fredag 28 november 2014

bokbloggsjerka: nobelpristagare

Vilka nobelpristagare kan man hitta i din bokhylla?

Det är pristutdelningstider och det märks både här och var. Annikas bokbloggsjerka bidrar med uppmaningen att inventera sina nobelpristagare. Jag har som ambition att läsa alla pristagare och har ett rejält gäng i mina hyllor så jag tar och nämner några av mina favoriter:
Först i min favorithylla står Selma Lagerlöf, bredvid henne Pär Lagerkvist och sedan Tomas Tranströmer. Efter det kommer nordiska favoriten Sigrid Undset och resten av Europa får representeras av Patrick Modiano och Imre Kertész. I afrikanska sektionen regerar Nadine Gordimer tätt följd av Wole Soyinka och Naguib Mafhouz, från Sydamerika har jag ingen favorit men Vargas Llosa får väl hänga med på ett hörn. Från Nordamerika får det bli Alice Munro, Toni Morrison och Isaac Bashevis Singer. Asien förblir tomt i favorithyllan.

Om man vill pröva på att läsa nobelpristagare så kan jag rekommendera novellsamlingarna Nobeller och Fler nobeller. Små smakportioner som kan leda till att man får lust på ett helt författarskap. 

Prisa, prisade, prisat - Barbro Lindgren

Klart då att jag skriver en rad om Barbro Lindgren. Många gånger har jag undervisat om Barbro Lindgren för i hennes böcker finns allt. Fantasi, filosofi, socialt samspel, utanförskap och finurliga formuleringar.

En av de finaste upplevelserna på årets bokmässa var att lyssna på årets ALMA-pristagare. Hela min text hittar man här på Kulturkollo men jag bjuder ändå ett citat från den spännande stunden. 
Tjuvlyssna är nästan det enda jag gör. Lyssna och uppleva är det som blir mina berättelser. Jag har en skrivbok i fickan, sedan skriver jag för hand i en liten anteckningsbok, sedan hamnar det i ett block och då är det klart.

Kolla också in filmen som presenterar Barbro:


torsdag 27 november 2014

3x Elly Griffiths

Flickan under jorden, Janusstenen och Huset vid havets slut är en trio deckare som jag lyssnat på den senaste veckan. De är riktigt hederliga engelska deckare med fin mix av spännande miljöer, personliga relationer och det noggranna pusslandet med detaljer för att lösa ett brott.

Jag har sökert outat förut här på bloggen att jag drömde om att bli arkeolog när jag växte upp. Min mamma, som är praktisk, påpekade att jag hade svåra eksem och det skulle ju aldrig funka. Någon historiker blev jag alltså inte men väl historialärare. I Elly Griffiths serie om  arkeologen Ruth Galloway så får jag följa med henne på olika uppdrag. Hon är universitetslektor, skelettexpert och tillkallas när polisen eller allmänheten hittar skelett som verkar vara mänskliga.

I första delen är det ett mosslik, i andra delen är det en barnskalle som hittas på en rivningstomt och i del tre är det en massgrav i en grotta. Jag gillar själva beskrivningarna på hur ledtrådarna samlas in, hur Ruth tillsammans med poliserna klurar ut mordgåtorna och mest av allt så gillar jag att det alltid finns ett element av klassisk bildning som krävs för att komma till lösningen. Genuina kunskaper om litteratur, kultur, historia och religion är nödvändiga och de har Ruth. Jag får också följa Ruth i hennes privatliv. Hon är, när serien börjar, singelkvinna som närmar sig fyrtio och ser sig själv som den eviga ungmön. Hon bor ensligt ute i marsklandet med sin katt och känner sig färdig med tvåsamheten. Mer ska inte berättas här men jag uppskattar den jordnära och inte helt okomplicerade relation som man får följa genom de tre första böckerna i serien.

Jag väntar vid min mobil på att nästa del kommer som ljudbok. Då ska jag helt klart lyssna vidare!

fin-fin utlottning på Kulturkollo!

Vinn en klassisk nobelpristagarroman på kulturkollo!

prima underhållning i min låda


Helgens läsning är räddad :-)

onsdag 26 november 2014

ååå, NY lockar!


Västmanländskan fyllde tre och ordnade utlottning. Jag vann! Jippi! Men det är inte snällt att skicka mig en kasse från NYP Library. Man kan ju bli sugen för mindre. Stort tack för fin vinst!

påminner om prisade engelskspråkiga


Temat på kulturkollo den här veckan handlar om prisad kultur - jag tänker att jag ska påminna om det fina urvalet på Baileys Women's Prize for Fiction det här året. Fyra av kandidaterna har jag läst och de är alla favoriter (tjatar inte mer om Americanah, The Goldfinch och The Lowland här just nu för den här bloggen har fått sin beskärda del av de böckerna...). Vinnaren av Eimear McBride har jag i min läshög och så vill jag puffa för Hannah Kents Burial Rites:
Redan från första sidan så vet man hur det kommer att gå. Det här är en bok där slutet inte är menat att vara okänt, däremot är vägen fram till avrättningen av Agnes Magnusdottir en både spännande och otäck historia. När boken börjar så möter jag som läser Agnes sittande i smuts och järn i en källare, hon ska bli förflyttad till fjärdingsmans bondgård i samma trakt som brottet, ett dubbelmord, begicks. Hustrun på gården tar motvilligt emot den dödsdömda kvinnan men vägrar samtidigt att behandla henne illa, Agnes blir som en av tjänstefolket på gården och när avrättningen närmar sig blir det allt svårare att acceptera domen. Satt att sörja för Agnes själ är den unge pastorn Toti och han lockar med sin okonventionella metoder fram Agnes berättelse. Som alltid så är inte allt så enkelt som det först verkar och Agnes bakgrund är gripande. Det får mig att fundera på hur vi människor söker att dela upp världen i tydliga motsatser, det är ju klart enklast för oss om det är svart eller vitt. Ont eller gott. När det blir många nyanser av grått så är det inte längre lika lätt att förhålla sig. Omständigheter, erfarenheter och andra människor påverkar och det tycker jag att Hannah Kent lyckas mycket bra med att förmedla. Hon skriver också fram den karga isländska miljön så att jag kan se både inlandet och kustbygden framför mig och det är vardagslivet på gården som markerar tidens  oavlåtliga gång mot slutet. Omsorgen om detaljerna är stor, klädedräkt och maträtter, naturläkedom och vidskepelse. Allt känns väl researchat och äkta och man kan tycka att det är ett modigt projekt för en icke-isländare.

En mörderska bland oss är nämligen något
 så ovanligt som en roman som utspelar sig på Island i tidigt 1800-tal skriven av en australiensisk kvinna. I efterordet berättar Hannah Kent att hon kom i kontakt med berättelsen om Agnes när hon var utbytesstudent på ön och att hon ägnat mycket tid åt läsa protokoll, domar, sägner och annan dokumentation kring den sista avrättningen på Island. Jag själv hade nog inte tagit mig sn den här boken om det inte varit så att den är med på den korta listan i Baileys Prize for Fiction där den har väldigt fint sällskap. Nu är jag glad att jag fick tipset om att den kommit på svenska av en bloggis och vill man läsa mer så länkar jag till http://fruesbocker.wordpress.com/2014/04/22/hett-twittertips-som-levde-upp-till-mina-forvantningar/ Hennes text om En mörderska bland oss är så välskriven, läs den. Och läs boken!

Burial Rites är den engelska titeln och visst har döden en stor och viktig roll i den här boken men jag blir ändå inte riktigt klok på titeln. Vad tänker ni andra som läst?

- repris från april 2014 - 

tisdag 25 november 2014

tematrio - naturskildringar


Berätta om en bok (facklitteratur eller fiktion) som du minns för dess fantastiska naturskildringar!

Lyrans uppmaning är inte lätt att följa, jag har ju läst några böcker i min dag och så ska man kunna välja ...

Hur som, så tänker jag att jag ska välja några som berättar om natur både nära och långt borta och där naturen på ett avgörande sätt påverkar känslan i boken. Först en fantastisk roman från Indien: Bittert arv av Kiran Desai. På det följer en bok från Sydafrika: Agaat av Marlene van Niekerk och så slutar jag min rundtur i Sovjet. Rosa Liksoms Kupé nr 6 beskriver Sibiriens natur på ett osannolikt vackert vis.

Ångande växtlighet vid Himalayas fot, sydafrikansk veld och försommaren på tundran. Se där - en trio i min smak!

morsarvet - en deckare med en rejäl cliffhanger

Boken börjar med att en dam är ute och går med sin hund som då naturligtvis hittar en död man sittande lutad mot en tall. När jag läste detta tänkte jag inte en hundägare till! Snälla hitta på något annat! Men när polisassistent Mildred Carlesten som blivit kallad till platsen konstaterar för sig själv "Märkligt det där, att det skulle vara damer med små hundar som sprang på liken". Okey då, författaren verkar ha humor och driver ju lite med den företeelsen. 

Författaren är Christina Granbom, är bland annat utbildad sjuksköterska och har jobbat med marknadsföring och PR i femton år. En i raden av alla svenska kvinnliga deckarförfattare som har dykt upp under senare år, många med snarlik bakgrund, högutbildade med intressanta yrken. 
Jag tycker nog ändå att det är få som står sig i konkurrensen från sina utländska "systrar".

Morsarvet är ganska bra inte alls dum egentligen. Det ligger en mörk tragisk historia i botten. I en tillbakablick läser vi 1968, platsen är Kungsör, på ett skitigt uthusgolv ligger en flicka i födslovärkar, hon föder en son, den som "hjälper" henne är hennes far. Här har du din horunge! väser han när lägger barnet hos henne. Handlingen gör korta återblickar ibland och man kan då läsa om en person som får leva sitt liv i en matkällare, han kan bara lämna utrymmet om far inte är hemma, då blir det oerhört mycket stryk och hot.

Det hittas ytterligare en manskropp i ett skogsparti om tillhör Mildreds syster.
Mildred och kollegorna har svårt att komma vidare. Att det första offret var homosexuell, finns det något där? Ett vittne har sett en skygg mansperson fly undan i skogen. Här finns hustrumisshandel, poliskollegor som är mer eller mindre värdelösa, en kommissarie som är ännu sämre.

Är inte slutet en cliffhanger, ja då vet inte jag ... eller menar Granlund att det ska sluta så grymt?

/gästbloggare A