onsdag 18 oktober 2017

Inför Sthlm Lit: En kärleksförklaring

Repris från torsdag 12 januari 2012 med anledning av Ida Lindes medverkan vid Stockholm Literature nästa helg. 

en kärleksförklaring

Inte uppe på ett berg men väl i en rymdkapsel sitter Silje och Sontag. De två systrarna som på jorden ännu inte hittat sitt hem gör ett försök att som kosmonauter skaffa sig en karta över sin verklighet.  De är utskickade på uppdrag av mänskligheten och de funderar boken igenom på om det är möjligt att ta av hjälmen. Överlever man och hur ser livet ut som väntar? Flickornas mamma är den berömda matematikern som lever ett kringflackande liv där vetenskapen är det viktigaste i livet. Flickorna växer upp hänvisade åt varandra och drömmer om kärlek. Modern konstaterar att "kärleken är händelser som länkas samman av händer" men  de omsorgsfulla händerna saknas i flickornas uppväxt som trots allt älskar sin mamma och någonstans accepterar att de kommer i andra hand. I det ruckliga stationshuset skapar de sin värld där fantasierna och förhoppningarna kommer och går och det är flickornas historia som drabbar mig. Moderns val tycker jag är svåra att försvara, barnens vilsenhet och sköra styrka är rörande.
Ida Linde har skrivit En kärleksförklaring - en poetisk kortroman som utforskar det där som kallas att växa upp och med närmast vetenskapligt språkbruk får jag ta del av en annorlunda och ganska störande text. Som solitärer, som planeter som går i sina elliptiska banor rör sig människorna. Ibland tycks de nästan komma nära varandra och sedan är de ofrånkomligt på väg bort igen. Jag vill veta mer, jag vill förstå, jag vill komma underfund med de här personerna. Och det är omöjligt, bilderna jag får är alltför knappa och det är nog först när jag kan koppla bort den där känslan att vilja förstå som jag kan närma mig den här boken. Eller åtminstonde försöka närma mig. Mycket spännande författare som utmanar min värld. Bra!  



tisdag 17 oktober 2017

Inför Sthlm Lit: Den sista kvinnan

söndag 2 april 2017

den sista kvinnan - en relationsroman från Island

Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir är romanen om Maria som blir lämnad av sin make Flóki strax innan tolvslaget en nyårsafton. Han deklarerar att hon är kvinnan i hans liv men att nu är det dags att inleda det nya året på ett ärligare sätt. Han har träffat en man som han vill leva sitt liv med. Tvillingarna som paret har tillsammans ska han förstås sörja för men Maria är den sista kvinnan som han tänker sig att älska, och älska med.

I undervåningen till Maria och Flókis hem bor den kortväxta Perla som försörjer sig som författare och relationskonsult och hon blir en  trogen vän de närmsta veckorna. Som om uppbrottet från maken inte skulle vara nog, så får Maria också vetskap om sin biologiske far, det inträffar dödsfall och annat livsomvälvande. Perla konstaterar krasst att om det här skulle vara en roman så skulle man inte tycka att det vore trovärdigt ... Just de meta-delarna av den här berättelsen där författaren kommenterar händelserna och styr karaktärernas liv både gillar jag och tycker är lite smått tröttsamma. Kanske är det just det som gör att romanen sticker ut en smula från det vanliga men samtidigt så känns de onödigt konstruerade. Feelgood med magiska inslag kanske kan passa som genre?

Jag tycker annars mycket om Ólafsdóttirs sätt att skriva, hon förmedlar känslor till läsaren som är lätta att leva sig in i och samtidigt finns där en blandning av glimtar av vardagsliv. Jag har tidigare läst Rosa candida och jag kan bara konstatera att jag kan förstå att hennes böcker är mycket populära och lästa. Det är lättsamt med svärta, vardagsnära med en extra twist.



måndag 16 oktober 2017

jordnötter är aldrig fel!

En helt vanlig kladdkaka med en swirl av jordnötssmör.
Ganska, väldigt gott! Sött och salt och crunch och segt.
Allt på en gång.


veckans tema är ...

hår.
Kika in på Kulturkollo för att se vad jag skriver om ämnet idag! 

söndag 15 oktober 2017

babelaktuell: Kidnappningen

Idag gästade Anna Schulze Babel och jag passar på att reprisera min text om Kidnappningen från i somras: 

Kidnappningen - en släktberättelse

Kidnappningen har Anna Schulze gjort det som jag drömmer om att göra någon gång. Hon har grävt i sin egen släktberättelse och skrivit en mycket spännande och gripande bok. Med brev, dagböcker, tidningsartiklar och hopsamlade minnen som bas har Schultze skrivit en fiktiv berättelse om sin fars liv. När Ragnar var 11 kidnappades han av sin mor Daisy och de levde i exil under tre år. Hela uppväxten var präglad av föräldrarnas missämja, eviga förhandlingar om vårdnad och moderns mycket sköra psyke. Någon slags trygghet finns i mormor Adga och sommarhuset på Tyresö och dit längtar Ragnar alltid. Där kan han vara en vanlig lite pojke, med sin mormor får han gå skola och umgås med sin äldre syster Gunilla. Moderns psykiska tillstånd med känslostormar, labila utfall, känslomässig utpressning och ständig aga gör att Ragnar som barn förblir lojal med sin mor. När han själv blir vuxen så låter han inte Anna på något sätt träffa Daisy, han försöker förtvivlat att se till att ge sin dotter en så bra uppväxt som han bara kan. 

Det är mycket spännande att följa generationerna i den här romanen, Daisys uppväxt som präglar henne, Ragnars och Annas och någonstans så finns där en hoppfullhet, onda cirklar kan brytas även om det innebär att man måste helt utesluta släktingar från sitt liv. Romanen diskuterar också utsatthet, hur värnlösa barn är när de är i klorna på någon som är psykiskt sjuk. Pojken lever kidnappad i Östeuropa strax innan det andra världskriget ska bryta ut och någonstans finns där smaken av fetaost och pinjenötter med honom under hela livet. Han dör när Anna bara är tonåring och hans liv har förblivit en gåta för den enda dottern ända tills hon samlar sig och börjar sortera i dagböcker och brev. Särskilt Daisys dagboksanteckningar är mycket spännande, man får inblick i en människas psyke som jag tolkar som att hon har en borderlinepersonlighet. Man får hoppas att barn som växer upp med psykiskt sjuka föräldrar idag har ett bättre skyddsnät, i Ragnars fall så fanns en stark mormor och en pappa som stred för vårdnad men alla barn har inte vuxna som värnar dem. Det gör ont att tänka på. 

Jag har tidigare läst Anna Schultzes böcker och tyckt mycket om Att ringa Clara och Vårt gemensamma liv och Kidnappningen är minst lika bra som de tidigare. Det blir ju alltid speciellt när en författar håller sig såpass nära dokumentären som Schulze gör men hon klarar det mycket bra. Nyligen läste jag Hilma om konstnären Hilma af Klint och de liknar varandra på så sätt. Någon slags dokumentärromaner är de båda, mycket läsvärda är de båda. 

höstvackert på Gunnebo


lördag 14 oktober 2017

glöm inte att läsa Hägern!


Egentligen tror jag att jag aldrig riktigt åkte. Jag har dragit med mig byn, orörd. Min ungdoms by, inte den som jag kom tillbaka till för att bo i.
Om bara en dryg vecka börjar vårt samtal om den fina lilla pärlan Hägern av Lise Tremblay inne på Kulturollo läser.  Den har med sina fem korta novelliknande kapitel ett språk och en ton som går rakt in i en landsbygdstjejs hjärta. Den handlar om att flytta bort, flytta hem eller liksom bli kvar. Livet i en bygd som lever upp de korta perioderna när jaktsäsongen och fågelskåningen drar dit turister och sommargästerna är både en försörjning och ett hot mot den invanda tryggheten.

Hoppas många läser och hoppas många vill diskutera med oss!



fredag 13 oktober 2017

barnvagnsblues - Ester Roxberg

Hettan ligger som ett lock över Stockholm och på skuggsidan går Agnes med sin barnvagn. Hon har sin lilla dotter i vagnen och hela dagen att fördriva, de andra mammorna på öppna förskolan orkar hon bara inte med och det är för varmt för att vara ute. Och för ensamt för att vara hemma. I ensamheten väntar oron för att göra fel som mamma, väntan på pappan som aldrig kommer och känslan av att vara fången i en kvinnoroll som inte alls passar. Agnes känner sig så instängd och uttråkad att till och med den personlige tränaren verkar vara lite intressant. Agnes tar kommando över det som han kan, hon tränar sig smal och hon svälter sig smal. Livet som mamma har hon ännu inte koll på, men sin egen kropp skall hon återta från barnet som nyligen växte där.

I Barnvagnsblues fortsätter Ester Roxberg sitt utforskande av unga människors liv mitt i samtiden. I debuten Antiloper skrev hon om vänskapen mellan två unga flickor som drömde om att resa bort, komma långt ifrån uppväxtorten, sedan följde Fågelhuset som handlar om livet som praktikant inom kulturbranschen och nu är det dags att skildra föräldraskapet.

Det som är så fint med Roxbergs romaner är att de berättar om ganska vanliga tjejer som är precis som du och jag, de är inte extrema typer utan nästan alldagliga i sina önskningar och drömmar. Agnes, som är huvudpersonen i Barnvagnsblues, är en tjej som många unga mammor skulle kunna identifiera sig med. Livet med ett litet barn är helt olikt det som hon förväntade sig och kanske, kanske undrar hon hur det blev så här. Är hon ens kär i barnets pappa, hur blev livet så mycket vardag plötsligt?

Någonstans så kommer jag att tänka på Karolina Ramqvists Den vita staden när jag läser. Det är Stockholm i extremt väder, det är den unga ensamma mamman som lever i symbios med sitt barn och det är tomheten som inte kan fyllas med hjälp av shopping, träning och svält. De båda romanerna är klart olika men känslan av den undertrycka frustrationen finns där. Frågan som förenar de båda är "hur hamnade jag här"?

torsdag 12 oktober 2017

i väntan

Utanför virvlar höstlöven i stormbyar och regntunga skyar och jag passar på att bjuda en av Tranströmers dikter. På något vis trösterikt att tänka på de där flingorna ...


TRÄDET OCH SKYN
Det går ett träd omkring i regnet,skyndar förbi oss i det skvalande grå.Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnetsom en koltrast i en fruktträdgård.

Då regnet upphör stannar trädet.Det skymtar rakt, stilla i klara nätteri väntan liksom vi på ögonblicketdå snöflingorna slår ut i rymden.

Dikten är förstås Tomas Tranströmers och den är hämtad ur Dikter och Prosa 1954 - 2004

godnattsagor för rebelltjejer - vilken bok!

Godnattsagor för rebelltjejer är ännu en av de böcker som jag läste inför mässan och som inte blivit omskriven här. Nu så - äntligen!

Precis som undertiteln antyder så är det här en textsamling om fantastiska kvinnor/tjejer som kan inspirera unga tjejer eller kanske till och med gamla tanter till att följa sin dröm, vara envisa och inte ge upp utan envetet kämpa för att få göra precis det som de längtar efter. Kvinnliga förebilder från många olika länder och många olika tider samsas här och jag blir genast inspirerad till att bygga en fortbildningsdag på höstlovet kring den här spännande samlingen. Jag tycker mycket om den här sortens texter som är någon slags hybrid mellan fiktion och fakta och jag tänker att de ofta fungerar väldigt bra i undervisningsammanhang. Tidigare har jag arbetat med bilderböcker om t ex Malala och Rosa Parks och nu finns här en stor samling texter om kvinnor från olika delar av samhället. Astronauter, idrottskvinnor, revolutionärer och konstnärer. Musiker, drottningar, författare och modeskapare. Alla ryms de i den här vackert formgivna boken som borde hamna på allas nattygsbord. Jag själv ska absolut ta med mig mitt exemplar till jobbet och väldigt snart försöka genomföra något inspirerande kring den.

100 korta texter som var och en presenterar en extraordinär kvinna, historisk eller nu levande, och dessutom fantastiskt fina illustrationer gjorda av kvinnor från hela världen. Kan man önska sig mer?

Kanske, möjligen att det skulle varit någon mer nordisk kvinna med bland de utvalda. Boken är skriven av italienska journalister och någon övervikt åt italienska och amerikanska tjejer och kvinnor är det helt klart. Samtidigt så har författarna bemödat sig om att ha representation från alla världsdelar och från många historiska epoker. Det kan inte ha varit enkelt att välja ut vilka kvinnors berättelser som skulle vara med, från Norden finns bara Astrid Lindgren representerad och kanske, kanske kunde man klämt in någon ytterligare i den svenska översättningen?

onsdag 11 oktober 2017

ingen rymdentjej men ...

Jag bytte glatt bort mitt inlägg i kulturkollos vecka om rymden. Jag har aldrig gillat att läsa om rymden, aldrig sett alla de där filmerna som många älskar och ser igen och igen. Star Wars alltså - vad är det? Nej tacka vet jag Mork & Mindy. Det var en serie som passade mig. Nano nano!


en vilsen själ - Lövbergaserien fortsätter ut i Europa


En vilsen själ av Göran Redin är del nummer fyra i serien om syskonen Anders, Karin och Erik från Lövberga gård i Östergötland. I den här delen har det blivit 1633 och man får fortsatt följa syskonens öde, tvillingarna Karin och Erik beger sid båda ut i Europa medan Anders, som äldste son, och hans fru Lovisa brukar jorden på släktgården. De väntar ivrigt på ännu ett barn, som de hoppas ska leva och när den lille gossen kommer föds så blir det som ett tecken på att gården skall blomstra och skördarna komma. Men livet är ombytligt och oförutsägbart både för dem och de två syskon som lämnat hemmanet. Karin har arbetat några år som förvaltare på bruket i Finspång och har två små att sörja för, när herr Louis de Geer önskar att Karin skall resa till Amsterdam för att finnas vid hans sida så reser hon mot okänt land. I Holland får hon insyn i ett europeiskt handelshus, bo i en storstad och lära känna de Geers familj. 
Brodern Erik, har återvänt från det 30-åriga kriget och vänskapen med greve Ture Gabrielsson Oxenstierna blir viktig för romanbygget. Erik bestämmer sig för att resa mot kontinenten för att söka lyckan men innan dess har han mött Tures syster Margareta och trots att det inte alls är lämpligt så fattar de tycke för varandra. Margareta har gjort något så ovanligt som studerat i Uppsala och hennes kärlek till kunskaper och bildning gör att hon följer med sin bror till kontinenten. 
I centraleuropa härjar det evighetslånga kriget som har religion som en av grunderna. Eriks språkkunskaper kommer väl till pass och snart har han hamnat mitt i hetluften. Som ni kan ana så blir det också ett oväntat, oplanerat återseende för de goda vännerna Erik och Ture (och Margareta ...). 
Göran Redins serie om syskonen på Lövberga är en brett anlagd historisk romanserie som är en härligt initierad skildring av en orolig tid i den svenska historien. Han har förutom syskonen också befolkat berättelsen med en av de mest inflytelserika adelssläkterna någonsin och de Geer som kallas den svenska industrins fader vilket gör att han kan skildra många samhällsklasser och också visa på hur kvinnorna, när männen är borta och krigar, får möjlighet att förvärvsarbeta. Människor från Europa kom till Sverige för att utveckla industrin, idéer färdades från kontinenten med återvändande krigare och den svenska befolkningen blir allt mer utbildad. Jag anar att konst och annan kultur kommer att få en större plats i nästa del för det hör liksom till Amsterdam.
Stormaktstiden kallar vi den här tiden och det var till stor del krigen som fungerade som motor i samhällets utveckling, efterfrågan på järn  till vapen och andra förnödenheter ledde till en ekonomi som förvaltades av en rikskansler Axel Oxenstierna, farbror till Ture. Tures far Gabriel Oxenstierna utsågs till riksdrots och tillsammans byggde bröderna upp det ämbetsmannastyre som sedan dess präglat det svenska samhället. Det är superspännande att följa det "moderna" Sveriges formande och jag googlar på snart varandra person i romanen. Det som Redin gör så skickligt är just hur han väver samman verkliga händelser i historien inom den fiktiva berättelsen. Ibland kan balansen mellan verkliga historiska händelser och fiktionen kantra och det blir mer en historisk fackbok istället för en roman. I det diket kör inte Redin utan han har skapat människor av kött och blod som man vill veta mer om, lära känna ännu mer och önskar allt gott. 
Nu hoppas jag på del 5 i serien, skriv snabbt Göran Redin!
Jag har skrivit om de tidigare delarna: 

tisdag 10 oktober 2017

när pappa visade mig världsalltet - en klart lysande stjärna


Vissa texter är det som jag kallar rika. De kan arbetas med i skolan på så många sätt, de passar många åldrar och de väcker något extraordinärt hos läsaren. En helt underbar bilderbok som verkligen handlar om det stora i det lilla är Ulf Stark och Eva Eriksssons När pappa visade Mej Världsalltet. Där ryms parken, tuggumin, den lilla snigeln på stenen, universums vind i grässtråt, stjärnorna på himlen och hundbajs. I nämnd ordning. Bilderna är stämningfulla och texten så vacker i sin enkelhet. Jag gillar Ulf Stark, helt lysande bra författare med ett språk som fångar både stor och liten på en gång. Klickar på dubbelgilla!

en vanlig måndagskväll i oktober


Nya Lundenskolans aula är knökad med körsångare och terminen är i full gång. Blir en smula nostalgisk eftersom dottern tillbringat så mycket tid i just den här aulan. Orkesterklass, musikskola och CLÖHS - alla rep var just här. Många år med musik. 

Slås av vilken spännande samling människor som finns i ett enda rum. Vi vet inget om varandra med förenas i musik, det är lite fint faktiskt. Sällan numer möter man så många olika nya människor som i en våga-sjunga kör. Bredvid mig står damerna som aldrig hört U2 s Pride förut och bakom står någon som håller ton hjälpligt. Vi är alla där för att vi vill sjunga, bakgrund och förutsättningar spelar mindre roll. Det är lusten som styr. 

Gårdagens rep var dessutom en av dotterns tonårslåtar.
Nostalgi de Luxe. 


måndag 9 oktober 2017

veckans kulturkollotema fritt tolkat


Rött guld igår, torrt löv idag. 
Imorgon finns där ingenting.
Men stjärnor brinner tyst som förr
i natt i rymden runtomkring.

- Karin Boye -

fredag 6 oktober 2017

glömskan - en bok full av skogens väsen



Glömskan handlar om Hedda som i början av sommarlovet lämnar storstan för att besöka sin mormor i den lilla byn Glömskan. Hennes mamma tar med sig Hedda och lillebror Theo i all hast för att komma ifrån mammans sambo som är våldsam mot både henne och barnen. När Hedda hamnar hos mormor i Glömskan så blir hon som avskuren från världen, mobilen funkar inte och Internet kan man bara glömma. På strövtåg i skogen hittar hon ett ödehus och snart möter hon Simon, en pojke i samma ålder som hon själv. Relationen mellan Hedda och Simon är en av trådarna i den här barnboken skriven för mellanåldern. En annan är mormor och Heddas särskilda förmågor att se och märka det som inte andra ser, skogens väsen finns där runt omkring och när lillebror Theo försvinner spårlöst så anar mormor att det kan vara skogsfolket som tagit honom. Skogsrå, varulv, näcken och vittror blir alla karaktärer i den här berättelsen och det är spännande att gränsen mellan väsen-världen och den verkliga världen är så flytande.

Johanna Olssons debutroman är en av de där barnböckerna som jag läste inför bokmässan och som inte blivit bloggad om. Jag är urdålig på att läsa böcker märkta 9 - 12 och det är ju egentligen synd och skam. Med tanke på att jag arbetar med åldrarna och ofta boktipsar för elever på mellanstadiet så borde jag absolut läsa fler. Troligen är det just min ovana vid det här segmentet böcker som gör att jag har lite svårt att bara sjunka in i berättelsen och svepas med. Jag kan dock tänka mig att den kan fungera mycket bra för åldersgruppen. Kapitlen är ganska korta och slutar med en krok som gör att man vill läsa vidare, beskrivningarna är lagom omfattande och både Hedda och Simon är personer som man lätt tycker om. Helt klart en bok som jag kommer att tipsa om i framtiden, troligen för åk 5. Den blinkar till de omåttligt populära PAX-böckerna och jag har ett gäng elever i just åk 5 som gillar när det gränsar till skräckgenren.

torsdag 5 oktober 2017

mississippi - mudbound


Idag skriver jag en kort reflektion om statyer och att fördjupa kunskapen om vår historia genom att skriva skönlitterärt. Tips på aktuella böcker om ras och identitet finns på kulturkollo men så var jag tvungen att köra en repris från 2013 också. Himla bra tips om jag får säga det själv. 



söndag 17 februari 2013

mississippi - mudbound

Mudbound är den engelska titeln på Hillary Jordans fina debutbok som jag lyssnat på under min resa söderut. Nu får jag erkänna att det var smått absurt att se det andaluciska landskapet med oliver i långa rader och samtidigt följa Laura, Jamie och Ronsel i mississippideltat. Det är liksom olika sorters södern vi talar om. Med tanke på de senaste dagarnas diskussion kring huruvida det finns bra eller dålig litteratur (hos Enligt O kan man läsa mer) så ska jag sticka ut hakan och säga att det här är bra. Mycket bra till och med, enligt mig då. Den här romanen berättar om en tid som känns avlägsen, eller kanske väldigt nära. Det är precis efter krigsslutet och Laura, collegeutbildad lärarinna uppvuxen i Memphis, flyttar med sin man Henry för att leva hans dröm. Han vill bruka jorden, odla bomull och bygga upp det som hans far en gång förlorade till floden. Den svarta myllan är livsviktig för Henry men mest bara lera för Laura. Lera som smutsar ned, solkar, tynger och håller fast familjen i traditioner som tiden passerat. På gården bor också den levnadsglade yngre brodern, Jamie. Mellan Laura och Jamie finns ett särskilt band, de har båda svårt att foga sig in i arbetet med jorden. Han har alltid drömt om att flyga fritt långt från det traditiontyngda, och har upplevt kriget som stridspilot. Han har så svårt att anpassa sig till vardagen, han dövar sina minnen och hittar en vän i den unge svarte mannen, daglönarens son, Ronsel, som har stridit i samma krig men inte kan sitta i samma förarhytt. Absolut inte vara vän med en vit, eller älska en vit kvinna.

Det är berättat med en sådan lågmält molande intensitet och uppriktighet, värme och vackert språk att jag bara måste engagera mig i människorna på Mudbound, jag vill verkligen veta hur det ska gå för dem och jag vill följa dem mot framtiden. Nu får jag inte det och det är också en styrka, det berättas inte allt och genom historien är det Lauras röst jag hör. Hur hon som utbildad kvinna kämpar med att vara en trogen hustru som förväntas stötta sin man i alla lägen och romanen förmedlar känslan av en ny tid som är på väg, med jämlikhet emellan både kön och ras som några människor välkomnar och andra känner rädsla inför. En rädsla, och ett behov av makt. Ett behov av att definiera vi och dem som känns igen i samhället också idag.

Nu ska jag kaxa mig och skriva: det här är en bra bok. Läs den!

Jag läste Rosas buss för någon vecka sedan som handlar om Rosa Parks, ikon i medborgarättsrörelsen. Passa på att läsa den också! 

grattis till priset!

Nu får jag skämmas, jag har inte läst årets nobelpristagare i litteratur. Jag har sett filmen Återstoden av dagen, det är allt. Som tur är har gästbloggare M läst och till och med skrivit om en titel. Grattis Kazuo Ishiguro! 


torsdag 14 juli 2011


The Remains of the Day (Kazuo Ishiguro)

Måste börja läsa fler bokbloggar för jag har inte särskilt bra koll så när jag kastar mig över en Ishiguro som ligger och skräpar hemma och förväntar mig japanskt får jag istället brittiskt. Och med brittiskt menas over the top i kvadrat hyperbrittiskt. Dessutom är det vilket titeln naturligtvis skvallrar om en filmatiserad bok så ja, det är Anthony Hopkins avmätta röst som får agera berättarjaget och butlern Stevens i The remains of the Day. Och är det inte Emma Thompson han går och munhuggs med som en blygt förälskad tioåring där i tjänarkvarteren på Darlington Hall.


Trots att filmatiseringar av böcker, vilket jag förutsätter alla håller med om, borde totalförbjudas blir det här en fin läsupplevelse. Inledningen är närmast klaustrofobisk i det att Stevens på bara några sidor skickligt porträtteras som en tamkatt när han trots allt skall lämna huset där han i årtionden varit anställd som butler för några dagars bilsemester. Det är tio år efter andra världskriget och i tillbakablickar får vi följa mellankrigsåren och Stevens tjänst hos Lord Darlington, en tyskvän som glider från att jobba för att mildra effekterna av Versaillefördraget till att naivt springa nazisternas ärenden. Det är en skildring av slutet på brittiska adelns glansdagar med politiska och samhälleliga förändringar. Det är också en, ibland minituös, beskrivning av en butlers arbete och ideal om man så vill för detta yrke är uppenbarligen ett kall, i alla fall för en så seriös man som Stevens.

Jaja, ni har säkert sett filmen så jag skall inte trötta er med den återhållsamma eller snarare oförlösta kärlekshistorien. Man kan väl bara konstatera att man kan läsa bokens skildring av Stevens som person som allmängiltig om man vill. Visst, alla serverar inte portvin medan ens far ligger för döden i samma hus eller låter en förälskelse stanna vid diskussioner om silverputsning, men de flesta har väl någon felprioritering att gräma sig över. Och alla återvänder kanske inte till husbonn efter att ha smakat på och förstått friheten, men visst finns det väl en fegis och trygghetsnarkoman även i dig?

Gästbloggare M

onsdag 4 oktober 2017

Eleanor Oliphant is Completely Fine - en bok som berör ända in i hjärteroten

Eleanor Oliphant är tjejen som bygger upp sitt liv på rutiner och när hon går hem från jobbet på fredagseftermiddagen så vet hon att hon inte kommer tala med någon förrän måndag morgon igen. Hon undviker alla sorters sociala sammanhang och gillar siffror bäst men när hon en dag får problem med sin dator så kontaktar hon Raymond. Han visar sig vara en sådan där sliskig kille som hon egentligen tycker mycket illa om men han verkar kunna datorer. Eleanor har sett en bild på en artist och han ska bli mannen i hennes liv, hon måste bara ta reda på mer om honom. Och för det behöver hon en dator, och en smartphone. Vem kan hjälpa henne om inte Raymond?

Så börjar en trevande vänskap som sakta lockar Eleanor ut från sitt inrutade och in i minsta detalj planerade liv. Hon intalar sig själv att hon mår alldeles utmärkt som det är men egentligen tror hon inte ens på det själv. 

Ensamheten sipprar ut från sidorna och snart förstår man mer om vad som hänt Eleanor, för henne så är skalet ett skyddsvärn och jag tycker att Gail Honeyman gestaltar det på ett suveränt sätt. Det är feel-good med allvarlig kärna, man skrattar och gråter om vartannat och Honeyman navigerar skickligt runt de där klichéerna som så lätt smyger sig in när man ska skildra människor som av olika anledningar hamnat utanför gemenskapen i samhället. 

Boken fick jag på Harper Collins mingel på bokmässan och jag blev så positivt överraskad, det här är mycket mer än en lättviktig underhållningsroman och jag kan verkligen tipsa alla som vill ha en gripande och välskriven roman att köpa, låna, läsa. Jag lyssnade delvis på Storytel där den finns inläst på svenska under titeln Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

PS. Om någon vill ha mitt engelska exemplar så hojta här så skickar jag den på posten! 


tisdag 3 oktober 2017

Kulturkollo läser igen!

Kulturkollo läser tar sats mot Stockholm Literature och läser
Lise Tremblays Hägern!
Klart att du vill vara med och prata om den med oss!

i mitt HJÄRTA finns du kvar - en bok om sorg och saknad


I mitt hjärta finns du kvar av Jennie Persson och Elin Lindell är en bok om sorg och saknad skriven för mellanåldrarna. I den får vi möta barn som berättar om sina erfarenheter av sorg när en förälder eller ett syskon dör och de personliga texterna blandas upp med fakta om hur begravningar kan gå till, hur man hantera sorg och saknad efter någon man mist, ord som förknippas med döden och fakta om olika religioners tankar om död och vad som händer efter döden. 

Ganska många av barnens historier handlar om föräldrars och syskons sjukdom och främst då cancersjukdomar. Jag kan tänka mig att en sådan här bok kan vara till stor hjälp för barn som vill läsa själva, vill fundera och tänka själva liksom ifred. Samtidigt så väcker den så många tankar och känslor att jag ändå tänker att någon vuxen bör finnas till hands om barnet vill diskutera och samtala om innehållet. Innehållet är bra, men inte enkelt. Hur pratar man och uttrycker sig om döden på ett enkelt sätt egentligen? Det här är en bok som inte förenklar eller bagatelliserar barns känslor, den berättar om döden mer ger också hopp och strategier för att leva vidare.

Det är säkert också en mycket bra bok också för vuxna som möter barn i sorg och saknad, kuratorer, sjukhuspersonal, lärare och socialarbetare. Jag ställer mitt exemplar i min hylla i skolan där jag samlar böcker om svåra ting. Rätt som det är så kommer den att passa perfekt. 


måndag 2 oktober 2017

kroppens ABC - given i mitt klassrum


Under en mässa så upplever man så mycket och får så många intryck att allt bara inte riktigt får plats i skallen. Jag insåg att jag glömt att skriva om den fina boken Kroppens ABC som jag köpte av författarna Lina Boozon Ekberg, Eva Emmelin och Linda Madsen häromdagen. Det är en fin faktaspäckad högläsningsbok avsedd för de yngre åldrarna men jag kan genast se ett användningsområde också för äldre barn. Mina elever skulle absolut kunna läsa de fina texterna och titta på de otroligt roliga och informativa illustrationerna som gjorts av Alaya Vindelman. För mig som bokstavsnörd så är formatet med de ofta kluriga, välskrivna texterna tillsammans med en illustration utformad som själva bokstaven en perfekt kombo. 
Författarna har valt ett passande (och ibland ganska oväntat) ord på varje bokstav som kan vara kroppsdelar, känslor eller kanske en sjukdom. Vissa är ord är ganska givna som Öron på Ö och Snopp och snippa på S men finns också känslorna med i O som i oro och  K som i Kärlek och E som i Eksem. För mig som levt med svåra eksem hela livet så har jag aldrig läst en barnbok med eksem, aldrig. Jag är glad över att nya generationer får en så fin bild av en sjukdom som kan vara mycket svår att växa upp med. För mig som lärare så blir jag extra glad när texterna handlar om många olika aspekter av t ex en kroppsdel. Örontexten handlar både om öronens delar men också om hörsel, hur det kan vara att inte höra och kort fakta om piercing. Liksom allt i ett - som jag gillar den helhetssynen! Bilderna är också genomtänkta så att många olika barn kan känna igen sig, oavsett familjebildning eller hudfärg så kan man hitta ett barn i boken som man kan identifiera sig med. Den speglar en mångfald som gör mig glad!

Jag kommer att använda den här boken mycket i undervisning, den ska packas upp och tipsas om redan idag! 


söndag 1 oktober 2017

Vinn Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan

Vi har tre signerade exemplar inne på Kulturkollo,
in och tävla om en charmig roman!
Bibliotekarie som köper en bokbuss och flyttar till skotska höglandet,
vad kan gå fel? 

Kort möte med Kitty Crowther


Dagens inköp. Tre böcker till undervisningen, två muminmuggar och så Hägern. 

Jag har en teckning av en ALMA-pristagare i min bok! 


Jag är så dålig på selfies men Kitty Crowther ställde snällt upp.



Moa Herngren om Tjockdrottningen


Jag hann lyssna mycket kort på Moa Herngren när hon berättade om sin roman Tjockdrottningen.
Hela min text hittar man här. Jag kan rekommendera den till alla! 

Jussi Adler Olsen - vinn en signerad Selfies

Alltså, något har hänt med kameran.
Inte nog med att jag ser helt galen ut så är bilden suddig också ...
Inne på Kulturkollo kan ni läsa om mötet med Jussi Adler Olsen
och ni kan vinna en signerad bok också! 

lördag 30 september 2017

Jenny Colgan - text på kulturkollo snart!



Grattis Anna!

Bästa Anna Ekerstedt tar emot svensklärarpriset ur Sara Danius hand och jag är så himla stolt över henne och alla andra engagerade och hängivna svensklärare i landet. Vi är grymma, vi är viktiga och utan ett gemensamt språk där vi kan kommunicera så hamnar vi snart i ett samhälle som vi inte vill ha. Utanför mässans skyddade mur marscherar nazister på våra gator, och någonstans vill jag tro att Majgull Axelsson har rätt i att vi måste ta oss an alla de unga pojkar som hamnar så vilse. 

Annas, och allas vårt arbete med att sprida skönlitteratur, arbeta språkutvecklande och arbeta för en gemensam värdegrund gör skillnad! 




Om att ta makten över den egna historien



Mikael Niemis nya roman Koka björn handlar bland annat om prosten Lars Levi Laestadius och extra spännande är att samtalet förs med Ann Helen Laestadius som är ättling till honom. De har båda vunnit augustpriset, bor och lever i norra Sverige, har samiska, svenska och finska rötter och är flerspråkiga. I 10 över ett så skildrar Ann-Helen flytten av Kiruna och hon fundrar på om hon någon gång kan skriva om sin släkt, men det kan vara känsligt. Hur nära kan man gå de verkliga människorna som lever i de små orterna som de skriver om? 

Miljön är så viktig och det nomadiserande livsstilen och naturen lever kvar i människorna och landskapet lever i människan. Älven och fjället finns alltid med, årstiderna är viktiga. Växter, jakt och fiske är del av livet. För båda författarna så har det varit viktigt att skildra en annan historia än den gängse och det är som att ljuset måste sättas på annat. 


de vi gömde undan - Majgull Axelsson, Ingrid Hedström och AndreasEkström


Anne B Ragde och Tommi Kinnunen


Samtalet börjar i ordet släktkrönikor - varför är det så populärt att skriva just tre generationers släktkrönikor? Det som lockar är kanske att man kan både följa en familjs utveckling och hur man för vidare saker mellan generationer och hur man väljer att inte föra vidare. Sedan får man en chans att berätta om ett samhälles utveckling. Särskilt i Tommis roman så får man följa Finlands historia.

Anne B Ragde har lättast för att gestalta män, kanske för att hon inte behöver fundera på om det är Anne som kommer ut i Torun. För Anne så är det viktigt att gestalterna lever ett eget liv och när hon öppnar sin textfil vet hon inte riktigt vad som kommer att hända.

De båda författarna har det gemensamt att de lägger mycket tid på research och det är en härlig tid. Då är ju inte boken skriven ännu och allt är möjligt. Anne använder sin mobil och har tränat upp sig på att sms a sig själv. Tommi berättar om hur han vuxit upp i en fotoatelje och bilder och fotografier har alltid varit del av hans berättande. 

Should I Stay or Should I Go, det handlar om att våga lämna. Toumas, vill flytta så långt bort som möjligt från sin by och väljer Åbo som studieort. Både för att utbilda sig men också för att han vill leva ut sin homosexualitet. Kinnunen ville skriva en roman om en homosexuell man som inte är så komplicerad utan där personen är det viktiga. Torun gör den motsatta resan, hon vänder hem till Neshov för att hitta hem. I båda romanerna så är platsen, hemma, viktig. 

vi har bokcirklat om Den som går på tigerstigar



Lördagens första programpunkt var boksamtalet om Helena Thorfinns roman Den som går på tigerstigar. Helena berättade generöst om sitt arbete i biståndssfären och samtalet flöt på i strid ström. En av de första frågorna som vi hamnade på var hur hon själv tänker om det, kanske, svåra uppdraget att som vit västerlänning skriva om en helt annan kultur utan att texten känns exotifierad. Det var en fråga som helan gick igång på, hon har själv funderat mycket på frågan men har faktiskt inte tidigare fått den ställd. Hon skriver om samhällen där hon bott och verkat under många år och till exempel för att kunna skildra Pinky, hijran, så har hon levt tillsammans med en grupp hijror för att kunna komma deras liv nära. Hon berättar att hon blivit så välkomnad av dem och att de skulle vilja att hon skrev ännu mer om deras liv, de är en grupp som sällan hörs i litteraturen. (Vi pratade inte om just det men Arundhati Roys nya roman har faktiskt också en hijra i som en av huvudkaraktärerna). Det är en svår balans men som någon av cirkelmedlemmarna sa så lyckas Thorfinn så bra, kanske för att hon är medveten om svårigheten och så har hon ju det svenska biståndsarbetande paret som kan storögt betrakta den nya kulturen. Som författare har man ju alltid rätt att skildra precis vad man vill men Helena är noga med att skildra sådant som hon själv har erfarenheter från. Romanerna ligger nära den didaktiska genren och Helena menar att hon valt att dra sig mot det hörnet av romanskrivande, det kan för vissa uppfattas som att hon undervisar lite mycket eller kanske hellre skulle skriva i reportageform men hon vill hålla sig till skönlitteratur. Hennes bakgrund som journalist vill hon lämna och hon skulle vilja skriva än mer skönlitterärt i framtiden. 

Vi som var med på cirkeln hade alla olika bakgrund och därför pratade vi bland annat lite om både bistånd och skola. Synen på skolan i Asien är mycket annorlunda än den vi har här i Sverige och Thorfinn hade själv upplevt vilken press det är på eleverna att prestera. Frågan om hur boken blivit emottagen av biståndsvärlden var spännande. Eftersom Helena är en i "biståndsfamiljen" så kan det ju vara lite känsligt när man för fram viss kritik men hon menar att det har gått bra. Hennes romaner har blivit mycket lästa och används också på vissa utbildningar så det verkar som om att de belyser något viktigt.

Hon bor nu Burma och nästa bok utspelar sig där.





kolla på kollo, jag har träffat Tommi Kinnunen!

fredag 29 september 2017

årets bok är Glöm mig


tisdag 11 oktober 2016

glöm mig - Alex Schulman skriver om sin mor

Glöm mig av Alex Schulman är en sån där roman som jag nästan hoppar över bara för att den är skriven av en mediapersonlighet som jag är allmänt trött på. Men så trillade positiva recensioner in, boken kom som nyhet på Storytel och jag var allmänt hängig och behövde en kort bok.

Vilken tur!

Tänk om jag hade missat den här ömsinta och mycket vackra skildringen av kärleken till en mor. En kärlek som är komplicerad in i det sista, en kärlek som är villkorad och där den vuxne mannen hela livet längtar tillbaka till den stunden då han var ett litet barn som blev buren av sin mor. Någonstans på vägen utvecklar modern en grav alkoholism och den underförstådda  överenskommelsen i familjen är att det nämns inte. Det talas inte om trots att modern gång på gång sviker både sig själv och sin familj. Inte förrän den vuxne Alex ser hur mönstret upprepar sig, men nu i relationen med sina barnbarn, kan han börja frigöra sig från de starka band som han har till sin mamma och se hur hennes sjukdom påverkat hela familjen. 

Nu är det speciellt det där när man läser autofiktion och hela familjen mer eller mindre är känd för många svenskar, det blir liksom svårt när man läser att inte se personerna framför sig. Jag har svårt att frigöra mig från mediebilderna och jag undrar om Alex Schulman också haft svårt att verkligen kunna skildra allt? Det känns som en verkligt ärlig uppgörelse med modern och han har hela tiden sig själv, Alex, i centrum. Bröderna, fadern, andra släktingar och hustrun Amanda finns i periferin. Troligen det enda sättet han kunde skriva det här på men ibland saknar jag andra perspektiv än Alexs själv. Andras tankar om vad som skedde, andras inpass. Nu ska jag inte vara onödigt kritisk, jag fullkomligt älskade den här romanen. Sorglig, rolig och mycket, mycket läsvärd. 

Oavsett om man vuxit upp i ett harmoniskt hem eller i ett där de vuxnas ständiga humörsvängningar styrde vardagen så är det här en roman som går rakt in i hjärtat! 


skönhet är ett sår - Eka Kurinawan

När det kommer en indonesisk författare till mässan så måste jag självklart lyssna. Romanen Skönhet är ett sår ligger nyinköpt hemma och ska förstås läsas asap. I väntan på det så lyssnar jag på Yukiko Duke och Eka Kurniawan. 

Är det här en indonesisk spökhistoria eller en roman om landets historia från kolonialtiden och framåt? Den skildrar tre generationers kvinnor och den historiska fonden blir en del av berättelsen men det är i spökhistorien där den började. Våld och brutalitet förekommer så mycket i boken att läsaren nästan blir avtrubbad och det visar på det våldsamma samhället. Indonesien har en komplex historia med revolutioner,kommunism, kolonialism som bildar en tydlig inramning. Dock är det de kvinnliga porträtten som fångar Yukiko mest. Eka berättar att han baserat sin bok delvis på en berättelse som hans mor berättade när han var liten. Han ville också lyfta framkvinnornas historia, det är oftast männens röster som kommer fram. 

I romanen får vi möta 4 starka kvinnor och han ville gärna skildra kvinnornas utsatthet och visa på den sexuella utsatthet och makt som finns i samhället. 

Eka växte upp i en liten by där det muntligaberättandet var viktigt. Radio och människor i byn berättade och Eka lyssnade, det har påverkat hans sätt att skriva. Han skriver på indonesiska och inte på sittmodersmål, indonesiska är hans utbildningsspråk eftersom han inte har ett skriftspråk på sitt modersmål. För att kunna utrycka sig mer kraftfullt så blandar han in japanska och malaj och också talspråk, allt för att göra texten färgrikare.   

Han är också inspirerad av västerländska författare, särskilt Knut Hamsun som han läste när han hittade dem på biblioteket. 





Kjell Westö - igen och igen


Kjell Westö berättar om att han väljer att skriva om Helsingfors eftersom det är platsen som han erövrat. Hans föräldrar flyttade till staden och i 20-årsåldern började han ta reda på fakta om hans Helsingfors. Han vill poängtera att han inte är historiker eller etnograf utan romanförfattare. Hans roman blinkar till många andra litterära verk och Brideshead Revisited ligger nära till hands att associera till. Han blinkar också till sina andra romaner och kanske är det sista gången han skriver en roman på det här sättet. Nästa bok skall inte nämna Helsingfors en enda gång utan den utspelar sig i den finska skärgården. 

Hur mycket använder han sina egna erfarenheter? Han väljer en jagberättare för att hålla samman berättelsen och han har investerat känslor och engagemang men inte särdeles egna upplevelser. Det blir intensiva texter som ibland blir svårt att hålla den ifrån sig och Westö vill gärna att man också som läsare kunna reflektera. Teman som vänskap, klass, makt och samhällets förändring är centrala. Men också kärlek. Westö menar att det här är det närmsta han kommer till att skriva en kärleksroman. 

Han vill också diskutera hur minnet verkar, vad minns man och hur minns man? Är minnet tillförlitligt?  

Min text om Den svavelgula himlen finns här  på bloggen.

Fly till varje pris



Fly till varje pris med Elin Boardy, Golnaz Hashemzadeh Bonde och Yukiko Duke börjar med att författarna läser inledningen av sina romaner och trots att de utspelar sig med 700 års tidsskillnad så har de många beröringspunkter. 

Nahid är huvudperson i Vi är en, hon är kvinna och mamma och inte nöjd med det som livet gett henne. Hon lider av en obotlig cancer och hon tänker tillbaka på tiden i Iran, där trodde hon på en god framtid och hoppet om något större har gjort att besvikelsen blivit stor. 

Kvinnan i Tiden är inte nu är en namnlös kvinna som vandrar genom pestens Europa. Hon lever i en desperat tid där döden väntar urskillningslöst. 

Fly från eller fly till? 

Alla som flyr från något flyr ju till något som de tror ska bli bättre och Nahid flyr från Iran under revolutionen och hur mycket lever den upplevelsen kvar också många år senare. Den erfarenheten och smärtan förs vidare till nästa generation, traumat förs i arv. Bonde tar upp problematiken kring det tunga sociala arv som många bär på och flyktingsituationen i Sverige idag behöver adressera den frågan.

Boardys huvudperson är en överlevare, är det alltid en välsingelse att överleva? Hon vandrar och vandrar kanske för att undgå att krossas av det man mist. Trots att hon möter vänlighet och omtanke så kan hon inte slå sig till ro, hon vågar inte släppa någon inpå henne och det raserar  skölden som hjälper henne att överleva. Det är henne egalt huruvida hon lever eller dör. Vad driver henne? Hon väljer ändå livet oavsett och då skapar hon en slags framtid för henne. Hon börjar fundera på att här skulle man kunna stanna.

Nahids relation med sin dotter är komplicerad och hon är bitter och arg på att dottern som faktiskt fått det bättre än henne själv. Det är en skamfylld känsla, ovanligt att det skildras i litteraturen och närmast tabu. Gapet mellan Nahids liv och det sätt som hennes dotter lever är distanserad på ett sätt som passar in i det nya livet i Sverige men som gör det svårt för generationerna att mötas.