Gästbloggarnostalgi: Bill, Biggles och vikten av en rödhårig vapendragare

I serien "Gästbloggarnostalgi" drar sig Gästbloggare M till minnes sin ungdoms läsupplevelser. Tänk Wahlströms gröna ryggar, besök på biblioteksfilialen i Rönnäng med öppettider tisdagar och torsdagar 18-20 samt slumpmässiga nedslag i föräldrahemmets bokhylla i gillestugan.

Richmal Crompton visar sig vara kvinna när jag googlar namn lite snabbt för att inte göra bort mig. Hennes Bill-böcker fanns att låna på biblioteket, de ansågs med andra ord vara god litteratur för pojkar. Lite gammaldags men exotiskt brittiska vill jag minnas Bills och hans kumpaners kortbyx- och knästrumpeäventyr bland gärden, häckar och bygator. Böckerna var novellsamlingar och en historia gick ut på att idésprutan Bill drog igång ett uppenbart olämpligt projekt tillsammans med sina kompisar Ginger, Henry och Douglas. Sedan gick det som förväntat, dvs fel, och någon typ av straff utdömdes av vuxenvärlden. Det fanns dock ingen moralism i detta om jag minns rätt - tvärtom tog Bill från varje eskapad med sig vishet och tillfredsställelse på sina egna villkor. Det utmätta straffet togs med jämnmod men hade uppenbart ingen effekt - berättelserna var alltså kompromisslöst skrivna ur pojkarnas perspektiv. Samtida med Pippi Långstrump är de också, så kanske låg det i tiden att börja se barn som hela människor.

Och nu till något helt annat, men lika brittiskt:  W.E. Johns Biggles, krigspiloten som i fredstid fick nöja sig med diverse äventyrsresor i exotiska och farliga länder (troligen övervägande i de gamla kolonierna). Jag minns mest fredstidsberättelserna där Biggles tillsammans med Algy och Ginger skulle hämta någon eller något i en utsatt belägenhet, flög in och landade med sitt amfibieplan i en pirayafylld flod, krånglade sig fram och tillbaka genom djungeln med ett avbrott där en eller två av dem blev tillfångatagna och fritagna och avslutningsvis med en hårsmån undkom rövarband eller infödingar genom att schappa med planet. Jag tror faktiskt att Biggles fanns på biblioteken också när jag tänker efter - kanske var det inte så höga krav trots allt för detta var mer av typen kioskdeckare för pojkar.

Vidare till den gemensamma nämnaren: Ni kanske lade märke till att både Bill och Biggles omgav sig med två-tre trogna side-kicks. För Bill var det Ginger som var hans högra hand, för Biggles var det Algy, men jag tyckte bäst om Ginger även i det senare fallet. Båda Ginger var rödhåriga inbillar jag mig med lite snipigt utseende och obrottsligt lojala. Jag gillade dessa bifigurer mer än huvudpersonerna - Bill var lite väl full of himself och Biggles redig bortom beskrivning, men på mina Ginger kunde jag projicera mig själv och vara en i gänget. Eventuellt är detta allmängiltigt - en bra pojkbok och troligen även en flickbok bör ha en lite diffus sidokaraktär som egentligen är läsaren. Man orkar liksom inte vara Harry Potter, men däremot Ron Weasley, för att ta ett exempel som ni yngre bloggläsare kan relatera till. Skall man hårddra det måste denna karaktär, givet exemplen, i brittisk litteratur dessutom vara rödhårig, men det får någon annan psykologisera kring.

/Gästbloggare M