fredag 18 september 2020

vi firar övervintra!


Igår hade Therese Widenfjord releasefest för sin diktsamling Övervintra det var fint att äntligen få träffas och göra något bokligt. Passande nog så var mötesplatsen Majornas böcker och kaffe som är en härlig liten bokhandel i superfin miljö. Therese berättade personligt om hur skrivandet av dikterna i samlingen var ett sätt för henne att sakta ta sig tillbaka till livet efter en svår utmattningsdepression. När man läser dikterna så förstår man känslorna som ryms i dem är grundade i erfarenheter och upplevelser som både upprör och berör och jag hoppas att den vackra lilla boken når ut till många läsare!   




torsdag 17 september 2020

Häng med på bokmässestafett!


Alldeles, alldeles snart är det dags för bokmässan och även om det finns en hel del att säga om att det inte är som vanligt och att det finns mycket att sakna så blir det ändå en mässa. Bokmässan heter i år Bokmässan Play och kan ses digitalt, det finns en hel hög intressanta seminarier att välja på och i och med det digitala behöver vi för en gångs skull inte irritera oss över schemakrockar (alltid något!). 


En sak som årets bokmässa saknar är förstås den där särskilda känslan - pirret i magen innan när allt ska packas och planeras, alla upplevelser och möten, överdyra luncher och fantastiska samtal. Vi vill gärna försöka återskapa litegrann av den där särskilda känslan med en bokmässestafett och hoppas att du vill vara med. Om du vill vara med och skriva ett inlägg om bokmässan på din blogg eller kanske bomba oss alla med bilder på Instagram på lördag den 26 september skickar du ett mail till anna at joholofsson.se


Mejla senast 25 september kl.18 så får du en publiceringstid av mig. Hela listan med deltagare hittar du sedan här och hos på lördag morgon. Tagga dina inlägg med #bokmässestafett2020 i sociala medier så att vi kan hitta varandras inlägg. 


Välkommen med din anmälan!


hälsar


Ulrica, Linda, Helena och så jag: Anna.



en obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig

Idag är det på dagen sex år sedan min pappa dog i sviterna av en spridd cancer och jag mindes att jag skrivit ett inlägg på Kulturkollo som kanske skulle passa att reprisera. Häromdagen var J och J i svampskogen i Fullestad och det är ändå fint att mina barndomsskogar blir besökta då och då. De allra bästa kantarellställena förblev hemliga men skogen är ljuvlig. 














Bild: Beskuret omslag hämtat hos Schildt & Söderströms förlag

"En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig."

Så börjar min favoritbok av Tove Jansson och i den möter vi ett helt fantastiskt porträtt av en pappa som hamnat i en veritabel medelålderskris. Pappan och havet kom 1965 och har en pendang i den vemodiga och sorgliga Sent i november och visst måste jag skriva lite om Tove Janssons värld här på Kulturkollo när det i år är 100-årsjubileum. Vill man resa med till Toves egen ö så har Boktok 73 skrivit så fint om sitt besök där, tillbaka till pappornas pappor: Muminpappan.

Tove Jansson tar i Pappan och havet oss med på en humoristisk och gravt allvarlig resa och låter muminpappan ge sig ut på äventyr. Livet har gått i stå för pappan, han är inte längre riktigt behövd hemma i Mumindalen och han bestämmer sig för att återse sin ungdoms fyr. Där ska han ordna det för familjen och de ska alla få en, med det närmast uttjatade ordet, nystart. Hela familjen inlemmar sig i pappans planer och gör allt för att han ska känna sig både kunnig och viktig men livet på ön längst ute i havsbandet blir inte riktigt vad han tänkt sig.

Min egen pappa blev inte 100 år, inte ens 7o men just det där att känna sig nödvändig, behövd och till nytta, det kan jag känna igen. Han som alltid ville ha något för händer. Muminpappan är drömsk och funderar över fjärran land, på så vis var de olika, men uppfinnarjockar var de båda. Man kan ta en liten mojäng och svetsa på en annan mackapär och så vips har man uppfunnit något alldeles nödvändigt som man inte ens visste att man behövde. Nyfikna och oförvägna var de båda också. Tänka sig  att ta med sin familj i en liten båt för att bo på en fyr utan att fundera på konsekvenserna, för att skapa lite spänning i livet. Det skulle min pappa också kunnat gjort.  Eldandet och experimenterandet å så kikarna, att spana över horisonten, det förenar dem båda. Så är det med papporna i litteraturen och i verkligheten.  Riktigt bra böcker har den förmågan, att alla kan känna igen sig.

Det här är en bok för alla pappor, för alla som har eller haft en pappa, för alla som saknar eller sörjer en pappa. Jag förundras över hur underbara de här böckerna är: kloka och humoristiska, poetiska och rytmiska, klarsynta och med psykologisk skärpa. Lyssna till Tove som läser det första kapitlet och njut! Fortsättningen hittar man hos Yle.

onsdag 16 september 2020

En stund är vi vackra på jorden - Ocean Vuong

Repris från Kulturkollo, ursprungstexten publicerad den 28 april 2020.  

 

“Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet. 

Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den.”

Orden är Little Dogs, han skriver ett långt brev till sin vietnamesiska mor som varken kan läsa eller skriva. Han skriver till henne för att få sorterat sina tankar och för att övertyga sig själv att han lyckades genomleva sin barndom och ungdom och faktiskt komma ut levande till vuxendomen. Little Dog växer upp Hartford, Connecticut tillsammans med sin mor och sin mormor. De lever emellan kulturer och Little Dogs fasta punkt är mormor Lan. Hon tar hand om honom, skyddar honom från hans mammas vredesutbrott och ser till att han kommer till skolan. Den lille pojken förökar anpassa sig till det amerikanska livet men han känner sig annorlunda och han lever för att vara till tjänst. Han underkastar sig sin mors nycker och när han i tonåren upptäcker sexualiteten så underkastar han sig sin pojkväns krav och behov. Vad han själv vill är underordnat och det här vore en väldigt svart berättelse om man inte redan när man börjar läsa förstår att det gått bra för pojken. Han är nu en man som skriver ett brev till sin mor och trots att många av hans vänner dött av missbruk så har han lyckats med studier och lämnat sin barndom bakom sig.

Jag ska erkänna att mina känslor för den här texten är dubbla. Det finns några scener i den här romanen som jag aldrig glömmer, de är så råa och så naket skildrade att jag nästan fick skumläsa. Om man snabbt läser titeln så kanske man kan tänka sig att det är en kärleksroman. Det ska man inte missta sig på utan man ska ställa in sig på att det är en ärlig och ganska brutal berättelse om en pojke som växer upp i utanförskap, han både vietnames och homosexuell i en stad i mellanvästern och livet blir inte enkelt. Som tur är finns det ett bibliotek, en låtsasmorfar och en mormor som gör livet lite mer uthärdligt för Little Dog. Det, och det vackra precisa språket, gjorde att jag läste klart.

Ocean Vuong är en av de internationella författare som skulle kommit till Sverige under våren och jag skulle gärna velat höra honom berätta om sin roman En stund är vi vackra på jorden.  Någon gång ska jag absolut resa till Vietnam (det är nästa långresa som jag planerat) men när det blir vet ingen, i väntan på det så lyssnar jag på Vuong när han berättar om skrivandet av sin roman.

https://www.youtube.com/watch?v=rw_fvL95gFk

tisdag 15 september 2020

Lisa och Lilly - Mian Lodalen



Om en dryg vecka ska vi bokcirkla Mian Lodalens roman Lisa och Lilly med bokbubblarna så det blir bara en kort reflektion så här innan träffen. Lisa och Lilly är två unga kvinnor som hittas dränkta sammanbundna med en hattslöja i september 1911. Romanen är Lodalens försök att skriva en berättelse som bygger på ett verkligt kriminalfall och jag förstår av texten hos förlaget att det kommer fler böcker där huvudpersonerna hör till det som vi i dag skulle benämna HBTQ. 

Berättelsen om Lisa och Lilly börjar en kväll på dansbanan, de får syn på varandra och vet direkt att de hör ihop. Lisas föräldrar tror att nattsuddandet beror på en pojke och Lisa kan passande presentera Fritjof, socialist och telegramutdelare, för sina religiösa och oroliga föräldrar. Lilly och Lisa är förtrogna och förälskade och det blir allt svårare att träffas när hösten kommer.  Livet på Södermalm handlar mest om arbete och Lisa hjälper sin mor med ärenden då och då. Bland annat så ska hon leverera sömnad till målaren Eugen Jansson och Lisa förstår att det kan finnas fler som hon och Lilly, sådana som älskar någon av samma kön och Jansson lånar ut sin lya till de två ungdomarna. Föräldrarna hittar dem och livet blir allt svårare, ska de foga sig och faktiskt välja varsin pojke och stadga sig?

Flickorna har en önskan, det är att få ligga i samma kista och inte ens det kan de förunnas. Jag skrev tidigare att Lodalen har försökt att skriva en true-crimeroman som utspelar sig i historisk tid och nu är jag bortskämd. Min senaste läsning i genren var Söndagsvägen av Peter Englund, det är en fantastiskt bra bok som i sin text rymmer en hel tid, ett helt sätt att tänka. Jag är inte lika förtjust i Lisa och Lilly, det är något med språkbruket som skaver rejält. Det är ju alltid ett aber att skriva trovärdigt om en annan tid med ett läsbart språkbruk, Hilary Mantel skriver om Tudortiden så att det jazzar och svänger och man bara tror på hela grejen, Englund skapar en värld som man genast känner sig trygg och hemma i och det krävs så förfärligt mycket för att lyckas med det. Tyvärr tycker jag inte Lodalen lyckas alls, kanske var det för att jag lyssnade på en författarinläsning och den var inte bra. Tyvärr. 

Idén med att lyfta upp historiska händelser i ett HBTQ-perspektiv är mycket spännande och jag berördes av berättelsen om de två unga flickorna som bara ville vara tillsammans men synd på så rara ärtor. Det blev inte i min smak,  undar vad mina bokcirkelvänner tycker?  

Har man lust så kan man lyssna på Mian Lodalen när hon pratar om boken på Bokmässan Play. Söndag 27 september kl 15.30 är det dags! 

måndag 14 september 2020

varje dag - ett nytt konstverk!



Tänk att jag är så lyckligt lottad att jag har ny konst utanför mina fönster - varje dag! Ikväll var ljuset extra fint och inget foto gör det rättvisa. 

söndag 13 september 2020

här brusar strömmen förbi - Stina Ekblad

Se här är evighetens strand, 
här brusar strömmen förbi, 
och döden spelar i buskarna 
sin samma entoniga melodi. 

ur Ankomst till Hades, Landet som icke är  av E. Södergran 


Så underbart personlig, smart och välformulerad den är Stina Ekblads självbiografiska bok Här brusar strömmen förbi. Med avstamp i kärleken till poesin och dramatiken, i polemik med de texter som hon under sin långa teaterbana har läst och framfört så berättar Ekblad om sitt liv och uppväxten som småbrukardotter i Österbotten. Uppväxten i små omständigheter ganska snart efter krigsslutet erbjöd möjligheter till utbildning och trots att Stina inte hade något finkulturellt kapital med sig så drömde hon om att skriva poesi och blir författare likt Edith Södergran eller Karin Boye. Hon blev skådespelare med en formidabel karriär och i boken framtonar bilden av en kvinna som alltid tagit mycket seriöst på sina uppdrag, som velat visa sig värdig att höra till och som då emellanåt uppfattats som högdragen eller pretentiös. Hon beskriver sig själv som en skådespelare som är buren av texten, hon gillar inte att improvisera och hon vill alltid vara väl förberedd. Ha kontroll. 

Det är en städad och ambitiös bild av livet som vi får läsa, få svårigheter ryms och inget alls från det vuxna privatlivet får jag som läser veta. Hon håller sig strikt till sitt professionella liv och det är tillräckligt intressant men visst funderar jag över om den här seriösa och dedikerade kvinnans yrkesliv ens kunnat förenas med ett privatliv.  Det hade varit intressant att veta vilka val som hon gjort, vad hon kanske har behövt välja bort för att kunna leva sitt yrkesliv fullt ut. Med det sagt så älskar jag formen där utdrag ur hennes dagböcker blandas med dikter som format henne, resonemang om de roller hon tolkat vid sidan om anekdoter från uppläsningar och minnen från somrarna hos mostrarna där man fick klä ut sig i deras klänningar och befinna sig i en annan tid. Klippa ut klippdockorna, ge dem ett namn och en personlighet och uppfinna deras liv, som på teater. 

Att stanna tiden en stund, resa i tiden och hur tiden går är ett återkommande tema i boken och tankarna om åldrande och hur möjligheterna till roller för "gummor" är allt mer begränsade, sådana reflektioner placerar texten i nutid men det är Stinas barndom och uppväxt som riktigt fångar mitt intresse. Stina Ekblad läser själv sin text och hon gör det på sitt alldeles speciella sätt, skådespelarskans. 

Bildkälla: Weyler Förlag 

lördag 12 september 2020

sanningens kalas - Marie Lundström


Marie Lundström debuterar med Sanningens kalas och den höll mig sällskap under gårdagen. Jag läs/lyssnade och kanske blev min läsning lite splittrad för när jag läst klart så kände jag lite jaha. 

Blev det så här? 

Isabel är 48, har man och barn och ett arbete på Stockholms stadshus som hon trivs med och så drabbar förälskelsen. Tvivlet slår till, hur ska hon fortsätta leva sitt liv? I det trygga välkända eller ska hon agera på sina känslor? Hon vet inte om mannen verkligen skulle välja henne om det blir skarpt läge och är det värt att sätta allt hon har och vet på spel för att uppleva förälskelsen igen. Hur kan man veta att inte den går över och så är man i en ny relation som lunkar på, är trygg och bekväm men inte alls spännande. Helst skulle Isabel vilja fråga sin mamma om råd men sanning att säga så är mamman ingen lyssnare. Hon är en pratare och inte förrän hon blir allvarligt sjuk så tystnar hon. 

Med ett bildrikt språk, dråpliga vändningar och drastiska handlingar så skildrar Lundström den medelålderskris som drabbar ganska många sådär mitt i livet. Isabel har förlorat sin älskade pappa, han som hon kunde vara med i tyst samhörighet, mamman behöver stöd i sin sjukdom och rastlöshet, barnen har sitt, arbetskamraten vill ventilera sin otrohet och livet handlar ganska lite om Isabel. Hon drar till en ö utanför Italiens kust för att sortera sina tankar och skriva och det är det som blir romanen.  Dags att försöka hitta fram till sanningen, som den är just nu. 

Hur den är imorgon vet man inte. 

torsdag 10 september 2020

apan i mitten - Stephan Mendel-Enk


I min hylla står Med uppenbar känsla för stil, Tre apor och Meningen med jobbet av Stephan Mendel-Enk. Självklart kastade jag mig på Apan i mitten när den nu släpptes på streamingtjänsten och jag gillar att det är Mendel-Enk själv som läser ljudboken. Man kan då inte lyssna på 1.5 hastighet för han är en snabbpratare men det är underbart att höra dialekt och uttryck som utgör så stor och viktig del av den här romanen. Jag har således lyssnat på en bok på vanlig hastighet och jag har blivit både underhållen och fått mig en dos göteborgsk humor, lite lagom mycket korpfotboll och en uppväxtskildring som är helt magiskt fin.

Centralt i Mendel-Enks roman är den judiska tron och hur den påverkar familjens liv. Man ska ha läst om den judiske pojken Jacob i Tre Apor först för att riktigt hänga med, nu är Jacob tonåring och hans föräldrar han skilt sig och pappan har tragiskt dött. Storebrorsan är i Israel och drömmer om flyget, mamma har gift om sig med Ingemar, som vill fira jul. Livet pågår i skola och i det judiska fotbollslaget som harvar i division 8 och allt är berättat på ett så drastiskt och tragikomiskt sätt att man bara kapitulerar. I tonåren som vi får följa skall Jacob finna sin identitet och barndomens självklarhet i att vara jude är inte längre helt självklar.

Tre Apor och Apan i mitten är två romaner som jag verkligen rekommenderar, självklar läsning för alla Göteborgare och för alla andra. Läs!  

onsdag 9 september 2020

under samma himmel - Camilla Davidsson

Bildkälla: Norstedts Förlagsgrupp
Under samma himmel är den tredje fristående delen i serien som börjar med Liten tvåa med potential, fortsätter med I fikonträdets skugga och författaren heter Camilla Davidsson. I den här senaste boken så får vi åter möta Susanne som numer bor permanent på Gotland och Leo som återvänt till Stockholm för att  sköta sitt stora fastighethetsbolag. Deras intensiva kärleksaffär under sommaren tog slut och Leo är allt mer stressad över att han lovat att skriva sina memoarer. Problemet är att han mår allt sämre av att försöka se tillbaka på sitt liv och i den här romanen så är det Leo som är huvudpersonen.

På ytan är han en mycket lyckad man, han är drygt sextio och en riktig 20-taggare. Han är vältränad och förmögen, han har vackra kvinnor runt sig och när han får idén att han skall köpa en fjällstuga för att hitta lugnet i sitt liv så är det bara att skicka några mejl så är stugan både köpt, renoverad och inredd. Men trots att han äger allt han någonsin drömt om så är han inte lycklig, inte ens arbetet väcker någon gnista och slentrianmässigt så planerar han bergsbestigningar och ligger med alla kvinnor som lägger an på honom. Allt för att undvika datumet att han nu är gammal, inte har kontakt med sin barn och heller inte någon kärlek i sitt liv.

Sex har han helt frikopplat från kärlek, och när potensen börjar svikta hamnar han i en verklig kris.  Kul med en feelgood som utspelar sig i fjällvärlden och småfnissande läser jag om all utrustning som Leo släpar runt på för att vara rätt klädd för alla de kickar han söker. Jag är inte lika förtjust i alla sexskildringar, de närmast pornografiska delarna tillför väldigt lite i min läsning. Jag fattar ändå, Leo är prestationsstyrd och har hela sitt liv haft kontroll och makt. När han en dag tar sig ut på fjället mot fågelreservatet så upptäcker han sig något annat i livet. Kan det göra att han också kan få tillbaka Susanne?

Det man kan bära med sig från den här läsningen är att under samma himmel så är vi ganska lika. Annars är det inte en roman jag kommer att tipsa om, det kanske är en bok för andra men den var inte för mig.

tisdag 8 september 2020

männen i mitt liv - Sofia Rönnow Pessah

bildkälla: Wahlström & Widstrand

Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah är en en uppräkning av Sonias alla ligg. Från nummer ett i tonåren till nummer xx i 30-årsåldern och allt eftersom jag läser så lär jag känna en ung kvinna som har en ångest så stark att bara ett nytt ragg, en våldsam orgasm och ännu en bekräftelse på att hon är knullbar kan döva tomheten, tristessen och tinderberoendet. Sakligt beskriver Sonia hur hon på högstadiet vill höra till de populära och låter sig hånglas upp, hur hon under sin studietid dricker och ligger i en aldrig sinande ström och hur sex blir ett substitut för närhet och längtan efter kärleken som tycks så svår att släppa in i livet.

Några av alla männen blir mer än ett engångsligg men långvariga relationer på lika villkor är mycket svårt för Sonia att etablera. Hon tycker sig inte vara värd att ha någon som faktiskt bryr sig om henne och under många, många gånger av de sena fylleslagen och de kliniskt beskrivna samlagen så vill man ju bara stoppa henne. Sonia är fast i en destruktiv stafett av shots att sänka, kukar att suga och tentor att glänsa på. Hon vill vara duktig och bäst på allt och när juridikstudierna leder till ett jobb i Stockholm accelererar farten och hon kan bara inte hoppa av. Hon ogillar sin kropp och samtidig så är det kroppen som kan ge en kort frist från ledan och oron. Hon använder männen för sina syften, att få en tillfällig paus från sin ångest, och männen använder henne för sina syften men det är oftast Sonia som ställer upp på det mesta för att känna sig sedd och åtrådd för en stund.

Det blir bara så sorgligt att läsa.

En förfärligt bra roman.


måndag 7 september 2020

överlevarna - Alex Schulman

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag
Alex Schulman läser själv sin nya roman Överlevarna och jag lyssnade på den så snart som den släpptes. Det känns lite underligt det här massiva septemberboksläppandet när det inte är mässa som vanligt men lördag den 26 september klockan 17.15 kan man höra Alex Schulman i samtal med Kjell Westö och Stephan Mendel-Enk på bokmässan play. Jag kommer att lyssna!

Hur som, vad ska jag då skriva om boken. Schulman har i olika intervjuer som jag läst hävdat att det här är hans första rent fiktiva roman men det är inte helt enkelt för läsaren (aka) mig att helt frigöra mig från han tidigare biografiska böcker. I Överlevarna handlar det om tre bröder som tillsammans skall resa till det sedan länge övergivna torpet för att strö ut moderns aska. Redan i inledningen av romanen så förstår jag att bröderna har en sårig och komplicerad relation och när de nu har tvingats mötas för att möta moderns önskan så ligger konflikten strax under ytan. Återresan till barndomens somrar väcker minnen och trauman som pojkarna aldrig tycks ha bearbetat och barndomens roller i syskonskaran lever kvar. För mig är den delen av texten som utspelar sig i pojkarnas barndom den klart starkaste.

Vi får följa med till pojkarnas barndom och livet på torpet med en pappa och mamma som har fullt upp med sig själva, pojkarna släpps vind för våg och det tar en ände med förskräckelse. Utan att avslöja allt för mycket av handlingen så kan jag ändå skriva att jag gillar den här sortens texter där man som läsare får lägga bit till bit till berättelsen och där finns en underström av dramatik som man anar tidigt. Ändå är det något i den här romanen som inte riktigt klickar med mig, det är en idé som borde funka och miljön med torpet vid skogen och sjön är en perfekt spelplats för dramat som berättas men ändå. Bröderna är överlevarna, bröderna är för evigt förbundna av händelser som de hanterat olika väl och det kan vara det övertydliga scenerna med vattnet som stör mig. Eller så är det Schulmans inläsning som kommer emellan mig och texten, jag hade i den här boken föredragit en annan inläsare. Nu är jag kanske lite petig, jag har tyckt så mycket om Schulmans tidigare böcker så jag hade höga förväntningar. Det var nog det som gjorde att jag blev en smula besviken, jet nästan hoppas att den blir vald som bokcirkelbok i någon av mina cirklar. Det finn mycket som jag skulle vilja diskutera! 

söndag 6 september 2020

fjärilsvägen - Patrik Lundberg

Bildkälla: Albert Bonniers förlag 
Nu är det någon vecka sedan jag läste Patrik Lundbergs självbiografiska roman Fjärilsvägen och jag nästan önskar att jag bara hade lyssnat på hans magnifika sommarprat och sedan hade lämnat det där.

Pratet och boken handlar om Patriks mors liv och hans förhållande till sin mor och i intervjuer har Lundberg framhållit klassperspektivet starkt, på bokmässan play heter det seminarium han ska delta i Det svenska klassamhället och lite tycker jag han kör i diket med det perspektivet. Tro mig. Jag vet vad det är att växa upp i små omständigheter och jag vet hur livet kan vara för alla de som lever på en knapp pension eller sjukbidrag. Det är fruktansvärt tärande på både kropp och själ, stressen och rädslan för att få en oväntad utgift är allt man kan tänka på.

Lundberg beskriver i sin bok föräldrar som gör en klassresa, båda utbildar sig inom sina yrken och de blir tjänstemän i det socialdemokratiska Sverige. Familjen bygger villa, har bil, adopterar två barn, reser på charter och pappan betalar efter skilsmässan underhåll för barnen och kommer med kuvert på jul och födelsedagar. I min läsning av boken så är det inte det faktum att mammans föräldrar är arbetarklass som bryter sönder familjen och raserar mammans hälsa. Det är att pappan är otrogen och lämnar mamman i en skilsmässa där hon känner sig sviken. Hennes dröm om kärnfamiljen krossas och med hennes deltidsarbete på försäkringskassan får hon väldigt svårt att försörja sin barn. Oron för ekonomin och uppoffringarna för barnen gör att hon när de flyttar hemifrån ramlar ner i ett djupt hål, depression och längre fram ett missbruk av tabletter och alkohol. Är mammans öde avhängigt att hon har arbetarklassbakgrund? Det är för mig komplexare än så.

Självklart så äger Lundberg helt sin berättelse och  hans analys av varför livet blev som det blev för hans mor är helt hans sanning men jag har andra erfarenheter som gör att jag emellanåt stör mig på det mediala fokuset på klass. Boken är så mycket mer än det.

Det kan vara en generationsfråga, jag är född på 60-talet på landsbygden och Patrik kom till Sverige på 80-talet och växte upp i en mindre stad. Samhället förändrades mycket under de två årtiondena och att växa upp på 70-talet går kanske inte ens att jämföra med att växa upp på 90-tal och 00-tal. Det jag vet är att jag vuxit upp mina första år med vedspis, kallvatten inne och utedass. Skolan var den kompensatoriska platsen där jag kunde låna böcker, tv var porten till världen, semestrar och besök på en restaurang fanns inte på kartan. Min uppväxt är inte på något sätt unik, det var en annan tid med andra ekonomiska förväntningar. 

För mig är det här först och främst en skildring av en kärleksfull mamma som inte ordentligt fångas upp av det skyddsnät som borde finnas för sjuka och utsatta. Hon bryts ned av oro och psykisk ohälsa och blir allt mer skör. Det handlar kanske mer om att politiken under 90-talet och framåt svänger från det kollektiva till det individuella och att något då går förlorat. Det är också en berättelse om en son som med texten försöker förstå sig på sin mor och kanske, kanske genom att skriva förstår sig själv bättre än tidigare.

Oavsett så väckte den här boken många känslor och tankar hos mig och det är tecknet på en angelägen bok. Det här är en ärlig och blottande berättelse som stör, berör och upprör och jag rekommenderar alla att lyssna på sommarpratet.


lördag 5 september 2020

just nu - september

Vårt kulturkollo har stängt sedan några veckor tillbaks men ett inslag kände vi att det vore roligt att fortsätta med. Just nu kommer alltså att leva kvar den första lördagen varje månad. Hoppas att många hänger på och berättar om vad ni läser, tittar, lyssnar och längtar.



Just nu läser jag The Shadow King av Maaza Mengiste.
Just nu tittar jag snart på Finnkampen. Jag gillar att se sport och Finnkampen är en av årets höjdpunkter!
Just nu lyssnar jag på Överlevarna av Alec Schulman.
Just nu längtar jag efter att göra en mysig och kulturig resa eller sammankomst av något slag. Saknaden av Bokmässan blir allt större ju mer det närmar sig. Nästa år kanske! 



Några av kollokompisarna skriver också justnu-inlägg idag. Kolla in Carolinas, Lindas, Ulricas och Helenas bloggar! 

fredag 4 september 2020

damerna som packade bilen och lämnade allt - Judy Leigh

Bild: Harper Collins Nordic 
Damerna som packade bilen och lämnade allt av Judy Leigh var helgens läsning. Jag lockades av de då det var en kvinna i min egen ålder i huvudrollen och löftet på omslaget "Livet börjar vid 55" lät ju bra. Jag tänkte mig att den skulle vara lite sådär brittisk rapp och charmig med förväxlingar och romantik och god mat. Dessvärre blev det mest ett gäsp. Jag har läst ganska många feelgoodböcker det senaste och i den här kändes karaktärerna ovanligt platta. Klippdockelika och förutsägbara.

Huvudrollen i boken heter Georgie och hon gör allt för att hålla ihop sin brokiga familj. Hennes dotter är på väg att flytta hemifrån, mostern blir allt mer i behov av hjälp och systern Bonnie är gift med en man som verkar insyltad i både det ena och andra. Livet i Liverpool krånglar till sig såpass att Georgie packar bilen full med släkten och drar till Brighton, där bor nämligen dotterns nya pojkvän som dessutom är fotbollsproffs. Det kunde blivit riktigt underhållande men jag var mest ganska trött på hela grejen.

Ni hör, det här var ingen bok för mig. Kanske passar den någon annan bättre.


torsdag 3 september 2020

bokcirkel på nätet är fina grejer ...

Idag hade vi bokcirkel på nätet kring Moa Herngrens senaste roman: Svärmodern. Så himla fantastiskt det är att vi kan sitta flera hundra mil från varandra och snacka böcker! Jag glömde att fråga om jag fick lägga upp en bild så ni får tänka er ett gäng kvinnor i olika åldrar som alla hade mycket att säga om de jobbiga relationerna som beskrivs i boken. Var vi team Andreas eller team Åsa? Ingetdera faktiskt men jag hade önskat att några av bokens vuxna hade varit team barnen ... 


repris från torsdag 21 maj 2020

svärmodern - Moa Herngren 

Svärmodern av Moa Herngren läste jag i helgen och jag tyckte så mycket om den att jag hade svårt att formulera mig. Det är så mycket igenkänning i relationerna och jag både fnissade och grät emellanåt. Ofta, ofta så tänkte jag "gör det inte" "säg det inte" och så blev jag så frustrerad när kommunikationskonsulten Åsa, typ 55, ville vara en del av sonen Andreas och barnbarnet Sams liv.

Romanen börjar med att Åsa står utanför Sams förskola och kikar efter Sam, hon vill få en glimt av sitt barnbarn och man förstår att hon inte längre har kontakt med honom. Åsa har varit ensamstående mamma till Andreas och när han träffar en tjej så blir relationerna mellan Andreas och mamman förändrade. När det lilla barnbarnet föds blir de allt mer ansträngda och Andreas bestämmer sig för att försöka ta reda på hur han kan må bättre och själv bli en bättre pappa än den som han inte känt. Han letar efter sin pappa och han känner att det är dags att reda ut sina relationer och känslor. Josefin, flickvännen, trycker också på och Andreas får svårt att hantera allt. Det finns inte plats för mamma Åsa, och Åsa fattar ingenting. Hon vill ju bara hjälpa och vara till hands. Det slutar med kollaps, och berättelsen om vägen dit är så välskriven och spännande att jag fullkomligt slukade.

Herngren är så skicklig på att beskriva samtiden och hon skapar scener med små medel som blir så klockrena. Jag läser att hon är manusförfattare till Bonusfamiljen och nu måste jag faktiskt se den, det ska bli ett sommarprojekt. I sommar ska dessutom mitt enda barn få sitt första barn och hjälp, tänk om jag blir en Åsa. Det får bara inte hända! 

blå, blå höstvågor - Christoffer Holst



Blå, blå höstvågor av Christoffer Holst kändes som den perfekta pauslyssningen när morgnarna plötsligt blev sådär krispiga och löven börjar gulna. Cilla Storm har nu lämnat sin kolonistuga på den lilla skärgårdsön Bullholmen och hon är tillbaka i Stockholm för att skriva manus till en kriminalpodd. Hon hänger med sina kompisar, dricker vin med den före detta polisen Rosie och trånar efter Adam.

Han verkar ha svårt att bestämma sig och när Cilla blir medbjuden av Rosie på en spahelg på Bullholmen så tar hon chansen. Kanske kan hon göra research till sin nästa podd samtidigt som hon relaxar och äter gott? På hotellet finns ett bröllopssällskap och snart hittas där också en död kvinna ...

Christoffer Holst är skicklig på att skriva lättsamma underhållningsromaner, det är rappt och roligt, mycket god mat och dryck och familjehemligheter som avslöjas efter hand. Och lite lagom med romantik.

Jag blir faktiskt sugen på att åka på spa när jag läser (trots mord) och kanske får det blir en bokning snart. Dags att skämma bort sig lite!



onsdag 2 september 2020

spegeln och ljuset - Hilary Mantel

Då är det recensionsdag för sommarens tegelstensläsning. I Hilary Mantels Spegeln och ljuset får vi följa Thomas Cromwell ända fram till livets slut. Del tre i trilogin börjar där del två För in de döda slutar. Anne Boleyn  har blivit avrättad och kungen Henrik VIII har gift sig med Jane Seymour. Thomas Cromwell befinner sig som alltid i kungens närhet för att se till att allianser upprättas, lagar ändras i kungens favör och hovets ränker och spel genomförs så taktiskt som det bara går. Den allt mer åldrande kungen försöker desperat att få en manlig arvinge och för att kunna hålla fast vid makten och att ha nu är kyrkans överhuvud bidrar till splittringen mellan de katolska och protestantiska släkterna i landet.

I romanen har också Thomas Cromwell åldrats och hans reflektioner och tankar över livet får ta allt större plats. Som läsare så har man ju handlingen klar för sig. Det livsöde som vi får följa via Wolf Hall och För in de döda kan bara sluta på ett sätt och det gör läsningen extra känslofylld och faktiskt ganska vemodig. Hilary Mantel är en författare som är mycket omsorgsfull med de historiska detaljerna och hennes språk är unikt. Hennes sätt att skriva historiska romaner är så speciellt och erkännas skall att den här sista delen var en utmaning för mig att läsa. Översättningen av Jesper Högström är helt fantastisk (läs en text om hans arbete här), trots det så krävdes både koncentration och stamina. Läsupplevelsen är helt klart värd ansträngningen men man skall avsätta rejält med tid på en ostörd plats. Vill man läsa mer om hur Hilary Mantel arbetat med sina böcker så finns det många fina intervjuer publicerade det senaste t ex i DN eller samtalet i P1 i God morgon världen.

Jag har googlat mycket i samband med min läsning och en intressant koppling som jag var tvungen att läsa på om var hur ett liknande förlopp skedde också i vårt land. 1500-talets svenska historia med Gustav Vasa som gjorde sig till kyrkans överhuvud, byggandet av staten, beskattning och allianser genom gifte mellan de stora adelsfamiljerna (och ett våldsamt maktspel om tronen) är exempel på likheter och genom att läsa om tudortidens England så påmindes jag om vårt eget lands historia. Sånt gillar jag. Jag önskar bara att jag kunde mer, visste mer. Just nu är jag dock väldigt nöjd och lite övermätt.

Har ni missat TV-serien Wolf Hall så ska man absolut hålla utkik efter den, inte lika bra som böckerna men något mer lättillgängligt om man inte vill avsätta ett par veckors heltidsläsning.

Historisk hög! 

en bättre sorts tisdag






De bästa nätverksmöten som finns är de som blir av och äntligen lyckades vi få till en träff för att prata jobbet och livet. Snälla J och P lånade ut sitt paradis i kolonin och september skämde bort oss med en ljuvlig kväll. Som överraskning kom lilla barnbarnet på besök också och såklart stal hon hela showen. 







tisdag 1 september 2020

mörkret vet - Arnaldur Indridason

Bildkälla: Norstedts förlag
En grupp tyska turister besöker en av Islands glaciärer och plötsligt får de syn på ett huvud som sticker upp ur isen. Klimatförändringarna har smält isen och det som göms i snö kommer som bekant fram i tö. Kan det vara en man som försvann för mer än 30 år sedan som nu dykt upp igen?  

Konrad är en pensionerad kriminalkommisarie, han hade hand om den försvunna mannens ärende och han kallas nu in han för att hjälpa till. Tillsammans med rättspatologen Svanhildur och Marta, aktiv polis, börjar de gräva i vad som kan ha hänt då för 30 år sedan. I Mörkret vet av Arnaldur Indridason så får man följa polisarbetet i nutid och samtidigt så får man en bild av ett Island som det var i början av 90-talet. 

Idridason är en skicklig författare som ofta använder miljöer för att förstärka de kriminalfall som han skildrar. Den karga naturen, en obarmhärtig snöstorm och vandringar på isen spelar roll i den här historien. Det är alldeles lagom spännande och gillar man lite långsamma och lågmälda nordiska deckare så passar det utmärkt att läsa Mörkret vet.