måndag 15 oktober 2018

innan du försvinner - brevväxling mellan Rafael och Jörn Donner


Veckans tema inne på Kulturkollo är "Vi skriver till varandra" och där skriver jag en längre text om Innan du försvinner. Brev mellan son och far.  Jag blev rejält intresserad av den när jag hörde Rafael Donner och Ida Linde samtala på temat Min son - vem är du? på mässan. Jag bloggade inte direkt just det seminariet och nu så är formuleringarna som bortblåsta men jag gick genast och skaffade Rafael Donners bok vilket är ett gott betyg. Fler tankar om den finns inne på kollot, välkomna dit!  


och temat är ...

Det är ny temavecka inne på Kulturkollo och jag håller i trådarna.
Vi skriver till varandra! 

söndag 14 oktober 2018

göteborgs schamaner - Johan Nilsson

Göteborgs schamaner läser jag först och främst för att det är en göteborgsskildring som utspelar sig i en tid som också är min. Johan Nilsson, som skrivit boken, och hans huvudperson Felix är båda jämnåriga med mig, och precis som de så kom både jag och M flyttande till Göteborg i mitten av 80-talet. Vi var studenter och jag arbetade extra på hotell. Igenkänningen är stor, Nilsson har fångat tiden så fantastiskt väl utan att vara överdetaljerad. Felix har flyttat till Göteborg av en anledning, han vill följa efter gymnasieförälskelsen Kattis som ska gå på Handels. Hon hamnar i ett kollektiv i Vasastan och han flyttar in i en studentkorridor och får jobb i disken på en krog. Slumpartade händelser som kommer att prägla Felix de kommande 25 åren, möten med människor som påverkar hans öde. Öde eller slump - hur blir livet som det blir egentligen?

När romanen börjar så står Felix på gatan utanför en advokatbyrå på Järntorget och är nyskild. Han har inte mycket mer än några väskor och en tältsäng i en andrahandsetta i Masthugget och när han får syn på en man som sopar utanför en av de små butikerna på gränsen till Haga så förflyttas han i tiden. Han börjar tänka på hur det var då för 25 år sedan när han först kom till stan. Och så är berättelsen igång. I kollektivet i rivningslägenheten i Vasastan bor en brokig skara människor och kontraktet innehas av en islänning som säger sig ha kontakt med andar, genom speciella riter så kan han hela människor och pulvren han säljer i sin butik kan användas till det mesta. Bland annat till att förföra Kattis som är det som Felix önskar. I kollektivet bor också Jasmine som är fenomenal på att spela in ljud på sin stora dator, och Ulf som ska skriva en roman på sin Olivetti om han bara blir klar med att skriva av en bok först. Han knattrar på sin maskin och har en teori om att han får författandet inom sig om han skriver av något riktigt bra. De två är fina karaktärer som jag kommer att minnas, de är varandras motsatser på många vis och de bidrar till att fånga brytningstiden som slutet av 80-talet var.

Någonstans är det vardagslivet och vardagsmiljöerna som fångar mig i den här romanen. Älskade Bagaregården dit Felix lilla familj i romanen flyttar med hela livet framför sig och en säng 1.40 bred där dottern snart ligger på tvären och föräldrarna som maskar på kanterna. Vid samma tid flyttade vår lilla familj till Falkgatan med en säng som var 1.20 och som vi har legat på sidan på kanten för att J envisades med att komma varje natt. Så många minnen som en roman kan väcka, det är inte klokt. Så mycket jag vandrat på Östra genom åren och där i askgravlunden ligger nu M, han hade känt igen sig väldigt mycket i den här romanen. Det är väl egentligen bara fotbollen som saknas för att det skulle varit klockrent. Felix är uppenbart ingen fotbollskille men visst hade lite blåvitt - ellos platsat också. Nåja, man kan inte få allt. För mig var den här romanen helt klart en nostalgitripp av bästa sort.

Johan Nilsson berättar om sin bok på Bokmässan

lördag 13 oktober 2018

magisk soluppgång i vemodets tid






Som när ett blad
mot marken börjar sin färd.

Så lämnar ett människoliv vår värld
och fåglarna fortsätter sjunga. 


jag ska egentligen inte prata om det här - Sara Beischer



Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer är en fristående fortsättning på Jag ska egentligen inte jobba här som blev mycket omtalad för några år sedan för sin infrånskildring av äldrevården. I Beischers nya roman får vi fortsätta följa Moa, vårdbiträdet som drömmer om att bli skådis och som helst av allt vill gör en film med sig själv i huvudrollen. I brist på film så skriver hon en bok, som blir antagen. 23 år gammal skriver hon på ett kontrakt, boken kommer ut och snart är hon talesperson och "röstenfrångolvet" i diverse äldrevårdssammanhang. Arbetskamraterna på äldreboendet känner sig uthängda, hon blir den nya arbetarförfattaren och själv fattar hon ganska lite. Hon är ju bara en vanlig tjej från Varberg som vuxit upp med tältsemestrar, gått estetisk linje och skrivit en bok. Typ. Bokmässan, som är grymt roligt beskriven, blir hennes första möte med promotion och de gratis drinkarna och möjligheten att träffa Martina Haag gör henne helt snurrig. Beischer själv har helt klart varit på Park fram till stängning och kanske har hon sett unga naiva författare bli raggade på precis som Moa ...

Hur som, jag ska egentligen inte alls skriva mer om handlingen utan bara rekommendera Sara Beischers böcker om Moa. De är helt enkelt mycket bra romaner. Samtiden skildras på ett både roligt och allvarligt sätt och jag kan tänka mig att de flesta kan känna igen sig oavsett vilken ålder man har när man läser. Moas upplevelser på äldreboendet och respekten för brukarna är så fint beskriven, hennes vilsenhet när livet förändras skapar igenkänning och hennes återkommande passager om döden berör.  Skildringen över hur Moa vakar över en döende vårdtagare är för mig personligen mycket nära och känns ända in i kroppen.

Rekommenderar att man läser böckerna i ordning, så får man lära känna Moa ordentligt. En helt vanlig tjej som råkat hamna i äldrevården. Och som gör sin röst hörd.

fredag 12 oktober 2018

oktober är lyktornas tid

Några växter har skonats från frosten och gräset fortsätter växa.
Trots det så korar jag härmed oktober till lyktornas tid.
Jag har köpt, och ställt, en tidsinställd batteridriven lykta på min pappas grav.
Vilken fiffig grej! 


Grattis till Maryse Condé!

Idag annonserades vinnaren av Den nya akademins litteraturpris och mycket förtjänstfullt gick det till Maryse Condé. Jag lyssnade till henne på Stockholm Literature för några år sedan och har läst flera av hennes romaner. (Som jag saknar Stockholm Literature förresten, litteraturhösten är sig inte lik utan en fantastiska helg på Moderna museet.)

Min personliga favorit av hennes romaner är Färden genom mangroven så här kommer helt enkelt en repris av en text jag skrev 2015: 


repris från fredag 26 juni 2015

färden genom mangroven 



"Säga vad man vill men olyckan har sin rättvisa."

Färden genom mangroven av Maryse Condé börjar med att en gammal kvinna hittar en man död i gyttjan bredvid stigen. Det är byns främling Francis Sancher som ligger där, främligen som ingen egentligen känner men som alla samlas för att höje ett glas rom för på likvakan samma kväll.

Genom gästernas berättelser får jag ta del av de olika människorna i byn erfarenheter, tankar om den döde men också deras livs historia. Jag får lyssna till unga och gamla, människor med olika hudfärg och från olika klasser och i deras berättelser skissas ett land och dess historia fram. Condé skriver i små korta kapitel fram de olika människornas öden och de ger mig en bild av Guadeloupe med en brokig och mångkulturell historia som nu mest av allt söker trygghet och fred. Hon beskriver en by där invånarna helst av allt vill leva ostörda. Sancher kommer flyttande till dem från stora världen och runt hans liv odlas myterna, den om den spännande främligen kvävs snart av den om den hotfulle främligen och farligast är han för flickorna och de unga kvinnorna.

Det här råkar vara den andra kollektivromanen jag läser på kort tid och jag har lite svårt med det konceptet. Med nya röster igen och igen så får man liksom börja om berättelsen igen och igen och det blir inget riktigt lugn i läsandet. Jag kunde inte sjunka in i texten och bara flyta med utan läste den mer som en novellsamling där novellerna har beröringspunkter men står för sig själva. Maryse Condé är ofta nämnd i nobelprisspekulationer och jag förstår precis varför. Språket är glimrande vackert, tematiken är universell och handlingen starkt förankrad i Karibien. Jag har tidigare läst och skrivit om hennes roman Tills vattnet stiger och visst vore det inte alls förvånande om hon skulle få priset. Det är väl dags för en kvinna med kolonialt ursprung snart?

Bjuder ett sista citat:

"Ingen vet exakt vad slags materia människohjärtat är gjort av. Det uthärdar och uthärdar och sen en vacker morgon är det slut."



torsdag 11 oktober 2018

den sista flickan - Nadia Murad

”För deras insatser mot användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”

Så löd motiveringen från den norska nobelkommittén i förra veckan och

Den sista flickan: berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten av Nadia Murad flyttades fram på min läslista. Tillsammans med Denis Mukwege har hon satt ljuset på hur oerhört grymt och systematiskt IS och andra grupper använder våldtäkter för att förnedra och besudla fiendens kvinnor och flickor. Nadia Murad berättar naket och rakt fram hur det var att leva som sexslav i en IS-officers hus. Hon växte upp i en liten fattig by i Irak och hon är kurdisktalande vilket gör hennes familj till en minoritetsgrupp i landet men utöver det så är hon också yazidier, en statslös folkgrupp med egen religion och kultur. Hon berättar osentimentalt om hur IS invaderar hennes by och hur hennes stora familj nästan utplånas. Nadia är då 21 år gammal och går fortfarande i skola för att utbilda sig, drömmen är att bli lärare eller öppna en hårsalong. Hon själv blir ifångatagen och utsätts för brutala övergrepp, med mod och list så lyckas hon fly och de människor hon möter hjälper henne att ta sig ut ur landet. Väl i Turkiet kommer hon i kontakt med en hjälporganisation och hon hittar ett kall i att berätta om sina upplevelser.

Murad väver skickligt in både personliga reflektioner och en hel del fakta om sin religion och kultur i biografin och som vanligt så börjar jag googla. Jag inser att jag vet väldigt lite om den här folkgruppen och när jag nu lyssnat klart så känns det bra att veta lite mer. Nobelkommittén har med sitt val inte bara lyft upp kvinnor och flickors utsatthet i krig utan också minoritetsgruppers utsatthet gentemot majoritetssamhället. Mycket intressant bok och mycket bra att allt ljus sätts på de orimliga grymheter som helt värnlösa människor utsätts för i religionens namn.  

morgonstund



Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.


Stig Dagerman, 1954

onsdag 10 oktober 2018

veckans tema är hundar!


I måndags skrev jag om en fin presentbok om historiska hundar inne på Kulturkollo - kika gärna in - och det lär bli den enda boken om hundar som läser till veckans tema. Just hundar är inte riktigt min grej faktiskt men en aktuell bok som jag verkligen skall läsa någon gång i framtiden är Marie-Louise Ekmans anteckningar om maken Gösta Ekmans cancersjukdom och sjukhusvistelse. "Få se om hundarna är snälla ikväll" är titeln och både på babel och i Lundströms bokradio har man kunnat höra henne berätta om hur boken blev del av sorgeprocessen. Jag lyssnade på MLE på bokmässan och jag beundrar hennes sätt att dokumentera och reflektera över så svåra frågor. Att leva med döden i sängen bredvid är en upplevelse som ingen glömmer. Jag är säker på att boken är helt fantastisk men den är inte för mig just nu. Jag har levt det och överlevt det och jag ser fram emot att läsa om andras erfarenheter längre fram. 

måndag 8 oktober 2018

höstgärning - herregud vad händer?



Jodå. Jag läser King. Stephen King. Min allra första, ett faktum som torde vara unikt bland storläsare i min generation. Kan man vara född på 60-talet och ha läst en bra bit över 5 000 böcker och klarat av att undvika denne produktive författare? Tydligen. Nu skall bokbubblarna ha cirkel med tema King så då får man ju se till att skärpa upp sig lite. Sagt och gjort, jag lyssnade på Höstgärning som är en långnovell ur Årstider. Den berättas av en erkänd bestsellerförfattare - Gordie Lachance - som tänker tillbaka på sitt liv. Mest handlar det om tiden när han var tolv och när han och tre kompisar ger sig ut för att leta efter ett lik. De beger sig ut på en expedition, en klassisk vandring längs järnvägsspåret på vilken de också upplever sådant som gör att de lämnar barndomen och närmar sig vuxenvärlden.

Den sorglösa barndomstiden med fyra vänner och ett tält är skildrat med ett lite gyllene skimmer men där finns också tydliga bilder av hur utsatta barn kunde vara och vilken hierarki det fanns mellan de äldre ungdomarna och småglinen. Det är fattiga småstadsmiljöer, trasiga familjer och det är ett gäng pojkar och jag kan förstå att det blev en storfilm av den här novellen. Som jag inte sett då men väl läst om.

Det är några otäcka scener emellanåt vilka påminde mig Neil Gaimans Oceanen vid vägens ände, han är nog den författare som jag läst som ligger närmast King i just den här texten. Om jag förstått det hela rätt så har texten starka självbiografiska drag och det gör den kanske lite mer spännande. Några nycklar kan man kanske finna till Kings fortsatta författarskap i den här novellen (om man hade kunnat lite mer vill säga). Jag blev absolut underhållen på ett småmysigt sätt och jag kan tänka mig att läsa/lyssna på de övriga novellerna i Årstider längre fram. Kanske kan det passa att köra dem i säsong, någon som gjort det? Jag har kört muminböckerna på det viset och det gav extra dimension till läsningen.

Mer om vår bokcirkels läsning av Stephen King kommer efter vår träff. Återkommer alltså i ämnet ...

  

ny kulturkollo läser vald - häng med oss!

söndag 7 oktober 2018

brittsommarsöndag



På väg någon annan stans så var jag tvungen att stanna vid uppfarten till Nääs - naturen är på väg att ta på sig höstskrud och det var så himmelskt vackert. Sedan kaffe med en bokälskare och en mysig promenad i skogen. Typ 5 kantareller fann vi men vad gör det. En fin brittsommarsöndag! 



lördag 6 oktober 2018

doktor bagges anagram - en historisk roman att minnas länge, länge

Ida Jessens doktor bagges anagram är en roman som inte liknar något annat som jag läst.  I den återvänder författaren till den lilla byn på Jylland på tidigt 1900-tal. Hon låter doktor Vigard Bagge berätta sin historia, han har blivit ombedd av redaktören för en ansedd medicinsk tidskrift att skildra sitt yrkesliv. Plikten att föra sina erfarenheter vidare måste uppfyllas och doktor Bagge sätter igång att skriva i de svarta anteckningsböckerna som hans fru så påpassligt inhandlat.

Han vet att tiden är utmätt, skildringen av doktorns sjukdom är så initierad. Tecknen på den accelererande koloncancern är så snyggt inskriven och jag vet när metastatserna i levern har fått fäste och när det är dags.  Jag känner igen doktorns känsla av att han inte skall besvära någon, inte ens sin fru. Han ställer sina papper iordning, han säljer bilen, han arbetar på så gott det går (med extra kalsonger och byxor i bakluckan) och han doserar allt mer av morfinet. Han skriver i all välmening ett brev till fru Bagge för han vill befria henne. Han önskar att hon ska kunna gå vidare utan honom med ett lätt bagage och det får man ändå beundra honom för. Att sedan fru Bagge helhjärtat ägnat 22 år av sitt liv till att vara hans maka är liksom bara en bisak. Han är en man som levt för sitt arbete och när livet går mot sitt slut vet han att han satt plikten framför allt. Känslor och annat trams är oviktigt, han tror på kunskap och utbildning. Ordning och hygien. Och frihet.

Tillsammans med en ny tid, där hustrun Lilly berättar om deras gemensamma liv med början när doktor Bagge dör, så bildar de här båda romanerna en fantastiskt fin helhet. De är lågmälda och så vackert skrivna att de båda huvudpersonernas röster liksom ljuder ut från boksidorna. Under bokmässan fick Linda och jag möjlighet att samtala med Ida Jessen och hon berättade då att det som finns i böckerna är det som karaktärerna har berättat för henne. Det händer att hon frågar dem saker och att de väljer att inte svara. Då lämnar hon det obesvarat också i texten. Har ni missat det, om jag får skryta lite mycket spännande samtalet, så finns en sammanfattning här. Vi tävlar också ut två signerade böcker - passa på och var med för den här läsningen vill man inte missa! 

bokbubblarna goes Gunnebo


Jag ska erkänna att jag dragit mig för att återvända till Gunnebo. För precis ett år sedan fick M besked om att han hade en otäck tumör i tarmen och helgen som följde innehöll ett totalt oromantiskt bröllop och skrivande av testamente och fullmakter. Helgen därpå kom J från Stockholm och Gunnebo blev ett sätt att komma utanför väggarna. Det blev den sista utflykten med lilla familjen faktiskt. Om man skall försöka leva vidare på ett någorlunda normalt vis så är det bara att göra saker som utmanar. Så då åkte jag till Gunnebo idag. Med på afternoon tea och slottsvisning var delar av fina bokcirkeln och vi hade en så mysig eftermiddag. Sofie och lilla V bara fem veckor gammal hann åka hemåt innan vi tog bilden men resten av bubblarna kom med. Vilken hösteftermiddag!










fredag 5 oktober 2018

francesca - den svåra tvåan



Francesca av Lina Bengtsdotter är den där svåra uppföljaren till en hyllad debut. Deckaren Annabelle som utspelar sig i Gullspång och har poliskommisarie Charlie Lager som huvudperson har vunnit ett gäng fina priser och jag gillade den mycket. Nu var det då dags att ta sig an den där svåra tvåan och jag lyssnade till den i uppläsning av Mirja Turestedt.

Charlies liv i Stockholm är tillbaka på det välkända spåret, det handlar om att jobba hårt, festa hårt och hitta sällskap för natten på en bar. Polisarbetet är det som gör att hon håller sig flytande men nu har hennes chef tröttnat och skickat henne till en psykolog. Samtalen väcker både tankar och känslor och när väninnan från barndomsorten hör av sig så bestämmer hon sig för att ännu en gång återvända till barndomens Gullspång. Hon vill hjälpa sin vän och samtidigt är hon nyfiken på den unga flickan Francesca Mild som försvann där i trakten ungefär samtidigt som Annabelle.

Precis som i debuten så är den lilla orten Gullspång en av karaktärerna i den här romanen, Bengtsdotter är skicklig på att skildra en liten ort där de som blev kvar blev kvar och de som lämnade inte gärna åker tillbaks. I den nya boken är det sommargästerna överklassfamiljen Mild med dottern Francesca som berättar om den gången för mer än trettio år sedan. Hon som tillsammans med sin syster skickades till internatskolan (tänk Lundsberg) som tonåringar och när hennes bästa vän på skolan oväntat dör får Francesca en depression och kort därefter försvinner hon spårlöst.

Charlie Lager bestämmer sig för att försöka ta reda på vad som hänt, när hon börjar rota i familjen Milds familjehemligheter hamnar hon nära sina egna och det gör fallet extra intressant men också mycket jobbigt för henne att engagera sig i. Francesca är en helt OK uppföljare och jag ser nu fram emot att läsa mer om Charlie Lager och mest av allt livet i Gullspång.



torsdag 4 oktober 2018

roselyn road - Agneta Liljeqvist

Roselyn Road av Agneta Liljeqvist är en spännande roman som utforskar hur lite man vet om varandra trots att man känner att man hör ihop. Johanna är en ung journalist som jobbar på en utrikesredaktion i Stockholm. På en filmutbildning i London så kommer hon i kontakt med Tom, marxisten och journalisten som tillbringat tid i Mellanöstern och som vill hjälpa andra. De är ett par men ändå inte, Tom försvinner med jämna mellanrum och hon pausar sin karriär för att vänta in honom. Hon har en dröm om att bli utrikeskorre men  hon vill göra det tillsammans med Tom. Romanen börjar med att hon faktiskt åker och här hon ser ett foto på en anslagstavla i ett rum i Bagdad, vad blev det av dem och deras relation?

Det här är en annorlunda relationsroman där båda huvudkaraktärerna är svåra att få grepp på. De ser varandra som medel för något annat och man blir inte klok på om det är kärlek eller vad det är. I fonden finns Bagdad, konflikten i Irak och återuppbyggnaden av samhället i Bagdad. Johanna som är van att undvika fara i krigshärdar kan inte glömma den här mystiske mannen. Som en magnet dras hon till bilden av honom, hon känner honom ju knappt men attraktionen är svår förbise.

Agneta Liljeqvist är själv journalist och dokumentärfilmare och det märks att hon kan miljöerna på redaktionerna, känner till känslan av att sova på ett tak i Bagdad och hur man bär en skottsäker väst. Det, och den komplicerade "kärleken" mellan Tom och Johanna gör den här romanen riktigt läsvärd.


tisdag 2 oktober 2018

så kommer ännu en höst


Dagens promenad bjöd på underbara höstfärger och trots att 
regnet öser ned så infinner sig en känsla av tacksamhet. 
Tänk att få uppleva ännu en oktober.



boktipsa med kulturkollo

Kulturkollo översvämmas den här veckan av boktips inför höstens läsning. Ett stort gäng aktuella författare har bidragit med sina personliga texter. Kika gärna in!

Dagens utmaning handlar om att ta en selfie och tipsa om en bok. Mitt tips får bli Lugnet av Tomas Bannerhed. Jag skrev om den för några veckor sedan och min text kan man läsa här!



måndag 1 oktober 2018

ett frågetecken är ett halvt hjärta

I Ett frågetecken är ett halvt hjärta av Sofia Lundberg får vi följa Elin Boals och hennes liv i New York där hon är en mycket framgångsrik fotograf, året är 2017, hon är gift med Sam och de har en 17årig dotter. Jobbet går före allt annat och det sätter äktenskapet på hårda prov. Dom går i samtalsterapi men det fungerar föga då Elin många gånger kommer försent om hon överhuvudtaget kommer ihåg den bokade tiden.
Det Sam och dottern inte vet är att Elin är svenska och född och uppväxt på Gotland, de tror att kommer från Paris. I Paris möttes Elin och Sam, när han drog slutsatsen att hon var fransyska hon honom förbli i den tron.

Handlingen växlar mellan New York i nutid och tillbakablickar från Heivide på Gotland 1979 och några år framåt. Uppväxten för Elin då 10 år och hennes två bröder 7 och 8 år var tuff. Med en pappa som satt fängelse på fastlandet, ett väpnat rån på fyllan, en mamma utan jobb. Det finns nästan aldrig några pengar och många gånger får barnen dricka vatten när det inte finns någon mjölk, de är ofta hunriga. Mamma har ett fruktansvärt hetsigt humör och barnen springer många gånger och gömmer sig ute, när Elin bedömmer att mamma lugnat sig smyger de i igen. Elin saknar sin pappa för när han var nykter är han snäll och har snälla händer, hon skriver små lappar till honom som hon gömmer i en glasburk.

En person som betyder mycket är grannpojken Fredrik. Även Gerd, tanten som driver byns matbutik är ett stöd för Elin. Det är inte lätt att i en så liten by ha en far som sitter i fängelse.

En kväll sker en eldsvåda och Elin tror att hon har orsakat den och med den också flera personers död. Hon rymmer från sjukhuset där hon vårdas på grund av rökskador. Hon liftar till pappa i Stockholm, han är nu på fri fot. Hon hamnar så småning om i Paris och efter giftemålet med Sam i New York. Under alla år hör hon aldrig av sig till sin mamma, som inte vet var Elin finns.
Efter vissa händelser tvingar dottern med henne hem till Gotland. Där måste hon möta sina demoner från förr och det visar sig att hon hade för brått  när hon flydde för så många år sedan.Det har orsakat henne och många andra så mycket onödigt lidande. Nu får hon på många sätt börja om och kanske kan äktenskapet räddas.

Boken var bra, liite mer nerv/tyngd hade jag velat ha, men absolut den visar på hur utsatta barn kan vara och hur viktigt det är med vuxna som ser barnen.
Gästbloggare /A


söndag 30 september 2018

mässdag 4 - söndag


Som alltid så blir mina inlägg kortare och kortare allt eftersom mässan fortskrider. Idag är det då söndag och jag började dagen med att hälla upp kaffe, ta fram apelsinjosen ur kylen och hälla i. Såpass förvirrat är det alltså. Ny dag - nygammal klänning och nya tag. Dagen började framför Litteraturscenen där jag bland annat lyssnade på Johan Nilsson som berättade om sin roman Göteborgs schamaner. Sedan blev det en snabb runda för några sista inköp på golvet och ett seminarier med Lena Andersson och Sven Wollter. Mer om det finns inne på Kulturkollo.

Dagens fika blev med pokmonspelande tjejer (Annette undantaget då ...) och vi bytte långväga pokemon för att få till medaljer. Jag hade några godingar från Kalifornien och Japan och trada så det var lyckat. Kärleksmumsen var god och sällskapet trevligt!



Agnes Lidbeck och Ida Linde talade om familjen, mödrar och söner och systrar. 

Dagen avslutades med ett samtal om brevväxling och brev som uttrycksform och terapi med Lars Lerin.
Mycket fint avslut på mässan! 




Liten bokhög och ännu en tygkasse sätter punkt. 



lördag 29 september 2018

mässdag 3 - lördag


Inte riktigt matchat idag heller - turkost och blått är nära, nära ...


Dagen började med Kulturkollo läser om Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O'Farrell och Maggie var med på länk från sitt hem. Längre inlägg om det kommer i Kulturkollo senare ikväll. Sedan lyssnade jag till två fixstjärnor på den litterära himlen. Stridsberg och Khemiri samtalade med Jonas Ekelöf från Vi läser. Riktigt bra!



Herrar Stefansson och Bannerhed - ännu ett bra samtal om högt och lågt. Livet döden och sex. Bland annat.


Att skriva historiskt - hur får man fram en svunnen tid i sin text, Intressant och bra lett samtal av kerstin Wixe. Ida Jessen, Mia Franck och Marie Hermansson är alla aktuella med historiska romaner.




Hjärtat. 






Köpte en signerad bok av Elisabeth Åsbrink och jag berättade att jag blev så glad för att hon uppmärksammat min text på sin Facebook. Är du Och dagarna går  ...? frågade hon och sa sedan att hon tyckte mycket om min läsning av boken. Det är så kul att det man skriver uppskattas, värmer!


Dagens skörd - några rec-ex och några köpta böcker och framförallt två tygkassar. Som om jag inte har några förut ...






Att fånga historisk tid


Ida Jessen, Marie Hermansson, Mia Franck 

från författardrömmar till succé - Jojo Moyes


Jojo Moyes är en av de största författare inom populärlitteraturen numer men hon hade en lång väg dit. Arbete som journalist och mycket annat på vägen men hon återkom till skrivandet och inte förrän den åttonde blev bestseller. Livet efter dig. Den gjorde att hon kunde börja skriva på heltid och hon känner sig priviligerad att bara kunna leva inuti huvudet och få lov att arbeta med att hitta på, skapa världar. 

Hon är sträng mot sig själv och läser sällan det hon gett ut eftersom hon blir smått deprimerad av de stora hålen och hon är snabb på deleteknappen. Just nu skriver hon dock på något där hon känner glädje i processen och hon är spänd på hur den skall tas emot. Man måste älska processen och man kan aldrig förutse hur det ska tas emot, däremot måste man själv känna att man gjort sitt bästa och varit ärlig. Och redigera och slänga massiva mängder text, förklara inte allt och lämna luckor som läsaren får fylla ut. 

Moyes vill inte berätta för mycket om sin nästa bok för den är inte klar ännu men hon hade lust att skriva om starka kvinnor som inte bidrar till bilden av kvinnlig tävlan utan hur man stöttar och stödjer varandra. 

Vad är ett liv? Kärlek?



I samtalet mellan Jon Kalman Stefansson och Tomas Bannerhed läser JKS på isländska och han uppmanar oss att träna på isländska för efter döden kommer man till en plats där all världens litteratur finns - på isländska. 

Bara så att alla vet.

TB ger oss också ett gott råd. Svara när era föräldrar ringer. Svara när du får brev. 

Lugnet har jag läst och skrivit om och Asta ligger i min kasse. Ska läsas snart. 

Khemiri och Stridsberg om tio händelserika litteraturår


Tidningen Vi Läser fyller år och för att fira det så har de bjudit in de två författare som förekommit på två omslag genom åren. Både Khemiri och Stridsberg är aktuella med nya romaner (texter om dem finns här på bloggen) och Jonas Eklöf  tidningens chefredaktör leder samtalet. Romanerna börjar med en fråga eller något man vill utforska och för JHK var det tankar om hur man är en bra förälder, om man kan reparera om man varit en dålig? Det är barnen som får avgöra det när de blir vuxna. 

Se på mig när jag dör - den rösten kom till SS och döden talar i hennes roman och visst är berättelsen Catrine da Costas till viss del men den är också alla dödas. JHK kopplar till att han upplever många dödas röster genom romanen, och att det känns som de döda är befriade från sina kroppar och blir mer fria. 

Ett av temana i JHK s bok är den kring ekonomi och sonen har en skuld till sin far, skuld och att arbeta för att ta sig igenom systemet är något som han är uppvuxen med. Det har präglat honom och i de första böckerna har han delvis försökt att lappa ihop och delvis försvara sin bakrund genom författandet. Inte att ärerädda sig själv, sin föräldrageneration . Nu har han kommit mer till att skriva som det är, skötbordet och den lilla människans skröplighet. SS håller med och känner igen sig så mycket, särskilt i boken om Beckomberga. 

SS knyter till det brev som JHK skrev innan valet som publicerades. När gick han utanför den skönlitterära skrivandet och gav sig in i samhällsdebetten? JHK känner en klåda och ibland vill han bara göra sin röst hörd, men samtidigt vill han inte bli ngt slags språkrör. Han gillar det snabba, att skriva och publicera ngt på instagram som kan ge nya tankar och nya perspektiv till den som läser. SS beskriver litteraturen som en långsamhet och tröghet som tar sig tid att skrivas och tänkas, det som blir kvar om lång tid. Hon känner sig lite oorganiserad och har inte riktigt samlat det som betytt ngt före henne för hon har ibland känslan av att allt är kaos, alla dör. JHK har en hylla där han  samlat böcker som betytt ngt extra för honom och den fungerar nästan som ett gammalt foto, sån var jag då. Det betydde något då. 

För SS börjar arbetet med varje bok med en euforisk förälskelse, sen så börjar man se romanens fläckar och när man börjar värdera sin text kan det bli hårt. Finns det ngn fara med att tillhöra det där kulturetablissemanget och vara en offentlig person? 

Det enda sättet för JHK att kunna skriva är att inte tänka på efteråt skrivandet. Då tar skrivandet och nöjligheten att skriva slut? Finns det någon glädje i att bli hyllad? SS beskriver hur hon skriver från en plats som är så långt bort från kultursidorna och hon känner sig oftast som en lus på botten av brunnen.