måndag 29 maj 2017

Året var 1917

Året var 1917 - det är veckans tema inne på Kulturkollo.
Jag hänger lite extra där - välkomna!

hemmet - oj så lätt det är att låta fantasin gå igång!

Hemmet av Mats Strandberg är nu den tredje boken på kort tid där jag nosar på skräckgenren. I Hemmet så är miljön ett demensboende och Strandberg använder den där rädslan som många av oss kan identifiera oss i, att inte längre känna igen oss själva, på ett rasande skickligt sätt. Fantasin går igång rejält och som ni vet är jag mörkrädd. Det blir inte bättre av att läsa den här boken om man säger så.

Vi möter Joel som flyttat hem till kungälvstrakten för att ta hand om sin dementa mor Monika och hans återseende med uppväxtmiljön är en av de styrkorna i den här berättelsen. Alla som vuxit upp i en liten ort och kanske varit annorlunda på något vis, kan känna igen sig i känslorna som Joel känner. Dessutom är platserna som nämns (något lite har han ändrat på namnen) mycket välkända för mig då jag arbetat granne med ålderdomshemmet Ekehaga i Kungälvs kommun i många år. Tallskuggan heter hemmet i romanen, byn heter inte Kareby men visst känner jag väl till Tempo ... Det ger en extra otäck dimension i läsningen. Jag har stått i bilkö efter EPA-traktorerna många gånger :-)

Monika flyttar alltså till Tallskuggan och där så möter Joel Nina. De var bästa vänner en gång, de skulle bli rockstjärnor men Joel hamnade i missbruk i Stockholm och Nina blev en ung mamma. Tillsammans märker de att det händer underliga saker på Hemmet och egentligen är det inte alls skräckmomenten som hänger kvar när jag lägger undan boken (jo, slutet är otäckt, förbered er på det!) utan den fina skildringen av relationerna. Mycket bra! Sedan är det ju också en hyllning till alla de som arbetar med demenssjuka människor, med vilken värme och med vilket tålamod de skildras i den här romanen. 

söndag 28 maj 2017

Enkät: tre sommarpocket!



Jag tipsar helt enkelt om tre bra böcker som jag läst det senaste året och som redan kommit i pocket:

Störst av allt - Malin Persson Giolitos rättegångsroman var förra sommarens bästa för mig. Ingen har väl missat? 


Ett helt liv - Robert Seethaler är en finstämd kortroman som passar perfekt under verandataket en regnig dag. Vemodig och vacker.

Den gröna vägen - Anne Enright är irländskt berättande när det är som bäst. Mycket snyggt disponerat om en familj som man inte kan glömma!

Vilka tre böcker tipsar du om? 

hörni, är utseendet viktigt?


Som alltid på söndagskvällarna så tar jag mig en bloggrunda och kommenterar här och där. Det är en mysig vana som jag hållit fast vid i många år, precis som att att jag behållt min blogg helt oförändrad i hela sju. År, alltså. Nu vet jag att jag har trogna läsare och kanske har någon lust att ge lite feed-back?

Är utseendet viktigt här på bloggen, blir det mer intressant att kika in här och läsa om jag piffar till temat och förändrar? Vad saknar ni i så fall? Vad ska ändras och vad ska bli kvar? 

lördag 27 maj 2017

allt jag önskade - ny Lucy Dillon med hundar och allt

"Be careful what you wish for", var försiktig med vad du önskar för det kan gå i uppfyllelse och hur ska du då hantera det?

I Allt jag önskade av Lucy Dillon är det paret Caitlin och Patrick och deras lilla familj som allt börjar (och slutar) med. Patrick har fått ett nytt jobb som kräver en flytt och Caitlin är inte alls redo för att lämna sitt hus som hon ärvt av sin mormor. Barnen är rotade i skolan och Caitlin har inte alls lust att börja om, hon tycker Patrick arbetar alldeles för mycket och inte blir det väl bättre på ett nytt ställe? Det blir separation och för att barnen ska kunna träffa sin pappa så blir det bestämt att de ska åka varannan helg till faster Eva, hon bor passande nog mittemellan och har ganska nyligen blivit änka. Och visst har Eva två mopsar och en väninna som heter Anna och har en bokhandel, vi befinner oss ju i Dillonland.

Min enda invändning mot den här nya Dillon är att den är för lång. 16 timmars lyssning är för mycket för genren, så långt klarar inte ens den mest spännande deckare ... Annars finns där liksom inget att anmärka på. Man får precis det man förväntar sig och det är lite romantik, relationstrubbel, hundar, lite glamour och ganska mycket vardag. Människor som får upp ögonen för att det inte är för sent att drömma och till och med förverkliga sina drömmar är ett av de återkommande temana i Dillons böcker. Det är fint. Peppande och smart skrivet utan att bli alltför sockrigt.  

fredag 26 maj 2017

och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Fredrik Backmans nya kortroman med den vackra titeln Och varje morgon blir vägen hem längre och längre handlar om demens. Så var det sagt, ingen som tänker läsa den uppfattar väl det som en spoiler får man tro. Backman ville med sin text undersöka och sätta ord på det som händer när en älskad far försvinner från livet trots att kroppen är kvar. I mötet mellan barnbarnet Noa och farfar så skildras kärleken mellan generationerna och frustrationen när man inte längre kan mötas. Inte för ett samtal, inte ens för att ge varandra onödiga presenter som uppätna chokladbitar.

Farfar och Noa sitter på sin bänk och de minnen som farfar vill berätta finns allt längre bort i hjärnans vindlingar. Doften av hyacinter påminner om farmodern och det som en gång var deras gemensamma liv och precis som när hon levde så är det så väldigt svårt att säga farväl. Snart kommer dagen då han inte längre minns henne. Tiden blir allt kortare och avskedet närmar sig, skämten upprepas och upprepas och pojken vill ge sin farfar ännu en onödig present, en ballong som kan bära honom ut i rymden. Så att han kan flyga fritt.

Det hela är på gränsen till sentimentalt men på något vis tycker jag att Backman klarar sig ifrån att gå över gränsen. När man sedan vet att han skänker alla inkomster från boken till forskning om hjärnans sjukdomar så känns det hela ganska bra. Han använder sina försäljningsmuskler till att sprida både kunskap om en folksjukdom och samla in medel till angelägen forskning via Hjärnfonden. Gott så.


torsdag 25 maj 2017

memorys bok - en efterlängtad roman

Jag minns mycket väl när jag lyssnade till Petina Gappah på Bokmässan 2010, hon berättade om sin nobelsamling Sorgesång för Easterly och jag läste den förstås sedan direkt. Gappah gav genom sina noveller röst åt kvinnliga erfarenheter i Zimbabwe på ett sätt som jag inte läst tidigare. I sin debutroman Memorys bok så är det Memory som talar. I ett antal anteckningsböcker har hon fått möjligheten att berätta sin historia från början till slut. Hon sitter, dömd till döden, i kvinnofängelset och väntar på att staten Zimbabwe skall anställa den bödel som behövs för att verkställa hennes dom. Hon vet att hon inte är skyldig till det mord av en vit man som hon anklagas för och hennes minnesbok blir kanske del av hennes försvar om hennes fall någonsin tas upp igen.

Faith, Hope, Joy, Memory och Moreblessings - så heter syskonskaran som växer upp i kåkstaden i Harare och namnen är väl valda av deras mor. De är en ovanlig familj där modern är oberäknelig och ständigt sökande efter någons slags ro. Fadern är lugn och praktiskt lagd, han driver en liten snickerifirma från gårdsplanen och tillbringar mycket tid med sina barn, särskilt med Memory. Hon har det mycket besvärligt med sin albinohud och måste hållas borta från solen och lider mycket av att vara annorlunda. En dag ombeds Memory att ta på sin julklänning och hon överlämnas till en vit man. Utan att förstå varför finner hon sin plötsligt i den rika delen av staden men alla möjligheter till utbildning och omvårdnad. Mannen som hon lämnas till heter Lloyd och det är honom hon tjugo år senare anklagas för att ha mördat.

För många år sedan läste jag En röst ur djupet av Nawal el Saadawi och de båda romanerna har en gemensam ton och grundupplägg, en dödsdömd kvinna berättar sin historia. El Saadawi är läkaren som genom romaner vill diskutera kvinnors utsatthet i Egypten och lite kan jag tänka om Memorys bok att Gappah med sin erfarenhet som jurist vill använda romanens form för att belysa rättsväsendets upplösning i ett land som inte ännu hämtat sig från kolonialismen. Rhodesias historia som apartheidland och approprieringen av de stora farmer som ägts av britterna ligger som en fond i hela romanen.

Memorys bok är en oerhört fin skildring av en ung flickas uppväxt och hur Memory, precis som läsaren av hennes anteckningar, upptäcker allt mer om sig själv och sin resa i livet. Hemma hos Lloyd hittar hon läsandet och skrivandet och kärleken till ordet lyser starkt från boksidorna. När Memory beskriver hur avsaknaden av böcker plågar henne i fängelset, mycket mer än avsaknaden av mat och hygienmöjligheter så kan man förstå henne precis. Hon har alltid befunnit sig i någons slags mellanrum, hon är inte vit och inte svart och det gör att tillflykten till böckerna blir extra viktig. I Zimbabwe, när Memory växer upp, är tron på onda andar levande och hon blir en paria som ingen vill beblanda sig med. Då är böckerna vänner och anteckningsböckerna och pennan en tröst och sysselsättning.

Jag hoppas att många, många hittar till den här fina romanen som utspelar sig i en del av världen som sällan skildras. Läs!

tisdag 23 maj 2017

om våren, om våren - Knausgård i högform

Min läsplanering spricker ju typ hela tiden. Till syttene mai hade jag tänkt mig bjuda på en text om en roman av en norrman men så kom livet emellan. Eller rättare sagt pollensäsongen. Våren för mig är faktiskt väldigt dubbel. Å ena sidan älskar jag vårblommor och späd grönska, å andra sidan är jag ständigt trött och måste planera därefter. Nog om mig. Om våren av Karl Ove Knausgård är den tredje boken i hans årstidskvartett och jag är helt såld.

Det lilla flickebarnet som familjen har väntat på i de två tidigare delarna är nu kommet och berättelsen utspelar sig under en enda dag. Det är valborgsmässoafton och jag får följa vardagslivet för den medelålders författaren på Österlen. Han väcks av sin lilla bebis, skickar iväg sina stora barn till skolan, hälsar på hos en granne och tar bilen till Helsingborg. Där på sjukhuset ligger bebisens mamma, hon behandlas för sin manodepressivitet, och författaren som hela tiden skriver i jag-form beskriver vardagslivet tillsammans med en sjuk partner. Kärleken till den lilla flickan är omåttlig men kärleken till flickans mamma kan inte längre vara kravlös. När valborgsmässobålet tänds på kvällen, efter en lång och innehållsrik dag, så vet han att den tunga och svåra våren är till ända. Han snusar in sin lilla flickas babydoft och vet att det stundar en sommar.

Det som börjar som brev till det ofödda barnet har blivit till en djupt personlig dagbok där Knausgård inte väjer för att visa sig både svag och stark och kanske kan man tänka att man fått nog av hans vardagsliv, reflektioner, analyser och allmänna funderingar efter sina tusen och åter tusen sidor med kampen?  Det är blandningen av oerhört vackra naturskildringar, kärleken och omsorgen om sin familj, de ärliga och uppriktiga beskrivningarna av egna tillkortakommanden och behovet av att läsa, tänka, skriva som fångar mig.

Jag läser och uppmanar alla som trodde de tröttnat på Karl Ove Knausgård att ge honom en chans till. Börja med Om hösten, Om vintern och läs sedan Om våren!




måndag 22 maj 2017

hunden som vågade drömma

Hunden som vågade drömma av koreanska Sun-Mi Hwang är en allegorisk fabelsaga helt i stil med Hönan som drömde om att flyga som tog mig med storm härom året. När nu berättelsen om Tufsen dök upp i min e-boksläsare så var jag tvungen att läsa. Valpen Tufsen föds i en kull hos farfar Gaphals och snart inser hon att hon inte ser ut som de andra valparna. När hennes mor och syskon blir stulna av en hundtjuv så blir Tufsen farfars nya avelstik och kanske finns där ett liv för henne trots allt.

Mest av allt så är det relationen mellan den allt äldre mannen och hunden som jag fastnar för i den här texten. Skrothandlaren och hans fru tar ömt hand om sina hundar och när farfar Gaphals blir sjuk påverkas Tufsen så starkt att hon matvägrar och också blir dålig. För mig är tanken inte långt borta med min pappa och hans hundar, de gjorde att han hade sällskap ända till slutet och de var så vilsna när han inte längre fanns kvar.

I Hunden som vågade drömma omges Tufsen av sin husse och matte men också av ett helt gäng med andra djur och det är framför allt när hönan Svägerskan kommer till hushållet som humorn dyker upp i berättelsen. Den feta katten från granngården irriterar sig så vansinnigt på den skrytsamma hönan så det slutar med förskräckelse och det är sådana här små sedelärande episoder i sagan som både roar och gör att den känns exotisk i formen. Det är ingen roman i vanlig bemärkelse, mer som en allålders högläsningsbok. Hwang illustrerar själv sina böcker och de enkla, vackra bilderna tillför fin stämning.