lördag 23 juni 2018

rysslandsrepriser: 6

repris från onsdag 29 juli 2015

mannen utan ansikte - Masha Gessen


Alltså. Ibland önskar jag att jag vore mer insatt i världspolitiken och hade lite mer koll sådär allmänt. Inför bokmässan läser jag Masha Gessens Mannen utan ansikte och jag blir förvånad, upprörd och ganska matt. Hur kommer det sig att mycket av det som Gessen berättar om Putins bakgrund, väg till makten och hans grundideologi inte diskuteras mer? I Rysslands grannland Sverige hör man då och då röster som vill förstärka försvaret av Gotland, när det var VM i friidrott gjorde Emma Green protest med regnbågsfärgade naglar och så faller sakernas tillstånd snabbt i glömska igen. Åtminstone i min värld.

Tur då att det finns modiga och intelligenta journalister som Masha Gessen som envisas med att påminna oss. Hennes bok om Vladimir Putin är en fantastiskt spännande läsupplevelse där hon pedagogiskt och med gedigen referensapparat lotsar läsaren genom sin version av Putins väg till makten. Stig Fredriksson skriver i sitt förord att "det är ett kontrollerat raseri som dominerar boken" och Gessen förskönar inte på något vis bilden av en man som med sina rötter i Sovjetunionens spionapparat och med starka traditionella värderingar nu styr ett av världens största länder. Masha Gessen var del av den intelligentian som satsade mycket när Sovjetunionen upplöstes och deras drömmar om demokrati och ett bättre samhälle har systematiskt krossats. Det är ett land där starka nationalistiska vindar, röjande av journalister och politiker som tycker annorlunda och där stora klyftor mellan rika och fattiga växer fram och Gessen blir allt mer frustrerad. För att kunna fortsätta verka i Ryssland tar hon arbete som chefredaktör på en geografisk tidskrift och när den uppmanas att skriva om hur Putin sätter sändare på utrotningshotade tigrar och skall lotsa vilseflugna tranor rätt med hjälp av ett litet propellerplan (som han naturligvis flyger själv) så bestämmer hon sig för att det är omöjligt att fortsätta skriva i Ryssland.

I ett efterord skrivet 2014 beskriver Gessen också hur Putin 2011 bestämde sig för att ena landet genom att utse de homosexuella som statsfiender och hon kan inte längre leva i Ryssland med sin partner och deras två barn. De flyttar till USA och därifrån har Gessen fortsatt att skriva om yttrandefrihet och möjligheten att göra sin röst hörd i ett allt hårdare hållet Ryssland. Läs hennes skarpa och välformulerade texter, de skakar om oss medelklass i mellanmjölken land.

kära Barbro - Lena Ackebo

De omaka systrarna Mona och Barbro reste i Världens vackraste man till Mallorca för att se om de kanske, kanske skulle kunna skapa en början på en relation. Hemma i Sverige har de en åldrad mamma, varsin make och tryggheten. När så Mona faller pladask för för en man i Alcudia och bestämmer sig för att stanna kvar där så reser Barbro ensam hem till Sverige och huset på Österlen.

Del två i serien om de båda syskonen börjar precis där och heter Kära Barbro. I den är det Barbros liv tillsammans med sin otrogne läkare till make och tonårssonen kallad Sladdis som är i fokus. När Barbro kommer hem så inser hon att det liv hon lever där, med sysslolöshet och träning och vin som sällskap, kanske inte är det liv som hon egentligen önskar. Från Mallorca kommer det en ström av brev där Mona berättar om sitt nya liv och alla börjar de med Kära Barbro!

Jag skrev om Ackebos första roman att

"De båda systrarna har lagt locket på hela livet men de pratar hela tiden. Inget blir egentligen sagt och inte vet jag om det fungerar precis. Alltså, att läsa den här boken är väldigt underhållande och fantastiskt tröttande. Tonträffen är utomordentligt fin och jag hör de medelålders nästantanternas röster rakt ut från sidorna. Det är rasande skickligt och detaljerna är otroligt välnunna."

och den reflektionen stämmer fortsatt men ... Nu i del två så närmar vi oss ändå den komplicerade uppväxt som de båda syskonen haft, modern får ta plats och relationerna handlar inte längre bara om systrarnas utan om hela familjerna. Och det blir genast mycket mer intressant. Dynamiken mellan de två systrarna utvidgas till att bli samspelet mellan många fler och det gör att jag är mycket nyfiken på del tre som just är på gång. 

Laddar ned Darling Mona och läser vidare! 

fredag 22 juni 2018

rysslandsrepriser: 5

repris från fredag 18 maj 2012


Läsning kan ta vindlande vägar, jag hade bestämt mig för att läsa Storm över Frankrike. Berättelsen om den tätskrivna skrivboken som fraktades i en resväska av de små döttrarna medan mamman deporterades till koncentrationsläger är så gripande. Jag tänkte mig att börja med förordet och när jag läste det så insåg jag att den lilla romanen från 1935, Ensamhetens vin var delvis självbiografisk. Mer intresserad av att lära känna Irène Némirovsky än Frankrike under kriget så bytte jag raskt bok.

Hélene kallas den lilla flickan i boken, det är tidigt 1900-tal och hon lever ett välbeställt liv i  Ukraina. Pappan spekulerar och tjänar ihop en förmögenhet medan mamman förströr sig med unga kavaljerer, hennes fasta punkt är fransktalande guvernanten Rose. Hon är ett mycket ensamt barn och redan som liten flicka tar Hélene sin tillflykt till böcker och för att fördriva ensamheten hittar hon på historier som hon skriver ned. Skrivandet och läsandet är berusning, tröst och en lek där barnet kan hämnas, berätta sanningen och samtidigt bygga upp en försvarsmur mot de självupptagna vuxna. När kriget, och revolutionen är ett faktum tvingas familjen på flykt via Finland för att så småningom hamna i Paris.

Det var handlingen det i den här romanen som verkligen förflyttade mig till en annan tid och en annan plats. Némirovsky beskriver livet i en välbeställd rysk familj och livet i det sorglösa sista åren av tsarväldet. Kriget leder till spekulationer och Némirovsky använder så talande bilder för att få mig att förstå desperationen i krigets tid, brådskan och begäret som vinner över förnuftet.
Alla papper fyllde byrålådorna, täckte väggar och sängar; aktieposter syddes in i fåtöljer, och männen som kom till familjen Karol satt i tur och ordning på dem, ruvade över dem med sin kroppsvärma som om de ville kläcka guldägg.
Hon bygger skickligt  upp scener i boken med hjälp av miljöerna och jag totalt förtrollas av hennes språk. Lyssna till beskrivningen av flykten från Petersburg mot finska gränsen:
Släden gled snabbt mot ett knappt skönjbart ljus som dök upp mellan snöflingorna, med sedan föreföll släckt, varpå det strax åter dök upp och glimmade inbjudande. Nattluften var ren och kölden hård. ... Hélene hade lämnat Petersburg samma morgon. Det var bara början av november, men här härskade redan vintern. Det var vindstilla, men en iskall pust steg upp från marken. Den gick sorglöst till angrepp mot den svarta himlen, och i dess kalla andedräkt flämtade stjärnorna som ljuslågor i vinden. 

risk för regn - midsommaraftons rubrik



Bonnier bookery har lanserat ett nytt koncept - kortare texter som skrivits direkt för e-bok och ljudbokslyssnande. Min första bok i formatet var Risk för regn av Anna Fredriksson som ingår i en serien som förlaget kallar "när livet börjar om". Anna Fredriksson är en fena på att skriva relationsromaner och det har hon gjort med lyckat resultat också denna gång.

Lena är 55 och frånskild sedan några år, barnen är utflugna sedan länge och hon längtar efter en ny man att dela livet och ålderdomen med. När Staffan dyker upp på dejtingappen så blir det en perfekt match, de har liknande intressen och det klickar. Tre månader in i relationen bestämmer de sig för att det är dags att träffa respektives barn, om det ska kunna bli allvar av så gäller det att barnen och barnbarnen ger sitt godkännande. En långhelg på bilturné genom Sverige planeras. Regnet öser ned och inte är det en enkel resa de ger sig ut på ....

En dag som idag så önskar man ju att solen kunde skina men om prognosen håller i sig så är kortromanen Risk för regn ett perfekt sällskap under filten på verandan.

Lättsamt men allvarlig underton, precis som man är van när det kommer till Anna Fredrikssons böcker.

torsdag 21 juni 2018

sommarsolstånd betyder mörkare tider


För exakt ett halvår sedan stod vi på balkongen och försökte intala oss att det gick mot ljusare tider. Magnus hade då tillbringat sina första dagar någonsin på sjukhus och hoppet om en stomioperation och livsuppehållande cyto levde (åtminstone lite ...). Resten är historia. Hur livet nu ska bli när vi går mot mörkare tider igen det kan man undra? Midnattssolen på Malören påminner oss om att ljus och mörker turas om. Så också i livet. 


rysslandsrepriser: 4

repris från onsdag 22 november 2017

tidens larm (Julian Barnes)

Sjostakovitj stannade hela sitt liv i Sovjetunionen till skillnad från sin idol Stravinskij. Om jag har förstått kringsnacket rätt innebar detta att Sjostakovitj i väst betraktades som en medlöpare till regimen. Julian Barnes vill i Tidens larmproblematisera detta synsätt, eller snarare fördjupa i något som blir en studie i hur människor förhåller sig till och förändras i ett totalitärt samhälle. Det görs i romanform som gränsar till en lång essä. Sjostakovitj familjeliv och något av hans konstnärskap redovisas, men det är i hans (och hans konsts) förhållande till den repressiva omgivningen som Barnes går på djupet.

Tre episoder i Sjostakovitj liv utgör grundstommen i boken. Först när den (även i Sovjetunionen) under två år hyllade operan Lady Macbeth från Mtsenskvid premiären på Bolsjoj plötsligt blir bannlyst av Stalin själv (via Pravda), sedan när han medverkar i en sovjetisk kulturdelegations resa till USA och slutligen efter Stalins död då han övertalas att gå med i Kommunistpartiet. Det är 12 år mellan varje episod (eller tre skottårsperioder; skottår är olycksår enligt Sjostakovitj) och berättargreppet tydliggör nedbrytningen av en person under extremt tryck. Från överhängande risk att bli avrättad till hårt hållen aktör i en fars till desillusionerad ofrivillig "medlöpare" till en, som Barnes uttrycker det, makt som blivit vegetarian. En post-Stalinistisk tyranni som till ytan är mindre farlig men istället outhärdligt nedbrytande i sin småsinta byråkratiska ihärdighet. Barnes låter den åldrade Sjostakovitj våndas över hur hans eftergivenhet mot makten kommer att påverka hans konstnärliga eftermäle och drar med Tidens larm sitt strå till stacken för ett positivt sådant.

Den här romanen skall inte läsas som en biografi och författaren är i efterordet väldigt tydlig med att peka ut ett fåtal huvudsakliga källor. Istället är den en skickligt genomförd fallstudie, utan att bli för klinisk. Som läsare hyser man empati för Sjostakovitj omöjliga sits. Den tidiga skildringen av dödsskräck efter Stalins bannbulla gör att man sedan förstår de gradvisa eftergifterna. Barnes pekar på de brasklappar som Sjostakoitj lämnar efter sig i sina verk och i sina uttalanden och återkommer till ironin som enda vapen mot det totalitära förtrycket. I sammanfattning är en ryss, eller blir åtminstone med tilltagande ålder, pessimist, medan en sovjetmedborgare förväntades vara optimist. Mot pessimism är ironi det enda sättet att förhålla sig, men den får inte tillåtas slå över i sarkasm. Denna livsvisdom tar jag med mig, samt känslan av att ha läst en jättesmart och fin liten bok, vars svenska upplaga dessutom är enormt snyggt förpackad i grov papp (danskt band heter det väl). Tror jag låter den ligga kvar i rockfickan för att kunna fingra lite på den som påminnelse över att inte låta den livsluftsgivande ironin slå över i själsdödande sarkasm.

/Gästbloggare M

onsdag 20 juni 2018

en helt vanlig familj - Mattias Edvardsson

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson är en riktigt välskriven historia som samtidigt är en veritabel bladvändare. Man vill ju bara läsa vidare och vidare!

Adam, Ulrika och Stella är en helt vanlig familj. Adam är pappa och präst, Ulrika är mamma och jurist och Stella är bara Stella. 19 år gammal jobbar hon på HM för att spara pengar till den där asienresan och så hamnar hon i häkte anklagad för mord på en äldre man. Berättelsen börjar med pappa Adams bild av vad som hänt. Sedan följer Stellas kapitel och boken avslutas med mamma Ulrikas del. De olika perspektiven ger var och en ledtrådar till det som kan vara sanningen och genomgående så handlar det om hur tystnad och önskan om en sprickfri fasad, önskan om vanlighet och behov av kontroll kan spränga en familj inifrån.

Vad gör man som förälder för att skydda sitt barn? Vad gör man som partner för att hålla familjen samman och hur kan man leva vidare med vetskapen om att sanning och lögn blandats samman? Det får vi inte veta i den här romanen men det är den tanken som envist hänger fast hos mig efter att jag läst klart.

Det är också en skildring av vänskap mellan de två flickorna Stella och Amina, lojalitet och kärlek sätts på prov när de båda blir intresserade av den snygge och världsvane Chris. Plötsligt är de inte längre barn och livet är inte längre bara handbollsmatcher, skola och festa. Det brottet tycker jag Edvardsson skildrar mycket trovärdigt och över huvudtaget så känns de unga kvinnornas röster igen. Som handbollsmorsa till en dotter där hälften av laget så småningom läste till läkare i Lund så känner jag igen det där med prestationer som förväntas överallt. Också på fritiden. Är man då en personlighet som Stella så kan trycket från medelklasslivet bli otroligt svårt att hantera och där någonstans blir den här romanen riktigt bra.

Lättläst, spännande och mycket trovärdig!

rysslandsrepriser: 3

repris från fredag 4 februari 2011


en munter begravning

Finns där något som ens skulle kunna var muntert på en begravning? Alik är den ryske immigranten som kommit till New York för att verka som konstnär och nu ligger han i sin ateljévåning och tynar sakta bort. På TV lyssnar han till hur Sovietunionen krampaktigt löses upp och omgiven av en alkoholiserad men vacker fru, före detta älskarinnor, ungdomskärleken och en brokig skara vänner förbereder han sig för döden på allehanda sätt. Väsentligheter som att dricka en god margerita, lyssna på den sydamerikanska orkestern som spelar nedanför fönstret, samtala med en präst och en rabbin och fundera över om värmeböljan i staden någonsin ska ta slut. Och naturligtvis planera för en munter begravning.

Ljudmila Ulitskaja har i sin roman En munter begravning skrivit en burlesk skröna om en ryskjudisk allkonstnär som vi får möta i små scener ur hans liv men de som verkligen tar plats i boken är alla kvinnor som omger honom. Vi får bland annat lära känna den ryska cirkusartisten som omskolat sig till jurist, den unga flickan som tappat tron på vuxenvärlden, den språkbegåvade medelålders kvinnan som kommit till USA genom ett skenäktenskap. Det är i kvinnoporträtten som det bränner till. Dem vill jag veta mer om. Alik själv är mest en bifigur, till och med när det gäller han egen död och begravning.