onsdag 2 september 2015

hausfrau - passion och passivitet

Åh vad jag ångrar att jag inte skrev om hausfrau för en månad sedan när jag precis hade läst den. Det är nämmeligen precis en sådan bok som man blir totalt uppfylld av. Känslan av den klaustrofobiska miljön i det schweiziska förortslivet kröp under skinnet och jag var mest förb***ad hela tiden på Anna. Och på Bruno, bankmannen som hon gift sig med. Hon heter Anna, som jag, huvudpersonen i den här romanen. Hon är amerikanska och när hon blev blixtförälskad i Bruno så fann hon sig plötsligt gift i ett främmande land och bosatt några hus från sin svärmor, bredvid kyrkan där svärfar varit präst. Tre barn har det blivit, två pojkar i skolåldern och en liten bebisflicka, och för att hon ska kunna delta mer i samhället så har maken bestämt att Anna ska gå på språkkurs. Hon ska lära tyska, ta sig ur sin passivitet som hemmafru och kort sagt, hon ska rycka upp sig.

Passivitet och passion börjar likadant konstaterar Anna i den här romanen och på tyskakursen möter hon en man som åtminstone för stunden kan få Anna att leva upp. Mötena med honom (och andra älskare) blir ett sätt för Anna att hålla ledan borta, ett annat sätt är sessionerna hos psykoterapeuten. Återkommande stycken i den här romanen handlar om när Anna diskuterar ett särskilt ord med sin terapeut och de avsnitten tycker jag personligen är mycket läsvärda. Där någonstans vaknar språknerden i mig. Likadant när Anna går till sina tyskalektioner och funderar över språket. Det kan se ut såhär:

ALLA DE FEM VANLIGASTE tyska verben är oregelbundna. De följer inget böjningsmöster. Att ha. Att vara tvungen. Att vilja. Att gå. Att vara. Ägande. Tvång. Längtan. Flykt. Existens. Alltsammans begrepp. Och oregelbundet. Verb som är otillräcklighetens kulmen. Livet är förlust. Återkommande, regelmässig förlust. Förlusten följer inte heller något mönster. Man överlever enbart genom att minnas hur. 

Det vilar en känsla av förlust över hela den här romanen och visst kan man gissa att det är något som gjort att Anna hamnat i ett kallt äktenskap i främmande land men Anna är en svårälskad karaktär, jag gillar henne inte. Punkt. Hon är på randen till en kronisk depression, ja visst, men hur självisk får man bli? Man (jag) kan ju bli närmast tokig på hennes sjävcentrerade sätt och särskilt provocerad blir jag av hur hon lämnar sina barn.

Jag vet att Jill Alexander Essbaum är på gång till Stockholm om ett par veckor. Säkert lär vi höra mer om hennes bok i svenska medier snart!


måndag 31 augusti 2015

vinn en biljett till bokmässan!


Det slutna ögat - Bauer i högform

Det slutna ögat är en bok där man hittar alla Belinda Bauers numer välkända kännetecken. Hon skriver deckare med en krypande psykologisk och mycket otäck grundton. Nästan alltid med barn som offer och så också denna gång. Boken börjar med att Anna ligger ute på cementplattan till uppfarten och polerar de fem små fotavstryck som finns där. De är det sista som finns kvar av hennes lille som Daniel som försvann spårlöst ett antal månader tidigare. Hennes man James är förtvivlad, han förstår inte hur han skall kunna få tillbaka den fru som han älskar.

Samtidigt sitter poliskommisarien Marwell (osäker på stavningen eftersom jag lyssnat men jag tror att det är hans namn) med ett olöst fall. En 11-årig flicka: Edie försvann för mer än ett år sedan och hennes kropp har aldrig hittats. När den lille Daniel försvinner så undrar han om de två försvinnandena möjligen kan höra samman.

Som en extra komponent i den här mycket välskrivna deckaren så tillför Bauer ett medium som säger sig kunna se bortom den verklighet som de flesta av oss andra kan se. Det slutna ögat kanske också kan se? Kanske det också kan hjälpa till så att barnen kan komma till rätta? Sådant nonsens avspisas direkt av poliskommissarien som tycker att det är humbug men kanske bör man lyssna på den inre rösten trots allt?

Det här är en mycket fin skildring av hur en mor vacklar på vansinnets rand när hennes barn försvunnit. Vad är vansinne och vad är klokskap? Där finns fler scener runt mammans förtvivlan som jag tyckte var mycket gripande. Nu berättar jag inte mer för då förstör jag läsningen för er andra men jag kan igen konstatera att Belinda Bauers böcker är så mycket mer roman än deckare. Där förkommer ett brott men det är människorna man minns. Väldigt, väldigt läsvärt!

söndag 30 augusti 2015

Kina och Kuba i samtal


Eller kanske inte Kina och Kuba precis utan Leonardo Padura från Kuba i samtal med Yan Lianke från Kina. Trots besvärligheter med språken så blev det här ett av festivalens mest minnesvärda samtal. Det var mycket spännande att höra två författare från två kommunistiska länder samtala om skrivande och litteratur. Det var första gången de möttes på en scen och de var båda mycket nöjda med det.

Lianke berättar att han är uppvuxen med att se Kuba som en lillebror, inte alltid så väluppfostrad men ändå så tillhör Kuba den kommunistiska familjen. När nu Kuba och USA har öppnat för diplomatiska förbindelser så känns det som om att Kina har mistat sin bror. Lianke vill gärna resa till Kuba för att se landet och Padura menar att han då får skynda sig. Kuba har öppnat sig alltmer mot väst och många av de värden som det slutna samhället står för är på väg att försvinna. I Kina ses en cigarr från Havanna som något alldeles extra, bara för dignitärer och Padura kontrar snabbt med att alla de kinesiska produkter som svämmar över Kuba oftast inte fungerar ... Så'n är den kapitalismen.

De var rörande överens som att oavsett Kuba eller Kina så lever de i en fabricerad lögn. De menar båda att en författares uppgift i länder som deras är att föra fram människornas sanning, det som står i tidningar och visas på TV är inte alltid detsamma som befolkningen upplever. Lianke säger att god litteratur är den som använder en röst som kan tala om det som finns inombords. Kan man inte tala öppet så kan man kanske skriva om det. I litteraturen finns själens sanning - inget är förställt. Han avslutar samtalet med att poängtera att vad en kines tänker det vet ingen. 

Padura i sin tur menar att god litteratur är den som talar om mänskligheten och dessutom är vacker. 

Det passar som en bra slutkläm för min rapportering från Louisiana Literature. Nu är det bokmässan nästa och sen förstås Stockholm i oktober. Klart att jag skriver, läser ni?

ingenting är glömt - en ny deckarduo gör entré

Adam Sarafis är pseudonym för den svensk/nyazeeländska författaren Linda Olsson och den nyazeeländska manusförfattaren Thomas Sainsbury och jag tycker att formatet "skrivet för att passa tv" lyser igenom på ett positivt sätt i den här deckaren som utspelar sig på andra sidan jorden. (Tänk Rosenfeldt/Hjorth) Ingenting är glömt är en drivet berättad och mycket spännande roman som kickar igång med att en ung man hittas död i biblioteket i Auckland där han jobbar extra. Hans död betecknas som ett självmord men hans väninna Lynette, som är journalist tvivlar. Han har efterlämnat ett manuskript och han har innan sin död antytt att innehållet i det är sprängstoff. 

Sam heter utredaren som undersöker fallet och samtidigt som polisen nystar upp den smutsiga historien skriver Lynette på ett reportage som snabbt får storpolitiska förgreningar. Det är på samma gång ett oförutsägbart kriminalfall med en originell twist så är det också en berättelse om familjer, saknaden av en familj och hur svårt det kan vara att bli den förälder som man önskar. Jag kan läsa på förlagets hemsida att det här är en första del i en planerad trilogi och det låter bra. Jag har stor lust att läsa mer av Sarafis, det är tempofyllt, internationellt och miljöer som lockar. Nya Zeeland är så nära och ändå så långt borta och det är en del av lockelsen i den här romanen, man känner igen sig fastän ändå inte. Jag ser fram emot nästa del!

Linda och Thomas kommer till mässan, kolla in deras programpunkter här: http://www.bokmassan.se/sv/program/arets-medverkande/?person=111805


lördag 29 augusti 2015

den där uschlingen

En gång i månan är månen full ... och jag är sömnlös flera nätter i rad. Nu kommer han snart den där uschlingen sa alltid min mormor Ingrid och grym är han för de sömnlösa. Läser passande nog Murakami och det är en man som dyrkar månen. Det gör inte jag. Rullgardin ned och ljudbok i öronen och ännu en natt i fullmånens sällskap. 

två röster från Grönland



För precis en vecka sedan var jag på Louisiana Literature i tryckande högsommarvärme. Nu sitter jag i sommarstugan och konstaterar att hösten är kommen. Det blir en höst som skrämmer mig lite, jag har nog tagit i lite mycket. Det behövs väldigt få motgångar för att det ska kännas botten, nåja. Lång förklaring till varför jag inte genast har slängt mig på Niviaq Korneliussens och Iben Mondrups böcker. De skriver båda om Grönland, med helt olika perspektiv berättar de om en ö som jag egentligen bara läst om i Kim Leines Kalak och Profeterna i Evighetsfjorden. Mondrup är ett av de barnen som växte upp på Grönland tillsammanmed sina danska föräldrar på 70 och 80-talet när danskarna själva tyckte att de kom med moderniteten och välfärden till ön. Hon fick idén till sin roman Godhavn när hon ble v kontaktad av en barndomsvän , mötet blev till ett porträtt av ett samhälle sett ur tre barns ögon. 

Korneliussens roman är något helt annat. Hon vill beskriva det samtida Grönland och hon berättar att boken inte är självbiografisk, trots att det kan ligga nära till hands att tro. Hennes bakgrund med uppväxt i Nuuk gör att hon kan känna igen känslan av att bo i ett fängelse. Det som kan vara så tryggt kan också uppfattas som kvävande och begränsande. Det är inte lätt att vara annorlunda i en så sluten miljö och det får en av hennes huvudpersoner uppleva. Hon är lesbisk och i Danmark så har just det diskuterats mycket. Niviaq säger kort att det är fyra andra ungdomar med i boken och inte har man då bestämt sig för att kategorisera det som en heterosexuell bok. Det märks att hon är trött på just den debatten. Homo sapienne är en bok om ungdomar i Nuuk. Hon hoppas att hon har kunnat skriva en roman som de kan känna igen sig i och som de vill läsa.

Jag har skrivit mer om det här fina samtalet på Kulturkollo. Kika in!