måndag 30 april 2018

ta sig frihet - Bloomsbury, Indien och konsten att leva

Ta sig frihet  är en sån där bok som man totalt slukläser och sedan när man läst klart så börjar man om ... Helt enkelt för att det finns så mycket att reflektera kring, så många tanka att komma tillbaka till och så mycket spännande fakta presenterat på ett sätt som gör att man bara vill googla hela tiden. Och förstås boka en biljett till Stockholm på studs så att man kan se utställningen på Artipelag som heter Bloomsbury Spirit. Och resa till England för att se miljöerna på plats.

I Ingela Linds bok om Bloomsburygruppens medlemmar så har hon en så snygg undertext - Bloomsbury, Indien och konsten att leva. Att ha anspråk på att skriva en bok om konsten att leva, det är kaxigt och kaxig ska författaren vara. Om man frågar sig vad bildning består av så läs Ta sig frihet.  Ett superbt urval av personliga texter som blandar konst, filosofi, litteratur och biografiska fakta med foton och konstverk på ett sätt som bara förför. Utöver att det är förfärligt snyggt formgivet så är det dessutom föredömligt pedagogiskt utfört. Lind tar mig som läser i hand och leder mig genom texten på ett sätt som få författare av facklitteratur kan.

Läs, läs igen! 

fredag 27 april 2018

litteraturveckans final!

Delar med mig av några ögonblicksbilder från Trappscenen på Göteborgs Stadsbibliotek idag där jag hade sällskap av en stor publik och fina Anna och Therese. Stort tack för sällskap!

Litteraturveckan i P1 hade final med en  sju timmar lång litteraturfest, jag var med på eftermiddagen och fick lyssna på ett fint samtal med alla de fyra nominerade romanpristagarna som leddes av Måns Hirschfeldt. Skrivandet och språket var i centrum och frågan om fiktion och autofiktion blev ganska självklar eftersom tre av de nominerade titlarna har starka drag av självbiografier. Ingen av författarna vidstod riktigt att de skrev om sitt eget liv utan framhöll att de med fiktionens styrka och möjligheter använt sina romaner till att utforska och leta fram det där jaget. Skrivandet blir ett sätt att strukturera och organisera en berättelse och ett budskap. 

Sedan var det dags för prisutdelningen som leddes av Marie Lundström. Lyrikpriset delades ut till Gunnar D Hansson som skrivit samlingen Tapeshavet. Lyssnarna hade sedan röstat fram Underverket av Nicolas Kolovos som fick novellpriset. Han berättade att novellen skrivits just på övervåningen i Stadsbiblioteket. Så var det tid att avslöja romanprisvinnaren. Alexander Motturis Broder är en roman som låter mycket spännande men troligen inte något för mig. Jag har nog fått tillräcklig med död i mitt liv just nu ...

Det var alltså tre pristagare från Västkusten den här gången och lite extra kul blev det förstås att de fick ta emot de fina priserna på hemmaplan.










torsdag 26 april 2018

en modern familj - Helga Flatland

En modern familj av Helga Flatland hade passat så väldigt bra att skriva om förra veckan då vi hade tema syskon inne på Kulturkollo. Det här är nämligen allra mest en roman om de tre vuxna barnens reaktioner på beskedet som de får på den gemensamma storfamiljssemestern till Italien. Deras föräldrar, nyblivna pensionärer, har bestämt sig för att skiljas. På faderns sjuttioårsfest briserar nyheten, efter mer än fyrtio år tillsammans så väljer de att gå skilda vägar och Liv, Ellen och Håkon får sitt fundament rubbat. Vi tänker kanske att vi lever i en tid där familjebegreppet redan är passé och innebörden så uttänjd åt alla håll att människor i en familj närmast är beredda på att det mesta kan hända. De tre vuxna barnen i den här familjen tycker sig vara både moderna och öppna för det mesta men nyheten om föräldrarnas uppbrott skakar på många sätt om deras värld. Det är barnen, som i respektive kapitel, berättar om livet innan och efter den här dagen i Italien och man får följa med dem när de reflekterar och utvärderar sitt eget äktenskap och familjelivet, sin längtan efter att ett barn skall skapa en egen familj och föreställningen om att man bäst av allt lever tillsammans utan några bindande löften alls.

Någonstans handlar den här romanen om att verkligen titta på familjen som den är, och inte vad man skulle vilja att den var. Det är bekvämt att gömma sig i romantiska föreställningar om en underbar gemenskap och band som automatiskt finns bara för att man är familj. Alla relationer kräver att man är intresserad av varandra, lyssnar på vad de andra har att säga och att vågar visa både styrka och svaghet och så småningom så hittar de tre syskonen lite utanför sina förväntade roller. Kanske kan de bygga något som består även om mor och far inte längre lever samman, barndomshemmet säljs, sommarveckorna i stugan ska delas upp och släktmiddagarna på söndagar inte längre är.

Jag tyckte mycket om att läsa Flatlands roman, den är en lättläst och petar och rotar i många av de föreställningar som många delar kring det där som är familj. Jag rekommenderar!

onsdag 25 april 2018

ögonvittnet - Anna Bågstam



Ögonvittnet är första delen i en ny deckarserie (för det måste ju bara komma fler delar med tanke på slutet) av Anna Bågstam som jag sträckläste i helgen. Harriet Vesterberg har kraschat livet i Stockholm och bestämt sig för att flytta söderut så att hon kan börja om. Hennes far bor i Lerviken, vid Öresund och ett nytt jobb som brottsutredare i Landskrona väntar. Innan hon ens börjat sitt nya jobb officiellt så blir hon inkallad till kontoret, det har hittats en död kvinna på ett gods nära Lerviken. Kvinnan ser ut att ha blivit brutalt mördad och hennes ögon är upptejpade med silvertejp. Frågan är bara om Harriet, som är civilare och socionom i botten, verkligen har något att tillföra i gruppen av poliser?

Livet i Skåne sätter alltså full fart direkt och dessutom så märker Harriet att hennes pappa inte mår riktigt bra, har han drabbats av alzheimers? Just de delarna av berättelsen som handlar om hur det kan vara att flytta in hos en åldrig förälder tyckte jag extra mycket om. Annars är det här en flyhänt skriven svensk deckare, Harriet är mänsklig med Bridget Jonesvibbar och brottet med tillhörande upplösning både spännande och trovärdigt. Lite kärlek, en trumpen chef, lite familjehemligheter och väldigt fina sydskånska miljöer gör att det här är en lovande start på en ny deckarserie. Jag kan redan nu se den gjord som TV-serie faktiskt.

Då väntar jag på del två.


tisdag 24 april 2018

listan över de nominerade till årets bok är här


Förra årets utdelning av Årets bok på mässan var en av de roligaste stunder jag varit med i liknande sammanhang. Malin Persson Giolito var helt enkelt en så dålig förlorare att hennes tacktal fullkomligt dröp av bitterhet ... Nu är det dags att rösta igen, Bonniers bokklubbar nominerar 12 titlar och prisutdelning blir i september. På mässan förstås.

Av de nominerade har jag läst sex och kanske tar mig an ytterligare några av dem. Min favorit hittills är förstås Den svavelgula himlen av Kjell Westö och Stanna hos mig är ju helt fantastiskt bra!

Det som är lite kul med just det här priset är att det är läsare som röstar på sin favorit, folkets pris skulle man kunna kalla det. Man kan väl misstänka att de författare som har en gedigen plattform på sociala medier (som Alex Schulman förra året) har en klar fördel men ändå. Jag gillar att alla får vara med och tycka till. Rösta på din favorit du också! 

PS. Vilken snygg sida de har som man röstar på, och föredömligt med pressmaterial. Här har någon tänkt till rejält! 

selection day - Aravind Adiga

Igår tipsade jag om indisk och pakistansk litteratur inne på Kulturkollo och jag utlovade en text om Aravind Adigas Selection Day. Det blev inte riktigt så men idag, minsann.

I sin senaste roman så fortsätter Adiga på sitt inslagna spår, han berättar på ett rappt och humoristiskt sätt om det nutida Indiens utveckling genom några människors liv. Man känner igen tonen i det han skriver från hans tidigare romaner och som vanligt är miljöerna och persongalleriet mer än myllrande. I den här romanen så speglas det indiska samhället via ett brödrapar som tränas av sin far för att bli stjärnor i cricket. Samtidigt som deras talang för sporten kan bli en biljett till en annan sorts liv än det i det enkla skjulet i Mumbai så kräver det att de två bröderna passar in i den förväntade rollen. De värvas av en agent och sätts i träning där de möter ytterligare en talangfull tonåring, han är från en helt annan samhällsklass och lever ett helt annat liv vilket gör att vänskapen som växer fram mellan pojkarna inte är helt enkel.

Det här är en rappt berättad historia om ett Indien som är både modern och mycket traditionellt, ett samhälle där man kan slå sig fram (bokstavligen om man spelar cricket) och där man lika lätt kan ramla tillbaka ned i slummen. Korruption och kasttillhörighet, tjänster och gentjänster, tur och otur formar ditt öde utan att du alltid kan påverka det särskilt mycket själv.

Man så var det då det där med cricketen, det är väldigt mycket crickettermer, matcher och samtal om spelet i den här romanen och jag är måttligt intresserad vilket gjorde att det har gått trögt att läsa. Jag har läst ut den mer eller mindre på beting och det sänker förstås mitt omdöme. Jag kan se att det är en mycket välskriven och snyggt komponerad roman men cricket. Finns det något tråkigare?

Vill man pröva att läsa Aravind Adiga så tycket jag absolut att man ska börja med Den vita tigern. Den minns jag fortfarande som lysande!

måndag 23 april 2018

söndag 22 april 2018

Another Brooklyn - en roman av ALMA-pristagaren



Jacqueline Woodson är årets ALMA-prisvinnare och hittills finns inget av henne översatt till svenska. Då får man lyssna på engelska ...  Another Brooklyn var den titel som fanns på Storytel och det är en de få texter som Woodson skrivit för vuxna och det är en otroligt vacker berättelse om minnen av en uppväxt i Brooklyn, NY.

August, som till vardags forskar om olika kulturers sätt att ta hand om sina döda, reser tillbaka till sina ungdomskvarter för att vaka över sin döende far.  På plats i Brooklyn så väcks hennes minnen av åren som hon formades till vuxen. Berättelsen börjar när August är elva och hon har tillsammans med sin far och bror lämnat södern för att börja om i NY. Det är 70-tal och Brooklyn är en stadsdel där droger och kriminalitet blandas med en stark grannsammanhållning. De två syskonen är mycket ensamma i storstaden och tyr sig tätt till varandra, längtan och saknaden efter mamman är stor.

Så blir August upptagen i en tjej-gäng och livet som tonåring handlar mycket om att höra till och längta bort och man får följa henne genom uppväxtåren.

Vad jag förstått så skriver Woodson ofta prosalyrik och det märks att hon är mycket varsam med orden, hon har en säker ton i dialogerna och avstår från att förklara en massa. Eftersom jag lyssnade så framträdde rytmen i språket och det var en roman mycket passande för högläsning. Jag hoppas verkligen att några av hennes titlar blir översatta snart. jag vill läsa mer men helst på svenska. Jag har sett att ett reportage om Woodson är planerat i babel idag. Det ska jag absolut titta på! 

mannen i mitt liv - nja inte för mig



Jag behövde något lättsamt att lyssna på under mina långa promenader den här veckan och samtidigt blev jag tipsad om feelgoodförfattaren Jane Green. Sagt och gjort, jag lyssnade på den senast översatta som heter Mannen i mitt liv. 

Min text om den kommer att bli kort och sammanfattas med ett nja. Helt ok men inget som grabbar tag i mig eller som jag kommer att minnas. Och då tillhör jag ändå åldersmässigt de som fullt och fast kan relatera till åderkrisande fyrtio och femtioåringar, klimakterienoja och frågan om vad man ska göra med resten av sitt liv när barnen snart är självständiga. Huvudperson i den här boken är brittiska flickan Gabby som flyttar till NY, gifter sig med mannen i sitt liv och plötsligt vaknar upp som medelålders hemmafru i en förort. Hon söker efter spänning och möter en man i en bar, en ung och snygg man som är uppenbart intresserad av henne. Är det värt att offra allt det som hon har för att känna sig attraktiv igen?

Just den här veckan var den här boken inte för mig, jag letade efter verklighetsflykt och underhållning men blev mest irriterad på hela grejen. Så kan det vara, allt är inte för alla.

lördag 21 april 2018

missa inte novellpriset!



I veckan som gått har man kunnat lyssna på de fem noveller som tävlar om Sveriges Radios novellpris på P1. Som tur är för mig så ligger de ju på webben och som tur är för alla er som missat så finns det ännu tid att lyssna och rösta på din favorit. På fredag i veckan som kommer är det festlig utdelning av pris till den vinnande novellen på stadsbiblioteket här i Göteborg. 

Som grand finale på litteraturveckan i P1 så direktsänder de en hel lång eftermiddag på fredag den 27. Klart att jag ska gå dit!

fredag 20 april 2018

två systrar - en reportagebok


Kulturkollos tema i veckan är syskon och jag kör en repris här på en mycket spännande och aktuell reportagebok: 




repris från fredag 13 januari 2017

Två systrar av Åsne Seierstad är på många vis en släkting till Niklas Orrenius Skotten i KöpenhamnFör det första så är de skrivna av två mycket duktiga journalister som båda använder någon/några människor i samtiden som utgångspunkt för sin skildring och analys av samtiden, för det andra så är deras texter osentimentala och värderingsfria och de uppmanar till att läsaren ska tänka själv, reflektera och fundera.

Två systrar berättar Seierstad om Ayan och Leila som lever ett helt vanligt tonårsliv utanför Oslo. De lyckas väl i skolan och har höga mål, de vill läsa vidare på universitet. En dag lämnar de sitt barndomshem med var sin resväska för att aldrig mer återvända, de har rest till Syrien för att stötta den Islamska Staten ISIS och deras fundamentalistiska och våldsamma regim. Seierstad har inte själv varit i kontakt med de två unga kvinnorna så hennes omfattande research bygger på samtal med föräldrarna, syskon, vänner, innehållet i kvinnornas datorer osv. På ett pedagogiskt och strukturerat sätt beskriver hon sin bild av förloppet och de drivkrafter som kan ha påverkat kvinnorna till att ta ett så drastiskt beslut som att lämna sin familj, sina vänner och avsluta sin utbildning i förtid.

Respektfullt, men ändå närgånget, har hon närmat sig familjen och hon beskriver en far som flytt förtryck i Somalia, hur resten av familjen kommit till Norge som anhöriginvandrare efter en lång tid av ovisshet. Syskonskaran som växer upp och anpassar sig till det nya landets seder, fadern som har svårt att hitta arbete och modern som inte lärt sig det nya språket och som på så vis blir beroende av sina barna och sin man. När tonårstjejerna börjar gå till en ny moské så ser föräldrarna det som något positivt men när de kommer hem med heltäckande slöjor förbjuder fadern dem att ha dem på. De är en muslimsk familj men han vill inte att klädseln skall hindra flickorna i deras liv. I efterhand kan vittnesmål från tjejernas kamratgäng, dokument i datorerna och uttalanden på sociala medier pusslas ihop så att en radikaliseringsprocess bekräftas, men föräldrarna är helt oförberedda när de rymmer för att resa till Syrien. Föräldrarna lånar samman pengar för att resa efter och hämta sin flickor, de gör allt de kan för att få dem hem igen men när det inte lyckas så väljer de att berätta om sina erfarenheter så att andra kanske skall kunna hindra sina barn att resa.

Jag arbetar själv i en del av Göteborg där den här typen av resor är ganska vanliga. Det berättas ofta om släktingar eller bekanta som rest till, eller för den delen återvänt från, strider i Allahs namn. Det är förstås en komplex samhällsfråga med utanförskap och bristande känsla av tillhörighet i det svenska samhället som delvis ligger bakom den här sortens radikala strömningar. Jag är ingen expert på området men det jag kämpar för, och kan bidra med är att undervisningen i skolan är så bra som bara är möjligt så att alla barn kan känna att de har språk för att kunna ta till sig och reflektera självständigt över information. Vi måste ha en skolan som på allvar diskuterar demokratiers värdegrund och vi måste ha en undervisning som hela tiden diskuterar och reflekterar över hur den visar sig och påverkar människors vardag.

Radikalism, fundamentalism är också i Orrenius reportage om Lars Vilks en viktig komponent och det är den tredje saken som de båda böckerna har gemensamt. De diskuterar båda hur och när den religiösa tron kan bli så stark att den leder till handlingar som är omöjliga att göra ogjorda. Jag tänker att både Seierstads och Orrenius böcker är absolut nödvändig läsning för alla som är intresserade av samhällsfrågor. De väcker känslor, tankar och gör att man börjar fundera!

torsdag 19 april 2018

i kroppen min - resan mot livets slut och alltings början



"Kristian, jag vet att du kommer at klara det här."

Orden kommer av omtanke. För att stötta. Så att jag ska klara av den sista sträckan.

Men "jag vet att du kommer att klara det här" är inte sant. Det är inte vad läkarna säger. Diagnosen hävdar motsatsen. Jag kommer inte klara det här hur gärna jag än vill. 

"Jag vet att du kommer att klara det här" innebär inget annat än just att det förväntas. Och när ett sådant mål inte uppfylls infinner sig besvikelsen.

Säg inte raden som är skön att säga. Jag kommer bara att svika. 


Kristian Gidlunds självutlämnande och otroligt gripande I kroppen min var det någon som påminde mig om när M blev sjuk. Just då varken orkade jag, eller ville, vistas mer än nödvändigt tillsammans med cancermonstret på axeln men nu passade den bra. Gidlunds reflektioner över sin sjukdom i form av dagboks/bloggposter är både välformulerade och på många sätt tänkvärda. De ger mig som anhörig till någon som gått bort i cancer ett inifrånperspektiv som sätter ord på mycket av det som M också uttryckte. Som jag önskade att han hade skrivit mer, men orken fanns helt enkelt inte. Kristian Gidlund återkommer gång på gång till att han längtar efter den där Kristian som han var, han känner inte igen sig själv och tycker att det är så vansinnigt jobbigt att alltid vara den där killen med cancer. Hela tiden, dygnet runt.

Att hantera en sjukdom där det inte finns någon manual, där svängningarna mellan hopp och förtvivlan är snabba och helt oförutsägbara tar på också den starkaste. Ärligt och väldigt uppriktigt berättar han om sin upplevelse och mycket kan jag relatera till vilket gör berättelsen så väldigt sorglig, man vet ju hur det går för Kristian. Han lever efter mottot "En dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva" och det är en uppmaning som alla kan ta till sig. Passa på att leva, alla vi som kan!

Jag tycker att det här var en fantastiskt fin läsupplevelse, rekommenderas.

onsdag 18 april 2018

så himla fint


För nästa exakt en månad sedan kom Jonna hem för att vara tillsammans med M som blev allt sjukare. Med sig i present hade hon vackra silverringar, var sin. För att vi skulle höra ihop. Det tyckte jag var himla fint. Fotot däremot är inte speciellt bra men det är i alla fall en ögonblicksbild som påminner oss om att det var vi. Är vi.  


kåda - nästa bokbubblarbok



För mig som är uppvuxen i kanten av en stor barrskog räcker det att jag läser ordet Kåda för att jag ska kunna känna doften. Syrlig, söt och stark och när den stelnar så kan en myra eller annat småkryp bli inkapslad för evigt i den. I Ane Riels hyllade roman så är den lilla flickan Liv inkapslad i en familj och i ett liv som blir allt mer galet. Det är bara det att för Liv är det hennes vardag. Romanen börjar med att fadern kväver farmodern på julaftons morgon, och därifrån får vi följa i en familj i fritt fall. Den lilla gården med djur och julgransplantering blir allt mer vanskött, skräpet staplas så att fönstren täcks och på övervåningen ligger modern så tjock att hon inte kommer ut ur sängkammaren. Liv lever i en fysisk och psykisk misär som man mår direkt illa av att läsa om. Fadern tappar greppet om verkligheten och ensamheten och utsattheten för barnet Liv är total.

Hur och varför man saluför den här boken som en spänningsroman det övergår mitt förstånd. Visst inleds hela boken med ett mord men annars är det mer än allt annat en fantastiskt välskriven roman om en dysfunktionell familj på den danska landsbygden. Otroligt gripande och mycket läsvärd!

På torsdag ska bokbubblarna diskutera - det ska bli spännande att höra vad alla tycker.

tisdag 17 april 2018

kulturkollo läser Ditt liv och mitt!


Vi pratar om Majgull Axelssons Ditt liv och mitt.
Häng på! 




repris från söndag 16 april 2017

ditt liv och mitt - Majgull Axelsson

Ditt liv och mitt är Majgull Axelssons nya roman. Den landade i min ljudboksapp häromdagen och eftersom jag inte kan hitta något recensionsdatum på Brombergs hemsida så antar jag att det är OK att skriva om den ...

Märit sitter på tåget, hon är på väg för att fira sin sjuttioårsdag i Norrköping. Hennes tvillingbror bor kvar i barndomshemmet och hans fru har anmodat alla att komma till de båda syskonens högtidsdag. När tåget stannar på Lunds central tar Märit sin packning, stiger av. Hon vill återse den stad som hon inte besökt på mer än 50 år och mest av allt vill hon besöka massgraven där hennes bror ligger begravd. Han var under sina sista år i livet intagen på Vipeholm, anstalten för särskilt besvärliga sinneslöa och under dygnet i Lund hinner Märit reflektera över sin uppväxt i familjen där storebror Lars var av en annan sort. Som en kommentator till sitt liv har också Märit rösten i sitt huvud, de var egentligen trillingar som föddes då för 70 år sedan men en av flickorna föddes med navelsträngen runt halsen och överlevde inte. Den döda systern håller nu Marit sällskap och ger henne allehanda råd som hon inte bett om. Märit har hela sitt liv försökt att trycka tillbaka systerns röst och med åldern har det blivit allt svårare. Hon vill ju för allt i världen inte bli betraktad som tokig, det arvet vill hon inte släppa fram.

Med sin nya roman skildrar Majgull Axelsson delvis samma tid som hon gjorde i Jag heter inte Miriamdet är ett framväxande folkhem som inte har plats för alla sorter och i Ditt liv och mitt förstärker Axelsson genom att infoga citat från Alva Myrdal som berör just inställningen till människor som inte var produktiva och värdiga att reproducera sig i landet Sverige. Märit är exemplet på arbetarflickan som genom hårt arbete lyckas ta sig fram i livet och hennes bror Lars är en av dem som samhället ratade. Det är ganska få bilder inifrån anstalten men det som skildras därifrån är helt horribelt. Med tanke på hur grundlig Majgull Axelsson brukar vara i sin research så tror jag att förhållandena på anstalterna inte är överdrivet omänskligt beskrivna, och precis som samhällets behandling av romerna är en skamfläck så är omhändertagandet av psykiskt sjuka och utvecklingsstörda det. Axelsson har helt klart haft ett ärende med sin roman och då kan det ibland bli svårt att hålla balansen mellan det och själva berättelsen som i det här fallet är en familjeskildring. Jag tycker att hon lyckas med konststycket att hålla sig på den slaka linan och Märit blir genom läsningen verkligen en kvinna som man hejar på. Man vill bara att det ska gå henne väl och det är i dialogerna mellan människorna som den här romanen riktigt lyfter. Mycket bra!

Sedan ska jag säga att jag lyssnat på den i inläsning av Katarina Ewerlöf och det kan ju göra vem som helst småtokig. Jag gillar absolut inte hennes sätt att läsa in böcker och jag är förvånad över att hon är  så ofta anlitad, det blir alldeles för mycket teater när hon läser. Man kan man nu inte vänta på pappersexemplaret så kan man nu inte.

Jag läste nyligen Nerverna som behandlar lite samma tema om man vill läsa mer om hur folkhemmet hanterade de som inte passade in i mallen. Det är både fin skönlitteratur men också bästa sortens historieskildringar och genom att lästa känna huvudpersonerna så lär man sig mycket om både vårt samhälle och sig själv. Kan inte bli bättre!

måndag 16 april 2018

allt för min syster

Skriver om systrar på Kulturkollo idag och en romanerna som jag tar upp är
Jodi Picoults mycket gripande Allt för min syster. 

eldsystrar - möt Vera Lilja!



Eldsystrar är Susanne Bolls första roman i spänningsgenren och jag blev verkligen sugen på att läsa mer om terapeuten Vera Lilja. Hoppas att det här utvecklar sig till en serie, Vera Lilja är något så pass ovanligt i spänningsromaner som en medelålders kvinna och bara det gör att jag vill läsa mer. Sedan är upplägget med att man får följa Vera i hennes arbete med olika patienter på mottagningen i Vasastan mycket tilltalande. Det blir en bra mix mellan Veras privatliv med syster, vänner och särbo, hennes yrkesliv och så spänningsmomentet i att Vera under en tid har fått hotbrev. Hon känner sig förföljd och hon blir allt mer misstänksam mot sin omgivning. Hon vet att hon har en hemlighet som hon inte vill konfrontera och när hon reser tilllbaka till Motala för att hälsa på sin syster så blir det allt svårare att hålla det förflutna ifrån sig.

Mer om handlingen tänker jag inte skriva, då förstörs mycket av det som gör den här boken läsvärd och underhållande, nämligen att man allt eftersom man läser lär känna Vera allt bättre. Jag ska erkänna att jag emellanåt blev lite frustrerad över alla adjektiven i texten, allt måste inte alltid beskrivas, särskilt utseenden, men det är en liten anmärkning i sammanhanget. Eldsystrar är en spännande och underhållande roman med snabbt tempo och psykologiskt trovärdiga människor som befolkar sidorna. Jag hoppas få möta Vera Lilja igen!

söndag 15 april 2018

det är bara att fortsätta leva

Minnessida på Fonus

När vi går genom staden över broar och torg
med doft av salt ifrån havet minns vi glädje och sorg.
Och vi minns första gången när änglarna sjöng,
hur vårsolen värmde och vintern var glömd.

Lördagsmorgon är tidningsläsning av våra tre dagstidningars kultursidor, Lundströms bokradio och kaffe på sängen. Sån är rutinen. Sen åker vi till landet och i bilen är det spanarna på P1. Är dottern hemma kan det bli melodikrysset istället ... Vi grejar i trädgården eller går långa rundor i naturen, hänger på altanen, läser och dricker en kopp kaffe i solen. 

I den rutinen ingår inte att man ska läsa dödsannonsen i GP. Inte alls faktiskt. Annars har jag gjort precis det vi brukar den här helgen. Öppnat upp huset. Blåsippor och fågelkvitter mötte mig på ön, spindlarna och dammråttorna som samlats efter drygt fem månader utan besök städades undan och dynorna till solhörnet på trappan är på plats. Kaffet smakade gott och boken var ok. Och blommorna var vita och blå. 


Ikväll är det match, och det påminner om att livet går vidare. Det är bara att fortsätta leva. 

Så gott man kan. 



fredag 13 april 2018

UR - Agnes Lidbeck


"ur frånvaron skapas en mån av mättnad 
och ur mättnaden en stund av ro
och ur ron en plats för ord 
och ur orden jord 
för skog" 
En dag ligger där en diktsamling i brevlådan och texterna går rakt in i hjärtat. I Agnes Lidbecks UR. DIKTER. tar hon oss med till det nedärvda vansinnet som hotar bryta ut i skogen, till avskedet av en far och sökandet efter en manual till den som kallas livet och förstås till utombordaren. Kärleken och oron till barnen, arvet som man har fått att förvalta och de vardagliga sysslorna som upprepas och nöts in i kroppsminnet -
"de är ärvda med ryggen som en diagnos". 
Från skogen till havet, från det hotande vansinnet till det obönhörliga vattnet som styrs av vind. Det som hotar att dränka, tvätta bort och göra vattensjukt. Och mitt i allt språket, som Lidbeck prövar för att se om det kan bära. Och som det bär - språket är konkret och vardagligt, tilltalet är enkelt och okonstlat och det träffar mig precis mitt i prick. Jag tycker mycket om Lidbeck som romanförfattare (Finna sig och Förlåten) men kanske är hon ändå vassare som poet. Jag får fylla i mellanrummen, jag får en frihet att tolka på ett sätt som passar mig och mitt liv just nu. Tack snällaste Ulrica för en otroligt välvald gåva!

Har ni inte sett samtalet med Agnes Lidbeck i söndagens babel så tycker jag att ni ska göra det direkt. Så intressant!



torsdag 12 april 2018

vårpromenad

Mina bokvänner vårvandrar i Brighton och jag tar en tur i Lorensbergsparken. Så kan det vara, livet. Vårsolen sken och fåglarna kvittrade och mitt mål var att se de nya skulpturerna. Sara Nilssons "Kultur och natur" ska tillföra platsen fantasi och lekfullhet och jag gillar att de alla tre är i en höjd som gör att barn kan uppleva dem. Just idag var miljön ganska trist runt om, uppgrävda gräsmattor och en allmän upprustning av parken mötte mig men jag ska kika förbi igen när grönskan kommit igång. Perfekt liten oas annars när man ändå ska till stadsbiblioteket så himla fint att den nu rustas upp.



bokhandeln på riverside drive - en perfekt pralin

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck hade varit perfekt att skriva om under förra veckans tema på Kulturkollo  som hette gott och blandat. Det här är nämligen en riktig pralin! Ung änka, konkursfärdig bokhandel, London, lite tilltufsade karaktärer, en lat katt och en smula romantik, vad kan gå fel liksom?

Jo, ganska mycket. Det kan i den här genren bli för smetigt, för förutsägbart, för många violiner och osannolika missförstånd men jag tycker Skybäck balanserar riktigt bra. Man känner med änkan Charlotte och man vill att hon ska ta sig ur sin förlamande sorg, man gillar personalen hon möter i bokhandeln som hon ärvt och man fullkomligt älskar själva affären. Jag vill också ärva en bokhandel som bara säljer bra böcker ...

Den historiska delen, där familjehemligheterna sakta avslöjas, funkar också helt ok. För en som jag, som bott i England under perioder under 80-talet, så hade jag gärna sett några fler tidsmarkörer insprängda i just de delarna. Låtar, kläder och förtjusningen när man är tonåring från Sverige och kommer till London kunde absolut varit mer av, enligt min smak då. Det är bara en randanmärkning. Det här är en härlig och underhållande läsning med perfekt blandning av sött och salt, precis som förra sommarens favoritsmak Salty Caramel. Koka er en sats ljuvlig sås, ta fram glassen och filten. Sätt er i lä med nosen i solen och njut av en härlig pralin i bokform!

Missa inte intervjun med Frida som Ulrica gjorde inne på Kulturkollo inför släppet av boken! 

PS. Gillar ni feelgood med bokhandlar som miljö så är Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan och Lucy Dillons Och så levde de lyckliga  också mycket mysiga. 

onsdag 11 april 2018

vad är sant och vad är det inte? Uppdaterad med svaret!


Veckans tema på kollot kallar vi #ärdetsant och utmaningen handlar förstås om att genomskåda lögner. Vad är sant och vad är det inte? 

Uppdraget är att skriva ned tre påståenden om sig själv varav två är sanna och en falsk. Så gissar vi loss i kommentarsfälten och jag kommer att uppdatera mitt inlägg på söndag med "sanningen" ...

Mina tre påståenden blir reserelaterade:

1. Jag gjorde min man totalt tokig när jag tappade/glömde min plånbok någonstans i Tokyo. Efter att ha gått samma väg tillbaka genom Ginza stirrandes ned i trottoaren så hittades den, under bordet i en ölhall! (sant!)

2. Jag älskar att åka tåg och har åkt tåg i fem olika världsdelar. Bekvämast hittills var det i Spanien och klart obekvämast i Indien, med tillhörande magproblem, say no more. En drömtågresa vore att åka Rovos rail genom södra Afrika! (falskt! Jag älskar att åka tåg men har bara gjort det i Europa och Japan, Indien har jag aldrig besökt. Drömresan med Rovos rail har jag dock suktat efter länge!)

3. Jag är sån som kan gå vilse både här och där, i Cordoba läste jag kartan fel och vi hoppade till sist in i en taxi - för att åka typ 200 meter. Ändå är det oftast jag som i allehanda sällskap förväntas hålla kursen och hitta överallt. Konstigt men sant! (sant!)



tisdag 10 april 2018

snart skiner poseidon för en en äkta kamrat


Snart sjunger kamraterna på levande sitt och din plats på N2 är inte tom. Där sitter J i matchtröjan du fått av alla dina vänner på KG. Nicket och Håkan Milds nummer på ryggen och hjärtat på rätta stället.  Hemmapremiären missar man inte och visst är det självklart att köpa sitt årskort trots att man vet. Nu skall årskortet lämnas till vännerna på läktaren så att besökande KG-supportrar ska kunna gå in på det, platsen skall inte stå tom trots att du är borta. Så agerar en äkta kamrat. 




kvinnan på bänken - vårens Maria Wern



Kvinnan på bänken av Anna Jansson är den nittonde (!) boken i serien om polisen i Visby och det var en riktigt mysig läsning. Jag tycker att det är fint att återse karaktärerna i polisgruppen, som man lärt känna genom åren, och att de åldras och får nya glädjeämnen och utmaningar att tampas med i privatlivet. Jag uppskattar också att det är spänning utan att bli allt för blodigt eller tekniskt, det är helt enkelt en trivsam stund som man har tillsammans med poliserna på Gotland.

Helt trivsamt är det förstås inte för alla. Kvinnan på bänken heter Julia och hon arbetar som socialsekreterare i Visby, snart förstår man att hon bär på hemligheter som tynger henne. När hon får kontakt med Alva, präst i en församling utanför stan, så verkar det som att Julia kanske kan få någon att anförtro sig åt. Dessutom träffar Julia kommissarie Jesper Ek en utekväll och han blir blixtförälskad, de hinner ses några gånger innan Julia hittas död. Så drar utredningen igång och jag tycker mycket om att karaktärerna är helt vanliga människor som man kan känna igen sig i. Ja, jag vet att jag upprepar mig här nu men styrkan i den här serien är delvis de gotländska miljöerna (som Jansson inte använder så mycket i den här delen) och så de mänskliga människorna som befolkar dem. Brotten är liksom där också men är underordnade. Kan tyckas underligt i en deckare men sådan är min upplevelse, precis som i Elly Griffiths böcker så är det annat än brotten som gör att jag läser vidare i bok efter bok. Gott så, man behöver läsa om människor som vill gott, gör gott.



måndag 9 april 2018

tack alla!

Stort tack till alla som hört av sig,
era hälsningar värmer!

De underbara blommorna har jag fått av kollegorna på Gamlestadsskolan och stort tack till alla som hört av sig med buketter.  Blommor är vackra men dock förgängliga och forskning kan göra skillnad. Om man vill tänka på Magnus lite extra så är en minnesgåva till cancerfonden välkommen, med mer kunskap så kanske man kan förhindra att andra drabbas.  

PS. Imorgon så ska den här bloggen återgå till att vara en bokblogg, kika in då! 



fredag 6 april 2018

idag och alltid tänker vi på Magnus


september 2017
"Jag drömde att jag var en massa olika personer och så slutar 
det ändå alltid med att jag är den där killen med cancer."

Så sa du för några veckor sedan och visst har det varit så att du varit killen med cancer de senaste månaderna. En sjukdom som bröt ned kroppen snabbt, snabbt. En kropp som blev allt tunnare och svagare, var full av smärta, infektioner och trötthet. Igår somnade du in för sista gången med J läsandes Agnes Lidbecks Finna sig bredvid och jag är så glad över att din önskan om att få vara hemma tillsammans med oss gick att genomföra. Man ska inte behöva dö mitt i livet, man ska inte behöva lida och kämpa. Men nu blev det ändå så.  

Nu får vi finna oss i att du är borta. Det kommer att bli fruktansvärt tomt men vi minns inte den där killen med cancer. Vi minns den omtänksamme och generöse mannen och pappan med sin lågmälda och smarta humor och blixtrande skärpa, vi minns den hängivne supportern som i söndags kommenterade sitt lags vinst med ett svagt men tydligt strålande, vi minns de ingående förklaringarna av vad som gör en låt bra, vi minns de välformulerade inläggen här på bloggen och vi minns kaffekoppen på trappan i solen på landet. Lugnt och stilla, enkelt och utan krångel. Precis som du ville ha det när livet var som bäst, när vårsolen värmde och vintern var glömd.