måndag 26 september 2016

boksmälla och en tävling!

Jag slutar inte le när jag tänker på den magiska timme vi fick uppleva igår i R3. En del av samtalet har jag rapporterat om på Kulturkollo  dessutom kan man där idag vara med och tävla om signerade böcker. In och tävla, Ru och Vi ligger här på mitt skrivbord och bara väntar på en vinnare!

söndag 25 september 2016

fabulöst!

Jag håller just på och återhämtar mig - bokpratet med Kim Thüy var bara helt magiskt! Har en entimmas ljudinspelning och det blir ett inlägg på Kulturkollo imorgon. Hoppas jag. Om jag lyckas samla ihop mig! 

kvällsskiftet

Feelgoodmingel med fantastiska gäster och härlig stämning, god middag med #boblmaf och sen hemgång. Så slutade dag tre. Nattskiftet har som tur är andra i kollokollektivet :-)






lördag 24 september 2016

sitter kanske styrkan i håret? Sofi Oksanen

Berättelsen om Norma började som en idé som var ett roligt infall, en samtida Rapunzel som skulle bli en novell. Den växte och blev en samtidsroman och just att skriva om samtiden kan vara mycket svårt. Det som är aktuellt just nu kanske inte känns lika relevant om några år, det är på sätt och vis lättare att skriva om historia. Det var en utmaning att skriva samtida och Sofi Oksanen är nu glad över att hon antog den. 

Ett tema i romanen är skönhet och hårindustri och de senaste åren har hårindustrin växt, människor kan köpa det som de vill ha på internet. TV och dokusåpor har påverkat människors förväntningar om hur hår ska se ut och det finns egentligen ingen lagstiftning som reglerar handel med hår. Det var ett spännande område att utforska, varifrån kommer håret? Det ställer etiska frågor om hur man utnyttjar de som låter sitt hår växa och sedan säljer det, pengarna hamnar inte i deras fickor. Oksanen vill medvetet inte ha med sex-trafficking i just den här romanen eftersom hon skrivit om det förut men det handlar om att utnyttja den kvinnliga kroppen. 

Spänningsdelen i romanen är ett spår som Oksanen hade roligt när hon skrev och frisörsalonger är ett tacksamt ställe att skildra. Det är ett privat och offentligt rum på samma gång, det är ett ställe för förtroenden och ett ganska intimt ställe. Intresset för skönhet och skönhetsideal har länge varit Oksanens, hon ser på konst och undersöker de kulturella idealen som gäller för olika tider. Långt och starkt hår har i långeliga tider varit en symbol för kvinnlighet och fertilitet. Det handlar också om hur man idag i vissa länder kan välja vilken biologi, vilka gener om man vill skicka vidare in i framtiden. 

I finsk litteratur härskar realismen och det var roligt för Oksanen att utmana med magisk realism, Norma har ett hår som växer onaturligt fort och som kan känna in andra människors känslor, och det blev något annat till skillnad från de historiska romanerna som hon skrivit tidigare. Vad som kommer härnäst vet hon inte men det senaste har hon skrivit för scener. Pjäser och libretto för en opera är uppfriskande att skriva mellan de stora romanbyggena. Nya idéer kan komma från många olika håll, när man hittar något eller hör om något intressant så lägger det sig i minnet, sen så vet man inte riktigt om det blir använt. På nätterna är det tyst och lätt att skriva, ingen som stör och då får Oksanen arbetsro. 

Oksanen tycks återkomma till sorgliga familjehistorier, familjen är en spännande enhet att utforska. Där finns inte några jämlika relationer i Oksanens böcker, de är helt enkelt inte tillräckligt intressanta att skriva om även om Oksanen själv tror på jämlikhet. I romanen försöker modern skydda Norma från det verkliga livet genom att vara överbeskyddande, hon vill inte att dottern ska ses som ett freak. Genom att beskydda henne har hon också berövat henne att bli riktigt vuxen och ta ansvar. När Norma undersöker sin mammas död så upptäcker hon okända sidor hos sin mor och det blir inte enkelt. Hur dog hon egentligen? 

riktiga Elsie - vägen till ett författarskap


Om någon ska skriva om mitt liv så ska det vara jag, säger Elsie Johansson. Det här projektet med att skriva självbiografiskt har varit svårt för Elsie Johansson för sanning är ju subjektivt, hon ville få berätta sina tankar och många har svarat på hennes anrop. Hon har många läsare som kontaktar henne och vill berätta om sitt liv.

Fanns det egentligen en nytta med att skriva en bok? Elsie tänker att hon känner sig född till författande och det finns egentligen inget anlag för författande i familjen. Även om hennes mor var en kreativ person som lekte, spelade teater med sin mamman, de var ensamma i stugan, så fanns inte böcker där. De två var utlämnade till varandra, Liss-Elsie blev präglad av den uppväxten. Hennes föräldrar tänkte inte på studier men lärarna på småskolan där hon gick övertalade hennes föräldrar att få pröva till läroverket. Föräldrarnas äktenskap var komplicerat och de personer som varit viktiga för författarskapet har blivit stommen i den här berättelsen. Hon har riktat upp bygget runt dem och kärleken är det svåraste att skriva om. Det är sårbart att älska till 100 % och numer lever Elsie med Tore och har vågat satsa. Hennes mors äktenskap där man höll ihop trots att kärleken var slut har säkert påverkat henne, det var lång väg till skilsmässan. Elsie tackar livet med sina utmaningar som gjort henne till författare. 

Der som var svårast av allt var att skriva om det komplicerade äktenskapet. Hon ville inte hänga ut någon men eftersom äktenskapet var så centralt på hennes väg till författarskapet så behövde det vara ned. Genom livet och genom texten följer olika bilder med och bildspråket är viktigt för Elsie som hjälp att gå in i minnen.

Jag har lyssnat på Elsie när hon läser sin bok som ljudbok. Det är magiskt! 

ständigt på flykt i tanken - Kim Thüy

Yukiko Duke och Kim Thüy - vilket par! Båda är språknördar och synnerligen intresserade av ordet och Kim berättar hur detaljerna är viktiga i hennes liv. Efter en inledning där man funderar på olika typer av kyssar och Kim är fascinerad av det svenska ordet långtradare ... så hamnar hon ganska snart i det mycket allvarliga temana flykt och exil. Hon fokuserar ofta på saker som inte andra ser och ibland kan man tycka att det är fel, eller är det rätt? I hennes böcker är detaljerna, som hon upplevt dem, viktiga. Thüy berättar att hon flydde som 10-åring i en båt, och känslan av att himmel och hav är ett och rädslan var där samtidigt som hon inte riktigt var vuxen nog att förstå. Ända sedan tiden i flyktingläger i Malaysia har Thüy haft ett särskilt förhållande till vatten. Vatten var något som man sparade på, att ta en dusch kan kännas som semester. Där fanns inga toaletter och än idag är just toaletter något som är trauma. Hon berättar om hur flyktingen Kim fortfarande finns, hon lyssnar på många flyktingars historier och fortsätter ständigt att berätta. Många flyktingar vill inte se bakåt, de vill leva i nuet och därför pratar man kanske inte om det som man lämnat. Den vietnamesiska historien är så komplicerad och man vill lämna det därhän, man vill bara framåt. Det är något som också är Vi s berättelse. Som flykting har man berövats sin historia och man har ingen aning om sin framtid, det kan också vara så att man är flykting i sitt eget land. Så skedde i Vietnam under tiden efter krigets slut, där var något nytt som var på väg att formas men ännu inte klart. Tystnaden blev central, ingen musik, ingen radio utom propaganda, ingen ville tala med någon för kanske kunde man ange någon oavsiktligt. 

Vad kommer härnäst? Thuy känner ett ansvar och har förmånen att berätta de vietnamesiska berättelserna, fortfarande är det censurerat det som skrivs i Vietnam. Hennes böcker finns på vietnamesiska men inte i Vietnam. Imorgon ska vi få bokcirkla Kims senaste roman tillsammans med henne. Vilken fullkomlig lycka!

Jag har skrivit om Vi här!

den livsfarliga litteraturen och den livliga fantasin - dreamteamet spekulerar

Klas Östergren, Kristoffer Leandoer och Therese Bohman modererat av Åsa Beckman - det kan man kalla dreamteam!

Vilken bok har ni läst som väckte något farligt hos er? Leandoer läste Lolita som ung och det tog lång tid att hämta sig från, Bohman läste Sidney Sheldon och andra böcker om sex alldeles för tidigt. Östergren valde Landet från ingenstans av Elsa Beskow. Det var en berättelse som var mind-blowing och blev början till författarskapet, fantasins oerhörda kraft. På sextiotalet fanns det pin-up tidningar och de erotiska novellerna lockade. Erotik kan vara en ingång till litteraturen och Leandoer påminner om att det som är lite förbjudet lockar. Tips till läsrörelsen? 

Läsning vänder sig till den som är ensam, det är en osocial aktivitet men det är också en plats för identifikation. Litteraturen är förlorarens arena menar Östergren och då är konst och kultur ett sätt att hantera det. Fantasi som krävs för att läsa och skriva ligger nära dårskapen och det är den riktade koncentrationen som läser och skriver kräver styrka. Boken är ett magiskt objekt och skillnaden mellan dårskap och författarskap är hårfin. 

Kan man skada någon som man just läst en bok av? För att kunna skada någon så måste man kanske göra dem till främlingar och läsning kräver att man släpper in en parasit i huvudet, mellan författare och läsare finns en kontrakt. Man blir besatt av en människans tankar, en kärleksfull underkastelse. Författarens blod och liv finns bara i läsarens välvilja att tillgodogöra sig innehållet, menar Östergren. Therese undrar om det finns något slags agenda om att boken är uppbyggliga, visst kan man läsa med många olika känslor och investera i läsningen annars faller det platt.  

Bohman påminner om känslan av att läsaren är betraktaren och sedan ha självkänsla nog för att vilja uttrycka sin bild av världen. För länge sedan uttryckte litteraturen det som alla tänkte men numer så är det den enskilda rösten som måste leva. Vad alla tycker är inte längre lika intressant. Beckman pratade om begreppet "readers high" där de som läser kan utveckla ett beroende som kan leda till abstinens. Bohman tycker att läsandet och skrivandet kan jämföras, det där att man glömmer tid och rum. Kinderna blossar och man undrar vart tiden tig vägen. Leandoer jämför litteraturen med leken, det är ett friutrymme. 

Samtidigt menar Östergren att man måste ha någon slags överenskommelse om vad som är verkligt, om alla bara skrev fantasihistorier så skulle man inte ha något att förhålla sig till. Litteraturen kan vara det som medierar mellan verkligheten och fantasin, som en garderob som leder till Narnia eller någon annanstans. Kanske till landet Ingenstans. 

fredag 23 september 2016

prisutdelning av årets bok



Bubbel och snittar för att fira att folkets pris har utsetts! Utfallet blev tydligt, boken ska tilltala en bred läsekrets och vara utgiven i Sverige. Det har blivit ett tydligt resultat där vinnaren fått dubbelt så många röster som tvåan. 
På tredje plats kom Gånglåt, på andra plats kom Arvet efter dig. Vinnare blev Det är något som inte stämmer av Martina Haag. 

intellektuellt liv under diktaturen - Herta Müller i samtal med SvanteWeyler



Svante Weyler samtalar med nobelpristagaren Herta Müller om hennes nya bok Mitt fosterland var en äppelkärna. Den är en Systematisk genomgång av livet kontra litteraturen och det var ett mödosamt arbete att ställa samman. Många minnen var svåra att tänka på och den lilla byn där Müller växte upp var i den tysktalande delen av Rumänien. Den var mycket traditionell och liten by med 300 personer, alla kände alla och det fanns en hierarki. Kvinnorna bar folkdräkt och flätor. Efter andra världskriget ändrades just det eftersom de som suttit i arbetsläger hade fått sina huvuden rakade. Det blev ett tydlig skiljedelare mellan de som deporterades och de som var kvar. I min föreställningsvärld var den likadan under 300 år och inget ändrades. Det var en minoritetens universum och det blev för mig en mörk värld. Att vara tysk i Rumänien efter det andra världskriget var speciellt, de var en minoritet och det var problematiskt. Allt blev politiserat, den ungerska och tyska minoriteterna i Rumänien hade varit tyskvänliga men senare vältrades skulden över på minoriteterna, det blev en skuldcirkel som de hamnade i. När Müller lämnade byn och själv började bilda sig en uppfattning så hade hon svårt för att tala med sin far som var övertygad nazist, hon tyckte att det var en svår situation. Müllers mor satt 5 år i arbetsläger och när hon återvände till byn träffade hon fadern som hade förlorat sin fästmö, de försökte tillsammans skapa någon slags normalitet. Som barn fick hon ofta stryk, modern hade svaga nerver och många händelser var sådant som hänt i lägren, i familjen tänkte hon ofta att modern var mycket gammal trots hon var ung. Blev ni författare för att ni hade just den här uppväxten?

Vem vet? Jag vet inte, jag ville aldrig bli författare. Jag hade inga böcker läst som barn, jag började skriva och läsa för att ha något att förhålla mig till och jag ville veta hur livet var. När det blev trångt i diktaturen så blev jag trakasserad på fabriken där jag arbetade. Jag började skriva för att få ett utlopp, det är inte lätt att förstå hur det gick till.