tisdag 26 september 2017

Oppermanns (Lion Feuchtwanger)

Läste den här i somras (stödköpt på Hallmans bokhandel i Uddevalla för övrigt) så jag har inte allt i färskt minne, men med tanke på den stundande NMR-marschen är ju tyvärr denna bok om nazisternas maktövertagande väldigt aktuell. Skriven redan 1933 kan den ses nästan som journalistik då den belyser den pågående förändringen av Tyskland och specifikt judarnas situation. Med tanke på detta är Oppermanns häpnadsväckande klarsynt i sin beskrivning av de smygande förändringarna som kulminerar i ett tidigt koncentrationsläger. Boken är också ett bevis på att det inte går att gömma sig bakom att man inte visste. Man visste redan 1933.

Feuchtwanger använder den högborgerliga judiska familjen Oppermann för att beskriva hur näringsverksamheten (i form av familjens möbelfirma) påverkas av påtvingade samarbeten med ariska firmor för att rädda affärerna. Han beskriver också hur det akademiska livet påverkas av partianslutna lärare som tvingar fram anpassningar av undervisningen till högtravande germansk nationalism och hur de mindre bemedlade som bor grannar med SA-fotfolk får sin vardag förstörd. Och som sagt, som kulmen hamnar en familjemedlem i ett arbetsläger. Som ren litteratur betraktat vill jag minnas att Oppermanns kändes lite språkmässigt tunn, men betraktar man den som journalistik är den extremt drabbande att läsa idag.

/Gästbloggare M

måndag 25 september 2017

den yttersta lyckans ministerium - en kakafoni av röster

Det tog många år innan floden av sorg och rädsla drog sig tillbaka. (...) Gradvis krympte Förtvivlans Fästning till en boning med mer hanterbara proportioner. Det blev ett hem, en plats för förutsägbara och lugnande sorger - ohyggliga, men pålitliga.
Så beskriver hijran Anjum hur hen hanterar det faktum att hon fördrivits från sin självklara plats i gemenskapen bland Delhis transsexuella, hen bosätter sig på en begravningsplats och snart  utvecklar hon en affärsverksamhet, begravningar för alla de som inte hör till. Som muslim och född med både kvinnliga och manliga könsorgan så hör hon själv till gruppen som står utanför samhället och hon blir snart en respekterad person bland de utstötta.

Den andra kvinnan som den här berättelsen kretsar kring är Tilottama, syrisk-kristen journalist som med sin skönhet förtrollar flera av sina manliga klasskamrater på universitetet. Hon gifter sig med en av dem och håller kontakt med de andra och den vänkretsens berättelse handlar mycket om kampen för ett fritt Kashmir.

Vad ska jag nu mer skriva om Den yttersta lyckans ministerium? Att Arundhati Roy presenterar oss en skönlitterär text efter 20 års annat skrivande är smått sensationellt och jag önskar att jag kunde skrika ut här att den här romanen är fantastisk. Det kan jag inte, för mig var delar av den helt fantastiska, språket på meningsnivå helt underbart poetiskt och så vackert, så vackert. Men helheten är så spretig och så kakafonisk att man nästan inte kan se den ljuvliga skogen för alla träd. De många individernas livsöden och utvikningarna kring alla samhällsfrågor som Indien brottas med gör att romanen emellanåt inte lägre fungerar som en roman för mig, jag hade behövt en tydligare sammanhållen handling för att den skulle träffat mig rakt in i hjärtat. Stoffet hade räckt till tre romaner - minst - och det blir emellanåt för mycket av pamflett för min smak. Indien har stora utmaningar med sina klyftor mellan fattiga och rika, i den här romanen skildras också hur nationalism, religion och ras påverkar människors vardag på ett grundläggande plan. 

Jag har läst relativt mycket indisk litteratur genom åren och brukar ofta kommentera den med ord som som myllrande folkliv och vibrerande miljöbeskrivningar och de passar in också på Den yttersta lyckans ministerium. Det myllrar av viktiga samhällsfrågor i den här romanen, rösterna är så många att jag nästan slutade läsa. Det hade varit synd för efter 450 intensiva sidor så är jag trots allt omtumlande innehåll nöjd att jag läste klart. Roy kan som ingen annan på bara några meningar reflektera över komplexa frågor. Är det rädslan för våldet som binder oss samman? 
Normaliteten i vår del av världen är som ett hårdkokt ägg, den vardagliga ytan döljer en fruktansvärd gula av våld i sitt inre. Det är vår ständiga fruktan för detta våld, vårt minna av hur det har verkat i historien och vår fruktan för vilken form det ska ta sig i framtiden, som utgör grunden för de regler som styr hur ett så sammansatt och mångskiftande folk som vårt skall kunna samexistera. 
Man kan hoppas att det finns något annat som skapar ett samhälle som alla kan leva i men just nu så undrar man verkligen hur det är ställt med det. Indien och Sverige är verkligen inte same-same men rädslan för våld är universell.

Såklart ska jag lyssna till Arundhati Roy på mässan. Torsdag kl 14 är det dags!


söndag 24 september 2017

krokas - Elin Olofsson gör det igen!

Krokas är Elin Olofssons fjärde roman och den här gången har hon förlagt sitt berättande till efterkrigstiden. Miljön är den lilla orten Krokom i Jämtland och en dag 1949 stiger den unga tyskan Uli av tåget. Hon reser med lätt bagage, i väskan ligger bara ett vackert nattlinne och en bunt brev. På något vis så vill hon veta mer om den man som hon en gång älskade. Han deserterade från den tyska armén och som som försvunnit, förmodad död.  Spåren leder till Elsa, butiksbiträde på handelsboden i Krokom, och snart blir de två kvinnorna goda vänner. Tiden är på väg att förändras men i den lilla järnvägsorten lever människorna ett traditionellt liv och kvinnorna förväntas vet sin plats. Uli och Elsas vänskap pratas om i samhället och vad gör de egentligen i skogen?

Elin Olofsson har ett sätt att berätta om landsbygdens kvinnor som är oemotståndligt. Oavsett om hon skildrar nutid eller historisk tid så är önskan och längtan efter självständighet och frihet stark. Krokas är också en kärleksroman, den visar på att kärlek kan se ut på flera sätt och att ömheten mellan människor bokstavligen betyder skillnaden mellan liv och död.

Jag tycker mycket om Olofssons lågmälda sätt att skildra människoöden som känns äkta och sanna. Det ska bli spännande att lyssna till henne på bokmässan kommande helg!




lördag 23 september 2017

mellan klan och stat - somalier i Sverige

Jag arbetar med elever med många nationaliteter, till vår stadsdel kommer människor från alla världens hörn. Det är nyanlända från mellanösterns inbördeskrig, familjer från Afghanistan, bosnier och serber vars familjer hittat arbete i Sverige och barn från Afrikas horn, främst Somalia. Den största enskilda gruppen som jag möter just nu är barn som fötts i Somalia, eller i ett flyktingläger eftersom deras föräldrar flytt från Somalia, och som nu kommer till sin pappa eller mamma i Sverige. Som alltid när jag inser att jag inte vet tillräckligt om något så försöker jag ta reda på mer.

Mina möten med barn och föräldrar är oftast innerliga och konstruktiva men så uppstår det situationer där vi inte förstår varandra fullt ut. Efter att ha läst Per Brinkemos bok Mellan klan och stat - somalier i Sverige så har jag fått fler verktyg i min låda för att kunna mötas med barnets bästa i fokus. Om man har levt i många generationer i en muntlig klankultur där familjen, och den utökade familjen är individens skyddsnät så är det inte helt enkelt att komma till vår skriftspråkliga kultur där staten, och den gemensamma överenskommelse det innebär att leva i en stat är en förutsättning för att kunna deltaga fullt ut. Tack A som tipsade mig om den här tunna, lättlästa boken med sitt rika innehåll, den borde vara obligatorisk läsning för alla som möter somaliska familjer i egenskap av "staten". Alla vi i skolan, socialtjänst, arbetsförmedling, sjukvård och försäkringskassa osv har här given fortbildningslitteratur!

åttonde gången gillt!


På torsdag är det åttonde gången som jag besöker bokmässan som bloggare. Första året var det afrikanska författare och illustratörer som lockade och sedan har ambassadörskap, bokcirklande och kulturkolloaktiviteter avlöst varandra. I år skall jag hålla en låg profil och mest smyga runt med mitt presspass och lyssna på kloka människor som har intressanta saker att säga. Och kanske, kanske vill några av er läsa min rapportering? I dagarna passerade bloggens besöksstatistik 800 000 visningar så det betyder att ni ändå är några som kikar in här. Jag ska göra mitt bästa för att skildra min mässa. Mest av allt så blir det bilder på Instagram, där heter jag @ochdagarnagr - följ mig gärna där, också. 




fredag 22 september 2017

jag kommer, gör du?


Så sjukt fort arbetsveckorna går just nu, jag hinner liksom inte med någonting! Knappt har jag fattat att det snart är dags för en av årets finaste långhelger. Jag ligger efter med både planering och läsning, intervjuer och bokcirkel skall förberedas och roligheter som mingel och fika ska bokas in. Och jag vill helst bara vila ...

Nåja, peppen pågår för fullt inne på Kulturkollo och lagom till torsdagsmorgon så kommer jag vara på plats både med huvud och kropp. Det ska bli riktigt mysigt och för min del så är årets mässa extra viktig att delta på. Inte låter jag mig skrämmas, inte låter jag några få förstöra och aldrig lämnar jag arenan öppen för rasister och nazister att härja fritt. Jag ska vara på plats, jag skall ignorera stollarna och jag ska påminna mig om Lottas ord på Kollo idag:

En armé av tanter i mönstrade klänningar och foträta skor kan förändra världen så mycket mer än ett gäng arga unga män med gles hårväxt. Vi får aldrig glömma det.


torsdag 21 september 2017

ljuset bakom ögonen - Tommi Kinnunen

I Ljuset bakom ögonen får vi återse familjen från nordöstra Finland som vi först mötte i Där vägarna möts. Det är efterkrigstid och syskonen Helena och Johannes växer upp med sin mor fotografen och sin far Onni som strävar med att bygga ett hus till sin familj samtidigt som han vantrivs allt mer i familjelivet. Helena är blind sedan födseln och för att hon skall få en utbildning så skickas hon till Helsingfors, livet långt från familjen blir utmanande och musiken blir en tillflyktsort. Huvudkaraktär nummer två i den här romanen är Johannes son Tuomas, han längtar efter att utbilda sig och när han börjar sina studier i ekonomi så får han möjlighet att umgås med sin faster. Hans homosexualitet försöker han dölja för sin familj samtidigt som längtan efter en egen familj är stark. Kanske skulle jag velat att den relationen hade utvecklats mer och tydligare i boken, de båda har mycket gemensamt och det skulle kunnat bli ett starkare tema än vad som blev. 
Den här boken tar mycket fint vid där den tidigare slutade och jag rekommenderar verkligen att man läser dem tillsammans. För att kunna förstå sig på den komplexa familjen och den kultur som byggs upp dem emellan så behöver man nog ha med sig berättelsen om barnmorskan Maria som beger sig ut i obygden, hennes oäkta dotter Lahja som startar fotoateljé och hur familjen förlorar allt under kriget. Det är ingen familj av stora ord men med en stark sammanhållning som manifesteras i sommarhuset vid älven. 


tisdag 19 september 2017

det var bättre förr ...



Tro nu inte att jag har blivit en sån där lärare som bara pratar om att det var bättre förr ... För det var det inte. Inte allt. Men en sak som jag plockat fram ur de allra djupaste gömmorna är bokstavslådor,  ni vet lådor där varje bokstav har ett fack och där versaler står på en sida och gemener på andra sidan kortet. Vokalerna är förstås röda och konsonanterna svarta och de är perfekta när man arbetar med små elever som har svårt med att knäcka koden. Vi jobbar med fonomix och sjustegsmetoden i en blandning, sedan fyller jag på med bilder från Salminens läsebok från 70-talet som vi samtalar om, olika appar som bornholmslek och så de kära gamla lådorna. Läsa och skriva hör ihop och att forma bokstäver för hand med svag motorik tar alldeles för mycket kraft. Då är de här snart 50 år gamla hjälpmedlen fantastiska! 

måndag 18 september 2017

nu börjar uppladdningen

Från och med idag så ägnar vi två hela veckor 
åt bokmässan i Göteborg inne på Kulturkollo.se