Förra året just vid den här tiden läste jag en deckare som kröp under skinnet på mig, jag tror att det var de kända miljöerna och årstiden som fångade mig. Åke Edwardssons kriminalkommisarie Erik Winter jobbar med ytterligare en mordutredning, denna gång tillsammans med en ny ung polistjej som, till skillnad från Winter själv, har en hunger för yrket. Det är Vasastan, adventstid och ett otäckt mord begås precis runt hörnet från Winters bostad. Både han och hans familj dras in i historien som är den sista i serien.Jag har läst alla Edwardssons deckare och jag gillar det han skriver, där finns alltid intressanta kopplingar till aktuella samhällsfrågor och en diskussion kring mänskligt beteende som engagerar. I en av böckerna blev det dock magstarkt då han beskrev hur en pedofil stod utanför ett dagis i Olskroken och spanade på barn. Då blev det för nära, miljön kring dotterns dagis skulle bara inte finnas i en deckare... Annars menar jag att de autentiska miljöbeskrivningarna och den psykologiska trovärdigheten är en av seriens styrkor, så också i Den sista vintern - Erik Winters sista fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!