fredag 18 september 2020

vi firar övervintra!


Igår hade Therese Widenfjord releasefest för sin diktsamling Övervintra det var fint att äntligen få träffas och göra något bokligt. Passande nog så var mötesplatsen Majornas böcker och kaffe som är en härlig liten bokhandel i superfin miljö. Therese berättade personligt om hur skrivandet av dikterna i samlingen var ett sätt för henne att sakta ta sig tillbaka till livet efter en svår utmattningsdepression. När man läser dikterna så förstår man känslorna som ryms i dem är grundade i erfarenheter och upplevelser som både upprör och berör och jag hoppas att den vackra lilla boken når ut till många läsare!   




torsdag 17 september 2020

Häng med på bokmässestafett!


Alldeles, alldeles snart är det dags för bokmässan och även om det finns en hel del att säga om att det inte är som vanligt och att det finns mycket att sakna så blir det ändå en mässa. Bokmässan heter i år Bokmässan Play och kan ses digitalt, det finns en hel hög intressanta seminarier att välja på och i och med det digitala behöver vi för en gångs skull inte irritera oss över schemakrockar (alltid något!). 


En sak som årets bokmässa saknar är förstås den där särskilda känslan - pirret i magen innan när allt ska packas och planeras, alla upplevelser och möten, överdyra luncher och fantastiska samtal. Vi vill gärna försöka återskapa litegrann av den där särskilda känslan med en bokmässestafett och hoppas att du vill vara med. Om du vill vara med och skriva ett inlägg om bokmässan på din blogg eller kanske bomba oss alla med bilder på Instagram på lördag den 26 september skickar du ett mail till anna at joholofsson.se


Mejla senast 25 september kl.18 så får du en publiceringstid av mig. Hela listan med deltagare hittar du sedan här och hos på lördag morgon. Tagga dina inlägg med #bokmässestafett2020 i sociala medier så att vi kan hitta varandras inlägg. 


Välkommen med din anmälan!


hälsar


Ulrica, Linda, Helena och så jag: Anna.



en obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig

Idag är det på dagen sex år sedan min pappa dog i sviterna av en spridd cancer och jag mindes att jag skrivit ett inlägg på Kulturkollo som kanske skulle passa att reprisera. Häromdagen var J och J i svampskogen i Fullestad och det är ändå fint att mina barndomsskogar blir besökta då och då. De allra bästa kantarellställena förblev hemliga men skogen är ljuvlig. 














Bild: Beskuret omslag hämtat hos Schildt & Söderströms förlag

"En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig."

Så börjar min favoritbok av Tove Jansson och i den möter vi ett helt fantastiskt porträtt av en pappa som hamnat i en veritabel medelålderskris. Pappan och havet kom 1965 och har en pendang i den vemodiga och sorgliga Sent i november och visst måste jag skriva lite om Tove Janssons värld här på Kulturkollo när det i år är 100-årsjubileum. Vill man resa med till Toves egen ö så har Boktok 73 skrivit så fint om sitt besök där, tillbaka till pappornas pappor: Muminpappan.

Tove Jansson tar i Pappan och havet oss med på en humoristisk och gravt allvarlig resa och låter muminpappan ge sig ut på äventyr. Livet har gått i stå för pappan, han är inte längre riktigt behövd hemma i Mumindalen och han bestämmer sig för att återse sin ungdoms fyr. Där ska han ordna det för familjen och de ska alla få en, med det närmast uttjatade ordet, nystart. Hela familjen inlemmar sig i pappans planer och gör allt för att han ska känna sig både kunnig och viktig men livet på ön längst ute i havsbandet blir inte riktigt vad han tänkt sig.

Min egen pappa blev inte 100 år, inte ens 7o men just det där att känna sig nödvändig, behövd och till nytta, det kan jag känna igen. Han som alltid ville ha något för händer. Muminpappan är drömsk och funderar över fjärran land, på så vis var de olika, men uppfinnarjockar var de båda. Man kan ta en liten mojäng och svetsa på en annan mackapär och så vips har man uppfunnit något alldeles nödvändigt som man inte ens visste att man behövde. Nyfikna och oförvägna var de båda också. Tänka sig  att ta med sin familj i en liten båt för att bo på en fyr utan att fundera på konsekvenserna, för att skapa lite spänning i livet. Det skulle min pappa också kunnat gjort.  Eldandet och experimenterandet å så kikarna, att spana över horisonten, det förenar dem båda. Så är det med papporna i litteraturen och i verkligheten.  Riktigt bra böcker har den förmågan, att alla kan känna igen sig.

Det här är en bok för alla pappor, för alla som har eller haft en pappa, för alla som saknar eller sörjer en pappa. Jag förundras över hur underbara de här böckerna är: kloka och humoristiska, poetiska och rytmiska, klarsynta och med psykologisk skärpa. Lyssna till Tove som läser det första kapitlet och njut! Fortsättningen hittar man hos Yle.

onsdag 16 september 2020

En stund är vi vackra på jorden - Ocean Vuong

Repris från Kulturkollo, ursprungstexten publicerad den 28 april 2020.  

 

“Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet. 

Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den.”

Orden är Little Dogs, han skriver ett långt brev till sin vietnamesiska mor som varken kan läsa eller skriva. Han skriver till henne för att få sorterat sina tankar och för att övertyga sig själv att han lyckades genomleva sin barndom och ungdom och faktiskt komma ut levande till vuxendomen. Little Dog växer upp Hartford, Connecticut tillsammans med sin mor och sin mormor. De lever emellan kulturer och Little Dogs fasta punkt är mormor Lan. Hon tar hand om honom, skyddar honom från hans mammas vredesutbrott och ser till att han kommer till skolan. Den lille pojken förökar anpassa sig till det amerikanska livet men han känner sig annorlunda och han lever för att vara till tjänst. Han underkastar sig sin mors nycker och när han i tonåren upptäcker sexualiteten så underkastar han sig sin pojkväns krav och behov. Vad han själv vill är underordnat och det här vore en väldigt svart berättelse om man inte redan när man börjar läsa förstår att det gått bra för pojken. Han är nu en man som skriver ett brev till sin mor och trots att många av hans vänner dött av missbruk så har han lyckats med studier och lämnat sin barndom bakom sig.

Jag ska erkänna att mina känslor för den här texten är dubbla. Det finns några scener i den här romanen som jag aldrig glömmer, de är så råa och så naket skildrade att jag nästan fick skumläsa. Om man snabbt läser titeln så kanske man kan tänka sig att det är en kärleksroman. Det ska man inte missta sig på utan man ska ställa in sig på att det är en ärlig och ganska brutal berättelse om en pojke som växer upp i utanförskap, han både vietnames och homosexuell i en stad i mellanvästern och livet blir inte enkelt. Som tur är finns det ett bibliotek, en låtsasmorfar och en mormor som gör livet lite mer uthärdligt för Little Dog. Det, och det vackra precisa språket, gjorde att jag läste klart.

Ocean Vuong är en av de internationella författare som skulle kommit till Sverige under våren och jag skulle gärna velat höra honom berätta om sin roman En stund är vi vackra på jorden.  Någon gång ska jag absolut resa till Vietnam (det är nästa långresa som jag planerat) men när det blir vet ingen, i väntan på det så lyssnar jag på Vuong när han berättar om skrivandet av sin roman.

https://www.youtube.com/watch?v=rw_fvL95gFk

tisdag 15 september 2020

Lisa och Lilly - Mian Lodalen



Om en dryg vecka ska vi bokcirkla Mian Lodalens roman Lisa och Lilly med bokbubblarna så det blir bara en kort reflektion så här innan träffen. Lisa och Lilly är två unga kvinnor som hittas dränkta sammanbundna med en hattslöja i september 1911. Romanen är Lodalens försök att skriva en berättelse som bygger på ett verkligt kriminalfall och jag förstår av texten hos förlaget att det kommer fler böcker där huvudpersonerna hör till det som vi i dag skulle benämna HBTQ. 

Berättelsen om Lisa och Lilly börjar en kväll på dansbanan, de får syn på varandra och vet direkt att de hör ihop. Lisas föräldrar tror att nattsuddandet beror på en pojke och Lisa kan passande presentera Fritjof, socialist och telegramutdelare, för sina religiösa och oroliga föräldrar. Lilly och Lisa är förtrogna och förälskade och det blir allt svårare att träffas när hösten kommer.  Livet på Södermalm handlar mest om arbete och Lisa hjälper sin mor med ärenden då och då. Bland annat så ska hon leverera sömnad till målaren Eugen Jansson och Lisa förstår att det kan finnas fler som hon och Lilly, sådana som älskar någon av samma kön och Jansson lånar ut sin lya till de två ungdomarna. Föräldrarna hittar dem och livet blir allt svårare, ska de foga sig och faktiskt välja varsin pojke och stadga sig?

Flickorna har en önskan, det är att få ligga i samma kista och inte ens det kan de förunnas. Jag skrev tidigare att Lodalen har försökt att skriva en true-crimeroman som utspelar sig i historisk tid och nu är jag bortskämd. Min senaste läsning i genren var Söndagsvägen av Peter Englund, det är en fantastiskt bra bok som i sin text rymmer en hel tid, ett helt sätt att tänka. Jag är inte lika förtjust i Lisa och Lilly, det är något med språkbruket som skaver rejält. Det är ju alltid ett aber att skriva trovärdigt om en annan tid med ett läsbart språkbruk, Hilary Mantel skriver om Tudortiden så att det jazzar och svänger och man bara tror på hela grejen, Englund skapar en värld som man genast känner sig trygg och hemma i och det krävs så förfärligt mycket för att lyckas med det. Tyvärr tycker jag inte Lodalen lyckas alls, kanske var det för att jag lyssnade på en författarinläsning och den var inte bra. Tyvärr. 

Idén med att lyfta upp historiska händelser i ett HBTQ-perspektiv är mycket spännande och jag berördes av berättelsen om de två unga flickorna som bara ville vara tillsammans men synd på så rara ärtor. Det blev inte i min smak,  undar vad mina bokcirkelvänner tycker?  

Har man lust så kan man lyssna på Mian Lodalen när hon pratar om boken på Bokmässan Play. Söndag 27 september kl 15.30 är det dags! 

måndag 14 september 2020

varje dag - ett nytt konstverk!



Tänk att jag är så lyckligt lottad att jag har ny konst utanför mina fönster - varje dag! Ikväll var ljuset extra fint och inget foto gör det rättvisa. 

söndag 13 september 2020

här brusar strömmen förbi - Stina Ekblad

Se här är evighetens strand, 
här brusar strömmen förbi, 
och döden spelar i buskarna 
sin samma entoniga melodi. 

ur Ankomst till Hades, Landet som icke är  av E. Södergran 


Så underbart personlig, smart och välformulerad den är Stina Ekblads självbiografiska bok Här brusar strömmen förbi. Med avstamp i kärleken till poesin och dramatiken, i polemik med de texter som hon under sin långa teaterbana har läst och framfört så berättar Ekblad om sitt liv och uppväxten som småbrukardotter i Österbotten. Uppväxten i små omständigheter ganska snart efter krigsslutet erbjöd möjligheter till utbildning och trots att Stina inte hade något finkulturellt kapital med sig så drömde hon om att skriva poesi och blir författare likt Edith Södergran eller Karin Boye. Hon blev skådespelare med en formidabel karriär och i boken framtonar bilden av en kvinna som alltid tagit mycket seriöst på sina uppdrag, som velat visa sig värdig att höra till och som då emellanåt uppfattats som högdragen eller pretentiös. Hon beskriver sig själv som en skådespelare som är buren av texten, hon gillar inte att improvisera och hon vill alltid vara väl förberedd. Ha kontroll. 

Det är en städad och ambitiös bild av livet som vi får läsa, få svårigheter ryms och inget alls från det vuxna privatlivet får jag som läser veta. Hon håller sig strikt till sitt professionella liv och det är tillräckligt intressant men visst funderar jag över om den här seriösa och dedikerade kvinnans yrkesliv ens kunnat förenas med ett privatliv.  Det hade varit intressant att veta vilka val som hon gjort, vad hon kanske har behövt välja bort för att kunna leva sitt yrkesliv fullt ut. Med det sagt så älskar jag formen där utdrag ur hennes dagböcker blandas med dikter som format henne, resonemang om de roller hon tolkat vid sidan om anekdoter från uppläsningar och minnen från somrarna hos mostrarna där man fick klä ut sig i deras klänningar och befinna sig i en annan tid. Klippa ut klippdockorna, ge dem ett namn och en personlighet och uppfinna deras liv, som på teater. 

Att stanna tiden en stund, resa i tiden och hur tiden går är ett återkommande tema i boken och tankarna om åldrande och hur möjligheterna till roller för "gummor" är allt mer begränsade, sådana reflektioner placerar texten i nutid men det är Stinas barndom och uppväxt som riktigt fångar mitt intresse. Stina Ekblad läser själv sin text och hon gör det på sitt alldeles speciella sätt, skådespelarskans. 

Bildkälla: Weyler Förlag 

lördag 12 september 2020

sanningens kalas - Marie Lundström


Marie Lundström debuterar med Sanningens kalas och den höll mig sällskap under gårdagen. Jag läs/lyssnade och kanske blev min läsning lite splittrad för när jag läst klart så kände jag lite jaha. 

Blev det så här? 

Isabel är 48, har man och barn och ett arbete på Stockholms stadshus som hon trivs med och så drabbar förälskelsen. Tvivlet slår till, hur ska hon fortsätta leva sitt liv? I det trygga välkända eller ska hon agera på sina känslor? Hon vet inte om mannen verkligen skulle välja henne om det blir skarpt läge och är det värt att sätta allt hon har och vet på spel för att uppleva förälskelsen igen. Hur kan man veta att inte den går över och så är man i en ny relation som lunkar på, är trygg och bekväm men inte alls spännande. Helst skulle Isabel vilja fråga sin mamma om råd men sanning att säga så är mamman ingen lyssnare. Hon är en pratare och inte förrän hon blir allvarligt sjuk så tystnar hon. 

Med ett bildrikt språk, dråpliga vändningar och drastiska handlingar så skildrar Lundström den medelålderskris som drabbar ganska många sådär mitt i livet. Isabel har förlorat sin älskade pappa, han som hon kunde vara med i tyst samhörighet, mamman behöver stöd i sin sjukdom och rastlöshet, barnen har sitt, arbetskamraten vill ventilera sin otrohet och livet handlar ganska lite om Isabel. Hon drar till en ö utanför Italiens kust för att sortera sina tankar och skriva och det är det som blir romanen.  Dags att försöka hitta fram till sanningen, som den är just nu. 

Hur den är imorgon vet man inte. 

torsdag 10 september 2020

apan i mitten - Stephan Mendel-Enk


I min hylla står Med uppenbar känsla för stil, Tre apor och Meningen med jobbet av Stephan Mendel-Enk. Självklart kastade jag mig på Apan i mitten när den nu släpptes på streamingtjänsten och jag gillar att det är Mendel-Enk själv som läser ljudboken. Man kan då inte lyssna på 1.5 hastighet för han är en snabbpratare men det är underbart att höra dialekt och uttryck som utgör så stor och viktig del av den här romanen. Jag har således lyssnat på en bok på vanlig hastighet och jag har blivit både underhållen och fått mig en dos göteborgsk humor, lite lagom mycket korpfotboll och en uppväxtskildring som är helt magiskt fin.

Centralt i Mendel-Enks roman är den judiska tron och hur den påverkar familjens liv. Man ska ha läst om den judiske pojken Jacob i Tre Apor först för att riktigt hänga med, nu är Jacob tonåring och hans föräldrar han skilt sig och pappan har tragiskt dött. Storebrorsan är i Israel och drömmer om flyget, mamma har gift om sig med Ingemar, som vill fira jul. Livet pågår i skola och i det judiska fotbollslaget som harvar i division 8 och allt är berättat på ett så drastiskt och tragikomiskt sätt att man bara kapitulerar. I tonåren som vi får följa skall Jacob finna sin identitet och barndomens självklarhet i att vara jude är inte längre helt självklar.

Tre Apor och Apan i mitten är två romaner som jag verkligen rekommenderar, självklar läsning för alla Göteborgare och för alla andra. Läs!