tisdag 17 oktober 2017

Inför Sthlm Lit: Den sista kvinnan

söndag 2 april 2017

den sista kvinnan - en relationsroman från Island

Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir är romanen om Maria som blir lämnad av sin make Flóki strax innan tolvslaget en nyårsafton. Han deklarerar att hon är kvinnan i hans liv men att nu är det dags att inleda det nya året på ett ärligare sätt. Han har träffat en man som han vill leva sitt liv med. Tvillingarna som paret har tillsammans ska han förstås sörja för men Maria är den sista kvinnan som han tänker sig att älska, och älska med.

I undervåningen till Maria och Flókis hem bor den kortväxta Perla som försörjer sig som författare och relationskonsult och hon blir en  trogen vän de närmsta veckorna. Som om uppbrottet från maken inte skulle vara nog, så får Maria också vetskap om sin biologiske far, det inträffar dödsfall och annat livsomvälvande. Perla konstaterar krasst att om det här skulle vara en roman så skulle man inte tycka att det vore trovärdigt ... Just de meta-delarna av den här berättelsen där författaren kommenterar händelserna och styr karaktärernas liv både gillar jag och tycker är lite smått tröttsamma. Kanske är det just det som gör att romanen sticker ut en smula från det vanliga men samtidigt så känns de onödigt konstruerade. Feelgood med magiska inslag kanske kan passa som genre?

Jag tycker annars mycket om Ólafsdóttirs sätt att skriva, hon förmedlar känslor till läsaren som är lätta att leva sig in i och samtidigt finns där en blandning av glimtar av vardagsliv. Jag har tidigare läst Rosa candida och jag kan bara konstatera att jag kan förstå att hennes böcker är mycket populära och lästa. Det är lättsamt med svärta, vardagsnära med en extra twist.



måndag 16 oktober 2017

jordnötter är aldrig fel!

En helt vanlig kladdkaka med en swirl av jordnötssmör.
Ganska, väldigt gott! Sött och salt och crunch och segt.
Allt på en gång.


veckans tema är ...

hår.
Kika in på Kulturkollo för att se vad jag skriver om ämnet idag! 

söndag 15 oktober 2017

babelaktuell: Kidnappningen

Idag gästade Anna Schulze Babel och jag passar på att reprisera min text om Kidnappningen från i somras: 

Kidnappningen - en släktberättelse

Kidnappningen har Anna Schulze gjort det som jag drömmer om att göra någon gång. Hon har grävt i sin egen släktberättelse och skrivit en mycket spännande och gripande bok. Med brev, dagböcker, tidningsartiklar och hopsamlade minnen som bas har Schultze skrivit en fiktiv berättelse om sin fars liv. När Ragnar var 11 kidnappades han av sin mor Daisy och de levde i exil under tre år. Hela uppväxten var präglad av föräldrarnas missämja, eviga förhandlingar om vårdnad och moderns mycket sköra psyke. Någon slags trygghet finns i mormor Adga och sommarhuset på Tyresö och dit längtar Ragnar alltid. Där kan han vara en vanlig lite pojke, med sin mormor får han gå skola och umgås med sin äldre syster Gunilla. Moderns psykiska tillstånd med känslostormar, labila utfall, känslomässig utpressning och ständig aga gör att Ragnar som barn förblir lojal med sin mor. När han själv blir vuxen så låter han inte Anna på något sätt träffa Daisy, han försöker förtvivlat att se till att ge sin dotter en så bra uppväxt som han bara kan. 

Det är mycket spännande att följa generationerna i den här romanen, Daisys uppväxt som präglar henne, Ragnars och Annas och någonstans så finns där en hoppfullhet, onda cirklar kan brytas även om det innebär att man måste helt utesluta släktingar från sitt liv. Romanen diskuterar också utsatthet, hur värnlösa barn är när de är i klorna på någon som är psykiskt sjuk. Pojken lever kidnappad i Östeuropa strax innan det andra världskriget ska bryta ut och någonstans finns där smaken av fetaost och pinjenötter med honom under hela livet. Han dör när Anna bara är tonåring och hans liv har förblivit en gåta för den enda dottern ända tills hon samlar sig och börjar sortera i dagböcker och brev. Särskilt Daisys dagboksanteckningar är mycket spännande, man får inblick i en människas psyke som jag tolkar som att hon har en borderlinepersonlighet. Man får hoppas att barn som växer upp med psykiskt sjuka föräldrar idag har ett bättre skyddsnät, i Ragnars fall så fanns en stark mormor och en pappa som stred för vårdnad men alla barn har inte vuxna som värnar dem. Det gör ont att tänka på. 

Jag har tidigare läst Anna Schultzes böcker och tyckt mycket om Att ringa Clara och Vårt gemensamma liv och Kidnappningen är minst lika bra som de tidigare. Det blir ju alltid speciellt när en författar håller sig såpass nära dokumentären som Schulze gör men hon klarar det mycket bra. Nyligen läste jag Hilma om konstnären Hilma af Klint och de liknar varandra på så sätt. Någon slags dokumentärromaner är de båda, mycket läsvärda är de båda. 

höstvackert på Gunnebo


lördag 14 oktober 2017

glöm inte att läsa Hägern!


Egentligen tror jag att jag aldrig riktigt åkte. Jag har dragit med mig byn, orörd. Min ungdoms by, inte den som jag kom tillbaka till för att bo i.
Om bara en dryg vecka börjar vårt samtal om den fina lilla pärlan Hägern av Lise Tremblay inne på Kulturollo läser.  Den har med sina fem korta novelliknande kapitel ett språk och en ton som går rakt in i en landsbygdstjejs hjärta. Den handlar om att flytta bort, flytta hem eller liksom bli kvar. Livet i en bygd som lever upp de korta perioderna när jaktsäsongen och fågelskåningen drar dit turister och sommargästerna är både en försörjning och ett hot mot den invanda tryggheten.

Hoppas många läser och hoppas många vill diskutera med oss!



fredag 13 oktober 2017

barnvagnsblues - Ester Roxberg

Hettan ligger som ett lock över Stockholm och på skuggsidan går Agnes med sin barnvagn. Hon har sin lilla dotter i vagnen och hela dagen att fördriva, de andra mammorna på öppna förskolan orkar hon bara inte med och det är för varmt för att vara ute. Och för ensamt för att vara hemma. I ensamheten väntar oron för att göra fel som mamma, väntan på pappan som aldrig kommer och känslan av att vara fången i en kvinnoroll som inte alls passar. Agnes känner sig så instängd och uttråkad att till och med den personlige tränaren verkar vara lite intressant. Agnes tar kommando över det som han kan, hon tränar sig smal och hon svälter sig smal. Livet som mamma har hon ännu inte koll på, men sin egen kropp skall hon återta från barnet som nyligen växte där.

I Barnvagnsblues fortsätter Ester Roxberg sitt utforskande av unga människors liv mitt i samtiden. I debuten Antiloper skrev hon om vänskapen mellan två unga flickor som drömde om att resa bort, komma långt ifrån uppväxtorten, sedan följde Fågelhuset som handlar om livet som praktikant inom kulturbranschen och nu är det dags att skildra föräldraskapet.

Det som är så fint med Roxbergs romaner är att de berättar om ganska vanliga tjejer som är precis som du och jag, de är inte extrema typer utan nästan alldagliga i sina önskningar och drömmar. Agnes, som är huvudpersonen i Barnvagnsblues, är en tjej som många unga mammor skulle kunna identifiera sig med. Livet med ett litet barn är helt olikt det som hon förväntade sig och kanske, kanske undrar hon hur det blev så här. Är hon ens kär i barnets pappa, hur blev livet så mycket vardag plötsligt?

Någonstans så kommer jag att tänka på Karolina Ramqvists Den vita staden när jag läser. Det är Stockholm i extremt väder, det är den unga ensamma mamman som lever i symbios med sitt barn och det är tomheten som inte kan fyllas med hjälp av shopping, träning och svält. De båda romanerna är klart olika men känslan av den undertrycka frustrationen finns där. Frågan som förenar de båda är "hur hamnade jag här"?

torsdag 12 oktober 2017

i väntan

Utanför virvlar höstlöven i stormbyar och regntunga skyar och jag passar på att bjuda en av Tranströmers dikter. På något vis trösterikt att tänka på de där flingorna ...


TRÄDET OCH SKYN
Det går ett träd omkring i regnet,skyndar förbi oss i det skvalande grå.Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnetsom en koltrast i en fruktträdgård.

Då regnet upphör stannar trädet.Det skymtar rakt, stilla i klara nätteri väntan liksom vi på ögonblicketdå snöflingorna slår ut i rymden.

Dikten är förstås Tomas Tranströmers och den är hämtad ur Dikter och Prosa 1954 - 2004

godnattsagor för rebelltjejer - vilken bok!

Godnattsagor för rebelltjejer är ännu en av de böcker som jag läste inför mässan och som inte blivit omskriven här. Nu så - äntligen!

Precis som undertiteln antyder så är det här en textsamling om fantastiska kvinnor/tjejer som kan inspirera unga tjejer eller kanske till och med gamla tanter till att följa sin dröm, vara envisa och inte ge upp utan envetet kämpa för att få göra precis det som de längtar efter. Kvinnliga förebilder från många olika länder och många olika tider samsas här och jag blir genast inspirerad till att bygga en fortbildningsdag på höstlovet kring den här spännande samlingen. Jag tycker mycket om den här sortens texter som är någon slags hybrid mellan fiktion och fakta och jag tänker att de ofta fungerar väldigt bra i undervisningsammanhang. Tidigare har jag arbetat med bilderböcker om t ex Malala och Rosa Parks och nu finns här en stor samling texter om kvinnor från olika delar av samhället. Astronauter, idrottskvinnor, revolutionärer och konstnärer. Musiker, drottningar, författare och modeskapare. Alla ryms de i den här vackert formgivna boken som borde hamna på allas nattygsbord. Jag själv ska absolut ta med mig mitt exemplar till jobbet och väldigt snart försöka genomföra något inspirerande kring den.

100 korta texter som var och en presenterar en extraordinär kvinna, historisk eller nu levande, och dessutom fantastiskt fina illustrationer gjorda av kvinnor från hela världen. Kan man önska sig mer?

Kanske, möjligen att det skulle varit någon mer nordisk kvinna med bland de utvalda. Boken är skriven av italienska journalister och någon övervikt åt italienska och amerikanska tjejer och kvinnor är det helt klart. Samtidigt så har författarna bemödat sig om att ha representation från alla världsdelar och från många historiska epoker. Det kan inte ha varit enkelt att välja ut vilka kvinnors berättelser som skulle vara med, från Norden finns bara Astrid Lindgren representerad och kanske, kanske kunde man klämt in någon ytterligare i den svenska översättningen?