lördag 10 mars 2012

Agaat - en stark och ganska sorglig historia

"Bästa boken vi någonsin gett ut" skrev Maria i sitt följebrev från Weylers och det är ett meddelande som nästan skrämmer. När jag öppnar den tjocka romanen med det vackra omslaget är jag närmast orolig, tänk om jag inte tycker om den? Som tur är så behövde jag inte undra särskilt länge, efter ett femtiotal sidor var jag helt övertygad om att det här är en fascinerande roman. Med två kvinnor i huvudrollerna och miljön förlagd till sydafrikanska landsbygden så fanns i och för sig goda förutsättningar att jag skulle älska, men så mycket?
I romanens mitt möter jag fru de Wet och Agaat och det här är en roman om lojalitet, beroende och kvinnlig maktkamp - rollerna växlar mellan fru och tjänarinna många gånger under de 40 år som de lever sida vid sida. När Agaat en gång kom till gården, 5 år gammal, handikappad, misshandlad och vanskött var hon helt i den unga fruns våld. Hon var så skygg och meddelade sig bara med blickar och cirkeln sluts nu när fru de Wet ligger på sin dödsbädd, sjuk i ALS och endast kan kommunicera med hjälp av blinkningar. Marlene van Niekerk berättar i Agaat om så många ting, handlingen är på ytan ganska enkel och under ytan mycket komplex. Boken börjar med att sonen Jakkie sätter sig på ett plan i det kalla Kanada eftersom hans mor är döende. Telegrammet kommer från Agaat, som tagit hand om honom hela hans barndom och nu vårdar modern på familjens släktgård. Genom de två kvinnornas liv skildras den avgrundsdjupa segregationen i det afrikandiska samhället, ingen svart kvinna ska någonsin kunna tro att hon ska ses som del av familjen och jämlik. Starka band växer fram mellan de båda kvinnorna men likar blir de aldrig, inte ens i döden.

Marlene van Niekerk skriver sin historia med ett rikt och sinnligt språk som gör att jag förflyttas till velden i Sydafrika, till fårslakten, till skafferiet med konserver och inläggningar, till trädgården med örtagården som de anlagt tillsammans och till sjukbädden. Hennes text är något alldeles extra, enkel och samtidigt vackert formulerad på väg mot det oundvikliga slutet.

"Tiden som rinner iväg baklänges, tiden som tickar framåt, tiden som dras upp inför nedräkningen."  

Läs mer hos SvD 




4 kommentarer:

  1. Svar
    1. Ja, verkligen en bok att minnas.

      Radera
  2. marelene van niekerk kommer till malmö stadsbibliotek 3 maj och samtalar med svante weyler om sin bok.

    mvh maria bielke von sydow, författare
    http://parbloggar.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. spännande, synd att jag bor så långt bort

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!