åsen

Det gemensamma för helgens läsning har varit e-böcker. Lånade på biblioteket och rykande färska hamnar de på min läsplatta och jag kan, trots att jag inte får rec ex av alla förlag, hänga med i bokfloden. Fantastiskt roligt. Min senast lästa är Katarina Fägerskiölds tunna roman Åsen. Den utspelar sig på ett jordbruk någonstans i Västergötland, skulle kunna vara nära Ulricehamn och det är den unga flickan Sofi som berättar för oss. Det här är en ingen romantiserad bild av landsbygden á la Bonde möter Fru utan gödselrännerealism. Det är svartslakt, staket som skall sättas och djur som ska fodras och de beskrivningarna känns både äkta och närmast självupplevda, men jag har lite svårare med Sofi. Hon känns så viljelös, så planlös. Via det jordnära språket följer jag arbetet på gården och känslan av instängdhet, livet är det som pågår någon annanstans. Livet blir allt mer beskuret, privatlivet suddas ut och när Sofi äntligen i romanens slut tycks bestämma sig för att ta tag i sin framtid så andas jag ut. Äntligen tycks det finnas någon slags vilja och riktning. Eller?

Hos GP kan man läsa mer om boken.