måndag 25 juli 2016

nyplanterat



if I knew you were going to be this beautiful I never would have let you go

Romanen med årets längsta (?) titel är läst och vilken bok!

Nu kommer här bara en lite kort text eftersom det här är bokbubblarnas nästa cirkelbok och jag brukar vänta med att skriva allt för mycket innan vi ses. Kan ändå inte hålla mig,  jag kastas rakt in en liten,  kuststad bortglömd av Gud utanför NY på tidigt sjuttiotal. Badorten med sin strand hade sina glansdagar på 20 och 30-talet och det forna badhotellet har förvandlats till ett ställe där man kan få husrum för några dollar. Berättaren är Katie  och hon är just på väg att ta examen från high-school, extrajobbet på den lokala matvaruaffären är ett sätt att få ihop pengar så att hon kan träffa sina vänner på kvällarna och hänga på hotellbaren. Och sukta efter Luke, han som just kommit tillbaka från Vietnam och som sen dess inte är sig lik.

Om man tänker sig att man hamnar mitt i musikalen Hair så får man lite känslan av den här boken. I de olika kapitlen får man lära känna Katies olika vänner och alla är de väg att bli vuxna. Några har fått bli det alldeles för fort genom att strida för sitt land, andra har blivit ofrivilligt gravida och spriten och drogerna flödar. Någonstans i detta myller av ungdomar och deras familjer så återkommer Katies längtan efter att finna sin bakgrund och höra till. Trots att hon bott länge i den lilla orten så är hon inte  självklart med i gängen, hennes föräldrar är välutbildade och hon själv har någon slags ambition. Dessutom vet hon att hon är adopterad, hon är vald av sina nuvarande föräldrar men bortvald av sin biologiska mamma och det skaver.

Det som jag gillar extra mycket med If I Knew You Were Going to Be This Beautiful I Never Would Have Let You Go av Judy Chicurel  är formen. Varje kapitel har sin egen rubrik och handlar om någon av Katies vänner eller en särskild händelse under Summer of 72. Nästan, nästan att man skulle kunna kalla dem noveller. Det är något som vi får prata om när vi ses, bokbubblargänget och jag. Boken är dessutom fylld av referenser till både musik och film, sån't är jag dålig på att snappa men som tur är så finns det en lista längst bak i boken med jukeboxlåtar. Jag väljer Katies homosexuelle kompis Georgies favorit: Rod Stewart med Maggie May




söndag 24 juli 2016

louisiana literature uppsnack: 4


Vid sidan av Linn Ullamn så har jag en absolut favorit av de besökande i år och det är Abdellah Taïa. Jag har skrivit om hans senaste roman på svenska Ett land att dö i tidigare idag och det passar fint att också länka till mina texter om hans tidigare romaner. Läs gärna vad jag skrivit om




Taïa är homosexuell och muslim från arabvärlden och han är mycket aktiv i samhällsdebatten. Man kan ofta läsa hans texter på kultursidorna, senast var det i DN man kunde läsa hans tankar om dåden i Orlando. 

ett land att dö i - nytt från Abdellah Taïa

Ett land att dö i är Abdellah Taïas fjärde roman som översätts till svenska och det här är en roman som kräver full koncentration av läsaren. Taïa har lämnat det tydliga självbiografiska berättandet som präglat hans tre tidigare romaner och utforskar nu en marockansk kvinnas liv, drömmar och önskningar. Mest av allt kanske Zahira önskar sig ett land att dö i, en plats där rotlösheten, rastlösheten och utsattheten inte längre finns. En plats där man inte behöver spela några roller och bara vara i kärlek. I underkastelse av fri vilja, av kärlek och inte av nöd.

Zahira lever i Paris och arbetar som prostituerad, hon säljer sig allt billigare desto äldre hon blir. Allt för att försörja de där hemma i Marocko. Hon blir vän med flera unga män och den som man mest lär känna är Aziz, en transkvinna som är på väg att göra en könskorrigering. Styckena där man kan läsa om Aziz förvirring kring sitt könsbyte och hur hon befinner sig i en tomhet som är omöjlig att fylla ut är de sidor som jag har kladdat fulla med understrykningar. Där brann berättelsen till i min läsning, också delarna som skildrar Zahiras barndom och hur hon ser upp till sin släkting Zeinab fångar mig. Utöver det så upplever jag den här romanen att för fragmentarisk. Jag har i Taïas tidigare böcker uppskattat just att lägga pusslet, att tänka själv och att han som författare litat på min förmåga att göra just det. Men, i den här boken gick jag lite bet. Jag fick läsa, läsa om och eftersom berättaren skiftar, det hoppar i tid och rum samt skiftar mellan dröm och verklighet så var det en krävande läsning. Inte sagt att att den var på många ställen både otroligt vacker och på andra ställen brutalt upprörande. Aziz frågar sig själ genom romanen: vem ska jag vara? Vem skall jag efterlikna nu? Svaret på den frågan kommer i stycket om den algeriska filmstjärnan Isabelle Adjani.
Adjani spelar inte. Det är hennes stora styrka. Hon är oförmögen att spela. Hon är. Hon är. Det vet vi. Det förstår vi. 
För mer ingående text om romanen tycker jag att alla ska läsa recensionen i DN. Extra spännande är det att konstatera att Abdellah Taïa kommer både till Louisiana Literature i augusti och till bokmässan i september. Flera chanser att lyssna till en mycket spännande författare och filmregissör med en alldeles unik röst i litteraturvärlden alltså. Jag ska lyssna - absolut!


lördag 23 juli 2016

en plats i skuggan


Igår var det en dag på sjön och idag hittar jag min plats i skuggan på verandan. I regn och sol, alltid är den perfekt! Nu är det bloggande, planering inför kommande bokevent och lite allmänt fix som ska göras. Till och med betala räkningar är ganska najs i den här omgivningen. 

gånglåt - som hon skriver Elin Olofsson!

Gånglåt är Elin Olofssons tredje roman och den har alldeles i dagarna kommit både som pocket och ljudbok. Jag har lyssnat på den det senaste dygnet och som hon skriver! Lyckos er som har den här fina romanen framför er. Såriga relationer som är gestaltade så på pricken att man bara är där, hatkärleken till hembygden och landsbygden och kärv värma. Ska ni bara läsa en svensk relationsroman den här sommaren så är det givet att det måste bli Gånglåt.

Det hela utspelar sig i Jämtland och till den gamla släktgården har den något bedagade musikstjärnan Salida kommit för att bo hos sin syster och skriva berättelsen om sitt liv. Inte ska hennes liv som artist få falla i glömska även om hon numer har allt svårare att uppträda. Luften räcker inte till och glamouren har falnat. Till hjälp ska Salida/Sonia ha sin systerorter Jenny och konflikten mellan systern som blev kvar och systern som lämnade och blev stjärna i folkparkerna finns som grundton genom hela berättelsen.

Jag läste någonstans att det här är en gånglåt i moll. En skildring av tidens obevekliga gång som efter ett antal refränger slutligen ändå någonstans måste ta slut. Nu låter det på min text som om att det här är en genomsorglig bok, vilket det inte alls är. Där finns sylvassa kommentarer som träffar så perfekt i prick att man småler och konstaterar att landsbygden är sig lik. Västergötland eller Jämtland, same same.

Vi har en fin text av Elin Olofsson på Kulturkollo där hon skriver om sitt skrivande. Läs gärna den!

Min favoritgånglåt får avsluta. Jag har hört J spela den så många gånger och kanske, kanske finns den till och med på någon filmsnutt i gömmorna. Nu blir det istället :



fredag 22 juli 2016

äntligen varma kvällar!


Eva Larsson - skulpturer att fascineras av

Ibland dykar man bara in i något som inte var planerat, så var det när jag stack in nosen i gallerit i Skärhamn på väg till Poke-stoppet (för mig) och glasstoppet (för M). I fönstret mötte mig fantastiska små skulpturer av Eva Larsson. Mina foton gör dem inte rättvisa så jag länkar till hennes egen hemsida. Oj, så fina! Jag skulle gärna se hennes verk i större format på Pilane - det vore en fantastisk miljö.


alla dessa hemligheter - en svensk feelgood i sydfransk miljö

Alla dessa hemligheter av Annika Estassy är en snabbläst och småcharmig feelgood om Louise som plötsligt blivit änka. När begravningen varit och ekonomin ska börjas göras upp inser hon att Konrad, hennes man sedan 35 år, gjort många dåliga affärer. Så många att hon nu står alldeles utblottad. Inte bara har Konrad bedragit henne i alla år, han har också agerat i lagens gråzon. När sedan journalister börjar rota i affärerna bestämmer sig Louise för att lämna bag-in-boxen i det vackra trähuset, lämna sin fantastiska trädgård och resa till sin syster Carina. Hon bor i en by i södra Frankrike och de har inte haft kontakt på mer än 20 år, inte egentligen sedan föräldrarna dog och barndomshemmet såldes.

Utan att berätta för vänner och sina tre döttrar vart hon tagit vägen så drar hon från Sverige och den charmiga delen av historien kan börja. Den om livet i den sydfrankska byn. Romantik lurar runt hörnet och allt man kan köpa på byns bageri smakar himmelskt. Dessutom är det vinplockningstid, det rustas för bröllop i byn och  allt är precis sådär franskt så man bara njuter.

Jag gillade särskilt de franska miljöerna i den här romanen, men några av alla hemligheter som avslöjas kunde faktiskt i min bok kvittat. Jag kan tycka att det ibland blir lite för mycket drama men det hör väl genren till. Allt elände som kan hända ska göra det och sedan ska det sluta med nåder trumpeter och fioler. Jag själv och Louise är ganska jämnåriga och kanske var det därför som jag störde mig lite på att Louise efter 35 års äktenskap inte har en aning om makens affärer, det känns liksom inte som att ett par som är under 55 skulle leva så. Det känns inte 2016 utan mer som för 50 år sedan, ute heller känns tanken på att en graviditet på tidigt 80-tal skulle automatiskt leda till äktenskap ... Utan de här komponenterna skulle det inte blivit någon roman, jag fattar men lite stör de värderingarna mig.

Samtidigt finns där många, många detaljer i den här romanen som jag nickar igenkännande åt (behovet av att plantera tulpaner är en) och de trassliga relationerna med systern, barnen och väninnan är fint beskrivna. De kunde gärna ha fått ta mer plats, romantiken lite mindre ...