tisdag 9 februari 2016

tänker på Bodil Malmsten 2

Jag har otaliga inlägg här på bloggen om Bodil Malmsten och det vore för tjatigt att reprisera dem alla men det här vill jag ändå publicera igen. Från 2012, och det avslutats med den vackraste av rader. 
Bodil Malmstens loggböcker är fina små pärlor som man kan läsa i ett sträck eller bläddra i och läsa en dagboksnotering här och där. Bodil väljer sina ord och ämnen med omsorg  där finns röda trådar som återkommer, åldrandet, tidens obevekliga gång, den lilla människans kamp mot administrationen, våndan av att skriva och rotlösheten när man inte riktig har ett hem. Texterna består ju av tidigare publicerade blogginlägg från Finistère och i en Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag hade jag läst de allra flesta texterna innan. Eftersom innehållet till stora delar  var känt för mig så började jag fundera över det där med bloggtext contra boktext fungerar för mig, hur det än är så läser jag boktexten mer omsorgsfullt än bloggtexten. När jag klickar mig till bloggen så läser jag några inlägg och sedan iväg till nästa blogg medan i boken läser jag samma rad igen och igen. 

Det blir ett lugnare tempo i boken helt klart och jag undrar hur mycket jag missat i mitt bloggbrowsande. Bloggens styrka är ju dagliga uppdateringar och snabba kommentarer kring nyheter och dagsaktuell politik. Där finns säkert fler webbplatser som jag besöker som jag hastar igenom och det känns sådär. Är det bokformatet som gör att jag stillar mig? Tydligen. 

Jag funderade också över bloggjag och riktigtjag - Bodil berättar ju i babel att hon har ett tydligt bloggjag som skiljer sig från hennes verkliga jag. Genast tänker jag på mitt eget bloggjag, det skiljer sig också från mitt verkliga jag på flera sätt. Jag exponerar bara valda delar av jaget på bloggen och det är ett medvetet val, det som finns där är sant men det är inte alltid hela sanningen.  Det är lite spännande tankelek det där att fundera över vilket jag som sprids i olika sociala media. Är vi lika käcka som våra FB-statusrader,  för att ta ett exempel från Moa Herngrens roman Jag skulle aldrig ljuga för dig. Hur blir det att mötas IDVL, i det verkliga livet, när alla har ett socialamediajag att leva upp till? 

Bodil Malmstens loggböcker är böcker att älska och äga, läsa igen och igen. Klokskap, formuleringskonst och klarsynthet som sätter fingret på det där som många tänker men inte formulerar ens för sig själv. Hennes texter förlitar sig på läsarens intellekt vilket är skönt. Där finns bara en enda nackdel med den nya boken, jag saknar det fina lilla resårbandet. Jag gillade resårbandet som finns på de tre tidigare loggböckerna, det håll ihop så fint och fick mig att tänka på min barndom. Resåret gjorde att jag kände en särskild förväntan när jag spände loss, slog upp och läste.

Alla Malmstens bloggböcker har fått sin titel från diktstrofer och i den här lilaskimrande boken står Stig Dagerman för de vackra orden:
Jag niger herr August
Hur mycket är tiden och
aldrig har månen lyst så på vårt drömspel
Nog är den besynnerlig natten herr August
i Strindbergs kvarter
och en månad går fortare
nu än ett hjärtslag 

måndag 8 februari 2016

suffragette - inleder hjältar och hjältinnor

Idag inleddes veckans tema på Kulturkollo och vi kallar det hjältar och hjältinnor. Som om det var planerat så gick jag idag och såg Suffragette. Så tacksam jag kan vara att alla dessa kvinnor har gått före mig, kämpat för rätten till utbildning, rätten till rösträtt och rätten till att bestämma över mitt liv och min kropp. Visst kan man diskutera huruvida "handlingar och inte ord" var rätt väg att gå, filmen som utspelade sig 1912 i London var allt annat än förskönad. Det var riktigt fint att de inte gjort den här berättelsen till en solskenshistoria med vitklädda kvinnor bärande fanor i motljus. Skitig, uppoffrande och mycket ärligt skildras kvinnornas kamp för att själva få bestämma, att själva få välja.

Vid flera tillfällen var filmen på väg att glida in i sentimentalitetsfacket men mycket snyggt undveks det. Det tackar jag för. Sedan gjorde det ju inte filmen sämre att det var en brittisk dramafilm med fantastiska miljöer, kostymer och mycket fina skådespelerskor. Carey Mulligan spelar den unga Maud som levt hela sitt liv i tvätteriet. En dag bestämmer hon sig för att försöka förändra, kanske, kanske finns där ett annat liv än det som är hennes?  

Mycket sevärd film!

handen på hjärtat - ännu en lite för förutsägbar roman om kärlek med förhinder



Boyd, H - Handen på hjärtat - 13055602Handen på hjärtat så var den här romanen av Hilary Boyd på gränsen till för mycket feelgood/chick-lit för mig. Jag lyssnade på den eftersom jag tyckte mycket om Torsdagarna i parken, men enligt mig är Handen på hjärtat inte alls lika bra. Förutsägbar, för pratig och ganska intetsägande persongalleri gjorde att jag faktiskt slölyssnade på de sista timmarna bara för att ha gjort det. 

Den här romanen handlar om Flora som bor i en liten lägenhet i sin systers hus i London, arbetar som hemsjuksköterska åt 93-åriga Dorothea och lever ett mycket stilla liv. Snart får man koll på att det beror på att hon för tre år sedan blev hastigt lämnad av sin sambo och sedan dess har hon hållit sig undan omvärlden. Systern Pru har hjälpt henne ur depressionen men så där vidare värst med att leva livet går det inte. Inte förrän Flora en dag stöter på sin ex-sambo på matvaruaffären - ska hon våga förlåta, börja om på nytt? 

Nja. Det finns bättre böcker i genren, helt klart. Ska man läsa brittisk feelgood så rekommenderar jag Lucy Dillon, bra mycket bättre.

söndag 7 februari 2016

Jorden runt: hausfrau

Min text om hausfrau är en repris från september 2015. Eftersom titeln är del av Lyrans Noblessers jord runt-resa så kommer den här ytterligare en gång. En av 2015 s bästa läsupplevelser så här i retrospektiv.  
Åh vad jag ångrar att jag inte skrev om hausfrau för en månad sedan när jag precis hade läst den. Det är nämmeligen precis en sådan bok som man blir totalt uppfylld av. Känslan av den klaustrofobiska miljön i det schweiziska förortslivet kröp under skinnet och jag var mest förb***ad hela tiden på Anna. Och på Bruno, bankmannen som hon gift sig med. Hon heter Anna, som jag, huvudpersonen i den här romanen. Hon är amerikanska och när hon blev blixtförälskad i Bruno så fann hon sig plötsligt gift i ett främmande land och bosatt några hus från sin svärmor, bredvid kyrkan där svärfar varit präst. Tre barn har det blivit, två pojkar i skolåldern och en liten bebisflicka, och för att hon ska kunna delta mer i samhället så har maken bestämt att Anna ska gå på språkkurs. Hon ska lära tyska, ta sig ur sin passivitet som hemmafru och kort sagt, hon ska rycka upp sig.

Passivitet och passion börjar likadant konstaterar Anna i den här romanen och på tyskakursen möter hon en man som åtminstone för stunden kan få Anna att leva upp. Mötena med honom (och andra älskare) blir ett sätt för Anna att hålla ledan borta, ett annat sätt är sessionerna hos psykoterapeuten. Återkommande stycken i den här romanen handlar om när Anna diskuterar ett särskilt ord med sin terapeut och de avsnitten tycker jag personligen är mycket läsvärda. Där någonstans vaknar språknörden i mig. Likadant när Anna går till sina tyskalektioner och funderar över språket. Det kan se ut såhär:

ALLA DE FEM VANLIGASTE tyska verben är oregelbundna. De följer inget böjningsmöster. Att ha. Att vara tvungen. Att vilja. Att gå. Att vara. Ägande. Tvång. Längtan. Flykt. Existens. Alltsammans begrepp. Och oregelbundet. Verb som är otillräcklighetens kulmen. Livet är förlust. Återkommande, regelmässig förlust. Förlusten följer inte heller något mönster. Man överlever enbart genom att minnas hur. 

Det vilar en känsla av förlust över hela den här romanen och visst kan man gissa att det är något som gjort att Anna hamnat i ett kallt äktenskap i främmande land men Anna är en svårälskad karaktär, jag gillar henne inte. Punkt. Hon är på randen till en kronisk depression, ja visst, men hur självisk får man bli? Man (jag) kan ju bli närmast tokig på hennes självcentrerade sätt och särskilt provocerad blir jag av hur hon lämnar sina barn. 

Läs - man förblir inte oberörd!

dagens jubilar (er)



Idag är det den 7 februari och då tänker jag alltid lite extra på min mormor. Hon hade älskat de två orkidéer som just nu frodas på min skänk. Jag hade länge en saintpaulia med små vita blommor på som jag fått ta hem från hennes samling i det stora fönstren i bästarummet. Just den sortens krukväxt minns jag i också rummet hos min gamlamormor Alma. Just nu har jag inte en endaste saintpaulia i mitt hem men väl två fina orkidéer i full blomning, gott så. Med dem så får jag gratulera mormor Ingrid som idag skulle fyllt 98 och så förstås hennes barnbarn som har samma födelsedag. Grattis på dagen! 

lördag 6 februari 2016

var med och vinn Virginia Woolfs samlade noveller och prosaskisser


Det är snart slut på tema Kort och Gott inne på Kulturkollo och som en sista fanfar här på bloggen så tänkte jag mig att jag lottar ut ett exemplar av Virginia Woolfs samlade noveller och prosaskisser. Jag har av misstag skaffat två exemplar och varför ska det ligga en bok oläst hemma hos mig och samla damm?

Du deltar genom att kommentera här på bloggen, berätta varför just du ska vinna innan den 12 februari kl 16. Senare samma kväll meddelas vinnaren här på bloggen. Välkommen att pröva lyckan!

tänker på Bodil Malmsten

Nyheten når oss att Bodil Malmsten avlidit i sviterna av sin cancer. Orden räcker inte till för att skriva om en författarinna som jag läst och älskat i snart 30 år. Jag väljer att minnas genom att reprisera min text om Det här är hjärtat. Lyssna på den! 
Det här är hjärtat - vad kan man använda för ord som gör den här dikten rättvisa? Det är en sorgesång, en kärleksvisa och en protestmarsch. Varför ska du gå och dö innan mig? Hur ska jag kunna leva mitt liv vidare utan dig? Hjärta - slå, slå, slå!

Jag har lyssnat på Bodil Malmsten som själv läser sin dikt om sorgen, och på något vis så berörde det ända in i benmärgen att höra henne läsa. När man följer henne på twitter så förstår man att hon själv är mycket sjuk och på något vis så blir texten om sorgen så ofattbart drabbande. Det här är en text för alla som saknar, alla som älskar eller har älskat. Det är en texta att äga. Gömma. Läsa igen. Älska.

Eftersom jag lyssnade så har jag inga passande citat att välja men var så säkra. Formuleringarna är sylvassa samtidigt som de är så sköra, så sköra.

Textutdraget hittade jag på Finistère.se
Svindeln inför världsalltets 
likgiltighet
Det finns astronauter
som aldrig kommer tillbaka 
från rymden 
Ground control to

Genom de fagra riken på jorden
gå vi till paradis 
som inte finns

Hur gör folk för att leva?
Vid vilken ålder är det för sent

Det finns gamla par 
som dör samtidigt 
Men det är i dödsannonserna
och bara där.
- repris från december 2015 -  

Lydia Davis - igen!

Inne på Kulturkollo läser pratar vi för fullt om Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det bekvämare och idag får vi alla en unik inblick i översättarens arbete. Klicka er in till Kulturkollo och läs Malin Westfelt Bylunds fantastiska text!

fredag 5 februari 2016

igenkänningsfaktor hög

Så många böcker, så lite tid. 
Och med önskan om att alla hittar en bok som de vågar 
comitta sig till i helgen så önskar jag just trevlig läshelg!