onsdag 13 december 2017

lucka nummer tretton!



Jaha. Här var en nobelpristagare man aldrig hört talats om (och med man menar man jag). Luigi Pirandello var mest känd som dramatiker läser jag, men tyckte själv mest om att skriva noveller. Krukan utspelar sig någonstans i italienskt olivodlarland där don Lollò gjort en stor investering i en ny kruka att hålla en del av årets förväntade stora produktion av olja. Det vill sig dock inte bättre än att krukan av oklar anledning går sönder och när den gräl- och processjuke don Lollò skickar efter en krukmakare för att laga den kan han inte låta bli att lägga sig i reparationsmetoden, med katastrfalt resultat som följd. Slutar där för att inte spoila.

Det är en komisk och absurd historia vi får oss till livs, med italienskt lantliv som fond. Och det är så underbart mysigt att läsa att den först publicerades i Corriere della Sera, visst vill man tillbaka till en tid när skönlitteratur regelmässigt publicerades i dagspress. Frågan är väl om man skulle stanna upp vid sin platta för att läsa en novell i DN. Troligen inte, jag hoppar alltid över sommarföljetonger och dylikt, men själva tanken är... ja, mysig som sagt.

/Gästbloggare M

tisdag 12 december 2017

lucka nummer tolv!


I novellixboxen Grannar ingår Augustin Erbas novell Hiwa som börjar med ett underligt ljud som ljuder från tunneln som går rakt in i berget. Elin är på väg till skolan och hör det mystiska snarkandet, vad är det som döljer sig inne i berget? Vad har hänt med alla de arbetsfordon som kört in där och aldrig kommit ut igen? Som tur är så har Elin sin granne och klasskamrat Hiwa som hon kan ha sällskap med till skolan och som kanske vet mer än hon gör. 

Snart har föreställningarna om vad som egentligen finns där inne i berget delat upp befolkningen i staden, och det gäller att passa på vad man säger. Vem vet vem som är fiende eller vän? Någonstans i den här novellen vridas den till att vara en riktigt otäck berättelse och jag funderar över vad det är som får mig att känna obehag. Troligen är det när de som sympatiserar med "drakfalangen" börjar klä sig i glittriga kläder för att visa sin tillhörighet. Eller kanske är det när man förstår att också familjens samtal är övervakade? Hur som. Riktigt bra novell!

Nu måste jag ta tag i Augustin Erbas roman Blodsbunden som min goda vän har Annika har tipsat om så många gånger. Den ligger nedladdad på Storytel och väntar! 


måndag 11 december 2017

så pokkar vi igen!


Snön singlar ned över staden och nya pokémons är släppta.
Kvällspromenaden blir genast mer spännande.
Go, go, go!


lucka nummer elva!



Emma - ett fragment av Charlotte Brontë är dagen novell i min novellixkalender. De två kapitlen, som ingår i den lilla boken, är fragment av en trolig roman som hittades efter Charlotte Brontës död och som i novellixform för första gången publiceras i Sverige. Gun-Britt Sundström har översatt och man känner igen det snirkliga och omständliga språket samtidigt som det är uppriktigt, nästan uppfordrande. Jane Eyre är ju Charlotte Brontës mest kända roman och det var spännande att läsa också något annat från henne. 

I Emma - ett fragment så är det en änka som är berättare. Hon har levt ett tillbakadraget liv på landet sedan hennes make gick bort fem år tidigare. Hon umgås med systrarna Wilcox som nyligen öppnat en flickskola i grannskapet och en dag anländer en fin herre med sin dotter. Han skriver in Matilda Fitzgibbon på skolan, systrarna är mycket glada över en så förnäm herres flicka i deras oansenliga skola och miss Fitzgibbon får allehanda privilegier. Så närmar sig julledigheten och alla flickorna på skolan ska resa hem, vad ska hända med Matilda Fitzgibbon?

Med tanke på Charlotte Brontës egna erfarenheter från olika flickskolor, både som elev och lärarinna, så kan man tänka sig att hon kände till miljöerna och det sociala strukturerna väl. Eftersom romanen bara blev till fragment så kan man ju bra fantisera vidare själv hur berättelsen skulle fortsatt, jag kan i alla fall se ett persongalleri, handling och en miljö som säkert skulle blivit en underhållande roman. 

Spännande att novellix översätter och ger ut den här typen av texter - en kulturgärning.  

söndag 10 december 2017

utlottning: vinn två novellixer!


Det har blivit ett par dubletter hittills i årets novellixkalender och då är det klart att jag vill passa på att lotta ut dem. Två skruvade och spännande nordamerikanska klassiker varav en är en riktig skräckis! För att vara med så kommenterar du här på bloggen - delar du utlottningen i andra sociala medier så genrererar det ytterligare lotter. Hojta till om du delar på insta, FB eller twitter så att jag inte missar.

Utlottningen stängs på onsdag den 13/12 kl 20.00

Väl Mött! 

lucka nummer tio!


texten är en repris från söndag 2 juni 2013

Oj, oj. Här pratar vi klassisk skräckis. Edgar Allan Poe, 1839: ett förfallet stenslott, en ung nervöst lagd man, en sinnessjuk ungmö, gravkryptor, mystiska ljussken, stormar som viner, fönsterluckor som slår, fullmåne och ett blixtnedslag. Han sätter agendan för den gotiska genren rejält här den gode Edgar.

Berättaren är den unge Ushers barndomsvän som har blivit tillkallad, han har inte träffat sin vän på många år och inser när han anländer att det är Huset Ushers undergång och fall han är på väg att bevittna. 

Jag är, som bekant, ingen hängiven läsare av skräckisar. Men just den här novellen insåg jag att jag läst redan innan. Troligen ingick den i någon litteraturkurs som jag läste på 80-talet och jag kan helt förstå varför den gjorde just det. Här ser man födelsen av en genre som mängder av författare och filmskapare, och läsare förstås, älskar. Frågan är om de når mästarens klass?  På några sidor lyckas han bygga upp en atmosfär av olust. Redan när berättaren närmar sig huset känner vi hur
 - en atmosfär, som inte på något sätt liknade himlens fria luft, utan utdunstade från de murkna träden och de gråa murarna och den tysta tjärnen - en gåtfull och pestbringande ånga, glanslös, stillastående, blygrå och knappt urskiljbar 
tar ett grepp om oss som läser. 

Jag läser på insidan av min Novellix att Poe skrivit mer än 1000 sidor skräck i novellform. 34 var tillräckligt för mig. Tur att jag läste mitt på dagen ...

nobelfest!


Idag delas nobelprisen ut och min nobelpristagarläsning den här hösten har begränsat sig till Never Let Me Go som jag tyckte var en mycket fin upplevelse. Jag samtalade om den med Fanny på Kulturkollo och vill man så kan man läsa våra funderingar där.  SVT har dessutom gjort ett porträtt av Kazuo Ishiguro som man kan se på Play. Gör det och knäpp sedan på själva festligheterna framåt eftermiddagen - det lär bli pompa och ståt. Precis som vanligt! 



lördag 9 december 2017

döden ingen ser - deckare i sjukhusmiljö

Döden ingen ser av Anne-Marie Schjetlein är del tre i serien om kirurgen Andreas och hans liv och arbete på lasarettet i Halmstad. Äntligen kanske det kan ordna upp sig för Andreas, han har blivit sambo och livet börjar återvända till vardag. I villan i Tylösand är han den familjefar som han verkligen vill vara men samtidigt så prioriterar han arbetet. Det ansvarsfulla arbetet på avdelningen är ju där han bokstavligen kan göra skillnad mellan liv och död. Arbetet är stressigt och när flera ur personalen plötsligt dör samtidigt som pressen ligger på om en förmodad felbehandling så blir livet allt mer komplicerat.

Jag gillar att läsa om de kantstötta människorna som arbetar på sjukhuset och jag vill verkligen veta hur det går i fortsättningen för Andreas och hans nya kärlek. Slutet bygger upp för en fortsättning - så mycket kan avslöjas. Första tredjedelen av boken är kanske något hoppig, särskilt om man inte läst delarna som kommer innan nyligen men sedan tar handlingen fart och det blir tempo i handlingen.

För ett antal år sedan så följde jag Grey's anatomy och inga jämförelser i övrigt mellan McDreamy och Andreas men det är ju något extra med sjukhusmiljön som skapar dramatik. Liv och död är nära, det är en arbetsplats där alla måste lita på varandra och där känslorna ligger nära. Det använder Anne-Marie Schjetlein i sina lättlästa kriminalromaner på ett utmärkt sätt. Jag skulle kunna tänka mig att den här serien kan göra sig mycket bra som TV-serie, visst vore det spännande med en sjukhusserie från Halmstad? 

lucka nummer nio!


I kuvert nummer nio hittar jag den korta novellen Juan-les-Pins av Sandra Beijer. Det är en snabbläst text som handlar om tre unga flickor som helst av allt skulle vilja vara någon annanstans än i de trista högstadiekorridorerna. De räknar ner till sommarlovet och den hägrande resan till Frankrike. Väskorna packas, det rosa lipglosset och sandalerna läggs bredvid bikinin och drömmen om en sommar vid ett azurblått Medelhavet gör att det nästan går att glömma vardagen i skolan. 

Charmen med att öppna en julkalender är att man får läsa noveller ut många olika kvartetter. Det här var inte en text som jag skulle köpt men som novell att arbeta med i undervisningen på högstadiet så skulle den funka mycket bra. Sandra Beijers blogg niotillfem  är långlivad och verkar hitta till många läsare, både de som varit med henne från början och nya ungdomar. Helt säkert skulle de också tycka mycket om den här novellen. 

fredag 8 december 2017

lucka nummer åtta!


Jag tror jag var Filterprenumerant från början, gillade Offside och följde med när samma gäng startade Filter med långläsningsartiklar. Därmed borde jag ha läst Den tunna linjen, Acnegrundarens uppgång och fall, skriven av Mattias Göransson från första numret av Filter och publicerad i Novellix vid femtionummersjubiléet. Eftersom jag har dåligt minne var det dock som ny läsning och intressant sådan. Man får följa Jesper Kouthoofd från ung reklamare via starten av Acne fram till 2008 då han lämnat företaget efter en klassisk schism mellan idealistisk grundare och mer affärsmedvetna partners. Man har läst det förut (bokstavligen i mitt fall som sagt), men det är inte desto mindre fascinerande.

Reportaget är i klassisk Filterstil och berättar rakt upp och ned historien baserad på ett antal intervjuer. Visst görs det kanske ibland försök att förstärka lite här och där, men utan någon sensationslystnad (Steve Jobs name droppas lite omotiverat för att det säkert skall gå fram hur coolt Acne är). Det är en kulturgärning med ett magasin som producerar långläsning om svenska företeelser. Skäms lite för att jag inte prenumererar längre och hoppas att det går bra för dem fortsatt. Just Den tunna linjen handlar ju om en storstadsföreteelse, men det har varit mycket avstickare ut i glesbygd under åren också. Novellixutgåvan får helt enkel ses som en uppmaning till folk, inklusive undertecknad, att läsa Filter.

/Gästbloggare M

jag fann dig - Lisa Jewell


Jag fann dig av Lisa Jewell har jag lyssnat till i Maria Lyckows uppläsning och det är en helt OK upplevelse. Om man tycker om relationsromaner med spänningsinslag likt Liane Moriarty så är Lisa Jewells senaste romaner helt i samma stil. För något år sedan läste jag Flickorna i parken och nu var det då dags för Jag fann dig. 

Alice är en ensamstående mamma till tre som flytt storstaden London och bosatt sig i en kuststad. Hon älskar sina hundar, försörjer sig genom att skapa vackra konstverk av kartor och är sedd som en lite udda figur i en den lilla staden. En dag hittar hon en man på stranden som helt tappat sitt minne. Han har inga identitetshandlingar och han bara sitter där och tittar ut över vattnet. Alice tar sig an honom och försöker ta reda på vem han kan vara.

Samtidigt sitter en ung kvinna från Kiev i en nybyggd lägenhet utanför London och väntar på den man hon gift sig med för bara några veckor sedan. Han kommer inte hem, hör inte av sig och när hon anmäler försvinnandet till polisen så kan de inte mycket göra. Hon måste själv börja leta ... 

Lite spänning, lite romatik och mycket vardagsrelationer bjuder Lisa Jewell på, som alltid är hon en pålitlig författare som levererar lättläst och välskrivet. Perfekt läsning om man vill byta ut TV-serietittandet mot en lagom underhållande bok eller om man ska ta med sig en pocket på semestern. Jag kan ändå inte sluta snegla på romanerna innan Jewell började ta med spänningselementen. Fågelburen - där har ni min favorit! 

torsdag 7 december 2017

lucka nummer sju!


Sylvia Plath är en av de där författarna som jag återkommit till genom åren. Från den första läsningen av The Bell Jar i 20-årsåldern, via diktsamlingar, läsning av Ted Hughes dikter, omläsning av Glaskupan, hennes dagbok, dotterns läsning av The Bell Jar och nu är det dags för en novell.  Johnny Panic och drömbibeln verkar, som mycket annat av det som Plath skrev, som en mycket personlig och självutlämnande text. Huruvida den är självbiografisk eller ej har jag inte lyckats googla fram men på insidan av omslaget berättar förlaget att hon arbetat på ett mentalsjukhus, på ett sjukhus utspelar sig också den här novellen. 
Den berättar om en ung kvinna som i hemlighet tecknar ned människors drömmar, hon smygletar i gamla journaler och när de anteckningar hon hittar inte är dramatiska nog så fyller hon på med fantastiska berättelser. Gränsen mellan verklighet och dröm suddas ut allt mer. Sylvia Plath skriver med ett precist språk och när hon beskriver översköterskan med orden: Man skulle kunna rispa hennes ögon med en nål och svära på att man hittat ren kvarts så får jag som läser bilden helt klar för mig. Kompakt, innehållsrikt och poetiskt. Temana i hennes texter återkommer och också i den här novellen får jag ta del av psykisk ohälsa, möten med herr Panik:
Kanske börjar en mus ganska tidigt tänka att hela världen styrs av enorma fötter. Men som jag ser det styrs världen av en endaste sak. Panik med hundansikte, djävulsansikte, horansikte, panik i versaler utan något ansikte alls - det är samme Johnny Panic, vare sig man sover eller är vaken.
Ariel heter diktsamlingen som kom i nyöversättning härom året, Glaskupan  är måsteläsning och den här novellen rekommenderas!

låt språket bära - genrepedagogik i praktiken

Låt språket bära av Britt Johansson och Anniqa Sandell Ring är  en praktisk fackbok som systematiskt går igenom genrepedagogikens grunder. Boken är inte särskilt teoretisk utan fylld med praktiska exempel på genretypiska exempel och uppgifter som kan appliceras i alla ämnen. En av de grundläggande pelarna i pedagogiken är att genom att arbeta med modeller och stödstrukturer så skall alla elever kunna utvecklas och förbättra såväl läsförståelse och skrivande. Med ett aktivt arbetssätt som stöttar språkutveckling och ämnesutveckling parallellt så har fler elever möjlighet att lyckas i sina studier och känna självförtroende i sitt läsande och skrivande.

Till boken finns också en studiehandledning skriven av Linda Lidgren och Veronica Mac-Donald som man kan använda vid fortbildning av kollegiet eller när man som pedagog själv vill pröva att förändra sin undervisning. 

onsdag 6 december 2017

lucka nummer sex!


Ja, ja. Här kan man tänka sig att novellixgänget haft lite småkul när de lägger en erotisk novell i kuvert nummer (tada) sex. D H Lawrences novell Sol publicerades fösta gången 1926, två år innan den omtalade Lady Chatterleys älskare, och temat att upptäcka sin kvinnliga sexualitet är tydligt. Ung, uttråkad kvinna från NY fast i konventionerna och i dålig kontakt med sin kropp ordineras en resa till Italien där hon kan solbada naken för att återfå livsandarna. Solens pulserande strålar väcker hennes livmoders knopp och får den att veckla ut sina blad ... 

Nja, det här är inget för mig men med det sagt så är det rasande elegant skrivet (ja, jag såg på hela Sverige bakar just innan jag satt mig ned för att skriva). Även om bildspråket kan tyckas närmast töntigt med dagens mått mätt så är det konsekvent genomfört och på många sätt är Lawrence en föregångare i skildringen av kvinnors åtrå och lust. Kvinnan som bokstavligen tar av sig konvenansens tunga kappa, närmar sig sitt ursprungliga jag och återfinner livsglädjen är en vacker (och på sin tid troligen upprörande) skildring av kvinnlig frigörelse men ... Så kan man inte glömma att texten är skriven på 20-talet och som modern och självförsörjande kvinna så blir man så matt vid tankarna på att hennes uppgift enbart är att vara mor och maka. Valet att faktiskt bryta sig loss finns inte.

Spännande att läsa en klassiks novell och jag är absolut glad över att ha tillbringat en stund med Juliet i DH Lawrences tappning. Miljöerna på Sicilien är så fantastiskt beskrivna och skapar akut reslust! Sol och citronlundar. Jag är bara så himla nöjd med att jag inte är hon. 




dödsdömd - Sharon Bolton



Sharon Bolton är en av mina absoluta favoriter av deckarförfattare och hon gör mig sannerligen inte besviken denna gången heller. Dödsdömd är den åttonde boken av henne som jag läser och det är väl ett gott betyg om något.

Bokens nutidshistoria utspelar sig under fem dagar i september med ganska korta återblickar så långt tillbaka som tjugoåtta år, med ganska stora hopp framåt i tiden dock inte alltid i kronologisk ordning. Varje kapitel börjar med en datumangivelse, det är inga problem att hänga med.

Huvudpersonerna är Isabel och Jessica, det finns en bror som nämns som hastigast i början av boken, systrarna har ingen kontakt med honom och Isabel vet varför men vägrar tala om varför när Jessica försöker pressa henne på varför. Har han något att göra med att Isabel går i kloster vid arton års ålder? Svaret får man inte förrän de sista sidorna.

Isabel fyller fyrtio år och har fått som en hemlig present en färd med en luftballong av Jessica, som också följer med på turen tillsammans med ytterligare elva andra medresenärer inräknat piloten. Hon får tillåtelse att lämna klostret för denna utflykt. Det är tidig morgon nära gränsen till Skottland och ballongfärden ska snart nå sitt slutmål när katastrofen sker. Piloten flyger lågt, han vill ge dem en liten kittlande upplevelse. Plötsligt får sällskapet syn på hur en ung flicka springer över heden, hon flyr för sitt liv jagad av en man, de ser hur han hinner ikapp henne och slår henne upprepade gånger i huvudet med en sten. Flera av dem tar upp sina mobiler och fotograferar trots att de är panikslagna.
I och med den låga höjden hör och ser mannen ballongen, ser mobilerna och han får direktögonkontakt med Jessica. Piloten lyckas gå upp i höjd men inte tillräckligt snabbt, resenärerna ser mannen på marken ta upp ett gevär och han skjuter. Huvudet av piloten. Skräckslagen panik råder i korgen. En person är maskiningenjör, han utser sig som självklar ersättare, den döde piloten är i vägen för honom, ( han har stått i ett särskilt avgränsat utrymme) dom lyckas hiva piloten över bord och får därigenom upp ballongen i höjd och undkommer skytten. Tillfälligt. Han dyker snart upp igen på en fyrhjuling, dom misslyckas med att flyga ballongen, kraschen är ett faktum alla omkommer utom Jessica. 

Mördaren kollar upp nedslagsplatsen, plockar på sig mobiltelefoner osv, men han hittar inte Jessica. Hon har hamnat i ett träd men kan ta sig, svårt mörbultad, därifrån. Hon vet att mördaren kommer att jaga henne och av någon anledning söker hon inte upp polisen. Hon är själv polis och för två år sedan kom hon i kontakt med en person som gjorde henne uppmärksam på svårt sjuka/behov av organ/bristen på donatorer. Hon upptäcker att något pågår med svåra olyckor som sker med hjärndöd som följd, familjen medger organdonation för att sedan vara försvunna, adresser som uppges stämmer inte.

Bolton berör ofta i sina böcker ett aktuellt/svårt ämne. Vill minnas att jag läst i någon av de andra böckerna där hon spann sin handling runt surrogatmödrar som blev vidrigt behandlade. Mördaren är Jessica hack i häl, har han och hans bröder med en stenhård mor i spetsen något att göra med den människohandeln i syfte att plocka lämpliga organ som Jessica är på spåren? Slutet är minst sagt överraskande.

Samtidigt som denna bok damp ner i postlådan kom ett mail från "mitt" bibliotek att boken jag frågat efter hade kommit. Offer av Sharon Bolton... Nu är jag ca hundra sidor in i den boken, den nionde av henne. Anar här att handlingen kommer att kretsa kring ofrivillig barnlöshet. Tora bor sedan ett halvår med sin man på Shetlandsöarna där hon jobbar som kirurg. En dag när hon har lånat en liten grävmaskin för att kunna begrava sin älskade häst dyker en väl inslagen kropp upp i torven. Med runor inristade i ryggen och ...

Nu ska jag fortsätt läsa och några tomtar kommer inte upp här på länge.

gästbloggare/A


tisdag 5 december 2017

utlottning: En dag ska jag skriva om den här platsen

Idag kom det en oväntad pocket i min brevlåda - en titel som jag redan läst och skrivit om här på bloggen. Därför utlyser jag nu en liten snabb utlottning bland mina läsare. Vill du vinna En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina? Hojta då till här i kommentarerna innan söndag den 10 december klockan 12.00 så har du chansen.

Så här skrev jag om boken när jag läste den 2015:

"Always use the word ‘Africa’ or ‘Darkness’ or ‘Safari’ in your title. Subtitles may include the words ‘Zanzibar’, ‘Masai’, ‘Zulu’, ‘Zambezi’, ‘Congo’, ‘Nile’, ‘Big’, ‘Sky’, ‘Shadow’, ‘Drum’, ‘Sun’ or ‘Bygone’. Also useful are words such as ‘Guerrillas’, ‘Timeless’, ‘Primordial’ and ‘Tribal’. Note that ‘People’ means Africans who are not black, while ‘The People’ means black Africans."
Så inleds en av Binyavanga Wainainas allra mest citerade texter. How to Write About Africa publicerades i Granta 2006 och satte då fart på den debatt som flera tongivande afrikanska författare drivit de senaste åren. Minns till exempel Chimamanda Ngozi Adichies fantastiska tal The Danger of a Single StoryNär man skrivit ett sådant brandtal som vill göra upp med klichéer och fördomar om att all afrikansk litteratur är stöpt i samma form så måste det vara en rejäl press på att vara både extra originell och helt fri från floskler när man själv ska ge ut en självbiografisk roman. Svår uppgift kan tyckas?  

I sin självbiografiska roman  En dag ska jag skriva om den här platsen  från Tranans förlag så lyckas Wainainas att göra just det. Han skriver en text som känns helt igenom äkta och med barnets och ungdomens naiva blick betraktar han storögt världen. Med självklarhet och utan en enda safaritur beskriver han sina uppväxtår i ett Kenya som hade ambitionen att vara Östafrikas modernaste stat. Den infrastruktur och det skolsystem som kolonialmakten byggt upp raseras i snabb takt och bistånd slår ut den inhemska produktionen av varor och tjänster. Samtidigt som den unga demokratin går vilse så söker han sin väg i livet, det första ordentliga mötet med skriftspråket var när de amerikanska grannarna efterlämnade en stor låda böcker vid en flytt. Den unge pojken blir en läsande person och han vet att en dag så ska han bli författare. 

I Januari 2014 publicerade Wainaina det han kallar (A lost chapter from One Day I Will Write About This Place) som har rubriken I am a homosexual mum. Det är en kort text i vilken han öppet deklarerar att han är gay. Han berättar att hans beslut att komma ut i offentligheten som homosexuell inte var helt enkelt, i Kenya är det förbjudet med samkönade relationer och det kan straffas med långa fängelsestraff.  Trots det så valde han att lägga till ett kapitel i sin självbiografi, och han säger: "I have received thousands of messages from Africans all over the continent from diaspora Africans telling me: 'You have my support',". 

lucka nummer fem!



2011 gav förlaget Novellix ut sina första kvartetter och N°6 var Jonas Hassen Khemiris novell Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog. Nu finns den i ny tryckning och med ett nytt omslag så jag blev först konfunderad, är det här en ny novell? Men inte. Den här kafka-liknande novellen har jag läst förut. Det handlar om en ung man som sitter och ser en dokumentär på TV när det ringer på dörren. Han bestämmer sig för att inte öppna, det är säkert bara den galne grannen igen. Han som anklagar honom för att ha fest på nätterna. Genom kikhålet ser han att trapphuset är fullt av poliser och snart sitter han med handbojor i baksätet på väg mot häktet. Är det här en avancerad variant på svensexa eller? 

Någonstans i den här novellen av Khemiri så kan man ana den augustprisvinnande Allt jag inte minns från 2015. Jag har romanen för långt bort i min läsning men känslan av att de hör ihop finns där. Kanske någon läsare här kan påminna mig? 

nobelfest hela veckan!


Inne på Kulturkollo firar vi nobelfest hela veckan lång och jag passar på att tipsa om en novell av Selma Lagerlöf som passar utmärkt att läsa såhär i adventstid. Repris från 2015: 


Herr Arne och penningarna

För något år sedan åkte jag den vackra vägen mellan Marstrand och Kareby och samtidigt lyssnade jag klart på uppläsningen av Selmas ruskiga Herr Arnes penningar. Jag jobbade ju i trakten och borde åkt den vindlande lilla vägen för länge sedan, bara just för att resa i Lagerlöfs fotspår.

Solberga kyrka och Solberga prästgård passerade och den flacka jordbruksmarken, hagarna med ståtliga ekar och de grunda vikarna ser ut precis så som de beskrivs i boken. En strålande vintersol lös min väg men tänk om isen hade legat också! Jag kan gott föreställa mig den vy som Lagerlöf såg när hon gästade goda vänner i Kungälv och reste runt i trakten och samlade ihop berättelser. Den om herr Arne sägs grunda sig på en verklig händelse på 1500-talet. Fler Sagor och myter från södra Bohuslän samlade hon i Drottningar från Kongahälla. 

Har ni inte läst om herr Arne så gör det, en perfekt högläsningsbok i julhelgerna. Läskigheter, ruskigheter och ett rasande vackert språk.  http://runeberg.org/herrarne/01.html
Prästgården som den såg ut 1904, samma år som Selma Lagerlöfs bok kom.

måndag 4 december 2017

lucka nummer fyra!



Paul Baron, "den mest omtyckte och ansedde av alla stamgästerna" på Grillon, ett värdshus någonstans längs Seine, är förälskad i en flicka från en samhällsklass för låg för att anstå en son till en senator.  Maupassant framhäver genast Pauls förfining och bräcklighet genom att låta honom omges av roddaratleter i inledningen av Pauls flicka. Strax hamnar Paul och hans flicka, Madeleine, i en ännu mer tveksam omgivning. Berättarjaget förfasar sig på ett för vår tid närmast lustigt sätt över glädjeflickor, fylleri, dans och bad. Allra lustigast kanske beskrivningarna av de badandes kroppars fulhet är. För oss som läste Fettpärlan i skolan är det ingen överraskning att Maupassant föredrar kurviga former på sina glädjeflickor (han låter påskina att denna smak är universell). Den här passagen är inte direkt politiskt korrekt i sitt klassförakt av "packet".

Nu ser vi dock förbi dagens normer och där framträder en fin beskrivning av kärlek och svartsjuka. På några få sidor har Maupassant lyckats ge en myllrande miljöbeskrivning av en dag längs och på floden och en beskrivning av ett samhälle i förändring, med en grupp öppet lesbiska kvinnor som central komponent. Mot denna fond låter han Pauls och Madeleines förhållande gå mot ett dramatiskt slut. Kanske är den veke mannens hopplösa förälskelse i en mer pragmatisk flicka lite gammaldags den också, men den är rasande skickligt beskriven. Förtexten säger mycket riktigt att Maupassant anses som en av tidernas främsta novellförfattare. Man förstår varför man tvingades läsa Fettpärlan som gymnasist.

/Gästbloggare M

goodbye, Bukarest - Astrid Seeberger

Goodbye, Bukarest är för mig en mycket vemodig läsning. Den åldrande Astrid lämnar sin sjuke livskamrat hemma för att göra ytterligare ett försök att hitta sin försvunne morbror Bruno, han som var pilot i tyska armén. Spåren leder till Bukarest och kanske kan det finnas dokument eller människor kvar som kan hjälpa till i sökandet efter den släkting som försvann under kriget på östfronten. Astrid blir bedårad av Bukarest och beskriver staden på ett sådant sätt att man genast vill resa dit. Hon reser sedan vidare runt till olika platser i Europa för att träffa människor som skulle kunna ge fler ledtrådar till vad som hänt hennes morbror och de olika berättelserna presenterar hon för läsaren.

Precis som i Seebergers förra roman Nästa år i Berlin  som kommer berättelserna ur djupt personliga livsöden som alla beskriver erfarenheter från ett Europa i krig och vistelser i arbetsläger. I Goodbye, Bukarest dessutom erfarenheter från ett delat Europa mellan öst och väst och livet bakom järnridån. Den del som griper tag om mig mest utspelar sig i ett av Stalins arbetsläger i Sibirien, där på stäppen kunde man interneras utan att riktigt veta varför och starka kamratband byggdes upp.

Astrid känner på sätt och vis en samhörighet med morbrodern Bruno, den bror som hennes mamma letade efter hela sitt återstående liv och som försvann spårlöst efter kriget och aldrig hörde av sig. Astrid lämnar själv Tyskland som tonåring för att skapa sig ett nytt liv i Sverige och distansen som de håller till sin släkt förenar dem. Det och kärleken till musik och litteratur. Jag tänker att man ska läsa Nästa år i Berlin och Goodbye, Bukarest som två delar av en helhet, de båda böckerna kommenterar varandra och det känns som de hör samman. En personlig och mycket gripande skildring av hur det andra världskriget drabbade människor ur tyskt perspektiv. Inte helt vanligt och därför extra läsvärt. rekommenderas!  

söndag 3 december 2017

lucka nummer tre!


SOMMARSÅNGSLANDET SÅ!
Som ett kassettband i bilen ingen annan än Sandra någonsin vill höra. 

I Stina Stoors novell Monte Carlo återvänder vi till barndomslandet i Västerbotten, Sandra är åtta och kan nästan om man sluter ögonen inbilla sig att hon är på Rivieran. När solen skiner på den lilla sandstranden, vattnet kluckar mot flytbryggan och man har en femkrona som passar i ringautomaten i gommen så är man nästan lycklig. Om det bara inte vore så att storasyster Annelie är på väg bort från familjen, hon jobbar på mosterns camping och träffar pojkmannen bakom låst husvagnsdörr. Ensam kvar i barndomslandet är Sandra.

Språket i Stina Stoors noveller är så precist och så avklätt att det är smärtsamt att läsa. Jag rekommenderar alla att läsa någon eller några av hennes texter. I november 2015 skrev jag om Stina Stoors novellsamling Bli som folk inne på Kulturkollo och jag passar på att köra den texten i repris här inne hos mig också. Så här  efterhand vet vi att det inte blev något augustpris den gången men ett dundrande genombrott som lästs av många och som finns i pocket för den som vill läsa riktigt fina noveller! 

" Oj, oj, oj vad jag har brottats med den här texten. Novellsamlingen bli som folk har legat färdigläst på mitt skrivbord flera veckor nu och inget har det blivit skrivet … Det tar emot att formulera mig, något så grymt mycket att det nästan är omöjligt att få till ens några korta rader. Någonstans så är det här för naket, för utlämnande och jag känner mig närmast generad över att kika in i de här människornas liv i Västerbottens inland. Mycket känner jag igen, mycket påminner mig om hur det är att växa upp på landsbygden och en hel del gör mig sorgsen och allmänt nedstämd. Inte för att novellerna på något sätt är dåliga, tvärtom, de är så bra att de lämnar mig som läser totalt utpumpad.
Om bara ett par dagar vet vi hur det går för Stina Stoors novellsamling bli som folk. Den är nominerad till Augustpriset som årets bästa skönlitterära bok och jag tycker det skulle vara mycket roligt om hon vann. Debutant och noveller, det vore skrällartat. Ska jag tippa så blir det nog Khemiris roman som tar hem priset den här gången men Stina Stoor vann Sveriges Radios novellpris 2013 med en novellerna från samlingen: Gåvan. Den är en av alla starka noveller från samlingen som är sammanhållen i både plats, tid och språk. Det västerbottniska dialektala gör att jag emellanåt måste läsa texten högt för mig själv för att helt förstå och jag upptäckte att novellerna passar mycket fint för högläsning. Passa på att lyssna på Gåvan här! Jag är, som snart alla förmodligen redan vet, intresserad av att läsa texter i det kortare formatet och just novellen är en konst att få till. Med bara några få ord ska författaren få läsaren att greppa både tid, plats och rum och dessutom skapa någons slags intressant handling. Inte enkelt men Stina Stoor gör det storartat, med förstameningar som ”Vi visste hur livet skulle levas.” och ”Jag var ju inte precis van att ha slips så det kändes ju.” tar hon mig som läser med rakt in i berättandet. Just så!" 


dags att rösta på din favoritljudbok!


De nominerade är böcker ur många olika genrer och man kan rösta en gång i varje kategori. 
Jag har redan valt ut mina favoriter, har du? 

lördag 2 december 2017

repris: Vargarnas historia av Emily Fridlund

Idag hade Lundströms bokradio en fin intervju med Emily Fridlund och jag passar på att köra en repris från i somras. Vargarnas historia har dessutom under hösten nominerats till Man Booker. En strålande debutant! 

vargarnas historia - en överraskande bra roman

En dag låg Emily Fridlunds Vargarnas historia i mitt brevfack och ibland så läser jag de där överraskningsböckerna, ibland inte. Jag hade fått för mig att det här var en amerikansk YA-roman och var egentligen inte speciellt sugen men. Så läste jag och det var ju tur. Jag mötte en tät och suggestiv roman i en annorlunda miljö och en verkligt egensinnig ung flicka som berättare.

Linda bor med sin föräldrar i skogen utanför ett litet samhälle i Minnesota. På somrarna kommer fisketuristerna men för övrigt händer det väldigt lite, den lilla trånga stugan är omodern och föräldrarna är resterna av ett kollektiv som en gång bosatte sig där för att leva nära naturen. Nu finns inte så mycket mer att leva av än fisket och när det flyttar in en unga familj tvärs över sjön så dras Linda till dem. De har en liten son och snart anlitas Linda som barnvakt åt Paul. Samtidigt som modern Patra är ömsint och kärleksfull mot pojken så känner Linda att det är något som inte stämmer.

Fridlund berättar om hur en udda ung flicka hamnar i ett sammanhang som hon förtvivlat gärna vill höra till, som hon längtar efter och hur hon för att kunna höra till måste titta åt ett annat håll emellanåt. Styrkan med romanen är hur naturen blir en del av berättelsen och hur livet i och med naturen förstärker den krypande och ganska otäcka känslan som smyger sig på. Skogen, snön, sjön och kanotpaddlandet. Någonstans där så kan berättelsen säkert kännas som exotisk och närmast i en fantasivärld, för mig uppvuxen på landet i Sverige så kan jag känna igen många av de miljöer som beskrivs och relatera till de svårigheter som det innebär att växa upp ensligt och isolerat. Utanförskapet förstärks för den tonåriga Linda genom den ogästvänliga miljön och det karga klimatet. Ensamheten gör ont att läsa om, knappheten i omsorg och stimulans gör mig som läser förtvivlad. Jag kan helt förstå Lindas intresse för familjen tvärs över sjön, universitetsläraren och den unga mamman med det lilla barnet har en stor lockelse.

Vargarnas historia är en riktigt fin debutroman som jag är glad över att jag läste, tack det stora förlaget för den överraskningen. 

Lucka nummer två!


Elin Bengtsson var mest känd för mig genom hennes augustprisnominerade roman Ormbunkslandet, som jag inte läste trots att jag var ambassadör förra året. Nu låg novellen En vinterlek i lucka nummer två, äntligen blir det av att läsa den här spännande författaren!

Den unga kvinnan som berättar är på krogen med sin flickvän Josefin och plötsligt står han bara där. Gabriel, han som var hennes allt då på högstadiet och som hon aldrig riktigt visste om han brydde sig om henne. De hälsar och han frågar om hon vill gå med ut och röka, hon pendlar mellan att vara den 14-åriga tjejen som darrar bara hon ser honom. Hon som vänder upp sina tassar och kapitulerar totalt och går med på vad som helst för att få vara i hans närhet och den kvinna hon är nu. En stark och självständig student med en flickvän som hon älskar. Doften av Gabriel kastar henne tillbaks i den beroendeställning som hon en gång var i och vinternatten utanför är kall, stjärnorna gnistra och glimma och krogen ligger vid en öde kaj. Kanske är det dags att ta kommandot? 

En vinterlek är en kort text som skulle passa väldigt bra att läsa på högstadiet, den väcker känslor och har ett innehåll som skulle räcka till flera lektioner - särskilt nu i efterdyningarna av #metoo. Hoppas mina lärarkompisar som är jobbar med åttor och nior ser den här texten, anse er tipsade! 

i en skog av sumak - Klas Östergren

I en skog av Sumak inläst av författaren själv har varit mitt sällskap i lurarna under veckan som gick. Planen var att lyssna klart på Klas Östergrens senaste roman innan augustprisutdelningen i måndags, om utfall han skulle vunnit ...

Nu blev det inte så, Östergren vann inte och jag hann inte klart. Tant pis. Mina goda vänner på Breakfast Bookclub som var augustambassadörer i år var på plats och såg Johannes Anyuru förtjänstfullt motta priset och så undrade de än en gång varför Kjell Westös Den svavelgula himlen inte blev nominerad? Enkelt min käre Watson, enkelt.

Det fanns bara plats för att nominera en roman som utspelar sig på tidigt 70-tal, som beskriver en ung pojke ur arbetarklassen som träffar ett syskonpar ur överklassen som han hypnotiskt dras till och i sällskap med dem växer upp en smula. Och blir författare som berättar alltsamman långt efteråt.

Skimrande, aningen nostalgiska, miljöbeskrivningar, snygga dialoger, läroverk, hasch och hippies och vänskap som inte helt är jämlik. Lite USA - Vietnam och ett klassperspektiv där arbetargrabben betraktar överklassen samtidigt som han inte riktigt förstår sig på vad de sysslar med. En känsla som många klassresenärer kan känna igen. Så kan Klas Östergrens roman sammanfattas och jag förstår helt augustjuryn att de inte kunde nominera både den och Kjell Westö. Det hade på många sätt blivit för lika. Bra romaner är de båda men någonstans uppfattar jag Östergrens mer som en naiv retrospektiv där omvärlden visserligen är viktigt för handlingen men det finns en minnets rök av mystik som inte riktigt skingras. Man får inte lära känna varken Kenneth Jansson, Dan Schoultze eller hans syster Hellen och man får inte heller veta vad som hände sen. Något är det som jag saknar, något göt att jag inte riktigt engagerar mig och kommer berättelsen in på livet.

Låt nu inte min text avskräcka er från att läsa, det här är en perfekt present för alla som var med i början av 70-talet och som vill återuppleva sin ungdom, eller för dem som helt enkelt bara vill läsa en god roman. 

fredag 1 december 2017

Lucka nummer ett!



De har ringt. 
Så sa hon och han sprang. 

Då har jag öppnat lucka nummer ett i min fina julkalender från Novellix. I Han tänkte på dem som färger tecknar Johanna Thydell en skissartad bild av ett syskonpar som förlorar sin mor. Sonen sitter på krogen med sorgkantade naglar, trädgården i föräldrahemmet som han skött om skall snart inte skötas av honom längre. Flykten går till glaset och kvinnor som han träffar en gång och aldrig mer. Riktigt gripande blir den här texten när Thydell väver in korta, korta anteckningar från mötena mellan modern och sonen. 

En dag sjöng hon. Blåsippan ute i backarna står. Den mindes hon. Varje jävla ord. 

En fin början på min novelladvent. 

torsdag 30 november 2017

älgbrorsorna - vi tränar kronologisk ordning


Vi tittade på småsagorna där Sissela Kyle läser - oemotståndligt! 

Då var bokstaven Ä i ettornas bokstavsarbete och samtidigt arbetar klasserna med muntligt berättande med fokus på kronologisk ordning. Äntligen läge för Gittan och älgbrorsorna - en favoritbok som håller år efter år! Vi tittade på omslaget och vi lyssnade på sagan med hjälp av projektorn. Sedan var det dags att ta sig an sekvensbilderna som jag skapat utifrån boken. Klippa ut, lägga dem i kronologisk ordning och återberätta sagans handling för mig var uppgiften. 

Sedan limmade vi upp korten på randigt papper, skrev ord eller meningar till och samtalade samtidigt om det där med syskon. Ibland så längtar man efter syskon och ibland är de precis som älgbrorsorna, väldigt tröttsamma. Nästa vecka ska vi arbeta vidare med sekvensbilder och samla ord till vårt ordförråd och träna berättelsens grundstenar, att ordna en berättelse så att den har en inledning, handling och en avslutning är en utmaning för många elever. Särskilt de som jag möter. 

Fortsättning följer ...  




årets kalender är laddad!

Jag har en fin novellkalender från Novellix på min bänk.
Ambitionen är att öppna och läsa och blogga varje dag.
Det kan ju hända att innehållet är en novell som jag redan läst
 - då kan det dyka upp en utlottning här på bloggen också.
Håll utkik! Imorgon börjar nedräkningen :-) 

sorgens princip - en debut som väcker tanken

Idag skriver jag om Sorgens princip inne på Kulturkollo.
Välkommen dit! 

onsdag 29 november 2017

som om förlaget Förlaget visste ...


Ett oväntat paket dök upp i min låda idag och det var perfekt i innehåll.
Man kan tro att förlaget Förlaget visste att jag kommer att hålla en 
julkalender i år full med texter om noveller. Vilken ljuvlig utgåva! 

tisdag 28 november 2017

ärr - med skrattet i halsen

Jag kallar det för en stat, där allas långsamma självmord heter "liv"

Ärr är en vidunderligt vanlig och samtidigt vidunderligt ovanlig roman. Den handlar om islänningen Jonas, 49 år som är mycket duktig på att laga, fixa och greja. När han ska välja motiv till tatueringen som skall sitta ovan hjärtat så funderar han på att sätta dit en borrmaskin. Nu blir det istället en näckros, dottern som är 26 heter Vatnalilja i mellannamn och han vill bära dottern med sig närmast hjärtat vad som än händer. För ett halvår sedan lämnade hans fru honom och samtidigt berättade hon att Vatnalilja inte är hans biologiska barn. Jonas som alltid varit en familjeman tappar fotfästet helt.

Det som Jonas mest av allt funderar på är hur han skall kunna ta livet av sig utan att det skall bli till besvär för hans dotter, han vill ju inte stöka till det eller göra någon ledsen. Dessutom kan han inte använda en bössa, inte heller har han mod att gå i havet. Kvarstår att resa till ett farligt land långt bort där man kan bli dödad.

Han reser utan packning, sätter sig på ett plan, bara borrmaskinen är med, och hamnar i ett land som ligger i ruiner. Människorna försöker bygga upp någons slags vardag och på det bedagade hotellet som Jonas tar in börjar han genast reparera ting, han lär känna syskonparet som driver hotellet och han blir kvar. Likt en isländsk Ove så kommer han liksom inte till skott med självmordet eftersom han hela tiden har människor runt sig som behöver hans praktiska handlag. Mannen med verktygslådan har fått en meningsfull uppgift.

Det här är en mycket rolig och samtidigt mycket sorglig roman om en man som tappat lusten att leva, när våren kommer är det så förfärligt att se naturen börja om samtidigt som man själv står och stampar på samma fläck. När jag lyssnade på Audur Ava Ólafsdóttir på Stockholm Literature i oktober så berättade hon drastiskt om hur depressioner och självmord, bland företrädesvis män, är ett vanligt på Island och känslan av behovet att vara behövd är universell. Oavsett kön, oavsett ålder så behöver man ett sammanhang, att höra till och gör man bara det så löser sig det mesta. Särskilt om man har en välfylld verktygslåda. Eller åtminstone en borrmaskin.

Det är med den känslan jag stänger romanen som lästes en söndagskväll med regnet piskandes mot rutan. Jag rekommenderar Audur Ava Ólafsdóttirs romaner. Smart, skarp och välformulerad underhållning! 

måndag 27 november 2017

de sista vännerna - trilogin är all

De sista vännerna är den avslutande delen i Jane Gardams trilogi om imperiets barn. I den har vi fått följa tre människoöden som alla påverkats starkt av att växa upp i den starka kolonialmakt som Storbritannien en gång var. Nu finns bara en spillra kvar av den och de människor som fostrades in i samväldet är också på väg bort. Extra spännande är det då att läsa den drygt 90-åriga författarinnans skildringar av ett liv som inte längre är. Jag kan se de tre romanerna bli en härlig Tv-serie, där finns alla ingredienser till det.

I De sista vännerna är det dags för invånarna i den lilla byn i Dorset att ta farväl av juristen Terry Veneering som bosatt sig i byn på äldre dagar. I grannhuset bodde kollegan och den evige rivalen Edward Feathers och hans hustru Betty (som Veneering varit djupt fäst vid) men de är alla borta nu. På minnesstunden samlas de åldrade vännerna en sista gång och från norr kommer en advokat som känner till Veneerings bakgrund. För en fattig klipsk ung pojke från Herringfleet som Terry Benson (sedermera Veneering) var ett möte med en excentrisk advokat på stranden, sina språkkunskaper som han ärvt från sin rysktalande far och möjligheten att resa ut i samväldet ett sätt att skapa sig en framtid. Efter kriget hade klassgränserna luckrats upp och om man inte hade namn och familj så låg kolonierna där med pengar att tjäna, renommé att jobba sig till. FILTH Fail In London Try Hongkong var Sir Edwards smeknamn men Veneering gjorde samma resa. De båda männen hade mer gemensamt än kärleken till Betty.

Jane Gardams romaner om imperiets barn är sådana där böcker som man vill sjunka in i, ostört få njuta av och som efterlämnar en behaglig känsla. Bästa sortens romaner om man frågar mig!

Jag har skrivit om de inledande delarna i serien En engelsk gentleman och En trogen kvinna här på bloggen. Läs gärna mer om dem och om någon blir sugen på att läsa så börja med första boken. Det här är en trilogi som hör samman och som tjänar på att läsas iordning.  

söndag 26 november 2017

en liten utblick - vilka är årets böcker i USA?


NY Times har idag en lista över 100 Notable Books of 2017 och sådana listor tycker jag alltid är spännande att kolla igenom. Både för att få boktips (Aravind Adiga har kommit med nytt och det har jag missat, bara en sån sak) och för att konstatera att jag (trots att jag tycker mig ha hyfsad koll) inte har det minsta koll på vad som läses i andra delar av världen. Inte ens den amerikanska utgivningen når till mig som läsare här i Sverige. Av de 100 böckerna som nämns är det 5 som jag läst och skrivit om här på bloggen och ytterligare ett par som jag velat läsa. Övrigt har gått mig förbi. Tänk vad fantastiskt att jag kan bli påmind genom att läsa The Guardian och NY Times på nätet, på så sätt får jag i allafall lite bättre koll på den engelskspråkiga världen. 

Sen är det bara resten kvar ...



en förrädare i familjen (Nicholas Searle)

Bridget är fru till IRAs handgångne man Francis. En förrädare i familjen börjar 1989 när attentaten mot brittiska soldater har tagits till kontinenten där IRAs fotfolk kan agera mer anonymt. I Storbritannien jagas de kända ansiktena alltmer effektivt och konflikten går mot en vapenvila. Medan de högre befälen i IRA positionerar sig för en politisk framtid används Francis som en bricka i ett spel för att få bättre villkor i förhandlingarna genom fortsatta terrorhandlingar. Vi får genom Francis och Bridget följa slutfasen av The Troubles, den något underdrivna benämningen på konflikten i Nord-Irland.

Nicholas Searle framför berättelsen ur ett antal personers perspektiv, förutom Bridget och Francis också två i den brittiska säkerhetstjänsten. När Francis får klartecken från sina överordnade för att åka till Singapore på ett bröllop utsätts både han och Bridget för försök att få dem att hoppa av eller snarare bli dubbelagenter för att tala Le Carréska. Denna passage känns för övrigt lite Le Carré light i sitt psykologiserande runt svek och lojalitet. I Singapore, där paret som gifter sig varit Bridgets och Francis ungdomskamrater men nu är välutbildade och högbetalda inom finanssektorn, berättas också om klassperspektivet. Den ofattbara lyx som erbjuds några få nätter för Bridget som bara har en klänning med sig beskrivs fint och leder senare vidare till hennes grubblerier om hon valt rätt som valt livet som IRA-fru (hon är för att spetsa till det ytterligare från en protestantisk familj).

Känner att jag är nära att börja avslöja saker för er som tänkt läsa nu så jag slutar återberättandet här. Searle lyckas väl få ihop det hyfsat bra till slut, men om man skall utdela lite kritik tycker jag att historien är lite spretig och inte blir riktigt spännande. Det finns ett antal Tjechovska pistoler som aldrig fyras av och istället blir det en twist på slutet som man inte ens bett om som läsare. Jag tycker inte att man fullt ut förstår vad som driver huvudpersonerna, trots att Searle försöker överförklara just detta. Eller snarare, man tror inte riktigt på det, när motiven diskas av lite för lättvindigt. Detta sagt så hade jag kul när jag läste En förrädare i familjen, intressant ämne och en helt okej bladvändare för mellandagarna.

/Gästbloggare M

lördag 25 november 2017

bok på film: Trollvinter


Vi fortsätter veckan med bok på film inne på Kulturkollo - idag tipsar Linda om en älskad ungdomsbok - allåldersbok som blivit TV-serie. Jag för min del vill heja fram en film som inte ens haft premiär ännu. Nästa fredag har Trollvinter premiär och jag har läst förhandsrecensenter som varit mycket nöjda och kallar den en allåldersfilm. Vad kan gå fel med en så fin grundstory? Ni som känner mig vet att det är en av mina all-time favoritböcker som jag envisas med att läsa varje år. Biobesök någon? 


just nu är jag här - en augustnominerad debutant

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl är något så ovanligt som en debutroman som blir nominerad till Augustpriset och nu har jag lyssnat till den i författaruppläsning. Måste börja med att berömma inläsningen, det var riktigt fint att komma författaren så nära. Lite småsvårt blir det nästan att hålla isär huvudpersonen Elise med Isabelle själv och jag får påminna mig om att det är fiktion, inte självbiografi. Elise i romanen skriver på en bok och ja ... ni fattar.

Elise är studenten som rotlöst flyttar runt i andrahandslägenheter, skriver lite halvhjärtat på en uppsats och mest av allt längtar efter närhet och ett par sömntabletter så att hon kan vila tungt och drömlöst. Livet som inte levts om det inte syns på social medier, sökandet efter kickar, dejtandet på Tinder är tröttsamt. Vem vet om det kanske finns något/någon bättre bakom nästa profil? FOMO (Fear of Missing Out) är liksom riktningen för hela hennes liv. Helst av allt skulle hon vilja träffa en medelålders man. De är som hästar ungefär. Har ingen ångest, äter, sover och berättar anekdoter och det verkar så lugnt och skönt.

Så träffar hon då Viktor. Han är välutbildad, stadig, välklädd och tycker om kultur och allt det där som hon alltid har önskat. Nu ska hon väl kunna bli lycksalig? Sa jag tråkig? Hur som. Livet i tvåsamheten blir kanske inte som Elise önskat och snart upptäcker hon sprickorna i Viktors tak när de har sex. Jakten börjar om, det rastlösa bekräftelsesökande är genomgående i den här romanen och kanske hade den träffat mig rakt på om jag inte hade känt mig aningen för gammal, aningen för avtrubbad och aningen för välordnad för att kunna identifiera mig. Elise i romanen är liksom aldrig fullt och fast där hon är och det är nog symptomatiskt för många av oss i en tid av bloggande, facebookande och instagrammande. Också för en 50-åring.

På måndag vet vi om Just nu är jag här vinner den skönlitterära klassen. Jag tror att Johannes Anyuru är ganska ohotad men vem vet? Juryn har förvånat mig förut. 

fredag 24 november 2017

bok på film: Mudbound


Då kommer nästa bok på film-tips från mig. Kulturkollo kör temat hela vecka och jag fick en anledning att se lite Netflix. Vet ni att de har en kategori program som är just baserade på böcker? Himla bra om man letar efter en bok som också finns som film ... En ganska nyutkommen originalproduktion från dem är långfilmen baserad på Hillary Jordans roman Mudbound. Som jag hade önskat att den här filmen hade varit en mini-serie om tre delar istället för en lång långfilm. Jag pausade faktiskt ett par gånger för att hålla fokus uppe. Castingen i filmen är riktigt bra, leran är väldigt lerig och det rasistiska samhället i Södern på 1940-talet kommer en nära. Jag tyckte otroligt mycket om romanen och det är klart att riktigt så bra var inte filmen, men ändå mer än OK. Hoppas att många hittar till både boken (som finns i pocket) och till filmen!

Jag skrev så här om boken 2013:
Mudbound är den engelska titeln på Hillary Jordans fina debutbok som jag lyssnade på 2013. Den här romanen berättar om en tid som känns avlägsen, eller kanske väldigt nära. Det är precis efter krigsslutet och Laura, collegeutbildad lärarinna uppvuxen i Memphis, flyttar med sin man Henry för att leva hans dröm. Han vill bruka jorden, odla bomull och bygga upp det som hans far en gång förlorade till floden. Den svarta myllan är livsviktig för Henry men mest bara lera för Laura. Lera som smutsar ned, solkar, tynger och håller fast familjen i traditioner som tiden passerat. På gården bor också den levnadsglade yngre brodern, Jamie. Mellan Laura och Jamie finns ett särskilt band, de har båda svårt att foga sig in i arbetet med jorden. Han har alltid drömt om att flyga fritt långt från det traditiontyngda, och har upplevt kriget som stridspilot. Han har så svårt att anpassa sig till vardagen, han dövar sina minnen och hittar en vän i den unge svarte mannen, daglönarens son, Ronsel, som har stridit i samma krig men inte kan sitta i samma förarhytt. Absolut inte vara vän med en vit, eller älska en vit kvinna.

Det är berättat med en sådan lågmält molande intensitet och uppriktighet, värme och vackert språk att jag bara måste engagera mig i människorna på Mudbound, jag vill verkligen veta hur det ska gå för dem och jag vill följa dem mot framtiden. Nu får jag inte det och det är också en styrka, det berättas inte allt och genom historien är det Lauras röst jag hör. Hur hon som utbildad kvinna kämpar med att vara en trogen hustru som förväntas stötta sin man i alla lägen och romanen förmedlar känslan av en ny tid som är på väg, med jämlikhet emellan både kön och ras som några människor välkomnar och andra känner rädsla inför. En rädsla, och ett behov av makt. Ett behov av att definiera vi och dem som känns igen i samhället också idag.