Americanah - Gästbloggarns take

Jag skall först tydligt deklarera mitt jävliknande förhållande till Chimamanda Ngozi Adichie: jag är löjligt och star-stuckaktigt förtjust i henne och då har jag, innan den här romanen, bara läst en novell av henne. Hon går genom teverutan som ni alla vet och osar integritet utan att bli arrogant och... ja, ni vet helt enkelt. Det tog därför ganska lång tid att erkänna den lilla men dock besvikelsen över att Americanah är lite episodiskt lättviktig när den under en stor del av boken fokuserar på att illustrera en välvillig men dock fördomsfull amerikansk inställning till den nigerianska hjältinnan. I bakgrunden figurerar hela tiden en kärlekshistoria som när säcken skall knytas ihop vinglar betänkligt innan den sånär räddas upp av ett briljant näst sista kapitel för att sedan återigen tappa luft med ett banalt sista.

Skildringen av Nigeria är överlägsen staplandet av kulturkrockar på amerikansk mark, även om det finns några fina personporträtt även i de senare. Det är med fast hand Adichie målar ett kynne och ett samhälle utan den exotisering hon så vänder sig emot när hon pratar schablonfyllda Afrikaskildringar. I någon sorts metabeskrivning av hur vi misstolkar afrikanska länder är den till Nigeria tillbakaflyttade huvudpersonen västerländskt snobbig mot nyrikedomen i Lagos innekretsar. Är det inte ironi så borde det vara det. Bloggredaktörn ville redan tidigt få mig att jämföra Adichie med Donna Tartt, då jag pärm i pärm sträckläste dessa bägge giganters senaste verk (och utan att ha läst någon av dem tidigare), och Tartt är i mina ögon avgjort större litteratur. Jag har svårt att se henne slå Adichie i tevesoffan dock.

/Gästbloggarn

Anna aka Bloggredaktörn har också läst.