torsdag 16 augusti 2018

flytten till Cornwall - sommarens sista feelgood

Flytten till Cornwall av Liz Fenwick kom i både pocket och som ljudbok i början av sommaren och det här är typsik brittisk feelgood. Maddie har just blivit änka, hon har vårdat sin cancersjuke man i hemmet (just det är faktiskt riktigt fins beskrivet, säger en som vet hur det är) och behandlingarna har gjort slut på alla sparpengar. Hon måste sälja huset i London och som på beställning så får hon ett meddelande om att hon ärvt ett gammalt hus i Cornwall. Hon har ingen aning om varför hon ärvt och inte heller känner hon till den förra ägarinnan. Hur som, behovet av nystart är stort så hon packar in hushållet och styvdottern Hannah, som är en typisk trulig tonåring, i bilen och kör mot andra sidan landet, ut i obygden. Huset visar sig vara ett charmigt och förfallet ställe, byn full av trevliga människor och kanske, kanske kan Maddie börja måla igen, hitta kärleken igen och börja leva igen.

Nja, lite för många hemligheter, okända arv, mödrar och adoptioner och kärlek och sorg och lite för mycket av allt faktiskt. Ändå helt ok underhållning, jag lyssnade under mina långpromenader och extra bra passade det att vandra i trädgårdsföreningen med den här boken i öronen. En sån där bok som passar i en engelsk rosenträdgård, ja ni fattar.

Det här blir sommarens sista feelgood. Jag har bäddat in mig i fluff hela sommaren och det har varit skönt. Nu så är det nog dags att försöka läsa lite annat också, för mycket sött blir liksom för mycket. 

onsdag 15 augusti 2018

jag stannar till slutet - Fatemeh Khavari


Jag stannar till slutet av Fatemeh Khavari och Annie Hellquist är en hyperaktuell bok som beskriver rörelsen Ung i Sveriges demonstration till stöd för de ensamkommande afghaner som fått besked om att de skulle sändas tillbaka till landet. I augusti 2017 inleddes en sittstrejk och som talesperson för gruppen valdes Fatemeh Khavari. Det här är hennes version av vad som hände och vi får också höra hennes berättelse om uppväxten som afghansk minoritetsbefolkning i Iran, resan till Sverige och hur hon tänker sig att kampen för att barn och ungdomar skall få möjlighet att leva i trygghet ska fortsätta. Jag blev nyfiken på nuläget för rörelsen och ser att hemsidan inte blivit uppdaterad på länge, kanske har de som engagerade sig för ett år sedan valt andra vägar att påverka.

Khavari har skrivit en bok (tillsammans med Annie Hellquist) och jag är övertygad om att hon kommer att fortsätta göra sin röst hörd i olika sammanhang. Det är bilden av en målmedveten ung kvinna som man ser i den här boken. En kvinna som redan som liten var intresserad av att skriva och rita, det faktum att hon var flicka och afghan i Iran gjorde att hon tillbringade mycket tid hemma. Skolgången var begränsad och som mellanbarn i en stor familj, där pappan försvann utan förklaring när hon var liten, så tillbringade hon mycket tid ensam. När sedan också hennes äldste bror arresterades och försvann så blev situationen för familjen omöjlig, en bror flydde till Sverige och sedan kunde familjen återförenas här. Då var Fatemeh femton och bara några år senare så är hon starkt engagerad för att stoppa deportationerna till ett land som på många sätt är osäkert att leva i.

Hon själv har aldrig bott i Afghanistan, hon har levt sitt liv som flykting först i Iran och nu i Sverige och hennes önskan är att ge rotlösa barn och unga en möjlighet att få landa, få stanna på en plats där de kan gå i skola, arbeta och bygga en framtid. Hennes tro på att det går att förändra, att människor som går tillsammans blir starka och att det finns hopp om vi hjälps åt är okuvlig. Boken slutar med att hon nu vill lära sig engelska, hon vill kunna nå ut med sin röst internationellt och hon jämför sig kaxigt med Malala. Man ska sikta mot stjärnorna så kanske man når månen ... Det gäller bara att inte låta ambitionen ta över så att budskapet glöms bort. Det ska bli spännande att följa Khavari i framtiden, alla som är intresserade av att få höra ytterligare en röst i integrationsdebatten skall absolut läsa hennes bok.

Fatemeh Khavari kommer till Göteborg i september och man kan lyssna till henne bland annat på bokmässan. 



tisdag 14 augusti 2018

kidnappad - S.B. Caves

Kidnappad är en debutthriller av S. B. Caves, på baksidan av bokomslaget jämförs han med Karin Slaughter och Linwood Barclay men nja tycker inte att han når upp till deras nivå riktigt men absolut är han bra.

Det har gått precis tio år sedan Autumn blev kidnappad när Francine, hennes mamma, får ett kuvert i posten, ofrankerat och ingen adress. Det ligger en lapp i med orden; Jag vet var hon är....
Francine blir oerhört uppskakad och det blir inte bättre när hon nästa dag blir kontaktad av en ung kvinna som säger sig känna hennes dotter, vi har bott i samma hus, jag var med när hon kidnappades säger hon .
Vilket hus , var, jag vet inte säger denna dödströtta smutsiga och stinkande tjej. Hon har varit på flykt i två veckor. Hon berättar att dom är många mycket unga flickor som hålls fångna i ett hus, ibland flyttas dom till andra hus, var dom ligger vet hon inte. 

Här blir flickorna utnyttjade på de mest vidriga sätt av män, många med högt uppsatta positioner, blir dom gravida är det en bonus för dessa barn kan sedan utnyttjas i verksamheten. När Francine säger att vi måste gå till polisen blir Lena hysterisk och säger att polisen vet om verksamheten och är även kunder.

Francine tar med sig Lena till exmaken för att be honom om hjälp att leta efter dottern men han vägrar, Släpp det , gå vidare du dricker för mycket vodka tycker han, se på mig, jag har gått vidare med ny fru och barn på väg.
Han har skrivet en bok om händelsen och åker runt landet och föreläser om hur det är att förlora ett barn, det har han tjänat stora pengar på.

Francine får på egen hand försöka hitta och rädda dottern och det är här som jag tycker att det inte blir helt trovärdigt, det går lite för enkelt, vakterna som finns på plats i huset är väl klantiga.

Jo, Francine tar en typ av hämnd på exmaken. 

/gästbloggare A
     



måndag 13 augusti 2018

kött och ben och vatten - Luiza Sauma

Kött och ben och vatten är en riktigt fin roman skriven av den brasilianska debutanten Luiza Sauma. André Cabral, brasiliansk läkare bosatt i London har de senaste veckorna fått brev till sin mottagning. De kommer från Luana, hans livs kärlek, henne som han älskade när han var sjutton och som var familjens hembiträde. Hennes brev påminner honom om uppväxten i Rio, det privilegierade livet med en älskad lillebror och en hårt arbetande far. Familjen kollapsar totalt när modern omkommer i en olycka och André, som är tonåring, försöker leva som sina vänner men han känner sig inte delaktig. Han spelar sin roll och längtar efter sin mor och närhet. När han fyller arton får han disponera sitt arv och då lämnar han Rio för att inte komma tillbaka.

Inte förrän nu, när det gått trettio år, inser han att han behöver återknyta banden med sitt hemland. Hans dotter vill gärna besöka Brasilien och hans bror vill så gärna att han kommer på besök, men mest av allt måste han besöka Luana som bosatt sig vid Amazonflodens strand.

 Det är inte så ofta jag läser romaner från Brasilien och därför är jag extra glad över att Kött och ben och vatten hittade till min brevlåda. Klassamhällets tydliga regler, strandlivet med vännerna och skildringen av det enkla livet i inlandet vid Amazonas kant är spännande och intressant läsning och André Cabral är en huvudperson som man gärna vill lära känna. Familjehemligheter och ett trauma som förändrar familjen för alltid gör att man läser den här romanen närmast som en spänningsromb, den har ett driv och man vill verkligen veta "hur det går". Rekommenderas!

söndag 12 augusti 2018

för såna som oss



Finns det smarta chicklit/feelgoodromaner som inte automatiskt låter sina karaktärer bli inklämda i unkna könsroller och fantastiska miljöer likt i sagans värld? Där de två huvudpersonerna kanske inte ens får varandra på slutet? Är det möjligt eller är genren så förutbestämd att inget utrymme finns för komplexa relationer och fler jobbiga känslor än ensamhet, svartsjuka och oro för att välja fel bland alla män som står på kö?

Ja absolut! Den svenska feelgoodgenren flyttar sig allt mer från standardmall 1A och jag har blivit underhållen av flera riktiga pärlor under sommaren. Senast lyssnade jag på För såna som oss av Tiina Nevala och Henrik Karlsson och i den möter vi förlagsredaktören Liv och litteraturvetaren Jens. En svettig dag vid Knossos möts de i en vattenkö och när de senare samma kväll stöter på varandra så börjar de prata lite smått. Jens har ett långt förhållande bakom sig och är på släktresa, Liv är på semester med sin partner för att försöka hitta tid till att prata om framtiden. Det blir inte första gången som de oplanerat stöter på varandra under det att vardagarna kommer och går.

I vartannat kapitel får vi lära känna de båda och den här berättelsen rymmer både kärlek och sorg, födelse och död och en riktigt rolig litteraturdebatt. Liv är nämligen redaktör för en chick-lit roman och Jens blir satt på att recensera den i sydsvenskan. Den diskussionen kring vad som är kvalitet och huruvida de som ställer krav på att också underhållningslitteratur skall vara välskriven är snobbar eller ej är verkligen mitt i prick. Bokbloggarna, varav jag är en då, får sig en rejäl släng för att vara allt för okritiska och bara hylla och visst känns resonemanget igen ...

Hur som, det här var en perfekt lyssning för en tågresa. Förutsägbart ibland och överraskande ibland, människor som man faktiskt brydde sig om och så en metanivå där romanens huvudpersoner diskuterar hela genrens styrkor och svagheter. Snygg, smart underhållning!

Tack bloggbohemen som tipsade! 

lördag 11 augusti 2018

som alltid var det skulpturer i natur som lockade




Maria Miesenberger är en av de konstnärer som ofta representeras på Pilane,
vi har också sett hennes skulpturer i Elds ateljé förra året. Den här placeringen var fräck! 
På Artipelag hittade vi också skulpturutställningen Omvägar. Detour, består av skulpturer placerade i naturen och som alltid så tycker jag mycket om att se konst på oväntade platser. Placeringen av de olika skulpturerna var mycket väl valda och för mig var det dagens finaste upplevelse att se konsten samtala med naturen. Jag är ju van att se de här konstnärerna ställa ut i den karga bohuslänska miljön och nu så hamnade de i en annan kontext. Tallskogen och kustremsan runt Artipelag är en perfekt konsthall!

Ute Jätte av Charlotte Gyllenhammar


Klara Kristalova hade en utställning på Konstmuseet i Göteborg för några år
sedan och hennes keramik är alltid oroande. För mig är skulpturen i entrén på Östra sjukhuset
något jag aldrig glömmer.
Det som håller mig tillbaka, för mig närmare påminner mig om hur rötter kan både lyfta och hindra. 




Joel Fishers Bollard hälsar oss. 



till Artipelag vattenvägen


Så blev det av ändå, turen till Artipelag på Värmdö. Huvudorsaken till resan var utställningen Bloomsbury spirit, på vägen åkte vi med stil i en mer än 100 år gammal skärgårdsbåt och det var en vacker båttur genom inner och mellanskärgården. Man får verkligen andas och låta turen ta den tid den tar, stressa är inte att tänka på. Väl framme så var det en intressant utställning om den normbrytande gruppen av bohemer som kallades Bloomsburygruppen. 

 "They lived in circles, painted in squares and loved in triangels."








makten - Naomi Alderman

The Power av Naomi Alderman har legat i min läshög ända sedan den vann Women's Prize for Fiction 2017. Men så var det något med omslaget, det signalerar robotar och science-fiction och dystopi så att det bara skriker om det och det är inte min genre. Boken blev kvar i högen ... Så kom då romanen översatt till svenska till min brevlåda och vilken tur att jag gav den en chans till! Makten är en både spännande och skrämmande roman som får den som läser att tänka till många varv.

I Naomi Aldermans framtida värld får vi läsa ett manuskript som en författare skickar till Naomi Alderman för att hon ska ge synpunkter. Det är en text som beskriver det historiska förloppet när revolutionen som ledde fram till den rådande världsordningen, där kvinnorna härskar över männen, genomfördes på jorden. Det börjar med att några unga flickor inser att de genom genom att skicka elektriska impulser från händerna kan skada och döda andra människor. Sociala medier sprider fenomenet snabbt runt jorden, fler flickor och kvinnor upptäcker sin förmåga och snart leder den förändrade maktbalansen mellan könen till totalt omvända världen.

I romanen får vi följa tre olika kvinnor som alla har förmågan och de använder den på olika sätt. Makten berusar och snart växer kulter fram som dyrkar den kvinnliga kraften, personifierad i Eva.  Makthungriga kvinnor missbrukar sin makt och våldet skapar ett samhälle som är i kvinnornas händer, men inte särdeles annorlunda än det patriarkat som de gjorde uppror från. Den diskussionen som Alderman för är mycket intressant, vad är det med makt och människan? Spelar könet någon roll i längtan efter makt och behovet av sko sig, att utnyttja och förtrycka andra? Är det självklart att man automatiskt tar över den maktstruktur som finns?

På många vis är det här en nedslående läsning, dystopisk på ett sätt som lämnar mycket lite hopp. Bredvid den pågående klimatdebatten som just nu är så aktuell så kan man verkligen tappa tron på mänsklighetens framtid. Samtidigt så är dialoger och företeelser så roligt formulerade och beskrivna att man måste småle mitt i allt allvaret. Mest av allt så gillar jag den unge nigerianske killen Tunde som reser jorden runt och med sin mobilkamera dokumenterar och rapporterar om hur kvinnorna genom våld och samarbete förändrar sina livsvillkor. Han snokar sig in i de mest osannolika sammanhang och det gör att man nästan upplever sig läsa en spänningsroman emellanåt.

Högt tempo, smart och skrämmande får bli mitt betyg!

fredag 10 augusti 2018

Lars Lerin på Liljevalchs


Fram till den 9 september kan man se den magnifika Lars Lerin-utställningen på Liljevalchs. Verken är samlade i de olika rummen kring teman och bilderna kommenteras med tänkvärda texter. Jag har sett Lerin på Sandgrund och på Akvarellmuseet i Skärhamn men jag måste säga att den här utställningen slår allt tidigare. Med vatten, pigment och papper är Lerin en trollkarl, hans uttryck är unikt och i den här utställningen släpps mörkret och svärtan fram. Så bra. Så spännande och så sevärt!