fredag 23 juni 2017

Mocka - en sträckläsningsroman

Väderleksutsikterna för långhelgen ser ut att ropa läsning, läsning, läsning och då ska jag passa på att tipsa om en sträckläsningsroman.

Tatiana de Rosnay är fenomenal på att skriva relationsromaner och Mocka är ytterligare ett bevis på det. När boken börjar så får vi möta parisiska Justine som är på frilansuppdrag som översättare, hon ser fram emot barnens lediga onsdagseftermiddag och livet med den engelske maken är tryggt och problemfritt. Så ringer mobilen, hennes trettonårige son har blivit påkörd av en smitare och är på väg till sjukhus i ambulans. Livet förändras på ett ögonblick. Malcolm hamnar i djup koma och snart börjar Justine fundera på förövaren, polisen har väldigt få spår. Det enda som de vet är att bilen var en mockafärgad mercedes.

Det här är en mycket vackert berättad historia om en familj som hamnar i en kris. Den medelålders Justine tvingas att förbereda sig på att förlora sin son och hennes tankar om livet med Malcolm är så fina att läsa. Kärleken till maken ifrågasätts, behovet av att reda ut livet tränger sig på och hon handlar inte alltid rationellt. Känslan av desperation och osviklig kärlek till ett barn gör att det är lätt att identifiera sig med Justine och visst är det här ganska sorglig läsning. Inte muntert hela vägen men med ett stråk av värme och kärlek som gör att man inte deppar ihop helt.

Att förlora ett barn i en helt meningslös olycka, vilket scenario skulle kunna vara värre?


torsdag 22 juni 2017

Kidnappningen - en släktberättelse

I Kidnappningen har Anna Schulze gjort det som jag drömmer om att göra någon gång. Hon har grävt i sin egen släktberättelse och skrivit en mycket spännande och gripande bok. Med brev, dagböcker, tidningsartiklar och hopsamlade minnen som bas har Schultze skrivit en fiktiv berättelse om sin fars liv. När Harald var 11 kidnappades han av sin mor Daisy och de levde i exil under tre år. Hela uppväxten var präglad av föräldrarnas missämja, eviga förhandlingar om vårdnad och moderns mycket sköra psyke. Någon slags trygghet finns i mormor Adga och sommarhuset på Tyresö och dit längtar Harald alltid. Där kan han vara en vanlig lite pojke, med sin mormor får han gå skola och umgås med sin äldre syster Gunilla. Moderns psykiska tillstånd med känslostormar, labila utfall, känslomässig utpressning och ständig aga gör att Harald som barn förblir lojal med sin mor. När Harald själv blir vuxen så låter han inte Anna på något sätt träffa Daisy, han försöker förtvivlat att se till att ge sin dotter en så bra uppväxt som han bara kan. 
Det är mycket spännande att följa generationerna i den här romanen, Daisys uppväxt som präglar henne, Haralds och Annas och någonstans så finns där en hoppfullhet, onda cirklar kan brytas även om det innebär att man måste helt utesluta släktingar från sitt liv. Romanen diskuterar också utsatthet, hur värnlösa barn är när de är i klorna på någon som är psykiskt sjuk. Harald lever kidnappad i Östeuropa strax innan det andra världskriget ska bryta ut och någonstans finns där smaken av fetaost och pinjenötter med honom under hela livet. Han dör när Anna bara är tonåring och hans liv har förblivit en gåta för den enda dottern ända tills hon samlar sig och börjar sortera i dagböcker och brev. Särskilt Daisys dagboksanteckningar är mycket spännande, man får inblick i en människas psyke som jag tolkar som att hon har en borderlinepersonlighet. Man får hoppas att barn som växer upp med psykiskt sjuka föräldrar idag har ett bättre skyddsnät, i Haralds fall så fanns en stark mormor och en pappa som stred för vårdnad men alla barn har inte vuxna som värnar dem. Det gör ont att tänka på. 

Jag har tidigare läst Anna Schultzes böcker och tyckt mycket om Att ringa Clara och Vårt gemensamma liv och Kidnappningen är minst lika bra som de tidigare. Det blir ju alltid speciellt när en författar håller sig såpass nära dokumentären som Schulze gör men hon klarar det mycket bra. Nyligen läste jag Hilma om konstnären Hilma af Klint och de liknar varandra på så sätt. Någon slags dokumentärromaner är de båda, mycket läsvärda är de båda. 


tisdag 20 juni 2017

yes, yes, yes!

Dagens utmaning på Kulturkollo handlar om man gillar det brittiska eller ej och hos mig finns där bara tre svar på den frågan. Yes, yes, yes.
Jag och en vän på Tor Brittanica 1981, på väg mot Brighton.
Jag reste första gången till England 1981 och sedan har jag återvänt. På semester, som au-pair och för att studera. Jag har läst på engelska sedan tidigt åttiotal och mina två terminer på engelska institutionen i slutet på samma årtionde var mitt första möte med universitetsvärlden. Att jag där läste mest littvet var ingen slump, och översiktskurser följdes av specialkurser i Samväldeslitteratur och Shakespeare. Engelsklärare, outtröttlig läsare av brittiska romaner och väldigt förtjust i engelska trädgårdar och Tv-serier och scones med clotted cream. Ingen tedrinkare är jag dock men visst funkar kaffe också. Låt mig flytta in på Downton Abbey nu!

Vill man läsa något riktigt bra i sommar så läs Kate Atkinson. Så brittiskt. Så bra! 

då tar jag semester ...


Dagens bokskörd i lådan får representera min semesterläsning.
Lite litteratur, en debutant och en fackbok om läsning i mellanåldrarna. 
Jag ser mycket fram emot att läsa alla tre!


måndag 19 juni 2017

Tematrio - Sommarplaner


Lyrans Noblesser fortsätter träget med sina utmaningar på måndagar och idag undrar hon vilka sommarplaner vi har. Passande nog så arbetar jag min sista dag imorgon och kan äntligen börja en härlig semester. På skolavslutningen ordnade jag en liten tävling i sexan som jag ibland jobbar i och när det blev oavgjort så löd utslagsfrågan: Vad kommer Anna att göra i sommar?

Eleverna svarade: Läsa böcker, skriva på din blogg, vara ute och gå och läsa böcker. De känner mig. 

Min trio lyder: 

- Lugn och ro med läsning och trädgårdspyssel i sommarstugan. Kanske en tur på havet också. Lugn och ro, sa jag det? Bokhögarna är stora och sommartid är tid för tegelstenarna och böckerna som kräver lite extra. 

- Pokenader och andra promenader i både kända och okända trakter. Varje dag ska innehålla rörelse och får Pokemon Go mig att gå en extra kilometer eller två så är jag nöjd. Förhoppningsvis så kommer en del av promenaderna göra att jag hamnar på ställen där jag får uppleva spännande kultur, konst eller natur. 

- Två resor i västerled. Snart en tur till Cornwall och senare i sommar reser jag till Dublin och Galway. Det blir mycket arkitektur, kultur och natur förstås och så får jag frossa i språket. Jolly Good!

Typ så blir min sommar - jag kommer som vanligt att både blogga och instagramma från min sommar. Jag gillar ju både att fota och skriva :-) 

Ha en skön sommar!

det förlorade barnet - kvartetten är komplett

Det förlorade barnet är utläst och hela Neapel-kvartetten är all. Elena Ferrante gör det där som man brukar kalla knyta ihop säcken, och hon gör det väldans snyggt. Min läsning har bestått av både lyssning på den svenska översättningen inläst av Odile Nunes och läsning i den engelska pocketboken och det var faktiskt en spännande kombo.

När del fyra börjar så är Elena och Lila drygt trettio och Elena har skrivit ett par böcker, är gift och har två barn med en professor från Florens. Hon har gjort den där klassresan men känner sig inte riktigt hemma i den bildade klassen. Familjelivet gör att hon har svårt att få tid att skriva och hon känner sig mycket instängd. Hon inleder ett förhållande med den gifte Nino, han som varit hennes kärlek ända sedan tonårstiden. Han bor kvar i Neapel precis som Lila och snart träffas de tre igen. Tankarna på tiden på ön Ischia kommer tillbaka och det som hände där känns både avlägset och nära. Elena flyttar tillbaka till Neapel för att komma Nino nära och snart bor hon i sina gamla kvarter som också blir till stoff i hennes romaner. Hon återvänder med andra ögon till sin barndoms kvarter och vänskapen med Lila blir både innerlig och svår att hantera.

Utan att avslöja för mycket av handlingen så tycker jag att den här fjärde delen av serien avrundar och på flera vis ger nycklar till de båda kvinnornas sätt att leva sina liv. I sista änden så är det fiktionen i fiktionen som gör att man förstår relationen mellan kvinnorna och när boken slutar så är vi tillbaka där den första börjar. Med en gammal författarinna som söker sin vän. Som undrar vart Lila tagit vägen, hon som funnit där alltid, alltid. Hon som alltid funnits där men som aldrig hållit sig på sin förväntade plats. Hon som banade väg för Elenas väg till författarskapet.

Lyssna gärna på Lundströms bokcirkel om hela serien - det är härliga samtal. 

söndag 18 juni 2017

min mormor från Armenien - en bok som jag älskade

Erkänner att den här boken av Anny Romand som delvis utspelar sig 1915-1917 var tänkt att läsas för Kulturkollos temavecka "Året var 1917" men så hann jag inte riktigt ta mig an den ordentligt. Tur var väl det för Min mormor från Armenien  är en fantastisk liten pärla som skall läsas lugnt och omsorgsfullt. Roman har utgått från sin mormors dagbok, familjefoton och de minnen som hennes mormor berättat för Anny och mixen blir en gripande berättelse om en desperat och handlingskraftig ung kvinna på flykt. Det osmanska riket ville under det första världskriget göra sig av med den kristna armeniska minoritetsbefolkningen som hindrade politikerna att skapa en turkisk nationalstat. Utrensning och fördrivning startade och genom massavrättningar, interneringsläger och deportationer så dödades så många som 1 miljon människor på några år, Anny Romands morfar var en av dem.

22 år gammal och med två små barn tvingas Annys mormor på flykt, hon ska tillsammans med andra kvinnor och barn gå söderut där armenerna skall få bosätta sig. Hennes make vet hon inte vad som hänt med, hon bestämmer sig för att lämna sitt äldsta barn till en okänd kvinna för att han inte skall behöva utstå den hårda vandringen. Hon tror ju att hon snart skall kunna hämta honom, det ska dröja många år innan de återses. När Anny Romand går igenom sin mormors papper så hittar hon den dagbok som bildar skelettet i den här boken. Det autentiska inslaget gör att berättelsen kommer mycket nära.
Anteckningsboken (på armeniska) 1917
Här på jorden ska man aldrig säga: jag är svag och jag tål inga svårigheter, ingenting. Människan är så beskaffad att hon kan uthärda allt möjligt. 
Efter två års umbäranden så hamnar flyktingarna så småningom i Marseille och det är där Anny sedan växer upp tillsammans med sin mormor. Berättelsen om allt som hänt under flykten är något om normordern delvis håller för sig själv, hon gör allt för att skapa sig ett nytt liv i ett nytt land och uppmuntrar sitt barnbarn att utbilda sig. Genom små minnesbilder som Romand nu skrivit ned så kan man ändå se hur traumat följer med genom generationerna. Jag fastnar, som alltid, vid fotografierna. Mycket spännande!

Det är förstås inte särskilt långsökt att koppla den här romanens innehåll till dagens flyktingströmmar från regionen. Armenierna skickades på vandring mot Aleppo, samma stad som många människor tvingats fly från de senaste åren. Oron i regionen är fortfarande stor och samexistensen mellan de muslimska och de kristna befolkningsgrupperna är inte självklar. Samar Yasbek har med sin dagbok Resa in i tomheten skildrat samtidens flyktingar och de båda böckerna passar mycket bra att läsa parallellt.


Årets Pilane

Michael, Xavier Veihan

Introspective, Sophie Ryder

Syrian horse, Mohannad Soleman

Ten Seated Figures, Magdalena Abakanowicz

Luke, Tony Cragg


Anna, Jaume Plensa

Man och får

Sleeping feet, Sophie Ryder







torsdag 15 juni 2017

vi har bubblat om Lucy Barton

Bokbubblarna har haft sommaravslutning på lokal och det ar en förträffligt fin försommarkväll med god mat och dryck och väldigt mycket ljud runt omkring. Så pratandes gick sådär, vi hade helt enkelt svårt att höra varandra runt det långa bordet. Vi kunde sätta betyget 3.6 och konstatera att de flesta tyckte om boken, någon (ingen nämnd vid namn här ...) tyckte inte om den alls. Så är det i en bokklubb, man tycker olika. Vi som gillade den tyckte om att den på sina få sidor ändå kunde förmedla så mycket handling, pusslet med de korta kapitlen gjorde att man fick försöka lägga ihop Lucy Bartons berättelse själv. Vi enades om att man inte riktig vet vad som hänt Lucy egentligen. Att hon växte upp i en dysfunktionell familj är helt klart men bestod isoleringen och övergreppen också av sexuella handlingar? Från pappan? Från brodern? Vad tänker ni andra som också läst?

Texten speglar fint det där ältandet som man behöver hålla på med för att nå fram till sina minnen och det var rörande hur dottern och mamman pratar och pratar men inte säger något rakt ut. DEt som vi inte pratade om men som för mig gjorde berättelsen om Lucy så gripande var hur hon fann en fristad i läsningen och skrivandet. Hennes barndomshem var så torftigt och skolan och biblioteket blev vägen därifrån. Det berörde mig mycket. För mig var det här årets bästa bokbubblarbok och jag hade gärna pratat om den ordentligt, det fanns mycket att nysta i. Nu fick vi en mysig stund tillsammans med fina sommarpresenter, jag fick dessutom en bonuspresent av Sofie som passar mycket bra inför Paul Austers besök på Louisiana Literature. Vår allera första bokcirkelbok var förresten Sorgesång av Hustvedts som vi läste för drygt sex år sedan. Det var mest jag som gillade det valet men som tur var så fortsatte vi träffas ändå.

Råkade visst gå förbi den lila affären en sväng också - ännu mer sommarläsning i min hög!

onsdag 14 juni 2017

Nina Bouraoui på Internationell författarscen - utförlig rapport!

I går besökte en av mina författarfavoriter Nina Bouraoui Stockholm. Jag kunde inte åka för att lyssna på hennes samtal med Ingrid Elam men som tur är så finns där nu en korre placerad i huvudstaden. Kulturintresserad sådan. J är inte särdeles pigg på att bli publicerad här på bloggen men hennes anteckningar är grymt intressanta så jag har (motvilligt) fått lov att lägga upp dem här.

Rapport från ett författarsamtal:

Nina Bouraoui i samtal med Ingrid Elam
Tolk: Maria Bodner Gröön Kulturhuset Stadsteatern 2017-06-13

Möttes i foajén av musik från Om lycka.
I: Ingrid inleder med att prata om Strändernas skönhet. Boken handlar om en kärlekshistoria som går förlorad och ramas in av terrorattackerna mot Charlie Hebdo och Bataclan. Texten inleds med je ne crois pas au hazar – jag tror inte på slumpen. Vad är det för bok?
N: Nina ville att boken skulle rikta sig till alla, att alla skulle kunna känna igen sig. Det var även ett sätt att vidga arbetsområdet då hennes romaner ofta mottas som autofiktioner och relaterar till hennes eget liv och hennes egna erfarenheter.
Hon fick inspiration till boken då hennes nära vän gick igenom en kärlekstragedi. Hon ville genom att berätta denna historia berätta om allas kärlekssorg. Alla går igenom samma symptom under kärlekssorg – vi kan inte äta, inte sova – och till slut tar sorgen över oss och blir till en vana. 
Dessutom ville hon berätta om sina upplevelser som parisiska då hon levde bara några gator från attackerna. Terrorn drabbade alla parisare. Däremot har hon ingen vilja att vara politisk – hon är författare och vill endast skriva i egenskap av vittne till händelserna.
Hon kände ett behov av att beskriva barbariet och kanske också lyckas komma med ett svar. Hon menar att kärlek är grundläggande i samhället och att vi måste visa kärlek men även prata om kärlek när mörkret lägger sig över oss. 
I: Huvudpersonen i Strändernas skönhet heter A. När hon blir lämnad upplever hon det som en katastrof och är chockad. Ingrid vill minnas det som att Nina i en annan bok har skrivit att om man har upplevt att bli lämnad har man upplevt allt. Samtidigt inser A att hennes historia är vanlig och banal.
N: Nina berättar att hon tror på kärleken som något fantastiskt och storslaget som gör oss vackrare och lyckligare. Samtidigt är den något tragiskt. Hon förundras också över vår jungfrulighet/oskuldsfullhet inför kärleksolyckan då vi aldrig är redo för att det kan gå sönder. 
Hon ville även med kärlekshistorien skapa en bredare identifiering som bryter ner uppdelningen i hetero- och homorelationer. Hon ville skriva om en heterorelation som ett svar på homofobiska uttalanden som riktats mot henne.
Hon menar att kärleken har samma symptom för alla – den hudflår oss. När den sedan upplöses försvinner inte bara blickar, närvaro och möten med den andra. Separationer upplever vi varje dag på tågstationer, flygplatser och vi kan se separationerna som ett transportsystem. Men när en kärleksrelation försvinner blir vi också av med den bit av oss själva.
I: A blir besatt av internet, framför allt sociala medier och bloggen som hennes mans nya älskarinna har, vilket speglar kärlekshistorien. Hennes man gör också slut på sms – något som vi alla kan känna igen oss i och som sker dagligen. Det finns också ett avstånd mellan henne och mannen eftersom han bor i Zürich och hon i Paris. Att internet tar över liknar också den situation som uppstår efter en terrorattack. Utgör internets roll i kärlekshistorien en spegel av dess roll i samhället?
N: Det var inget medvetet val av henne att införliva det moderna livet i berättelsen. Däremot så påverkar den tekniska utvecklingen våra vardagsliv och relationer. Mannen Adrian ger uttryck för en stor feghet när han gör slut på sms men många delar denna upplevelse. Det är inte elegant, men så ser det ofta ut. Hon liknar detta vid personen som skickar anonyma brev genom att klistra ihop ett meddelande av tidningsbokstäver och lägga brevet på en brevlåda några kvarter bort så att det inte ska gå att spåra. Med internet så är det lätt att vara denne anonyma brevskrivare vilket påverkar våra kärleksrelationer både framåt och bakåt.
A trakasseras också av den nya älskarinnan som bearbetar henne via sin blogg. Nina tycker att psykiatriker och psykoanalytiker borde studera hur internet påverkar kärleksrelationer och menar att det nästan blir ett masochistiskt nöje att bevittna sitt eget fall. 
Hon menar också att skärmen blir större än själva verkligheten där vi till exempel får möjlighet att ta oss in i den sjuka hjärnan hos en terrorist. Vi blir hypnotiserade av internet och denna verklighet som finns tillgängligt dygnet runt och vi behöver inte ens gå utanför dörren för att ta del av den.
Kärlekshistorien och dåden har också ett samband genom att A bevittnar de senare i samband med sin kärlekssorg. Paris blir helt förändrat vilket påverkar huvudpersonen. Trakasserierna är också lika oväntade som dåden. Det finns alltså en likhet mellan hur internet påverkar oss i kärlekssorg och vid terrordåd. Båda är dessutom lika oväntade och chockartade.
I: A genomgår visserligen en nästan årslång kärlekssorg från januari till november. Hon kommer dock ur denna sorg botad. Titeln på boken är också Strändernas skönhet – trots att texten är så präglad av sorg. Men vad återstår när den stora sorgen är borta? Vad är detta lilla som finns kvar?
N: Nina tror att kärlek och kärlekssorg säger mycket om oss själva. En storm man måste kämpa sig igenom. Att tvingas erfara ensamheten tar en också tillbaka till barndomen och den övergivenhet man kunde känna då. Varje separation har också en direkt koppling till döden varför den blir så smärtsam.
Nina vill att man ska ha en optimistisk syn och se ljuset i tunneln. Det var även därför hon valde titeln – eftersom hon ville väcka positiva känslor. Som ett resultat av kärlekens oerhörda kraft väcker erfarenheten av kärlekssorg brutala och våldsamma men även ömsinta känslor. 
Hon påpekar också att kärleken är något vi måste aktivt praktisera. Då menar hon inte bara kärlek i relationer utan även den universella kärleken i den våldsamma oroliga tid vi lever i. Vi måste försöka närma oss varandra som människor för att minska vår ensamhet. Om det är något politiskt budskap hon vill föra fram så är det just att älska sin nästa – något honom tycker har glömts bort i Frankrike. 
Hon berättar sedan om hur hon gick med i Bataclanmarschen där hon slogs av solidaritetsbudskapet men även av tårarnas tystnad. Hon undrade om det verkligen krävdes en sådan här händelse för att parisarna skulle börja se varandra. Det kanske kan tyckas idealistiskt och evangelistiskt men vi måste lära oss att älska varandra.
I: Det är nu 15 år sedan Nina skrev Pojkflickan. Hon har en mycket speciell stil som är ojämförlig. Har hon hittat på den för att det inte fanns något annat sätt att framföra känslorna? Stilen står långt ifrån den traditionella franska stilen som Ingrid benämner ”une style proustienne”. Istället består texterna av korta meningar och är direkt och kännbar, den går nästan att ta på – hur har hon hittat på denna stil?
N: Nina menar att hennes stil liknar henne som barn. Hon funderade mycket när hon var liten men mer åt det konstnärliga än det teoretiska hållet. Hon bodde i Algeriet tills hon var 14 år och är således både algerisk och fransk. Det västerländska har dock tagit över då franska är hennes modersmål och hennes mamma var fransk - hon är övertygad om att mamman har starkare inflytande på formandet av ett barn. När hon var liten var hon ofta ensam hemma och en dag när hon åtta år gammal satt ensam i lägenheten tog hon fram några papper och skrev en berättelse på 30—40 sidor. Det var säkert en mycket klumpig historia men hon kände en enorm frihet. Där hon satt på sjätte våningen och solen sken in genom fönstret fick hon en närmast sensuell upplevelse som väckte en livslust hos henne. Det var då hon bestämde sig för att det var skriva hon skulle göra i framtiden.
Hon vill själva definiera sin stil som att den präglas av ärlighet och uppriktighet. Det finns också en musikalitet i stilen – ett sätt att visa känslor som hon kanske själv har hittat på. Hon är fascinerad av separationer och möten men även av naturen då hon tror att konst och skönhet är samhällets räddning. 
Nina har fortfarande kvar samma känsla inför skrivandet som hon hade när hon var åtta även om hon har mognat och vuxit till sig. Hon ser det som sin uppgift att bota och sörja för krossade själar. Exempelvis blir hon stolt av möten med homosexuella läsare som upplever att de hämtat styrka ur hennes texter och ser det som sin uppgift att bidra med ljus i mörkret. 
I: Huvudpersonen i Om lycka är 16 år gammal och har en moster som ligger för döden men är samtidigt lycklig eftersom hon upptäcker kärleken. Som läsare upplever man att allt händer samtidigt och tankar blandas med känslor och händelser vilket skapar en poetisk text. Kärleken präglas av lust och åtrå och huvudpersonen är inte alls traumatiserad över att kärleken är homosexuell. I Pojkflickan däremot finns det mer problem och huvudpersonen upplever att hen alltid kommer att vara annorlunda. Så vad händer egentligen mellan 8 och 16? Var Ninas ungdomstid lycklig?
N: I Om lycka är huvudpersonen fri och lycklig och homosexualiteten räknas inte, den är bara ett ord. Nina ville beskriva kärlek. Samtidigt är Diane som huvudpersonen blir förälskad i en diva som är farlig och svår att komma nära. Hon ville i boken ge en bild av det lyckliga 80-talet med varietémusik, tv-serier och ungdomarnas intresse för kläder. Som motvikt ville hon dock även visa de måsten som gör ungdomen tragisk. Boken skildrar huvudpersonens fösta möte med både döden och kärleken. Detta händer i två helt olika tider på två helt olika platser. Nina ville däremot undvika moralfrågor som så ofta tas upp i ungdomsskildringar.
I Pojkflickan behandlas fler identitetsfrågor och homosexualiteten får större utrymme. I denna bok ville hon även skildra synen på annorlunda barn under 70- och 80-talet. Den dubbla identiteten är något hon själv erfarit genom sin algeriska bakgrund. Hennes föräldrar valde varandra av kärlek men det blev också en politisk handling. Mammans familj accepterade aldrig hennes algeriske pappa och därmed upplevde hon det som att de inte accepterade en del av henne. Hon har kämpat med att acceptera denna dubbla identitet och dra det bästa ur båda kulturer.
I: I Pojkflickan beskrivs rasismen på ett subtilt sätt där huvudpersonen så fort hon återvänder till Frankrike tvingas av sin morfar att gå till läkare och tandläkare. Samtidigt är den skriven ur ett barnperspektiv och ordet rasism nämns aldrig uttryckligen. Boken innehåller också en kärlek till skrivandet som något kroppsligt. Ingrid jämför med hur mannen i Kärlekens geografi tror sig lära känna kvinnan genom det som hon har skrivit. Har Nina en romantisk syn på skrivandet?
N: Pojkflickan skildrar som sagt historien genom ett barns ögon vilket också gör skildringen våldsam. När Nina var liten skulle det när hon kom till Frankrike kontrolleras att hon växte, inte hade några sjukdomar och att hon fick tillräckligt med mat. Hennes mormor hade även svårt att visa kärlek och hon fick på sin höjd ge en puss på kinden som mormodern motvilligt mottog. Mormodern kallade även Nina för ”sin lilla afrikan” och brukade säga att det var konstigt att hon hade så vita fotsulor. Nina kände dock själv en stolthet över att vara afrikan när hon kom brunbränd till Frankrike och kränkningarna har gjort henne uthållig. Hon kan ha förståelse för morföräldrarna som var tandläkare och bodde på den franska landsbygden. De hade en mycket vag bild av Algeriet och det var inte långt tidigare befrielsekriget. Nina har dock fortfarande svårt att förstå hur man kunde göra så mot ett barn.
Nina träffade Marguerite Duras under 90-talet när hon höll på att skriva på sin första roman. De träffades första gången i ett schweiziskt tv-program men har även haft kontakt efteråt. Nina tyckte det var en märklig upplevelse att se Duras tillsammans med Yann Andréa då hon var så sjuk. Samtidigt blev hon själv betagen av Duras - man blev nästan kär i henne - som var så liten och ungdomlig. Det första Duras sa till Nina var ”Jag har också haft sånt hår som du har – när jag var ung och skrev Älskaren. Men du har aldrig haft en sådan älskare som jag har haft.” 
Duras gav henne även rådet att så fort hon har avslutat en bok ska hon påbörja en ny, ett råd som Nina har följt. Hon menar att skrivandet ger en chansen att beröra evigheten och en magisk möjlighet att uppleva andra världar. Därför är skrivandet som en drog där det är svårt att ta sig igenom abstinensen men så fort man sätter igång igen är man tillbaka. Så JA! Nina erkänner att hon har en romantisk syn på skrivande.
I: Ninas bok Standard är helt annorlunda från hennes andra böcker då hon ger en oerhört deprimerande bild av dagens samhälle. Den är också skriven i en helt annan stil och Ingrid undrar varför? Den är intressant men också mycket svår att ta sig igenom enligt Ingrid.
N: Nina är rädd för att hon ska skriva samma bok om och om igen. Hon betraktar sig själv som en forskare, arkeolog som går in i ett laboratorium och är rädd att hon inte ska hitta något nytt. Böckerna håller ju dock i varandra och följer på varandra. Huvudpersonen i Standard är en slags antihjälte som lever i social och sexuell misär. Boken präglas av en total hopplöshet och Nina menar att det är en bok av vår tid. Hon inhämtar mycket information och har upptäckt att det finns en oerhörd misär och ett elände hos de som aldrig kommer till tals. Genom huvudpersonens blick syns dessa människor och samhället. Hon ville vidarebefordra denna information och inte sminka över den. Hon ville också synliggöra de orättvisor som finns på grund av den komplicerade situationen i Frankrike. Däremot känner hon samtidigt en stolthet över Frankrike som inte gett vika för rädsla och extremism. 
Standard är också en skildring av arbetslivet där huvudpersonen blir krossad och manipulerad av sitt arbete. Dessutom blir han vilseledd av en kvinna som han är förälskad i. Hon upplevde också att det var en frihet att skriva om en man och beskriva saker genom en mans ögon. Det var dock inget medvetet val utan huvudpersonen valde snarare henne. Han är på många sätt olik Nina - till exempel är han elektriker och lever ett liv som hon saknar kännedom om. Till viss del blir han således hennes uppfinning i en slags realistisk tappning. Boken är väldigt deprimerande men får ses som en av många böcker och förhoppningsvis väger mängden andra böcker över. Hon var också väldigt arg och förbannad av olika anledningar när hon skrev Standard. Det har diskuterats om att boken skulle bli en film men det blev aldrig av. Hon har dock fortfarande förhoppningar om att det ska bli av i framtiden.
Hyllningar till Grate och översättaren samt den franska förläggaren.
SLUT
/vid pennan J
Om man vill läsa mina texter om några av Ninas böcker så finns en samlingslänk här. Strändernas skönhet är titeln på hennes senaste roman. Den hör till min sommarläsningshög så snart dyker det upp en text här om den. Så här berättar Nina Bouraoui: 


äntligen publicerad!

I höstas så blev jag kontaktad, en redaktör på en tidning hade läst min blogg och undrade om jag kunde tänka mig att skriva en text till tidningen Släkthistoria. Ett detektivarbete följde, jag hade stor hjälp av fler av mina mostrar som ringde äldre släktingar, letade dokument och sökte i arkiven på nätet. Stort tack till dem!  Igår kom så äntligt tidningen i handeln och lite putt är jag över att de redigerat min text utan att fråga men, men ... I stort så var det en jättespännande uppgift, jag blir faktiskt sugen på att skriva om fler av mina släktfoton nu. Där finns berättelser att förtälja, var så säker!

Är du redo kusin A - så tar vi oss an vår fotoskatt?

#lärarlivet

Skolavslutningsdagen är alltid en dag med blandade känslor, man andas ut och ser tillbaka på ett läsår fyllt med fantastiska elevprestationer samtidigt som det är ett avslut. Till hösten är det nya små nybörjare som ska lära sig det finaste man kan lära. Läsa. En del elever har det besvärligare än andra att komma på hur man gör och just de arbetar jag med. Lite extra värmer det med en liten tandlös knatte som kommer med ett solkort - för det var det första ordet jag kunde läsa. S-O-L= sommarlov! 


tisdag 13 juni 2017

Ulf Stark 1944 - 2017


Idag stod jag vid containern vid jobbet och slängde uttjänta böcker, många från sjuttio och åttiotal som var alldeles utlästa av många skolelever. Alldeles särskilt svårt var det att slänga alla de som var skrivna av Ulf Stark. Min vän schejken i Stureby, Kan du vissla Johanna och När pappa visade mig världsalltet var några av böckerna som nu har lästs färdigt. Sorgligt är att tänka att Ulf Stark inte kommer att skriva mer, att hans penna tystnat är overkligt. Han var en av Sveriges finaste barnboksförfattare och jag är så glad att jag gick på seminariet på mässan i höstas för att lyssna till honom en sista gång. Djur som ingen sett utom vi är en fantastiskt fin diktbok som passar alla åldrar, Jag har mitt signerade exemplar i skolan men en av dikterna hade jag passligt nog i min mobil. Ide-djuret: 

ur Djur som ingen sett utom vi Av Ulf Stark och Linda Bondestam 

måndag 12 juni 2017

the chalk pit - Hallo again Ruth!


The Chalk Pit är den nionde delen i Elly Griffiths serie om arkeologen Ruth Galloway och som alltid är det en fröjd att träffa Ruth, Nelson och de andra igen. Man vet precis vad som väntar och man blir aldrig besviken, ibland en lagom smula överraskad dock vilket är bra. Annars skulle serien helt riskera att gå på tomgång. I The Chalk Pit kallas Ruth till några övergivna gruvgångar under Norwich. Just där som en arkitekt planerat för en underjordisk restaurant har det hittats skelettdelar, kan de vara mänskliga? Hur gamla är de, och kommer de att stoppa bygget? 
Ruth inser snart att skelettdelarna är relativt nya och fynden blir ett fall för polisen. Samtidigt så försvinner det en hemlös kvinna spårlöst, rykten på soppköket säger att hon gått under jorden men vad menas med det?  Snart hittas en hemlös man mördad på poliskontorets trappa och kommisarie Nelson och hans grupp får fullt upp. Det är en spännande historia som Griffiths presenterar för oss men behållningen är förstås de bekanta karaktärerna. Att öppna en bok i den här serien är som att gå på ett kalas med släktingar som man träffar sällan, man känner varandra och vill gärna ses och småprata om vad som hänt sen sist. Sedan efter kalaset åker var och en till sitt och man är ganska nöjd med stunden. Människor har fötts och dött sen sist, barnen växer och frigör sig allt mer och medelåldern närmar sig hos många av dem som nyligen var ungdomar. Jag uppskattar mycket att karaktärerna i serien åldras i takt med att tiden går och det här är en serie som man absolut skall läsa i ordning. Börja alltså med Flickan under jorden och sedan är det bara att sluka!

söndag 11 juni 2017

bakom din rygg - en deckare i frisörmiljö

Bakom din rygg av Sofie Sarenbrant är en svensk deckare som utspelar sig på en frisörsalong. Salong De Lucca har rykte om sig att vara en av de hetaste salongerna i Stockholm och kunderna kommer dit för att få det lilla extra. Stefano är ägare, han klipper kunder på dagarna och festar på nätterna. Det kostar att ligga på topp och för att kunna upprätthålla sin livsstil så har har sålt en av stolarna till Jenny, eller nogare räknat Jennys mamma som gärna vill att dotteran skall arbeta med Stockholms kändiselit. När det börjar en ny frisör på salongen, Angelina Silver, så blir det genast spänt mellan de två unga kvinnorna. Stefano ser bara Angelina och Jenny blir allt mer misstänksam, vem är hon egentligen och varför är hon så hemlighetsfull om sitt privatliv? När sedan en av salongens stamkunder mördas så bestämmer sig Jenny för försöka ta reda på mer.

Så börjar den här lättsamma och lättlästa spänningsromanen som jag blandläste, ibland lyssnade jag och ibland läste jag e-bok, vilket passade mig just nu bra. Det är ingen bok som kräver någon större koncentration, tvärsom det mesta förklaras för läsaren och det är ganska uppenbart vad som händer och varför. Ibland är den typen av böcker mycket sköna att vila i och ibland kan jag bli irriterad på att det hela blir för självklart. Just den här helgen passade den mig och jag fick några timmars underhållning. Det som jag tyckte var lite extra plus var att det var en originell miljö och att det inte var så många karaktärer inblandade, egentligen var det bara tre människor som man fick lära känna och det var skönt. Ibland kan det i svenska deckare vara ett myller av poliser och offer och förövare och familjer till dem som skall vara med på olika vis och här var det stramare. Tre tydliga karaktärer på en avgränsad plats och ändå spännande. Snyggt gjort. 

lördag 10 juni 2017

Miesenberger igen ...


Miesenbergers skulpturer när de ställdes ut i Pilane på Tjörn 2015.
Helt annan upplevelse än när jag såg dem i Carl Eldhs ateljé i tisdags. 




en liten tur till Orust

Vi har vår båtmotor vinterförvarad på Orust och just idag blev det en liten tur förbi Orust blommor också. Det är en välsorterad handelsträdgård med en fin-fin pelargonutställning. Jag vet, det är tantvarning, men det får jag bjuda på. Mysigt utflyktsmål och god fika i kafét. Väl värt ett stopp!



onsdag 7 juni 2017

som om du inte fanns - en fin feelgood

Som om du inte fanns av Kate Eberlen är de senaste dagarnas tågåkningsroman och den var precis vad jag behövde just nu. En söt och lättlyssnad feelgood med förvecklingar som börjar och slutar i Florens, kan man önska mer för en helt uttröttad hjärna? 
Tess och Doll är på tågluff sommaren innan allvaret med jobb och universitetsstudier ska ta vid. Tess älskar att vandra runt bland konsten, kyrkorna och den vackra arkitekturen i Florens medan Doll mest gillar att äta glass. Det är 90-tal och kamerorna har fortfarande filmrullar inuti, ni som var med då vet hur man ransonerade på fotona på resorna och hur det var extravagant att köpa en rulle med 36 bilder,  och Tess ber en ung kille att fota henne och Doll framför Ponte Vecchio. Den unge mannen är Angus och i romanen får man följa omväxlande Tess och Gus genom livet, inget är så självklart för någon av dem och visst förstår man genast att de en dag ska mötas igen. Upplägget är sådant att man inte kan anklagas för att spoila om man avslöjar att det nog troligen blir ett lyckligt slut. 

Det här var en riktigt mysig läsning, svåra ämnen blandas med rapp dialog och en obändigt dos livsglädje. Och Toscana. Perfekt semesterläsning! 

snart dags för Baileys - på en onsdag

En, jag säger en, av de nominerade till Baileys Women's Prize for Fiction har jag läst i år.
Det sämsta på mycket länge men jag har faktiskt ytterligare en på vänt på mitt sängbord ...
Snart ska jag kika till livesändningen för att få reda på vinnaren. Det brukar alltid vara väldigt bra och läsvärda böcker!

tisdag 6 juni 2017

Carl Eldhs atelje - med gästutställning av Maria Miesenberger



Idag gick vandringen till Carl Eldhs ateljémuseum som ligger en kort promenad från J s lägenhet i Vasastan. 1919 flyttade skulptören in i ateljén som ritats av Ragnar Östberg samtidigt som han arbetade med Stockholms stadshus. De två byggnaderna har tydliga gemensamma drag och det är jugendstilen som dominerar. Ateljén står kvar i stort sett som när Eldh arbetade där och i sommar ställer dessutom den moderna skulptören Maria Miesenberger ut. Det är en mycket spännande kontrast mellan de klassiska gipsskulpturerna och Miesenbergers metalliska människofigurer. Extra spännande är det förstås för oss som sett hennes skulpturer i en helt annan miljö, hon har under flera år ställt ut på Pilane på Tjörn och hon finns också representerad på Strandverket på Marstrand. Ett besök rekommenderas! 






måndag 5 juni 2017

litterär kvällstur


Strindbergs sista boning i kvällsljus. Museet var inte öppet men det var pampigt att sitta och äta precis bredvid. 


Carl Eldhs skulptur av August Strindberg i Tegnérslunden.


På en bänk i Tegnérslunden satt Bo Wilhelm Olsson och tittade längtansfullt in i de upplysta köksfönstren. Astrid Lindgren har skrivit många sagor som utspelar sig just i den här parken. Klart att hennes staty måste finnas just här, allra vackrast var baksidan på skulpturen med det inristade texterna från bland annat Allra käraste syster. 





Så pampigt det är stadsbiblioteket! Gunnar Asplund fick inspiration till arkitekturen från USA, tyvärr var det på väg att stänga när vi kom dit så vi missade bokhyllorna i rotundan. Nästa gång. 

i Mina drömmars fotspår