torsdag 22 juni 2017

Kidnappningen - en släktberättelse

I Kidnappningen har Anna Schulze gjort det som jag drömmer om att göra någon gång. Hon har grävt i sin egen släktberättelse och skrivit en mycket spännande och gripande bok. Med brev, dagböcker, tidningsartiklar och hopsamlade minnen som bas har Schultze skrivit en fiktiv berättelse om sin fars liv. När Harald var 11 kidnappades han av sin mor Daisy och de levde i exil under tre år. Hela uppväxten var präglad av föräldrarnas missämja, eviga förhandlingar om vårdnad och moderns mycket sköra psyke. Någon slags trygghet finns i mormor Adga och sommarhuset på Tyresö och dit längtar Harald alltid. Där kan han vara en vanlig lite pojke, med sin mormor får han gå skola och umgås med sin äldre syster Gunilla. Moderns psykiska tillstånd med känslostormar, labila utfall, känslomässig utpressning och ständig aga gör att Harald som barn förblir lojal med sin mor. När Harald själv blir vuxen så låter han inte Anna på något sätt träffa Daisy, han försöker förtvivlat att se till att ge sin dotter en så bra uppväxt som han bara kan. 
Det är mycket spännande att följa generationerna i den här romanen, Daisys uppväxt som präglar henne, Haralds och Annas och någonstans så finns där en hoppfullhet, onda cirklar kan brytas även om det innebär att man måste helt utesluta släktingar från sitt liv. Romanen diskuterar också utsatthet, hur värnlösa barn är när de är i klorna på någon som är psykiskt sjuk. Harald lever kidnappad i Östeuropa strax innan det andra världskriget ska bryta ut och någonstans finns där smaken av fetaost och pinjenötter med honom under hela livet. Han dör när Anna bara är tonåring och hans liv har förblivit en gåta för den enda dottern ända tills hon samlar sig och börjar sortera i dagböcker och brev. Särskilt Daisys dagboksanteckningar är mycket spännande, man får inblick i en människas psyke som jag tolkar som att hon har en borderlinepersonlighet. Man får hoppas att barn som växer upp med psykiskt sjuka föräldrar idag har ett bättre skyddsnät, i Haralds fall så fanns en stark mormor och en pappa som stred för vårdnad men alla barn har inte vuxna som värnar dem. Det gör ont att tänka på. 

Jag har tidigare läst Anna Schultzes böcker och tyckt mycket om Att ringa Clara och Vårt gemensamma liv och Kidnappningen är minst lika bra som de tidigare. Det blir ju alltid speciellt när en författar håller sig såpass nära dokumentären som Schulze gör men hon klarar det mycket bra. Nyligen läste jag Hilma om konstnären Hilma af Klint och de liknar varandra på så sätt. Någon slags dokumentärromaner är de båda, mycket läsvärda är de båda. 


tisdag 20 juni 2017

yes, yes, yes!

Dagens utmaning på Kulturkollo handlar om man gillar det brittiska eller ej och hos mig finns där bara tre svar på den frågan. Yes, yes, yes.
Jag och en vän på Tor Brittanica 1981, på väg mot Brighton.
Jag reste första gången till England 1981 och sedan har jag återvänt. På semester, som au-pair och för att studera. Jag har läst på engelska sedan tidigt åttiotal och mina två terminer på engelska institutionen i slutet på samma årtionde var mitt första möte med universitetsvärlden. Att jag där läste mest littvet var ingen slump, och översiktskurser följdes av specialkurser i Samväldeslitteratur och Shakespeare. Engelsklärare, outtröttlig läsare av brittiska romaner och väldigt förtjust i engelska trädgårdar och Tv-serier och scones med clotted cream. Ingen tedrinkare är jag dock men visst funkar kaffe också. Låt mig flytta in på Downton Abbey nu!

Vill man läsa något riktigt bra i sommar så läs Kate Atkinson. Så brittiskt. Så bra! 

då tar jag semester ...


Dagens bokskörd i lådan får representera min semesterläsning.
Lite litteratur, en debutant och en fackbok om läsning i mellanåldrarna. 
Jag ser mycket fram emot att läsa alla tre!


måndag 19 juni 2017

Tematrio - Sommarplaner


Lyrans Noblesser fortsätter träget med sina utmaningar på måndagar och idag undrar hon vilka sommarplaner vi har. Passande nog så arbetar jag min sista dag imorgon och kan äntligen börja en härlig semester. På skolavslutningen ordnade jag en liten tävling i sexan som jag ibland jobbar i och när det blev oavgjort så löd utslagsfrågan: Vad kommer Anna att göra i sommar?

Eleverna svarade: Läsa böcker, skriva på din blogg, vara ute och gå och läsa böcker. De känner mig. 

Min trio lyder: 

- Lugn och ro med läsning och trädgårdspyssel i sommarstugan. Kanske en tur på havet också. Lugn och ro, sa jag det? Bokhögarna är stora och sommartid är tid för tegelstenarna och böckerna som kräver lite extra. 

- Pokenader och andra promenader i både kända och okända trakter. Varje dag ska innehålla rörelse och får Pokemon Go mig att gå en extra kilometer eller två så är jag nöjd. Förhoppningsvis så kommer en del av promenaderna göra att jag hamnar på ställen där jag får uppleva spännande kultur, konst eller natur. 

- Två resor i västerled. Snart en tur till Cornwall och senare i sommar reser jag till Dublin och Galway. Det blir mycket arkitektur, kultur och natur förstås och så får jag frossa i språket. Jolly Good!

Typ så blir min sommar - jag kommer som vanligt att både blogga och instagramma från min sommar. Jag gillar ju både att fota och skriva :-) 

Ha en skön sommar!

det förlorade barnet - kvartetten är komplett

Det förlorade barnet är utläst och hela Neapel-kvartetten är all. Elena Ferrante gör det där som man brukar kalla knyta ihop säcken, och hon gör det väldans snyggt. Min läsning har bestått av både lyssning på den svenska översättningen inläst av Odile Nunes och läsning i den engelska pocketboken och det var faktiskt en spännande kombo.

När del fyra börjar så är Elena och Lila drygt trettio och Elena har skrivit ett par böcker, är gift och har två barn med en professor från Florens. Hon har gjort den där klassresan men känner sig inte riktigt hemma i den bildade klassen. Familjelivet gör att hon har svårt att få tid att skriva och hon känner sig mycket instängd. Hon inleder ett förhållande med den gifte Nino, han som varit hennes kärlek ända sedan tonårstiden. Han bor kvar i Neapel precis som Lila och snart träffas de tre igen. Tankarna på tiden på ön Ischia kommer tillbaka och det som hände där känns både avlägset och nära. Elena flyttar tillbaka till Neapel för att komma Nino nära och snart bor hon i sina gamla kvarter som också blir till stoff i hennes romaner. Hon återvänder med andra ögon till sin barndoms kvarter och vänskapen med Lila blir både innerlig och svår att hantera.

Utan att avslöja för mycket av handlingen så tycker jag att den här fjärde delen av serien avrundar och på flera vis ger nycklar till de båda kvinnornas sätt att leva sina liv. I sista änden så är det fiktionen i fiktionen som gör att man förstår relationen mellan kvinnorna och när boken slutar så är vi tillbaka där den första börjar. Med en gammal författarinna som söker sin vän. Som undrar vart Lila tagit vägen, hon som funnit där alltid, alltid. Hon som alltid funnits där men som aldrig hållit sig på sin förväntade plats. Hon som banade väg för Elenas väg till författarskapet.

Lyssna gärna på Lundströms bokcirkel om hela serien - det är härliga samtal. 

söndag 18 juni 2017

min mormor från Armenien - en bok som jag älskade

Erkänner att den här boken av Anny Romand som delvis utspelar sig 1915-1917 var tänkt att läsas för Kulturkollos temavecka "Året var 1917" men så hann jag inte riktigt ta mig an den ordentligt. Tur var väl det för Min mormor från Armenien  är en fantastisk liten pärla som skall läsas lugnt och omsorgsfullt. Roman har utgått från sin mormors dagbok, familjefoton och de minnen som hennes mormor berättat för Anny och mixen blir en gripande berättelse om en desperat och handlingskraftig ung kvinna på flykt. Det osmanska riket ville under det första världskriget göra sig av med den kristna armeniska minoritetsbefolkningen som hindrade politikerna att skapa en turkisk nationalstat. Utrensning och fördrivning startade och genom massavrättningar, interneringsläger och deportationer så dödades så många som 1 miljon människor på några år, Anny Romands morfar var en av dem.

22 år gammal och med två små barn tvingas Annys mormor på flykt, hon ska tillsammans med andra kvinnor och barn gå söderut där armenerna skall få bosätta sig. Hennes make vet hon inte vad som hänt med, hon bestämmer sig för att lämna sitt äldsta barn till en okänd kvinna för att han inte skall behöva utstå den hårda vandringen. Hon tror ju att hon snart skall kunna hämta honom, det ska dröja många år innan de återses. När Anny Romand går igenom sin mormors papper så hittar hon den dagbok som bildar skelettet i den här boken. Det autentiska inslaget gör att berättelsen kommer mycket nära.
Anteckningsboken (på armeniska) 1917
Här på jorden ska man aldrig säga: jag är svag och jag tål inga svårigheter, ingenting. Människan är så beskaffad att hon kan uthärda allt möjligt. 
Efter två års umbäranden så hamnar flyktingarna så småningom i Marseille och det är där Anny sedan växer upp tillsammans med sin mormor. Berättelsen om allt som hänt under flykten är något om normordern delvis håller för sig själv, hon gör allt för att skapa sig ett nytt liv i ett nytt land och uppmuntrar sitt barnbarn att utbilda sig. Genom små minnesbilder som Romand nu skrivit ned så kan man ändå se hur traumat följer med genom generationerna. Jag fastnar, som alltid, vid fotografierna. Mycket spännande!

Det är förstås inte särskilt långsökt att koppla den här romanens innehåll till dagens flyktingströmmar från regionen. Armenierna skickades på vandring mot Aleppo, samma stad som många människor tvingats fly från de senaste åren. Oron i regionen är fortfarande stor och samexistensen mellan de muslimska och de kristna befolkningsgrupperna är inte självklar. Samar Yasbek har med sin dagbok Resa in i tomheten skildrat samtidens flyktingar och de båda böckerna passar mycket bra att läsa parallellt.


Årets Pilane

Michael, Xavier Veihan

Introspective, Sophie Ryder

Syrian horse, Mohannad Soleman

Ten Seated Figures, Magdalena Abakanowicz

Luke, Tony Cragg


Anna, Jaume Plensa

Man och får

Sleeping feet, Sophie Ryder