måndag 16 september 2019

resten av allt är vårt - Emma Hamberg



Resten av allt är vårt av Emma Hamberg börjar med att berättaren, som heter Emma och är författare lämnar in sina skilsmässopapper. Hon har levt med en man i mer än 20 år och kärleken har för länge sedan tagit slut. De har tre flickor tillsammans och inte är det enkelt att skiljas, särskilt inte då hennes man är allvarligt sjuk. Får man ens det? Får man sedan, bli lycklig tillsammans med någon annan? Hamberg har i flera intervjuer berättat att hon, när hon skilde sig, bestämde sig för att leva livet som i en romantisk komedi och att våga tacka ja till det som kom i hennes väg. Så bra det nu går med tre tonårsdöttrar i huset, två singelbästisar som söker kärleken och en möjlig flirt med en kille som hon inte sett på 30 år typ.

Det är många blinkningar till Seinfeldt i den här romanen och visst kan man se Emmas lägenhet på Söder framför sig, en plats där dörrarna ständigt står öppen efteråt tjejerna annars bara tappar nycklarna. Livet som singel och 45 mitt i verkligheten beskrivs på ett sådant sätt att man småfnissar sig igenom allvarligheterna och den strulande kärleken med Patrik är riktigt mysig att följa.

Nytt för i år på bokmässan är en feelgood-scen som passande nog skall husera i F-hallen. Just i år så kommer Emma Hamberg inte att medverka där, hennes aktuella roman är i kanten av genren. Det är lite för mycket verklighet och lite för lite saga för att riktigt platsa. Hennes programpunkter hittar man istället här.



söndag 15 september 2019

downton abbey revisited


Den brittiska helgen kröns med Downton Abbey på film. Härligt återseende av alla människorna både upstairs och downstairs och fastän det typ inte händer något så är miljöerna och scenografin så fantastisk att det inte spelar alls någon roll. Det här är en härlig pralin om är tryfferad med härliga one-liners från gamla änkefrun och romantik i alla hörn. Väldigt mysigt att se på bio, den stora skärmen tillförde mycket till upplevelsen. För alla anglofiler - gå och se! 

kodnamn flamingo - Kate Atkinson

Kodnamn Flamingo heter Kate Atkinsons roman Transcription på svenska och jag köpte mitt engelska exemplar på resan till Eastbourne i våras. Nu först blev den läst, och jag har gjort en kombo mellan lyssna och läsa vilket fungerade bra. Jag gillar Kate Atkinson och hennes Liv efter Liv och En gud i spillror var båda mycket fina läsupplevelse. Förväntningarna var alltså höga och till viss del så infriades de. Atkinson utforskar i sin nya roman flera teman som är aktuella också i dagens Storbritannien, lojalitet, sanning och hur långt man skall sträcka sig för att leva upp till de brittiska idealen och i det känns boken mycket aktuell.

Ramberättelsen handlar om Juliet Armstrong som värvas som spion till MI5 i början av kriget och den utspelar sig i tre tidsplan: under andra världskriget, på femtiotalet och tidigt 80-tal. Juliet (vars namn, precis som andra händelser i romanen anspelar på Shakespeare) arbetar lojalt och troget med att avlyssna en lägenhet i London där möten hålls med förmodade nazister och hon transkriberar dem så gott de går. Det blir fragmentariska anteckningar och berättandet i den här boken är också som fragment som man får pussla ihop. Sammantaget med att Atkinson använder ett varierat och precist språk så kräver det att man som läsare är alert. Jag har fått läsa om, både för att engelskan är såpass utmanade att man inte kan slölyssna men också för att jag missat att hålla koll på de olika personerna och då blir det svårt att förstå. Det här är en spionroman och själva formen förstärker det där med att det ska vara hemligheter, man ska inte kunna lita på någon och man ska inte heller som läsare känna sig riktigt säker på något.

Snyggt. Lite mer snyggt än drabbande.

Jag kan garantera att gästbloggarn hade älskat den här boken, den blinkar till spiongenren samtidigt som den är både smart och utmanade i tankegodset. Väldigt snyggt omslag också. Ordet är snygg. 

lördag 14 september 2019

den brittiska helgen fortsätter med Shetland


Jag följer tv-serien Shetland på SVT och så himla bra att de lagt ut alla delarna på Play, det var några avsnitt under M s sjukdom som jag missade och nu har jag kunnat titta ikapp. Vill man dessutom få lite (nästan live) rapportering från Shetland så ska man följa @marieinswedens Insta. Hon är just hemkommen från stickresa till öarna och hennes konto är fullt av bilder från öarna, vackra stickningar och böcker förstås. Kolla in! 

och dagarna går ...


Jag har insett att de personliga inläggen här på bloggen blir allt färre. Det mesta av bilder och tankar från vardagen lägger jag numer på Instagram, vilket gör min blogg lite tråkigare och mycket mer opersonlig. Jag har funderat över hur det förändrar mitt bloggande, ursprungligen så var det ju faktiskt en dagbok som jag ville ha här på bloggen. Det var snart tio år sedan jag startade min blogg och flödena i sociala medier har förändrats, jag gillar egentligen det långsamma i bloggen men Insta känns enklare. Det som jag skriver här finns ju kvar på ett helt annat sätt än det jag postar på Insta. Inte enkelt det där att välja media. Hur gör ni andra? Hur väljer ni var ni publicerar er? 

Hur som, ni som läser har säkert märkt att det är tystare här på bloggen. Det beror delvis på det där med Instagram då men också på att jag har fullt upp med att arbeta. Min höft krånglar så mycket att energin är totalt slut när arbetsdagen är slut (eller innan den är slut om jag ska vara ärlig). De senaste veckorna har jag (precis som hela våren) jobbat minst en dag på helgen för att hinna med. Jag orkar inte långa dagar utan måste vila ett par timmar varje vardagskväll och inget socialt ryms utanför arbetet. Är det så livet ska vara egentligen? 

Idag gick jag en liten lördagsrunda på stan och köpte vackra blommor och gofika. Hockeyfebern har drabbat stan och jag förstås snart att hemmapremiären är mot Brynäs. När jag växte upp så fanns det två lag att heja på - Brynäs eller Leksand. Killarna i byn hade tröjor och kampen mellan lagen utspelades på vår frusna lilla kyrkdamm - hela vintrarna genom, hela mellanstadiet. För några veckor sedan fick jag reda på att min närmsta barndomskamrat gått bort i cancer, han var en av dem som hade brynäströja och synen av brynäsfansen runt Scandinavium gjorde att minnen väcktes. 

Gula och svarta blommor, som solar i september skall påminna om att det gäller faktiskt att ta vara på dagarna som går ... 

brexit med Benedict Cumberbatch



Den här helgen blir en brittisk helg. Jag läser flera fantastiska brittiska romaner på en gång och imorgon blir det bio! Ser fram emot! Jag började helgen med ett tandläkarbesök och ett par timmars jobb på eftermiddagen och lite lyssnade på Mellanraderna podden. Där blev jag påmind om filmen som jag tänkte se mest hela sommaren.

Brexit är en spelfilm som handlar om hur kampanjen som vill att GB skall lämna EU värvar Dominic Cummings som strateg. I filmen är han nytänkande, extremt begåvad strateg som tar sig an uppdraget mest för att han faktiskt vill pröva om han kan vinna. Han bryr sig lite om det konservativa koderna för uppförande och klädsel men spelar på deras värderingar. Han är noggrann med att ta avsteg från de främlingsfientliga UKip och framstår som det något mer rumsrena nejalternativet. Ni som minns kärnkraftsomröstningen i Sverige fattar, här har vi linje 2. Samtidigt så spelar han på att stora grupper av medborgare inte känner att de får sin röst hörd, nostalgi och "take back control" (make great again) är viktiga delar i kampanjen. Hans politiska ansikte blir Boris Johnson och eftersom vi alla vet hur det gick så är det inte att spola att de lyckas. En av de starka scenerna är när Cummings träffar ledaren för RemaIN - kampanjen och de båda vet att de har satt en sten i rullning som det inte går att stoppa.

Cummings (den verklige) utnämndes nyligen till Boris Johnsons speciella politiska rådgivare och han ses som en av hjärnorna i kampanjen för brEXIT. Det är alltså inte helt enkelt att lista ut vad som är baserat på verkliga händelser i filmen och vad som faktiskt är ren fiktion. Leave.EU har granskats för sitt sätt att köpa data från olika företag för att kunna rikta sina annonser i sociala medier och filmen visar hur ett nytt medialandskap växer fram i en zon utan ordentliga lagar, bristande kunskap och storföretag som Cambridge Analytica som maktfaktorer. Mycket intressant film!  

Jag och dotter J var i Bath precis på dagen för den historiska omröstningen och jag minns precis känslan av tomhet som spred sig när resultatet blev känt. Vi skulle resa hem dagen efter och när översvämningar drabbade London så att varken tåg eller fog kunde lyfta så kändes det som ett tecken. Domedagen var kommen. Nu får vi se hur den här hösten artar sig i brittisk politik, för att förstå lite mer om hur det kunde bli som det blev så rekommenderar jag verkligen att se Brexit på HBO.


tisdag 10 september 2019

det lilla galleriet i solen

Marie Sammelis feelgoodare Det lilla galleriet i solen utspelar sig i Kapstaden och det är ungefär det jag kommer att skriva om den här boken. Jag var nog för mätt på feelgood och slölyssnade genom den här. Några gånger hajade jag till och vässade öronen men mest flöt berättelsen om Julia, Tom och Theo förbi. Istället för en lång text bjuder jag ett foto från Robben Island utanför Kapstaden. Taffelberget som fond! 




#bookfluencer


För tionde året i rad kommer Och dagarna går ... finnas på plats på bokmässan. Jag kommer att hänga på golvet, intervjua författare och sitta på seminarier. Jag ska blogga både här och på Kulturkollo, självklart blir det också Instagramposter. Jag är inte på något sätt en influencer men lite stolt kallar jag mig numer #bookfluencer 

Sämre titel kan man ha.

Hoppas vi ses! 

måndag 9 september 2019

det innersta rummet - Jörn Lier Horst



Bernhard Clausen är en socialdemokrat av den gamla skolan. Han har arbetat sig upp från fabriksgolvet till det finaste politiska korridorerna och när han dör så kallas kommisarie William Wisting i all hast till justitieministerns kontor. Det visar sig att man gjort fynd i Clausens sommarstuga som behöver hållas utanför offentlighetens ljus och eftersom huset ligger i Wistings polisområde så får han uppdrag att föröka ta reda på varför Clausen hade 80 miljoner i sedlar i sin avlidne sons sovrum. Varifrån kommer de? Har de något att göra med att Clausen varit utrikesminister? Wissing sätter samman en grupp av poliser för att börja gräva i gåtan, pengarna packar han i kartonger och tar med sig till sin egen gillestuga.

Jörn Lier Horst är en pålitlig norsk deckarförfattare som alltid levererar en välskriven och småspännande historia. Horst skriver sällan actionfyllt men det här är dessutom en bok i serien "cold cases" och i dem så handlar det om att hitta nya vinklar på gamla fall, vända på bevis och vittnen ett varv till. Wistings dotter Line får en framträdande roll. Hon är kriminalreportern som blivit ensamstående mamma och som flyttat hem till sin pappas gata. Med sin erfarenhet från tidningsvärlden så är hon van vid att göra research och samla material som hon sammanställer och särskilt hennes sätt att närma sig människorna vid intervjuer spelar en stor roll för bokens driv framåt.

Jag gillar den här långsamma och eftertänksamma sortens deckare som William Wisting själv liknar vid att lägga pussel. Vissa bitar är viktiga att spara och andra är minst lika viktiga att lägga åt sidan, det är helheten som spelar roll. Med Horsts deckare så får man en riktigt trivsam lässtund, jag lyssnade på den här boken under lördagen och pausade framåt kvällen för att titta på Shetland. William Wisting är faktiskt nästan en något åldrad Jimmy Perez. Fastän morfar. Ja ni fattar. Läs!