande och det tackar jag särskilt för.  

fredag 23 maj 2014

på tisdag smäller det - seminarieprogrammet!

På omslaget av det pinfärska omslaget till årets svåraste logistikutmaning ser jag Tatiana de Rosnay. Det förundrar mig lite, är det den författare som de vill fronta så kanske där inte blir så mycket för mig att hämta i år? Vem vet, på tisdag får vi se, jag ska till stadsbiblioteket klockan 17 och kolla in. Seminarieprogrammet!

med hjärtan på en rad

önskas alla bloggisar trevlig helg!

torsdag 22 maj 2014

testar Animoto


Sakura

ryskt bläck - de Rosnay om fåfänga och en familjehemlighet

Idag har jag läst en fransk feelgood av drottningen av genren - Tatiana de Rosnay. Utsidan och titeln på ryskt bläck lovar kanske något annat än det jag får vilket först gör mig förvirrad. Omslaget är magnifikt och måhända hade jag tänkt mig en starkare koppling till Ryssland än den som är i boken och måhända var jag inte riktigt beredd på en ung manlig huvudperson som bedömer sin omgivning efter utseende, om han ens bemödar sig om att ge dem en blick. Fåfänga har blivit hans fängelse och han är mer intresserad av bilden sig själv än vem han egentligen är.

Lagom dos romantik, lagom dos förvecklingar, lagom dos vackra miljöer och en författare i huvudrollen borde klicka till men. Det här är inte, enligt mitt tycke då, de Rosnays bästa, jag gillade t ex Sarahs nyckel och Bumerang bättre. Jag irriterar mig osannolikt mycket på alla de där adjektiven som sorterar in människor i ålder, kroppsform, hårfärg och ras. Kan man inte stryka ned alla de där beskrivningarna och ändå behålla poängen?

Gillar annars den lättsamma, lättlästa tonen och där finns en grundhistoria om identitet och vilsenhet i livet som jag tycker håller tillräckligt bra. Särskilt är det förstås våndorna kring skrivandet som jag tycker mycket om. Nicholas, den unge författaren, har en succéroman i bagaget. Han turnerar jorden runt och promotar sin bok, han fejsbookar, twittrar och är med på bokens filminspelning. Det han inte gör är att skriva på uppföljaren, när han reser till Italiens kust för att vila upp sig på ett lyxhotell hinner livet ikapp och fyra dygn får vi tillbringa där tillsammans med honom. Man kan säga att hans fars Mont Blanc-penna får en av romanens huvudroller, det är dags att börja skriva kapitel nummer två. Fransk feelgood som är helt OK en sommardag i hängmattan får bli min dom.

Jag fick mig en mindre känga för inte så länge sedan av en författare som inte gillade mitt sätt att skriva om hennes bok. Hon menade att man måste läsa böcker och bedöma dem utifrån den genre de är skrivna i och inte jämföra olika genrer. Jag fortsätter att envisas med att hävda att en bra bok är en bra bok som är en bra bok för mig. Inte nödvändigtvis för någon annan. Nu är det här min blogg så jag skriver liksom det jag tycker ...

En rejäl runda med rödpennan så hade jag gillat ryskt bläck ännu mer.


onsdag 21 maj 2014

Klingsor - en grandios partikelsmet


Stilleben av Cezanne
Cezanne, Matisse och jag, vi har mycket gemensamt. 


Lindgren, T - Klingsor - 13058368Han förnekar sig inte han Klingsor som i sitt egna måleri ser en intellektuell skärpa som är unik. Världen, skogen, det grönskimrande glaset på sin stubbe, maten, de är alla besjälade. De döda tingen är dock skenbart så, eftersom Klingsor väcker hela världen till liv med sitt måleri.

Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv.
Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.

Klingsor av Torgny Lindgren är boken om den grandiosa medelmåttan: Klingsor. Han var konstnären som aldrig utvecklades, han hade materien runt sig i ständig rörelse men själv målade han bara stilla liv. Stilleben - stilla liv. Han målar sin barndoms nyttoföremål gång på gång och pannåerna fylls med pressglas, spilkum och ett och annat äpple. Hans liv skrider framåt men hans konstnärskap förbliver stilla, oföränderligt. 

Nu ska boken om den nästan bortglömde västerbottniske konstnären Klingsor skrivas och författarna bestämmer sig för att söka gå i Klingsors fotspår, se de platser han besökt och möta de människor han mött. I berättelsen hör vi både de intresserade författarna och Klingsor själv och man kan ju konstatera att han är sig själv nock den gode Klingsor. Efter att ha genomgått hermodskurser i teckning och måleri anser han sig fulländad och resorna till Europa bekräftar hans unikhet. Han är, enligt sitt eget tycke, en briljant konstnär men mycket ensam. Han förstår sig inte riktigt på människorna,  säljer inte några verk och när han så småningom vill måla ett porträtt av en vänskap, en granne så går det illa. Riktigt hur illa ska inte avslöjas här. 

Frågan är om Klingsor levt i en livslögn eller i ett livsbedrägeri? Han säger vid något tillfälle (ur minnet): Att komma vidare är överskattat, att vara sin övertygelse trogen är också värdefullt. Maträtten där allt förenas är fulländningen är inälvsgrytan med korngryn som står på järnspisen vecka ut och vecka in. Pölsan är närmast en andlig upplevelse och det ultimata hopkoket av klingsornas grandiosa leverne.

Författaruppläsningar kan vara något alldeles extra. Håkan Nesser, P O Enquist och Jonas Karlsson är alla fenomenala tolkare av sin text, och förstås Torgny Lindgren. Jag minns när jag lyssnade på memoarboken Minnen på radion - obetalbart! (Den finns kvar i arkivet om någon händelsevis missade - podda ned direkt!) Det är en åldrad man som jag hör och det gör inlevelsen och känslan alldeles speciell. Mycket härlig och nästan lite vemodig upplevelse blir det att lyssna till Torgny Lindgren som själv läser sin humoristiska och djupt allvarliga skröna om Klingsor. Det handlar om livet, kärleken till konsten, sanningen, livsbedrägeriet och konsten att koka en formidabel pölsa. Hemligheten är njurtalgen, den ger en alldeles speciell arom. Det här är en sinnlig och samtidig skarpsynt bok som vill diskutera det allra viktigaste. Hur väljer vi att leva våra liv?

SvD, DN har läst. Kulturnytt:

tisdag 20 maj 2014

bokgeografi Sydafrika

Bokgeografi  hos Linda om ett av mina drömländer: Sydafrika. Klart att jag ska hänga på lite light.

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Sydafrika eller är skriven av en författare med anknytning dit.
Jag är intresserad av landet och har läst böcker därifrån i mer än 30 års tid. Några av mina starkaste minnen är böckerna skrivna av André Brink. Särskilt Kräftorna vänjer sig kan jag rekommendera, en maffig släktkrönika som skildrar Sydafrikas historia genom 300 år. En kedja av röster är också en roman som jag minns lite extra, jag tror säkert att de båda håller för läsning också idag. Om jag ska håll mig till nyare utgivning så kan man ju inte utesluta Agaat. En av 2012 års bästa böcker -sommarens tegelsten för alla som händelsevis missat!
2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Sydafrika. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
Jag gillar Deon Meyers deckare, jag har skrivit om de sex som kommit på svenska hittills här på bloggen. Det är något med miljöerna och samhällsbeskrivningarna som lockar mig och hans böcker är samtidsdokument. Nu inser jag att jag tipsar om två författare som skriver på afrikaans, klämmer in Zakes Mda också. Hans Valsångaren och Det rödas hjärta tycker jag mycket om.  Kan också tipsa om svenska Åsa Fosters novellsamling Man måste inte alltid tala om det som kom tidigare i år. Utspelar sig i Sydafrika.
3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Sydafrika, som du inte läst, men är nyfiken på.
I min hylla står Tranans novellsamling En stereo i Soweto och väntar men många spännande unga författare från landet. Den måste bli sommarens läsning!
4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Sydafrika.
Jag fortsätter med litteratur. En av mina författaridoler, Nadine Gordimer:

Americanah - Gästbloggarns take

Jag skall först tydligt deklarera mitt jävliknande förhållande till Chimamanda Ngozi Adichie: jag är löjligt och star-stuckaktigt förtjust i henne och då har jag, innan den här romanen, bara läst en novell av henne. Hon går genom teverutan som ni alla vet och osar integritet utan att bli arrogant och... ja, ni vet helt enkelt. Det tog därför ganska lång tid att erkänna den lilla men dock besvikelsen över att Americanah är lite episodiskt lättviktig när den under en stor del av boken fokuserar på att illustrera en välvillig men dock fördomsfull amerikansk inställning till den nigerianska hjältinnan. I bakgrunden figurerar hela tiden en kärlekshistoria som när säcken skall knytas ihop vinglar betänkligt innan den sånär räddas upp av ett briljant näst sista kapitel för att sedan återigen tappa luft med ett banalt sista.

Skildringen av Nigeria är överlägsen staplandet av kulturkrockar på amerikansk mark, även om det finns några fina personporträtt även i de senare. Det är med fast hand Adichie målar ett kynne och ett samhälle utan den exotisering hon så vänder sig emot när hon pratar schablonfyllda Afrikaskildringar. I någon sorts metabeskrivning av hur vi misstolkar afrikanska länder är den till Nigeria tillbakaflyttade huvudpersonen västerländskt snobbig mot nyrikedomen i Lagos innekretsar. Är det inte ironi så borde det vara det. Bloggredaktörn ville redan tidigt få mig att jämföra Adichie med Donna Tartt, då jag pärm i pärm sträckläste dessa bägge giganters senaste verk (och utan att ha läst någon av dem tidigare), och Tartt är i mina ögon avgjort större litteratur. Jag har svårt att se henne slå Adichie i tevesoffan dock.

/Gästbloggarn

Anna aka Bloggredaktörn har också läst. 

måndag 19 maj 2014

den färglöse herr Tazaki - ny Murakami


Murakami, H - Den färglöse herr Tazaki - 13055619Jamen då var det dags för en ny Murakami - Den färglöse herr Tazaki.  Titeln på japanska är 色彩を持たない多崎つくると、彼の巡礼の年
Shikisai o Motanai Tazaki Tsukuru to, Kare no Junrei no Toshi och på något vis låter det lite mer spännande, inte så blekt liksom.
Ny och ny, i hans böcker kommer berättelsen liksom igen och igen i något förändrade skepnader. Det typiska dragen med vilsen, ensam man som tänker på sin ungdom, tonårstiden som präglar det kommande livet, sökandet efter mening och måhända kärlek. Psykisk ohälsa, människor som är lite eljest. Sexuella drömmar, tafatta relationer. Brunnar som symbolisk plats för nedstigandet i minnen, jazzmusiken som förlöser. Alltså jag har läst det förut men ändå så kan jag inte hålla mig från att kasta mig på den här romanen så snart den landar i min padda. Det om något är ett tecken på att att en författare har något visst.

Lite extra kul blir det att läsa om Tsukuru som hela sitt liv varit tokfascinerad av järnvägsstationer och de många beskrivningarna av dem lockar fram minnen av vår resa i Japan där en hel del tid spenderades just på tåg och tunnelbanor. Tsukuru tycker om att vistas på stationerna där det finns möjlighet att studera människorna som kommer och går, som har en riktning i sitt liv. I Japan upptäckte vi att Murakami väljer namnen på sina karaktärer för att förstärka personens egenskaper (hej Tengu) och likadant är det med valet av Tsukuru - det betyder bygga = konstruera, mycket passande för en ingenjör.

Annars känner sig Tsukuru färglös och blek som han var på gränsen till osynlig. Han är nu mitt emellan 30 och 40 och han inser att livet stannade av den dagen då hans fyra gymnasievänner (blå, röd, svart och vit) plötsligt och utan förvarning bryter kontakten med honom. Nu har han träffat en kvinna som han skulle vilja kunna inleda en relation med men känslorna är avtrubbade och världen kall. Sara råder honom att söka upp sina gamla vänner för att ta reda på vad som egentligen hände, hans pilgrimsvandring kan starta.

Som soundtrack går annars ett klassiskt stycke i den här romanen - Liszts Années de pèlerinage - år av pilgrimsfärder. Stycket "Le Mal du Pays” - hemlängtan löper som en röd tråd ända till slutet av romanen. Bjuder på det: 


På bloggen finns gott om texter skrivna av både mig och gästbloggar'n om Murakamis böcker. Vi har tillsammans läst alla titlar som finns utgivna på svenska. Jag är just nu lite smålat och orkar inte länka men är du nyfiken så skriv gärna in Murakami i sökrutan och klicka! Min favorit av dem alla är fortfarande Norwegian Wood - I once had a girl, or should I say, she once had me.

söndag 18 maj 2014

grattis till Fyren mellan haven

Som det kan gå när många, många vill vara med och tävla. Försenat. Kul att så många var sugna och spred utlottningen i sociala medier. Tack för det! Dragningen bliver alltså en dag sen, hoppas ni har överseende.

Grattis till Kerstin!  

Du ska få en tjock härlig roman i din brevlåda. Mejla mig din adress på anna at joholofsson.se eller skriv mig ett privat meddelande på FB. Du har fina lästimmar framför dig!

lördag 17 maj 2014

I äppelblomstens och fågelsångens tid


konst från Ife på världskulturmuseet

Nu kan man se den kritikerrosade vandringsutställningen Afrikanska mästerverk till Göteborg - den första utställningen som fokuserar på konsten från Ife i nuvarande Nigeria och berättar historien om kungadömet Ife. I metall, sten och terrakotta skapade konstnärerna i Ife skulpturer som skänkt regionen en plats i världens konsthistoria – under samma tid som medeltid övergick till renässans i Europa. 

källa: http://www.varldskulturmuseerna.se/varldskulturmuseet/

Tycker man som jag om nigeriansk litteratur så är utställningen på världskulturmuseet i Göteborg just nu ett måste. Läs Achebe, Adichie, Atta, Soyinka, Emecheta och Abani och ta sedan en tur till Korsvägen. Det är en resa som berikar!

inte längre hemma - No Longer at Ease


Han talade om den stora ära Obi hade hemfört till den anrika staden Umuofia, som nu kunde sälla sig till kommittén av andra städer i deras marsch mot politisk irredentism, jämlikhet och ekonomisk emancipation.  

Inte längre hemma  - No Longer at Ease som är romanen som tar vid där Achebes barndomsskilding Allt går sönder  slutar, är förhoppningarna och förväntningarna på Obi Okokwo stort. Han har med hjälp av sin lilla landsbygdsstad skickats till England för att, som förste man, studera juridik. Han återvänder till Lagos med en examen i litteratur och snart inser han att livet i väst har förändrat honom. Han känner sig inte längre hemma, livet går inte så lätt som han trodde. Han är snart alldeles intrasslad, blodsbanden begränsar hans handlingar, han har de traditionella värderingarna och banden till sin hemstad som han förväntas leva upp till och samtidigt vill han leva ett självständigt liv. På båten hem har han träffat Clara som han vill gifta sig med, traditionen säger att det är ett opassande parti och när han väljer henne hamnar han i allt större ekonomisk knipa. Utvägen blir, mot sin övertygelse, att börja ta emot mutor.

Originalomslaget från 1960
Där, med mutorna, börjar romanen och sedan får jag som läser i tillbakablickar följa Obis liv fram till den ödesdigra dagen då han upptäcks och anklagas för mutbrott. Han som var byns hopp, byns väg till det moderna samhället har hamnat mitt emellan två värdesystem och på så vis är den här boken ett fantastiskt fint exempel på hur livet kan te sig när man inte längre kan känna sig hemma någonstans. Det här är en klassiker som äntligen översatts till svenska och självklart tänker jag många gånger på Chimamanda Ngozi Adichies böcker under läsningen. Hon har i intervjuer berättat att hon inspirerats av Achebes texter och hennes senaste roman Americanah har livet i exil som ett av huvudtemana, hennes novellsamling The Thing Around Your Neck är verkligen att rekommendera om man tycker om Achebes böcker.

Bokens titel är hämtad från slutraderna i en av T.S. Eliots dikter:
"We returned to our places, these Kingdoms,
But no longer at ease here, in the old dispensation,
With an alien people clutching their gods.
I should be glad of another death."

Chinua Achebe var, som för många, min introduktion till afrikansk litteratur när jag läste Commonwealth Literature en gång i tiden. Hans Things Fall Apart är en veritabel klassiker som läses på utbildningar runt om i världen och det fina porträttet i SvD  rekommenderas. För alla som är intresserade av afrikansk litteratur är hans uppväxtskildring obligatorisk läsning. Min lilla blänkare i repris från 2010:
Mitt allra första möte med litteratur från Nigeria var Chinua Achebes roman Things Fall Apart. Den skrevs 1958 och beskriver, utifrån en igbomans synvinkel, hur samhället och livet förändras när allt faller sönder. Kolonialmakten har fört med sig att stammarnas ursprungliga traditioner och språk marginaliseras, kristendomen för med sig andra sätt att se på världen, engelska står för framsteg och utveckling och familjens, stammens självklara roll ifrågasätts. Nu är självständigheten nära och ingen självklar grund finns att bygga det nya landet på. Titeln är hämtad från en dikt skriven efter första världskrigets slut, då när kriget hade ritat om Europas karta och det moderna livet skulle ersätta den viktorianska eran. Yeats, The Second Coming:
"Turning and turning in the widening gyre 
The falcon cannot hear the falconer; 
Things fall apart; the centre cannot hold; 
Mere anarchy is loosed upon the world," 

torsdag 15 maj 2014

havskatten - en ny deckarhistoria i Marstrandsmiljö

Havskatten är den nyutkomna deckarhistorien från Ann Rosmans penna och den här gången hoppas jag att hon har kontrollerat en hel del med förlagets jurister innan publiceringen. Här kängas det nämligen friskt mot både Kungälvs kommuns tjänstemän och politiker. Förfalskningar, svågerpolitik och en rejäl partsinlaga i den infekterade debatten kring framtiden för varmbadhuset på den lilla pittoreska marstrandsön.  Berättelsen böljar som alltid i Ann Rosmans böcker mellan nutid och förfluten tid. Glansdagarna som kurort i början av 1900-talet, badhuset där man badade både kallt och varmt och kurortslivets sociala umgänge beskrivs både målande och inlevelsefullt. Extra spännande är det förstås att läsa om kungen Oscar den II s årliga besök.

Den nutida deckarhistorien börjar med att en av ortens fastboende äldre män hittas död i det förfallna turisthotellet och Karin Adler kallas in för att undersöka mordet. Så fortsätter dåtid och nutid att belysa varandra; kotterier, lögner och väntjänster nu som då.

Helt OK underhållning men någonstans är det något jag saknar, språket upplever jag platt och det känns som det upprepar sig. Tyvärr är den här boken inte den av Rosman som jag gillar bäst, inget slår Mercurium så långt. Trots det så är det riktigt spännande att läsa en roman från miljöer som man känner väl och extra krydda är det förstås för en som arbetar i kommunen sedan många, många år. Marstrand är en unik plats som behöver unika lösningar, Rosman har säkerligen gjort sin hemläxa och har troligen mycket på fötterna när hon sticker ut hakan. Konstigt att man inte hört några reaktioner, läser de månntro inte deckare på kommunhuset?

ännu en brevlådefångst

I brist på annat så kommer en liten bokhög som ska läsas. Snart!

onsdag 14 maj 2014

bubblarna en onsdagskväll

Vem f-n är tigern? utbrister Linda och visst kan man tänka sig att tigern är just en tiger, eller så är han en mytisk skogsvarelse som man kan skylla det mesta oreda som händer i livet på, eller så är det ett vilddjur som äter upp människorna. Kriget eller ... Eller?

Med Djungelboken i fickan vandrar morfadern runt på Balkan och minns sina krig, med berättelserna om Tigern i sitt minne reser dotterdottern runt för att hjälpa efter krig. I det forna Jugoslavien råder djungelns lag, var och en för sig eller alla mot alla. I den här boken framträder inte religionerna som det primära utan det är skrocken, vidskepelsen och rutinerna som blir ritualer som dominerar. 
Berättelsen om den dödslöse mannen är en av de centrala berättelserna, han som på alla vis försöker bevisa att han faktiskt inte kan dö och som dyker upp både här och var. Nästa så att man tills slut småler en smula åt hans allt mer desperata försök.  

Vi upplever att det är en outtalad geografisk plats, man förstår att det är Balkan men inte exakt var. Vi tänker att det kanske är medvetet outtalat, för att man inte ska kunna identifiera platser och folkgrupper. Eller så är det så att vi kan historien för dåligt för att fatta kopplingarna?

Vårt omdöme var ändå att många gillade den här romanen. Fin, vackert språk och mer skrock än skröna, vilket var positivt. Ibland förvirrande berättarjag som gjorde att man fick skärpa till sig. 

Linda har en engelsk upplaga och har diskussionsfrågor i slutet, en av dem som vi pratade om var om man måste se för att veta? Funderingarna gick, att man kan ha någon känsla eller intuitivt känna på sig något men att vi lever i värld där det mesta behöver bevisas. Trots att det finns uppenbara bevis så kan man inte i ens här boken tro på den dödslöse mannen. Vi tänker på rutiner eller ritualer som ska skapa trygghet eller måhända beveka döden. Gravar och död är viktiga i boken, vi pratade om behovet av religion och religiösa riter. På Balkan har det ju hittats spår efter hemska massmord och behovet av en kropp att begrava är säkert viktigt för många. Riter och ritualer som går snett kan ju föda både terrorism och folkmord i t ex religionens namn. Var och en måste få bli salig på sin tro men när man försöker pracka den på andra eller ännu värre dödar i dess namn då har det gått fel.

Vi konstaterar att boken vann Orange Prize for Fiction 2011 och Linda beskriver sig som en bokälskare som inte gillar böcker som fått fina priser. Har en bok fått ett pris så ska man dra öronen åt sig, menar hon då. Vi är inte helt eniga. Trots det valde hon just den här boken och bokcirkeln var på det stora hela ganska positiva. 3.75 blev medelbetyget.

Sofie presenterar tre böcker och vi bestämde Amulett av Robert Bolaño. Jippi en sydamerikan och dessutom skräck. Utmaning för mig alltså :-)  Nästa träff blir i juni, kl 18 tisdag den 24 i Trädgårdsföreningen. Anna väljer böcker och vi fixar knytis/ picknick. Var och en tar med ett hemligt bokpaket, som vi byter. 

PS: Jag är en som gillar priser, särskilt Orange Prize som numer har bytt namn till Bailys. Heja, heja! Fler litteraturpristagare åt folket!

PPS: Boken som förändrade mitt liv, böckerna som bildar soundtracket till mitt liv. Idé som är bloggable!