onsdag 1 oktober 2014

fyra sanningar och en lögn

Lyran skriver i veckans tema på kulturkollo: hemligheter och lögner och hon utmanar oss alla i bloggosfären att ljuga en smula. Hennes osannolika upplevelser hittar man här. Omöjligt att gissa hennes reseanekdoter, kanske är det lättare att genomskåda mig?

Call my bluff - avslöja min lögn!

1. När jag var liten och fick en lillasyster packade jag min väska och ringde till min mormor och frågade om jag fick flytta dit. - Hemma kan man ju inte bo. Två veckor varade emigrationen.

2. Jag har skrivit ett 20 m långt brev till grabbarna i Gyllene Tider som avslutades med många rosa läppstiftskyssar. Väntan vid brevlådan var lång, när det handskrivna brevet från Per Gessle kom så nästan svimmade jag.

3. När jag satt i kassa på ICA på 80-talet så slog jag av misstag in 660 kr istället för 6.60. Kunden betalade och gick sedan till chefen och fick pengarna tillbaka. Det visade sig att den stackars kunden var stadens polismästare.

4. Dagen efter studentexamen liftade jag till Göteborg för att gå på Bruce Springsteen. Utan biljett - jag snackade mig in lagom till Born in the USA.

5. När jag och gästbloggare M skulle köpa sommarhus träffade han en fotbollskompis på visningen, de pratade minnen och han hade inte ens sett huset invändigt när vi sedan gjorde affär.


Vilka är dina fyra sanningar och en lögn?
Häng på och skriv ett inlägg du också!

Lång väg hem - ny deckarserie

Fick i min hand en bok av en brittisk kriminalförfattare, Eva Dolan. Hon debuterar här med Lång väg hem, första delen i en tänkt serie.

Det börjar med att ett trädgårdsskjul brinner ner, brandmännen konstaterar raskt att en person har brunnit inne.  Ägarna till skjulet blir omedelbart misstänkta, det är uppenbart att de ljuger, trots att deras sovrumsfönster vetter bara ett par meter från skjulet har de inte märkt någonting av branden.
Det fastslås senare att den innebrända personen är en illegal invandrare som bara har flyttat in i skjulet, mannen i huset erkänner att han försökt få honom att flytta, men därifrån att låta mannen brinna inne är kanske att gå lite för långt.
Men vad är det paret döljer?

Kriminalkommissarie Zigic, med rötter i Serbien, och kriminalinspektör Ferreira, uppväxt i Spanien, får det besvärligt när de ska ta upp jakten på mördaren. De möter många invandrare, många illegala och polis o myndigheter betyder inget positivt i de länder  dessa personer kommer ifrån.  

Vi får möta Paolo som har lämnat Spanien för som han tror ett bättre liv England, han tänker jobba och tjäna pengar så att han kan åka tillbaka och gifta sig med sin stora kärlek. 
Han är ju redan när han kommer skyldig pengar till agenten, för pass och boende. Ett boende som är under all kritik, undermålig mat. Paolo och hans arbetskamrater hämtas med buss varje morgon för transport till olika byggarbetsplatser där de jobbar under vidriga förhållanden, protesterar du mister du livet. Efter arbetsdagens slut körs de hem till sina fallfärdiga baracker och husvagnar med galler för fönstren och hänglås på dörrarna. Ingen får någon lön.

Så fort poliserna sätter sig i bilen för att köra någonstans blir det väldigt detajerat, det är namn på varenda gata, gamla hus, affärer, namn på hedar och varje gång börjar jag skumma i texten och upptäcker efter en halv sida att shit! Det var inte ett namn på en pub, det är en person, vem då? 

Jag tycker att boken var bra, visst var den, men tog inte riktigt till mig Zigic och Ferreira och känner inte att det är viktigt att läsa någon mer del. Något snopet slut efter allt som hänt.


Gästbloggare A

i skymningen sjunger koltrasten

Idag skriver jag om Linda Olssons roman på kulturkollo.se.
Mitt möte med henne på bokmässan läser man om här och hennes eget boktips hittar man här.

tisdag 30 september 2014