tisdag 16 juli 2019

blott en begravning och nu stormar det i dalens famn

Så fortsätter serien om Sandra som plötsligen hamnar i en sits där hon behöver hjälpa till att driva sin mosters begravningsbyrå, första delen i serien heter Där rosor faktiskt dör och del två med titeln Blott en begravning och Nu stormar det i dalens famn följer. Vi befinner oss i den lilla staden Tranås och det har blivit höst. Livet på den lilla begravningsbyrån Tranan har blivit lite lugnare, Sandra har lyckats med att rekrytera bra personal och trots att begravningarna blir färre under hösten så hittar de nya sätt att synas och höras. Receptionisten är en hejare på social medier och duktig på att ordna evenemang och Sandra lyckas landa en av årets stora kändisbegravningar. Det som inte går så bra för Sandra är kärlekslivet, hon lever ensam i en hyrd villa och längtar efter att dela livet med någon. Ska det vara Andreas, pojkvännen från Västerås, eller Kristoffer, den frilansande begravningsentreprenören? 
Den här serien är en charmig och humoristisk läsning, livet och döden går sida vid sida och precis som personalen på begravningsbyrån så lyckas Klingberg föra upp döden på agendan. Att utbilda läsaren lite smått om hur man hanterar en död människa (som t ex hur en hämtning i hemmet kan gå till, lite bröt jag faktiskt i hop när det kom till överdraget i sammet), samtala om hur man vill ha det när man går bort, att förbereda det som kommer efteråt och att avdramatisera döden. På ett lättsamt sätt får vi följa livet på begravningsbyrån och samtidigt årstidernas gång. Jag antar att nästa bok kommer att utspela sig under våren och det ser jag fram emot! 


måndag 15 juli 2019

västkustbilder


Vacker och praktisk gåva från fin kollega - akvareller tryckta på glasunderlägg. Konstnären heter Anna von Elern, hennes ateljé ligger i Kämpersvik och hennes bilder är mycket västkustska. Passar perfekt i min lilla stuga :-) 

så mycket kärlek kan inte dö - Moni Nilsson



Jag har medvetet hållit mig ifrån böcker om cancer ett tag. Hur det är är så har var sak sin tid och det senaste halvåret har inte varit läsaomcancer-läge. Jag tror helt enkelt att jag haft behov att trycka på paus ett slag. Men så skrev Ulrica om Så mycket kärlek kan inte dö av Moni Nilsson och jag lyssnade på den i uppläsning av Hedda Stiernstedt. Tack för det tipset för det här var en av de bästa barn och ungdomsböcker jag läst om hur det kan vara att förlora en förälder när man går på mellanstadiet. Och faktiskt om den lömska och obarmhärtiga sjukdomen cancer. Med humor, vardagsliv och en oändlig sorg så får vi följa Lea och hennes familj den sista tiden av hennes mammas liv. Lea är så arg, hon är arg på läkarna som inte kan bota och hon är arg på bästisen Noa som säger att Leas mamma ska dö. Hon är så arg att hon till och med slutar på fotbollen fastän det är det bästa hon vet. Kärleken i familjen och sjukdomsförloppet skildras så trovärdigt och jag blev mycket berörd.

Det absurda i att ha en sjukhussäng med en döende mamma hemma samtidigt som livet runt omkring bara fortsätter, någon frågar chans och mormor gråter så att soppan blir för salt. Läxorna måste göras och brorsan Lucas har en ganska söt kompis. Livet med en döende anhörig är inte som i de amerikanska filmerna, tro mig. Jag kan relatera. Det är förfärligt att ligga bredvid i en smal sjukhussäng och lyssna efter andetagen och det är inte enklare att lägga sig bredvid den tomma sängen efteråt. Det där att vårda en anhörig i hemmet ända till slutet, och mina tankar om det, är egentligen så viktigt att det är ett eget inlägg så det ska jag skriva en annan gång.

Nu var det väldigt länge sedan jag läste I taket lyser stjärnorna av Johanna Tydell och den har troligen åldrats en del men jag mins känslan när jag läste den, samma känsla får jag när jag läser Så mycket kärlek kan inte dö. De är båda mycket trovärdiga skildringar av något man inte tror ska hända. Som man inte vill ska hända. Men det händer. För alla de barn och unga som går bredvid döden, eller som har en klasskamrat som upplever döden så behövs litteraturen som inte sockrar, som inte förskönar utan är ärlig. Och som inger hopp. Livet fortsätter. Sorgen tar inte slut men den bleknar i kanterna. Det kommer ny fotbollsmatch.

söndag 14 juli 2019

dödligt arv - Rachel Rhys

Dödligt arv av Rachel Rhys blev lördagens ljudbok. Det är en fin roman som har ett mysterium puttrande som fond men mest av allt handlar den om Eve Forrester som lever i ett äktenskap som var förnuftigt. Hennes kärlek dog i kriget och när då en ordningsam man friade så valde hon att säga ja. Allt för att komma ifrån sin kontrollerande och negativa mor, om bara maken inte varit så tråkig och huset i Sutton så fullt av svärföräldrarnas möbler.

En dag kommer ett brev till Mrs Forrester, hon ombeds att resa till city för att hon har fått ett arv från en okänd man. Det visar sig att hon måste åka till Cannes för att får reda på vad som egentligen står i det där testamentet. Maken släpper iväg henne med stor motvilja och på tåget mot Rivieran så börjar Eves resa mot ett självständigt liv. Hon hamnar i ett smått förfallet hus ovanför kustlinjen och möter de andra arvtagarna.

Rhys är mycket skicklig på att skriva fram miljöerna på Rivieran och glamouren och förfallet är sida vid sida. Solen och havet och allt vackert hon ser väcker Eves lust att leva - inte bara överleva. Hon inser att krigsåren är över och nu är det nya tider. Texten blinkar till F. Scott Fitzgerald och hans fru Zelda och det är så snyggt komponerat med en stigande spänning som liksom mullrar i fjärran. Lite romantik, ganska mycket vackra kläder, en hushållerska och en amerikansk författare som gärna säger sanningen och så den franske advokatens fru som kör bil som en biltjuv. Typ så. Utan att avslöja allt för mycket så hejar jag på Eve. Hela romanen igenom! Go girl! 

Mats Gustafsson på Nordiska Akvarellmuseet



Sommarens utställning på Akvarellmuseet  är Mats Gustafsson. Hans modeteckningar känner man igen från olika håll (t ex Dior) så det var extra kul att se hur han arbetar med stilleben som stenar eller grenar. För att riktigt uppleva just den här utställningen så är det att rekommendera att gå en guidad tur. Det gjorde upplevelsen rikare och fokus på eleganta linjer som återkom, akvarelltekniker och hur Mats arbetat med svärta gjorde att jag kunde se konsten på ett nytt sätt. Man ska inte ha för bråttom genom salarna, trots att det finns rörelse i många av bilderna så kräver de att man sätter sig ned och tittar på stilla liv.






lördag 13 juli 2019

pachinko - Min Jin Lee

Pachinko passade bra in i min läsning just i sommar eftersom ett av Bokmässans teman i år är Sydkorea. Just Min Jin Lee kommer inte till mässan men jag ser fram emot att höra många andra författare. På Instagram såg jag också att mässan planerar att servera koreansk mat i några av sina restauranger - det ser jag fram emot. I Pachinko lagas det, och äts, mycket mat. Tillagning och försäljning av kimchi är det som räddar de unga kvinnorna från ett liv i armod i Japan och genom hela boken beskrivs hur maten och matlagningen fungerar som kärlekshandlingar. Ofta går mina tankar till Kim Thúys roman Man när jag läser, där upprätthålls bandet till det gamla landet från mor till dotter just via maten.

Livet i exil är starka teman i de båda romanerna och i Pachinko så handlar det om flickan Sunja som 1911 föds  av fattiga föräldrar på ön Yengdo, Korea. Fadern är handikappad och den lilla familjen driver ett enkelt pensionat. Sunja träffar en stilig äldre man på marknaden och förälskar sig, hon blir gravid och när hon berättar det för mannen visar det sig att han är gift och har fru och barn i Japan. Sunja vägrar att bli hans älskarinna och bryter kontakten med honom. På pensionatet har de en gäst som de vårdat flera månader då han anlände sjuk, han är på väg till Japan för att missionera kristendomen och när han reser så tar han Sunja med sig. De båda får bo hos släktingar i Osaka och man får följa familjerna under fyra generationer.

Ett mantra som genomsyrar boken är att kvinnornas lott är lidande och man skulle kunna tänka sig att det skulle innebära att de också blir offer. De är fast i traditionella könsroller och kan inte välja sitt liv men de kan påverka hur de lever det. Det här är roman som skildrar hur generation efter generation starka kvinnor hjälps åt, arbetar hårt och uppoffrande för att deras familj skall få det bättre, kunna äta sig mätta, utbilda sig och leva ett bekvämare liv. Jag läste någonstans att Min Jin Lee började att skriva berättelsen om hur koreaner i Japan blivit diskriminerade och utsatta genom åren i formen av en novell och emellanåt så känns resterna som noveller som binds samman. Berättandet blir fragmentariskt och det gör att den som läser själv får tänka till, den sortens texter gillar jag. Extra plus till det vackra omslaget också. Det här blir en bok jag kommer att tipsa många om!

Den är också nominerad till Årets bok 2019. Glöm inte att rösta! 

torsdag 11 juli 2019

där rosor faktiskt dör - feelgood på begravningsbyrå

Småputtrig och mysig feelgood på en begravningsbyrå? Kan det fungera? Ja, i Ewa Klingbergs serie om begravningsbyrån Tranan belägen i Tranås så funkar det väldigt bra. Serien börjar med Där rosor faktiskt dör  och Sandra är på väg att fira sin mosters 70-årsdag. När hon kommer till Tranås så dör mosterns man Börje hastigt och Sandra förstår att begravningsbyrån som de båda drivit är på väg att gå i konkurs. Sandra bestämmer sig för att hjälpa sin moster och försöka få den på fötter så att den går att sälja. I den lilla staden finns en konkurrerande byrå och det gäller att få kunder, Sandra moderniserar och styr upp det mesta men hennes eget kärleksliv är det inte så mycket ordning med.

Kort, lättläst och underhållande med en sorgkant. Romantik, humor och dråpligheter blandat med dödsfall, testamenten och bouppteckningar. Charmigt är också att titeln är en modifierad strof ur en av de mest älskade begravningssångerna. Jag lyssnar vidare på del två. 

onsdag 10 juli 2019

den bästa mamman - Aimee Molloy

Den bästa mamman av Aimee Molloy utspelar sig i Brooklyn, NY  och den är en originell psykologisk kriminalroman. Det börjar med att man får möta en grupp nyblivna mammor, de har alla baran som fötts i maj och de träffas via en annons på det lokala kommunkontoret. De är en ganska brokig skara i olika åldrar men som det ofta blir i en mammagrupp så knyts vänskapsband snabbt. De har ju alltid sina bebisar att prata om. När barnen är några månader så är det dags att gå ut tillsammans utan bebisar och under tiden de är på krogen så försvinner en liten pojke. Någon går in i en av mammornas lägenhet och tar honom.

Gruppens sätt att hantera den här mardrömmen och att man sakta lär känna de olika kvinnorna gör att man känner det som om man nästan tjuvlyssnar på ett gäng kvinnor, ett sånt som sitter på fiket eller i parken och som pratar om allt från himmel och jord ni vet. Lite fiket i Big Little Lies, typ. Som alltid blir jag sugen på att resa när jag lyssnar på böcker och det var kul att den här sortens bok utspelar sig i en stadsdel i en storstad. Brooklyn bridge, here I come! 

tisdag 9 juli 2019

nådastolen - Elizabeth Winthrop



Idag har Carina Bergfeldt sommarpratat och det är ett prat som ingen skall missa, särskilt alla vi som hela uppväxten blivit tillsagda att vi inte ska tro att vi är något. En av hennes mest kända reportageböcker är Sju dagar kvar att leva som handlar om en man som dömts till döden och har just sju dagar kvar att leva. Hennes reportageböcker finns nu att lyssna på på Storytel och det tycker jag alla ska göra som är intresserade av vårt samhälle. När jag hörde sommarpratet så kom jag att tänka på att jag inte skrivit om Elizabeth Winthrops mycket välskrivna och gripande Nådastolen.

1943 i Louisiana sitter den unge svarte Willie i sin cell i väntan på avrättning. Han är dömd för att ha våldtagit en ung vit kvinna. På väg mot den lilla orten kör en lastbil lastad med Nådastolen - den elektriska stolen som skall användas vid midnatt samma natt. I de korta kapitlen får vi möta Willie, hans far som febrilt försöker frakta en gravsten i tid till sonens avrättning, åklagaren som funderar på om han kunde dömt annorlunda, frun som lagar till den sista måltiden, chauffören och hans medhjälpare som kör stolen, det mörkhyade paret som driver en bensinstation och samtidigt väntar på besked om huruvida sonen som är inkallad i kriget lever, åklagarens son som mest av allt vill åka för att titta på, reportrarna som är på väg för att skriva om avrättningen och alla de här rösterna gör romanen till något alldeles extra.

När man läser så är det omöjligt att inte tänka på Harper Lees To Kill a Mockingbird och visst samtalar de båda böckerna med varandra. Det som är extra intressant med Nådastolen är att så många människor ur olika samhällsklasser får komma till tals och man får följa deras resonemang. Det går ju inte att värja sig från pappans slit med att få sin mula att gå så att han ska hinna eller följa med när den sista måltiden tillagas och äts. Igen och igen återkommer frasen - men han är bara en pojke. En pojke som var förälskad  en vit flicka och när paret blir påkommet så finns det bara ett sätt att rädda hedern. Döden.

Tidsepoken som skildras i boken är också nogsamt vald, de unga svarta männen kallas in som soldater för att förvara landet men de har ännu inte rätt att sitta var de vill i en buss. Inte heller kan barnen gå i vilken skola de vill och rassegregationen är norm, åtminstone i de forna sydstaterna. Jag påminns om romanen av Hillary Jordan och Netflixfilmen Mudbound som skildrar just livet i södern åren efter krigets slut. Det är en brytningstid och i den precis som i romanen Nådastolen så finns hoppet i de enskilda människorna som står emot, som väljer att utmana och som modigt vågar ifrågasätta.

Rundan är all - mina tankar är tillbaka i Bergfeldts sommar. Att dagligen rapportera från ett land där presidenten utan att blinka blåljuger och där retoriken handlar om att skapa polariseringar mellan vi och dom måste var helt omöjligt. Bergfeldt gör det så bra. Tack för det!

Några andra läsvärda böcker som också handlar om avrättningar och dödstraff är:

Smokey Nelsons sista dagar av Catherine Mavrikakis
Moonrise av Sarah Crossan
En mörderska bland oss av Hannah Kent

dagens pyssel

När den här bloggen startades för många år sedan så var det lika mycket en scrapbookingblogg som en bokblogg som en personlig dagbok. Pysslet har ju inte visats särskilt frekvent här men jag tänker att det kanske ändå kan vara kul att se vad jag sysslat med det senaste dygnet. Tillsammans med fina pysselvänner har jag nu fikat, pratat och börjat på ett album där jag ska skildra en liten skärva av min resa till Sydafrika. Det känns bra att ha börjat!














måndag 8 juli 2019

testamente - Nina Wähä



Nina Wähä läser själv sin roman Testamente och hon gör det mycket bra. Det här är en fantastiskt bra bok om hur det är att lämna sin barndomsbygd och sedan återvända. Hembygden för Annie är Tornedalen på den finska sidan och hon har vuxit upp med älven brusande i fjärran, jorden som skall brukas och arbetet på gården som skall utföras oavsett vad som händer. Syskonskaran är stor, 12 barn är i livet och så de två som saknas och som så starkt påverkat familjelivet. Vi som läser vet från första sidorna att det har begåtts ett brott, men vad har hänt och varför?

Romanens allvetande berättare finns i nutid och hen tar oss med till 80-talet då äldsta levande systern Annie återvänder till sin hemby för att hälsa på. Det är juletid och hon är gravid, hon bor nu i Stockholm och hon vill hon åka hem för att träffa sin mor Siri och far Pentti. De minsta syskonen bor fortfarande hemma och en händelse i början av besöket gör att Annie och syskonen slutligen inser att något måste hända. Modern måste få hjälp att lämna sin make, hans grepp över familjen är inte sunt och han styr med våldsutbrott och tigande.

Under romanens gång så får vi följa de olika syskonens liv, föräldrarnas uppväxt och alla de olika rösterna bildar en väv av arv, socialt och genetiskt. Jag lär känna de olika människorna i den här familjen och deras liv och erfarenheter är liv och erfarenheter som många som vuxit upp på landsbygden kan känna igen. Min pappa hade 12 syskon i livet och dynamiken i en stor syskonskara skildrar Wähä så fint. Hur en sammanhållning finns där men också spänningen mellan de som stannade och de som gav sig av, de som fick möjlighet att utbilda sig och på så vis alienera sig från sitt ursprung. Att komma bort, att se annat gör att några av syskonen ser på sin uppväxt med en annan blick. Särskilt Annie brottas hela tiden med sitt ursprung, hon har inte berättat för barnets far om sin uppväxt och nu ska hon själv bli en liten familj. Att ha en närvarande pappa till sitt barn har hon ingen erfarenhet av, hennes egen pappa har varit en tyst och ofta våldsam skugga som förmörkat familjen. Hur vill hon välja att leva sitt liv med det nya lilla barnet? Vilket arv ska hon skicka vidare? Vilken sorts mamma ska hon vara? Siri bakar sina småkakor, byker sin tvätt och vill inget hellre än att alla hennes barn skall vara hemma. När familjen är samlad så har hon det bra och under de dramatiska år som romanen huvudsakligen utspelar sig så samlas de ovanligt många gånger, fram tills att de får höra sitt testamente blir uppläst. Kan Annie välja något annat utan att för den sakens skull förtränga sin bakgrund? Är det möjligt?

Det här är en mycket sorglig och drabbande roman som jag tyckte oändligt mycket om.  Den rör vid något hos mig som gör mig så både ledsen och tacksam.

söndag 7 juli 2019

#hemester

Sommarveckorna går och jag märker att det där med #hemester eller #svemester är vanligare än tidigare. Flera gånger varje dag kommer det cyklister förbi min lilla stuga på cykelleden och ett antal olika gäng vandrare har jag också mött på mina promenader i naturreservatet. Tidigare har det mest varit tyskar man mött men nu är det ofta svenska familjer, unga och gamla. Alla jäkla husbilar ska jag försöka förtränga ... Jag själv har ambitionen att hitta nya ställen på sommarön där jag kan uppleva och vandra. Idag blev det Kyrkesund med omnejd. Utsikten från Sankt Olofs Valar är helt fantastisk och man ser till både Mollösund och Pater Noster.

Utsikt söderut. 

Utsikt norrut. 
Strax innan Kyrkesunds samhälle ligger Elin Sundbergs Villa Solfrid och vänföreningen har så smått börja ordna visningar och kaffeservering i huset som fungerar som ett museum. Fröken Elin Sundberg var mycket engagerad i både lokal- och rikspolitik och var en av de kvinnor som stred för kvinnlig rösträtt tillsammans med bland andra Kerstin Hesselgren. Huset visas lördag och söndag i juli, så det var fint att kunna se det. Nästa projekt som föreningen har är att återställa trädgården som på sin tid var full av örter, fruktträd och läkeväxter. Övervåningen var ägnad åt en keramikutställning där kollektivet lerfröjd ställde ut. Jag köpte mig en vacker blå fågel som nu fått flytta in i min trädgård.










pyssel och knåp och testamente


Gårdagen var en regndag här i stugan och då blir det inomhuspyssel. Jag bakade till frysen och gjorde sista satsen flädersaft,  stickade en disktrasa och kollade fotboll och under nästan hela dagen så hade jag också sällskap av familjen som skildras i Nin Wähäs Testamente. Mycket fint inläst av författaren. 

sommar idag - Till minne av en villkorslös kärlek


Idag är det estradören, författaren och opinionsbildaren Jonas Gardells sommarprat.



repris från måndag 17 september 2018

till minne av en villkorslös kärlek - Gardell i högform 

Gyllne morgon, gyllne morgon äntligen är det recensionsdag för Jonas Gardells Till minne av en villkorslös kärlek. Jag lyssnade och läste biografin över den döde och bortglömde författarens Jonas Gardell för några veckor sedan och man glömmer den inte i första taget. Det börjar alltså med att komikerna och författaren Jonas Gardell omkommer i en rondell på väg hem från en förställning i Örebro. Många år senare bestämmer sig en litteraturvetare att skriva författarens biografi och han tar sig an att läsa allt som skrivits, och intervjua de som var med. Hur kommer det sig att Gardells böcker sorterades bort från bibliotekshyllorna bara några år efter hans död? Varför är inget skrivet om hans familj och hans bakgrund då flera av hans romaner ter sig självbiografiska?

Ja, ni hör. Det är skruvat och när grävandet i Jonas barndom tar fart så grävs också ett antal skrönor upp, sådant som blir till legender i varje familj men kanske särskilt i en familj som gillar att berätta en god historia och som avskyr svaghet. Jonas Gardell har vid flera tillfällen svårt att hålla sig för skratt när han läser in sin bok, så roar hans familjs berättelser honom och så totalt filterlöst skildras en familj som inte är precis som alla andra. För vad som är sant eller ej, det förtäljer inte just den här historien.

Det här är en roman om en bortglömd författare, en excentrisk familj, men mest av allt ett porträtt av en kvinna född på 20-talet som trots ett skarpt intellekt har mycket svårt att ta sig fram i den akademiska världen. Maken Bertil och de fyra barnen och ett radhus i förorten kommer emellan henne och doktorsgraden i psykologi. Ingegärd Rasmussen växer upp i ett frireligiöst hem där flickorna skall bli lärarinnor och pojkarna kan bli vad de vill, bara de lever ett anständigt, arbetsamt liv och inte på något vis visar sig svaga. När maken Bertil lämnar familjen så försvinner solen som familjen snurrat runt, när så demensen drabbar Ingegärd så skruvas berättandet åt ytterligare ett varv och skrattet fastnar i halsen. Så sorgligt, så tragiskt och så naket skildrat hur en sjukdom tar kommandot över en hel familj och hur maktlösheten är total hos de anhöriga. Kapitlet som beskriver hur modern skall tillbringa en sista sommar på den älskade ön Koster är hjärtskärande.

Som så ofta så balanserar Jonas Gardell på lina mellan det fnissframkallande komiska och det djupt tragiska och visst blir det för mycket av det ena eller det andra, predikanten Gradell lyser fram emellanåt och upprepningarna kommer som omkväden men se, det gör ingenting. Inte för mig.

En bok att älska. Onekligen.

Vill man höra Jonas Gardell berätta om sin roman så är ett helt Lundströms ägnat åt hans nya bok. Lyssna på det om ni har missat! 

torsdag 4 juli 2019

och bergen skall rämna - Erika Olofsson Liljedahl



Och bergen skall rämna av Erika Olofsson Liljedahl utspelar sig en sommar 1901. Prästfrun Hedvig har flyttat med maken till Lappland, han skall upprätthålla gudstron i rallarlägren och hon blir mycket ensam i den nya miljön. När hennes make ordnar med jobb för hennes bror, järnvägen behöver rask arbetskraft, så lever hon upp. När David väl kommer så verkar han inte alls så glad över arbetet som hon trott hon blir påmind om fadern och lillebror Olof som hon lämnat när hon gifte sig. Längtan efter barn är så stark och först när Hedvig börjar undervisa en grupp samiska barn i sommarskola finner hon någon mening med livet.

Hur Erika Olofsson Liljedahl skildrar kontakten med samerna och hur skolan bedrivs är en av den här romanens riktigt starka sidor. Att vi svenskar har en ouppklarad surdeg i hur vi behandlat samerna (och andra minoritetsfolk) är oförklarligt och religionens roll i det hela kan inte förringas. Jag läste delar av Ester Blenda Nordströms Kåtornas folk för ett tag sedan och min gissning är att Erika O L gjort det hon också. I Ester Blendas N s reportagebok som kom 1916 så tar hon just arbete som lärarinna i en ambulerande sameskola.  Eftersom undervisning intresserar mig lite extra så var det så fint att läsa om hur Hedvig, här liksom Ester Blenda på sin tid försöker nå barnen som inte talar någons svenska alls genom att börja där de står. I barnens vardag. Det är ett fint och lågmält porträtt av livet för en prästhustru i början av seklet som tecknas här, en annan nästan bortglömd bild är den av det hårda livet i rallarlägren. Jag kom på mig själv med att fundera över hur allt det vi tar för givet, som tågtrafik, är byggt av så mycket arbete. Hårt och farligt arbete i skogen och gruvorna har byggt det här välmående landets välfärd. Och vår förmåga att förädla råvarorna till varor som är attraktiva att exportera förstås, oavsett om man tänker SKF, Volvo eller ASEA så har det en gång börjat med mycket hårt arbete. Nu blev det ett stickspår här men jag är expert på att börja tänka utanför romanerna jag läser.

Jag blir också nästan alltid ressugen. Jag har aldrig varit i fjällvärlden (bland annat för att jag är så känslig för myggor och när ska man egentligen resa för att slippa dem?) Som tur är så följer jag pagge-reads på Insta och hon la just upp fina bilder från sin fjälltur. Det gav liksom en extra dimension åt läsningen. Kanske, kanske ska jag ta och planera en tur norröver nästa sommar? Romanen beskriver försommaren i fjällvärlden på ett sätt som gör att jag så väldigt gärna skulle vilja se det, uppleva det. I Mikael Niemis Koka björn kombinerar han de norrbottniska miljöerna, naturvetenskapen och religionen och redan när jag läste den blev jag sugen på fjället. Förra året kom jag till Norrbotten, men mest till havet och den underbara ön Malören. Nästa år blir det fjället. Tåget till Lappland och kanske till och med en resa mellan Kiruna och Narvik?

I väntan på det så tycker jag att alla ska läsa Och bergen skall rämna.



onsdag 3 juli 2019

Karavan - tema Hong Kong


Jag har ännu inte hunnit läsa allt i det nya numret av tidskriften Karavan  men så kommer nyheterna och påminner mig om att fortsätta. Det nya temanumret om Hong Kong är mer aktuellt än någonsin. Demonstranter på gatorna och litteratur i min hand. Passa på att läsa om litteratur från ett land mitt emellan väst och öst.

påfågelsommar - en väldigt engelsk bok

Det går inte att läsa Påfågelsommar av Hannah Richell utan att tänka på Tjolöholm ...

Romanen handlar om en grandiost sommarhus som byggts av en familj där pengarna kommit från en anfader Oberon som startar en affärsverksamhet. Varuhuset Oberon liknar i mycket Liberty och jag tänkte under hela läsningen på det Libertyinredda sommarhuset i Kungsbackafjorden som sov som i en törnrosasömn i många år. När det sedan öppnades upp för allmänheten var interiörerna intakta och helt unika. I Hannah Richells roman så är det unga Maggie som återvänder till det gods där hon vuxit upp tillsammans med sin farmor. Farmodern är inte längre kry och när Maggi inser hur nedgånget huset är blir hon förfärad. Farmoderns sista önskan är att få komma hem och bo i sitt hus till slutet. Maggie tar hjälp av människor i byn och tillsammans gör de huset beboeligt. Frågan är bara hur de ska kunna bevara det vackra huset i längden?

I en parallell berättelse så får vi följa farmodern Lillian när hon själv var ung och just kommit till huset som Charles Oberons andra fru. Han är en man som älskar att samla på saker och omge sig med allt som är vackert. Så också en ung fru. Hans son behöver en styvmor och då skaffar han sig helt enkelt en ny fru. Livet i det fantastiska huset är inte som Lillian trott och en sommar anlitar Charles en konstnär för att dekorera ett av rummen. Han inspireras av Lillian och av de vackra påfåglar som trädgården hyser. Så går det som det går.

Jag skrev i rubriken att det här är en väldigt engelsk bok och med det menar jag att det är en lättläst, förutsägbar och småputtrigt romantisk roman som utspelar sig i vackra miljöer. Släkthemligheter, löften och svek, kriget och internatskolorna som präglat pojkarna som blivit män, allt finns med där. Tänk Jane Austen blandat med Rosamund Pilcher med en skvätt Jane Eyre så är ni hemma. (Just Jane Eyre är en av böckerna som läses högt i boken, ingen slump ...)

Den här boken är nominerad till årets bok och det var egentligen därför jag tog mig an den. Jag hade älskat den här boken när jag var 13 men numer så känns den här genren liksom passerad. Dessutom läste en av mina värsta uppläsare i ljudboken så jag kunde nästan inte lyssna. Påfågelsommar kommer inte få min röst men med det sagt är det inte en dålig bok. Den är bara inte för mig. 

tisdag 2 juli 2019

ön - Ragnar Jónasson



Ön av Ragnar Jónasson är den andra delen i serien om kriminalaren Hulda som bor i Reykjavik. För att krångla till det lite för läsaren så utspelar sig Mörkret (som jag läste förra året och älskade) 15 år senare än Ön när Hulda är på väg att gå i pension. Den berättelsen är en sådan där som man aldrig glömmer men jag vet inte om det är nödvändigt att ha med sig den in i läsningen av Ön. Troligen inte. I Ön är Hulda snart 50 och hon lever för sitt arbete, när en ung kvinna hittas död på en avlägsen och svårtillgänglig ö utanför Islands kust så tar hon sig an fallet. Hon känner att hon måste lösa det, för att bevisa för sig själv och alla andra att hon hänger med, att hon inte tappat det trots alla svårigheter hon gått igenom.

Det faktum att hon snart skall fylla femtio och är ensam löper som en sorgesam tråd genom hela berättelsen. Det här är en på många vis vemodig deckare som utspelar sig i extrema miljöer och jag upplevde att språket emellanåt blev för korthugget, nästan styltigt. Själva brottet är spännande och utan att avslöja för mycket så handlar det om hur ett kompisgäng från förr åker ut till en ö för att minnas och återuppleva den gemenskap de hade som tonåringar. På ön dör en av vännerna och vad som egentligen hände och varför är intressant att följa.

Att resa till Island, det ska jag göra en gång i livet. Det man tänker göra, det ska man se till att få gjort. Den här boken påminner mig om det.

dagens namn - temat på Kulturkollo i sommar

Idag skriver jag om dagens namn inne på Kulturkollo.
Kika in  och läs om Rosa. 

måndag 1 juli 2019

fläderbubbel?



Ibland är de där minnen på FB riktigt roliga att se. Jag blev igår påmind om att jag hos en vän blev serverad hemgjort fläderbubbel. Var tvungen att pröva. Vem vet om det bli bubbel av det här men ett roligt experiment är det iaf. Antydan till små bubblor tycker jag mig faktiskt se ...




strövtåg i Skärhamn med konst i blick


Konst på Tjörn är mer än den fina akvarellmuseet och när man är i Skärhamn så rekommenderar jag verkligen att ta sig en tur runt i samhället. Första stopp biblioteket. Tjörns kommun har fått en donation med fler än 100 av Tore Kurlbergs tavlor, ett utval av dem kan man just nu se på Skärhamns bibliotek. filmen Tore, Himlen och Havet såg jag för några år sedan och det är ett spännande människoöde man får följa. Mycket intressant konstnär som jag hoppas får en permanent utställningsplats i Skärhamn. 
Ute i Södra hamnen kan man i en av sjöbodarna se Ann-Louise Schweigers måleri och grafik. Jag tittade lite extra på de små kvadratiska verken i akvarell och tusch som påminde mig om kartor i upplösning. Hon finns kvar där fram till 19 juli och hon berättar gärna om sitt måleri och hur hon gillar att arbeta med olika tekniker. Sprakande färger kallar hon sin utställning och där är öppet 12 - 17 varje dag. Kika dit!



galleri Södra hamnen 31 ställer just nu Kristina Alexandersson Malmberg ut och hon blandar måleri, skulptur och grafik. Jag blev väldigt förtjust i hennes olika blommor och blev nästa sugen på att köpa en av tavlorna. Höll mig men de organiska formerna och starka färgerna var mycket sevärda.



Tänk att den där lutfiskfabrikens vägg också kan pryda samhället. Riktig fin väggmålning! Mitt batteri på mobilen tog slut och nu hittar jag inte konstnärens namn men återkommer med det. 



hem till Scupper Island - Kristan Higgins

Hem till Scupper Island av Kristan Higgins är en bok som innehåller precis det du ser på omslaget. Ung kvinna, lurvig hund, stjärnbeströdda nätter och förstås romantik. Det här är en feelgood av det ganska mallade slaget, den utspelar sig på en ö i Maine dit en 30-nånting kvinna flyttar tillbaka. Hon har lämnat ön som tonåring och nu kommer hon tillbaka för att läka såren efter en olycka och kanske få kontakt med sin familj igen. Man fattar väldigt snart vad som hänt och vad som kommer att hända men humorn överraskade mig (att en hel del skämt är relaterade till prutt och bajs skulle kunna avskräcka ...) och det mörka stråket med en frånvarande älskad pappa, en systerdotter som är truligt charmig och en husbåt gör att jag lyssnar vidare.  Ganska amerikansk, helt ok underhållning. 

söndag 30 juni 2019

trollkarlar förenen eder!



Ja, vad gör då en medelålders tant som sitter i en sommarstuga hela sommaren om inte nappar på det helt färska spelet från Niantic - och jag gillar inte HP särskilt mycket ens. Man (jag) gillar att promenera och jag gillar att samla på saker och lösa uppdrag och ja typ så. Problemet med både Pokemon Go och Harry Potter Wizards Unite är att man behöver komma åt stop/värdshus och gym/fort och ofta behöver man dessutom samarbeta med andra för att komma framåt i spelet. Vad gör man (jag) då. Jo närmaste kluster där jag kan spela (mer än bara gå och fånga och samla diverse) är inne på Pilane skulpturpark. De andra besökarna undrar väl vad man (jag) sysslar med men jag tillbringar en timme eller så med att fylla mina förråd, slåss mot diverse och vinna det jag behöver. Järnåldersgravfältets cirklar, uggleskulpturen och fåren tittar på.










lucy - Jamaica Kincaid



Att försöka skriva om Lucy av Jamaica Kincaid är snudd på omöjligt. Jag hade dessutom lyssnat på den fantastiska bokcirkeln i Lundströms innan jag läste så vad som är deras tankar och vad som är mina är omöjligt att skilja åt. Det var faktiskt att rekommendera att lyssna först och läsa sen, det gav en väldigt fin extra dimension åt läsningen och det blev närmast som om man suttit på en riktigt bra lektion/seminarium innan man läste. Jamaica Kincaid är återkommande i spekulationerna om Nobelpriset och kanske är det hennes tur i år?

I romanen Lucy får läsaren följa en ung västindisk flicka som kommer till en familj i New York för att passa deras barn. Det är 60-tal och romanen utspelar sig under det år som Lucy tillbringar som barnflicka. De otroligt vackra flickorna går i skolan på dagarna och när det blir sommarlov far modern till sommarstället i Vermont för att låta barnen uppleva verklig barndom. Lucy är en observant ung kvinna som drömmer om att kanske blir fotograf eller skriva en bok och det är Lucys blick på världen, henne observationer och hennes utveckling från flicka till kvinna som vi får följa. Har man ännu inte läst Jamaica Kincaid så tycker jag man ska börja med Annie John och sedan läsa Lucy. Så väldigt bra.


Jag kommer att lyssna till den här fantastiska författaren på bokmässan i år. Ses vi?