måndag 24 april 2017

International Dublin Literary Award - veckans tema är Irland!

 
Jag är general för veckans tema inne på Kulturkollo och vi tar och reser till Irland. Som uppvärmning passar det riktigt fint att nämna International Dublin Literary Award som nyligen presenterade sin korta lista. Det är ett litterärt pris till vilket bibliotek runt om i världen får nominera sina kandidater och flera av mina favoriter finns med på den korta listan. Dansken Kim Leines roman Profeterna vid Evighetsfjorden utropade jag redan 2014 till årets bästa, Ett helt liv av Robert Seethaler är en lågmäld och trivsam österrikisk bekantskap och Den gröna vägen av Anne Enright är en irländsk roman jag aldrig glömmer. Av de andra nominerade så är jag förstås sugen på Yanagiharas Ett litet liv och kanske också Under the Udala Trees som är skriven av den nigerianska författarinnan Chinelo Okparanta vars noveller jag läst tidigare.

Den 21 juni får vi reda på vem som vann - äran och 100 000 Euro! 

idag börjar cirkeln!

Idag kör vi igång snacket på Kulturkollo läser.
Du är väl med? 

söndag 23 april 2017

idag drar det igång! Litteraturveckan i P1

en engelsk gentleman - en skildring av ett av imperiets barn


En engelsk gentleman av Jane Gardam är en så'n där roman som lämnar efter sig ett stråk av vemod. Sir Edward Feathers har dragit sig tillbaka från ett långt liv i juridikens tjänst. Hans älskade hustru Betty har hastigt gått bort och ensamheten i det stora huset i Kent är bedövande. Inget mer än minnen finns kvar och några av dem får man ta del av i den här melankoliska berättelsen. 

FILTH (Failed In London, Try Hongkong) är det smeknamn som hans vänner skämtsamt kallar honom och det är i Asien som Edward Feathers levt mycket av sitt liv. Han föds i en av imperiets utposter och när modern dör skickas han som femåring ensam till England för att bo hos en fosterfamilj tills han blir tillräckligt gammal för att börja prep-school. I fosterfamiljen i Wales möter han syskonen Claire och Babs som blir det närmaste han någonsin kommer till att få släktingar. Hans far hör han inte av och allteftersom åren går så blir internatskolan hans hem och alltsamman är faktiskt väldigt sorgligt.

Jag har inte på allvar reflekterat över alla de här barnen som Gardam kallar imperiebarnen, hur de skickas över kontinenter för att utbildas i England och hur de tidiga separationerna från sina familjer måste ha påverkat dem för livet. Bara det engelska systemet med internatskolor som fortfarande är en rest från den tiden är ju helt horribelt egentligen när man tänker på det. Den lille pojken Edward som stammar svårt får det besvärligt att finna sig till rätta och den vän han får i skolan, vars familj han får tillbringa sina lov hos, dör i kriget. Erfarenheterna från uppväxten gör att han får mycket svårt att känna kärlek till någon och när man möter honom på ålderns höst blir det vemodig läsning. Det är verkligen på många sätt en skildring av en svunnen tid, berättandet är långsamt och språket omsorgsfullt tillbakahållet. Lite likt Sir Feathers själv. 

Jag ser fram emot att läsa de kommande två böckerna i den här trilogin. En trogen kvinna och De sista vännerna kommer efter sommaren.

lördag 22 april 2017

konstrunda i Majorna

På samlingsutställningen på Röda sten kan man kika på alla de 73 konstnärernas verk och sen är det bara att bege sig ut på Konstrundan i Majorna för att besöka ateljéer. Öppet imorgon också!











visst hopp - del tre om Patrick Melrose

Jag fortsätter att lyssna på Edward St Aubyns serie om Patrick Melrose och i Visst hopp är Patrick i trettioårsåldern och försöker febrilt att leva ett nyktrare och nästanvanligt liv. Så vanligt det nu kan bli när man är ekonomiskt oberoende,  rör sig i den brittiska överklassen och egentligen inte har någon anledning att ha vardag. Han söker efter någon slags mening med tillvaron och kanske kan äktenskap och familj bli hans nästa projekt? Den här romandelen utspelar sig under, och efter, en tillställning där värdparet är just en familj med ett barn som i sin iver att behaga prinsessan Margaret tullar på sina ideal och hamnar i kläm mellan de traditionella ritualer och värderingar som hör den brittiska överklassen till och det som de egentligen vill. Patrick raggar i vanlig ordning på de inbjudna damerna och söker bekräftelse på de sätt han kan.

När jag har lyssnat till intervjuer och läst om den här romanserien så har den ofta beskrivits som humoristisk. Tror man att man skall möta en rolig text så får man omvärdera sin läsning direkt. Det här livet är så svart, ironiskt och emellanåt helt bisarrt beskrivet att visst kan man småle åt formuleringskonsten och de typiska brittiska underdrifterna och artigheterna men jag kan inte alls tänka bort att St Aubyn öppet deklarerat att romanerna har starka självbiografiska drag. Personen Patrick är en man som jag delvis kan förstå men i annat inte alls begriper mig på. Jag blir faktiskt irriterad. Han har ekonomi som gör att han kan göra precis vad som helst med sitt liv och ändå så hamnar han totalt vilse. Ja, han har en uppväxt som präglat honom starkt, men vem har inte det? Kamma dig Patrick och skaffa dig en utbildning och varför inte ett jobb?

Det ska bli mycket späntade att se TV-serien som skall komma baserad på böckerna. Benedict Cumberbatch ska spela Patrick och det kommer att passa utomordentligt!

torsdag 20 april 2017

kritikersalong - De kommer att drunkna i sina mödrars tårar



Dags för tredje träffen i Litteraturhusets bokcirkel om Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Den här gången var vi publik på det arrangemang som kallas kritikersalong och det var Stefan Eklund och America Vera-Zavala som var de inbjudna kritikerna (klicka på deras namn så kommer ni till deras texter). Jenny Högström var moderator och oundvikligt var förstås att inte börja i de händelser som skedde i Stockholm för snart två veckor sedan. Romanen handlar om ett terrordåd som genomförs i centrala Göteborg och den kommer på så vis mycket nära verkligheten. Samtalet handlade till stor del om hur islamofobin som beskrivs i boken på många sätt redan existerar i vårt samhälle och att romanen har hämtat stoff från många länder i Europa. Frankrike som just i dagarna håller val är ett, och realpolitiken med förslag på förvar av människor som kan tänkas vara ett terrorhot mot samhället redan finns runt om i världen. Utanförskapet existerar, uppdelningen av vi och dom är historiskt och för att kunna leva tillsammans så kanske, kanske det krävs några kompromisser ibland. Vi behöver kanske de komplexa och snåriga gråzonerna, frizonerna där vi kan mötas utan bakgrund eller religion. Bara som människor.

Man kan ju tycka att jag som först läst boken, sedan skrivit om den på Kulturkollo, sedan varit på två bokcirkelsamtal á 1,5 timmar och sedan lyssnat på ett kritikersamtal skulle vara ganska klar med den men se det går inte. Jag satt (tänka sig) alldeles tyst idag och bara lyssnade men om jag hade stämt upp min stämma så skulle jag nu efter så många timmars tänkande och talande om boken vilja peta ner några sista reflektioner. 

- Jag tyckte ofta att det var någots som störde mig i läsningen och jag tror nu att det är obalansen mellan det ytterst våldsamma skildringarna och det nästan romantiska naturlyriska språket. Där blir någon slags glapp som är svårt att förhålla sig till. Ena stunden kulor i pannan, andra stunden nästan sentimentala symboltäta hyllningar i ett slags kärlekspredikan.

- Jag gillade å andra sidan den Murkamiska glipan i verkligheten som fick mig att tänka på både 1Q84 och dess namne 1984 av Orwell. Tundraflickan går ut och in i verkligheten och hela tiden finns där nattfjärilar som symboliskt markerar tidsförskjutningarna. Jag tyckte det var så snyggt gjort och hade önskat att Tundraflickan skulle skildrats mer som en ängel eller profet som kommer för att varna människorna. Hon kommer från framtiden där övervakningen och omprogrammerandet är ett faktum och vem vet om hon faktiskt lyckas att varna? Lyckas författaren nå ut med sin text så att det gör skillnad?

Det är inte varje gång man läser som man läser så nära och som man ägnar så mycket tid åt en text. Det var riktigt skoj och det var verkligen en lämplig bok att bokcirkla om. Vi i cirkeln var väl ganska eniga om att en av styrkorna med den var att den var så öppen för alternativ, öppen för tolkningar och man kan ju inte annat säga än att det är ett gott betyg att en roman går att samtala om i timme efter timme och ändå får man inte sagt allt. Och absolut inte förstått allt. 

Blir det fler bokcirklar på Litteraturhuset så rekommenderar jag alla att hänga på. Vill man höra Johannes Anyuru själv berätta om sin bok så kan man boka in fredag den 28 april, då dyker han upp just på Litteraturhusets scen. 

onsdag 19 april 2017

blybröllop - oj vilken roman!

Blybröllop av Sara Paborn blev långhelgens sista lyssning och så mysigt vi hade tillsammans jag och den nästanpensionerade bibliotekarien Irene.

Med bitande humor och en liten extra twist på verkligheten bjuder Paborn på härlig helgläsning. Irene och Horst har varit gifta i mer än 40 år och i den praktiska 70-tals villan med grönt sanitetsporslin och lättskött korkoplastmatta får Irene en dag nog. Hon är trött på att höra Horst kommentarer om allt mellan himmel och jord, trött på att hennes läshörna på vinden har fått ge plats åt hans audiorum där han spisar boogiewoogie och framförallt är hon trött på tristessen i ett kärlekslöst äktenskap.

När hon hittar sin mors gamla blytyngder så får hon en idé - kanske kan hon använda dem för att helt enkelt döda sin man? Bly kan användas till mycket, till sänken, till ammunition men också till blysocker, ett antikt gift. Med hjälp av sina älskade böcker blir Irene en fullfjädrad kemist i jakten på friheten och jag småler mest hela tiden. Jag gillar skarpt hur denna välartade och välordnade kvinna i övre medelåldern bestämmer sig för att bryta sig fri. På köpet får jag hennes reflektioner över arbetet på biblioteket, kärleken till böcker och läsning och en skön "jag skiter i vad folk tycker" mentalitet.

Lättsamt, underhållande och samtidigt tankeväckande. Mycket bra!  

tisdag 18 april 2017

att utveckla självständiga läsare - dynamiskt mindset och undervisningsstrategier

Dynamiskt mindset är på modet och i Sverige har vi främst hört om det samband med professor Torkel Klingberg. Hans bok som kom i höstats heter Hjärna, gener och jävlaranamma. Jag har lyssnat på en pod där han berättade om sin forskning kring barns lärande och motivation. Bland annat samtalar han där om Vektor, den app som utvecklats för att träna upp matematiska förmågor och de kognitiva förmågor som behövs för att stärka förutsättningarna för en positiv matematisk utveckling. Matematik med dynamiskt mindset är en nyutkommen bok kring matematik och äntligen har jag då läst motsvarigheten för läsning: Att utveckla självständiga läsare. Gravcity Goldberg har i sin praktiska handbok konkretiserat det senaste i läsforskning med konkreta tips på hur en förändringsprocess mot ett dynamiskt mindset som innefattar både pedagoger och elever kan gå till.

Forskningen är överens om att en genomtänkt och strukturerad läsundervisning är avgörande för om eleverna skall få med sig den läskompetens som de behöver för att klara av skolans och småningom samhällets krav. Det är i slutändan eleverna som måste bli aktiva och ansvarstagande läsare och Goldberg visar i sin bok på ett antal modeller som syftar till att stötta lärare i att ge alla elever de stöd de behöver för att utvecklas mot att bli självständiga läsare. Eleverna ska få tilltro till sin egen läsförmåga trots att det kan finnas hinder på vägen. Kapitlen är korta och varvar teori och praktik och systematiskt går Goldberg igenom de fyra modeller som hon menar kan användas för att stötta eleverna i deras utveckling. Hon menar att läraren ska växla mellan att vara Utforskare (och kartläggare) av elevernas läsprocesser, Spegel (återkoppla till eleverna så att de stärks i tilltro på sin förmåga), Förebild och modellera hur en god läsare gör samt Mentor som påvisar och lässtrategier och skapar upplevelser för eleven som gör att den vågar pröva något nytt.

Jag har läst valda delar av den här boken flera gånger under det gångna lovet och där finns många trådar som jag skulle vilja nysta vidare i. I visst mått är det en mycket amerikans bok, allt är kanske inte tillämpbart rakt av i vår svenska skola men jag håller fullständigt med i att vi behöver öka tilltron till elevernas vilja att lära och ta ansvar för sitt lärande. Mer ansvar och tydliga stödstrukturer som gör att eleven kan bli allt mer självständig i sitt läsande är absolut nödvändigt om vi ska utbilda kompetenta läsare. Jag upplever ibland att läsundervisningen lämnar eleverna allt för ensamma med sin tystläsningsbok och det måste vi som undervisar komma ifrån. Barbro Westlunds Att undervisa i läsförståelse är fortfarande det bästa jag läst men som komplement till den passar Att utveckla självständiga läsare riktigt bra. 

måndag 17 april 2017

trädens hemliga liv - en bok som förändrar din skogspromenad

Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben är en bok som jag aldrig skulle ha läst om den inte hade varit med i en av Spanarnas spaningar. Undertiteln till den här boken är: Vad dom tänker, hur dom pratar - en värld du inte visste fanns.  Wohlleben presenterar i korta små kapitel fakta från olika typer av forskning länkat samman med sina egna erfarenheter som skogsvaktare i Tyskland under mer än 30 år och det han presenterar låter på många sätt revolutionerande. Om hans teser stämmer fullt ut, jag är inte människa nog att kontrollera hans källor osv, så har skogens träd både sätt att samarbeta mot faror, gemensamma strategier för fortplantning och ett skyddsnät där de hjälper varandra i svåra tider. Utöver det så skapar träden på jorden ekosystem som skapar förutsättningar för många andra arter i både flora och fauna, ovan och under jord. Att t ex svamparna lever i symbios med trädens rötter är känt för alla kantarellplockare men att de också spelar en betydande all för trädens vällevnad var nytt för mig.

Det här är en spännande faktabok som är skriven i en lättsam form och man kan inte låta bli att berätta om innehållet för alla man möter, det är en bok som förändrar din skogspromenad för alltid. När du vet mer om trädens hemliga liv blir sig inte längre likt ...

Välkommen till veckans tema på Kulturkollo som är Grönt är skönt! 

söndag 16 april 2017

ditt liv och mitt - Majgull Axelsson

Ditt liv och mitt är Majgull Axelssons nya roman. Den landade i min ljudboksapp häromdagen och eftersom jag inte kan hitta något recensionsdatum på Brombergs hemsida så antar jag att det är OK att skriva om den ...

Märit sitter på tåget, hon är på väg för att fira sin sjuttioårsdag i Norrköping. Hennes tvillingbror bor kvar i barndomshemmet och hans fru har anmodat alla att komma till de båda syskonens högtidsdag. När tåget stannar på Lunds central tar Märit sin packning, stiger av. Hon vill återse den stad som hon inte besökt på mer än 50 år och mest av allt vill hon besöka massgraven där hennes bror ligger begravd. Han var under sina sista år i livet intagen på Vipeholm, anstalten för särskilt besvärliga sinneslöa och under dygnet i Lund hinner Märit reflektera över sin uppväxt i familjen där storebror Lars var av en annan sort. Som en kommentator till sitt liv har också Märit rösten i sitt huvud, de var egentligen trillingar som föddes då för 70 år sedan men en av flickorna föddes med navelsträngen runt halsen och överlevde inte. Den döda systern håller nu Marit sällskap och ger henne allehanda råd som hon inte bett om. Märit har hela sitt liv försökt att trycka tillbaka systerns röst och med åldern har det blivit allt svårare. Hon vill ju för allt i världen inte bli betraktad som tokig, det arvet vill hon inte släppa fram.

Med sin nya roman skildrar Majgull Axelsson delvis samma tid som hon gjorde i Jag heter inte Miriam, det är ett framväxande folkhem som inte har plats för alla sorter och i Ditt liv och mitt förstärker Axelsson genom att infoga citat från Alva Myrdal som berör just inställningen till människor som inte var produktiva och värdiga att reproducera sig i landet Sverige. Märit är exemplet på arbetarflickan som genom hårt arbete lyckas ta sig fram i livet och hennes bror Lars är en av dem som samhället ratade. Det är ganska få bilder inifrån anstalten men det som skildras därifrån är helt horribelt. Med tanke på hur grundlig Majgull Axelsson brukar vara i sin research så tror jag att förhållandena på anstalterna inte är överdrivet omänskligt beskrivna, och precis som samhällets behandling av romerna är en skamfläck så är omhändertagandet av psykiskt sjuka och utvecklingsstörda det. Axelsson har helt klart haft ett ärende med sin roman och då kan det ibland bli svårt att hålla balansen mellan det och själva berättelsen som i det här fallet är en familjeskildring. Jag tycker att hon lyckas med konststycket att hålla sig på den slaka linan och Märit blir genom läsningen verkligen en kvinna som man hejar på. Man vill bara att det ska gå henne väl och det är i dialogerna mellan människorna som den här romanen riktigt lyfter. Mycket bra!

Sedan ska jag säga att jag lyssnat på den i inläsning av Katarina Ewerlöf och det kan ju göra vem som helst småtokig. Jag gillar absolut inte hennes sätt att läsa in böcker och jag är förvånad över att hon är  så ofta anlitad, det blir alldeles för mycket teater när hon läser. Man kan man nu inte vänta på pappersexemplaret så kan man nu inte.

Jag läste nyligen Nerverna som behandlar lite samma tema om man vill läsa mer om hur folkhemmet hanterade de som inte passade in i mallen. Det är både fin skönlitteratur men också bästa sortens historieskildringar och genom att lästa känna huvudpersonerna så lär man sig mycket om både vårt samhälle och sig själv. Kan inte bli bättre!

fredag 14 april 2017

stay with me - nigeriansk debut som lovar mer!

Stay with me av Ayòbámi Adébáyò är en roman som jag valde att läsa i påsken. Mest för att den var så väldigt gul och det skulle liksom passa bra men också för att den nominerats för det fina litterära priset Baileys Women's Prize for Fiction. I listan över nominerade kan man var säkert på att hitta fin läsning. Så också denna gång.

Jag förflyttas till Nigeria, berättelsen börjar och slutar i nutid men det mesta av handlingen är förlagd under 80-talet då Nigera skakades av flera statskupper. Det oroliga läget i landet ligger som en fond till historien om Yejide och Akin, det unga paret som trots att de varit gifta flera år inte blivit gravida. De har framgångsrika karriärer och fina utbildningar, bor i en vacker lägenhet men det räcker inte. En kvinnas uppgift är att föda barn och en mans uppgift är att försörja familjen. Släktingar och vänner föreslår diverse olika medikamenter och till slut är Yejide så desperat att hon låter sig tas med till en helig man som skall genomföra mirakel. Inget annat händer än att hon blir skengravid och det krävs helt andra sätt för att hon så småningom skall föda tre barn. Barnen lider dock av en sällsynt genetisk sjukdom och när det uppdagas kan sanningen om familjen inte längre döljas.

Det här är på många vis en kärleksroman, den handlar om hur det unga parets kärlek trots alla motgångar, den oreserverade kärleken till det första barnet och också om kärleken mellan Yejide och hennes far. Hon blir tidigt moderslös och hon växer upp tillsammans med faderns yngre fruar, alltid utanför, alltid vid sidan av. Därför blir tanken på att bilda en egen familj så viktig för henne, så viktig att den överskuggar allt. Det är också en roman där kärleken till berättandet lyser igenom. Ordspråk, gåtor och sedelärande sagor är det arv som de vill ge vidare till sina barn men det kräver mod att våga tro på att barnen skall överleva. Den lilla flickan som föds som nummer tre får namnet Rotimi som betyder stanna kvar och det är därifrån romanen fått sin titel.

Utan att avslöja allt för mycket om handlingen så tänker jag att det här är en väldigt spännande roman att läsa och reflektera över könsroller och vilka förväntningar som finns på män respektive kvinnor. Vi lever inte i Nigeria och det är inte längre 80-tal men visst kan många reflektioner kring förväntningar på familjeliv och vad som krävs för att vara lyckad appliceras också nu och här.

Adébáyò är en ung författare från Lagos och Stay with me är hennes debutroman. Hon har tidigare fått noveller publicerade och det där mellantinget mellan en tight novellsamling och en fullödig roman som jag känner igen hos NoViolet Bulawayos Vi behöver nya namn eller En dag skall jag skriva om den här platsen  av Binyawanga Wainaina finns också i Stay with me. Jag tycker att den som roman betraktat är lite spretig men jag ser att nästan varje kapitel skulle kunna lyftas ut och läsas som en enskild novell, det är både en styrka och en svaghet. Jag väljer att se det som en styrka den här gången men jag skulle gärna läsa mycket mer av Adébáyò och gärna då en roman med ett tydligt flöde där texten går från A till B utan att man hela tiden får börja om i läsandet vid varje nytt kapitel.

Undras om något svensk förlag har snott åt sig den här romanen? Jag tror att den skulle passa utmärkt hos både storförlagen eller varför inte i Tranans eller Leopards utgivning. Anse er tipsade alla förlagsfolk därute ...

onsdag 12 april 2017

lakritsens dag!



Läser att det är lakritsens dag idag. På mitt bord vänta de godaste äggen av dem alla.
Just de här är direktimporterade men webbshoppen är fin, mycket fin! 
Jag kan äta en burk om dagen - lätt! 

inland - omänskligt och iskallt


Inlandet är mörkt, omänskligt och iskallt och Sam Berger och Molly Blom befinner sig på en plats där  täckningen är obefintlig. Snön ligger vit och endast ett par satelliter passerar varje dygn. De gömmer sig, efter att deras före detta kollega mördats vet de inte vem som är vän eller fiende. På Mollys satellittelefon blir de kontaktade av en gammal kollega, kan de helt utanför polisens radar besöka en rättshaverist som bor nästgårds där i Inlandet? Det är en ung kvinna som påstår sig vara förföljd och i det brev hon skickat så finns det ingående information om ett mordfall som Berger varit med och löst.  Finns där någon sanning i de nya uppgifterna, är det då kanske fel mördare som dömts den gången för länge sedan och går då mördaren faktiskt lös? 

Vilken grymt spännande deckare Inland är! Gårdagen ägnades åt trädgårdsarbete, iordningställande av uteplatser och ett gäng pokenader och när mörkret la sig över sommarstugan så hade jag bara någon timme kvar av lyssnande. Jag lyssnar aldrig på deckare när det är mörkt för jag är patologiskt mörkrädd, och i den här deckaren finns det mycket som lurar i mörkret. Jag lovar. 

Alltså fick jag vänta med upplösningen tills idag ... 

Anse er tipsade om årets bästa påskekrim! Eller ja, Syndfloder är också fantastiskt bra men den kräver nästan att man läst alla de tidigare böckerna för att riktigt funka, Inland kan man läsa fristående och visst kan det vara bra att ha läst Utmarker innan men absolut inget krav. Om den skrev jag, apropå att vi har tiden som tema på Kulturkollo den här veckan:

Tiden spelar en stor roll för handlingen och jag gillar sådana detaljer som att ett urverk på sätt och vis har huvudrollen i den här historien. Hantverket i berättelsen är så välgjort och de olika delarna passar in i varandra som i det exklusivaste ur, samtidigt är inget i berättandet mekaniskt. Snyggt!

Ni hör! Läs nu Arne Dahl i påsk! 

tisdag 11 april 2017

bokcirkel om De kommer att drunkna i sina mödrars tårar - tillfälle två

I går var det andra träffen för bokcirkeln som ordnades i Litteraturhusets regi. På något vis var det nästan konstigt att träffas och samtala om en roman som handlade om ett terrordåd och verkligheten kom oss mycket nära. Säkert har många läst Anyurus text i DN  som uppmanar oss att fortsätta drömma, att mötas med öppenhet och mänsklighet och texten i DN är skriven på ett sådant vis att den skulle kunna ingått i romanen. Det finns något i tonen, i tilltalet som liknar De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.  Och kvällens första och största fråga var huruvida författaren har något ärende med den här romanen?

Vill han med sin komplexa form understryka komplexiteten i frågorna om vilka som blir terrorister? Vill han med sin roman presentera en mer nyanserad och versatil bild av islam än den som vi vanligen läser om här i Sverige eller vill han het enkelt genom att skriva boken reda ut "författarens" hållning till vilket Sverige han vill att hans dotter skall växa upp i?

Vi i cirkeln var inte eniga, ett man kan vara enig om är att det är en roman som väcker många frågor. Frågan är om det är viktigt att få alla svar? Kanske var författarens ärende att få oss att tänka ett extra varv, reflektera över hur vårt samhälle ser ut och hur vi vill forma det tillsammans i framtiden. Det finns uppenbarligen olika sätt att ta sig an texten, med närläsning där man försöker förstå hur allt hänger ihop eller med flyta-med-och-uppleva-språket som ytterligheter. För min egen del så insåg jag att jag kanske inte läst allt som de andra, vissa saker hade jag missuppfattat och annat hade jag tänkt på i ganska egna spår. Jag såg från ganska tidigt i boken flickan som en slags profet eller ängel som hade fått i uppdrag att resa i tiden, ställa saker till rätta och berätta. Huruvida hon då var psykiskt sjuk eller inte tänkte jag inte så mycket på. Det färgade nog min läsning ordentligt och kanske missade jag andra tolkningar på vägen eftersom jag trodde mig ha listat ut grejen.

Torsdag den 20 april är det kritikersalon, då kommer vi i bokcirkeln vara där och lyssna på när proffsen diskuterar samma text som vi ägnat tre timmars samtal åt. Det blir spännande.

Stort tack till alla cirkeldeltagare och särskilt till Malin Lindroth som var eminent cirkelledare. 

dåliga nyheter - en smått absurd läsning


Dåliga nyheter är den andra boken (av fem) där Edward St Aubyn berättar om Patrick Melrose och hans liv i uppväxtens skugga. I Glöm det skildras den femårige pojkens ensamma liv när vuxenvärlden är upptagen med annat och de sadistiska övergrepp han utsätts för av sin far. De dåliga nyheter som Patrick i dryga tjugoårsåldern nås av är att hans far har dött och att han måste åka till NY för att ta hand om hans kremering. Patrick har inte haft någon kontakt med sin far och är starkt narkotikaberoende, han inser ändå att faderns död kanske är det som kan läka honom och göra honom fri att leva ett värdigt liv. En sanning som är så svår att hantera att den här romanen i stort sett är en enda jakt på droger, hallucinatoriska skildringar av rus och en snabb spiral mot överdosen. Sprutan är symbolen för det som skall skada men också trösta och jag måste erkänna att lyssningen av den här boken blev smått absurd. 

Samtidigt som jag under min söndag promenerade långt för att se magnoliornas prakt, fångade pokémon och såg tungt beväpnade poliser i både piketer och på gatorna så hade jag alltså den här boken i öronen. Plötsligt var det lite svårt att uppbringa någon empati för den här överklasspojken som gör sitt bästa för att ta livet av sig. Hans privilegierade liv med ett arv som väntar och ständiga drogrus blev liksom ganska oväsentligt. Inte för att det här är en dåligt skriven roman utan för att det var helt enkelt en olämplig tidpunkt att lyssna till den. 

Jag kommer säkert att lyssna vidare till den här serien, troligen lagom till sommarsemestern. Då passar nog del tre som heter Visst hopp. 

måndag 10 april 2017

synd - de sju dödssynderna med Elin Lucassis vassa penna


Ännu en signerad bok har landat i min låda och med Elin Lucassis Synd har förlaget hittat helt rätt. Jag sträckläste den fantastiskt roliga och mycket vassa boken på en kväll och jag vet att dottern kommer att göra det samma när vi ses på påsk. Välformulerade texter, utmanade teckningar och tankeväckande feministiska budskap som framförs med en härlig humor. Hon ägnar sig här åt top of the line-synderna, de sju dödssynderna högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja. 

De avhandlas i var sin kapitel och inledningen reder ut begreppen synd, skuld och skam. En hel del av serierna landar precis i samtiden och många av dem kommenterar ständigt aktuella ämnen som jämlikhet mellan könen, kroppsuppfattning och hur olika förutsättningar människor har beroende på var de råkar födas. Jag skulle vilja visa massor av bilder från den här härliga boken men det vore inte alls OK så därför hoppas jag att ni köper, lånar och läser! 

Bara gör't!

Under tiden så ska jag gå och ordna med mitt klimakteriekalas :-) 


söndag 9 april 2017

klass - en roman om vilsenhet

Klass av Elise Karlsson är en roman om att inte riktigt känna sig hemma någonstans.

Vet vem du är! uppmanas huvudpersonen Hélène vid flera tillfällen i den här romanen och allt eftersom tiden går så börjar hon sakta finna ut  både varifrån hon kommit och vart hon vill komma.

Hélène är litteraturstudent på universitetet och umgås mest med sin pojkvän Richard som bor i villa i Bromma. De gamla vännerna från Rinkeby har hon glidit ifrån, trots att hon fortfarande bor kvar i sitt flickrum och passerar centrum varje dag. På lektionerna är hon tyst men hennes styrka är skrivandet, hon kan uttrycka sig väl och siktar på en doktorandtjänst.

När hennes högstadielärare Mona, som nu jobbar på institutionen, berättar att hon har skrivit en roman som ska skildra förorten där hon arbetat en termin blir Hélène och hennes vän från grundskoletiden både arga och upprörda. Vem har rätt till förortens berättelse? Är det en medelålders, medelklasskvinna som ska berätta om hur det är? Hur det var? De bestämmer sig för att skriva ned sin verklighet och skrivandet av manuset till deras bok hjälper Hélène att sakta hitta sin egen väg.

I min läsning finns det många skildringar av unga människor som är vilsna mellan uppväxtens arbetarklass och vuxenvärldens medelklass men det här är den första romanen som jag läser som handlar om en huvudperson från förorten. Hélène är en alldeles vanlig ung tjej från ett miljonprogrammet som tagit sig fram genom att plugga och arbeta hårt och som är på god väg att kvala in i akademikervärlden. Hon hör inte hemma där, men hon hör inte heller hemma i den förort som hon vuxit upp och den känslan tänker jag är lätt att identifiera sig med för många oavsett om man former från förort eller landsbygd. Mattias Edvardssons roman Där framtidens fötter vandrar och Sara Beischers Det finns råttor överallt utom på Antarktis är några som jag läst det senaste. Och så förstås böckerna om Miira. Kanske kommer det snart en tredje roman om Eija Hetikivi Olssons Miira där hon tar sig till universitetet? Hoppas det!

Önskar Hélène allt gott i framtiden, hoppas att hon skriver klart sitt manus och får det antaget. Är det något som jag önskar och hoppas så är det att den välutbildade medelklassens välmenta approprierande och tillrättaläggande av människors upplevelser med andra erfarenheter bara upphör. Elise Karlsson är uppvuxen i orten, hon har i min värld mandat att skildra inifrån. Hetekivi Olsson är uppvuxen i orten, hon vet vad hon skriver om. Det ger romanerna en äkthet som känns ända in i märgen- 

lördag 8 april 2017

så här upphör världen - Philip Teir

Så här upphör världen är Philip Teirs andra roman och måhända tar jag en lite för enkel och billig väg när jag redan innan läsningen associerar till Tove Jansson och hennes böcker där en annalkande katastrof alltid lurar i fonden. I Toves värld så var det atomkriget och i Teirs är det klimathotet. Precis som i Pappan och havet så bestämmer sig Philip Teirs lilla kärnfamiljen att bryta upp från det invanda och återvända till barndomens trygga sommarstuga vid havet och leva en sommar i äventyr. Pappa Erik drömmer om en sommar med metspön och kortspel, mamma Julia vill få tid ro att skriva på sin roman - odla sina rosor - och de två tweeniesbarnen får mest hänga med. När de anländer till den bedagade stugan vid Österbottens kust är sig inte mycket likt, glansbilden av en lycklig kärnfamilj på två månader sommarviste får snabbt sprickor likt ett fotografi där bilden vikts för många gånger. I källaren stiger det illaluktande vattnet och i skogen hänger ett älgkadaver, havet är både skrämmande och till tröst. Grannhusen befolkas av en sekt som förbereder sig för jordens undergång och på verandan sitter Erik och dricker rom. Hela tiden väntar man på att Kometen ska komma,  katastrofen skall drabba. Romanen har sitt namn från en T.S. Eliot dikt och i den kommer jordens undergång "not with a bang but a wimper" och läsningen lämnar mig nästan lite besviken. Var det bara det här? Blev det inte mer?

Oj, så gärna jag hade velat älska den här romanen men det är något som fattas, något som gör att jag inte tar den fullt ut till mitt hjärta. Det kan vara så att jag inte fäster mig tillräckligt vid Erik och Julia och deras livskris, eller så är det så att den här Aniara-sekten bara blir för mycket, eller så är det något annat. Just nu oklart vad.

Det är hos de två barnen, Anton som är 10 och Alice som ska fylla 13, som jag dröjer mig kvar. Skildringen av hur de bara får följa med på den här resan som de vuxna företar för att måhända undvika en kommande katastrof i deras äktenskap, är så där mittemellanvuxenochbarnunderbar. Alice finner en vän i grannpojken Leo och den första förälskelsen drabbar henne, Anton tittar storögt på sin föräldrar och deras vänner och går sedan nästa dag iväg för att fånga grodyngel. Han stannar i sin barnavärld och det är så gott. Jag är också mycket förtjust i Teirs sätt att gestalta miljöerna, jag kan se och uppleva, jag kan befinna mig på plats och det är delvis också miljöerna som gör att jag återvänder till Tove Janssons muminuniversum. Det och det finlandsvenska språket som är så likt vårt och ändå har en egen ton, en egen röst, en särskild klang.


fredag 7 april 2017

i trädgården hörs andra ekon

Jag sitter med öppen balkongdörr och hör koltrastens vackra sång som tävlar med ljudet av helikoptrar. Också här i Göteborg är det en ovanligt sorglig fredagskväll och då passar Göran Greiders underbara bok I trädgården hörs andra ekon så fint att läsa. 




Jag ska spara mig och skriva en riktig text om den snart men tills dess så måste jag bara säga - läs, läs, läs! 


april - den grymmaste månaden?


APRIL is the cruellest month, breeding 
Lilacs out of the dead land, mixing 
Memory and desire, stirring 
Dull roots with spring rain. 
Winter kept us warm, covering         5
Earth in forgetful snow, feeding 
A little life with dried tubers. 
Summer surprised us, coming over the Starnbergersee 
With a shower of rain; we stopped in the colonnade, 
And went on in sunlight, into the Hofgarten,  10
And drank coffee, and talked for an hour.

T.S. Eliots dikt kommer för mig varje april. The Waste Land beskriver det så bra, den där känslan när man förväntas vakna till liv och lägga vintern bakom sig. Varje år överraskas man av ljuset och så underbart det är att få sitta och dricka kaffe, och tala i timmar. Om man inte är allergiker förstås. Jag har haft en tung pollenperiod den här våren och känslan av att gå omkring avtrubbad försvinner inte. Nog med gnäll, den här helgen skall sommaren överraska oss enligt prognoserna. Låt oss gå ut i solskenet! Och läsa en eller annan bok! 

onsdag 5 april 2017

nja Harry - nu ger jag upp!

Hypen är total! Norge håller kvällsöppet i boklådorna och miljoner av böcker är förhandsbokade. Det är äntligen dags för en ny Harry Hole-deckare!

Jag bläddrade fram den som ljudbok och såg att den var drygt 20 timmar lång, bara det avskräcker mig. Men så är det ändå en ny del i en älskad deckarserie och jag gillar ju det där att återkomma till karaktärer. Harry Hole är väl inte en särdeles älskvärd man om man får vara ärlig men jag har gillat de råa och psykologiskt otäcka tidigare böckerna så jag började således lyssna. Nu har det gått tolv timmar och jag har somnat ett antal gånger. Ämnet med vampyrister intresserar mig inte alls, Harrys liv inte heller och faktiskt så kommer jag att stoppa här. Åtta timmar till bara för att är åtta timmar för mycket.

Kanske har jag ändrat min smak, eller så har Jo Nesbös böcker ändrat inriktning men Törst passade mig inte alls. 

måndag 3 april 2017

dags för den korta listan!



En av de litterära priser som jag följer med stort intresse är Baileys Women's Prize for Fiction. Idag var det dags att presentera den kort listan. Kriterierna för att bli nominerad är att det är en roman, boken är skriven av en kvinna, att den skrivits på engelska och att den är nyutkommen i Storbritannien. Alla genrer är välkomna och bidrag från alla världsdelar uppmuntras. Översättningar är dock inte tillåtna. 

Idag var det så dags att få reda på vilka som tagit sig vidare till den korta listan. Jag brukar alltid försöka läsa ett par av de nominerade och de jag har att läsa och tycka till om i år är:

The shortlisted books are as follows:
Stay With Me by Ayọ̀bámi Adébáyọ̀̀
The Power  Naomi Alderman
The Dark Circle by Linda Grant
The Sport of Kings by C.E. Morgan
First Love by Gwendoline Riley
Do Not Say We Have Nothing by Madeleine Thien
This year’s judges now have the unenviable task of choosing the winner from these six brilliant books, which will be revealed at an awards ceremony hosted in the Clore Ballroom at the Royal Festival Hall on 7 June 2017.


söndag 2 april 2017

tema Sydkusten avslutas med Köpenhamn bakom portarna



Har man lust på att upptäcka Köpenhamn på ett nytt sätt så ska man förbereda sig genom att läsa den fina Köpenhamn bakom portarna. Jag fick den tillsänd mig från förlaget och det var perfekt läsning innan mitt Köpenhamnsbesök i helgen. Jag säger innan, för det är en rejält tung bok så det är inte att tänka på att ta den med på vandring i staden. Isabel Andersson guidar oss genom stadens historia med hjälp av både spännande text och vackra bilder. Det är stadens bebyggelse som är i fokus men som alltid när man kikar på byggnader så handlar det då också om människornas liv och sysslor i husen och på gårdarna.  På vår promenad genom staden igår så såg vi flera av de portar in till gömda gårdar och trädgårdar som beskrivs så fint i boken men ingen av dem var öppen och vi vågade inte känna på dem för att se om det gick att gå in. Kanske var vi onödigt försiktiga? 

Oavsett om man verkligen tar en tur till Köpenhamn eller inte så är det här en bok helt i min smak, vackra bilder och informativa texter som samtidigt är personliga. Historia beskriven genom byggnader, dörrar och gårdar. Riktigt fint!

den sista kvinnan - en relationsroman från Island

Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir är romanen om Maria som blir lämnad av sin make Flóki strax innan tolvslaget en nyårsafton. Han deklarerar att hon är kvinnan i hans liv men att nu är det dags att inleda det nya året på ett ärligare sätt. Han har träffat en man som han vill leva sitt liv med. Tvillingarna som paret har tillsammans ska han förstås sörja för men Maria är den sista kvinnan som han tänker sig att älska, och älska med.

I undervåningen till Maria och Flókis hem bor den kortväxta Perla som försörjer sig som författare och relationskonsult och hon blir en  trogen vän de närmsta veckorna. Som om uppbrottet från maken inte skulle vara nog, så får Maria också vetskap om sin biologiske far, det inträffar dödsfall och annat livsomvälvande. Perla konstaterar krasst att om det här skulle vara en roman så skulle man inte tycka att det vore trovärdigt ... Just de meta-delarna av den här berättelsen där författaren kommenterar händelserna och styr karaktärernas liv både gillar jag och tycker är lite smått tröttsamma. Kanske är det just det som gör att romanen sticker ut en smula från det vanliga men samtidigt så känns de onödigt konstruerade. Feelgood med magiska inslag kanske kan passa som genre?

Jag tycker annars mycket om Ólafsdóttirs sätt att skriva, hon förmedlar känslor till läsaren som är lätta att leva sig in i och samtidigt finns där en blandning av glimtar av vardagsliv. Jag har tidigare läst Rosa candida och jag kan bara konstatera att jag kan förstå att hennes böcker är mycket populära och lästa. Det är lättsamt med svärta, vardagsnära med en extra twist.

lördag 1 april 2017

en vårtur - söderut, söderut!

Dottern har snart studerat klart i Lund och flyttlasset ska packas. Då gäller det att carpa Malmö och Köpenhamn rejält de sista veckorna. Mina souvenirer från Danmark blev ätbara, jag älskar Johan Bulow-lakrits! Botanisk have, Rosenborgs slott och den lilla havfrue var fina upplevelser, och vi mötte våren! Varmt och helt bedårande!






fredag 31 mars 2017

gingarderoben - Leslie Jamison


Leslie Jamison besökte Sverige i samband med Umeås Littfest och gjorde förstås då ett helt gäng media. När hon var på babel satt jag som på nålar, tänk om hon svimmar av syrebrist? Orden sprutade ut ur henne och det var nästan så att jag glömde att lyssna på innehållet i intervjun bara för att jag var så fascinerad av hennes svada ...  När jag faktiskt lyckades lyssna till vad hon sa så hörde jag henne tala om sin roman Gingarderoben på ett sådant vis att jag ville läsa på studs. Stella är någonstans mellan 20 och 30, bor i NY och jobbar på karriären. När hennes mormor blir allt skröpligare bestämmer sig Stella för att ta hand om henne och så börjar romanen som handlar om tre generationer kvinnor som genom sina omsorger om andra fått bekräftelse och känt sig behövda. Strax innan Stellas mormor Lucy dör berättar hon att det finns en moster som bor någonstans i öknen i Nevada, Matilda. Tilly som hon också kallas, rymde från sin familj som tonåring och har sedan dess inte hörts av. Stella beger sig iväg till trailerparken i Nevada för att meddela att Lucy är död och möts av en spillra till människa. 

Livet har farit hårt fram med Tilly och kanske, kanske kan hon börja om om hon flyttar till sin son i SF? Stella bestämmer sig för att följa sin moster, de packar en flyttbil och resan i att också finna sig själv fortsätter för Stella. Vad är det som skapar mening i livet, räcker det att helhjärtat ta hand om andra eller behöver man kanske börja med att ta hand om sig själv? 

För mig var det här en helt oväntad och mycket fin läsning. I texten fanns inget av det forcerade tilltalet som skrämde mig i intervjuerna med Jamison, bara en berättelse som var lätt att identifiera sig med, gav mycket att fundera över och dessutom var underhållande på ett smart sätt. Dessutom tyckte jag att det var en skildring av San Fransisco som jag kunde känna igen mig i, den där kontrasten mellan de pastellfärgade husen i medelklassområdena befolkade av människor med yogamattor över axeln och de hemlösa, ofta påverkade människorna i Down Town. Det här är Jamisons debutroman och säkert kommer vi att kunna läsa mycket mer av henne i framtiden!



torsdag 30 mars 2017

det du inte vet - årets Maria Wern

En ny del i Anna Janssons deckarserie om Maria Wern är ett troget vårtecken och jag brukar ofta lyssna eller läsa dem i samband med påskledighet. Nu är påsken sen och behovet var pockande av lättsamt lyssnande efter flera veckor av smått hysteriskt jobbande så då var det givet - Det du inte vet hamnade i min telefon. Det är sommar på Gotland och Maria har köpt ett sommarhus, redan samma vecka som de flyttar in blir de bjudna på fest grannskapet. I samband med festen utbryter en explosionsartad brand där en man omkommer och snart försvinner också en ung kvinna spårlöst. Vad är det som händer i Åminne? Har händelserna att göra med den eventuella utvinningen av olja som är på gång? 
Jag tänker mig att serien om Maria Wern är en sådan som man har allra mest behållning av om man läser dem alla i rätt ordning och kanske med ungefär ett års mellanrum. Man ska längta lite efter att återse de gotländska miljöerna och man ska börja fundera lite kring hur karaktärerna har det nuförtiden. Läser man dem för tätt eller lösryckt så kan jag tänka mig att det mest blir känslan av ganska slätstruken dussindeckare men för mig så funkar den här serien mycket bra. Lättsamt, lite lagom samtidsproblem invävt, ganska mycket personliga relationer för polisgänget och lagom blandning av spänning och känslor. Alldeles lagom som lyssnarbok på vagnen och som trevlig sällskap på pokenaden. Gött!  

onsdag 29 mars 2017

vi skriver vidare - glad och ledsen

Tänka sig vad man kan göra med en stor påse mc-donaldsdjur i en skola. De kan plockas fram i de mest skiftande uppgifter och idag var det dags att jobba med skrivandet ännu en gång i klass 1. Eftersom tema känslor är högaktuellt så blev det så att vi satte oss i ringen på mattan och i min påse hade jag en zebra. Vi samtalade om vad som skulle kunna göra zebran riktigt ledsen och rädd och vad skulle göra den lycklig och glad?

Efter det var det dags att tömma ut påsens innehåll på mattan, alla barn valde ett gosedjur och så fick de skriva en text om vad som gör just den här gosisen ledsen och rädd och vad som för den lycklig och glad. Vi tränar på att få till meningar med stor bokstav och punkt, att använda mellanrum mellan orden och att så mycket som möjligt använda små bokstäver. För många går det riktigt bra så här i mars, andra har utvecklats mycket men är inte riktigt där. Alla skrev en text och alla tyckte uppgiften var spännande - lust att skriva är liksom en av förutsättningarna för att det ska bli ett skrivsug. På fredag ska vi gå på teater för att se en pjäs om känslor och nästa veckas uppgift knyter förstås då an till det. Jag hoppas att vi får fotografera på pjäsen - bildstöd och elevnära uppgifter är absolut nödvändigt för många av eleverna. 






i vårens tid


Jag åker förbi Stampens kyrkogård två gånger per dag och alltid så ser jag porten som uppmanar oss att tänka på döden. 
Nu finns där en ny skylt på grinden bredvid. Tänk på livet!