smaken

”Det viktigaste är inte att äta, inte att leva, utan att veta varför.” (s 146)

På Rue de Grenelle, i ett tjusigt hyreshus i den burgna delen av Paris ligger den beundrade och fruktade herr Arthens och letar i sitt minne efter en smak. Hela sitt liv har han varit närmast besatt av smaker, dofter och konsistenser och yrkeslivet har ägnats åt att betygsätta förstklassiga restauranter. Han har av sin husdoktor fått veta att han har 48 timmar kvar att leva och nu går han systematiskt genom sina minnesvärda matupplevelser för att återfinna smaken som är själva meningen med livet.

Muriel Barbery har i sin roman Smaken skapat en egocentrerad huvudperson som inte ens på dödsbädden funderar över särskilt mycket annat än att tillfredsställa sin egen njutning och den pompöse herr Arthens uppräkningar av sina matorgier blir frustrerande för mig som läsare. Jag önskar så att han, måhända via maten, ska kunna närma sig det som många tycker är viktigt i livet; vänskap, kärlek, barn, men icke. Hans sökande i sitt minne fokuserar på mat, människorna är bifigurer som förvisso kan bidra till matupplevelsen men annars är ganska ointressanta och den här bilden förstärks av de människornas egna ord. De får komma till tals i romanen, vartannat kapitel är en kommentar från människorna runt herr kritikern och kollegor, barn, hustru, husdjur, släktingar, tiggaren på gatan, älskarinnan och portvakten får ge sin bild. Portvakten som för den delen heter Renée och som återfinns i Barberys roman Igelkottens Elegans som utspelar sig i samma flotta hyreshus.

Jag läste Smaken och slogs framförallt av beskrivningarna av maten, så vällustigt, sensuellt och lockande. Som för många så grundläggs kärleken till mat i barndomen och texterna som beskriver farmoderna matlagning är härlig läsning. Den mest lockande måltiden var för mig att sitta under äppelträden i Normandie och äta enkelt tillagade råvaror från bondköket. Det är en av måltiderna som jag själv skulle velat delta i, huvudpersonen får en påminnelse om att maten berikas av mänsklig samvaro och ordens möjlighet att förgylla måltider och bli höjdpunkten på den kulinariska upplevelsen.

Herr Arthens använder sina 48 sista timmar till att fundera över meningen med livet och han finner den någonstans i närheten av brödavdelningen - men frågan om varför man äter och lever, den finns kvar.