lördag 22 november 2014

torsdag 20 november 2014

vad skulle du rädda om apokalypsen kommer?

Tisdagsutmaningen på Kulturkollo är nästan, nästan omöjlig. Om jordens undergång var nära och man kunde rädda en enda bok, vilken skulle det vara?

I Väggen som jag nyligen läste så hade kvinnan där mycket nytta av Bondepraktikan, frågan är om man skulle vilja ha med sig en praktisk fackbok eller något skönlitterärt? Handlar det om att faktiskt leva så är ju en överlevnadshandbok inte dumt. Ska själen få sitt så är det nog min samlingsvolym med Shakespeare som får åka med i packningen. Hans texter kan man läsa många, många gånger. Underhållas av, bli klokare av, njuta av och utmana sig med.



femte podden om august

hörnini, hur har ni det med dystopierna?

En dystopi (även kallad anti-utopi eller kackotopi) är en negativ samhällsvision. Det är motsatsen till utopi, och kan bäst förklaras som vad andra felaktigt tror är bra för en. Ordet kommer från grekiskans δυσ- och τόπος, som sammansatt betyder ”dålig plats”. (wikipedia)
Jag är ingen hängiven dystopiläsare, jag har allmänt svårt för framtidsvisioner och science-fiction läser jag nästan inte alls. Jag har typ läst Hungerspelen, 1984, Kallocain och så alldeles nyligen Väggen. Typ. Men så funderade jag lite till och kom på att en av mina favoriter passade in på den här beskrivningen:
Att måla upp en dystopi är ett oerhört kraftfullt sätt att kritisera det rådande samhället. Genom att överdriva negativa fenomen och framkalla skräckvisioner av vad vårt levnadssätt kan ha för konsekvenser får man folk att reagera på saker som de kanske tog för givna eller inte tycker är så farliga vid första anblicken.

Ja men, det är ju den gode Jonathan Swift vi pratar om. 1700-tal, politiskt satir och enligt wiki också då en av de äldsta dystopierna. Jag tror jag har läst Gullivers resor i olika skepnader minst ett tjog gånger. Som barn uppfattade jag och roades kungligt av en historia och nu som vuxen kan jag se helt andra ting. Jag äger boken i ett rött skinnband och den står på hedersplats (just nu på jobbet) i hyllan. Det kan man kalla en klassiker. Eleverna läste den bearbetade lättlästa versionen förra hösten och jag kan bara hålla med den här unge mannen:
video

Hur har ni det med dystopiläsandet? Gillar ni genren?

onsdag 19 november 2014

väggen - en klassiker från Österrike

Katastrofen hade befriat mig från ett stort ansvar men pålagt mig en ny börda utan att jag först märkt det. När jag sedan klarade av att överblicka läget, kunde jag inte längre göra något åt det. 

Är det dystopivecka hos kulturkollo så får man ju offra sig en smula och läsa utanför lådan. Och inte var det en särskilt stor uppoffring, det ska jag erkänna. Jag läste och var totalt uppslukad i några timmar, berättelsen om den namnlösa kvinnan i jaktstugan är oavbrutet spännande. Den utmanar mina föreställningar, oroar och lämnar ingen oberörd. Det är en roman om att hantera sin situation, acceptera sitt öde och vilja leva trots allt.

Det är illa ställt med vår frihet. Antagligen har den aldrig funnits annat än på pappret.

Först ut i Thorén och Lindskogs klassikerserie är alltså en osannolikt bra bok från Österrike: Väggen av Marlen Haushofer. Handlingen i korthet är den om en medelålders kvinna som följer med två släktingar till deras jaktstuga i Alperna. När kvällen kommer går släktingarna till byn och återvänder inte, endast deras hund Lo kommer tillbaka. När kvinnan vaknar nästa morgon finns där en vägg av glas som skiljer henne från omvärlden. Genom den ser hon att människorna utanför är orörliga och till synes döda. Nu gäller det för kvinnan att överleva utan mänsklig kontakt, det enda sällskapet är hunden, en katt och en ko som kommer vandrande. Kvinnans utsatthet, naturens skiftningar och funderingarna över vad som är viktigt i livet gör berättelsen både poetisk och praktisk. Redan i bokens början får man klart för sig att kvinnan skriver, bokstavligen, för att överleva. Att berätta sin historia gör den långa vintern i ensamhet möjlig att överleva och hons kriver sin krönika tills pappret på väggalmanackan tar slut. Lusten att berätta, lusten att reda ut vad som hänt är en överlevnadsstrategi som fungerar och romanens form är närmast fulländad. Små glimtar av det som komma skall gör att jag andlöst läser på. Jag vill veta vad som hänt, jag vill förstå.

Mina tankar vandrade till hur skör civilisationen är och hur ensamheten kan vara både ett skydd och ett ok. Vilken dag som helst kommer ett längre inlägg på Kulturkollo där vi samtalar om Väggen, den är en perfekt roman att diskutera och jag lovar att den som läser aldrig glömmer. Aldrig.

SvD och DN har också skrivit. Filmen kom 2013:

tisdag 18 november 2014

augustpodda på!

nätter i Reykjavik - första delen om Erlendur

I Nätter i Reykjavik får man möta den unge polisen Erlendur Sveinsson. Han patrullerar gatorna i Reykjavik och tar sig an de allra mest utsatta, de hemlösa och alkoholisterna. När en av männen drunknar på ett mystiskt sätt blir Erlendur kontaktad av hans syster och han börjar bedriva en privatspaning. Erlendur är ung och något naiv, han engagerar sig på det personliga planet och försätter sig i fara som den rookie han är. Jag gillar det ungdomligt charmiga, patoset och det småvilsna privatlivet.

Jag lyssnade på den här boken och riktigt rättvist var det inte. Att komma direkt efter Lewismannen kan inte vara lätt för någon. Lite lågt tempo och lite för invecklat och lite för omständligt emellanåt men ändå helt OK. Jag funderar på vilken av alla Indridassons deckare som jag gillar bäst och kanske är det ändå Glasbruket. Den var min första. Ibland är de de allra bästa.