måndag 27 april 2015

libster award - en enkät om böcker


Tack snälla Helena på Ugglan och boken som gav mig en award. Det dröjde innan mitt svar kom men jag får skylla på ... 

Nu så är det dags:
1. Vilken bok/vilka böcker läser du just nu?
De förklädda flickorna i Kabul - som är väldigt, väldigt intressant. (Ljudbok) We are all Completely Beside Ourselves (mobilbok) och Sund (pappersbok) av Tove Folkesson.
 
2. Vilken barnbok minns du tydligast från din barndom?
Jag läste Bröderna Lejonhjärta högt för min syster många, många gånger. Till slut tröttnade jag och spelade in när jag läste på kassettband.
 
3. Vilken genre läser du helst?
Får man svara romaner? Gärna från hela världen.

4. Vilken bok ser du mest fram emot att läsa?
Jag har många böcker som ligger och väntar i min hylla. En av dem är Beatles av Lars Saabye Christensen.

5. Varför började du blogga om böcker?
Jag började blogga som en allmän dagbok och snart så blev det en läsdagbok. Nu är det nästan bara böcker även om annan kultur och vardagsliv fortfarande smyger sig in ibland.

6. Vad gillar du att göra förutom att läsa böcker?
Jag gillar att se sport på TV, greja i trädgården och blogga. Och att läsa, sa jag det?
 
7. Visa en bok med ett riktigt snyggt omslag!
Det svenska omslaget på Karen Joy Fowlers bok som jag läser i mobilen just nu är läckert:

8. Vilken bok har en inledning som du tycker är riktigt bra?
Pappan och havet av Tove Jansson.

9. Vilken författare har du flest böcker av i din bokhylla?
Haruki Murakami. Mest för att det är en författare som både jag och sambon har läst och gillat.

10. Vilken romankaraktär skulle du vilja åka på semester med?
Oj, svårt. Kanske Bricken från Vibeke Olssons romanserie. Jag är mycket nyfiken på hur livet var för 100 år sedan och jag tror att hon skulle uppskatta en veckas ledigt på ett mysigt pensionat vid havet.

11. Vilken bok skulle du vilja tipsa mig om?
Jag tycker du ska läsa Den vita staden av Karolina Ramqvist. Årets bästa? 
 

söndag 26 april 2015

Sexstegsmetoden för att se Arrested Development

Redaktörn tyckte jag kunde skriva om den där Netflixserien jag binge-fnissar mig igenom. Det officiella skälet var att det pågår en humorvecka på Kulturkollo, det faktiska att hon då själv skulle slippa höra dåligt återberättade avsnitt av Arrested Development, som är serien det handlar om ("blogga om det", som motståndare började skrika till fotbollsspelaren och kvällstidningskolumnisten Henrik Rydström för att slippa hans gnäll på planen). Detta uppdrag är vanskligt av flera skäl. Arrested Development är en sönderälskad kultserie och jag vågar inte ens tänka på hur mycket dravel det redan finns skrivet därute (alltså härute). Det är också troligen så att de allra flesta som skulle uppskatta den redan har sett den. Vare sig en "personlig analys" eller ett "käckt tips" skulle tillföra något direkt. Troligen inte heller en steg-för-steg guide i hur man bäst ser Arrested Development, men här kommer den i alla fall.

1. Skaffa Netflix. 
Tydligen var det något på BBC häromdagen om Anne Bancroft så den här dök upp i "mitt flöde" (den där termen borde för övrigt någon blogga om). Om ni läser den märker ni att ni blir rejält sugna på att se om Mandomsprovet och då ni just skaffat Netflix söker ni på originaltiteln The Graduate och upptäcker att Netflix istället råkat köpa loss rättigheterna till The Graduates. Även om ni skulle få för er att bortse från pluralisformen så lär ni en bit in i en säkert habil collegefilm ändå inse att det bara finns en Anne Bancroft och tycka att Netflix suger. När det gäller Arrested Development är det tvärtom. Mer om det nedan.

2. Ge det fem avsnitt.
Ni kommer att tycka att det är mycket skrik för lite ull när ni sett första avsnittet. Bokstavligt talat mycket skrik dessutom. Seriens rollfigurer presenteras och de är samtliga karikatyrer och formen är någon sorts slap-stick med en strid ström av one-liners och en irriterande berättarröst. Tycker ni nu ja, efter några avsnitt, men ni har fel. Eller - fel har ni inte. Formen förfinas något under första halva säsongen men förblir... ja, någon sorts slap-stick med en strid ström av one-liners och en irriterande berättarröst. Och rollfigurerna förblir karikatyrer. Men det finns en väv därunder som bygger upp en hel värld som man kan ana konturerna av efter fem avsnitt. Ni borde förresten ge det tio avsnitt, men folk är så otåliga nuförtiden.

3. Tyck om idioterna
Efter de fem avsnitten (eller tio för er som inte bara skummar rubrikerna) skall ni stanna upp och känna efter. Ni har nu förstått att berättelsen är om en dysfunktionell familj, vars enda normala medlem (Michael) är med som någon sorts jordpunkt och sanningssägare bland extremt själviska syskon, föräldrar och ingifta (vi återkommer till barnen). Ni har nu, tror jag, sett en scen där systern Lindsay förfallit till vad vi förstått är en gammal vana - att engagera sig i godtyckliga välgörenhetsprojekt - och hamnat i ett nedsågningshotat träd tillsammans med en otvättad världsförbättrare som, efter att Lindsay sagt något fullständigt barrockt (som jag glömt - det är sådant här Redaktörn vill kanalisera till bloggen för att slippa vid middagsbordet) ser medlidande på henne och säger "You don´t really get nature do you?" Här borde ni för det första ha skrattat högt, men mer viktigt är om ni vid det här laget upptäckt att ni tycker om Lindsay. Liksom storebrodern Gob, den misslyckade trollkarlen och svågern Tobias, före detta psykolog och numera skådespelare (skriver inte misslyckad här för det vore ett sådant understatement). Tycker ni om dem så bör ni förutom att gå vidare till steg 4 också ha börjat ha relativt svårt för Michael. Michael är ju vi.

4. Kör på
Binge-watcha!  Det går trådar fram och tillbaka så serien vinner på att ses komprimerat. Själv ser jag om den nu och den är ännu bättre andra varvet. Känn dig duktig när du hittar ledtrådar till sådant som dyker upp en halv säsong senare. Säsong 2 och 3 är bara... go with the flow.

5. Metaupplev seriens fall och återuppståndelse
Säsong fyra läggs serien ned och det finns en hel del referenser till hotet om och verkställandet av nedläggningen i själva serien. För några år sedan finansierade så Netflix en säsong fem som då blev en "Netflix original" som fans till serien gick och väntade på. Det var under denna väntan som jag såg säsong 1-4 och jag följde aldrig upp hur säsong fem togs emot av de riktiga tyckarna, men för mig var den en halv besvikelse. Vi får se hur den känns nu under andra varvet, men den säkert ofrånkomliga formatförändringen (varje avsnitt har en av rollfigurerna i centrum för en tillbakablick) lyckades inte riktigt återskapa ""väven". Det ryktas nu om en säsong sex men ni får googla själva, kanske bara var ett skämt.

6. Analysera huruvida George Michael är en Jesusfigur
Michael är ensamstående far till George Michael, vars något olyckliga dubbelnamn bara finns där, okommenterat. Detta är typiskt för Arrested Development, man litar på att tittaren förstår implikationerna av att denne ytterst blyge unge man gått genom skolan döpt som en pop-ikon av misstag. När serien börjar blir George Michael blixtförälskad i sin kusin Maeby (uttalas "maybe", också något olyckligt då det kan ses som en bekräftelse på brist på bekräftelse från de självförverkligande föräldrarna Lindsay och Tobias). Så småningom träffar han dock den extremt alldagliga Anne och slits då mellan henne och lojaliteten till sin far som inte tycker Anne är god nog för sin ende son. Om Michael i sin självtillräckliga odräglighet mest skapar irritation hos oss tittare så förstår vi att George Michael är den som står för de faktiska uppoffringarna i Arrested Development. Och nu börjar ni koppla nyckelord som "offer" och "ende sonen" och det ena leder till det andra, men då har ni missuppfattat. Överteoretisera inte - det är bara en sitcom. Men världens genom tiderna bästa.

/Gästbloggare M

fredag 24 april 2015

blå flicka - en roman i Göteborgsmiljöer

Jag fullkomligt älskar omslaget på Ana Porss nya roman Blå flicka. Tyvärr tänkte jag inte på att kolla vem som gjort bilden innan jag skickade iväg mitt inbundna exemplar men den bara andas Göteborg. Det gör Ana Porss text också, berättelsen om staden i slutet av 70-talet där den unga kvinnan Margot bor med sin son.

Hon är förfärande ensam och den dagen hon möter Ella i Slottskogen så förändras allt. Hon umgås med den gamla änkan och tillsammans ger de varandra kraft och mening. Sommarveckan i Ellas stuga på skärgårdsön blir avgörande för Margots framtid. Livet med maken Ernst är rent av förfärligt, han är författare gubevars och får sin bästa inspiration på krogen. Oj, vad förbannad man blir på den sorten ... Ändå så krävs det något alldeles speciellt för att Margot ska våga slå sig fri. Hon har upplevelser som sitter hårt fast i henne och visst ska man vara en duktig flicka. Visst ska man väl lyda och göra det som man förväntas göra - oavsett om man själv inte vill?

Ana Porss har skrivit en lättläst roman om hur den ryggsäck man bär med sig i livet kan kännas mycket tung och ändå nästan omöjlig att hänga av sig. Margot har stoppat ned den blå indianen i sin ask och stängt locket. Hon lever i en förlamande otrygghet efter föräldrarnas död och i en ensamhet som verkar omöjlig att bryta. Hon håller sig samman sig med rutiner i hemmet och vad gör man inte för att bli lite älskad? Eller omtyckt, eller åtminstone behövd?

Några gånger i den här romanen glimmar det till av värme och hopp, kärleken till sonen är gränslös och man gör inget annat än att önska både Margot och hennes son en fin framtid. Det är tecken på en bra roman, jag har engagerat mig i Margots livsöde på ett sådant sätt att hon känns som en vän. En sån där vän som man önskar allt gott.

torsdag 23 april 2015

bokcirkel hos Lundströms på gång


Ni missar väl inte, på lördag sätter bokcirkeln om älskade Nalle igång.
Hos Lundströms. 

mitt liv som gift - en ljudbok att fnissa åt

Varning! Jag har lyssnat på Anna Mannheimers egen inläsning av sin bok Mitt liv som gift och man bör helst inte sitta på en spårvagn eller vistas på annan allmän plats. Det kan liksom hända att man får en sån där attack ni vet. Fnissattack alltså!

Om man som jag är i medelåldern och dessutom gillar vardagskåserier med rejält djup, då är verkligen Annas bok för dig. Klicka dig in till Kulturkollo. Där kan du läsa en liten intervju med Anna och dessutom vinna boken. Bara gör't!

onsdag 22 april 2015

trädgårdsföreningen - platsen att vara på


Tony Cragg ställer ut 6 stora bronsstatyer i Göteborg i sommar.
Tre i Trädgrådsföreningen och tre på Göteplatsen. 

favorit i repris: världens tre roligaste böcker

Det är inte ofta man läser en rolig roman, eller hur? Nu menar jag rolig på riktigt (eller kanske menar jag egentligen komisk) så att man skrattar högt. Några exempel på vad som inte kvalificerar sig trots att det är bra:


- Igenkänningshumor. Med tanke på att jag strax skall göra en lista här så är Nick Hornby ett bra exempel i mitt fall (liksom för de 95% av de svenska männen som har en tendens att nörda in sig på saker). Min favoritpassage i High Fidelity är när berättarjaget ringer tillbaka till journalisten för att han har ångest över att ha förbisett något när någon äntligen var intresserad av en lista. Då flinade jag, men det räcker inte som sagt.

- Humor som mest bygger på udda personligheter. Ta Erlend Loe t ex. Skön berättarstil, dråpliga situationer och dråpligt persongalleri som sagt. Nope, räcker inte (har inte läst Paasillina, men skulle gissa att han sorteras här också).

- Absurd och/eller intelligent humor. Här dödas det älsklingar för att verkligen visa på att den här listan är helt objektiv. Kurt Vonnegut, gamle husgud, du platsar inte. Alltså, jag kan återberätta Billy Pilgrims bortrövande till den där planeten där han placerades på zoo tillsammans med världens sexigaste filmstjärna och fick barn med henne och skratta sönder historien, men när jag läste den log jag och mös jag och lärde mig saker om människor, men jag skrattade inte högt.

Mer lågmäld humor eller indirekt humor kan vi avfärda direkt och då återstår tre böcker. Vi tar dem i kronologisk ordning:


- Moment 22 (Joseph Heller). Skrivs det kultböcker nuförtiden? Om någon skrev en bok om krig och skruvade och skruvade berättelsen runt de personer som är satta att verkställa kriget i ett absurt anonymiserat regelverk tills läsaren vrider sig av skratt trots den allvarliga grundtonen så hade det nog blivit kult även idag. I alla fall om titeln sedan införlivats i språket för att sätta ord på det tillstånd boken beskriver. Det här är stor litteratur, men dessutom hysteriskt roligt.

- Dumskallarnas sammansvärjning (John Kennedy Toole). Historien om författaren är väl inte den muntraste, men att hans mamma efter sonens självmord fick den här farsartade historien publicerad ger lite extra tyngd åt antihjältarnas antihjälte Ignatius J. Reilly. Som om Ignatius skulle behöva mer tyngd än den som springer ur den självpåtagna rollen av kulturens och moralens väktare utövad från pojkrummet och närd av omvärldens dumhet och förfall. Någonstans i skarven mellan de stora tankarna och den lilla världen blir det här oemotståndligt roligt.

- Excelsior (LOB). Göteborgs bidrag till världslitteraturen. Minns fortfarande när jag direkt efter köpet satt vid Kopparmärra, göttade mig i solens sken och skrattade så jag grät ett par sidor in i detta mästerverk. En orgie i småsinthet, personangrepp, kvinnofientlighet, hybris och allmän politisk inkorrekthet från världens centrum, dvs Kortedala Torg. Det är högt och lågt, ojämnt och man vet inte vad i denna harang som är författarens egna åsikter och vad som är en fiktiv inblick i en sjuk hjärna (man vill gärna hoppas på en övervikt åt det senare), men med jämna mellanrum är det alldeles underbart.

That's it. De är faktiskt bara tre. Och förlåt än en gång, Kurt.

/Gästbloggare: M

- repris från 2011 -