tisdag 21 februari 2017

blicken pilen filen - så ska en roman skrivas!

Mer än något annat älskade hon "lekarna med sig själv. Friheten bodde i människotomma rum, i botten av ett skåp, längst in i hönshuset. Det gick en stig ut till den. Och in till den.  ... Jag var antagligen smärtsamt medveten om min isolering och samtidigt hopplöst förälskad i dess potential." (s. 162)
Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors är en helt underbar liten roman. På 177 sidor koncentrerad prosa får jag lära känna Sonja som egentligen trivs ganska bra med att rå sig själv. Om det bara inte vore så förfärligt ensamt. Ibland bokar hon en tid för massage för sin onda översättaraxel och beröringen är berusande. Hon bor i Köpenhamn, arbetar med att översätta svenska deckare som utspelar sig i Ystad och vill få styr på sitt liv. Ett sätt att ta tag i åtminstone något är att lära sig köra bil, om hon har körkort så kan hon kanske besöka sin åldrande föräldrar lite oftare och kanske kan hon till och med få tillfälle att träffa någon att älska.

Problemet är bara att Sonja är en förskräckligt osäker bilskoleelev och körskoleläraren Jytte som fyller lektionerna med prat om privatlivet blir till slut så otålig att hon helt enkelt sköter körandet åt henne, åtminstone växelspaken. En dag får Sonja nog och tar det svåra beslutet att hon ska säga ifrån. Hon vill byta lärare. Det är dags att ta kommandot.
Tidsandan kräver en sak av oss, tänker Sonja. De andra en annan sak, och vi själva en tredje. Om man inte ser upp håller man till slut inte ihop längre, och med ens är man ett viljelöst stycke kött som försöker hinna ikapp sin bilskollärare. 
Blicken, pilen, filen heter på danska Spejl, skulder, blink och för mig är det en nästan poetisk titel. Tyvärr har kanske något av de mångbottnade i den försvunnit i översättningen. Att se sig i backspegeln, titta sig över axeln för att kolla om det är fritt att blinka och svänga in på en ny väg i livet blir ännu tydligare i den danska titeln. Dessutom tar sig Sonja en rejäl kik i spegeln för att upptäcka vem hon är, hur hon blivit den hon är och kanske vem hon skulle vilja vara.

Läs, läs, läs!

Så här ska en roman skrivas!

måndag 20 februari 2017

isporten - nybörjarfantasy

Isporten - Mörkt vatten är den första delen i en nybörjarfantasy-serie som utspelar sig i Frillesås. Det ska bli, om jag förstått rätt, fem delar och Jonna Berggren använder den nästan hela den första boken till att introducera miljöerna, karaktärerna och det kommande äventyret.

Milo är ny i klassen i skolan i Frillesås och där möter han Jamina. De blir goda vänner och de förstår, med hjälp av klassmorfar Ismail, att de har något som binder dem samman. Allteftersom vardagen rullar på och vintern närmar sig så inser vi som läser och barnen själva att de har särskilda förmågor. De samlar också på sig magiska föremål och när Ismail inviger dem i hemligheten om Isriket förstår de att de med mod och listighet kan bli de som räddar hela riket. Ute på den ödsliga heden finns stenportalen och i slutet av Mörkt vatten närmar sig de två barnen det som blir resan till en annan värld.

Nu väntar de bara på att det skall börja snöa, det är då portalen öppnas!

Isporten - Mörkt vatten är del av satsningen som Olika förlag ger ut för bokslukaråldern. Jag hinner inte hänga med allt för flitigt i nyutgivningen så mina tankar om texten får bli utifrån min yrkesroll som speciallärare med inriktning läs- och skrivutveckling. Det finns nästan inga fantasyböcker som nybörjarläsarna älskar så mycket som Tam-serien. Kanske kan man leda vidare de läsarna till serien om Isporten men jag är lite tveksam om de kommer att nappa. Isporten är en ren kapitelbok utan illustrationer och om barn som har det lite knöligt med läsningen ska orka läsa vidare så måste det finnas ett driv i berättandet från första stund. Jag tycker att det blir lite för omständligt ibland och att det "vanliga" livet i skolan och hemma får ta för mycket plats. Jag hade gillat om naturen varit ännu mer "mystisk" och besjälad, fler ting och ledtrådar hade presenterats i handlingen och äventyret hade satt fart direkt. Jonna Berggren har en fantastisk miljö i Fjärås Bräcka som hon kunde utnyttjat mer utan att för den skull sinka farten i äventyret.

Funkar den då som högläsningsbok? Kanske, jag gillar att de olika barnen ställs inför situationer som passar att diskutera i en klass men för att vara högläsning tycker jag nog att språket är för enkelt. Jag vill att det ska finnas ett genrespecifikt ordförråd som jag kan referera till (och arbeta vidare med) i de böcker jag läser högt. För år två kan den kanske funka men jag, som vill arbeta med tydliga genrer, tänker att den kan bli för otydlig som fantasyexempel. Jag vill använda texter som går att modellera eget skrivande på och då kanske den här helt enkelt är för svag.

Nu låter det som att jag inte gillade den här boken alls, tvärtom. Jag gillade mycket med den men eftersom jag är petig med vilka böcker jag använder i undervisningen så kanske den inte riktigt håller för just det. Som tystläsningsbok för många av mina elever som är i början av sin bokslukarperiod kommer den absolut att funka. Extra guldstjärna för det snygga omslaget och den turkosa färgen på kanten av sidorna. Det liknar PAX och bara det kommer att locka en hel del läsare när de ska välja ny bok i bibblan. 

lördag 18 februari 2017

duktiga flickors revansch - Birgitta Ohlsson

Du ä så redi, sa en kollega till mig för ett antal år sedan och jag blev uppriktigt ledsen. I den lilla meningen, som var välment, rymdes en värdering som jag hela mitt liv haft svårt att förhålla mig till. Ett ord som för mig innebär, om man tolkar det positivt, flitighet,  noggrannhet och ansvarsfullhet. Tolkas ordet negativt så handlar det om tråkighet, menlöshet och präktighet. Funderingarna över ords värde blev väldigt aktuella när jag lyssnade till Birgitta Ohlssons bok Duktiga flickors revansch, i min uppväxt så användes inte ordet duktig särskilt frekvent så det är först under de senaste årens debatt om den duktiga flickan som jag har tänkt på alla de konnotationer som hänger vid ordets sida. Det jag egentligen ville poängtera med min inledning är att orden har olika valör för oss beroende på vilka erfarenheter vi har. För Ohlsson så är det tydligt att hennes definition av den duktiga flickan är den flitiga, hårt arbetande, pluggande och ambitiösa flickan (och kvinnan) som trots begåvning och målmedvetenhet inte blir blir bedömd utifrån de meriter hon har utan från sitt kön. Meritokrati är Ohlssons ledord, och i ett samhälle där människor bedöms utifrån det de kan så skulle begrepp som prestationsprinsessor och duktiga flickor inte längre existera. 

Hon lyfter fram många exempel på normer och värderingar där flickor socialiseras in i roller i  familjen, skolan och i arbetslivet där de tysta, arbetsamma, begåvade flickorna får stå tillbaka för de högljudda och gåpåiga pojkarna. Småpåvar kallar Ohlsson alla de män som utan att veta vad de pratar om ändå ska bestämma och visst kan jag känna igen typen. Jag kan också känna igen "kuddflickorna", de tysta, flitiga flickor som i skolan placeras mellan de stökiga killarna för att stabilisera och lugna ned. Mönster som skapas i uppväxten reproduceras till familjelivet, in i arbetslivet och i politiken och jag är helt med på Ohlssons resonemang. Hon har skrivit en liberal pamflett där hon hävdar individens rätt till största möjliga lycka och utveckling. Svårt att argumentera emot, det är bara det att i min värld finns andra värden också. Det omtänksamma och socialt kompetenta barnet (eller vuxne) kan vara både en pojke eller en flicka. De solidariska handlingarna som är bra för gruppen kanske inte alltid är det bästa i stunden för individen, de kreativa och påhittiga personerna som i förstone mest tycks stöka till det för de planerade och duktiga människorna kan vara de som driver projekt (och världen) framåt. De som vrider och vänder på världen och ifrågasätter kan också vara besvärliga för alla de duktiga. Om alla vore "duktiga" så skulle troligen inte det fungera särskilt väl i ett samhälle, det måste finnas utrymme för alla sorter. Det som är viktigt är väl snarast att varken pojkar eller flickor (kvinnor eller män) ska behöva stå tillbaka eller hämmas på grund av förlegade värderingar och normer som finns inbyggda i systemet. Där har skolan mycket att jobba med, det är den plats där jag kan förändra i det lilla. 

För mig personligen som kommer från en icke-akademisk miljö så har inte könet varit det som i första hand hindrat mig från att utveckla min potential. Det har varit mina egna begränsningar i social kompetens men också brist på akademiska förebilder, bildningsförakt, jantelag och ekonomi. Jag har med Ohlssons definition aldrig varit en "duktig flicka" men jag har försörjt mig, skaffat mig en utbildning som lett till ett spännande och utvecklande yrke och jag har utvecklat intressen som berikar mitt liv. Gott så. 

För kollegan som kallade mig redi så var det något positivt. Duktig förtjänar också att tolkas positivt, att vara flitig, ambitiös, noggrann och ansvarsfull är ju fantastiska egenskaper. Precis som kreativ, empatisk och kritisk är.  Låt oss inse det.


bokcirkla med oss!

I slutet av mars startar vi upp en ny Kulturkollo läser - den här gången i samarbete med ett studieförbund i Malmö. Det betyder att vi kommer att prata om Det nionde brevet på Kulturkollo läser på FB precis som vanligt och sedan så finns det också möjlighet att hänga på en IRL cirkel tillsammans med författaren i Malmö den 29 mars. Mer info kan man få i Ulrikas inlägg på Kulturkollo och där beskriver hon också hur man gör om man vill få chansen att få ett eget ex av boken. Klicka er dit på studs!

Jag själv kommer bara att vara med på nät-delen av cirkeln men jag hoppas att det blir många som har lust att träffa författaren och Kulturkollo i verkliga livet också. Vi hörs (och ses) i mars!

fredag 17 februari 2017

horungen - knutte wester


Vårens utställning på Akvarellmuseet i Skärhamn blev en riktig överraskning för mig. Jag åkte dit med ganska små förväntningar och blev helt tagen. Knutte Wester har med sitt projekt Horungen arbetat intensivt i tre år och varje dag har resulterat i en akvarell, bilderna har sedan satts samman till en film där de använts för att skapa en animerad effekt. När man nu fick se bilderna hängda som filmrutor på rad i sina svarta ramar så blev det överväldigande, bild efter bild, efter bild. Närmare sexhundra bilder.

Den inledande kort filmen där Wester berättar om sin kärlek till sin farmor, sina projekt tillsammans med hemlösa och utsatta på barnhem jorden runt är helt klart att rekommendera att se som inledning till besöket. Han berättar hur hela hans konstnärskap bottnar någonstans i hans farmors berättelse. Den om hur hon, som var oäkting, lämnades bort och hur hon hela sitt liv kämpade för att andra kvinnor inte skulle behöva lämna bort sina barn, att barnen inte skulle behöva uppleva samma utsatthet.







Om jag har förstått rätt så kommer hela filmen, som tar 55 minuter, på TV i påskhelgen. Den rekommenderar jag starkt. Också ett besök på akvarellmuseet, det var en verkligt gripande upplevelse.





härlig läshelg önskas!


torsdag 16 februari 2017

kritikersalongen läser Ferrante


Litteraturhuset i Göteborg har ett spännande program som jag önskar att jag kom iväg på lite oftare. Igår blev det besök på Kritikersalongen läser Elena Ferrante. Det var huvudsakligen del tre i neapelkvartetten som skulle pratas om men det är inte lätt att hålla sig till innehållet i en roman från de andra när berättelserna är del av en serie och är så starkt sammantvinnade. Jenny Högström fungerade som samtalsledare och vid sin sida hade hon två kritiker: Sandra Stiskalo (DN) och Göran Greider (Aftonbladet). Inte är det lätt att hålla balansen mellan talarna när man har en så pratglad åsiktsmaskin som Göran Greider med i panelen men i det stora hela så tycker jag att det var ett intressant och spännande samtal. Där finns ju många trådar att dra i och det var lite som att vara åskådare till en offentlig bokcirkel att sitta där i publiken. Några bokcirklar fanns på plats och det blev också tid för publiken att lyfta synpunkter. Om något skulle ändras så vore det kanske att arbeta bort rädslan för tystnaden, Sandra hade en längre ställtid än de andra vilket gjorde att hennes kloka synpunkter lite kom bort.  En mysig och stimulerande kväll i februari - med god vän och ett glas vin efteråt. Klart värt att köra i repris. 

PS. Jag läser just nu del fyra och visst kommer jag att läsa den med lite andra tankar i huvudet nu. Precis så skall ett bokprat funka - väcka nya tankar och bekräfta de som man själv tänk på sin kammare. Gött. 

flerspråkighet i skolan - språklig utveckling och undervisning

Flerspråkighet i skolan - språklig utveckling och undervisning är en bok som jag tänkt att skriva om länge här på bloggen. Jag vill verkligen lyfta fram den här samlingen av texter om flerspråkighet i skolan, den innehåller ett antal kapitel där teori och praktik kopplas samman och texten är föredömligt lättläst. Just nu har kapitlen kring språklig bedömning av flerspråkiga skolbarn och läs- och kunskapsutveckling vid tvåspråkig undervisning intresserat mig lite extra. När man arbetar med elever som har en svenska som ännu inte räcker till fullt ut så är det ofta svårt att klura ut vad det är som hindrar eleven att utvecklas. Huruvida det är en alldeles "vanlig" långsam inlärningstakt eller om det finns något annat som försvårar språkutvecklingen. För elever som jag möter kan det vara många faktorer som traumatiska upplevelser, obefintlig tidigare skolgång, hörsel- eller synsvårigheter, kognitiva svårigheter eller språkstörning som påverkar och det är inte alltid lätt att reda ut vad som är vad. När man sedan kommit lite närmare till att ringa in vad eleven behöver stöd och hjälp med så skall undervisningen anpassas och genomföras, för det finns också tankar och förslag i den här läsvärda boken. 

Ni hör, jag är helt såld! För alla, oavsett uppdrag, som arbetar i en flerspråkig skola så är det här kombinerad grundkurs och uppslagsbok som man kan gå tillbaka till för att konsultera när man stöter på utmaningar.  Köp! Läs! 

onsdag 15 februari 2017

nerverna - en annorlunda folkhemsroman

David Nymans roman Nerverna är mycket gripande läsning. Utifrån sin farmors journaler och sin pappas berättelser så har han skapat en alternativ bild av folkhemmets lyckliga och framgångsrika familj.  Ramberättelsen utspelar sig på sjuttiotalet då den medelålders Harry har mist sin pappa. Han står ensam i världen och i bilen finns bara en låda med moderns brev och journaler, några virknålar och garnnystan. Hans egen familj, två döttrar, får han inte träffa och hans rastlöshet och alkoholmissbruk har under det senaste året lugnat sig något. Han har fått kontakt med sin far igen efter många år och kanske finns där ändå en väg mot ett vanligt liv. Så dör pappan i cancer och livet rasar igen, han börjar i sin sorg att läsa sin mors efterlämnade papper.

I början av 30-talet möts Ivar och Ida och blir förälskade. De kommer båda från stora familjer och drömmer om att genom hårt arbete bilda en egen familj, om de bara arbetar hårt nog så skall de lyckas. Om nu inte Ida haft så klena nerver. Hon pendlar mellan att vara sängliggande och passiv och maniskt upprymd och idag hade vi kallat hennes tillstånd bipolärt. Sonen Harry växer upp i den lilla familjen där fadern sliter med en egen lanthandel och modern är oförutsägbar och nyckfull. 1942, under brinnande krig, får modern ett missfall och det utlöser en psykos som hon aldrig riktigt hämtar sig från. Den lilla familjen trasas sönder, lanthandeln måste säljas, Harry lämnas till en släkting och modern tas in på mentalsjukhus och journalerna därifrån är väldigt svår läsning.

Med en känslig och icke-dömande ton berättar Nyman sin familjehistoria och trots det nattsvarta innehållet så är jag mycket glad över att jag läste. Jag tänkte på Kerstin Thorwalls När man skjuter arbetare under läsningen, där är det ju en ovetande ung kvinna - Signe - som gifts bort med hans släkts goda minne, med en sjuk man. Hela hennes liv, och generationerna som följer, påverkas starkt av hans manodepressivitet och likadant är det med Ivar. När han väl gift sig med Ida så överger hennes familj det unga paret helt, föräldrarna svarar inte på brev, besöker inte sin dotterson. Någonstans där drabbar också ilskan mig, barn ska inte behöva drabbas så hårt. Inte nu, inte då.