måndag 25 juni 2018

kulturkollo läser Bonjour Tristesse!


Jag är på väg till Frankrike och Kulturkollo läser satsar också på franskt som sommarläsning. Klassikern Bonjour Tristesse av Francoise Sagan är en text utöver det vanliga och jag hoppas många vill samtala om den när vi drar igång Kulturkollo läser efter sommaren. Ansök till gruppen på FB på studs om du inte redan är medlem. 

Bienvenue! 

vinn Den lilla bistron i Bretagne

Vi det här laget så är jag förhoppningsvis på första etappen på min resa mot Saint-Maló och för alla er som är lite småavundsjuka så tänker jag att jag lottar ut ett exemplar av boken Den lilla bistron i Bretagne av Nina George. Snälla Linda lånade mig sitt exemplar och samma dag låg ett eget i brevlådan. Två böcker behöver jag absolut inte, en bok är med i packningen. Den andra söker nytt hem.

Kommentera om du vill vinna, gör det innan kl 12.00 den första juli så meddelar jag vinnaren här på bloggen den andre. 

Bienvenue! 

söndag 24 juni 2018

rysslandsrepriser: 7

repris från onsdag 14 maj 2014

Putins folk (Kalle Kniivilä)


Vi moderna och upplysta västerlänningar ser med förundran på hur Putin för Ryssland bakåt i tiden och undrar hur det är möjligt. Enligt Kalle Kniivilä, rysslandskännare och journalist på Sydsvenskan, undrar medelklassen i Moskva samma sak. Man till och med samlar sig till demonstrationer mot det repressiva, pseudodemokratiska styret som redan gett upp detta segment som väljarbas. Istället vänder sig Enade Ryssland ut till det övriga landet för stöd. Det man har att erbjuda är stabilitet, som motsats till det sönderfall och ekonomiska kris som åren under Jeltsin förknippas med. Rysslands ekonomi är helt beroende av oljepriset och Putin har tur med oljepriset liksom Bresjnev (något otippat landets mest populäre ledare genom tiderna) hade, till skillnad från Gorbatjov och Jeltsin. Jag minns inte om det är Kniivilä själv som skriver det eller om det är en av de många konspirationsteorier mot väst som figurerar i intervjuerna med folk på allt längre avstånd från huvudstaden, men kanske fick USA Saudiarabien att lätta på oljekvoterna för att ge Sovjetunionens ekonomi nådastöten. 

Idag tolkas varje försök till ifrågsättande av den rådande politiken som inblandning av utländska agenter (ordet i sig så förknippat med det kalla kriget att de redan så uppenbara parallellerna med Sovjettiden förstärks) av en närmast totalt statskontrollerad media. Efter att ha utsatts för löje i början av sin regenttid tog Putin kontroll över tidigare fristående tevekanaler vars övertydligt vinklade rapportering nu skrattas ut av intelligentian men håller den stora massan i ett tillstånd av nationalistisk paranoia. Kniivilä arbetar sig genom reportageboken fram till den bild av Ryssland som Putin nu säljer till sitt folk. I den relativa öppenhet som råder kan man inte längre inbilla någon att Ryssland är en prototypstat för framtiden som Sovjet eller ligger i framkant av den ekonomiska utvecklingen som de asiatiska tigerekonomierna. Istället är man det tredje Rom som håller dekadensen och barbarerna stången till skillnad från Väst. Med medelålders män utklädda till kosacker misshandlades Pussy Riot-flickor, med de omtalade anti-gaylagarna och med en institutionaliserad islamofobi backar Ryssland mot den trygga Sovjettid då landet var respekterat och brödpriserna låga. "Med Putin vet vi vad vi får" är mantrat. Om oljepriserna håller i sig.

/Gästbloggare M

Boken ges ut av Atlas

comedy queen - en barn och ungdomsbok som berör



Comedy queen av Jenny Jägerfeld träffar en nerv i mig som är ganska skör och det blir många skratt och några tårar under lyssningen på den fina författaruppläsningen. Sasha är tolv, hennes mamma har tagit livet av sig och kvar är Sasha och pappa. För att hantera livet så har Sasha listan, den som hon satt upp för sig själv så att hon inte ska bli likadan som mamma. Hon ska vara glad och normal, akta sig för att ta hand om någon, hon skall inte läsa några böcker, hon skall inte gå ut i skogen, hon skall klä sig i färgglatt och hon skall bli ståuppare. Fröken i skolan oroar sig, bästisen Märta försöker muntra upp, pappa prövar med alla replikerna ur boken om sorghantering som han läser. Han köper en efterlängtad valp och han tar med Sasha till BUP. Där bestämmer hon sig för att visa en tjej som är glad och normal, hur nu en sådan tjej möjligen kan vara. Sjunger i kör och vad mer? Rolig, hon kan vara rolig.

Sasha jobbar på sin ståupp-rutin och trycker framgångsrikt bort känslorna av ilska, sorg och saknad och jag är imponerad över hur Jägerfeld lyckas med att skriva en frustande rolig bok om ett så allvarligt ämne. Tolvåringen Sasha är en tjej att älska, hennes pappa är också en pappa att älska, för att inte tala om farbrodern. Han är en vuxen att älska, och fröken i skolan och psykologen på BUP, man älskar dem alla. För att de är kloka vuxna. Jag tycker så mycket om det universum som Jägerfeld bygger runt Sasha och hur hon skildrar hur det går att komma vidare. Det hemskaste hemska kan hända, och man kan fortsätta leva. Trösterikt.

Det var extra fint att höra den här boken uppläst, jag är säker på att det skulle vara en perfekt högläsningsbok i år fem eller sex med det förbehållet att man måste känna sin grupp elever. Den passar inte om man har en elev som mist en förälder eller annan nära anhörig nyligen, då kan det blir för känslosamt. Annars så kan jag tänka mig så många textsamtal som man kan hålla utifrån den här texten. Precis som i Brorsan är kung har Jägerfeld skrivit en bok som tar barn i mellanåldern på fullaste allvar. Så bra!

lördag 23 juni 2018

rysslandsrepriser: 6

repris från onsdag 29 juli 2015

mannen utan ansikte - Masha Gessen


Alltså. Ibland önskar jag att jag vore mer insatt i världspolitiken och hade lite mer koll sådär allmänt. Inför bokmässan läser jag Masha Gessens Mannen utan ansikte och jag blir förvånad, upprörd och ganska matt. Hur kommer det sig att mycket av det som Gessen berättar om Putins bakgrund, väg till makten och hans grundideologi inte diskuteras mer? I Rysslands grannland Sverige hör man då och då röster som vill förstärka försvaret av Gotland, när det var VM i friidrott gjorde Emma Green protest med regnbågsfärgade naglar och så faller sakernas tillstånd snabbt i glömska igen. Åtminstone i min värld.

Tur då att det finns modiga och intelligenta journalister som Masha Gessen som envisas med att påminna oss. Hennes bok om Vladimir Putin är en fantastiskt spännande läsupplevelse där hon pedagogiskt och med gedigen referensapparat lotsar läsaren genom sin version av Putins väg till makten. Stig Fredriksson skriver i sitt förord att "det är ett kontrollerat raseri som dominerar boken" och Gessen förskönar inte på något vis bilden av en man som med sina rötter i Sovjetunionens spionapparat och med starka traditionella värderingar nu styr ett av världens största länder. Masha Gessen var del av den intelligentian som satsade mycket när Sovjetunionen upplöstes och deras drömmar om demokrati och ett bättre samhälle har systematiskt krossats. Det är ett land där starka nationalistiska vindar, röjande av journalister och politiker som tycker annorlunda och där stora klyftor mellan rika och fattiga växer fram och Gessen blir allt mer frustrerad. För att kunna fortsätta verka i Ryssland tar hon arbete som chefredaktör på en geografisk tidskrift och när den uppmanas att skriva om hur Putin sätter sändare på utrotningshotade tigrar och skall lotsa vilseflugna tranor rätt med hjälp av ett litet propellerplan (som han naturligvis flyger själv) så bestämmer hon sig för att det är omöjligt att fortsätta skriva i Ryssland.

I ett efterord skrivet 2014 beskriver Gessen också hur Putin 2011 bestämde sig för att ena landet genom att utse de homosexuella som statsfiender och hon kan inte längre leva i Ryssland med sin partner och deras två barn. De flyttar till USA och därifrån har Gessen fortsatt att skriva om yttrandefrihet och möjligheten att göra sin röst hörd i ett allt hårdare hållet Ryssland. Läs hennes skarpa och välformulerade texter, de skakar om oss medelklass i mellanmjölken land.

kära Barbro - Lena Ackebo

De omaka systrarna Mona och Barbro reste i Världens vackraste man till Mallorca för att se om de kanske, kanske skulle kunna skapa en början på en relation. Hemma i Sverige har de en åldrad mamma, varsin make och tryggheten. När så Mona faller pladask för för en man i Alcudia och bestämmer sig för att stanna kvar där så reser Barbro ensam hem till Sverige och huset på Österlen.

Del två i serien om de båda syskonen börjar precis där och heter Kära Barbro. I den är det Barbros liv tillsammans med sin otrogne läkare till make och tonårssonen kallad Sladdis som är i fokus. När Barbro kommer hem så inser hon att det liv hon lever där, med sysslolöshet och träning och vin som sällskap, kanske inte är det liv som hon egentligen önskar. Från Mallorca kommer det en ström av brev där Mona berättar om sitt nya liv och alla börjar de med Kära Barbro!

Jag skrev om Ackebos första roman att

"De båda systrarna har lagt locket på hela livet men de pratar hela tiden. Inget blir egentligen sagt och inte vet jag om det fungerar precis. Alltså, att läsa den här boken är väldigt underhållande och fantastiskt tröttande. Tonträffen är utomordentligt fin och jag hör de medelålders nästantanternas röster rakt ut från sidorna. Det är rasande skickligt och detaljerna är otroligt välnunna."

och den reflektionen stämmer fortsatt men ... Nu i del två så närmar vi oss ändå den komplicerade uppväxt som de båda syskonen haft, modern får ta plats och relationerna handlar inte längre bara om systrarnas utan om hela familjerna. Och det blir genast mycket mer intressant. Dynamiken mellan de två systrarna utvidgas till att bli samspelet mellan många fler och det gör att jag är mycket nyfiken på del tre som just är på gång. 

Laddar ned Darling Mona och läser vidare! 

fredag 22 juni 2018

rysslandsrepriser: 5

repris från fredag 18 maj 2012


Läsning kan ta vindlande vägar, jag hade bestämt mig för att läsa Storm över Frankrike. Berättelsen om den tätskrivna skrivboken som fraktades i en resväska av de små döttrarna medan mamman deporterades till koncentrationsläger är så gripande. Jag tänkte mig att börja med förordet och när jag läste det så insåg jag att den lilla romanen från 1935, Ensamhetens vin var delvis självbiografisk. Mer intresserad av att lära känna Irène Némirovsky än Frankrike under kriget så bytte jag raskt bok.

Hélene kallas den lilla flickan i boken, det är tidigt 1900-tal och hon lever ett välbeställt liv i  Ukraina. Pappan spekulerar och tjänar ihop en förmögenhet medan mamman förströr sig med unga kavaljerer, hennes fasta punkt är fransktalande guvernanten Rose. Hon är ett mycket ensamt barn och redan som liten flicka tar Hélene sin tillflykt till böcker och för att fördriva ensamheten hittar hon på historier som hon skriver ned. Skrivandet och läsandet är berusning, tröst och en lek där barnet kan hämnas, berätta sanningen och samtidigt bygga upp en försvarsmur mot de självupptagna vuxna. När kriget, och revolutionen är ett faktum tvingas familjen på flykt via Finland för att så småningom hamna i Paris.

Det var handlingen det i den här romanen som verkligen förflyttade mig till en annan tid och en annan plats. Némirovsky beskriver livet i en välbeställd rysk familj och livet i det sorglösa sista åren av tsarväldet. Kriget leder till spekulationer och Némirovsky använder så talande bilder för att få mig att förstå desperationen i krigets tid, brådskan och begäret som vinner över förnuftet.
Alla papper fyllde byrålådorna, täckte väggar och sängar; aktieposter syddes in i fåtöljer, och männen som kom till familjen Karol satt i tur och ordning på dem, ruvade över dem med sin kroppsvärma som om de ville kläcka guldägg.
Hon bygger skickligt  upp scener i boken med hjälp av miljöerna och jag totalt förtrollas av hennes språk. Lyssna till beskrivningen av flykten från Petersburg mot finska gränsen:
Släden gled snabbt mot ett knappt skönjbart ljus som dök upp mellan snöflingorna, med sedan föreföll släckt, varpå det strax åter dök upp och glimmade inbjudande. Nattluften var ren och kölden hård. ... Hélene hade lämnat Petersburg samma morgon. Det var bara början av november, men här härskade redan vintern. Det var vindstilla, men en iskall pust steg upp från marken. Den gick sorglöst till angrepp mot den svarta himlen, och i dess kalla andedräkt flämtade stjärnorna som ljuslågor i vinden. 

risk för regn - midsommaraftons rubrik



Bonnier bookery har lanserat ett nytt koncept - kortare texter som skrivits direkt för e-bok och ljudbokslyssnande. Min första bok i formatet var Risk för regn av Anna Fredriksson som ingår i en serien som förlaget kallar "när livet börjar om". Anna Fredriksson är en fena på att skriva relationsromaner och det har hon gjort med lyckat resultat också denna gång.

Lena är 55 och frånskild sedan några år, barnen är utflugna sedan länge och hon längtar efter en ny man att dela livet och ålderdomen med. När Staffan dyker upp på dejtingappen så blir det en perfekt match, de har liknande intressen och det klickar. Tre månader in i relationen bestämmer de sig för att det är dags att träffa respektives barn, om det ska kunna bli allvar av så gäller det att barnen och barnbarnen ger sitt godkännande. En långhelg på bilturné genom Sverige planeras. Regnet öser ned och inte är det en enkel resa de ger sig ut på ....

En dag som idag så önskar man ju att solen kunde skina men om prognosen håller i sig så är kortromanen Risk för regn ett perfekt sällskap under filten på verandan.

Lättsamt men allvarlig underton, precis som man är van när det kommer till Anna Fredrikssons böcker.

torsdag 21 juni 2018

sommarsolstånd betyder mörkare tider


För exakt ett halvår sedan stod vi på balkongen och försökte intala oss att det gick mot ljusare tider. Magnus hade då tillbringat sina första dagar någonsin på sjukhus och hoppet om en stomioperation och livsuppehållande cyto levde (åtminstone lite ...). Resten är historia. Hur livet nu ska bli när vi går mot mörkare tider igen det kan man undra? Midnattssolen på Malören påminner oss om att ljus och mörker turas om. Så också i livet. 


rysslandsrepriser: 4

repris från onsdag 22 november 2017

tidens larm (Julian Barnes)

Sjostakovitj stannade hela sitt liv i Sovjetunionen till skillnad från sin idol Stravinskij. Om jag har förstått kringsnacket rätt innebar detta att Sjostakovitj i väst betraktades som en medlöpare till regimen. Julian Barnes vill i Tidens larmproblematisera detta synsätt, eller snarare fördjupa i något som blir en studie i hur människor förhåller sig till och förändras i ett totalitärt samhälle. Det görs i romanform som gränsar till en lång essä. Sjostakovitj familjeliv och något av hans konstnärskap redovisas, men det är i hans (och hans konsts) förhållande till den repressiva omgivningen som Barnes går på djupet.

Tre episoder i Sjostakovitj liv utgör grundstommen i boken. Först när den (även i Sovjetunionen) under två år hyllade operan Lady Macbeth från Mtsenskvid premiären på Bolsjoj plötsligt blir bannlyst av Stalin själv (via Pravda), sedan när han medverkar i en sovjetisk kulturdelegations resa till USA och slutligen efter Stalins död då han övertalas att gå med i Kommunistpartiet. Det är 12 år mellan varje episod (eller tre skottårsperioder; skottår är olycksår enligt Sjostakovitj) och berättargreppet tydliggör nedbrytningen av en person under extremt tryck. Från överhängande risk att bli avrättad till hårt hållen aktör i en fars till desillusionerad ofrivillig "medlöpare" till en, som Barnes uttrycker det, makt som blivit vegetarian. En post-Stalinistisk tyranni som till ytan är mindre farlig men istället outhärdligt nedbrytande i sin småsinta byråkratiska ihärdighet. Barnes låter den åldrade Sjostakovitj våndas över hur hans eftergivenhet mot makten kommer att påverka hans konstnärliga eftermäle och drar med Tidens larm sitt strå till stacken för ett positivt sådant.

Den här romanen skall inte läsas som en biografi och författaren är i efterordet väldigt tydlig med att peka ut ett fåtal huvudsakliga källor. Istället är den en skickligt genomförd fallstudie, utan att bli för klinisk. Som läsare hyser man empati för Sjostakovitj omöjliga sits. Den tidiga skildringen av dödsskräck efter Stalins bannbulla gör att man sedan förstår de gradvisa eftergifterna. Barnes pekar på de brasklappar som Sjostakoitj lämnar efter sig i sina verk och i sina uttalanden och återkommer till ironin som enda vapen mot det totalitära förtrycket. I sammanfattning är en ryss, eller blir åtminstone med tilltagande ålder, pessimist, medan en sovjetmedborgare förväntades vara optimist. Mot pessimism är ironi det enda sättet att förhålla sig, men den får inte tillåtas slå över i sarkasm. Denna livsvisdom tar jag med mig, samt känslan av att ha läst en jättesmart och fin liten bok, vars svenska upplaga dessutom är enormt snyggt förpackad i grov papp (danskt band heter det väl). Tror jag låter den ligga kvar i rockfickan för att kunna fingra lite på den som påminnelse över att inte låta den livsluftsgivande ironin slå över i själsdödande sarkasm.

/Gästbloggare M

onsdag 20 juni 2018

en helt vanlig familj - Mattias Edvardsson

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson är en riktigt välskriven historia som samtidigt är en veritabel bladvändare. Man vill ju bara läsa vidare och vidare!

Adam, Ulrika och Stella är en helt vanlig familj. Adam är pappa och präst, Ulrika är mamma och jurist och Stella är bara Stella. 19 år gammal jobbar hon på HM för att spara pengar till den där asienresan och så hamnar hon i häkte anklagad för mord på en äldre man. Berättelsen börjar med pappa Adams bild av vad som hänt. Sedan följer Stellas kapitel och boken avslutas med mamma Ulrikas del. De olika perspektiven ger var och en ledtrådar till det som kan vara sanningen och genomgående så handlar det om hur tystnad och önskan om en sprickfri fasad, önskan om vanlighet och behov av kontroll kan spränga en familj inifrån.

Vad gör man som förälder för att skydda sitt barn? Vad gör man som partner för att hålla familjen samman och hur kan man leva vidare med vetskapen om att sanning och lögn blandats samman? Det får vi inte veta i den här romanen men det är den tanken som envist hänger fast hos mig efter att jag läst klart.

Det är också en skildring av vänskap mellan de två flickorna Stella och Amina, lojalitet och kärlek sätts på prov när de båda blir intresserade av den snygge och världsvane Chris. Plötsligt är de inte längre barn och livet är inte längre bara handbollsmatcher, skola och festa. Det brottet tycker jag Edvardsson skildrar mycket trovärdigt och över huvudtaget så känns de unga kvinnornas röster igen. Som handbollsmorsa till en dotter där hälften av laget så småningom läste till läkare i Lund så känner jag igen det där med prestationer som förväntas överallt. Också på fritiden. Är man då en personlighet som Stella så kan trycket från medelklasslivet bli otroligt svårt att hantera och där någonstans blir den här romanen riktigt bra.

Lättläst, spännande och mycket trovärdig!

rysslandsrepriser: 3

repris från fredag 4 februari 2011


en munter begravning

Finns där något som ens skulle kunna var muntert på en begravning? Alik är den ryske immigranten som kommit till New York för att verka som konstnär och nu ligger han i sin ateljévåning och tynar sakta bort. På TV lyssnar han till hur Sovietunionen krampaktigt löses upp och omgiven av en alkoholiserad men vacker fru, före detta älskarinnor, ungdomskärleken och en brokig skara vänner förbereder han sig för döden på allehanda sätt. Väsentligheter som att dricka en god margerita, lyssna på den sydamerikanska orkestern som spelar nedanför fönstret, samtala med en präst och en rabbin och fundera över om värmeböljan i staden någonsin ska ta slut. Och naturligtvis planera för en munter begravning.

Ljudmila Ulitskaja har i sin roman En munter begravning skrivit en burlesk skröna om en ryskjudisk allkonstnär som vi får möta i små scener ur hans liv men de som verkligen tar plats i boken är alla kvinnor som omger honom. Vi får bland annat lära känna den ryska cirkusartisten som omskolat sig till jurist, den unga flickan som tappat tron på vuxenvärlden, den språkbegåvade medelålders kvinnan som kommit till USA genom ett skenäktenskap. Det är i kvinnoporträtten som det bränner till. Dem vill jag veta mer om. Alik själv är mest en bifigur, till och med när det gäller han egen död och begravning.

tisdag 19 juni 2018

sugen på ryska noveller? tävla!

Den ryska fyran från Novellix kan man just nu vinna inne på 
Kulturkollo. Kolla in! 

rysslandrepriser: 2

repris från söndag 16 februari 2014


Tsar Putin - Anna Arutunyan

Namnet till trots handlar Tsar Putin mindre om den lille mannen med den stålgrå genomträngande KGB-blicken och mer om Rysslands behov av en envåldshärskare, en tsar. Ett Ryssland som i brist på fungerande lagar och demokratiska institutioner istället fungerar genom ett informellt vasallsystem som i århundraden gjort det möjligt att hålla ihop det väldiga landet. Arutunyans tes är att systemet bygger på att alla nivåer av tjänstemän har rätt att skumma sin del av grädden men inte mer och när någon överskrider sina befogenheter finns det bara en instans att överklaga i - tsaren, Putin - oavsett om det är inom politik eller privat näringsliv överträdelsen skett. Tsaren är av Gud och/eller det ryska folket given all makt, inte på grund av blind auktoritetstro utan av pragmatiska skäl - det officiella systemet är inget alternativ. "Din vasalls vasall är inte din vasall" upprepar Arutunyan sitt mantra. Alla är bara ansvariga för att nivån under skall kunna livnära sig, utom Putin som svarar för alla.

En läsvärd bok, med ett antal fallstudier - oligarker som kommit i onåd i olika utsträckning, politiker som tillåts eller inte tillåts ta plats i skendemokratin och diverse brandkårsutryckningar från Putins sida i näringsliv och administration. Arutunyan träffar Putin ett par gånger och när hans berömda blick vid ett tillfälle faller på och blir kvar vid henne drabbas hon av den, men konstaterar i samma ögonblick torrt att blicken enligt uppgift är en funktion av Putins grava närsynthet - troligen ser han henne inte alls. Skall man klaga på något är det översättningen. Det känns som att det gått snabbt och ett gissningsvis drivet engelskt orginalspråk blir på svenska en ofta svårbegriplig meningsbyggnad med vissa ord som om de överhuvudtaget finns är väldigt ovanliga. Att Putins "pet issues" vid ett tillfälle översätts till hans "husdjursfrågor" är däremot bara charmigt.

/Gästbloggare M

erotiskt skrivande för ensamma änkor - Balli Kaur Jaswal



Ja men hur många feelgood-romaner finns det om änkor egentligen? Jag är nu änka. Så är det. Och det sista jag tänker på är att sätta igång med erotiskt skrivande ... Men jag lyssnade ändå på den här charmiga romanen som utspelar sig i London eftersom den var mycket ofta tipsad i ett läsbingo som jag var med i förra året. Erotiskt skrivande för ensamma änkor av Balli Kaur Jaswal handlar om den unga kvinnan Nikki som frenetiskt har försökt att frigöra sig från sin sikhiska kulturella hemvist. Hon pluggar, jobbar i en bar och vill helst av allt vara som vilken brittisk tjej som helst. När hennes far hastigt dör på resa till Indien så måste hon försöka hjälpa till med försörjningen. Hon går till templet för att nåla upp en kontaktannons åt sin syster och då ser hon ett erbjudande om att bli lärare i kreativt skrivande. Hon söker, och får jobbet och snart så inser hon att gruppen av kvinnor som hon skall undervisa varken kan läsa eller skriva. Men de har många berättelser som de vill dela med sig av. Under den traditionella klädedräkten och alla lager av regler som männen (eller är det religionen?) för med sig så finns en stark kvinnlig gemenskap.

Kanske kan generationerna lära av varandra?

Jag tyckte att det här var en spännande feel-good på många sätt, särskilt var det intressant att få en liten kik in i ett sammanhang som man aldrig själv vistas. Slutna rum för kvinnor och kvinnors erfarenheter är inte det vanligaste ämnet för romaner och den sikhiska kulturen är jag dåligt kunnig om. Det blev till att googla.

Hur var det erotiken då? Jo, den var en helt ok komponent av berättelsen. Inte för påklistrad och förutsägbar och småfnissande går jag förbi torgståndet med grönsaker på promenaden hem. Med den här romanen i öronen så blir en squash aldrig mer bara en squash ... 

måndag 18 juni 2018

rysslandsrepriser: 1

repris från lördag 26 januari 2013: 


ryssar är såna som gillar björkar

En knallgul bok med klagomuren på framsidan och titeln Ryssar är såna som gillar björkar går bara inte att låta bli att läsa. Olga Grjasnowa har skrivit och det är en roman om en ung judisk kvinna, Masja, som alltmer förtvivlat söker efter ett hemma.

Hon har i sin barndom flytt från Baku tillsammans med sin föräldrar, hamnat i Frankfurt. Föräldrarna drömmer tillbaka om en tid i Sovjetunionen där pappan hade en ställning, mamman var respekterad pianolärainna och i deras bibliotek stod flera tusen böcker. Nu är de invandrare i ett land, främlingar. Masja lär sig språket, utbildar sig, har vänner och partners av alla religioner och nationaliteter. Det skapar frihet och svårigheter. Enklast för människan är att ingå i en grupp, det är enkelt att förhålla sig till världen om man ingår i en gemenskap. Att höra till.

Nu är de strukturerna allt mer upplösta och hon är hemma överallt och ingenstans. För att försöka glömma sin kärleks död flyr hon själv till Tel-Aviv, sorgen och samhället runt henne tränger sig på. Masja talar många språk och vill helst av allt arbeta som tolk på FN, hon översätter och skapar kontakt mellan människor men hennes egen röst blir allt mer förvirrad. I Palestina tillsammans med en flyktig bekant, får hon frågan:
- Vad tror du på?
Masja konstaterar att det varken är Gud, Kultur, eller Nationen. Måhända är det människan?

Kaxig, så skulle en göteborgare beskriva bokens färg och kaxig får bli ordet för innehållet också. Grjasnowa vill få mig som läser att fundera en runda till på vårt sätt att kategorisera människor, att stoppa in dem i fack och sedan förvänta oss att alla ska hålla sig på sin plats. Kaxig och underhållande, i sin vilja att punktera en och annan fördom så lyckas hon verkligen locka fram både fniss och småleenden. Jag gillar!

Lyssna på på Martina Lowdens tankar i Kulturnytt:

vi drar till Ryssland!


Kulturkollos tema i veckan är Ryssland.
Kika gärna in där - jag kommer också att reprisera några aktuella texter här inne hos mig.
желанный

livet kan börja - Sheila o'Flanagan

Bilden tagen på Malören Lodge - boken lämnades där i deras lilla bibliotek. 

Man kan undra vad som hänt? Har det här blivit en blogg med bara feelgood eller?  Sanningen att säga så har jag haft det så pass utmanande i mitt liv att jag nästan, nästan inte klarat att läsa. Bloggandet går också på autopilot och det jag skriver är varken välformulerat eller särskilt spännande, men jag skriver. Det får vara gott nog just nu. Det kommer väl en dag när jag är lite mer på banan igen, tills dess så får det bli korta inlägg och lättsam läsning.

Sheila o'Flanagan är en mycket produktiv irländsk författare och hennes senaste översatta till svenska har fått titeln Livet kan börja. Romanen börjar i Dublin, Imogen har sagt till sin man att hon skall åka på affärsresa till Paris men istället verkställer hon sin sedan länge uttänkta plan. Hon vill börja om, och landet hon väljer är Frankrike. Den lilla kuststaden nära Frankrikes gräns har en särskild betydelse för henne och väl på plats försöker hon bli den person som hon var innan hon träffade sin man Vince.  Jag gillade den här lättlästa boken allra mest för miljön och känslan av att "vill jag så kan jag". Trots att livet inte varit helt snällt mot Imogen så bestämmer hon sig för att må bra, följa sitt hjärta och våga. Den typen av pepp kan alla behöva nu och då!

söndag 17 juni 2018

med inspiration från @lenamedmera





Igår var jag på öppen trädgård hos min kollega och som jag fick lust att greja i min trädgård efter det! Delar av min perennrabatt har invaderats av aklejor och smultron. Det som inte sniglar och rådjur gillar har helt enkelt fått växa fritt och hösten och våren har inget rensats eller klippts ned.




Lena sålde plantor till förmån för Läkare utan gränser och jag köpte tre solhattar och två gräs. Solhattarna är snigelfavoriter men jag vill ändå försöka. Sorten heter Magnus och jag har odlat dem förut, för att skydda dem när de etablerar sig så sätter jag på mina miniväxthus av avklippta pet-flaskor på kvällen. Så får de lufta sig soliga dagar och växa till. Gräsen har jag i kruka tills jag vet exakt var de kan passa. Jag hoppas att Lena vill komma och agera trädgårdskonsult här i sommar så ska det nog bli ordning och reda här också. 



Förrförra året planterade jag en clematis som inte var så pigg men i år så kommer den rejält. Små fina vita blommor och många nya skott. Hoppas den vill växa ännu mer i sommar! 






rundan i norr avslutas med Åsa Larsson

repris från lördag 19 maj 2012

det blod som spillts

När huvudet är lagom dimmigt av både förkylning och pollen så passar en deckare mycket bra. I mitt stilla sinne hade jag för mig att jag missat en av Åsa Larssons böcker om Rebecka Martinsson och efter lite letande hittade jag bok två hos biblioteket. Perfekt läsning en gråmulen klämdag i maj.

Rebecka, den unga lovande juristen från Kirunatrakten bor och arbetar i Stockholm. I första boken Solstorm tvingas Rebecka att skjuta människor för att rädda barn och de minnena förföljer henne. Hon är deprimerad och lider av social fobi och när firman har en klient i Jukkasjärvi bestämmer sig Rebecka för att trotsa sina demoner och reser tillbaka. Också i den här boken dras hon in i ett mordfall och ännu en gång är handlingen förlagd till kyrkans värld.

Det som Åsa Larsson gör så bra i alla sina böcker är hur hon beskriver det vardagliga livet, hur det vanliga livet fortgår i byarna längs med älven där uppe i nordligaste Sverige och hon gör det på ett respektfullt sätt. Livet i glesbygden skildras med både ömhet och svärta.  I Det blod som spillts är det kvinnornas försök att utmana gubbväldet som skildras med prästen Mildred som samlande kraft, parallellt får vi följa varghonan Gulbens jakt på ett nytt revir. Starka kvinnor har inte alltid lätt att hitta en plats där de är välkomna, det gäller att foga sig och inlemma sig i flocken...

Har du missat Åsa Larssons böcker tycker jag att du ska surfa in på e-lib och låna hem dem! Det är riktigt bra svenska deckare.

lördag 16 juni 2018

ballerinor i min trädgård!



under all denna vinter - Negar Naseh

Fortsätter att tipsa om romaner som utspelar sig i norr. Idag bär det av till Västerbotten:

Under all denna vinter av debutanten Negar Naseh är en oroande, klaustrofobisk och skrämmande text som framkallar syrebrist hos mig.

Den pressar på från alla håll och i mörkaste mörkret, i kallaste vintern, i Västerbottens inland bor Helene i ett genomtänkt, genominrett och genomdesignat hus tillsammans med Adam. Boken börjar med att Helenes mor ska komma på besök för första gången och Helene har förberett allt intill minsta detalj. Lavendelskorporna är bakta, böckerna till nattygsbordet utvalda och inköpta och allt ska vara idyll. Mycket snart förstår jag att relationen mellan modern och Helena är allt annat än sund och under besöket framträder bilden av en ung kvinna som mår mycket dåligt och en mor som har del i den känslan.

Negar Naseh skildrar kontrasterna mellan barndomens skärgårdsö och västerbottens inland samtidigt som hon hudlöst påminner om likheterna, oavsett var Helene är så måste hon kämpa för att skapa sig sin trygga plats i det verkliga livet. I drömmarna, fantasierna och i böckerna däremot finns där bekräftelse att få. Något i Helene som jag kan känna igen mig själv i är sömnlösheten och rädslan för att inte kunna hitta något att läsa - något verkligt läsvärt.
Helene vill egentligen inte tala om det. Det är för besvärligt och skrämmande att tänka sig men hon kan inte längre förneka att den senaste tiden har hon känt att varje ny bok har kunnat vara den sista. 
Boken är uppdelad i två delar - först romanen och sedan arbetsdagboken och jag är sådär förtjust i att kastas från den suggestiva romandelen in i ett arbetsrum en solig sommardag i Portugal. Naseh beskriver på ett personligt och intressant sätt arbetsprocessen och vilka händelser, texter och tankar som inspirerat henne till romanen men för mig blev det kastet väl stort. Mer om hennes tankar om boken kan man höra i Lundströms bokradio.

Det är romandelen jag minns från den här boken. Hur ytan och perfektionen krackelerar i sprickorna mellan vakenhet och sömn, hur ritualer och tvång besvärjer den otäcka ångesten och hur berättelsen svajar mellan fantasi och verklighet.  Känslan av:
- Släpp ut mig, låt mig andas. Nu.

Under all denna vinter i oss
så mycket vår?
Lassi Nummi

torsdag 14 juni 2018

silvervägen - Stina Jackson

Silvervägen av Stina Jackson är en ovanlig och en ovanligt bra svensk deckardebut. Den har en ganska lång startsträcka och miljöer och karaktärer byggs upp omsorgsfullt och trovärdigt.

Till Glimmersträsk kommer Meja och hennes mamma med varsin kappsäck, de ska flytta in hos en man i byn och Meja undrar hur länge det ska hålla. Hon känner sin labila mamma och vet att det är bäst att försöka hitta en egen vardag i den lilla byn i Västerbottens inland. Sommarlovet är långt och snart träffar hon en kille som lever ett helt annat liv än det hon är van vid.

Längs med silvervägen kör gymnasieläraren Lelle, han letar fortfarande efter spår från sin tonårsdotter Lina. Tre år sedan var det som hon plötsligt försvann från en busshållplats och sedan dess har Lelles äktenskap kraschat, livet går på rutin och hans uppgift är en: att hitta sin dotter.

När det så försvinner ytterligare en ung kvinna i trakten så intensifieras sökandet, hänger de samman?

Silvervägen är en av de deckare som nominerats till Crimetime Specsavers Award och jag tycker absolut att den förtjänar att lyftas fram. Någonstans går mina tankar till Ane Riels Kåda när jag läser och de båda böckerna har flera beröringspunkter. Kanske är det mest framträdande de dysfunktionella relationerna, den psykiska sjukdom som styr människornas liv och skildringen av smutsen och det mörka sidorna hos människor. Vad människor är villiga att göra för att dölja svårigheter och vad som händer när man ger upp och vågar se sanningen. Miljöerna gör sitt till att förstärka det solkiga och skitiga och man får starka sympatier för de barn och ungdomar som liksom bara har hamnat i de här sammanhangen. Jag läste Stina Jacksons debut med en känsla av obehag surrande i kroppen och jag ser verkligen fram emot att läsa mer av henne!

i tystnaden begravd - Tove Alsterdal

Jag fortsätter att tipsa om böcker som utspelar sig längst upp i norr. Bjuder en favoritförfattare: 


Repris från söndag 12 juli 2015

i tystnaden begravd - ännu mer Alsterdal på min blogg

Så har jag då lyssnat på I tystnaden begravd  av Tove Alsterdal. En liten smula avskräckt blev jag av Bloggbohemen som inte alls hade gillat den här deckaren som utspelar sig i Tornedalen. Jag däremot gillade mycket. Det som är speciellt med Alsterdals spänningsromaner är det grundliga utforskandet av samhället runt/historien runt ett brott och man kan tycka att det är långsamt och ganska ointressant eller så kan man som jag uppskatta det mycket.

I den här boken så blir en gammal man i en liten by utanför Haparanda ihjälslagen med en yxa. Ryktet sprider sig på bygden att det var ryssar som rånmördat den gamle särlingen. Samtidigt blir Katrin hemkallad från London för att hjälpa till med modern som blivit dement och trillat och brutit sig. Bland moderns post i den lilla lägenheten i Stockholm ligger många brev med erbjudanden från en fastighetsmäklare i Haparanda - någon vill köpa en fastighet som Katrin inte ens visste att modern ägde.  Katrin, som är frilansjournalist, kan inte släppa tanken på att undersöka sin mors bakgrund och reser till en trakt som är väldigt olik den verklighet hon är van vid.

Spåren efter mammans familj leder henne bakåt i tiden, till ett trettiotal då hennes mor var liten flicka och för mig var berättelsen om de unga kommunisterna som lämnade Sverige för att vara med och bygga upp paradiset i Sovjetunionen mycket spännande. Det var nya kunskaper för mig och jag blev genast nyfiken på att veta mer. Sedan passade min läsning av den här boken mycket bra som komplement till den dokumentärserie som jag hört på radio den senaste veckan: Motströms i Tornedalen. Diskussionen där handlar, precis som i boken, om hur man ska kunna få de unga människorna att vilja stanna kvar och utveckla bygden.

Mycket spännande radioprogram och en bok som passade perfekt in i de tankarna. Det är sommarläsning när den är som bäst - kulturupplevelser, böcker och media som hakar i vart annat och berikar vartannat. Sån't gillar jag!

onsdag 13 juni 2018

inlandet - Elin Willows

Inlandet av Elin Willows var en av de böcker som jag läste på min resa till Norrbotten. Det kändes liksom passande att läsa om hur en sörlänning som kommer till norr upplever de långa ljusa somrarna, raksträckorna som aldrig tar slut, granskogens famn och kuststadens galleria och nöjesliv. Nu tror jag kanske inte att det är Kalix som Willows har i åtanke när hon skriver men det skulle nog kunna varit. På hotell Valhall, där vi övernattade så kan jag tänka mig att det festas en del och där fanns faktiskt en björn i foajén.

I Inlandet bestämmer sig en ung kvinna att flytta till sin pojkväns hemort. Innan hon ens kommit dit är förhållandet slut men bostaden hos Mona, arbetet på ICA och möjligheten att starta om lockar henne ändå att stanna. Livet är sig likt men miljön är mycket ny, midnattssolen håller en vaken på sommaren, hon har inga kläder som tål kyla och förstår sig inte på intresset för fordon. Behöver man ens ha ett körkort?

Jo, om man bor i den lilla staden mellan fjäll och kust så behöver man både körkort och bil. Sakta blir hon en del av samhället, hon vågar sig ut på isen och vågar sig på att pröva nytt. Vad är hon egentligen för konstig typ? Inte flyttar man till Norrbotten om man är ung. Man flyttar ifrån.

För mig var det här en mycket fin läsupplevelse. Jag slukade den i det närmaste i ett svep och det var något med stämningen och miljöerna och vanligheten. Inte gjorde det saken sämre att jag läste den i Kalix med midnattssolen över Kalixälven som närmsta granne. Inte alls!


tisdag 12 juni 2018

koka björn - Mikael Niemi

I helgen var jag som i Norrbotten. Det betyder att jag presenterar en rad böcker från landskapet i veckan som kommer (det kan slinka med något från Västerbotten eller Lappland också). I söndags reste vi med bil genom Tornedalen och vad passar bättre än en repris från tisdag 26 december 2017: 

koka björn - ett berättarflöde fyllt av vetenskap och tro 

Jag läste härom dagen på Instagram ett inlägg som kallade Koka björn av Mikael Niemi för deckare. Och ja visst. Hela den här berättelsen kretsars kring ett antal oförklarliga dödsfall som sker i och runt byn Kengis i mitten av 1800-talet men deckare. Nja, historisk roman skulle jag väl säga om jag måste facka in den. Prosten Lars Levi Laestadius är en hängiven botanist och har sinne inte bara för att predika den rena tron utan också för de små detaljerna. Han tar sig an dödsfallen genom att använda nya metoder som att dofta aska över pappilarlinjerna på kvarglömda glas och framkalla dagerrotypiplåtar. Till sin hjälp har han hittepojken Jussi som han tagit sig an och lär upp både i läse- och skrivkonsten.

För Jussi, som kommer från en samefamilj på fjället, är mötet med vetenskaperna som prosten tagit med sig från studierna i Uppsala helt överväldigande. Jussi vill lära mer, förstå mer och vill helst av allt vistas i prostens arbetsrum. Kärleken till kunskapen, kärleken till det nödvändiga skrivandet som på sätt och vis gör att Jussi finns till är så stark och när Jussi blir inskriven i kyrkoboken så legitimerar prosten honom. Trots att han är lappunge så får han komma med i boken, han får finnas och hans tankar är viktiga.

Man kan tänka sig att en roman som handlar om Lars Levi Laestadius skulle handla huvudsakligen om tro och visst finns där beskrivningar av prostens predikningar som förkunnar renlevnad, man skall leva efter den sanna läran och inte förföras av djävulen. Men det är kopplingen till vetenskap som mest av allt intresserar mig. Jag uppfattar att Laestadius vill gå till källorna, systematiskt undersöka naturen såväl mord och att han förhåller sig likadant till tron. Jussi som är uppvuxen i en otrygg miljö så är det mest av allt värmen och omsorgen i en familj som är så ovant att han i början inte vågar tro på att han får höra till, om det sedan innebär att han måste döpas så må det vara hänt. Kengis ligger i gränsbygd och svenskarnas syn på samer som hedningar som gränsar till djur beskrivs på ett smärtsamt sätt i den här romanen. Hur svenskarna behandlat sin minoritetsfolk behöver vi påminnas om gång på gång och Niemis grepp att låta Laestadius ta sig an den unge pojken som står vid vägkanten signalerar att medmänsklighet borde vara självklar oavsett religion och bakgrund.

Mikael Niemi samtalade med Ann Helene Laestadius på temat Att ta makten över den egna historien på bokmässan och de båda verkar i landsända som inte så ofta hörs i debatten. För dem båda är det viktigt att skriva böcker som återspeglar livet och naturen norr om Polcirkeln. För Niemi har både fjället och älven varit centrala i hans uppväxt och flerspråkigheten är vardag. Han berättade att han personligen haft ett stort intresse för Lars Levi Laestadius liv. Niemi är uppvuxen nära pörtet där han bodde och han har läst mycket om han liv, han ville ge en något annan bild än den gängse när han nu skulle ta sig an att skriva om den mytomspunne mannen.

Jag tycker mycket om Mikael Niemis ordrika romaner, berättarglädjen är stor och han är fenomenal på att skildra miljöer. Jag förflyttas till den lilla byn utanför Pajala och jag kan känna dofterna från ladugårdskläderna och smaka solanum med smör. Det här är på många sätt en hyllningsroman till vetenskapen, läsandet, skrivandet och potatis. Dessutom inläst av Niemi själv! Mycket bra! 

Luppioberget - mot inlandet!



Mot restaurang Utblick på Luppioberget i Tornedalen. Med utsikt över Torne Älv och med Finland på andra sidan vattnet så åt vi en fantastisk måltid på lokala råvaror. Röding, jordärtskockspuré, rotfrukter, ättiksinlagd gurka och palsternackschips. Visst ser ni granskotten?



Pancotta med havtornssmak och syltade havtorn på toppen. 



Lotta berättar att det är här tomten bor ... Vi tror henne väl inte men naturen var mycket vacker! 



måndag 11 juni 2018

#boblmafmalören söndag



Utsikt från ett utedass. 



Malörens fyr är en av de första fyrarna som ritades av Nils Gustaf von Heidenstam. Massor om den finns att läsa på https://www.fyr.org/wiki/index.php/Malören



Alla som känner mig vet att jag är extremt höjdrädd men nojor är till för att besegras. Jag gick upp i fyren, ut på den lilla terassen runt och det gick bra. Strålande utsikt!



Hela fyren är byggd i trä. Heidenstam anpassade utseendet efter kapellet som redan stod på ön. 




Fågellivet och naturen var unik. Isens spår med klappersten och åsar var fascinerande!

#boblmafmalören lördag



Kapellet timrades på 1700-talet och en gång varje år hålls högmässa där. Otroligt vacker byggnad som är skeppsformad.




Öns dramatiska historia syns i landskapet med bland annat ett vrak.



Omväxlande natur, klapperstränder och sandstrand. Hed och klippor. Strandråg och strandvial, fjällviva och mängder av lavar. 



Viltskav och mos - stabil och god mat. Vi fick också havtornsdryck och smultrondryck, de bären växer på ön.



Ön är bebyggd med fiskarstugor som numer används sommartid. Lotsstugan, fyren och kapellet syns extra i silhuetten.