fredag 1 augusti 2014

på spaning efter barndomens platser


Vilket fantastiskt björnbärsår det är! På vår vandring i gästbloggar'ns hemtrakter passade vi på att plocka påsar fulla. Vi skulle haft små hinkar men det fick gå med plastpåsar. Orutinerat med tanke på alla de bär vi plockat ... För M var rundan runt tjärnen en walk down memory lane och han mindes hur han badat, cyklat och plockat bär vid Bö Tjärn. Plocka bär var väl inte hans favoritsysselsättning då, men nu var det mysigt. Getingar och flugor till trots. Synd att de har så infernaliskt vassa taggar de där bären bara. Fikat köpte vi på surdegsbageriet i Aröd, rekommenderas. Det kändes ungefär som att stiga in i TV-serien Tårtan. Mjöl överallt och insyn rakt in i bageriet.

Nu är det björnbärssylt på råglimpa som gäller till kvällsmat.


croissants till frukost - en bok för lata dagar i solen

I vår familj är det scones med jordgubbssylt som gäller en riktigt lyxig helgfrukost men för Gabriel och Cecilia är det café au lait, croissanter och pain au chocolat som gäller också till vardags. Gabriel har överraskat Cecilia och köpt ett hus i södra Frankrike, där ska de börja om. Bygga upp något nytt tillsammans och kanske, kanske kan Cecilia hitta mening i livet trots att det inte blir några barn? De båda börjar närma sig fyrtio och som hos många i den fasen av livet så smyger sig olusten på, vad det så här det skulle bli det som kallas livet? Cecilia är mitt i karriären med del i juristfirma, hon trivs med sitt jobb men längtar förtvivlat efter barn. Gabriel vill inget hellre än att hans älskade ska vara lycklig men just barn är han inte så intresserad av. Kan ett miljöombyte hjälpa?  Huset i Frankrike visar sig vara ett riktigt renoveringsprojekt med en fantastisk rosenträdgård, både hus och rosor och relationer behöver vårdas för att blomstra och våren i Frankrike blir omtumlande för dem båda.

Croissants till frukost är en typisk feelgoodare som passar perfekt en lat dag i hängmattan eller på stranden. Jag uppskattade Annika Estassys ofta dråpliga och pricksäkra iakttagelser om livet runt fyrtio och jag kan inte annat än att tycka lite synd om den mjäkige Gabriel. Han har hamnat i en rävsax som är svår att komma ur med värdigheten i behåll, men sådan är kanske kärleken? Inte helt blind men väldigt närsynt.

Hur som, den här lättsamma romanen gav mig ett rejält sug efter Frankrike, jag själv skulle gärna driva ett litet pensionat i södra Frankrike. Ett med sex rum, rosenträdgård och magnifik frukostbuffé. Personligt inredda rum, snygg bokningssida via internet och en stenterass i skuggan. Mais oui! C'est bon. On y va!

Läs mer om boken och författaren på Annika Estassys blogg.

torsdag 31 juli 2014

lycka är

när mannen vittjat brevlådan i stan och kommer till landet med fångsten. Nu klarar jag en vecka till med semester :-)

bokdagarna i Dalsland startar idag

Idag inleds bokdagarna i Åmål. Spännande program!

de fördömda - en förevisning i författandets hantverk och fantasins oerhörda kraft


 
 

Till det undersköna, moderna konstmuseet utanför Köpenhamn kommer en av mina litterära idoler i augusti. Klart att jag måste se denna exceptionella kvinna i verkligheten åtminstone en gång i livet. Biljett bokad. Jag har följt hennes författarskap från tidigt 80-tal och läst många, många böcker av JCO. Men ... de senaste åren har min begeistring mattats. Jag tycker ibland att det blir för mycket av allt. Lilla himlafågel och En fager mö är de två senaste som jag gett mig på och som jag gillat sådär halvhjärtat. Tyvärr blir det samma betyg för De fördömda.  Och varför skriva så långt?

Ska jag vara ärlig så var det här en bok som jag kämpade mig igenom de sista 200 sidorna. Tegelsten om tidiga 1900-talets Princeton där det tycks som ett helt samhälle, en hel släkt, har drabbat av en förbannelse. Kvinnorna skändas och vanäras, barnen dör och männen dödas eller blir galna. Olika medlemmar i samhället tar sig an de oförklarliga händelserna på olika sätt. Någon förklarar det med religion, andra ser sig som medlemmar i en novell av Edgar Allen Poe, är det undermedvetna drifter som kommer i dagen genom hypnos eller går allt att rationellt förklara? En lektor försöker skapa en analytiskt förklaring á la Sherlock Holmes och han förvillar sig helt in i diagrammens värld. JCO tar här ett skräckgotiskt grepp och vrider om det ett par varv extra, genom sin berättelse om förbannelsen sätter hon tummen på ett antal företeelser i tiden som måhända präglar oss än i dag. Det är romanens styrka, särskilt de gripande och spännande kvinnoporträtten.

För kvinnan, som av naturen belastats med en börd tyngre än mannen - det vill säga fortplantning - måste bedömas med tolerans och överseende på de områden där hon oavsiktligt ligger långt efter mannen.

Citatet skildrar männens syn på de borgerliga kvinnorna, sexualiteten skrämmer och om det underlägsna könet uttrycker en åsikt eller önskan om att leva ett självständigt liv så ses de som okvinnliga och avvikande. Tänkandet skall reserveras åt männen. Det begränsade levnadsutrymmet och sysslolösheten hos många av de här kvinnorna gör dem oerhört uppmärksamma på sin egen kropp, de ses som nervklena och överkänsliga och skall skyddas från verkligheten. Samtidigt visar JCO på en annan kvinna, den starka hustrun som närmast är förutsättningen för männens framgångar i universitetsvärlden. Männen skildras nästan uteslutande som egoistiska, självupptagna figurer som har fullt sjå med att leva upp till det förväntade idealet. De unga idealistiska männen har också svårt att hitta sin väg ut ur traditionen. De socialistiska idelaen verkar vara en väg men också den befolkas av män med unkna värderingar. När männen i början av den här romanen inte lyckas skydda en av sina unga kvinnor av oförvitlig börd, Annabel Slade, från att bli bortrövad vid altaret så får den manliga självbilden sig en rejäl knäck. Den sömniga lilla universitetsstaden blir sig sedan inte längre lik.

De fördömda är en förevisning i författandets hantverk och fantasins oerhörda kraft. JCO använder ett antal olika skrivgenrer: både berättande prosa. saga, lyrik, brev och dagböcker och mitt i alltihop finns den allvetande berättaren, krönikören. Historikern som ska reda ut, skriver efterord och fotnötter för att diskutera textens trovärdighet. Jag erkänner villigt att jag har svårt för böcker med mystik, spökerier och diverse vålnader som ska exemplifiera och belysa problem i samhället så det var ingen nyhet att jag skulle invända mot det men JCO använder dessutom den här tröttsamma besserwissern för att orera och undervisa om historikerns dilemman och skrivandets svåra hantverk. Just det är en av mina stora invändningar, jag vill inte bli så uppenbart skriven på näsan, jag vill inte heller se en i grunden riktigt bra roman förvilla sig på vägen och bli omständig. Lite synd är det faktiskt.

Jag jämförde i ett tidigare inlägg JCO med Donna Tartt, de är båda verkligt stora amerikanska berättare som inte väjer för att peta på och röra runt i det trasiga och solkiga både hos individerna och samhället. De skriver viktiga, och ibland vidrigt ärliga, berättelser om dåtid och samtid, hur de möjligen hänger ihop. Rekommenderas, men man måste ha gott om tid och så får man inte känna sig korkad när man inte fattar alla blinkningar till kända verk. Halva den amerikanska litteraturhistorian fläktar förbi i De fördömda. Jag fastnar vid Emily Dickinsons dikt som skulle kunna vara JCO s motto för den här romanen:

Berätta hela sanningen, men gör det vinklat -
Framgången ligger i en omskrivning
Alltför tydligt för vår svaga förtjusning
Sanningens ljuvliga överraskning
Som man förenklar blixten för ett barn
Och ger den en förklaring
Så måste sanningen tändas gradvis
Om inte mänskligheten ska förblindas -

Läs undesterckaren om Emily Dickinsons poesi  och jag bjuder också dikten i original:

Tell all the truth but tell it slant

BY EMILY DICKINSON
Tell all the truth but tell it slant —
Success in Circuit lies
Too bright for our infirm Delight
The Truth's superb surprise
As Lightning to the Children eased
With explanation kind
The Truth must dazzle gradually
Or every man be blind —
Emily Dickinson, "Tell all the truth but tell it slant" from The Poems of Emily Dickinson: Reading Edition, ed by Ralph W. Franklin. Copyright © 1998 by Emily Dickinson.  Reprinted by permission of The Belknap Press of Harvard University Press.

Source: The Poems of Emily Dickinson: Reading Edition (The Belknap Press of Harvard University Press, 1998

onsdag 30 juli 2014

en fiskares bäste vän

är matsäcken. Eller möjligen herr Trut. Måsfåglarna väntar tålmodigt på rens men tji fick de. Idag. Renons på makrillfångst har nu middagsplanerna ändrats till pizza.

Patti Smith på Liseberg idag

Jag själv har aldrig varit någon större fan av Patti Smith eller hennes musik men när jag såg henne på Louisiana Literature för två år sedan så blev jag verkligt star-struck. Vilken kvinna! Vill man, så kan man lyssna på henne och hennes band på Liseberg ikväll. Jag själv läser just nu en roman om konstscenen i NY på 70-talet och det verkar ha varit en omtumlande tid - min text om Kuchners Eldkastarna kommer snart här på bloggen. Gästbloggar'n däremot har läst Patti Smith, den självbiografiska Just Kids:

Just Kids - Patti Smith - repris från januari 2011

Det var en ganska bra söndagsintervju med Patti Smith i GP idag, skriven av gubbrockaren Johan Lindqvist av alla (i sann gammelgöteborskt småstadspatriotisk anda gjordes det dock till ett huvudnummer att Patti använder Hotell Eggers i en kommande bok; snälla kan vi inte bara sluta med det där - har vi inte slutat med det redan förresten?). Nu var det ett tag sedan jag lästeJust Kids, så det kanske blir svårt att motivera men ärligt talat förstår jag inte varför den blev så enormt rosad. En teori är att många rescensenter är svårt präglade på New York-scenen från sena sextiotalet till mitten av sjuttiotalet. Hänger man med bättre i namedroppingen så kanske denna biografi över Robert Mapplethorpe blir mer än en välskriven och rak berättelse.

Själv har jag ett lite ambivalent förhållande till just denna scen och kanske framför allt Patti. Tolv år gammal spelade jag sönder de första Sex Pistols- och Clashskivorna och svor att aldrig lyssna på en långhårig musiker igen (för er som inte var tolv år vid denna tid så var en av poängerna med punken att göra upp med arenarock, treminuters gitarrsolon och de därmed förknippade frisyrerna då). En kompis hade en av de tidiga Ramonesplattorna och i denna kontaktyta med New York-punken började det bli lite jobbigt. Man förstod att de var hårda (så här i efterhand var de med sina motorcykeljackor rakt från gatan betydligt hårdare än Londonslynglarna som klätts av sina managers), men de var långhåriga och musiken hade tydliga trådar bakåt åtminstone till femtiotalet. Och Patti då som generöst kategoriserades som punk (det fanns runt 1977 ett otillfredställt medialt behov av punkare) men lät som allt annat än den brittiska tvåminuterspunk jag så gärna hade velat att hon skulle låta som.

Tillbaka till Just Kids, i vilken hon bekräftar mina misstankar så här trettiofem år senare. Hon är hippie, New York-scenen är artie och själva boken handlar om konstnärer. Herregud, punk handlade ju just om att inte vara konstnär utan att vem som helst som vill kan (i GP-intervjun är hon förresten elitistiskt skeptisk till gör-det-själv-kultur på nätet). Tolvåringen i mig känner sig återigen sviken av stackars Patti trots att hon troligen aldrig någonsin själv hävdat någon samhörighet med den brittiska punkrörelsen som väl snarast apade efter sina föregångare från New York. När hon amerikanskt artigt skriver om sina kollegor, inte bara Mapplethorpe, är det intressant och trevligt, men ärligt talat är t ex Lemmys skrönor i "White Line Fever" väldigt mycket roligare. Och han är ändå en av de långhåriga.

PS. Omslaget till "Horses" är fotograferat av Robert Mapplethorpe och obeskrivligt coolt. Någon gång skall tolvåringen växa upp och lära sig tycka om denna skiva som enligt Wikipedia är "protopunk" och ständigt kommer med på listor över de bästa rockalbumen genom tiderna.

gästbloggare: M

tisdag 29 juli 2014

vind i seglen?

Klädesholmen idag. Högsommarvackert!

Efter en period med lite stiltje så börjar jag så smått få vind i seglen igen. Viloperioderna med totalt lugn är absolut nödvändiga för mig men samtidigt så är det stimulerande när det blåser lite lagom ...

Igår läste jag ut en av min kommande kursböcker, så smått funderar jag på jobbet som ska göras när terminen börjar och med bloggandet vädrar jag morgonluft. Flera roliga och spännande saker närmar sig och jag ser fram emot augusti! 

SCUM Manifesto (Valerie Solanas)

Jag kan troligen inte skriva någonting - inte en rad - om SCUM-manifestet utan att bekräfta bilden av män som målas ut i det. Så nu är det försent. I vilket fall så är det en vildsint attack på mannen som defekt varelse, meningslös att behålla nu när reproduktion kan lösas på annat sätt (eller nu, den skrevs 1967 om jag fattat rätt). Så småningom framgår det att Valerie Solanas är lite skeptisk till om ens reproduktion är meningsfull. I en blandning av dystopi och vansinning teknikoptimism är hennes framtidsvision att avskaffa penningsystemet, automatisera allt arbete, fokusera forskning på att fixa botemedel för alla sjukdomar och sedan leva i en kvinnoutopi där de män som inte avrättats på nåder får leva kvar, vegeterande och marginaliserade. Jag tror att det är satir delvis, men Solanas var väl inte helt mentalt stabil (det var hon som sköt Andy Warhol). Men, och det är ett stort men, jag känner igen mig alldeles för väl i hennes karaktärsmord på mannen som stympad halvmänniska. Och jag är ändå rätt okej. Jag tror hon har i grunden rätt i sin svartmålning av männen, där jag tror hon går bort sig är i skönmålningen av kvinnorna. Eller något åt det hållet. Uppfriskande och en tankeställare i alla fall. Jag tänker inte avsluta med att alla män borde läsa för det vore alldeles för banalt.

/Gästbloggare M