dags att trappa upp?

Nu hänger kalendern på min blankputsade rostfria kylskåpsdörr och visar klättringen mot den efterlängtade dagen med tomte och gran. Adventskalendern i filt och juteväv gjorde jag i första klass, med mycket hjälp av min fröken kan jag förmoda eftersom jag själv var 6 år och hade särdeles svårt med att klippa. Det var 9 barn i klassen och halvklasser, i min grupp var vi 4 barn så en del tid fanns säkert för att göra fina pyssel...
Den lilla tomtenissen av två träkulor och en tändsticka förflyttas målmedvetet uppåt för varje dag ett steg närmre målet och i min barndom, och i min dotters barndom var kalendern ett verkligt måste i väntan på julen. Jag tycker fortfarnde mycket om den och sätter upp den varje år men just idag kändes det som att den representerar det där som stressar med storhelger. Det ska bli mysigare och mysigare desto fler ljus som tänds och tänk om man inte har lust att spring runt som en iller och vara social, pynta och feja utan bara vill ta det lugnt och softa? Dags att trappa upp eller trappa ned? Det är frågan.