måndag 22 januari 2018

blodlokan - en spännande inledning på motståndstrilogin

Blodlokan  av Louise Boije af Gennäs är en spännande och intensiv upptakt i det som förlaget och författaren kallar Motståndstrilogin och att det här bara är början det blir väldigt tydligt när man läser. Berättelsen bäddar för en fortsättning och med ett gäng blinkningar till Milleniumtrilogin så kan jag tänka mig att den här serien kommer att få ett stort antal läsare.  Lättläst, högt tempo och korta kapitel gör den till en slukarbok.

Berättelsen inleds med att en man dör i en brand i familjens sommarstuga och hoppar vidare till att mannens dotter Sara bestämmer sig för att flytta till Stockholm. Hon behöver börja om, efter ett överfall hemma i Örebro och faderns våldsamma död så bestämmer hon sig för att hitta ett jobb i Stockholm. Att hon som gjort militär grundutbildning och har en magister i statsvetenskap tar ett jobb på ett café i förorten och hyr ett sunkigt rum av en mystisk kvinna slår an tonen för allt underligt som kommer att hända Sara. Är det Sara som blivit galen, eller finns där någon som känner till och har planlagt hennes liv in i minsta detalj?

Och vad har pappans verksamhet som konsult i säkerhetsfrågor med saken att göra? Hans plastmappar fyllda med klipp om olika "affärer" som aldrig riktigt retts ut? Den som läser vidare får se. Man kan mycket väl tänka sig att den här serien, som inkluderar många olika autentiska utdrag ur tidningar och andra medier, skulle kunna bli en lysande TV-serie i typ Netflix originaltappning. Man får vibbar av att den ensamma unga tjejen som slåss mot världen, sammanhållningen i någons slags sluten krets, den grävande orädda murveln, politiker och sex, konspirationer och ett antal olösta skadeler som lyser som plumpar i landetlagomsveriges förflutna kan bli en riktigt bra mix. I första delen så känns många delar lite för osannolika för mig,  Sara är omåttligt naiv och med sin militära bakgrund borde hon inte köpa allt det där som hon faktiskt gör. Men, jag kommer med säkerhet läsa vidare. Gott så.


lördag 20 januari 2018

kulturkollo konfererar om ...


Idag pratar vi om den här spännande romanen inne på Kulturkollo.
Väl mött där. Om ni törs? 

spionernas arv (John Le Carré)

Le Carré är ju en gammal hjälte, men jag har inte läst honom så mycket sedan muren föll. Jag fullkomligt älskade Smileytrilogin och Spionernas arv är någon sorts tillbakablick på Mullvaden (och även Spionen som kom in från kylan enligt baksidestexten). En åldrad Peter Guillam kallas till London av underrättelsetjänsten för att förhöras angående en gammal operation som gått fel och sedan mörklagts. Det blir en kulturkrock när han konfronteras med den nya sortens underrättelsefolk och han pressas att uppge adressen till operationens högkvarter, som fortfarande är aktivt så här många år senare (känns inte helt realistiskt). Under övervakning tvingas han sedan läsa allt material för att kunna agera vittne alternativt syndabock nu när operationen är på väg att komma ut i offentligheten.

Jag borde kanske inte lämna något omdöme om Spionernas Arv eftersom läsningen av den var väldigt splittrad och ofokuserad, men jag kan inte låta bli att direkt kommentera Klas Östergren som översättare. Jag tycker mig höra Östergrens språk ta över - det var längesedan jag läste Smileytrilogin, men tonen är annorlunda nu. Nåväl, alla översättare sätter väl sin prägel och Östergren är ju bra så det får ses som en randanmärkning. Mer problematiskt är Le Carrés användande av inklippta rapporter från operationen ifråga. Själva greppet i sig är väl okej, men rapporterna känns inte realistiska. De är pratiga och kommenterande för att driva romanens berättelse framåt snarare än torrt informationsbärande som man kunde förvänta sig. Slutligen är väl syftet med själva romanen lite oklart för mig. Den känns som en gest från en åldrad författare till sina ungdomskreationer. Om man jämför med trilogin är allt förenklat. Visst, det handlar om svek och lojalitet och manipulation och ånger som tidigare men inte alls lika subtilt. Lite som ett rockband som återförenas och försöker återskapa sina storverk, men blir i bästa fall en pastisch på sig självt. Men återigen, mer fokuserad läsning från min sida hade säkerligen gett ett bättre "betyg".

/Gästbloggare M

fredag 19 januari 2018

bottenskrap - en norsk deckarserie att vila i!

Bottenskrap är den nyutkomna delen i deckarserien om William Wisting och hans dotter Line. Han är kommissarie och hon är kriminalreporter och för att röra till det lite så har förlaget gett ut den här serien i oordning. Om man, som jag, har läst alla de tidigare som kommit på svenska så kan man nu bli rejält förvirrad. Bottenskrap är nämligen en tidig del och det gäller att hänga med på var i tiden de befinner sig i sitt privatliv. Privatlivet och relationerna mellan generationerna i familjen Wisting är nämligen en stor del av den här seriens behållning. De brott som polisgruppen i Stavern blir satta att lösa är också både spännande och alldeles lagom otäckt skildrade. I den här boken dyker det upp ben med tillhörande sko flytande i havet, fyra stycken allt som allt. Samtidigt så är det ett antal personer som är försvunna i det lilla samhället, hör benen samman med de försvunna personerna? Vet William Wistings far något om händelserna och har de frigivna fångarna som dottern Line just nu intervjuar för en reportageserie något att göra med de makabra havsfynden? 

För min del är det här en deckarserie som jag tycker mycket om att återvända till. Lagom tempo, människor som man tycker om och miljöer, väder och småstadsmentaliteten känns mycket nordiska. Jag lyssnade på den här boken i inläsning av Mattias Linderoth och han är en av mina favorituppläsare av deckare. Precis lagom tempo och inlevelse för min smak. Sedan blir jag mycket glad över förlagets smarta prissättning av e-boken. Redan nu när boken är helt ny kan du köpa den för 47 kr som e-bok. Äntligen är prissättningen på e-böcker på väg att bli rimlig! 

torsdag 18 januari 2018

sagan om Turid - Kungadottern


Veckan inne på Kulturkollo är fylld av texter på temat tonår. Jag passar på att tipsa om böcker och texter som passar elever som är på väg in i tonåren och dagens tips är: Sagan om Turid Kungadottern som är en perfekt högläsningsbok för sena mellanstadiet eller tidigt högstadium. Den utspelar sig på vikingatid och Elisabeth Östnäs har i Turid skapat en komplex karaktär med skinn på näsan. Efter en vinter med svält är vikingabyn mycket decimerad. Fadern,vikingakungen, har snart gjort slut på sina skatter och hus och båtar förfaller. För att säkra kungadömets framtid måste Turid gifta sig med ett gott parti men Turid själv vill helst av allt lära sig att skriva. Hennes styvmor önskar att Turid ska följa i sin mors spår, hon vill att hon ska bli völva (sierska) och völvestaven bär Turid i sin hand på omslaget av den här välskrivna och spännande romanen. 

 - repris från tisdag 8 mars 2016 - 


onsdag 17 januari 2018

det tyska huset - ny serie av isländsk favorit

Det tyska huset är första delen i en ny deckarserie av den isländske författaren Arnaldur Indridason. Som både titel och omslag antyder så utspelar den sig under det andra världskriget, britterna har just lämnat ön och amerikanerna har kommit och etablerat sina baser. När en ung man hittas mördad av en amerikansk kula i Reykjavik så börjar jakten på förövaren. Island har vid tiden en enda kriminalinspektör, Konrad Flovent, och han får en ung tvåspråkig militärpolis, Thorson till hjälp.

När de båda upptäcker att den döde mannen har ett hakkors målat i blod i pannan så förstår de att han kanske inte bara är en misslyckad handelsresande som blivit skjuten i ett svartsjukedrama. Hur hänger det samman? Är det här ett politiskt mord i krigets skugga?

Om man har läst Idridasons serie om Erlendur så känner man igen hans lite långsamma och lågmälda berättarstil. Det kommer igen också i Det tyska huset. Långsamt så avtäcks brottet, med orsaker och verkningar och det är härlig läsning hela vägen. Om jag skulle ha något att anmärka så är det kanske att Indridason utnyttjar tiden och miljön lite dåligt, jag hade gärna velat veta mer om de amerikanska baserna och absolut mer om Islands roll i kriget. Kanske är det självklarheter för de isländska läsarna men mig gjorde det nyfiken. Troligen kommer mer i nästa del om det udda utredningsparet Flovent och Thorson och förhoppningsvis så krämar Indridason på fyrtiotalskänslan i dem.

Jag lyssnade till den här som ljudbok och den var helt Ok läst av Anton Körberg. Han kunde ju inte rå för att jag satt och saknade Erlendur mest hela boken. Den här nya serien är också läsvärd men det är inte Erlendur, det är det inte.


på, mellan och bortom raderna

På, mellan och bortom raderna av Emma Frey-Skött är en utmärkt handledning för alla de lärare som tycker att det kan vara svårt att arbeta med högläsning i klassen. Jag predikar verkligen vikten av att välja texter noga i undervisningen och att arbeta systematiskt med texter så att man i textsamtal och gemensam läsning kan hjälpa elever att utveckla strategier för läsförståelse. Känner man sig trygg i det arbetet så finns där försåt mängder av böcker man kan jobba med, känner man sig lite osäker så finns det i den här handledningen utförlig planering för hur man kan arbeta kring 12 riktigt bra böcker för mellanåldern. Jag har läst de flesta av dem och jag vet att de går hem hos många elever. Den här uppdaterade versionen har en blandning av gamla favoriter som Drakskeppet och Eldens hemlighet och ganska nya romaner som Ispirater och Glasbarnen. Gemensamt för alla texter är att de är noga utvalda och utprovade. Det här är en handledning som borde finnas i alla mellanstadielärares arbetsrum. Praktisk och inspirerande! 

tisdag 16 januari 2018

två tonåriga favoritkaraktärer

Veckans utmaning inne på Kulturkollo uppmanar oss att berätta om några favorittonåringar från kulturens värld. Jag har många favoriter, till exempel gillade jag den helt grymma Frankie i Den ökända historien om Frankie Landau-Banks  och Jack i Christina Lindströms roman med samma namn men så återkommer ändå mina tankar till Augustus och Hazel Grace. Min text om dem skrev jag 2013. Här kommer en repris:


The fault, dear Brutus, is not in our stars
But in ourselves.
Det är inte hur man har det utan hur man tar det. Hemma hos Augustus finns allehanda käcka uppmaningar broderade på kuddar och bonader, tryckta i glas och på små tavlor. Without pain, we couldn't know joy  Sällan har en sådan uppmaning skorrat falskare än när jag hulkande läser ut John Greens senaste roman The Fault in Our Stars. Hur jäkla positiva de än försöker vara så är det inte rättvist. Livet för Hazel Grace och Augustus är inte rättvist. Det ödet som står skrivet i stjärnorna är inte rättvist. Punkt.

Hazel Grace och Augustus. Så heter de två huvudpersonerna som träffas i en hjälpgrupp för ungdomar som överlevt cancer och så mycket mer ska jag inte skriva om handlingen. Poesi och en roman är stor del av deras gemensamma berättelse och de snabba replikerna, de filosofiska och smått existentiella funderingarna, känslan för ungdomarna och respekten för deras liv gör mig helt betagen.  Det här är en av fjolårets mest omskrivna YA-böcker och det är alltid en risk att läsa en superhypad bok, men jag blir inte besviken. Det här är en läsning som bjuder mig både en fantastisk kärlekshistoria, gapflabb och storgråt. Klart den ska bli film. Snart.

På svenska finns den att köpa och då heter den Förr eller senare exploderar jag.


- texten är en repris från 2013 - 

norra latin - en roman för unga vuxna (och för alla andra också)

Nej, nu ljög jag i rubriken. Det här är inte bok för barn innan tonåren. Annars är Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren en allåldersbok med en berättelse som kan fängsla alla från 13 - 99. Tycker man sedan om teater, kanske särskilt om man kan sin Shakespeare, relationer och en smula övernaturligt så är man verkligen i rätt bok.

Miljön är också magiskt väl vald. Finns det någon bättre plats att förlägga en fantasy/skräck-roman till än ett gammalt läroverk? Allt från väggmålningar, aulan med gradäng, stentrapporna och samlingen uppstoppade och konserverade djur hjälper till att bygga upp stämningen i berättelsen om teatereleverna som just börjat i första ring.

Jag läste mitt exemplar som en blandning av ljudbok och e-bok och det är verkligen en perfekt kombo. Mer om den här romanen kommer, var så säkra!

Passa också på att lyssna till De dödas röster - en thrillerpodd från 2016.  Jag gillar egentligen inte skräck och läskigheter men den är bra. Mycket bra!

måndag 15 januari 2018

tonårsveckan börjar med Anrop från inre rymden

Nu så är det dags för tonårsvecka inne på Kulturkollo och jag börjar med att tipsa om en augustprisnominerad novellsamling som passar perfekt för barn som befinner sig på väg in i tonåren.  Noveller för mellanåldern är perfekta texter att arbeta med i klassrummet och extra glad blev jag när jag såg att Elin Nilsson kommit med en fin samling. Anrop från inre rymden är åtta korta texter som alla har ett innehåll som ligger nära elever i femman och sexans vardag. Vi får möta tjejen som inte vet om bästisen längre är bästis (med tillhörande kattungedrama), pojken som åker med sin pappa på nyårsfirande fastän han hellre vill vara med mamma och hennes vänner, klassens som fått en vikarie istället för älsklingsfröken och mycket mer. Nilsson är mycket duktig på att skriva enkelt och rakt utan att det blir tramsigt eller för barnsligt. Jag rekommenderar alla lärare som jobbar med mellanåldern att läsa den här samlingen och välja ut de noveller som passar just er klass. Det lär garanterat finnas en eller flera texter som är perfekt!
"Ett tittskåp in i verkligheten – ja, det är vad Elin Nilsson ger läsaren i novellsamlingen Anrop från inre rymden. I åtta avskalade berättelser ges vi en skymt av vardagen, i all sin vardagliga ovanlighet. Det är opretentiöst, stringent, och träffsäkert. Och igenkänningsfaktorn är hög. Berättelserna – små utsnitt av tid och rum – får oss att tänka och fantisera vidare. Det är novellkonst på högsta nivå."

- augustjuryns nomineringstext 2017

torsdag 11 januari 2018

årets debutantprisnomineringar


Nomineringarna till Borås Tidnings debutantpris är alltid spännande att följa. Är det någon svensk författare som jag missade under förra året som det är dags att hitta till? Som alltid så har jag (oftast) läst romanerna. Agnes Lidbeck och Isabelle Ståhl är två välkända författare för mig. David Väyrynen,  Linus de Faire och Viktoria Jäderlings texter har jag inte läst, möjligen tar jag mig an Jäderlings noveller. Möjligen. 

Min favorit så långt är Agnes Lidbecks starka Finna sig: 
Finna sig av Agnes Lidbeck är en riktigt stark debut, jag läste den i ett svep och kunde under de timmarna helt leva mig in i huvudpersonen Annas liv. Romanen börjar med att det första barnet föds och Anna förstår att nu har hon fått det tydliga uppdrag som hon längtat efter och kanske samtidigt fruktat. Hon skall vara den som tar hand om. För att hemmet och livet med barnen ska fungera så arbetar hon hemifrån och snart blir familjen ännu ett projekt som hon driver. Hon går all in i den traditionella kvinnorollen som handlar om att uppfylla mannen och barnens behov innan de ens vet om att de har dem, hon sköter familjelogistiken, arbetar flitigt med sina reportage och blir allt mer uttråkad. Så en dag när barnen är nästanvuxna, maken reser allt oftare till Oslo och hon själv är nästan utplånad av rutiner och måsten möter hon den karismatiske författaren på en middag. Gnistan tänds och trots att hon nu är medelålders kanske det finns något annat för henne? 
Jag är imponerad över hur stramt och precist Lidbeck skriver fram sin huvudperson. Handlingen och ämnet skulle kunna locka till en pratig text om vardagens krav och tristess men hon kokar ned det till några få meningar som säger allt. Boken handlar om hur Anna fullt och helt identifierar sig med den som skall finna sig, den som skall tjäna, den som skall fixa och ordna. Bitterheten ligger där som underton som inte så mycket uttalas men som anas. Offerkoftan är på men samtidigt så är det hon själv som har stickat den i sin iver att vara till lags. För att bli omtyckt, vara behövd. Så snyggt gjort och så skickligt! Frågan som man ställer sig är om Anna hade ett val? Var det ett medvetet val att bli den som vigde sitt liv åt andra eller var det så djupt rotat i föreställningarna om hur en kvinna, en mor skall vara? Är det en roll som unga kvinnor känner igen sig i idag eller är det en generationsfråga? 

- repris från juli 2017 - 

onsdag 10 januari 2018

tisdag 9 januari 2018

som ett träd i skogen - vi möter Bricken igen!

På Kulturkollo skriver vi på temat Att bryta ny mark hela veckan och jag passar då på att skriva några rader om del sex i serien om Bricken på Svartvik. I som ett träd i skogen är året 1918 och Bricken skall fira sin femtioårsdag. Hon dukar fint i kapellet och både barn och barnbarn skall komma på festen. Krigsransonerna gör det svårt att bjuda på annat än rågbröd och risgröt men dottern Frida, som gift sig fint, har lovat att baka vetebröd. Bricken är änka igen och ensam med sin yngste son, i hushållet bor också fosterdottern Elvira och vuxne sonen Isak. Direkt på den första sidan kastas man in i vardagslivet på sågverket Svartvik och det känns ovanligt mycket som att möta en gammal vän när man öppnar boken. Man vill så väl för Bricken och man lider med henne när det inte går henne eller hennes familj väl.

Läs hela serien om Bricken - det är romaner om alla de kvinnor och män som förändrade i det tysta. I vardagens slit och med idogt arbete förändrade och förbättrade de levnadsvillkoren och förutsättningar för sina barn. Industrialiseringen, arbetarrörelsen, väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen går hand i hand och bidrar till att det moderna Sverige byggdes. Vibeke Olssons romaner är både lättlästa och samtidigt mycket väl förankrade i den svenska historien. Allmänbildande och helt oemotståndliga. För nästa tre år sedan var Vibeke Olsson snäll att svara på några frågor kring skapandet av sina romaner. Passa på att läsa den intervjun igen, och läs böckerna! 

måndag 8 januari 2018

att bryta ny mark - veckans tema!


Veckans tema inne på kollot är Att bryta ny mark och 
Linda skriver om en spännande kvinna - Kata Dalström.
Biografin Agitatorn som gick sin egen väg hamnar genast på min läslista.
En spännande vecka utlovas inne på kollot! 


bokcirkla med oss!

I februari ska vi prata om den här finingen inne på
Kulturkollo läser. Häng på! 

söndag 7 januari 2018

så hamnade jag i tidigt 1900-tal


Så har jag flyttat mig typ hundra år framåt i min läsning. Julledigheten började med ett flera fina skildringar av tidigt 1800-tal och nu så hoppade jag raskt vidare till tidigt 1900-tal. Det började med en skakning på nedre däck ... nej det började med ett besök på Tjolöholm och särskilt då deras dräktutställning från Downton Abbey. Sedan rullade det på. De senaste dagarna har jag sett tre säsonger av Fröken Frimans krig, läst den fantastiska biografin Ett jävla solsken om Ester Blenda Nordström och dessutom läst Avgrunden av Kim Leine. Jag har inte riktigt hjärna att formulera mig vettigt om något av det ännu mer än att det är bra. Mycket bra, var och en på sitt sätt. Nu ska jag fortsätta läsningen av Den stora utställningen av Marie Hermansson som också ligger helt rätt i tiden!

LitteraLunds skrivartävling 2018 har tema fantasy


lördag 6 januari 2018

fredag 5 januari 2018

planering pågår


Igår blev det äntligen dags att sätta sig ned och markera spännande nyheter inför våren i alla läsälskares bibel. Katalogen blir välläst i det här hemmet :-) Jag har redan fått hem ett antal titlar som jag läser för fullt och kommer att skriva om under januari. Marie Hermanssons roman om jubileumsfirandet 1923  är hittills mycket lovande! Nu är det dags att börja mejla förlagen om resten av våren. Kärt nöje! 

onsdag 3 januari 2018

flätan - tre kvinnors öden

Flätan av Laetitia Colombani var en roman som hyllades på flera av mina favoritbloggar och jag blev förstås sugen på att läsa om tre kvinnor på tre olika kontinenters öden. Det som flätar samman de tre är hår. Och viljan att inte ge upp, att förändra sitt liv och kämpa för en bättre framtid.

Smita lever som kastlös i Indien och hon vill försöka ge sin lilla dotter ett bättre liv. Att tömma människors toaletter och äta råttor, inte kunna utbilda sig och alltid bli föraktad är så förnedrande och när hon en dag får chansen så känner hon nu eller aldrig.

På Sicilien bor den unga flickan Giulia, hon arbetar i sin fars hårateljé där de tillverkar handgjorda peruker och löshår. När hennes far blir allvarligt sjuk förstår familjen att företaget är på väg mot konkurs, hur ska de kunna fortsätta driva sitt familjeföretag när fadern dör?

Kvinna nummer tre är Sarah, stjärnadvokat mitt i karriären som bor med sina tre barn i Toronto. När hon en dag svimmar i rätten så inser hon att hon drabbats av sjukdom, en sjukdom som är både lömsk och svårbehandlad. Sjukdomen kämpar hon emot med näbbar och klor men när hon också blir diskriminerad på byrån på grund av sin sjukdom så är hon på väg att ge upp.

Det är inte så ofta som jag skriver att en bok är lite för kort men nu är det dags. Kapitlen var luftiga och lättlästa och huvudpersonerna varvades och det blev ganska lite utrymme för var och en.  Eftersom de tre kvinnorna hade varsin spännande berättelse så hade det inte alls gjort något med hundra sidor till. Inte så att man skulle få reda på hur det går, jag gillar verkligen att kvinnornas öden liksom blir hängande lite i luften men jag saknade att få lära känna dem lite mer på djupet. Med det sagt så är det här en riktigt fin roman som säkert skulle göra sig utmärkt som film.

Den filmen skulle jag absolut gå och se!

Så var det det där med omslaget då. Det skrämde bort mig från att läsa, hoppas att det inte skrämmer bort fler för det här är en snyggt berättad fransk roman som förtjänar en stor publik också i Sverige.

tisdag 2 januari 2018

gruppen - Mary McCarthy

Gruppen av Mary McCarthy är en av de där romanerna från 60-talet som fått nytt liv de senaste åren och som man läser mer som ett reportage från en annan tid än en roman. 1963 kom den ut och ansågs då vara närmast skandalös i sin frispråkighet om unga kvinnors liv, karriär och sexualitet. När jag läser på om McCarthy så visar det sig att hon själv växte upp i små omständigheter och har gått på Vassar med examensår 33. Ingen slump att boken börjar där alltså.

Gruppen om åtta unga kvinnor är ett gäng unga kvinnor som tar examen från det liberala Vassar College tidigt 30-tal. De kommer alla från relativt välbeställda omständigheter och det är inte självklart att de skall använda sin examen till något, vad ska det tjäna till eftersom de ändå snart skall gifta sig? Kvinnorna vill inte finna sig i att bara bli fruar, de vill ta del i samhället, bli självständiga och självförsörjande och ta makten över sin kropp. I de olika kapitlen får man följa dem genom karriär, äktenskap och barnafödande och jag förstår att den var något alldeles extra när den kom. Nydanande och en feministisk klassiker (även om McCarthy inte ville kalla sig feminist).

Kanske att den inte är lika intressant för mig, i alla fall inte just nu. Jag tycker att skildringarna av de unga kvinnorna är intressanta ur ett historiskt perspektiv och alla vi kvinnor måste vara evigt tacksamma mot de som gick före, de som med idogt och envist arbete i vardagen bäddat för det samhälle som vi i Sverige har idag. Det är troligen det att kvinnorna i den här gruppen lever ett så väldigt amerikanskt liv med examen från ett av de mest prestigefyllda college som USA har som gör att jag känner distans till den. Boken skildrar ett samhälle ganska långt från vårt och de värderingar som de gör upp med, och uppror på sitt stillsamma  och väluppfostrade sätt emot, är från en svunnen tid.

Den här boken är hyllad typ överallt, vad är det jag har missat? Har ni läst? Kommentera gärna!

PS. Redan 1958 kom Rona Jaffes Det bästa av allt .



måndag 1 januari 2018

så var man femtioett


Tiden passerar med en väldig fart och plötsligt är jubileumsåret till ända.
Femtioårsdagen firades i San Fransisco med museibesök för vissa och amerikansk fotboll för andra.
På min bänk står nu en fin blomma som jag fått av snälla vänner och ett timglas.
Sån är den tiden, ibland går den fort och ibland går den långsamt.
Det beror liksom på. 
Det vi vet är att dagarna går. 

hej Navid, hej syster!


När du hör det här ljudet, är det dags att vända blad
När du hör det här ljudet, är det dags att byta stad

Ibland är jag lite trög. Väldigt trög faktiskt. Dottern spelade Navid Modiri & Gudarna hur mycket som helst i tonåren och när hon kom hem i helgerna och hade nostalgitripp så fattade jag plötsligt att det var Navid - kom dansa med oss - som också skrivit Hej syster. En av höstens mest omtalade biografier om flykt och mellanförskap har legat på min läslista hur länge som helst och nu blev det plötsligt helt nödvändigt att lyssna på ljudboken. 

När du hör det här ljudet, är det dags att vända blad
När du hör det här ljudet, är det dags att byta stad

Drygt fyra timmar (och en ganska lång bilresa) senare har jag lyssnat klart, och jag undrar varför det dröjde? Navid Modiris självbiografiska roman är en innerlig och pockande text om hur han möter en flyktingkvinna med en liten son på Malmö Central och hur han efter det mötet börjar att skriva korta kapitel adresserade till alla systrar där ute. Han önskar att de ska känna sig välkomna till vårt land. Han berättar om hur flykten sitter hårt i hans kropp och att han mest av allt önskar våga sluta fly. Att springa med sin väska är inte bara flyktingens erfarenhet, han uppmanar oss alla att sluta fly från livet och sätta ner sin väska, packa upp den och installera sig i det som är livet. Han berättar om sina erfarenheter av att växa upp i mellanförskap, höra till men ändå inte och hur rastlösheten och sökandet efter nya kickar och bekräftelse har styrt hans liv. Han beskriver oron som en insekt som lagt ägg under huden och han vet att de kommer att kläckas, han försöker hindra på olika sätt men det funkar inte. Boken är som en förlängning på Navids texter i låtarna som han och Gudarna spelat in, de är så himla värda att lyssna på. Jag älskar det lekfulla och närmast crazy som letar sig in, det uppenbart självklara och det naiva anslaget och alla de udda instrument som dyker upp (när hör man väl annars en melodica egentligen?). 

Under hösten har jag läst flera liknade skildringar och jag är mycket glad över att ha hittat till både En droppe midnatt, En dag ska jag bygga ett slott av pengar, Det var vi och Hej syster. De skildrar i personliga texter hur flykt och sökandet efter trygghet påverkar hela ens existens. 
Vi som är uppvuxna med Pogo-Pedagogs pling så att man visste när det skulle bytas bild på bildbandet behöver påminnas om att det finns många verkligheter, mångas berättelser och att vi tillsammans är Sverige. 

När du hör det här ljudet, (bomb) är det dags att vända blad
När du hör det här ljudet, (bomb) är det dags att byta stad

Själv bor jag här och... Och vad gör jag?
Jag åker spårvagn!



det nya året börjar med en paj


Det är alltid lika skönt att plocka undan tomtar och gran och allt rött för att återgå till det vita. Julrosen står fin i sin kruka och nötterna har sällskap med en ljusslinga med änglar. Väldans vad vi har lyckats få änglar i huset i år :-)

Jag själv inviger det nya året med att baka en gluten och laktosfri pekannötspaj. Hoppas nu att den smakar gott, botten ser minst sagt mystisk ut. Nåja vännerna är snälla så en liten bit av artighet lär väl i alla fall gå åt. Jag själv är ju saligt förtjust i både nötter och kola så vad kan gå fel liksom? Möjligen botten då ...