måndag 23 maj 2016

det är dags för Tjocka släkten

I veckan som kommer är jag huvudsakligen på plats på Kulturkollo så lite småtrist blir det här. Vårt veckotema heter "tjocka släkten" och jag ser fram emot en fullspäckad vecka. En författare som skrivit roman efter roman om relationerna i en familj eller i en släkt är Linn Ullman. Med två superkändisar till föräldrar har hon mer än många andra vuxit upp med ett granskande öga på sin familj och sin släkt. Hennes senaste roman heter De oroliga och den handlar om hur det var att växa upp i en så exponerad miljö. Jag ser så fram emot att höra henne berätta om den både på Louisiana Literature och förhoppningsvis på Bokmässan. När De dyrbara just hade kommit 2012 skrev jag såhär om den: 
Jag gillar Linn Ullmans författarskap. Så nu var det sagt, om utifall någon skulle tveka. Jag tycker hon med precisa ordval beskriver och diskuterar samtiden och de vardagliga scener hon målar upp är så lätta att känna igen sig i. Den truliga tonårsdottern där ingen kan göra rätt, mamman som försöker vara duktig och arbetsam med egna företag, pappan som flyr till sitt så kallade arbete, är otrogen eller går ut med hunden, lillasyster som slätar över med sitt solskenshumör. Alla skulle de kunna hamna i schablonfacket men de blir i den nyutkomna romanen Det dyrbara människor. I det ligger Linn Ullmans fantastiska förmåga, hon bagatelliserar inte, hon säger inte att livet är enkelt. Hennes historia är allvarlig och samtidigt så medryckande  och fylld av humor, allmänmänskliga reflektioner blandas med känslan av att alla i stunden gör så gott de kan. Ibland måste det var tillräckligt att göra sitt bästa, att göra det man tror är rätt. På baksidan av omslaget till boken beskrivs den som kammarspel, släktdrama, kriminalhistoria och mänsklig komedi. Allt det är den, och mer därtill.

Media har varit full av Linn Ullman och hennes bok, vill man läsa mer finns där material i GP och DN. Babel har haft henne som gäst och jag själv skrev om ett framträdande på bokmässan - nog med texter om boken. Läs den istället, jag blev imponerad. Så lätt och så svårt i en och samma roman, det är min sorts bok det!

prio ett - rafflande deckare från Östergötland

Tredje boken om åklagare Jana Berzelius heter Prio ett och den börjar med att hon nås av beskedet av att hennes mor dött i en hjärtattack. Samtidigt får vi som läser följa den tonåriga flickan hem från nattjobbet på Mc Donalds, hon bär på en ständig oro för sin lillasyster och väl hemma inser hon att något förfärligt har hänt. Systrarnas mamma sitter fastsatt med buntband i en stol och där händerna suttit finns bara stumpar kvar. Snart dyker ambulanspersonal upp för att ta hand om kvinnan men frågorna kvarstår. Vem har mördat henne? Varför stympade lemmar? Polisgruppen i Norrköping där Jana är åklagare  kopplas in och när det hittas fler stympade offer förstår de att de har att göra med en mycket störd människa, det blir intensiv kamp mot tiden. Ska polisen kunna få tag i förövaren innan ännu fler hinner bli mördade?

Jag tycker att Emelie Schepp har utvecklats till en riktigt bra spänningsförfattare. Kantigheter som överdrivna miljöbeskrivningar och lite stolpiga dialoger har arbetats bort och kvar finns en riktigt spännande historia skriven med både driv och psykologisk skärpa. Jag uppskattar särskilt de  delarna när Schepp beskriver vardagslivet för ambulansföraren och hans fru. Med bara några få rader sätter hon miljön så exakt att jag som läser fattar precis. Snyggt! Snygg är också den lagoma balansen mellan privatliv och deckarhistoria, gediget utfört hantverk alltså och en given bok i sommarens strandväska!

Här har jag skrivit om Märkta för livet och Vita spår.


söndag 22 maj 2016

times they are a changin

Jag minns en tid för sisådär 18 år sedan när vi köpte vår lilla sommarstuga. Den något romantiska föreställningen om att det skulle vara en fristad från TV höll väl typ 6 veckor. Med en regnig juni, en mamma som ville se Morden i Midsomer och en rastlös 8-åring långt från kompisarna så var både TV och TV-spel snart på plats. Mobiltäckningen var skakig och fast telefon kändes redan då väldigt onödig, ringa gjorde vi sparsamt och det var ju som sagt en sommarstuga ... 

Nu är det självklart att vi ska ha fiber. Vi vill ha nät för att se vilka program precis när vi vill (hallå hela England bakar fem avsnitt i gårdagens ösregn). Ringer gör vi fortfarande väldigt sällan. Så är det. Times they are a changin

och TV n, ja den står dammig i ett hörn. Oftast sätter vi inte ens i kontakten. 

lördag 21 maj 2016

första gången jag såg dig - Tasha Kavanagh

Det här är en bok som jag skulle vilja läsa tillsammans med min fina bokcirkel bokbubblarna! På ytan är det en roman om ett tonårsförsvinnande men där finns så mycket mer! I Tasha Kavanaghs Första gången jag såg dig är det Yasmine som har huvudrollen. Hon är 16, mycket överviktig och vantrivs å det grövsta i skolan. Hon får ständigt gömma sig för att inte bli trakasserad av skolkamraterna och det enda som gör hennes skoldagar något lättare att leva är chokladkex och Alice. Bredvid sitt hemliga lager av Cadburys turkish delight har hon lådan med minnessaker, småsaker som Alice på något sätt rört vid. Från första början i den här berättelsen byggs spänningen upp och hur alltsammans slutar ska jag inte avslöja men så mycket kan sägas att Yasmine snärjer in sig i lögner, fantasier och sustitut som inte gör livet enklare precis.

Det här är en fantastiskt fin roman om en ung flicka som har hamnat i en situation som hon inte kan ta sig ur på egen hand. Hon sörjer sin pappa oändligt och det skär i läsarens hjärta när man får lära känna den här osäkra och bekräftelsesökande tonåringen. Kapitlen är döpta efter olika maträtter eller annat som Yasmine stoppar i sig för att få en smula tröst, för att glömma. För mig var det en bok som jag ville diskutera, jag ville prata om de val och icke-val som hon gör. Vuxenvärlden är inte riktigt med och livet inne i Yasmines tankevärld är spännande och känslan är klaustrofobisk. Mycket bra! Läs!

dagens bild


fredag 20 maj 2016

vågspel - en marstrandsdeckare

Vågspel är den sjätte delen i serien om göteborgspolisen Karin Adler som är hängiven seglare och bosatt på Marstrandsön.  En dag får hennes utredningsgrupp en förfrågan från Orkneyöarna, där har hittats en segelbåt drivande som hör hemma i Marstrand och på däcket finns blodrester. Vet de något om båtens ägare?

Karin och hennes kollegor sätter igång en utredning och snart kan de identifiera ägaren. Bo Stenman är en numera pensionerad dykare som arbetat hela sitt liv med uppdrag på olika oljefält, han är specialist på svårtillgängliga och farofyllda dykningar: Det visar sig att Bo vistats på Orkneyöarna tidigare, redan på 70-talet deltog han i en expedition som skulle undersöka och bärga HMS Hampshires last. Utredningen tar plats både på de vindpinade öarna utanför Skottlands kust och här hemma på västkusten och samtidigt funderar Karin över hur hon ska kunna säga till sambon Johan att hon längtar efter att bo på sin båt igen.

Som alltid i Ann Rosmans romaner bygger det på ett starkt sampel mellan nutid och en eller flera historiska händelser. Hon är skicklig på att väva samman olika tider och alltid har handlingen något att göra med Marstrands historia eller människor som levt och verkat på havet. Rosman använder det som hon själv upplevt och det som människor berättat för henne för att skapa en spännande historia men ... det som är hennes styrka är också hennes svaghet. Jag märker i texten att Rosman absolut älskat att göra research för den här boken. Hon har grottat ned sig i förlisningen av HMS Hampshire 1916, hon har talat med dykare som jobbat på oljeplattformar och lärt sig massor om olika gasblandningar, hon kan sina sjötermer och har (troligen) på seglatser besökt långhus på Orkneyöarna och så vill hon förmedla allt det där till oss som läser.

Det blir lite för bra ibland. Allt för noggranna beskrivningar gör handlingen upphackad och tempot i läsningen försvinner. Jag uppskattar genuina kunskaper som ligger i botten av en författares romanbygge men ibland kanske man måste begränsa sig. Jag är övertygad om att mina goda vänner som själva seglat till Skottland kommer att uppskatta den här boken, de som är intresserade av dykning på vrak likaså men för mig blir det lite för mycket av det goda. Tyvärr är det så att de faror och orättvisor som dykarna utsätts för i boken (och som har tydlig verklighetsbakgrund) inte heller riktigt engagerar mig trots att de borde. Inte alls Ann Rosmans fel att det blir på det viset, hon gör sitt bästa för att skildra de horribla arbetsvillkor som rått i jakten på rikedomar. Gränsen mellan liv och död är bokstavligen en slang och i sista ändan är det människor som kommer i kläm, alltid den lilla människan.  Nej, det var nog så att just mig passade inte den här boken. Min favorit är fortfarande Mercurium!

onsdag 18 maj 2016

misstag i Moskva - ett stopp på Lyrans resa

- repris från tisdag 18 augusti 2015 -

Hon såg upp från boken. Så urbota tråkiga alla dessa klagovisor om bristande kommunikation var! Om man verkligen vill kommunicera med någon, lyckas man något så när.

Så tänker Nicole när hon, nyligen pensionerad lärare, sitter på flyget bredvid sin make André, historikern. De är på väg för att hälsa på Andrés dotter Mascha i Moskva och Nicole längtar efter att ha sin make för sig själv. Hon vill uppleva Sovjetunionen och resa runt för att se det kommunistiska samhället som hon och hennes man med sina lenin-marxistiska ideal får dubbla känslor inför.

Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir är en kortroman som handlar om kommunikation och åldrande. Visst finns där en politisk diskussion också, boken är skriven 1966-67 och var menad att ingå i en novellsamling och där finns flera reflektioner kring det totalitära samhället som begränsar medborgarnas frihet. När Nicole och André väl är på plats i Moskva så blir Nicole rastlös, hon har svårt att finna sig i den stilla lunken som vardagslivet i Moskva innebär. André bestämmer sig för att lära sig språket, han vill samtala med människor och lära känna folket på djupet. Han har uppfostrats till att dyrka Lenin och han har alltid trott att Sovjetunionen sitter inne med nyckeln till den goda framtiden, nu tvivlar han och Nicole konstaterar frustrerat:

Att förbli ung är att behålla livskraft, glädje och sinnesnärvaro. Alltså är ålderdomens lott rutiner, svårmod och gaggighet. 

Simone de Beauvoir är en formsäker stilist som bygger upp sin text så skickligt, i vartannat stycke får man höra Andrés röst och i vartannat Nicoles, upplägget bidrar till att visa på hur svårt det är att kommunicera också med den man känner allra bäst. Att jag som amatör ens ska uttala mig om hennes texter gör inte den här klassikern rättvisa. Jag nöjer mig med att konstatera att den här kortromanen är en fröjd att läsa. Den har många, många lager att upptäcka och språket är enkelt och klart. Stort tack till Bucket List Books som ser till att den här lilla pärlan når svenska läsare.

tisdag 17 maj 2016

de sista vittnena - min första Aleksijevitj

De sista vittnena  är min fösta hela läsning av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj och det är en lyssning som har tagit lång tid. Jag har hört det som översättaren kallar "solon för barnröster" under fler månader, några varje vecka. Det är mycket svårt att värja sig för alla dessa vittnesmål, en efter en berättar de vuxna överlevarna från det andra världskriget personliga minnen från "sitt" krig. I korta minnesfragment skildras de och med alla sina detaljerade solon bildas en flerstämmig symfoni där krigets fasansfulla sanning blir så ytterligt påtaglig genom alla de små vardagsbetraktelserna.

Våldet, kölden. lössen och hungern blir påtaglig och påtagligt påträngande samtidigt som så många vittnar om att människor i den största nöden hjälps åt. Männen försvinner till fronten eller ger sig av tillsammans med partisanerna och kvar blir de gamla, kvinnorna och barnen. I den här samlingen har Aleksijevitj samlat barnens vittnesmål och det är barnens blick på de fasansfulla händelserna som alla krig för med sig.

Jag är glad att jag lyssnade men man måste verkligen vara alert och i själslig balans för att orka med att ta in alla de här händelserna. Det är inte lättsamt precis. Men en otroligt viktig påminnelse om att krig är grymt. Punkt.

tematrio - noveller

Jag har haft en kärlekshistoria med noveller under många år. Det började med Kathrine Mansfields texter på sent 80-tal och fortsatt i snart 30 år. I kategorin noveller finns det x antal inlägg här på bloggen att botanisera i. När Lyran väljer noveller till sin tematrio så är det givet att jag ska hänga på men jag väljer att tipsa om tre samlingar som jag vill läsa:

Handbok för städerskor av Lucia Berlin

Fyra noveller av Hjalmar Söderberg - Novellix vårfyra

The Bus Driver Who Wanted to be God av Etgar Keret