torsdag 16 augusti 2018

flytten till Cornwall - sommarens sista feelgood

Flytten till Cornwall av Liz Fenwick kom i både pocket och som ljudbok i början av sommaren och det här är typsik brittisk feelgood. Maddie har just blivit änka, hon har vårdat sin cancersjuke man i hemmet (just det är faktiskt riktigt fins beskrivet, säger en som vet hur det är) och behandlingarna har gjort slut på alla sparpengar. Hon måste sälja huset i London och som på beställning så får hon ett meddelande om att hon ärvt ett gammalt hus i Cornwall. Hon har ingen aning om varför hon ärvt och inte heller känner hon till den förra ägarinnan. Hur som, behovet av nystart är stort så hon packar in hushållet och styvdottern Hannah, som är en typisk trulig tonåring, i bilen och kör mot andra sidan landet, ut i obygden. Huset visar sig vara ett charmigt och förfallet ställe, byn full av trevliga människor och kanske, kanske kan Maddie börja måla igen, hitta kärleken igen och börja leva igen.

Nja, lite för många hemligheter, okända arv, mödrar och adoptioner och kärlek och sorg och lite för mycket av allt faktiskt. Ändå helt ok underhållning, jag lyssnade under mina långpromenader och extra bra passade det att vandra i trädgårdsföreningen med den här boken i öronen. En sån där bok som passar i en engelsk rosenträdgård, ja ni fattar.

Det här blir sommarens sista feelgood. Jag har bäddat in mig i fluff hela sommaren och det har varit skönt. Nu så är det nog dags att försöka läsa lite annat också, för mycket sött blir liksom för mycket. 

onsdag 15 augusti 2018

jag stannar till slutet - Fatemeh Khavari


Jag stannar till slutet av Fatemeh Khavari och Annie Hellquist är en hyperaktuell bok som beskriver rörelsen Ung i Sveriges demonstration till stöd för de ensamkommande afghaner som fått besked om att de skulle sändas tillbaka till landet. I augusti 2017 inleddes en sittstrejk och som talesperson för gruppen valdes Fatemeh Khavari. Det här är hennes version av vad som hände och vi får också höra hennes berättelse om uppväxten som afghansk minoritetsbefolkning i Iran, resan till Sverige och hur hon tänker sig att kampen för att barn och ungdomar skall få möjlighet att leva i trygghet ska fortsätta. Jag blev nyfiken på nuläget för rörelsen och ser att hemsidan inte blivit uppdaterad på länge, kanske har de som engagerade sig för ett år sedan valt andra vägar att påverka.

Khavari har skrivit en bok (tillsammans med Annie Hellquist) och jag är övertygad om att hon kommer att fortsätta göra sin röst hörd i olika sammanhang. Det är bilden av en målmedveten ung kvinna som man ser i den här boken. En kvinna som redan som liten var intresserad av att skriva och rita, det faktum att hon var flicka och afghan i Iran gjorde att hon tillbringade mycket tid hemma. Skolgången var begränsad och som mellanbarn i en stor familj, där pappan försvann utan förklaring när hon var liten, så tillbringade hon mycket tid ensam. När sedan också hennes äldste bror arresterades och försvann så blev situationen för familjen omöjlig, en bror flydde till Sverige och sedan kunde familjen återförenas här. Då var Fatemeh femton och bara några år senare så är hon starkt engagerad för att stoppa deportationerna till ett land som på många sätt är osäkert att leva i.

Hon själv har aldrig bott i Afghanistan, hon har levt sitt liv som flykting först i Iran och nu i Sverige och hennes önskan är att ge rotlösa barn och unga en möjlighet att få landa, få stanna på en plats där de kan gå i skola, arbeta och bygga en framtid. Hennes tro på att det går att förändra, att människor som går tillsammans blir starka och att det finns hopp om vi hjälps åt är okuvlig. Boken slutar med att hon nu vill lära sig engelska, hon vill kunna nå ut med sin röst internationellt och hon jämför sig kaxigt med Malala. Man ska sikta mot stjärnorna så kanske man når månen ... Det gäller bara att inte låta ambitionen ta över så att budskapet glöms bort. Det ska bli spännande att följa Khavari i framtiden, alla som är intresserade av att få höra ytterligare en röst i integrationsdebatten skall absolut läsa hennes bok.

Fatemeh Khavari kommer till Göteborg i september och man kan lyssna till henne bland annat på bokmässan. 



tisdag 14 augusti 2018

kidnappad - S.B. Caves

Kidnappad är en debutthriller av S. B. Caves, på baksidan av bokomslaget jämförs han med Karin Slaughter och Linwood Barclay men nja tycker inte att han når upp till deras nivå riktigt men absolut är han bra.

Det har gått precis tio år sedan Autumn blev kidnappad när Francine, hennes mamma, får ett kuvert i posten, ofrankerat och ingen adress. Det ligger en lapp i med orden; Jag vet var hon är....
Francine blir oerhört uppskakad och det blir inte bättre när hon nästa dag blir kontaktad av en ung kvinna som säger sig känna hennes dotter, vi har bott i samma hus, jag var med när hon kidnappades säger hon .
Vilket hus , var, jag vet inte säger denna dödströtta smutsiga och stinkande tjej. Hon har varit på flykt i två veckor. Hon berättar att dom är många mycket unga flickor som hålls fångna i ett hus, ibland flyttas dom till andra hus, var dom ligger vet hon inte. 

Här blir flickorna utnyttjade på de mest vidriga sätt av män, många med högt uppsatta positioner, blir dom gravida är det en bonus för dessa barn kan sedan utnyttjas i verksamheten. När Francine säger att vi måste gå till polisen blir Lena hysterisk och säger att polisen vet om verksamheten och är även kunder.

Francine tar med sig Lena till exmaken för att be honom om hjälp att leta efter dottern men han vägrar, Släpp det , gå vidare du dricker för mycket vodka tycker han, se på mig, jag har gått vidare med ny fru och barn på väg.
Han har skrivet en bok om händelsen och åker runt landet och föreläser om hur det är att förlora ett barn, det har han tjänat stora pengar på.

Francine får på egen hand försöka hitta och rädda dottern och det är här som jag tycker att det inte blir helt trovärdigt, det går lite för enkelt, vakterna som finns på plats i huset är väl klantiga.

Jo, Francine tar en typ av hämnd på exmaken. 

/gästbloggare A
     



måndag 13 augusti 2018

kött och ben och vatten - Luiza Sauma

Kött och ben och vatten är en riktigt fin roman skriven av den brasilianska debutanten Luiza Sauma. André Cabral, brasiliansk läkare bosatt i London har de senaste veckorna fått brev till sin mottagning. De kommer från Luana, hans livs kärlek, henne som han älskade när han var sjutton och som var familjens hembiträde. Hennes brev påminner honom om uppväxten i Rio, det privilegierade livet med en älskad lillebror och en hårt arbetande far. Familjen kollapsar totalt när modern omkommer i en olycka och André, som är tonåring, försöker leva som sina vänner men han känner sig inte delaktig. Han spelar sin roll och längtar efter sin mor och närhet. När han fyller arton får han disponera sitt arv och då lämnar han Rio för att inte komma tillbaka.

Inte förrän nu, när det gått trettio år, inser han att han behöver återknyta banden med sitt hemland. Hans dotter vill gärna besöka Brasilien och hans bror vill så gärna att han kommer på besök, men mest av allt måste han besöka Luana som bosatt sig vid Amazonflodens strand.

 Det är inte så ofta jag läser romaner från Brasilien och därför är jag extra glad över att Kött och ben och vatten hittade till min brevlåda. Klassamhällets tydliga regler, strandlivet med vännerna och skildringen av det enkla livet i inlandet vid Amazonas kant är spännande och intressant läsning och André Cabral är en huvudperson som man gärna vill lära känna. Familjehemligheter och ett trauma som förändrar familjen för alltid gör att man läser den här romanen närmast som en spänningsromb, den har ett driv och man vill verkligen veta "hur det går". Rekommenderas!

söndag 12 augusti 2018

för såna som oss



Finns det smarta chicklit/feelgoodromaner som inte automatiskt låter sina karaktärer bli inklämda i unkna könsroller och fantastiska miljöer likt i sagans värld? Där de två huvudpersonerna kanske inte ens får varandra på slutet? Är det möjligt eller är genren så förutbestämd att inget utrymme finns för komplexa relationer och fler jobbiga känslor än ensamhet, svartsjuka och oro för att välja fel bland alla män som står på kö?

Ja absolut! Den svenska feelgoodgenren flyttar sig allt mer från standardmall 1A och jag har blivit underhållen av flera riktiga pärlor under sommaren. Senast lyssnade jag på För såna som oss av Tiina Nevala och Henrik Karlsson och i den möter vi förlagsredaktören Liv och litteraturvetaren Jens. En svettig dag vid Knossos möts de i en vattenkö och när de senare samma kväll stöter på varandra så börjar de prata lite smått. Jens har ett långt förhållande bakom sig och är på släktresa, Liv är på semester med sin partner för att försöka hitta tid till att prata om framtiden. Det blir inte första gången som de oplanerat stöter på varandra under det att vardagarna kommer och går.

I vartannat kapitel får vi lära känna de båda och den här berättelsen rymmer både kärlek och sorg, födelse och död och en riktigt rolig litteraturdebatt. Liv är nämligen redaktör för en chick-lit roman och Jens blir satt på att recensera den i sydsvenskan. Den diskussionen kring vad som är kvalitet och huruvida de som ställer krav på att också underhållningslitteratur skall vara välskriven är snobbar eller ej är verkligen mitt i prick. Bokbloggarna, varav jag är en då, får sig en rejäl släng för att vara allt för okritiska och bara hylla och visst känns resonemanget igen ...

Hur som, det här var en perfekt lyssning för en tågresa. Förutsägbart ibland och överraskande ibland, människor som man faktiskt brydde sig om och så en metanivå där romanens huvudpersoner diskuterar hela genrens styrkor och svagheter. Snygg, smart underhållning!

Tack bloggbohemen som tipsade! 

lördag 11 augusti 2018

som alltid var det skulpturer i natur som lockade




Maria Miesenberger är en av de konstnärer som ofta representeras på Pilane,
vi har också sett hennes skulpturer i Elds ateljé förra året. Den här placeringen var fräck! 
På Artipelag hittade vi också skulpturutställningen Omvägar. Detour, består av skulpturer placerade i naturen och som alltid så tycker jag mycket om att se konst på oväntade platser. Placeringen av de olika skulpturerna var mycket väl valda och för mig var det dagens finaste upplevelse att se konsten samtala med naturen. Jag är ju van att se de här konstnärerna ställa ut i den karga bohuslänska miljön och nu så hamnade de i en annan kontext. Tallskogen och kustremsan runt Artipelag är en perfekt konsthall!

Ute Jätte av Charlotte Gyllenhammar


Klara Kristalova hade en utställning på Konstmuseet i Göteborg för några år
sedan och hennes keramik är alltid oroande. För mig är skulpturen i entrén på Östra sjukhuset
något jag aldrig glömmer.
Det som håller mig tillbaka, för mig närmare påminner mig om hur rötter kan både lyfta och hindra. 




Joel Fishers Bollard hälsar oss. 



till Artipelag vattenvägen


Så blev det av ändå, turen till Artipelag på Värmdö. Huvudorsaken till resan var utställningen Bloomsbury spirit, på vägen åkte vi med stil i en mer än 100 år gammal skärgårdsbåt och det var en vacker båttur genom inner och mellanskärgården. Man får verkligen andas och låta turen ta den tid den tar, stressa är inte att tänka på. Väl framme så var det en intressant utställning om den normbrytande gruppen av bohemer som kallades Bloomsburygruppen. 

 "They lived in circles, painted in squares and loved in triangels."








makten - Naomi Alderman

The Power av Naomi Alderman har legat i min läshög ända sedan den vann Women's Prize for Fiction 2017. Men så var det något med omslaget, det signalerar robotar och science-fiction och dystopi så att det bara skriker om det och det är inte min genre. Boken blev kvar i högen ... Så kom då romanen översatt till svenska till min brevlåda och vilken tur att jag gav den en chans till! Makten är en både spännande och skrämmande roman som får den som läser att tänka till många varv.

I Naomi Aldermans framtida värld får vi läsa ett manuskript som en författare skickar till Naomi Alderman för att hon ska ge synpunkter. Det är en text som beskriver det historiska förloppet när revolutionen som ledde fram till den rådande världsordningen, där kvinnorna härskar över männen, genomfördes på jorden. Det börjar med att några unga flickor inser att de genom genom att skicka elektriska impulser från händerna kan skada och döda andra människor. Sociala medier sprider fenomenet snabbt runt jorden, fler flickor och kvinnor upptäcker sin förmåga och snart leder den förändrade maktbalansen mellan könen till totalt omvända världen.

I romanen får vi följa tre olika kvinnor som alla har förmågan och de använder den på olika sätt. Makten berusar och snart växer kulter fram som dyrkar den kvinnliga kraften, personifierad i Eva.  Makthungriga kvinnor missbrukar sin makt och våldet skapar ett samhälle som är i kvinnornas händer, men inte särdeles annorlunda än det patriarkat som de gjorde uppror från. Den diskussionen som Alderman för är mycket intressant, vad är det med makt och människan? Spelar könet någon roll i längtan efter makt och behovet av sko sig, att utnyttja och förtrycka andra? Är det självklart att man automatiskt tar över den maktstruktur som finns?

På många vis är det här en nedslående läsning, dystopisk på ett sätt som lämnar mycket lite hopp. Bredvid den pågående klimatdebatten som just nu är så aktuell så kan man verkligen tappa tron på mänsklighetens framtid. Samtidigt så är dialoger och företeelser så roligt formulerade och beskrivna att man måste småle mitt i allt allvaret. Mest av allt så gillar jag den unge nigerianske killen Tunde som reser jorden runt och med sin mobilkamera dokumenterar och rapporterar om hur kvinnorna genom våld och samarbete förändrar sina livsvillkor. Han snokar sig in i de mest osannolika sammanhang och det gör att man nästan upplever sig läsa en spänningsroman emellanåt.

Högt tempo, smart och skrämmande får bli mitt betyg!

fredag 10 augusti 2018

Lars Lerin på Liljevalchs


Fram till den 9 september kan man se den magnifika Lars Lerin-utställningen på Liljevalchs. Verken är samlade i de olika rummen kring teman och bilderna kommenteras med tänkvärda texter. Jag har sett Lerin på Sandgrund och på Akvarellmuseet i Skärhamn men jag måste säga att den här utställningen slår allt tidigare. Med vatten, pigment och papper är Lerin en trollkarl, hans uttryck är unikt och i den här utställningen släpps mörkret och svärtan fram. Så bra. Så spännande och så sevärt! 













det bästa av allt på Waldermarsudde


var blommorna och blomsterarrangemangen. Överallt i det lilla slottet fanns vackra, tidsenliga blommor i de vackra krukorna som designats av prinsen själv. Pelargoner, palettblad och andra gammaldags växter smyckade varje rum. Från trädgården hade floristerna hämtat snittblommor och gjort vackra arrangemang för fönstren och trapphusen. Sådant samspel mellan konst, arkitektur och växter tycket jag mycket om att se. Himla fint! 













Kikade in i arbetsrummet också ...


Waldermarsudde - nordisk konst

Waldemarsudde visar i sommar en utställning av nordisk konst från sina samlingar. Verken är hängda utifrån de olika miljöer som de visar och särskilt suggestivt var det att stiga in i salen med tavlor från skogen. Havet, fjället och staden var andra teman i de olika utställningssalarna och det var idel mästare som hängde där. Carl Larsson, Anders Zorn, Carl Kylberg, Edward Much, Isac Grünewald, Prins Eugen, Bruno Liljefors och många fler. Utanför i trädgården sitter Auguste Rodins Tänkaren i sin pose. Sevärd utställning och en kavalkad med konstverk som många kan känna igen och som fungerar som en fin introduktion till det svenska måleriet för alla de turister som var på besök.













Sigrid Hjertén på Waldermarsudde

Text och länkar kommer 
















de vänsterhäntas förening - Barbarotti möter Van Veeteren

De vänsterhäntas förening bildas i början av 60-talet av Marten och Rejmus, de går i samma klass i Oosterby och utöver att de båda är outsiders på andra sätt i den lilla staden så är de vänsterhänta. De formerar, tillsammans med några andra ungdomar, ett tight ungdomsgäng som trettio år senare skall gå ett förfärligt öde till mötes.

I nutid så skall den pensionerade kommissarien och numera antikvariatsägaren Van Veeteren fira sin sjuttiofemårsdag, han har bestämt att dra sig undan med sin fru Ulrike och fira högtidsdagen i Nya Zeeland, eller om det nu var ett pensionat vid kusten utanför Maardam. Två veckor med lugn och ro, stärkande promenader och ett dussin flaskor med gott rödvin. Innan avresan så söker den före detta kollegan Münster upp Van Veeteren, de har hittats ett lik i en skog bredvid ett nedbrunnet pensionat och det fall som de trodde sig ha löst då på nittiotalet är i ett slag outrett. Som av en händelse så ligger brottsplatsen nära den plats som Van Veeteren valt som födelsedagsgömställe och han och Ulrike tar sig gemensamt an de gamla rapporterna. Arbetet livar upp honom och han känner att han flyr åldrandet ett tag, han visar att gammal är äldst och när fallet grenar ut sig till ett mord i Sverige så  kommer Barbarotti och hans kollega Backman resande för att se om de tillsammans kan få ihop utredningens alla lösa trådar.

14 år efter den senaste deckaren om Van Veeteren är han alltså tillbaka och dessutom får han sällskap av den svenske kommissarien Barbarotti. Jag är väldigt förtjust i de båda mycket nesserska poliserna, de är reflekterande, egensinniga och kloka män som man bara måste älska i alla deras tjurskalligt och sårbarhet. Barbarotti är ju nyligen bliven änkling och han har huset fullt med tonåringar, egna och bonusbarn och han har följt sin döda frus sista råd och startat ett förhållande med sin kollega Eva. Det är de som också reser till Maardam för att bistå polisen och om Nesser fortsätter att skriva romaner kring brott så är det nog ändå om dem som det kommer att handla i framtiden. Om jag gissar alltså.

De vänsterhäntas förening har den typiska språkdräkten och det något omständliga berättandet som man numer förknippar med Håkan Nesser. Det blir något långt om man frågar mig men samtidigt så vill man ju inte vara utan något av den här berättelsen, de allra starkaste delarna är i mitt tycke barn och ungdomsskildringarna. Hur den faderlöse gossen möter den stammande och hur de bildar en gemenskap, bjuder in fler medlemmar, träffar tjejer, växer upp, lyssnar på musik och mest av allt vill höra till. Där finns en innerlighet och en värme i skildringarna av tiden som jag blir varm i hjärtat av att läsa. Sedan är det också de tonsäkra dialogerna som jag fastnar extra för, det är underfundigt och särskilt tjötet mellan det gamla paret Ulrike och Van Veeteren småler jag ofta åt. Nesser kan berätta en historia så att man drar på smilbanden och samtidigt får en sorgesam känsla i bröstet.

Tänk bara om han hade läst ljudboken själv. Då hade det blivit riktigt bra!


torsdag 9 augusti 2018

syskonen - Tessa Hadley

Om man hittar blurbar från Chimamanda, Hilary Mantel och Zadie Smith på en och samma roman så är innehållet garanterat en bok för mig. Jag gillar innan jag ens börjat läsa om ni förstår vad jag menar. Som tur är så blir förväntningarna uppfyllda med råge. Så himla skönt att läsa en roman-roman som lågmält och precist tecknar och dissekerar en familj. Den plockar isär de hopsnärjda relationerna utan att det blir långtradigt och mångordigt eller överdramatiskt. Tänk om Jonathan Franzen kunde skriva så, vilka böcker han skulle få till då!

Nu ska det här inte handla om Franzen (varför tänkte jag ens på honom?) utan om Syskonen i Tessa Hadleys på svenska nyutkomna roman. De fyra syskonen träffas i familjen sommarhus, det som var deras morföräldrars prästgård, för att tillbringa en sista sommar tillsammans. De glider snart in i sina invanda roller där storsyster Harriet är ensamvargen. Roland är den som skall fixa och ordna upp saker och han har med sig sin nya fru och sin tonårsdotter. Alice som är den spontant slarviga/omtänksamma har tagit med sig en bonusson utan varsko de andra och lillasyster Fran är matmamman som har fullt upp med sina två barn. Vistelsen skall leda fram till ett beslut, ska de ha kvar huset eller ej?

Romanen handlar om syskonen och deras liv just nu, en del skildrar hur de en period under uppväxten bodde i morföräldrarnas hus, och också om hur relationerna mellan dem utmanas när syskonskarans cirklar rubbas med Rolands nya fru Pilar och bonussonen Kasim. Huset står orört med ett stort bibliotek, härlig trädgård och nästgårds är kyrkogården. Barnen leker i bäcken, strövar i skogen och det är omöjligt att få uppkoppling. En idyllisk bild av engelsk landsbygd som snart visar sig ha sprickor i taket och svartmögel i köket. Jag gillar mycket att det är en text som med små medel låter mig lära känna de olika människorna som placerats tillsammans i ett hus där tiden stått stilla medan världen har snurrat på. För det mesta så litar Hadley på oss som läser och förklarar föredömligt lite, så skönt! Men så finns där små antydningar och ledtrådar som ibland blir lite för uppenbara och som jag stör mig på, exempel på dem ger jag inte för då avslöjas för mycket av handlingen. Små petiga randanmärkningar på en roman som annars är njutbar på alla sätt.

I oktober kommer Tessa Hadley till Sverige, Internationell författarscen inbokat och helt sikkert blir det både babel och Lundströms. Den sortens kvalitetsförfattare är Hadley!

tisdag 7 augusti 2018

snap - Belinda Bauer

Snap av Belinda Bauer är, som många av hennes böcker, en kriminalroman med barn i huvudrollerna. En knallhet sommardag går bilen sönder på motorvägen och barnens gravida mamma går iväg för att hämta hjälp. Jack, som är 11, ska se efter sina systrar och tiden går. Värmen i bilen blir olidlig och Jack förstår att de blivit övergivna. Mamma Eileen är försvunnen och hittarssenare knivmördad, livet blir aldrig mer detsamma för de tre syskonen. Pappan försvinner bland tidningshögarna, barnen slutar gå i skolan och hemmet förfaller. Snart bor de själva i familjens hus och Jack är den som försörjer dem, han har blivit en rutinerad småtjuv. Han stjäl nyttig mat och böcker till sina systrar, för att de ska ha det bra. 

Till den lilla polisstationen i Somerset kommer kommisarie Marvel, han har gjort bort sig i London och nu har han placerats i kylskåpet långt från den mordrotel han är van vid. I Somerset är inbrotten vanligare än morden och när hans kollega Reynolds tar honom med på ett uppdrag där tjuven Goldilocks har härjat så blir han först förnärmad, inbrott är under hans värdighet. Snart så börjar de se ett mönster i inbrotten, kan de höra i hop med de ouppklarade mordet på Eileen?

I ett hus på andra sidan stan är Cathrine ensam hemma över natten och ett konstigt ljud skrämmer henne rejält. Hon, som är höggravid, går för att se efter vad det kan vara och när hon kommer tillbaka till sovrummet så ligger där en kniv på kudden med en lapp bredvid: jag kunde dödat dig. Hon bestämmer sig för att gömma undan kniven och inte berätta för någon. Hennes man Adam skulle bara bli orolig och hennes mamma tycker att allt slags drama är överspänt.

De tre berättelserna varvas skickligt i den här mycket läsvärda romanen. När en kriminalroman hamnar på Man Booker-prisets långa lista då har det hänt något alldeles särskilt i bokvärlden. Inte alls förvånande eftersom Bauers romaner är skrivna med en otrolig psykologisk skärpa, miljöerna alltid något extra och så är det de udda barnen som växer upp i dysfunktionella familjer och som för det mesta klarar sig trots allt. Jack är ett maskrosbarn som man bara vill älska och ta hand om och hans lillasyster Merry är precis så charmig som namnet antyder. Spänningen hålls uppe och skruvas åt allt eftersom och jag lyssnade på en mycket bra inläsning av Andrew Wincott som verkligen gjorde den rappa dialogen rättvisa.

Riktigt bra brittisk kriminalroman, som alltid när man läser Belinda Bauer. 

måndag 6 augusti 2018

att vara speciallärare - red. Barbro Bruce

Ja, att vara speciallärare är min profession. Ett yrke som under åren som gått varit mycket i ropet, den sittande regeringen har uppmuntrat skolorna att anställa oss. I samband med läsa-, skriva- och räknagarantin så har de bland annat gett Skolverket i uppdrag att utarbeta obligatoriska bedömningsstöd för Fskl och lågstadiet för att tidigt identifiera skolor, grupper och individer som behöver en extra puff i sitt sätt att undervisa och lära och att anställa specialutbildade lärare som kan hjälpa till så att alla uppnår de uppsatta målen.

Skillnad mellan specialpedagog och speciallärare - finns den? Där jag arbetar finns en uttalad önskan om att professionerna skall samarbeta så att eleverna får bästa möjliga skolgång och största möjliga utveckling utifrån sina förutsättningar. Läs gärna mer om hur vi arbetar här. Hur viktigt samarbete är så skiljer sig ändå våra yrken åt på flera punkter - en avgörande är att speciallärarnas utbildning har ett tydligt ämnesfokus och kräver lärarexamen inom den fördjupning man valt. Jag är alltså en sv/eng/ma/so/no - lärare för åk 1 - 7 som har fördjupat mig i hur man arbetar för läs-, skriv- och språkutvecklingen skall bli så bra som möjligt på en skola, i en grupp och för ett barn/ungdom. Som specialpedagog kan man ha en skiftande pedagogisk bakgrund.

I Barbro Bruces (red.) bok Att vara speciallärare  har hon samlat ett antal skribenter som i korta och lättlästa kapitel redogör för det som de uppfattar speciallärarens uppdrag. De går igenom examensförordningen och jämför speciallärarens och specialpedagogens uppgifter och olika aktiva speciallärare beskriver sina uppdrag. Annette Byströms forskning kring uppdraget redogörs för och det är intressant att se hur förhållandet mellan undervisning - utredning - utveckling ser ut runt om i landet. Inte förvånande alls så är utvecklingsarbetet ofta den minsta delen och undervisning den största. Inte alls konstigt då det är specialläraren som kan genomföra särskit stöd ute på skolorna.

"Specialläraren är den i arbetslaget som har kunskap om och förståelse för olika typer av sårbarhet i elevernas lärande och hur dessa påverkas utifrån lärarens undervisning." 

I skoldebatten i media och i några av de grupper med specialpedagogisk inriktning som jag regelbundet följer på FB så kan det framstå som att det finns någons slags motsättning mellan att arbeta med undervisning - utredning och utveckling. Om man gör det ena så kan man inte göra det andra, om en skola väljer att screena (utreda på grupp och skolnivå) sina elever så lägger man hela svårigheten i knät på eleven och tittar inte på andra faktorer så som undervisning och utveckling. Sånt feltänk, menar jag och i princip alla skribenter i en här boken. De tre delarna hänger tätt samman och att de tre delarna genomförs systematiskt och konsekvent bidrar till ökade förutsättningar för måluppfyllelse för alla elever.

En av speciallärarens uppgifter är att inspirera och underlätta för klasslärare att föra en "medveten, genomtänkt och omsorgsfull pedagogik som genomsyras av kreativitet och en förmåga att tänka självständigt och beakta många olika aspekts och perspektiv. Denna pedagogik lägger fokus på det som bär istället för det som brister.".  Det som vi kallar ämnesdidaktisk handledning på vår skola, där man regelbundet ses för att samtala om sin undervisning tillsammans med en speciallärare som bollplank, tror jag på och att boka in tider för det blir en av mina första uppgifter när höstterminen drar igång. En annan blir att arbeta intensivt med de nya ettorna så att de som behöver stärka sin fonologiska medvetenhet och kopplingen fonem/grafem får en rejäl språklig skjuts in i skolans första klass. Det arbetet kan vi börja redan första veckan, eftersom vi kartlagt fskl-eleverna i maj. En tredje uppgift blir att hålla i en workshop kring språkets betydelse i alla ämnen och språkutvecklande aktiviter som passar i alla klassrum. Så jobbar vi. Dag ut och dag in, i en triangel där vi rör oss mellan undervisning, utredning och utveckling.

Hela boken ligger gratis digitalt på issuu - passa på att läsa de artiklar som intresserar dig!