måndag 7 september 2020

överlevarna - Alex Schulman

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag
Alex Schulman läser själv sin nya roman Överlevarna och jag lyssnade på den så snart som den släpptes. Det känns lite underligt det här massiva septemberboksläppandet när det inte är mässa som vanligt men lördag den 26 september klockan 17.15 kan man höra Alex Schulman i samtal med Kjell Westö och Stephan Mendel-Enk på bokmässan play. Jag kommer att lyssna!

Hur som, vad ska jag då skriva om boken. Schulman har i olika intervjuer som jag läst hävdat att det här är hans första rent fiktiva roman men det är inte helt enkelt för läsaren (aka) mig att helt frigöra mig från han tidigare biografiska böcker. I Överlevarna handlar det om tre bröder som tillsammans skall resa till det sedan länge övergivna torpet för att strö ut moderns aska. Redan i inledningen av romanen så förstår jag att bröderna har en sårig och komplicerad relation och när de nu har tvingats mötas för att möta moderns önskan så ligger konflikten strax under ytan. Återresan till barndomens somrar väcker minnen och trauman som pojkarna aldrig tycks ha bearbetat och barndomens roller i syskonskaran lever kvar. För mig är den delen av texten som utspelar sig i pojkarnas barndom den klart starkaste.

Vi får följa med till pojkarnas barndom och livet på torpet med en pappa och mamma som har fullt upp med sig själva, pojkarna släpps vind för våg och det tar en ände med förskräckelse. Utan att avslöja allt för mycket av handlingen så kan jag ändå skriva att jag gillar den här sortens texter där man som läsare får lägga bit till bit till berättelsen och där finns en underström av dramatik som man anar tidigt. Ändå är det något i den här romanen som inte riktigt klickar med mig, det är en idé som borde funka och miljön med torpet vid skogen och sjön är en perfekt spelplats för dramat som berättas men ändå. Bröderna är överlevarna, bröderna är för evigt förbundna av händelser som de hanterat olika väl och det kan vara det övertydliga scenerna med vattnet som stör mig. Eller så är det Schulmans inläsning som kommer emellan mig och texten, jag hade i den här boken föredragit en annan inläsare. Nu är jag kanske lite petig, jag har tyckt så mycket om Schulmans tidigare böcker så jag hade höga förväntningar. Det var nog det som gjorde att jag blev en smula besviken, jet nästan hoppas att den blir vald som bokcirkelbok i någon av mina cirklar. Det finn mycket som jag skulle vilja diskutera! 

3 kommentarer:

  1. Hej Anna! Jag har precis avslutat lyssningen av boken och kände att jag ville ta del av någon recension och då hittade jag din blogg. Jag håller med dig om att en annan inläsare hade gjort att det inte skavt så i lyssnandet. Jag gillar miljöbeskrivningar och gestaltningarna men dialogerna kunde ibland kännas tjatiga med alla ”sa” och ”svarade”. Greppet att varva dåtid och nutid var suveränt tycker jag men det gällde att lyssna aktivt annars tappade jag bort mig i handlingen. Jag kommer att föreslå den i min bokcirkel för att få möjlighet att diskutera den.
    Vänligen Birgitta 🙋‍♀️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att läsa att du hittade hit! Jag tror att det blir en fin bokcirkel! Den spännande formen när man förflyttar sig både framåt och bakåt i tiden tyckte jag var skickligt genomförd. På något vis så känns det som att man vistas i Schulman-land.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!