söndag 22 april 2018

mannen i mitt liv - nja inte för mig



Jag behövde något lättsamt att lyssna på under mina långa promenader den här veckan och samtidigt blev jag tipsad om feelgodförfattaren Jane Green. Sagt och gjort, jag lyssnade på den senast översatta som heter Mannen i mitt liv. 

Min text om den kommer att bli kort och sammanfattas med ett nja. Helt ok men inget som grabbar tag i mig eller som jag kommer att minnas. Och då tillhör jag ändå åldersmässigt de som fullt och fast kan relatera till åderkrisande fyrtio och femtioåringar, klimakterienoja och frågan om vad man ska göra med resten av sitt liv när barnen snart är självständiga. Huvudperson i den här boken är brittiska flickan Gabby som flyttar till NY, gifter sig med mannen i sitt liv och plötsligt vaknar upp som medelålders hemmafru i en förort. Hon söker efter spänning och möter en man i en bar, en ung och snygg man som är uppenbart intresserad av henne. Är det värt att offra allt det som hon har för att känna sig attraktiv igen?

Just dene här veckan var den här boken inte för mig, jag letade efter verklighetsflykt och underhållning men blev mest irriterad på hela grejen. Så kan det vara, allt är inte för alla.




lördag 21 april 2018

missa inte novellpriset!



I veckan som gått har man kunnat lyssna på de fem noveller som tävlar om Sveriges Radios novellpris på P1. Som tur är för mig så ligger de ju på webben och som tur är för alla er som missat så finns det ännu tid att lyssna och rösta på din favorit. På fredag i veckan som kommer är det festlig utdelning av pris till den vinnande novellen på stadsbiblioteket här i Göteborg. 

Som grand finale på litteraturveckan i P1 så direktsänder de en hel lång eftermiddag på fredag den 27. Klart att jag ska gå dit!

fredag 20 april 2018

två systrar - en reportagebok


Kulturkollos tema i veckan är syskon och jag kör en repris här på en mycket spännande och aktuell reportagebok: 




repris från fredag 13 januari 2017

Två systrar av Åsne Seierstad är på många vis en släkting till Niklas Orrenius Skotten i KöpenhamnFör det första så är de skrivna av två mycket duktiga journalister som båda använder någon/några människor i samtiden som utgångspunkt för sin skildring och analys av samtiden, för det andra så är deras texter osentimentala och värderingsfria och de uppmanar till att läsaren ska tänka själv, reflektera och fundera.

Två systrar berättar Seierstad om Ayan och Leila som lever ett helt vanligt tonårsliv utanför Oslo. De lyckas väl i skolan och har höga mål, de vill läsa vidare på universitet. En dag lämnar de sitt barndomshem med var sin resväska för att aldrig mer återvända, de har rest till Syrien för att stötta den Islamska Staten ISIS och deras fundamentalistiska och våldsamma regim. Seierstad har inte själv varit i kontakt med de två unga kvinnorna så hennes omfattande research bygger på samtal med föräldrarna, syskon, vänner, innehållet i kvinnornas datorer osv. På ett pedagogiskt och strukturerat sätt beskriver hon sin bild av förloppet och de drivkrafter som kan ha påverkat kvinnorna till att ta ett så drastiskt beslut som att lämna sin familj, sina vänner och avsluta sin utbildning i förtid.

Respektfullt, men ändå närgånget, har hon närmat sig familjen och hon beskriver en far som flytt förtryck i Somalia, hur resten av familjen kommit till Norge som anhöriginvandrare efter en lång tid av ovisshet. Syskonskaran som växer upp och anpassar sig till det nya landets seder, fadern som har svårt att hitta arbete och modern som inte lärt sig det nya språket och som på så vis blir beroende av sina barna och sin man. När tonårstjejerna börjar gå till en ny moské så ser föräldrarna det som något positivt men när de kommer hem med heltäckande slöjor förbjuder fadern dem att ha dem på. De är en muslimsk familj men han vill inte att klädseln skall hindra flickorna i deras liv. I efterhand kan vittnesmål från tjejernas kamratgäng, dokument i datorerna och uttalanden på sociala medier pusslas ihop så att en radikaliseringsprocess bekräftas, men föräldrarna är helt oförberedda när de rymmer för att resa till Syrien. Föräldrarna lånar samman pengar för att resa efter och hämta sin flickor, de gör allt de kan för att få dem hem igen men när det inte lyckas så väljer de att berätta om sina erfarenheter så att andra kanske skall kunna hindra sina barn att resa.

Jag arbetar själv i en del av Göteborg där den här typen av resor är ganska vanliga. Det berättas ofta om släktingar eller bekanta som rest till, eller för den delen återvänt från, strider i Allahs namn. Det är förstås en komplex samhällsfråga med utanförskap och bristande känsla av tillhörighet i det svenska samhället som delvis ligger bakom den här sortens radikala strömningar. Jag är ingen expert på området men det jag kämpar för, och kan bidra med är att undervisningen i skolan är så bra som bara är möjligt så att alla barn kan känna att de har språk för att kunna ta till sig och reflektera självständigt över information. Vi måste ha en skolan som på allvar diskuterar demokratiers värdegrund och vi måste ha en undervisning som hela tiden diskuterar och reflekterar över hur den visar sig och påverkar människors vardag.

Radikalism, fundamentalism är också i Orrenius reportage om Lars Vilks en viktig komponent och det är den tredje saken som de båda böckerna har gemensamt. De diskuterar båda hur och när den religiösa tron kan bli så stark att den leder till handlingar som är omöjliga att göra ogjorda. Jag tänker att både Seierstads och Orrenius böcker är absolut nödvändig läsning för alla som är intresserade av samhällsfrågor. De väcker känslor, tankar och gör att man börjar fundera!

torsdag 19 april 2018

i kroppen min - resan mot livets slut och alltings början



"Kristian, jag vet att du kommer at klara det här."

Orden kommer av omtanke. För att stötta. Så att jag ska klara av den sista sträckan.

Men "jag vet att du kommer att klara det här" är inte sant. Det är inte vad läkarna säger. Diagnosen hävdar motsatsen. Jag kommer inte klara det här hur gärna jag än vill. 

"Jag vet att du kommer att klara det här" innebär inget annat än just att det förväntas. Och när ett sådant mål inte uppfylls infinner sig besvikelsen.

Säg inte raden som är skön att säga. Jag kommer bara att svika. 


Kristian Gidlunds självutlämnande och otroligt gripande I kroppen min var det någon som påminde mig om när M blev sjuk. Just då varken orkade jag, eller ville, vistas mer än nödvändigt tillsammans med cancermonstret på axeln men nu passade den bra. Gidlunds reflektioner över sin sjukdom i form av dagboks/bloggposter är både välformulerade och på många sätt tänkvärda. De ger mig som anhörig till någon som gått bort i cancer ett inifrånperspektiv som sätter ord på mycket av det som M också uttryckte. Som jag önskade att han hade skrivit mer, men orken fanns helt enkelt inte. Kristian Gidlund återkommer gång på gång till att han längtar efter den där Kristian som han var, han känner inte igen sig själv och tycker att det är så vansinnigt jobbigt att alltid vara den där killen med cancer. Hela tiden, dygnet runt.

Att hantera en sjukdom där det inte finns någon manual, där svängningarna mellan hopp och förtvivlan är snabba och helt oförutsägbara tar på också den starkaste. Ärligt och väldigt uppriktigt berättar han om sin upplevelse och mycket kan jag relatera till vilket gör berättelsen så väldigt sorglig, man vet ju hur det går för Kristian. Han lever efter mottot "En dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva" och det är en uppmaning som alla kan ta till sig. Passa på att leva, alla vi som kan!

Jag tycker att det här var en fantastiskt fin läsupplevelse, rekommenderas.

onsdag 18 april 2018

så himla fint


För nästa exakt en månad sedan kom Jonna hem för att vara tillsammans med M som blev allt sjukare. Med sig i present hade hon vackra silverringar, var sin. För att vi skulle höra ihop. Det tyckte jag var himla fint. Fotot däremot är inte speciellt bra men det är i alla fall en ögonblicksbild som påminner oss om att det var vi. Är vi.  


kåda - nästa bokbubblarbok



För mig som är uppvuxen i kanten av en stor barrskog räcker det att jag läser ordet Kåda för att jag ska kunna känna doften. Syrlig, söt och stark och när den stelnar så kan en myra eller annat småkryp bli inkapslad för evigt i den. I Ane Riels hyllade roman så är den lilla flickan Liv inkapslad i en familj och i ett liv som blir allt mer galet. Det är bara det att för Liv är det hennes vardag. Romanen börjar med att fadern kväver farmodern på julaftons morgon, och därifrån får vi följa i en familj i fritt fall. Den lilla gården med djur och julgransplantering blir allt mer vanskött, skräpet staplas så att fönstren täcks och på övervåningen ligger modern så tjock att hon inte kommer ut ur sängkammaren. Liv lever i en fysisk och psykisk misär som man mår direkt illa av att läsa om. Fadern tappar greppet om verkligheten och ensamheten och utsattheten för barnet Liv är total.

Hur och varför man saluför den här boken som en spänningsroman det övergår mitt förstånd. Visst inleds hela boken med ett mord men annars är det mer än allt annat en fantastiskt välskriven roman om en dysfunktionell familj på den danska landsbygden. Otroligt gripande och mycket läsvärd!

På torsdag ska bokbubblarna diskutera - det ska bli spännande att höra vad alla tycker.

tisdag 17 april 2018

kulturkollo läser Ditt liv och mitt!


Vi pratar om Majgull Axelssons Ditt liv och mitt.
Häng på! 




repris från söndag 16 april 2017

ditt liv och mitt - Majgull Axelsson

Ditt liv och mitt är Majgull Axelssons nya roman. Den landade i min ljudboksapp häromdagen och eftersom jag inte kan hitta något recensionsdatum på Brombergs hemsida så antar jag att det är OK att skriva om den ...

Märit sitter på tåget, hon är på väg för att fira sin sjuttioårsdag i Norrköping. Hennes tvillingbror bor kvar i barndomshemmet och hans fru har anmodat alla att komma till de båda syskonens högtidsdag. När tåget stannar på Lunds central tar Märit sin packning, stiger av. Hon vill återse den stad som hon inte besökt på mer än 50 år och mest av allt vill hon besöka massgraven där hennes bror ligger begravd. Han var under sina sista år i livet intagen på Vipeholm, anstalten för särskilt besvärliga sinneslöa och under dygnet i Lund hinner Märit reflektera över sin uppväxt i familjen där storebror Lars var av en annan sort. Som en kommentator till sitt liv har också Märit rösten i sitt huvud, de var egentligen trillingar som föddes då för 70 år sedan men en av flickorna föddes med navelsträngen runt halsen och överlevde inte. Den döda systern håller nu Marit sällskap och ger henne allehanda råd som hon inte bett om. Märit har hela sitt liv försökt att trycka tillbaka systerns röst och med åldern har det blivit allt svårare. Hon vill ju för allt i världen inte bli betraktad som tokig, det arvet vill hon inte släppa fram.

Med sin nya roman skildrar Majgull Axelsson delvis samma tid som hon gjorde i Jag heter inte Miriamdet är ett framväxande folkhem som inte har plats för alla sorter och i Ditt liv och mitt förstärker Axelsson genom att infoga citat från Alva Myrdal som berör just inställningen till människor som inte var produktiva och värdiga att reproducera sig i landet Sverige. Märit är exemplet på arbetarflickan som genom hårt arbete lyckas ta sig fram i livet och hennes bror Lars är en av dem som samhället ratade. Det är ganska få bilder inifrån anstalten men det som skildras därifrån är helt horribelt. Med tanke på hur grundlig Majgull Axelsson brukar vara i sin research så tror jag att förhållandena på anstalterna inte är överdrivet omänskligt beskrivna, och precis som samhällets behandling av romerna är en skamfläck så är omhändertagandet av psykiskt sjuka och utvecklingsstörda det. Axelsson har helt klart haft ett ärende med sin roman och då kan det ibland bli svårt att hålla balansen mellan det och själva berättelsen som i det här fallet är en familjeskildring. Jag tycker att hon lyckas med konststycket att hålla sig på den slaka linan och Märit blir genom läsningen verkligen en kvinna som man hejar på. Man vill bara att det ska gå henne väl och det är i dialogerna mellan människorna som den här romanen riktigt lyfter. Mycket bra!

Sedan ska jag säga att jag lyssnat på den i inläsning av Katarina Ewerlöf och det kan ju göra vem som helst småtokig. Jag gillar absolut inte hennes sätt att läsa in böcker och jag är förvånad över att hon är  så ofta anlitad, det blir alldeles för mycket teater när hon läser. Man kan man nu inte vänta på pappersexemplaret så kan man nu inte.

Jag läste nyligen Nerverna som behandlar lite samma tema om man vill läsa mer om hur folkhemmet hanterade de som inte passade in i mallen. Det är både fin skönlitteratur men också bästa sortens historieskildringar och genom att lästa känna huvudpersonerna så lär man sig mycket om både vårt samhälle och sig själv. Kan inte bli bättre!

måndag 16 april 2018

allt för min syster

Skriver om systrar på Kulturkollo idag och en romanerna som jag tar upp är
Jodi Picoults mycket gripande Allt för min syster. 

eldsystrar - möt Vera Lilja!



Eldsystrar är Susanne Bolls första roman i spänningsgenren och jag blev verkligen sugen på att läsa mer om terapeuten Vera Lilja. Hoppas att det här utvecklar sig till en serie, Vera Lilja är något så pass ovanligt i spänningsromaner som en medelålders kvinna och bara det gör att jag vill läsa mer. Sedan är upplägget med att man får följa Vera i hennes arbete med olika patienter på mottagningen i Vasastan mycket tilltalande. Det blir en bra mix mellan Veras privatliv med syster, vänner och särbo, hennes yrkesliv och så spänningsmomentet i att Vera under en tid har fått hotbrev. Hon känner sig förföljd och hon blir allt mer misstänksam mot sin omgivning. Hon vet att hon har en hemlighet som hon inte vill konfrontera och när hon reser tilllbaka till Motala för att hälsa på sin syster så blir det allt svårare att hålla det förflutna ifrån sig.

Mer om handlingen tänker jag inte skriva, då förstörs mycket av det som gör den här boken läsvärd och underhållande, nämligen att man allt eftersom man läser lär känna Vera allt bättre. Jag ska erkänna att jag emellanåt blev lite frustrerad över alla adjektiven i texten, allt måste inte alltid beskrivas, särskilt utseenden, men det är en liten anmärkning i sammanhanget. Eldsystrar är en spännande och underhållande roman med snabbt tempo och psykologiskt trovärdiga människor som befolkar sidorna. Jag hoppas få möta Vera Lilja igen!

söndag 15 april 2018

det är bara att fortsätta leva

Minnessida på Fonus

När vi går genom staden över broar och torg
med doft av salt ifrån havet minns vi glädje och sorg.
Och vi minns första gången när änglarna sjöng,
hur vårsolen värmde och vintern var glömd.

Lördagsmorgon är tidningsläsning av våra tre dagstidningars kultursidor, Lundströms bokradio och kaffe på sängen. Sån är rutinen. Sen åker vi till landet och i bilen är det spanarna på P1. Är dottern hemma kan det bli melodikrysset istället ... Vi grejar i trädgården eller går långa rundor i naturen, hänger på altanen, läser och dricker en kopp kaffe i solen. 

I den rutinen ingår inte att man ska läsa dödsannonsen i GP. Inte alls faktiskt. Annars har jag gjort precis det vi brukar den här helgen. Öppnat upp huset. Blåsippor och fågelkvitter mötte mig på ön, spindlarna och dammråttorna som samlats efter drygt fem månader utan besök städades undan och dynorna till solhörnet på trappan är på plats. Kaffet smakade gott och boken var ok. Och blommorna var vita och blå. 


Ikväll är det match, och det påminner om att livet går vidare. Det är bara att fortsätta leva. 

Så gott man kan. 



fredag 13 april 2018

UR - Agnes Lidbeck


"ur frånvaron skapas en mån av mättnad 
och ur mättnaden en stund av ro
och ur ron en plats för ord 
och ur orden jord 
för skog" 
En dag ligger där en diktsamling i brevlådan och texterna går rakt in i hjärtat. I Agnes Lidbecks UR. DIKTER. tar hon oss med till det nedärvda vansinnet som hotar bryta ut i skogen, till avskedet av en far och sökandet efter en manual till den som kallas livet och förstås till utombordaren. Kärleken och oron till barnen, arvet som man har fått att förvalta och de vardagliga sysslorna som upprepas och nöts in i kroppsminnet -
"de är ärvda med ryggensom en diagnos". 
Från skogen till havet, från det hotande vansinnet till det obönhörliga vattnet som styrs av vind. Det som hotar att dränka, tvätta bort och göra vattensjukt. Och mitt i allt språket, som Lidbeck prövar för att se om det kan bära. Och som det bär - språket är konkret och vardagligt, tilltalet är enkelt och okonstlat och det träffar mig precis mitt i prick. Jag tycker mycket om Lidbeck som romanförfattare (Finna sig och Förlåten) men kanske är hon ändå vassare som poet. Jag får fylla i mellanrummen, jag får en frihet att tolka på ett sätt som passar mig och mitt liv just nu. Tack snällaste Ulrica för en otroligt välvald gåva!

Har ni inte sett samtalet med Agnes Lidbeck i söndagens babel så tycker jag att ni ska göra det direkt. Så intressant!



torsdag 12 april 2018

vårpromenad

Mina bokvänner vårvandrar i Brighton och jag tar en tur i Lorensbergsparken. Så kan det vara, livet. Vårsolen sken och fåglarna kvittrade och mitt mål var att se de nya skulpturerna. Sara Nilssons "Kultur och natur" ska tillföra platsen fantasi och lekfullhet och jag gillar att de alla tre är i en höjd som gör att barn kan uppleva dem. Just idag var miljön ganska trist runt om, uppgrävda gräsmattor och en allmän upprustning av parken mötte mig men jag ska kika förbi igen när grönskan kommit igång. Perfekt liten oas annars när man ändå ska till stadsbiblioteket så himla fint att den nu rustas upp.



bokhandeln på riverside drive - en perfekt pralin

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck hade varit perfekt att skriva om under förra veckans tema på Kulturkollo  som hette gott och blandat. Det här är nämligen en riktig pralin! Ung änka, konkursfärdig bokhandel, London, lite tilltufsade karaktärer, en lat katt och en smula romantik, vad kan gå fel liksom?

Jo, ganska mycket. Det kan i den här genren bli för smetigt, för förutsägbart, för många violiner och osannolika missförstånd men jag tycker Skybäck balanserar riktigt bra. Man känner med änkan Charlotte och man vill att hon ska ta sig ur sin förlamande sorg, man gillar personalen hon möter i bokhandeln som hon ärvt och man fullkomligt älskar själva affären. Jag vill också ärva en bokhandel som bara säljer bra böcker ...

Den historiska delen, där familjehemligheterna sakta avslöjas, funkar också helt ok. För en som jag, som bott i England under perioder under 80-talet, så hade jag gärna sett några fler tidsmarkörer insprängda i just de delarna. Låtar, kläder och förtjusningen när man är tonåring från Sverige och kommer till London kunde absolut varit mer av, enligt min smak då. Det är bara en randanmärkning. Det här är en härlig och underhållande läsning med perfekt blandning av sött och salt, precis som förra sommarens favoritsmak Salty Caramel. Koka er en sats ljuvlig sås, ta fram glassen och filten. Sätt er i lä med nosen i solen och njut av en härlig pralin i bokform!

Missa inte intervjun med Frida som Ulrica gjorde inne på Kulturkollo inför släppet av boken! 

PS. Gillar ni feelgood med bokhandlar som miljö så är Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan och Lucy Dillons Och så levde de lyckliga  också mycket mysiga. 

onsdag 11 april 2018

vad är sant och vad är det inte? Uppdaterad med svaret!


Veckans tema på kollot kallar vi #ärdetsant och utmaningen handlar förstås om att genomskåda lögner. Vad är sant och vad är det inte? 

Uppdraget är att skriva ned tre påståenden om sig själv varav två är sanna och en falsk. Så gissar vi loss i kommentarsfälten och jag kommer att uppdatera mitt inlägg på söndag med "sanningen" ...

Mina tre påståenden blir reserelaterade:

1. Jag gjorde min man totalt tokig när jag tappade/glömde min plånbok någonstans i Tokyo. Efter att ha gått samma väg tillbaka genom Ginza stirrandes ned i trottoaren så hittades den, under bordet i en ölhall! (sant!)

2. Jag älskar att åka tåg och har åkt tåg i fem olika världsdelar. Bekvämast hittills var det i Spanien och klart obekvämast i Indien, med tillhörande magproblem, say no more. En drömtågresa vore att åka Rovos rail genom södra Afrika! (falskt! Jag älskar att åka tåg men har bara gjort det i Europa och Japan, Indien har jag aldrig besökt. Drömresan med Rovos rail har jag dock suktat efter länge!)

3. Jag är sån som kan gå vilse både här och där, i Cordoba läste jag kartan fel och vi hoppade till sist in i en taxi - för att åka typ 200 meter. Ändå är det oftast jag som i allehanda sällskap förväntas hålla kursen och hitta överallt. Konstigt men sant! (sant!)



tisdag 10 april 2018

snart skiner poseidon för en en äkta kamrat


Snart sjunger kamraterna på levande sitt och din plats på N2 är inte tom. Där sitter J i matchtröjan du fått av alla dina vänner på KG. Nicket och Håkan Milds nummer på ryggen och hjärtat på rätta stället.  Hemmapremiären missar man inte och visst är det självklart att köpa sitt årskort trots att man vet. Nu skall årskortet lämnas till vännerna på läktaren så att besökande KG-supportrar ska kunna gå in på det, platsen skall inte stå tom trots att du är borta. Så agerar en äkta kamrat. 




kvinnan på bänken - vårens Maria Wern



Kvinnan på bänken av Anna Jansson är den nittonde (!) boken i serien om polisen i Visby och det var en riktigt mysig läsning. Jag tycker att det är fint att återse karaktärerna i polisgruppen, som man lärt känna genom åren, och att de åldras och får nya glädjeämnen och utmaningar att tampas med i privatlivet. Jag uppskattar också att det är spänning utan att bli allt för blodigt eller tekniskt, det är helt enkelt en trivsam stund som man har tillsammans med poliserna på Gotland.

Helt trivsamt är det förstås inte för alla. Kvinnan på bänken heter Julia och hon arbetar som socialsekreterare i Visby, snart förstår man att hon bär på hemligheter som tynger henne. När hon får kontakt med Alva, präst i en församling utanför stan, så verkar det som att Julia kanske kan få någon att anförtro sig åt. Dessutom träffar Julia kommissarie Jesper Ek en utekväll och han blir blixtförälskad, de hinner ses några gånger innan Julia hittas död. Så drar utredningen igång och jag tycker mycket om att karaktärerna är helt vanliga människor som man kan känna igen sig i. Ja, jag vet att jag upprepar mig här nu men styrkan i den här serien är delvis de gotländska miljöerna (som Jansson inte använder så mycket i den här delen) och så de mänskliga människorna som befolkar dem. Brotten är liksom där också men är underordnade. Kan tyckas underligt i en deckare men sådan är min upplevelse, precis som i Elly Griffiths böcker så är det annat än brotten som gör att jag läser vidare i bok efter bok. Gott så, man behöver läsa om människor som vill gott, gör gott.



måndag 9 april 2018

tack alla!

Stort tack till alla som hört av sig,
era hälsningar värmer!

De underbara blommorna har jag fått av kollegorna på Gamlestadsskolan och stort tack till alla som hört av sig med buketter.  Blommor är vackra men dock förgängliga och forskning kan göra skillnad. Om man vill tänka på Magnus lite extra så är en minnesgåva till cancerfonden välkommen, med mer kunskap så kanske man kan förhindra att andra drabbas.  

PS. Imorgon så ska den här bloggen återgå till att vara en bokblogg, kika in då! 



fredag 6 april 2018

idag och alltid tänker vi på Magnus


september 2017
"Jag drömde att jag var en massa olika personer och så slutar 
det ändå alltid med att jag är den där killen med cancer."

Så sa du för några veckor sedan och visst har det varit så att du varit killen med cancer de senaste månaderna. En sjukdom som bröt ned kroppen snabbt, snabbt. En kropp som blev allt tunnare och svagare, var full av smärta, infektioner och trötthet. Igår somnade du in för sista gången med J läsandes Agnes Lidbecks Finna sig bredvid och jag är så glad över att din önskan om att få vara hemma tillsammans med oss gick att genomföra. Man ska inte behöva dö mitt i livet, man ska inte behöva lida och kämpa. Men nu blev det ändå så.  

Nu får vi finna oss i att du är borta. Det kommer att bli fruktansvärt tomt men vi minns inte den där killen med cancer. Vi minns den omtänksamme och generöse mannen och pappan med sin lågmälda och smarta humor och blixtrande skärpa, vi minns den hängivne supportern som i söndags kommenterade sitt lags vinst med ett svagt men tydligt strålande, vi minns de ingående förklaringarna av vad som gör en låt bra, vi minns de välformulerade inläggen här på bloggen och vi minns kaffekoppen på trappan i solen på landet. Lugnt och stilla, enkelt och utan krångel. Precis som du ville ha det när livet var som bäst, när vårsolen värmde och vintern var glömd. 





lördag 31 mars 2018

påskaftonens tradition är käringen




#bildermanhittarnärmansökerefternågotannat

mellan himmel och Lou - en pärla från Bretagne



Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet är en sån där roman som gör att man genast vill boka biljetter och ge sig av till ön utanför Bretagnes kust där Jo och Lou hade bestämt sig för att leva ett gott pensionärsliv tillsammans. De har lämnat det aktiva livet i Paris och ska nu umgås med vänner, odla sina intressen och ha det gott. Det är bara det att 56 år gammal dör Lou och Jo blir änkling. Han, som mest av allt engagerat sig i arbetet, måste plötsligt försöka leva vidare utan sin fru. Hon lämnar dessutom ett alldeles speciellt uppdrag till honom, han ska se till att deras två barn är lyckliga. Hur gör man det?

Smått absurt är det för mig att läsa den här sortens roman just nu, men det hoppfulla budskapet om att det finns ett liv efter en makas död och att man faktiskt kan börja om. Få en andra chans med de relationer som man inte vårdat ordentligt och skapa nya goda sammanhang där man kan finnas och leva, den tanken är fin och ganska trösterik. Fouchet skriver lättsamt och med stort allvar om hur sorgen både kan förlama och förvirra. Persongalleriet med änklingen Jo, hans barn och barnbarn är visserligen en smula stereotypt men där finns överraskningar och allt blir kanske inte som man först tänkt. Det som verkligen förför mig i den här romanen är miljön.

Sa jag att biljetterna ska bokas snarast? Till Bretagne, on y va. 

fredag 30 mars 2018

veckans tema på kollot är #nyfikengul

Jag kör ytterligare ett gult boktips. Det får bli en repris från i somras: 





repris från fredag 18 augusti 2017

den svavelgula himlen - Westö levererar!



Då är det äntligen recensionsdag för Kjell Westös nya roman Den svavelgula himlen. Alla som följer mig här på bloggen känner säkert till att jag är lite smått förälskad i denne man och det han skriver så tänk vilka förväntningar jag hade! Förväntningar som uppfylldes med råge. Nyanserade personporträtt, en dos nostalgiska tillbakablickar till en barndom som var i Instamaticformat, våndan över att skriva,  klassperspektiv och en helt uppslukande berättelse så snyggt disponerad och genomförd att man bara bländas. Jag läste i en intervju med Westö hos Selma stories att han arbetat mycket intensivt med sin nya roman: 

”En sån här idé till och den tar död på mig”. Jag kan skönja just det hårda arbetet genom texten. Den är så omsorgsfullt formad och orden så noggrant utvald att det blir snyggt, så snyggt. 
På resa i Helsingfors och ett personligt möte.
Mycket trevligt! 

I den nya romanen är Westö tillbaka i det Helsingfors som han skildrat i Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten och i viss mån så kan man finna små ledtrådar från de olika romanerna i den här senaste. Jag läste dem innan jag började blogga så tyvärr kan jag inte länka till texter men just de där blinkningarna gör läsningen mycket mycket fin. På något vis så binder Westö samman sina universum och staden Helsingfors finns där som gemensam nämnare. 

Den svavelgula himlen börjar i nutid, den etablerade författaren märker att det är någon spionerar på honom. Några dagar senare kidnappas den framgångsrika Stella Rabell och författaren bestämmer sig för att försöka skildra hur hans vänskap med syskonen Alex och Stella Rabell en gång startade och hur vänskapen påverkat hela hans liv på ett omvälvande sätt. Han hoppar tillbaka till den tid då det började. Då när han var 10 år och tron på framtiden var både fredlig och ljus. Pojken och hans far delade en optimism som i efterhand kunde tycka orimlig. 1969 var året då de för förstå gången skulle åka på sommarviste vid havet, fadern hade fått hyra ett enkelt torp och äntligen skulle det finnas tid för fiske och bastu. Strax innan sommarlovet tog slut så möttes han och Alex Rabell, rikemanssonen på godset på udden, och en udda vänskap växer fram. Så får man då följa de tre barnen in i ungdom och vuxenliv genom romanen och jag är ibland smått irriterad över de som skriver att en roman eller ett författarskap har en egen ton men precis det har Kjell Westö. Det är inte enkelt, det snirklar sig fram och tempot är emellanåt ganska lågt men allting blir perfekt tillsammans. Pojkens pappa älskar George Harrison och precis som i en perfekt pop-låt så är det helheten som förför. 



 




 
 
Kati Immonens konst passar så fantastiskt bra till den här romanen.  Hennes akvareller memorabilia är monokroma i regnbågens färger och liknar stora polariodbilder som vattenskadats. Alla motiven skulle kunna sitta i familjealbumet men vattenskadorna förvränger motiven och perspektiven, låter vissa detaljer framträda tydligt och annat kan bara anas - precis som barndomsminnen. 
 

torsdag 29 mars 2018

miniatyrmakaren - på TV ikväll!

Påkostat kostymdrama - så beskrivs Tv-serien Miniatyrmakaren som man nu kan se på SVT. Jag ska absolut se den, kostymdramer är min bästa gren! Så här skrev jag om boken 2015 och våren 2016 reste vi till Amsterdam för att se det där dockskåpet på riktigt. Det var riktigt kul! En och annan tulpan såg vi också :-) 



repris från onsdag 18 november 2015


miniatyrmakaren - historiskt från Amsterdam 

Jessie Burton berättar i en intervju att den historiska romanen Miniatyrmakaren delvis skapades när hon en dag stod framför Petronella Oortmans fantastiska kabinettskåp på Rijksmuseum i Amsterdam. Hon började leta fram fakta kring de dyrbara husen, ett hus kunde tillverkas och förses med möbler för 30 000 gulden (en summa som man kunde köpa 30 000 linneskjortor för) och var i slutet av 1600-talet en verklig statussymbol i Amsterdam. Samtidigt som männen inredde sina skåp med exotiska fynd från alla resor på Ostindifarare så hade alltså fruarna dockskåp med inredning av ädelmetaller, ädelträ, pärlemor och elfenben.  Och det är någonstans där i de historiska detaljerna som Burton får mig fast. Jag gillar den typen av historiska romaner där det finns en genuin förankring i tiden, platsen och samhället som de vill skildra. 


Romanens Petronella Oortman har inte särdeles mycket gemensamt med verklighetens med de två delar tidsperioden, ett hus fullt med miniatyrer och makens namn och yrke. Den verkliga Petronella var förmögen änka som gifter om sig med Johannes Brandt och romanens huvudperson är den unga flickan som blivit bortgift med en mycket äldre köpman från Amsterdam. Miniatyrmakaren börjar med att hon, blott 18 år gammal, knackar på i sitt blivande hem. Hon har rest ensam från sin uppväxtstad och när dörren öppnas så visar det sig att den äkte mannen inte är hemma. Hans syster tar emot henne med kyla och snart förstår Petronella att maken inte är särdeles intresserad av att dela den äkta sängen. Av honom får hon ett dockhus och snart börjar det att komma mystiska paket till Nella med små miniatyrföremål som alla är exakta kopior av husets inredning. Vem är det som skickar paketen och hur ska Nella kunna skaffa sig en plats i huset som styrs med järnhand av systern Marin? 

Jag läste den här romanen nästa i ett enda svep och lät mig svepas med till 1600-talets Amsterdam med stora köpmanshus, handel med hela världen, stinkande kanaler och en social kontroll där "pendeln svänger från Gud till en Gulden".  Visst finns där invändningar man kan göra om man är lite petig, något för sentimentalt här och var och något för mycket magiskt här och där men jag måste ändå erkänna att jag gillade det mesta. Extra plus till det fina omslaget som så precis fångar känslan av Nella fången i en kall och isig bubbla som någon annan skakar om, en av romanens finaste teman var att följa hennes utveckling från en bortkommen flicka från landet till en stark och självständig kvinna. 

Petronella Oortmans dockhus - läs mer på Rijksmuseum


tisdag 27 mars 2018

fem snabba om påsken


bilden är från ett annat år men kycklingarna tillika äggvärmarna har min mormor gjort så den får vara med igen

Kulturkollos utmaning såhär i tema #nyfikengul går ut på att välja fem snabba om påsken. 
långfredagslugn eller påskaftonsfest - läslugn alla gånger, alltid mitt val
dragé-ägg eller mandelägg mandelägg är storfavoriter här hemma. De med liten lakritshinna är godast!
påskhare eller påskkäring - påskkäring hör till min barndom, vi gick byn runt och tiggde godis i en kopparkaffekittel
picka ägg eller rulla ägg - ingetdera, vet knappt hur man gör :-)
påskmust eller påsköl - must är ett måste både på jul och påsk
Sanningen att säga så har jag dåligt med läsplaner just den här påsken men jag kan tipsa om förra årets påskläsning. En gul bok som i svensk översättning fick titeln Stanna hos mig:

repris från fredag 14 april 2017

stay with me - nigeriansk debut som lovar mer!

Stay with me av Ayòbámi Adébáyò är en roman som jag valde att läsa i påsken. Mest för att den var så väldigt gul och det skulle liksom passa bra men också för att den nominerats för det fina litterära priset Baileys Women's Prize for Fiction. I listan över nominerade kan man var säkert på att hitta fin läsning. Så också denna gång.

Jag förflyttas till Nigeria, berättelsen börjar och slutar i nutid men det mesta av handlingen är förlagd under 80-talet då Nigera skakades av flera statskupper. Det oroliga läget i landet ligger som en fond till historien om Yejide och Akin, det unga paret som trots att de varit gifta flera år inte blivit gravida. De har framgångsrika karriärer och fina utbildningar, bor i en vacker lägenhet men det räcker inte. En kvinnas uppgift är att föda barn och en mans uppgift är att försörja familjen. Släktingar och vänner föreslår diverse olika medikamenter och till slut är Yejide så desperat att hon låter sig tas med till en helig man som skall genomföra mirakel. Inget annat händer än att hon blir skengravid och det krävs helt andra sätt för att hon så småningom skall föda tre barn. Barnen lider dock av en sällsynt genetisk sjukdom och när det uppdagas kan sanningen om familjen inte längre döljas.

Det här är på många vis en kärleksroman, den handlar om hur det unga parets kärlek trots alla motgångar, den oreserverade kärleken till det första barnet och också om kärleken mellan Yejide och hennes far. Hon blir tidigt moderslös och hon växer upp tillsammans med faderns yngre fruar, alltid utanför, alltid vid sidan av. Därför blir tanken på att bilda en egen familj så viktig för henne, så viktig att den överskuggar allt. Det är också en roman där kärleken till berättandet lyser igenom. Ordspråk, gåtor och sedelärande sagor är det arv som de vill ge vidare till sina barn men det kräver mod att våga tro på att barnen skall överleva. Den lilla flickan som föds som nummer tre får namnet Rotimi som betyder stanna kvar och det är därifrån romanen fått sin titel.

Utan att avslöja allt för mycket om handlingen så tänker jag att det här är en väldigt spännande roman att läsa och reflektera över könsroller och vilka förväntningar som finns på män respektive kvinnor. Vi lever inte i Nigeria och det är inte längre 80-tal men visst kan många reflektioner kring förväntningar på familjeliv och vad som krävs för att vara lyckad appliceras också nu och här.

Adébáyò är en ung författare från Lagos och Stay with me är hennes debutroman. Hon har tidigare fått noveller publicerade och det där mellantinget mellan en tight novellsamling och en fullödig roman som jag känner igen hos NoViolet Bulawayos Vi behöver nya namneller En dag skall jag skriva om den här platsen  av Binyawanga Wainaina finns också i Stay with me. Jag tycker att den som roman betraktat är lite spretig men jag ser att nästan varje kapitel skulle kunna lyftas ut och läsas som en enskild novell, det är både en styrka och en svaghet. Jag väljer att se det som en styrka den här gången men jag skulle gärna läsa mycket mer av Adébáyò och gärna då en roman med ett tydligt flöde där texten går från A till B utan att man hela tiden får börja om i läsandet vid varje nytt kapitel.

måndag 26 mars 2018

förlåten - Agnes Lidbeck



Låt oss börja med det ytliga, omslaget till Agnes Lidbecks nya roman Förlåten aspirerar på att bli korat som årets snyggaste. Den köttätande kallan, växten som med sin doft berusar och lockar till döden, är oerhört fantasieggande och associationsbanorna går åt många håll. Illustrationen, som synes tagen ur en gammal flora, för min tankar till något köttigt, organiskt och samtidigt vetenskapligt.

Förlåten börjar med att vi får veta att Ellen och Marias far har gått bort. I arv har han lämnat den sommarstuga i skärgården där de båda systrarna tillbringat många barndomssomrar tillsammans. Systrarnas relation är pliktskyldig och när de bestämmer sig för att tillbringa några veckor i stugan för att reda upp dödsboet så tvingas de att försöka lyfta på maskerna, se bakom rollerna som de hamnat i. Ellen, den effektiva och analytiska. Maria, den slarviga och känslosamma. Och så Marias son Dag som fungerar som en katalysator till systrarnas egen barndom på ön. I städandet och röjandet kan de inte undgå att minnas sin farmor och halvbrodern Jacob som led av psykisk sjukdom och som tog sitt liv där på ön när flickorna var mittemellan barn och vuxna.

Det skulle kunna vara en enkel poäng att skriva att vistelsen i stugan gör att systrarna lyfter på förlåten, talar om de hemligheter som de gömmer och lyckas komma till någons slags försoning men se, så enkel är inte den här romanen. Det är inte enkelt att reda ut skuldkänslor, avundsjuka och gamla oförrätter genom ett reningsbad på några veckor. Kanske finns här en öppning för att bygga en relation, kanske inte.

Agnes Lidbeck är en fantastiskt skicklig författare som i sin korta roman skapar ett universum som man som läsare helt stiger in i. Utan ett ord för mycket, utan sentimentalitet och förklaringar så bjuder hon in till att uppleva, och reflektera över hur dynamiken i en familj kan fungera. Mycket bra!


söndag 25 mars 2018

du ska resa till de nio kontinenterna - en fantastisk självbiografi

Du ska resa till de nio kontinenterna av Xiaolu Guo är en helt fantastisk läsning. Alla som är det minsta intresserade av livet i Kina under sjuttio och åttiotal och hur en författare och filmskapare formats av sin uppväxt i ett totalitärt samhälle ska läsa den här självbiografiska texten. Xiaolu växer upp under sjuttiotalet i ett land som smått, smått börjar närma sig en något större öppenhet mot väst. De första åren av livet bor hon med sina farföräldrar i en helt omodern fiskeby, de är inte läskunniga och fattigdomen och våldet är nära. Det är ändå den oreserverade kärleken från farmodern som bär den lilla, taniga, synskadade flickan genom livet som tar henne till London och till en karriär som författare och filmare.

Berättelsen börjar när Xiaolu själv blir mamma och hon bestämmer sig för att en gång för alla göra upp med sin uppväxt, hon reser med sin bebis för att besöka sin familj i Kina. Hon berättar sedan kronologiskt om sin uppväxt och parallellt med det får man stor inblick i vardagsliv i Kina och historiska tillbakablickar genom Guos släktingar. Redan som liten flicka blir hon spådd av en munk att hon skall lämna den lilla fiskebyn och resa till de nio kontinenterna och resan börjar med ett stort intresse för västerländsk litteratur, hennes far är konstnär och förser henne med böcker. När den enda bilden av västvärlden är dubbad Falcon Crest så ger Hemingway och Woolf andra pusselbitar till hur det skulle kunna vara att leva i ett öppnare samhälle.

Kulturkollo träffade Guo när hon var på bokmässan. Läs intervjun om skrivande, språk och exil och läs också mina texter om hennes romaner Jag är Kina och Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande. Xiaolu Guo är ett författarskap värt att upptäcka!


lördag 24 mars 2018

fångad, fängslad och fjättrad


Veckans tema inne på kulturkollo heter fångad, fängslad och fjättrad och min plan var att göra en inläggsserie här med texter som passade in i temat. Livet kom emellan men jag tänker ändå att jag kör lite nya och gamla länkar till texter - klicka er vidare om ni har lust att läsa mina tankar om:










repris från torsdag 25 maj 2017


memorys bok - en efterlängtad roman

Jag minns mycket väl när jag lyssnade till Petina Gappah på Bokmässan 2010, hon berättade om sin nobelsamling Sorgesång för Easterly och jag läste den förstås sedan direkt. Gappah gav genom sina noveller röst åt kvinnliga erfarenheter i Zimbabwe på ett sätt som jag inte läst tidigare. I sin debutroman Memorys bok så är det Memory som talar. I ett antal anteckningsböcker har hon fått möjligheten att berätta sin historia från början till slut. Hon sitter, dömd till döden, i kvinnofängelset och väntar på att staten Zimbabwe skall anställa den bödel som behövs för att verkställa hennes dom. Hon vet att hon inte är skyldig till det mord av en vit man som hon anklagas för och hennes minnesbok blir kanske del av hennes försvar om hennes fall någonsin tas upp igen.

Faith, Hope, Joy, Memory och Moreblessings - så heter syskonskaran som växer upp i kåkstaden i Harare och namnen är väl valda av deras mor. De är en ovanlig familj där modern är oberäknelig och ständigt sökande efter någons slags ro. Fadern är lugn och praktiskt lagd, han driver en liten snickerifirma från gårdsplanen och tillbringar mycket tid med sina barn, särskilt med Memory. Hon har det mycket besvärligt med sin albinohud och måste hållas borta från solen och lider mycket av att vara annorlunda. En dag ombeds Memory att ta på sin julklänning och hon överlämnas till en vit man. Utan att förstå varför finner hon sin plötsligt i den rika delen av staden men alla möjligheter till utbildning och omvårdnad. Mannen som hon lämnas till heter Lloyd och det är honom hon tjugo år senare anklagas för att ha mördat.

För många år sedan läste jag En röst ur djupet av Nawal el Saadawi och de båda romanerna har en gemensam ton och grundupplägg, en dödsdömd kvinna berättar sin historia. El Saadawi är läkaren som genom romaner vill diskutera kvinnors utsatthet i Egypten och lite kan jag tänka om Memorys bok att Gappah med sin erfarenhet som jurist vill använda romanens form för att belysa rättsväsendets upplösning i ett land som inte ännu hämtat sig från kolonialismen. Rhodesias historia som apartheidland och approprieringen av de stora farmer som ägts av britterna ligger som en fond i hela romanen.

Memorys bok är en oerhört fin skildring av en ung flickas uppväxt och hur Memory, precis som läsaren av hennes anteckningar, upptäcker allt mer om sig själv och sin resa i livet. Hemma hos Lloyd hittar hon läsandet och skrivandet och kärleken till ordet lyser starkt från boksidorna. När Memory beskriver hur avsaknaden av böcker plågar henne i fängelset, mycket mer än avsaknaden av mat och hygienmöjligheter så kan man förstå henne precis. Hon har alltid befunnit sig i någons slags mellanrum, hon är inte vit och inte svart och det gör att tillflykten till böckerna blir extra viktig. I Zimbabwe, när Memory växer upp, är tron på onda andar levande och hon blir en paria som ingen vill beblanda sig med. Då är böckerna vänner och anteckningsböckerna och pennan en tröst och sysselsättning.

Jag hoppas att många, många hittar till den här fina romanen som utspelar sig i en del av världen som sällan skildras. Läs!