tisdag 22 juli 2014

augustiresan - nu i pocket

Nu är Gästbloggarn och jag på tur i Österlenland. Vad passar bättre än att påminna om Anna Fredrikssons senaste roman som nu finns i pocket. Såhär skrev jag i mitten av augusti förra året:
Himlen är djupblå och än finns det en liten smula sommar kvar också i här i Göteborg. Augustiresanutspelar sig i ett sensommarvackert Österlen och mer passande recensionsdatum kan det inte bli. Jag sitter själv på balkongen i den sköna augustivärmen som är förrädisk, varmt och gott på solsidan och på skuggsidan kyligt. Så som i boken jag just läst, kontrasten mellan himmelskt vackra miljöer, lyckade kvinnor mitt i livet och bakom fasaderna en otäckt kall verklighet.

Anna Fredriksson har mutat in genren "samtidsromaner med kvinnliga huvudpersoner med relationsproblem ofta typiska för yngre medelåldern" på ett kassaskåpssäkert sätt. De senaste åren har jag läst om syskon som ska enas i Sommarhuset, det frånskilda paret som ska samarbeta om barnen i Lyckostigen och nu är det dags för tjejgänget och arbetsplatsen i  Augustiresan

Precis som i föregångarna är det här en träffsäker skildring av hur livet kan vara just här, just nu och den vackra omslagsbilden som skickar löften om en härlig semesterdag på stranden är bedräglig. För Jenny, som är bokens huvudperson, är livet allt annat än idylliskt. Hon har blivit medlockad av sina väninnor på en cykelsemester på Österlen och redan på tåget från Stockholm inser de alla att Jenny inte mår särskilt bra. Nästan ett år har gått sedan Jenny tackade jag till ett chefsjobb och uppenbart är att det nya jobbet har förändrat henne.

Lite småövertydligt blir det med symboliken, yttre och inre resor men det är en randanmärkning det som drabbar i den här romanen är beskrivningen av en arbetsplats där arbetsmiljön totalt klappat ihop. Dåligt ledarskap, mobbning och förtal, utfrysning och ständiga kränkningar. Ruggigt bra beskrivet och ruggigt otäckt att läsa. Det här är en text som gör mig ledsen och upprörd samtidigt som jag får lust på en tur på Österlen. Naturen och Kanske en cykeltur vore att överdriva en smula men en tur. Helt klart! 

- repris från 2013 - 

måndag 21 juli 2014

jag och muminfyren

På visit i Blekinge. Karlskrona är en stad full med marinhistoria. Om man nu gillar skepp och modeller och sånt. Finast av allt var ändå den lilla Nils Holgersson-skulpturen. Texten som den är inspirerad av hittar man här:  http://runeberg.org/nilsholg/k9.html

profeterna vid evighetsfjorden - årets bästa?


Skit och piss, smuts och ohyra, fylla, våld och övergrepp - av kroppen är den här romanen fylld. Och av ande, där som köttet är svagt är anden villig eller hur var det nu? Där som anden är svag är köttet villigt? Gränserna för både kött och ande suddas effektivt ut i den här rasande skickligt skrivna boken. 

Människan är född fri och överallt är hon i bojor.

Det blir den unge mannen Morten Pedersen Falcks motto när han lämnat sin far skolläraren i Norge och reser till huvudstaden Köpenhamn. Han ska studera till präst, inte för att han egentligen är religiös, det är vetenskaperna som lockar. Storstaden berusar honom och han ägnar sig väsentligt mer åt att studera medicin och att vagabondera än teologin. Han beundrar Linné och hans vetenskaper och är en skicklig botaniker, ingenting ska förbli okänt, allt ska noga studeras och dokumenteras. När äventyret erbjuds geom att missionera i kolonin Grönland beger han sig dit. Idealist och en smula (hmmm) socialt naiv reser han för att förbättra världen. Man kan med fog säga att det inte blir så enkelt som han först trodde. Med hans förkunnelse följer också förtryck och ett klassamhälle som han inte alls egentligen vill föra vidare. Hos profeterna vid Evighetsfjorden, en grupp infödda kristna, finner han ett annat sätt att leva. Måhända mer kristet än han egen lära.

Just den känslan av upplysningen, vi är i slutet av 1700-talet, är den som Kim Leine förmedlar till mig i den fantastiska romanen: Profeterna vid Evighetsfjorden.  Han berättar för mig om livet i den karga och ensliga missionsstationen, han beskriver inuiternas kultur och hur de inrättat sina samhällen och han väjer inte för något. Han klargör i efterordet att det är hans berättelse, det är ren fiktion men oj så mycket efterforskningar det ligger bakom för att kunna skriva en historisk roman med en sådan bravur. Jag minns intervjun i babel där Jessika just diskuterade hur ingående han satt sig in i alla detaljer, allt från borgarkvinnors klädedräkt till harpunerarens blodiga uppgift när han halas ned för att sätta fångstspjutet i valens andningshål. Det är tydligt att Kim Leine levt i många år på ön och jag är så glad över att han delar med sig av Grönlands historia i romanform. Bättre kan det inte bli. Jag sticker ut hakan här och menar att det här är en riktigt bra bok.

Det tyckte nordiska rådet också, 2013 fick han Litteraturpriset. Välförtjänt!






söndag 20 juli 2014

sången som talade direkt till hjärtat

visst finns där vissa släktdrag ...

Satt på en kobbe i Stigfjorden och läste igår. Jag en JCO och Gästbloggar'n en Donna Tartt. Visst är de systrar i sitt berättande de två. Förutom att JCO är en smula mer produktiv då :-) Fattas bara att dottern skulle sitta bredvid och läsa Gillan Flynn. Då skulle vi kunna snacka släktträff ...

Vilken av de tre gillar ni bäst? Går den frågan ens att ställa?

Clothes Clothes Clothes Music Music Music Boys Boys Boys (Viv Albertine)

Titeln är ett citat från Viv Albertines mamma när hon sammanfattar tonårsdotterns intressen. Historien börjar dock redan i barndomen då Vivs familj anländer till London efter att hennes franske far och engelska mor bott först i Kanada och sedan Australien. Pappan är frånvarande och våldsam, föräldrarnas äktenskap är misslyckat och de är fattiga. Viv hör Beatles och John Lennon är en annan typ av man som bryter med femtiotalets könsroller. Musikintresset är fött och hon tillbringar sjuttiotalets första hälft med att följa Stones, Kinks, Bowie, Marc Bolan. När punken briserar är hon på rätt ställe vid rätt tidpunkt. På art school, denna popfabrik, träffar hon Mick Jones maniskt sysselsatt med att sätta ihop det band som så småningom blir Clash (Gästbloggarns absoluta favoritband sedan tolv års ålder by the way). I Vivs kök samlar manager Bernie Rhodes Clash för möten. Ja, ni fattar, det är coolt. Viv träffar dessutom konkurrenterna Sex Pistols, där Sid Vicious figurerar i utkanten som Johnny Rottens polare. Det här är guldåldern för DIY (Do It Yourself) och Viv skaffar en gitarr och startar ett band med Sid (det legendariska icke-bandet Flowers of Romance). När Sid så småningom sparkar henne tar hon heroin för första och enda gången. Med Johnny Thunders. Ja, ni fattar, det är coolt. Inte heroinet då, men resten. Misslyckat sex med Johnny Rotten och Steve Jones? Check.

Nåväl, så småningom ansluter Viv till Slits, den "första" tjejpunkgruppen. Viv är organisatören, den amitiösa, när fjortonåriga sångerskan Ari Up är totalt utom kontroll. Efter en kaotisk turné som back-up till Clash tar förhållandet med Mick Jones till sist slut. Slits hänger på punkens korsbefruktning med reggae och när första albumet spelas in är det experimentell musik, inte treackordspunk. Jag minns till min förvåning namnen på orginalmedlemmarna, men inte att en ung Neneh Cherry anslutit (efter att Don Cherry åkt med Slits på turné) när bandet efter ett andra album splittras. Viv är vilsen, flyttar hem till sin mamma och livnär sig som aerobicsinstruktör (sic) några år. När hon samlar ihop sig kommer hon in på filmskola och sedan följer några framgångsrika år som regissör av musikvideor och reklamfilmer. Det är åttiotal, hon träffar en yngre man - en reklamtecknare av något slag om jag minns rätt - och hon vill skaffa barn.

Här någonstans rasar livet ihop, först genom ett antal års tröstlösa försök med hormonbehandlingar och provrörsbefruktningar och, när hennes dotter till slut som genom ett mirakel föds, Vivs livmoderscancer, påföljande behandling och depression. Familjen flyr London och i Hastings lämnar Viv så småningom livet i soffan för ett hemmafruliv med tennis och drejkurser. Efter ett decennium av anonymitet gör sig hennes behov att uttrycka sig påmint. Som snart femtioåring köper hon en gitarr och lär sig spela igen. Hennes man motsätter sig att modern till hans barn sätter sig själv i första rummet och äktenskapet havererar. Viv flyttar tillbaka till London, ger ut skivor och skriver sin biografi. Hon vägrar naturligtvis att arbeta med en spökskrivare och sparkar sin agent när denne insisterar. DIY.

Det finns så mycket som är bra med den här boken. Jag skall inte säga att den är brutalt ärlig för det är den inte i alla avseenden. Den är frispråkig om punkåren. Den medelålders skribenten ser sig själv och övriga på scenen som de unga, naiva, personer de var och kan förhålla sig fritt till dem och avslöja saker som är långt ifrån hennes senare normala liv. Det som ligger närmare det hon gör nu - allt eget musikskapande - känns mer restriktivt beskrivet. Men uppväxttiden, punkåren och den egna kraschen, samt kontrasten mellan de fria åren och hemmafruåren är suverän sträckläsning.

Och Clash Train in Vain handlar om henne, bara en sån sak. You didn´t stand by me, no not at all.

Slits debutalbum
Vivs soloalbum

/Gästbloggare M