onsdag 31 augusti 2016

välkommen hem - oj, oj,oj så det svider!

Välkommen hem är den femte delen av Ninni Schulmans kriminalserie som utspelar sig i Hagfors. Journalisten Magdalena lever med sin lilla dotter och den nya partnern Petter och när det kommer en inbjudan till klassåterträff känner Magdalena inte för att gå. Högstadieklassen är spridd för vinden och att tälta en helg i den före detta klassföreståndarens stuga känns inte särskilt festligt alls. Magdalena bestämmer sig ändå att gå tillsammans med väninnan Jeanette. Festen spårar snart ur och på spökvandringen som några av klasskamraterna förberett så blir döden i den mörka skogen plötsligt allvar. På stigen ligger en av kamraterna mördad. Poliserna Petra och Christer blir de som ska undersöka vad som hänt.
Med säkert och spännande berättande skildrar Schulman en händelse som många skulle kunna känna igen sig i och det är en av Schulmans styrkor. Hon tar en mycket vanlig social företeelse som älgjakten eller klassåterträffen. Den är en arena för att färdas tillbaka i tiden och de sociala mönster som många kämpat hårt för att komma ifrån blir plötsligt ogjorda. Den här träffen svider för många av deltagarna, det finns en klasskamrat som inte är med och trots att de alla tänker på honom och känner skuld för den mobbing han utsattes för så talar de inte om hans död. Jag kan villigt erkänna att jag själv inte går på återträffar, jag kommer från en liten ort och var inte på något sätt utsatt under högstadiet. Det var bara så att jag var inte heller den som hörde till och de känslorna väcker den här boken. Skickligt gestaltar den det där att komma hem, att återvända till en plats där man vuxit upp. 

Schulman är fantastiskt duktig på att skriva om vardagen och hennes tonsäkerhet är så på pricken. I just den här boken kan jag tycka att det blir lite väl dramatiskt och att slutet är något snabbt påkommet. Det är synd att hon inte riktigt litar på att det är tillräckligt med relationsromanen som bäddar in kriminalhistorien. Jag läser så gärna om Magdalenas oro efter att ha fått mejlhot när hon skrivit om nerbrända asylboendes, jag läser också gärna om Christers nya liv med sin kvinna och Petra har just kommit tillbaka från en cancerbehandling. Faktiskt är det på många vis som att återse vänner när man läser och det är sällan jag kan identifiera mig i miljöerna som jag gör i Ninni Schulmans böcker. 

tisdag 30 augusti 2016

mitt sjuttiotal - veckans utmaning

1973 - sju år gammal och skolflicka
1974 - åtta år gammal och älskade min flöjt.
Och ja, man var verkligen klädd sådär!
Mitt sjuttiotal - det handlar Kulturkollos utmaning om den här veckan och visst skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om de där åren som verkligen formade mig på många vis. 1970 var jag tre och 1980 således 13. Det betyder att jag hade hela min barndom under sjuttiotalet. Jag har väldigt få foton från den tiden men det får ändå bli ett fotoinlägg. 

1978 - I den lilla byn på landet var dammen med sin is en rolig samlingspunkt.
Som så ofta hade jag fullt med yngre barn omkring mig och halsduken
hade jag stickat själv. 

let the great world spin - en roman som utspelar sig 1974

måndag 28 mars 2011


let the great world spin - världens väldighet

Livet i New York 1974 snurrar på och i berättelsens mitt hittar vi mannen på linan, han håller balansen och tar sig mer än 100 våningar upp från marken från det ena World Trade Center tornet till det andra. Akrobatnumret får staden att stanna till ett ögonblick men det är omöjligt att stoppa en stad som aldrig sover. Nedanför mannen på linan fortsätter livet och i Colum McCanns roman Let the Great World Spin får vi följa några av stadens invånare. Den irländske prästen som lever bland horor och hallickar, socitetsdamen som förlorat sin son i Vietnamnkriget och konstnärsparet som flytt staden för att kunna hålla sig från drogerna, alla ser de lindansaren högt upp i skyn. De upplever några dagar som förändrar dem och den berättelsen får jag ta del av på ett riktigt härligt sätt.

Colum McCann har hämtat sin lindansör från verklighetens Philippe Petit som gick på lina mellan World Trade Center-tornen i augusti 1974 och människorna som  befolkar boken känns mycket äkta. Jag har tidigare läst Zoli och Dansaren av samma författare och hans styrka är verkligen människoporträtten. Jag lever med i deras glädje och sorg, förtvivlan och hopp.

Den svenska titeln är Världens väldighet och 2012 beräknas en amerikansk film vara färdig. Det ska bli mycket spännande att se hur Hollywood förvaltar denna fantastiska berättelse, en tidsficka om en dag i en tid där Amerika är en supermakt som bekämpar kommunismen, ett gäng teknikkillar sitter Kalifornien och drömmer om ARPANET,  ingen känner till aids och allt är möjligt - till och med gå på lina mellan tvillingtornen.

- repris från 2011 - 

söndag 28 augusti 2016

nyttiga människor och vit melankoli

Negar Naseh, Daniel Qviström och Kristina Kappelin möttes för att samtala om vi och de, innanför och utanför. Qviström påpekar att språket som man använder styr sättet man ser på flyktingfrågan. Ord som flöde, transparens osv ger oss en viss distans. Någonstans är Sveriges sätt att hantera flyktingfrågan på ett sätt som gör att människor inte möts. Den starka staten gör att ansvaret mer läggs på samhället än på individen. Har vi ett moraliskt ansvar som individer?

Qviström har funderat på saken, han har till exempel undersökt vad som händer inom honom om han ger eller inte ger till tiggare. Hur ska man förhålla sig till nöden?

När möten väl sker så kan man ifrågasätta om huruvida man är rustad för de här mötena. Den vita melankolin sprider ut sig då man förstår att man inte kan, inte har möjlighet att förstå. Den priviligierade medelklassparets uppvaknande i De fördrivna förändrar deras värld och liv. Det lyckliga livet i södra Italien blir inte alls det som de trott. Det är ett lätt liv att leva på ytan men verkligheten tränger sig på. Korta texter, slagkraftiga formuleringar och affektiva medier gör att det kan bli bildningsbrist. Historielösheten kan vara en förklaring till att vi hänger fast vid vi och de. Vilka är då vi? Det är en fråga som är svår att besvara. är det vi som är vi i Europa eller är det vi i Sverige eller är det möjligen andra sätt som vi definierar vi genom? 

Frågorna blev stora och svårsvarade och Negar Naseh konstaterar att jag är en författare som skrivit en liten roman och kan inte svara på det här ... Negar menar att det är djupt mänskligt att vända bort sin blick och välja att inte se. Hennes huvudpersoner är så upptagna med sig själva och det lilla livet på Sicilien så att de har svårt att se det uppenbara som finns på deras tröskel. 

Nyttiga människor och De fördrivna heter de två böckerna. 

krig, fred och självbild i nordisk samtidslitteratur

Temat för årets festival är ordets kraft och författarna som möts har alla skildrat tiden runt den andra världskriget. Åsbrink berättar om sina personliga drivkrafter för att undersöka tiden, i Wienerwaldromanen var det ett brevmaterial som blev grunden och i den nya romanen så var det faderns historia som judisk pojke i efterkrigstiden. Marte berättar hur hon när Breiviks attentat i Norge genomfördes bestämde sig för att försöka finna de längre linjerna kring högerextremismen i Norge. Utöver det så hade Marte ett intresse för den judiska förintelsen i Norge eftersom hon bott i ett hus varifrån en norsk flicka deporterades.

Westö berättar om att som författare så blev han tidigt djupt intresserad av de längre linjerna i historien. Finlands historia är dramatisk med fyra krig under kort tid och under 27 år dog många unga män. Det blev som en social förpliktelse att gräva i och undersöka det. Hans farfar och hans morfar stupade båda i kriget och båda hans föräldrar växte upp där som sorgen från de döda männen täckte uppväxten som ett flor. Just det har han hittills inte skildrat just i några romaner men intresset för kriget har funnits där. 

Man kan tänka och tro att Norden har en gemensam historia men i själva verket är den mycket olik. Sverige har en särställning med alla sina år av fred och ekonomisk framgång och man kan kanske kalla det för naivitet. Sverige har länge levt med tron på att hot faktiskt inte kan bli reella. Numer vet vi att det inte är så men fortfarande finns spillror av den tanken kvar. Danmark, Finland och Norge har genom åren känt sig som det lilla landet som andra länder trampat på och det har skapat självbilden. Nationalismen i de olika länderna har vuxit fram men populismen och nationalismen är i de länderna inte nazistisk. Man kan bara inte vara nazist då är man odansk, ofinsk och onorsk men ...

I Sverige är det inte osvensk att vara nazist. I Sverige har man aldrig gjort upp och tagit ställning mot nazismen. 

Är nationalismen alltid av ondo? Marte menar att det är naturligt att de som pratar ett språk bildar en grupp som har mycket gemensamt. Utan en dos sund nationalism hade Finland inte överlevt 1900-talet menar Westö. Det har ju ändå funnits en tanke om att det funnits en solidaritet inom Norden med exempelvis krigsbarnen från Finland, judiska flyktingar från både Danmark och Norge. 1942 vänds den svenska pro-tyskheten i Sveriges hållning i kriget genom deportationen av de norska judarna. Det var också en skräck för kommunisterna som blåste under, det blev en klassfråga där överklassen var mer positiva till tyskarna. I Finland var det också storbönder som var pro-tyska och man får inte glömma att finländarna stred på Tysklands sida mor Sovjet under flera år. 

Paralleller till samtiden från efterkrigstiden kan dras, innan kriget var det ett auktoritärt samhälle som man levde i medan nu har vi en demokrati. Man kan dra historiska paralleller men man ska inte tro att människan är immun mot att göra dumheter. Man måste vara vaksam för demokratin är skör, det gäller att inte fly in i underhållning eller annan förströelse.  


Historien upprepar sig inte men ibland rimmar den/ Mark Twain 

en syster i mitt hus - boksamtal i Sigtuna


Vi har skrivit om samtalet på Kulturkollo. 

lördag 27 augusti 2016

dagens och årets mest nervösa stund

Ann Enright är Irlands mest lysande författarstjärna och vann
Booker-priset 2007. Idag intervjuade jag henne och texten kan man läsa på
Kulturkollo. Det blev bra, som det plägar.