onsdag 23 augusti 2017

vi har picknicbubblat!

En liten tapper skara bokbubblare som skålade i bubbel och 
pratade om Kvinnan i svart och Ett litet liv


måndag 21 augusti 2017

söndag 20 augusti 2017

passa på att rösta på Årets bok!


Idag är det sista chansen att rösta på den eller de böcker som du tycker skall koras till årets bok 2017. 

Jag för min del har läst 10 av de 12 böckerna och jag har många favoriter av de nominerade, de är så olika så att jämförelser blir nästan löjligt. Störst av allt var förra sommarens favorit, Flickorna gjorde så att jag bokade en resa till San Fransisco, Glöm mig är en av de mest minnesvärda läsningar om medberoende jag läst och Ett litet liv är en helt dränerande läsning. Ferrante-serien saknar motstycke som kvartett betraktad och Lykttändaren är en både spännande kriminalroman och samtidigt en vacker Stockholmsskildring. Jag har lagt mina röster på alla de som jag nämnt och så hoppas jag att vinnaren har möjlighet att vara med på utdelningen som sker på mässan i Göteborg. Förra året vann Martina Haags Det är något som inte stämmer och det var en uppenbart tagen pristagare då, kan tänka att det är extra roligt att vinna ett pris där många har fått möjlighet att rösta. 

Rösta, rösta, rösta och så ses vi den 29 september när avslöjandet av vinnaren går av stapeln! 

ett brokigt band om renens horn - en roman om livet som evenk i Mongoliet

I helgen har jag läst en kärlekshistoria där jag får följa en ung flicka Dasja och en ung man Pasjenka på deras väg mot ett liv tillsammans. På något vis så ligger den här historien placerad utanför tiden, den beskriver ett traditionellt sätt att leva och de yttre tidsmarkörerna är få, miljön är desto viktigare. De lever i en floddal med bergen runt omkring i det inre av Mongoliet och det sibiriska klimatet är strängt. Dasjas familj har rest till marknadsplatsen och kvar i kåtan/vistet är Dasja och hennes två yngre syskon. Hon ska se till att familjen och de renar familjen lämnat bakom har det bra under tiden de är ensamma. En kväll dyker den unge mannen Pasjenka upp med en gåva, han lämnar henne en näverask med två vackra sidenband. I fullmånens sken smälter deras skuggor samman och outtalat vet de att de är ämnade för varandra. Ett giftemål i evenkernas kultur är inget som man bara ordnar, det handlar också om att stärka allianser och familjeband.

Ett brokigt band om renens horn  av Balajieyi är något så unikt som en berättelse skriven av en kinesisktalande evenk som lever i Mongoliet. Evenker är ett av de minoritetsfolk som lever som nomader och i författarens efterord beskriver hon sitt folk som ett jägarfolk med en stark kulturell sammanhållning och människorna är beroende av renen som de använder som lastdjur.  

På översättaren Anna Gustafsson Chens blogg Bokberget hittar jag mer information om författaren:
"Balajieyi Keradam föddes 1942 i ett renskötarläger djupt inne i skogarna bland Stora Hingganbergen i Inre Mongoliet. Hennes hennes mor Nara var de kinesiska evenkernas sista shaman. 1964 dog Balajieyis man och hon fick ensam uppfostra de fyra barnen. Dottern Ljuba och sonen Weijia är båda framstående evenkiska konstnärer. Balajieyi har tillbringat större delen av sitt liv i skogen tillsammans med sina renar. Först 2012, när hon drabbades av sjukdom, lämnade hon bergen. Hon samlar på evenkisk slöjd och konsthantverk, och nedtecknar sina minnen för att bevara kunskapen om de kinesiska evenkernas traditionella livsstil."

När jag nu läst klart så funderar jag över varför jag fascineras så av den här boken, det är nog så att känslan av att kika in i en helt annan sorts sätt att leva är det som kommer att stanna i mitt minne. Beskrivningarna av hur jägarna tar hand om sitt byte, mat och husgeråd, livet tillsammans med renarna och kalasandet vid bröllop ger mig möjlighet att uppleva något som jag aldrig tidigare mött. Samtidigt så kan man känna igen de allmänmänskliga känslor av glädje, hopp, förälskelse, avund och omsorg om sin nästa som förenar alla männsikor i alla tider. En mycket spännande roman som med sin starka känsla av närvaro i en plats och en kultur som inte är min får mig att googla!

Som av en slump så har nyhetsflödet den här veckan rapporterat en hel del om de olika renskötande minoriteter som finns runt om i världen. Detta kommer sig att World Reindeer Herders' Congress just håller på i Jokkmokk. Där samlas representanter för 24 olika folkgrupper som alla helt eller delvis försörjer sig på rennäring. 

lördag 19 augusti 2017

konfererandets sköna konst!

 
Jubileumsveckan inne på Kulturkollo fortsätter och en av de sakerna som jag tycker väldigt mycket om med vårt lilla kollo är när vi pratar böcker. Ibland pratar vi med många i Kulturkollo läser på FB (snart är det dags för Mina drömmars stad - missa inte!) och ibland så samtalar vi i kolloredaktionen om en bok. Det har vi gjort många gånger och Helena har sammanfattat så fint inne på Kulturkollo. Vår allra senaste konferens handlade om Ett litet liv - kika gärna in och se vad vi tänkte kring en av sommarens stora snackisar. 
 

anything is possible - ännu ett möte med Lucy Barton


Någonstans så var min kärlek till romanen Mitt namn är Lucy Barton så stark att jag inte ville släppa berättelsen om den utsatta flickan som växte upp i armod. Hon som fann en utväg genom böckerna och läsning och som lämnade sin barndoms samhälle för ett liv som författare i NY. Riktigt glad blev jag då över att hitta Anything is Possible som ljudbok på Storytel. Det är en novellsamling som tar vid när romanen tar slut. Som gemensam nämnare har de olika berättelserna i samlingen Lucy Bartons roman och i de olika texterna får vi möta vaktmästaren som lät Lucy läsa och värma sig i skolan ifred, kusinen som nu driver ett litet pensionat och förstås Lucy själv och flera av novellerna fyller i de luckor som man ändå kunde kännas fanns i romanen om Lucy Bartons liv. Den novell som fångar mig mest är nog den när Lucys bror Pete är huvudpersonen, han som stannat kvar i föräldrahemmet. Lucy har inte besökt det på många år och när hon är på bokpromotionsturné i Chicago så bestämmer hon sig för att besöka honom.
 
Jag vill absolut inte berätta för mycket om handlingen i den här novellen, eller i de andra som bildar en samling där texterna hakar i varandra så snyggt. Elisabeth Strout är en fantastiskt bra författare, hon är stilist och skriver med en knivskarp prosa. Inget överdrivet dramatiskt eller sentimentalt, inget ord för mycket utan bara riktigt bra texter. Ljudboken var dessutom inläst på en ganska bred amerikanska och det passade verkligt bra i den här skildringen av en småstads invånare, om nu romanen var en skildring av en människas liv sedd ur en människas perspektiv så är Anything is Possible ett kalejdoskop med röster från den nordamerikanska småstaden. De är antingen släktingar till Lucy Barton, eller så är de skolkamrater, bekanta till föräldrarna eller andra som kommer i kontakt med Lucy Bartons självbiografiska bok som hon blivit mycket berömd för. De bildar tillsammans en väv som ger en sällan beskriven bild av USA som är extra intressant nu när det USA som jag förknippade med Barack Obamas ledaskap alltmer försvinner ur fokus.  
 
Jag antar att den här samlingen snart dyker upp på svenska men vill man inte vänta på det så kan jag rekommendera uppläsningen på Storytel, lugnt och tydligt tempo och en mycket skicklig inläsare.
 
 

fredag 18 augusti 2017

den svavelgula himlen - Westö levererar!



Då är det äntligen recensionsdag för Kjell Westös nya roman Den svavelgula himlen. Alla som följer mig här på bloggen känner säkert till att jag är lite smått förälskad i denne man och det han skriver så tänk vilka förväntningar jag hade! Förväntningar som uppfylldes med råge. Nyanserade personporträtt, en dos nostalgiska tillbakablickar till en barndom som var i Instamaticformat, våndan över att skriva,  klassperspektiv och en helt uppslukande berättelse så snyggt disponerad och genomförd att man bara bländas. Jag läste i en intervju med Westö hos Selma stories att han arbetat mycket intensivt med sin nya roman: 

”En sån här idé till och den tar död på mig”. Jag kan skönja just det hårda arbetet genom texten. Den är så omsorgsfullt formad och orden så noggrant utvald att det blir snyggt, så snyggt. 
På resa i Helsingfors och ett personligt möte.
Mycket trevligt! 

I den nya romanen är Westö tillbaka i det Helsingfors som han skildrat i Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten och i viss mån så kan man finna små ledtrådar från de olika romanerna i den här senaste. Jag läste dem innan jag började blogga så tyvärr kan jag inte länka till texter men just de där blinkningarna gör läsningen mycket mycket fin. På något vis så binder Westö samman sina universum och staden Helsingfors finns där som gemensam nämnare. 

Den svavelgula himlen börjar i nutid, den etablerade författaren märker att det är någon spionerar på honom. Några dagar senare kidnappas den framgångsrika Stella Rabell och författaren bestämmer sig för att försöka skildra hur hans vänskap med syskonen Alex och Stella Rabell en gång startade och hur vänskapen påverkat hela hans liv på ett omvälvande sätt. Han hoppar tillbaka till den tid då det började. Då när han var 10 år och tron på framtiden var både fredlig och ljus. Pojken och hans far delade en optimism som i efterhand kunde tycka orimlig. 1969 var året då de för förstå gången skulle åka på sommarviste vid havet, fadern hade fått hyra ett enkelt torp och äntligen skulle det finnas tid för fiske och bastu. Strax innan sommarlovet tog slut så möttes han och Alex Rabell, rikemanssonen på godset på udden, och en udda vänskap växer fram. Så får man då följa de tre barnen in i ungdom och vuxenliv genom romanen och jag är ibland smått irriterad över de som skriver att en roman eller ett författarskap har en egen ton men precis det har Kjell Westö. Det är inte enkelt, det snirklar sig fram och tempot är emellanåt ganska lågt men allting blir perfekt tillsammans. Pojkens pappa älskar George Harrison och precis som i en perfekt pop-låt så är det helheten som förför. 



 




 
 
Kati Immonens konst passar så fantastiskt bra till den här romanen.  Hennes akvareller memorabilia är monokroma i regnbågens färger och liknar stora polariodbilder som vattenskadats. Alla motiven skulle kunna sitta i familjealbumet men vattenskadorna förvränger motiven och perspektiven, låter vissa detaljer framträda tydligt och annat kan bara anas - precis som barndomsminnen. 
 



söndag 13 augusti 2017

coffin road - Peter May

Coffin road är den smala vägen som går över ön i Yttre Hebriderna, den som man fordom bar sina kistor för att kunna begrava dem i jord på den annars karga ön. På en strand på ön Harris spolas en dag en man upp, han minns inte vem han är och hans minns inte varför han har hamnat i vattnet. Snart förstår han att han måste ta sig till en torr och varm plats för att inte frysa ihjäl och med en rejäl viljeansträngning går han mot ett hus han skymtar. En granne kallar honom mr Maclean, och inne i stugan väntar en hund som uppenbarligen känner honom. Han bor alltså här men vem är han och varför befinner han sig på en så avlägsen plats? I en ficka i en rock i stugan hittar han en karta där Coffin Road är utmärkt och han inser att det är där han måste börja leta.

Typ så börjar den här spänningsromanen och som alltid så vill man ju inte avslöja för mycket för att förstöra spänningen. Läs inte vidare om ni är känsliga för små minispoilers. Ett är säkert att Peter May i den här boken verkligen använder sig av den dramatiska miljön för att förstärk spänningen. Mer om det kan man läsa när Ulrica har intervjuat Peter May på Kulturkollo - läs absolut det inlägget! När jag läste den här helt fristående boken så tänkte jag på tre saker, det ena var att jag hela tiden återkom i tankarna till John Le Carrés The Constant Gardener. Den läste jag långt innan jag började blogga så inte går det att länka till något inlägg men den handlade också om mord, forskning och storföretag (nog avslöjat) och Coffin Road kändes lite som ett syskon till den. Btw The Constant Gardener blev en fantastiskt bra film och det skulle säkert Coffin Road också bli. Det andra som slog mig var att det är hett att skriva om bin, den här romanen tillägnas världens bin och sist av allt så längtar jag nu efter en serie av Peter May á la Svarthuset. Jag skulle vilja återkomma till karaktärerna och lära känna dem lite mer, inte kanske just de som presenteras i den här romanen men en ny Fin Macleod, det längtar jag efter. Eller varför inte fler böcker om just honom och hans liv på Isle of Lewis.

Inte Yttre Hebriderna men väl den minsta av Aran-öarna på västra Irland.
Inis Oírr. Otroligt kargt, vackert och väldigt långt västerut!
Klicka på bilden så att den syns i bra upplösning!