bag of bones

Bag of bones heter Cocoa Daisys Halloweenkit. Spooky!

mörka platser - väldigt nästan för läskig för mig

Idag firas Halloween over there och jag kan bidra absolut noll vad gäller skräck och läskigheter i böcker. Jag drömmer lätt mardrömmar om otäckheter jag läst och därför läser jag sällan. En och annan polisdeckare kan slinka igenom, men alltför psykologiska kriminalromaner och ren skräck går oftast bort. Om jag ska läsa så ska det vara riktigt bra. Som Belinda Bauer. Som Gillian Flynn, typ.
Mörka platser är en av de bästa kriminalhistorier jag läst på mycket länge och den utforskar miljöer som jag sällan läser om, det mänskliga psyket och...

Recensionsdatum är först om några veckor. Tills dess läs!

Fallet Thomas Quick (Hannes Råstam)

Jag var sorglöst oinsatt och ointresserad av Quickhärvan tills jag läste reportaget i Filter om Hannes Råstam då jag snabbt såg ikapp de två avsnitten av Uppdrag Granskning som Råstam gjorde för några år sedan. När man nu läser boken så redogör den i stort sett för samma sak som teveprogrammen, men med fler detaljer. Det har inte tillkommit särskilt mycket fakta, men boken är ändå minst sagt läsvärd. Det finns en obeveklighet i Råstams berättande som väl får tros avspegla hans journalistiska grävarstil. En lågmäld humor finns någonstans också - jag skall avsluta det här inlägget med ett citat från boken där åklagare och ansvarig förhörsledare i Quickcirkusen introduceras. Jag vet dock inte om Råstam är medvetet eller omedvetet rolig när han inför mötet med Quicks advokat Claes Borgström berättar om Borgströms segervissa tro på ett informationsövertag baserat på antal debiterade advokattimmar och Råstam småmyser eftersom han själv jobbat dygnet runt i ett halvår med research.

Lite om Råstams bedrift. Tydligen har Leif GW Persson, bland annat, redan från börjat tvärsäkert hävdat att Quick ljugit om sina dryga trettio erkända mord. Gott så, men därifrån till att som Råstam sätta sig och se dygn efter dygn med oredigerat polismaterial, åka Norden runt till brottsplatser och tidsmässigt placera förhör och erkännanden i förhållande till tidningsartiklar om morden är det ett stort steg. GW skriver själv förordet till boken och sammanfattar det bra med

För en gångs skull är det också så enkelt som att Råstam inte bara har skrivit en bok om det som faktiskt har hänt utan även var den som såg till att sanningen drogs fram...

Boken tappar lite tempo på slutet, i en epilog till underlaget som Uppdrag Granskning byggde på. Om man skall spekulera är detta i huvudsak skrivet av Mattias Göransson som färdigställt boken efter Råstams bortgång. Bland annat finns en tevedebatt återgiven i jagform som inte tillför så mycket. Detta är en randanmärkning på ett blytungt dokument och ett bevis för den tredje statsmaktens nödvändighet. Och här den utlovade introduktionen av två av huvudpersonerna, åklagare Christer van der Kwast och ständige förhörsledaren Seppo Penttinen:

Efter en strategiskt viktig kurs i företagsekonomi utsågs han 1986 till distriktsåklagare i Härnösand, med huvudsaklig inriktning på ekobrottslighet [...] Han kanske främsta insats [...] - den så kallade Leasing Consult-härvan [...] - landade dock i överklaganden, sänkta domar och frikännanden i högre instanser. Dessutom var manschettbrottsligheten i Västernorrlands län inte så omfattande, varför han även fick ägna sin tid åt andra brott. Hans dittills enda mordutredning [...] blev resultatlös. 1992 ägnade han nästan uteslutande åt hastighetsöverträdelser. Samtalet från åklagarkammaren i Borlänge den 1 mars 1993 måste ha inneburit en välkommen omväxling. 

[...] Christer van der Kwast behövde en utredningsman. Hans val föll på Seppo Penttinen, en narkotikaspanare från Sundsvall som efter tjugotre år i yrket fortfarande bar titeln polisassistent, i likhet med van der Kwast var van vid en helt annan sorts brottslighet och som fram tills dess fört en så gott som anonym tillvaro. Den saken skulle det snart bli ändring på.

/Gästbloggare M

stadsbesök - Wien

Dags att resa till Berlin i verkligheten och till Wien med Enligt O. Rent fysiskt har jag aldrig varit i Wien men jag befann mig där i somras när jag läste den fantastiska Haren med bärnstensögon. På bokmässan lyssnade jag dessutom till Edmund de Waal, jag kan bara uppmana alla som är intresserade av Europas historia och konsthistoria att läsa. Lite ungdomens Ultravox på det!

ännu ett tips med tysk touch: Anna Funder

Allt som är jag - Anna Funder

I romanens början får jag träffa Ruth, drygt 90-årig pensionerad språklärare som bosatt sig i Australien. Hon har känslan av att livet börjar gå mot slutet och det senaste har skarpa minnesbilder av barndomen och ungdomen pressat sig fram ur det undermedvetna. När sedan ett paket med ett oavslutat manuskript kommer till henne på posten så kan hon inte längre låta bli att återuppleva allt igen. Som dotter i en förmögen judisk släkt, bosatt i Tyskland och född i början av det förra seklet så kom hon att bli del av det socialistiska motstånd som under 30-talet försökte motarbeta Hitler och nationalsocialisterna. Berättelsen är vävd kring Ernst Toller och det är också ett manuskript ur hans hand som Ruth använder för att berätta sin historia. Om allt det som var hon de där åren under 30-talet och jag läser fascinerat om Ruth, kusinen Dora, maken Hans, Toller och hans sekreterare.  

Allt som är jag av Anna Funder är sådan läsning som jag tycker mycket om, det är en fiktiv roman som bygger på verkliga händelser och i slutet av boken finns en rejäl lista över källor. Ibland kan författare som skriver den här sortens dokumentärromaner falla mellan stolarna, det blir varken en roman eller ett reportage och i den fällan tyckte jag delvis Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz gick. Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar däremot klarade av balansakten. Det är en svår uppgift det där att hantera fakta, som kan vara känd av många, och gestalta den trovärdigt i en hittepåbok. För fiktion är det ju som de här böckerna ändock är, jag kan aldrig veta vad som sas egentligen, tänktes egentligen men jag har måhända kommit människorna en aning närmre. Eller inte. Författaren har gjort sin tolkning, jag har läst på mitt sätt och sanningen vet man inte mycket om.

Allt som är jag av Anna Funder har gett mig en spännande läsning och en sak är säker, den har i vart fall påmint mig om hur lite det är som jag egentligen vet och hur mycket det finns att intressera sig för. Tyskland i mellankrigstiden till exempel. Läs alla historieintresserade, och alla ni andra också!

- repris från juli 2012 -

Berlin nästa!

Med anledning av vår resa till Berlin i övermorgon så kommer en repris av mitt allra första inlägg på bloggen: Kunzelmann & Kunzelmann:

Tänk att jag skulle fastna så i Carl-Johans Vallgrens bok Kunzelmann & Kunzelmann. Trodde verkligen inte att det var något för mig och blev alldeles uppslukad av bokens skarpa satir över samtiden, diskussionerna kring vad som är äkta och falskt och hur en livslögn kan påverka många människors liv. 

Gillade att boken utspelar sig under nästan hela 1900-talet och den blir extra spännande för mig eftersom den delvis utspelar sig I Berlin, en stad som jag inte så ofta läser om, och dessutom berör tysk kultur och historia ur ett annat perspektiv än "andra världskriget". En riktigt härlig läsupplevelse!

AppleCakewithCinnamonSugarTopping

Äpplen, äpplen, äpplen. Idag blir det en amerikansk äppelkaka med stekta äpplen i smeten och en topping av strösocker blandat med kanel. Receptet från Det bästa från Magnolia Bakery. Tack Boktokig för att du påminde mig om den läckra receptsamlingen :-)

SMS-konversation

- Hoppas att Berlin är grymt. Ska ni gå på nazi-tours och sånt eller ska ni strunta i andra världskriget?

- Vi ska göra lite av varje. Stasi, nazi, öl, korv och konst.

- Låter som en grym kombo! Lite segway på det också så har ni drömsemestern!

Upptäckten av currywursten (Uwe Timm)

Det är med viss bävan jag ser fram emot att testa currywurst i Berlin och inte blir man mer sugen när man till slut får reda på hur receptet, av en slump, blir till i krigsslutets Hamburg. Nyfikenheten över den inte alltför eleganta rätten får berättaren, Uwe själv tror jag minsann, att muta en gammal dam med tårta för att få höra hemligheten, men först vill hon berätta en kärlekshistoria som utspelar sig i krigets absoluta slutdagar. Jag tror nog att Uwe är mer intresserad av denna än av korven också med lite perspektiv. Det är en... jag får förfalla till att använda det slitna ordet "gripande"... det är en gripande berättelse, men framför allt en insiktsfull skildring av psykologin hos civilbefolkningen under kriget. Och överlevnadsförmågan. Det är inga märkvärdigheter, men en solid roman. Jag vet inte om jag tycker kärlekshistorian är så trovärdig, men jag blir lite kär själv i Frau Brücker, och det är väl ett gott betyg till en personteckning.

/Gästbloggare M

PS. Upptäckten av Currywursten finns som pocket.

John Irving - medelklassens rädsla personifierad

Nu var det väldigt länge sedan jag läste John Irving - vi pratar Owen Meany som pocket - men när han nu dyker upp i Babel känns minnena av hans böcker inte helt problemfria. Jag älskade Garp som alla andra, men när man kisar lite, tittar på vad han skriver så här i efterhand: visst är den lite tveksam, den östkustska, halvintellektuella medelklassrädslan för "White Trash", detta uttryck som med rätta börjat ifrågasättas som icke politiskt korrekt? Rädslan för de inskränkta outbildade som våldtar ens familjemedlemmar eller försöker massmörda oskyldiga immigranter. Det är lite svårt att bortse från inslaget av klassförakt. Eller är det rakt och oförblommerat (dvs icke politiskt korrekt i positiv bemärkelse)?  Eller är den bara en del i hans terapeutiska beskrivning av allmänna nojor? Där penisar bits av som bestraffning för otrohet, där syskonkärlek är bokstavlig och där flickor som är konstiga klär ut sig till björnar (mitt minne av Irving är fläckvist och selektivt som ni märker). Synd han inte fick träffa Susanna Alakoski förra veckan...

/Gästbloggare M

handboll på gång

Hejar alltid lite extra på nummer 2 i RIK. Stefan Lövgren, Martin Boqvist, Rickard Lönn och så J förstås :-)

klart jag ska med

på Bokresan!

En helg i vårens tid med läsning, god mat i vacker omgivning. Umgås med trevliga bloggisar och avkoppling låter verkligen som något att se fram emot. Har anmält mig idag. Jippi!

egen eld - A.B. Yehoshua

"Elden är det enda i världen som som människan kan döda och sedan återföra till livet."

Det är vinter och chanukkahelg i Tel-Aviv och Daniela använder sin lovvecka för att resa till Tanzania. Hon vill ta avsked av sin döda systers minne, väl i Morogoro möter hon sin svåger som mest av allt vill förskjuta allt som är judiskt. Han vill inte längre vara del av det utvalda folket och han försöker förtvivlat glömma hur hans son dödades av Egen Eld 6 år tidigare.

"Ingenting kan locka mig tillbaka till ett land som förvandlats till en återvinningsstation."

Vid mänsklighetens vagga i morogorokratern, under den afrikanska stjärnhimlen blir de båda märkligt avklädda. I tyst samförstånd accepterar de varandras livsval, de väljer inte likadant och det finns utrymme för mångfald.

Kvar i Tel-Aviv är hissingenjören och maken Yaari som driver sin firma, längtar efter sin fru och engagerar sig i sin gamle far, de vuxna barnen och barnbarnen. Också hans liv förändras allteftersom de 8 ljusen tänds i menorastaken.

"Elden gjorde människan till den varelse som behärskar världen, men också till den eländiga varelse som vet att hennes död är ofrånkomlig."

Läs mer om A. B. Yehoshua

Egen Eld av den israeliske författaren är översatt från engelska där den har titeln Friendly Fire - för mig signalerar de två titlarna ganska olika innehåll. Det hebreiska namnet på Avraham B Yehoshuas roman är Esh Yedidutit och det ger mig förstås ingen ledtråd alls. Att de båda betyder att bli beskjuten av de egna är ju klart men sedan? Kanske övertolkar jag titeln men i den engelska kan jag tänka att skytten genom att avlossa kulan startar förändringen mot ett ärligare och mer äkta liv i familjen medan den svenska dubbeltydigheten påminner oss om att attacker mot oss kan hjälpa till att hitta elden inom oss. Hur tänker ni andra om titeln?

Det här är en roman som utspelar sig under en veckas tid och minnesbilder från länge sedan, människor från länge sedan och samtal om livet som det en gång var blandas med ögonblicksbilder från här och nu. Den utforskar långsamt och eftertänksamt familjelivet och vad som formar, skapar identitet. I all sin stillsamhet är det också en politisk text, jag uppfattar den som en roman som ifrågasätter den israeliska identiteten som byggs på väpnat våld och undrar om det finns någon lösning för landet där människoliv inte spills. Ser fram emot att läsa fler tankar om den här mångbottnade romanen, tack till Brombergs som lät mig läsa.

PS. David Grossmans roman På flykt från ett sorgebud läste jag i somras. Den kan ses som en kusin till Egen Eld. Mina tankar om den länkar jag till här.

småkaxiga killar

Ingen har väl missat Mando Diaos tolkningar av Fröding i babel och videon till Strövtåg i Hembygden är riktigt vacker. Mer fnissframkallande är omslaget till skivan. Klassisk badbild med blinkning till herrar Fröding, Engström och Heidenstam. Men var är tångruskorna?

livskraft!

Mina orkidéer envisas med att skjuta knoppar och blomma i oktober. Just nu har jag två blommande stänglar och ytterligare tre på gång. Med tanke på resten av hushållets sega tempo så får jag glädjas åt det lilla. Livskraft på ett fönsterbräde, inte dumt!

en lång vinter - vacker utanpå, vacker inuti

Visst var de lite lika, Bland träden och En lång vinter. Dimman höljer träden och människorna som skuggor på omslagen, de är båda fyllda av berättelser som bara anas, konturerna finns där och det är upp till läsaren att fylla på innehållet. Båda böckerna är skrivna på en prosa som inte har ett enda ord för mycket, berättelserna förs fram genom människornas handlingar mer än genom beskrivningar eller dialoger och miljön är karg, kall och känslorna mer anas än uttrycks. De existentiella frågorna ställs oss som läser, liv och död sida vid sida.

Colm Tóibíns lilla vackert formgivna roman, jag är oerhört förtjust i bronsbrungrått i kombination med dovt duvblått som är en färgkombo som jag ofta väljer i mitt scrappande, publicerades först i en novellsamling. Nu har Erik Andersson, som också översatt Ulysses, översatt texten och den ges ut som kortroman.  En lång vinter hörde jag talas om vid flera tillfällen under bokmässan men jag lyckades missa den irländske författarens framträdanden varje gång. Extra glad blev jag när Mimmimarie erbjöd mig att få läsa hennes exemplar. Tack för det! Lågmäld, kontrollerad och sparsmakad. Tre ord som passar En lång vinter.

fredagsjerka på fredagskväll

Betygsätter du böcker? Varför/varför inte?

Så lyder Annikas fråga i veckans jerka och mitt svar är nej. Jag betygsätter inte böckerna jag läser för att jag tycker att det är så svårt att definitivt bedöma, och innan dess definiera vad jag ska bedöma. Är det läsupplevelsen? Litterära kvaliteter? Innehållet i samhällsperspektiv? Historiskt perspektiv? Underhållningsvärde? Min blogg vill jag ska vara personlig i stunden och förmedla ärliga texter om olika genrer som kanske inte ens kan jämföras, då skulle ett betygssystem mer förvilla än förtydliga. Jag kallar därför inte heller mina texter om böcker recensioner utan reflektioner. Det blir mina personliga tankar som avspeglas i bloggen, det är min läsdagbok och i den behöver jag inga betyg. Inte i skolan heller, men det är en annan femma! 

hypnositör?

Den lille gossen har myror i byxorna, och när alla de andra barnen i klassen sitter tysta, vända framåt redo att lyssna så sitter han ovanpå bänken, pekar på mig och säger:

- Anna, du är ond. Du hypnotiserar dom!

bland träden - frusna isländska ögonblick

Bland träden av Gyrdir Eliasson är en novellsamling som jag fastnar i. Han beskriver i små korta texter den isländska vardagen som den skulle kunna te sig just nu, så lägger han till en twist, han skruvar till och gör novellen allmängiltig i tid och rum. Många av novellerna cirkulerar som i en rondell kring tanken på döden, besök på kyrkogården, förberedelser, funderingar på det liv som gått och är kvar och ändå är det här ingen sorglig samling. När jag läser om den gamle mannen som plockar ur alla sina böcker ur bokhyllan, använder hyllplanen som lock och lägger i en sammetskudde så att han kan fara till den eviga vilan i stil så småler jag. I väntan på döden passar han på att läsa i en av böckerna - så skulle jag själv kunna ha det en gång.

Det här är en vacker novellsamling med frusna stillbillder av en fiktiv värld som liknar vår egen på många sätt, Eliasson använder naturen för att bygga upp stämningar och trots att det känns som en klyscha så känns det som att det karga isländska landskapet avspeglas i novellerna. Inte ett ord för mycket, inget krusidull, inget extra. Han vann nordiska rådets litteraturpris 2011 och han är ändå en doldis för mig. Kanske för fler? Så synd, jag tror att många skulle tycka mycket om att läsa hans koncentrerade, sparsmakade noveller.

förvillande lika utanpå

Grått är vädret i oktober och grå är böckerna som ligger på mitt bord. Nu får jag se om innehållet liknar varandra också?

Alfonshuset invigs idag

Idag kommer det fint besök till Alfonshuset i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Kronprinsessan Victoria och  prins Daniel (och den lilla prinsessan Estelle måhända?) ska officiellt inviga det nya aktivitetshuset. Lite skum känsla med ett höghusbarns aktivitetshus i sen 1800-tals miljö men det centrala läget ursäktar allt. Alfons fyllde 40 i dagarna och ett nytt hus för barn är en jättefin present till alla göteborgare och tillresta turister. Riktigt hur det ser ut i huset, eller vad som ska försegå därinne vet jag inte, jag har letat efter en hemsida eller så för att kunna ta reda på mer. 26 oktober öppnar det för oss vanliga dödliga, då får vi säkert veta.

Edit: Alfonskulturhus heter hemsidan, tack Nirak!

Att leva (Yu Hua)

Jag blev ju så barnsligt förtjust i En handelsman i blod och Att leva är också en sträckläsare, men inte på samma nivå riktigt. Jag saknar En handelsmans... drastiska humor. Här är det mer hard-core diskbänksrealism om nu kinesiska fattigbönder hade haft diskbänkar. Det är ingen lek för Fugui när han spelar bort familjens egendom och får sälla sig till arrendatorerna på hans forna marker. Med facit i hand kanske han ändå haft tur när kommunisterna tar makten och inte minst under kulturrevolutionen då forna markägare straffas hårt. Fugui och hans familj lider dock sin beskärda del av umbäranden, minst sagt, och det är tur att det är så bra litteratur för annars hade det vinglat ganska nära patetikens gräns. Bloddonation spelar en viktig roll även i denna bok. Man kan nämna en liten lustig eftergift till regimen som man inte märkte av i den senare skrivna En handelsman... - ett tecken på att yttrandefriheten trots allt tar långsamma men dock steg framåt i Kina: När Fugui blir tvångsrekryterad till Nationalistarmén behandlas han istället väldigt väl som krigsfånge av Röda armén. Med tanke på att idiotin runt Det stora språnget och Kulturrevolutionen redovisas oförblommerat är det intressant att armén 1992 tydligen fortfarande var okränkbar.

/Gästbloggare M

FN-dagsfika

Trädet dignar av äpplen och sötsuget sätter in - då passar en äppeltosca bra. Superlätt att få till och supergod.

Receptet räcker till en liten långpanna - ca 20 bitar. Ugn 200 grader.

kakan:
1 ägg vispas med 2 dl strösocker, sikta sedan i 4 dl vetemjöl, 2 msk bakpulver. Vänd ner 1 1/2 dl mjölk, 100 g smält smör och riv i 3 skalade mellanstora äpplen (gärna röda). Blanda varsamt och häll i ströad form- Grädda ca 15 minuter. Gör under tiden

toscasmeten:
Smält 50 g smör i en kastrull, rör i 2 dl cocos, 4 msk vispgräde, 1 dl strösocker och 1/2 dl sirap. Sjud några minuter.

När kakan är nästan färdiggräddad, efter sådär 15 minuter, ta ut den ur ugnen och häll over toscan. Grädda tills knäckig. Skär upp i rutor när ljummen. Njut av kombon äpplen, cocos och knäck!

dagens kommentar

Vi småpratar vid matbordet i bamba om det där med kusiner. En av pojkarna säger bestämt att de bästa kusinerna är de som är 11 år. Jag utmanar lite och berättar att jag har en kusin som är 56 år och vi har också roligt när vi träffas. En av de andra pojkarna är snabbt framme:

- Men vad gör ni då när ni har kul, går och shoppar hårfärg eller?

stadsbesök - Oslo

Än en gång hamnar jag i Norge - min läsning har varit norgeinspirerad länge, och nu reser Enligt O på stadsbesök där också. Klart jag hänger på!

Tanken är att man ska presentera  stan med hjälp av "böcker, filmer, tv-serier, teaterpjäser, konstverk eller annat som har med kultur att göra."

Jag har bara besökt Oslo en enda gång och det som jag minns bäst av allt är Frognerparken med sin fantastiska skulpturer och besöken på de tre museerna på Bygdöy som berättar om norsk upptäckarlusta i form av Osebergskeppet, Fram och Kon-Tiki. 

Böcker finns där många som jag genast tänker på, Erlend Loes senaste Fvonk, Jo Nesbös Rödhake,  Tore Renbergs Jag reser ensam, Anne B Ragdes senaste Jag ska göra dig så lycklig. Linn Ullmans böcker inte att förglömma men nu får jag välja en, och då får det bli en favorit som jag återkommer till ofta: Saabyes cirkus av Lars Saabye Christensen.

"Do you want to know a secret?
Do you promise not to tell?"
Året är 1965 och bankdirektörens son har blivit förälskad i en fiestaröd fender stratocaster. För att kunna förverkliga sin dröm så tar han jobb som blomsterbud på Finsens Flora och det för honom runt i Oslo. Med Beatles musik ringande i huvudet så levererar han blommor till många olika sorters människor. En kund, Aurora Stern, ger honom ett gott råd: Sitt aldrig med ryggen åt manegen. Som gammal trapetsartist vet hon vad det innebär att tappa taget och falla.


Faller gör författaren när han på en bokmässa i Paris skall beskriva vad som kännetecknar den nordiska litteraturen och sin egna drivkrafter som författare, stolen välter och händelserna från hösten 1965 rullas upp inför hans inre. Han hade tänkt att tala om tid, tystnad och melankoli men de orden är inte särskilt väl funna för Saabyes cirkus av Lars Saabye Christensen. Tragikomisk ironi, 60-talsnostalgi och filosofisk betraktelse passar bättre!

PS. Vet ni vad en nettbrett är? Jag gillar norskans ord, det indikerar att det är mer än en surfplatta. 

snart vet jag vad alla pratar om.

Oskulden snart ett minne blott...

knökfull!

O lala, jag tycker synd om min stackars brevbärare. Som han en gång sa när vi möttes vid brevlådan:

- Jaså, det är du som gillar böcker?

Ja, jag gillar böcker. En brevlåda knökfull med böcker kan jag leva med!

novellix nordiska - Island

Det gula huset av Gyrdir Elíasson är en novellsamling i miniatyr, sju korta texter skrivna av den isländske författaren som fick Nordiska Rådets Pris 2011. Den hör till Novellix nordiska kvartett som gavs ut strax innan mässan och det är spännande att få en smakbit av en av islands mest kände novellister. Hans texter är korta, de blandar vardagsrealism med det oförklarliga, miljöerna är karga och döden är nära. Som genomgående tema i den här lilla samlingen hittar jag huset, hemmet och den novell som berör mig mest av alla heter Hemifrån där en lyhörd vuxen  tröstar det lilla barnet i natten. Det lilla barnet som är hemifrån.

Just nu läser jag novellsamlingen Bland träden. Mer om den och Gyrdir Elíasson kommer i veckan.

En tyst minut (Siegfried Lenz)

Åh, den här lilla hundrasidaren är så bra. Och gripande! En artonårig pojke har en kärlekshistoria med sin lärarinna i en liten badort någonstans vid Östersjökusten och det är en sådan underbar beskrivning av allt. Av orten, av ortsborna som lever av havet, av den softa turismen, av pojken och av lärarinnan. Ärligt talat fattar jag inte när den utspelar sig förrän jag läser på baksidan att Benny Goodman och Ray Charles är i ropet så då är det väl tidigt sextiotal. Frågan är om man inte skulle levt under tidigt sextiotal istället - det verkar ha varit en skön tid. Man kunde få tag i justa polotröjor till exempel. Känner att jag kommer ifrån ämnet lite nu, men man skall inte skriva sönder den här boken. Hundra sidor alltså - man är verkligen där, på den lilla badorten. Helsingborgs Dagblad står för ett suveränt baksidescitat (nu när jag ändå fuskar och läser baksidan): Romanen framstår som en ljusbländande impressionistisk målning. Precis så är det - Tjörnpojken i mig känner igen det utbrända juli-augustiljuset som strålar ur texten. Hundra sidor!

/Gästbloggare M

Jippi! Eija är med på listan!

Jippi, en av mina nominerade kom med! Det är Eija Hetikivi Olssons Ingenbarnsland som är med på listan över skönlitteratur, dessutom har jag läst och imponerats av Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Av de som jag inte läst så lockar Anyuru mest. Vad vill ni läsa?

Hela listan:

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, Norstedts.

Juryns motivering: Han vill flyga, inte kriga i Uganda. Ändå hamnar huvudpersonen i Johannes Anyurus En storm kom från paradiset i omständigheter som blir ödesdigra: rättslös fånge, hemlös flykting. Historiens vind sveper honom med sig från den östafrikanska turbulensen till varvsarbetet på Hisingen. På svindlande vacker prosa har Johannes Anyuru skrivit en roman, en sorgesång, om sin fars liv.

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, Norstedts.

Juryns motivering: Miiras eld kan vara den största i Sverige, när lågan från hennes trimmade cigarrettändare svärtar miljonprogrammets innertak. Hur går det egentligen till när barnen överlever barndomen? Elden är ett svar, som ges i Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland. Det är en roman om eldarna som brinner i storstadens utkanter, och om elden som kan brinna inuti ett flickebarn. Eija Hetekivi Olsson skriver den moderna fattigdomens landskap, på ett språk av lika delar ursinne och betvingande lust.

Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling, Natur & Kultur.

Juryns motivering: Några septemberveckor i Phnom Penh år 1955 utgör ett skälvande preludium till en kommande katastrof. Triangeldramat mellan den unge Pol Pot, hans politiska huvudmotståndare Sam Sary och den vackra Somaly, är en raffinerad orkestrering av begärets komplexitet; av maktens dynamik, erotikens politik och slumpens metodik. Honungsljus, jasminte, ett dammkorns knastrande i grammofonen – Peter Fröberg Idlings Sång till den storm som ska komma besjunger fiktionens förmåga att komma sanningen in på livet.

Springa med åror av Cilla Naumann, Albert Bonniers Förlag.

Juryns motivering: Sommargästernas intåg i det halländska kustlandskapet och mötet mellan bonddottern och stadsflickan i en vild vänskap bortom föräldrakontroll och klassgränser är det minne kring vilket Cilla Naumanns roman Springa med åror cirklar. Med åren bleknar sommardrömmen och sanningen om klassamhället framträder. Kvar blir en ensam mor med ett annorlunda barn och en sträv verklighet att hantera. Springa med åror är en psykologiskt insiktsfull och skickligt komponerad roman som växlar mellan då och nu i en rörelse som driver mot sitt oundvikliga slut.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg, Albert Bonniers Förlag.

Juryns motivering: Från det förintelseläger som är sinnebilden för Europas djupaste förnedring kommer Göran Rosenbergs far till en svensk idyll, en idyll innesluten i sin aningslösa blandning av välvilja och misstänksamhet. Göran Rosenberg återskapar i Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz faderns långa resa, en berättelse laddad av klarsynt inlevelse som också blir en fond för skildringen av hans egen uppväxt i Södertälje. Ur denna mycket personliga historia om en far och en son växer en betraktelse med stor allmängiltighet om betydelsen av viljan och förmågan att förstå också det som är svårt och motsägelsefullt.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag.

Juryns motivering: Genom livet går strömmar av det vackra och det fula, av lyckliga resor uppåt och av förtvivlade fall mot en okänd botten. Sara Stridsbergs dramer visar oss högspänningsledningen, och kan till och med förmå oss att skratta en sekund åt den. I samlingen Medealand och andra pjäser leds gestalterna ut ur mytens och historiens skugga. Vi kan se och höra Medea, Drottning Kristina och Valerie Solanas när de talar från könets mörker. Man inte bara kan läsa dramatik – man vill det gärna när tanken och språket gnistrar så förunderligt som hos Sara Stridsberg.

bokbloggarnas litteraturpris 2012 - nominera nu!

Tyckte du augustprisnomineringarna inte passade dig? Då kan du nominera till Bokbloggarnas litteraturpris som delas ut av Breakfast Bookclub. Alla böcker som kommit på svenska under 2012 är välkomna att tävla. Maila dem dina förslag  på vinnare redan idag!

fvonk - Erlend Loe

Erlend Loe gjorde success på bokmässan, överallt jag såg honom var han omringad av människor och hans senaste bok Fvonk var slutsåld redan på fredagen. Ganska konstig känsla är det med ett framträdande med mängder av folk, signering och inga böcker att  signera. Jag lyssnade i allafall och fick mig dagens fniss, boken fick jag se till att köpa på nätbokhandeln...

Alla har sitt, Fvonk. Det är inte bara jag som kämpar. Nej, det är inte bara du, säger Fvonk. Alla kämpar. Även jag.

Livet är kämpigt för Fvonk, han känner sig förföljd av de gravida som patrullerar utanför hans dörr. En dag får han besök av en kvinna som beordrar honom att ställa iordning sina tre uthyrningsrum till en hemlig hyresgäst. Det visar sig vara Jens som flyttar in, med lösskägg och toppluva ska statsministern leva ett vanligt liv med skidturer och kaplastavsbyggen. Han behöver rekreera sig och komma ifrån alla sin plikter särskilt svårt har det varit att leda ett folk igenom det nationella traumat under det senaste året. De två omaka männen blir blodsbröder och förtrogna och kanske lär de sig något om sig själva på kuppen.

Erlend Loe är en mästare på att skriva småputtrigt roliga texter som i sina absurditeter berättar något viktigt om samhället. Jag småfnissar mig igenom texten som är både lättläst och underhållande samtidigt som jag får mig både en och två tankeställare. Kraven vi ställer på människor ter sig ibland helt orimliga. Fvonk har i sitt arbete blivit delaktig i det han kallar okultur, och nu vågar han sig snart inte utanför dörren för risken att kanske kunna misstänkas för något opassande beteende. Pressen att som politiker, som karaktären Jens, leva i offentligheten måste vara mycket svår att hantera. Vardagssysslor blir dokumenterade och dissekeras i media, han kan inte vara sjukledig fastän sammanbrottet är nära för tänk på opinionssiffrorna. Inga inköp på bolaget, inte ens toalettbesöken får vara ifred. Tankarna går till biografin om Margot som från sitt håll beskriver livet som toppolitiker. Dreven går med jämna mellanrum och det kan verkligen diskuteras vilka krav man kan ställa. Vad är rimligt?

Jag gillar Erlend Loe - läs du också!

natur på museet

Natur är namnet på Akvarellmuseet i Skärhamns senaste utställning av egna verk. Där, i den nybyggda delen av museet, samlas  konstnärer från alla de nordiska länderna sida vid sida men inte är det lätt att ta plats när Lars Lerin finns i salen. Hans två stora akvareller dominerar. Mästerligt!

Dimmor av Lars Lerin

äppelparty

Fyra fina rådjur i vår trädgård som alla festar på äpplen. Bara ett ville vara med på bild. Äpplen får ni gärna äta mina fyrfota fiender, men håll er ifrån allt annat!

vännen och främlingen

Det som tilltalade oss i Främlingen var protesten mot allt det som var konventioner, den vågade ställa begrepp, seder och stora känslor som nation, familj, hembygd, tro och trohet i fråga. (...) Likgiltigheten och avsaknaden av bindningar  var förutsättningar för det. Indifferénce, detta att vara främmande och fjärran, var det hemliga drivmedlet som skulle göra en intressant.

Oss i boken Vännen och Främlingen av Uwe Timm är Uwe själv och vännen Benno Ohnesorg och berättelsen tar sitt avstamp i vänskapen mellan de båda. Några år där på tidigt sextiotal sökte de bildning och kunskap tillsammans på en folkhögskola och de läste och skrev, upptäckte världen så intensivt som bara ynglingar i tjugoårsåldern törstiga på utbildning kan. Vänskapen tog ett abrupt slut när Benno mördas av en polis på öppen gata 1967 och först mer än 40 år senare kan Uwe närma sig minnet av sin vän. När han börjar undersökningarna om vännen börjar också resan i de egna minnena och det här är nog ändå, trots titeln, främst en bok om Uwe själv.

Minnesskärvor från samvaron med vännen blandas med egna reflektioner om hur de som unga män formades av sin tid, arvet efter kriget och känslan av att det var viktigt att hålla distans till allt det som var tradition, själva nationaliteten utmanas med litteratur och resor till ärkefienden Frankrike och de franska existensialisterna blir husgudar. Jag blir överraskad över hur mycket boken faktiskt handlar om bildning, vikten av ett språk och att frigöra sig från det som en gång var.

Det här är en djupt personlig roman som påminner om I skuggan av min bror i vilken Uwe Timm skrivit om hur hans äldre krigshjältebror påverkat familjen långt efter hans död. Det är nutid och dåtid, dåtid som påverkar nutid och frågor om moral - vad är rättvist? Vilka val kan man göra? Vilka bördor ska de efterlevande bära? Vilket ansvar har de? Varför får några leva, andra dö? Hur spelar slumpen in? Finns där en plan? Det här blir både en fin minnesskrift över en god vän  och ett tidsdokument över ett Tyskland som jag inbillar mig inte längre är.

Bokmania, Mimmimarie och Lyran har också läst.

svart pedagogik - Peter Land

Regnet öser ned som katter och hundar och en utflykt till akvarellmuseet passar bra. Just nu ställer den danske konstnären Peter Land ut med akvareller, skulpturer och videokonst. Jag gillar det inte. Han berättar själv i introduktionsfilmen till utställningen att han vill kommunicera med sina bilder, väcka känslor som skapar dialog med den som tittar och det kan man verkligen säga att han lyckas med. Särskilt otäcka tyckte jag att bilderna och skulpturerna i verket "Ett försök att rekonstruera min grundskoleklass ur minnet" var. Där satt alla mönstereleverna med tom blick, själlösa, mallade, inordnade i rutmönstret och med perspektivlinjerna i blyerts kvar. Mitt i rummet var en mindre rum dit de andra var förpassade. De som var suddiga och trasiga i konturerna. Som sitter med böjda nackar. Otäckt är ordet. Särskilt för en lärare.

lite prisspekulationer

Nobel och Man Booker annonserat, nu är det dags att börja fundera på August. Jag läser för lite fack och ungdom för att kunna tycka till men skönlitteraturen håller jag hyfsad koll på. Eller förresten, börja fundera, där finns ju en given kandidat i Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken. Skulle den inte vara med i nomineringarna på måndag så är jag förvånad men sen då?

Av de svenska böcker jag läst 2012 tror jag mest av allt på Havsmannen av Carl-Johan Vallgren och kanske Johanna Ekströms Om man håller sig i solen men där finns också flera riktigt starka debutanter. Måhända är de mer aktuella för Borås Tidnings debutantpris men både Ingenbarnsland av Eija Hetikivi Olsson och Väldigt sällan fin av Sami Said tyckte jag mycket om och skulle gärna se som pristagare.

Vilka titlar vill du se nominerade?

Måndagen den 22 oktober 12.15 startar den direktsända presskonferensen. Då vet vi!

en norrman och två tyskar blir sällskap till helgen

Alltså, till ett hem helt utan olästa böcker (hrrmmm) måste man köpa lite nytt.
 En norrman och två tyskar ska förgylla min helg. Vad förgyller din?

Tsar Putin (Anna Arutunyan)

Namnet till trots handlar Tsar Putin mindre om den lille mannen med den stålgrå genomträngande KGB-blicken och mer om Rysslands behov av en envåldshärskare, en tsar. Ett Ryssland som i brist på fungerande lagar och demokratiska institutioner istället fungerar genom ett informellt vasallsystem som i århundraden gjort det möjligt att hålla ihop det väldiga landet. Arutunyans tes är att systemet bygger på att alla nivåer av tjänstemän har rätt att skumma sin del av grädden men inte mer och när någon överskrider sina befogenheter finns det bara en instans att överklaga i - tsaren, Putin - oavsett om det är inom politik eller privat näringsliv överträdelsen skett. Tsaren är av Gud och/eller det ryska folket given all makt, inte på grund av blind auktoritetstro utan av pragmatiska skäl - det officiella systemet är inget alternativ. "Din vasalls vasall är inte din vasall" upprepar Arutunyan sitt mantra. Alla är bara ansvariga för att nivån under skall kunna livnära sig, utom Putin som svarar för alla.

En läsvärd bok, med ett antal fallstudier - oligarker som kommit i onåd i olika utsträckning, politiker som tillåts eller inte tillåts ta plats i skendemokratin och diverse brandkårsutryckningar från Putins sida i näringsliv och administration. Arutunyan träffar Putin ett par gånger och när hans berömda blick vid ett tillfälle faller på och blir kvar vid henne drabbas hon av den, men konstaterar i samma ögonblick torrt att blicken enligt uppgift är en funktion av Putins grava närsynthet - troligen ser han henne inte alls. Skall man klaga på något är det översättningen. Det känns som att det gått snabbt och ett gissningsvis drivet engelskt orginalspråk blir på svenska en ofta svårbegriplig meningsbyggnad med vissa ord som om de överhuvudtaget finns är väldigt ovanliga. Att Putins "pet issues" vid ett tillfälle översätts till hans "husdjursfrågor" är däremot bara charmigt.

/Gästbloggare M

speeddating någon?

Linda tipsade om en oemotståndlig idé som Frölunda Kulturhus bjuder in till: Bookspeeddating!

Book-speed- dating. Ta med din favoritbok och delge andra din 

upplevelse. Du har två minuter på dig sedan byter du plats. Du 

kommer att få nya läsupplevelser och nya kontakter. Enkelt tilltugg 

ingår. On 28 nov, 18:00. Biblioteket, läsesalen. Entré 20 kr.

bokbubblarna: Hello Kitty måste DÖ

Tänk att jag trodde att diskussionens vågor skulle gå höga när bokbubblarna träffades för att prata om Angela S Chois bok Hello Kitty måste DÖ men vi var ganska eniga. Nästa alla gillade den här skruvade, smått absurda boken där den duktiga kinesiska dottern revolterar rejält mot allt vad tradition heter. Associationerna gick till Dexter och Tarantinofilmer där det börjar ganska normalt och vanligt och sedan gradvis glider berättelsen till något som man inte ens kan fantisera ihop.

Vi blev ganska nyfikna på vem författarinnan är, troligen är hon ingen massmörderska men vi kunde läsa oss till att hon är andra generationens kines i San Fransico och jurist. Ungefär som huvudpersonen då alltså. Fiona är så märkligt avtrubbad och det lakoniska sättet som morden beskrivs på gör att man nästan köper grejen. Ok, Hello Kitty, den könlösa, menlösa katten utan vare sig tänder eller klor måste DÖ, men med så drastiska medel?

Vi babblar och bubblar så i vår cirkel att kvällen går fort, men ny bok hann vi i alla fall bestämma. Vi satsar på franskt och hoppas på nina av en slump av Michèle Lesbre eller Kod 400 av Sophie Divry. Vi ses igen den 14 november, då är det dags att bubbla igen!

boken om Joe

Men grejen är att inget av det här har hänt. Eller kanske. Jag kan inte avgöra det längre.(...) I mitt blinda raseri har jag lyckats förstöra en viktig del av mitt minne så till den milda grad att jag aldrig kommer att kunna avgränsa verkligheten igen - om det finns bra stunder är de nu förlorade till en osammanhängande fiktion. Och det värsta av allt är att jag tror att jag gjorde det med flit.

Joe är 34 år, han har en bästsäljande roman i bagaget som filmatiserats med Leonardo di Caprio och nu står han på sin fars uppfart i Bush Falls alldeles vilsen. Han vet inte vad som är sant eller påhitt längre, allt är en röra. Han har återvänt till den lilla stad han lämnade som sjuttonåring eftersom han far har dött. Debutboken, den där succeboken som han har så svårt att skriva en uppföljare till, utspelade sig i hans barndoms lilla stad och invånarna ser hans roman som en skymf mot deras lilla välputsade medelklasstillvaro. Nu tvingas Joe tillbaka till platsen han en gång lämnat, familjen han flytt, och det blir en hel del att konfrontera och finna på nytt. Familjebanden, kärleken och skrivlusten.

Jonathan Tropper skriver  i sin nya roman Boken om Joe utmärkt amerikansk ladlit. Det här är bok nummer tre jag läser och det är alltid underhållande. Lättläst med mängder av humor flyter texten fräckt fram på sidorna. Ändå finns där plats för ett stort allvar, det handlar om vad som händer när man upptäcker att det är försent. Den man ville tala med lever inte längre och man själv har strulat till det så att det inte finns någon annan väg ut än att faktiskt skriva ned som det verkligen var, inte den ironiska versionen, utan sanningen. Han påminner oss om att det som en gång hänt påverkar en, familj och ungdomstidens vänskaper är något som lever med en hela livet varthän man flyr.

Jag har tidigare invänt på Troppers sunkiga beskrivningar av kvinnor med tuttar, bakar och svallande hårmanar och den invändningen består. Hans kvinnoporträtt är inget vidare, det är ett manligt universum jag får kika in i och jag kan tycka att han gör mannens tankevärld lite för fixerad på utseende och sex. Förutom det gruset som skaver så glädjs  jag åt hans uttryck. Lyssna bara på beskrivningen av brorsonens kompisgäng:

De har alla i stort sett likadana kläder på sig: svarta t-shirts eller tröjor, mörka, säckiga cargobyxor och sneakers. Samtligas ansikten är täckta med revoltens splitter, som om en alienationsgranat har exploderat intill dem och spetsat varje tänkbar mjuk vävnad.

Jag gillar!

Tidigare har jag skrivit om Sju jävligt långa dagar och Konsten att tala med en änkling. Köp dem, ge dem till en lad i yngre medelåldern eller läs själv. Det är såna där böcker som man läser när man har lust på en bra amerikansk film. Lite av allt, inget särskilt farligt och en happy ending.

stadsbesök - Paris

Enligt O har en fin utmaning som handlar om att besöka en stad med hjälp av böcker och filmer. Paris finns i mitt hjärta sedan många år, franskan slumrar hos mig och skulle kunna behöva väckas upp. Skulle kunna tillbringa en rejäl semester bara på alla fina museer. Skulle kunna åka imorgon :-) November är vikt åt Berlin men sen så skulle Paris kunna vara nästa...

Ingen har väl missat den härliga feelgoodaren En oväntad vänskap som går på bio just nu? Gråt och skratt för alla åldrar. Filmen baserad på romanen Nathalie har jag också siktat in mig på att se. Boken är inte dum och filmen lockar.

När det kommer till böcker är det svårt att välja - där finns ju mängder med finingar som Igelkottens elegans, Ät mig, Vi ses på Place de la Sorbonne eller Drömbokhandeln. Valet får ändå bli Underjordiska timmar av Delpine de Vigan. En bok som jag tänker på ofta och som verkligen grep tag. Jag länkar till mina texter om alla böckerna och passar på att hylla Sekwa som översatt och gett ut alla denna samtida fransk litteratur som jag bara tokgillar!

PS. Alla mina franska boktips är taggade med Europa.

Man Booker går till:

Fiction at its finest är Man Bookerprisets modesta varudeklaration. Näst efter nobelpris så är det den mest prestigfulla utmärkelse man kan få i bokvärlden (rätta mig om jag har fel). Förra året hade jag läst Julian Barnes The Sense of an Ending redan innan vinsten men i år har jag inte läst en enda av titlarna på den korta listan.

Nu får jag säga grattis till Hilary Mantel! Som jag blivit peppad av bokbloggare att läsa (Hej Fiktiviteter och Eli läser och skriver) - Nu måste jag!

PS. Läser på FB att favoriterna på Weyler ska ge ut på svenska. Ser fram emot!

litet party på kvällskvisten

Kalas på gång med en uppskattad present.
- Se lite kära ut på bilden var min uppmaning!

läsnovor - noveller för mellanåldern

I femman sådär brukar det vara läge att arbeta med noveller, eleverna börjar komma dithän i sin skrivutveckling att de alltmer skriver i genrer, de funderar dessutom ofta över livet, rätt och fel, vänskapen och kärleken. Då är Ingrid Jönssons Läsnovor jättefina små texter att ta till som samtalsunderlag, skrivinspiration och pausstunder. Novellerna utspelar sig i samtiden och ofta finns där en moralisk frågeställning insmugen som passar att diskutera i klassen. När jag letade efter boken hittade jag också en lärarhandledning till som jobbar med läsförståelse, skrivprocessen och ordförråd utifrån varje novell. Genomtänkt. Jag klickar på gilla!

Extra tack till Ks mamma och biblioteket i Åmål som har lånat ut sitt ex. Snart är det på väg hem igen!

stalinhusen - där skuggan av DDR lever kvar

Berlin på gång! Om ett par veckor bär det av till Berlin för Gästbloggar'n och mig, när jag kikar in på hotellets hemsida erbjuds Free Tour to the Stasi museum. Det passar liksom ihop med min senaste läsning: Stalinhusen.

I det sandfärgade hyreshuset som en gång inhyste partifunktionärer och  i folkmun kallades Stalinhusen har Lena och Leander just separerat, den himlastormande kärleken har tagit slut och den ekonomiska verkligheten har gjort dem båda arbetslösa. Lena, som är journalist och författare, bor kvar i lägenheten tillsammans med sonen Adrian och snart börjar mystiska saker hända. Adrian undrar vem den konstiga tanten är, Lena undrar om hon håller på att tappa förståndet?  I våningen längst upp bor fru König som i alla år hållit koll på människorna i huset, förut som rapportör till Stasi och numer som en allmän moralens väktare. Kanske kan hon hjälpa Lena att förstå vad som händer?

Ricarda Junges lilla roman är en spännande berättelse som försöker ge sig i kast med spöken från förr, det blir en rysare där paranoian knackar på samtidigt som det är en fin beskrivning av en ensamstående mammas kärlek och vardagsliv med en tvååring. Hon noterar samvetsgrant alla sonens  framsteg och det är med hjälp av efterforskningar och skrivandet som sanningen växer fram.

Människor föds och dör, stater grundas och upplöses, något griper tag i en hel generation likt en dröm som man inte längre kommer ihåg när man vaknat. (...) Något kommer, något går. Men vad som än händer, händer tack vare ordet. Tänkt, talat, skrivet, förtiget. (s.9)

När jag på bokmässan frågade i Thorén & Lindskogs monter vad man skulle läsa innan resan så fick jag Stalinhusen i min hand. tackar för den, den passade perfekt!

SvD,  mimmimariesböcker har också läst.

tematrio - tjocka släkten

Lyran tycker att det vore trevligt att bjuda in släkten i tematrion. Jag hade ganska få titlar med släktingar i här på bloggen, däremot hade jag ett gäng myllrande släktskrönor. En trio som nästan känns som en bellmanhistoria lyckade jag iallafall skrapa ihop. Ni vet det var en tysk, en fransk och så var det ... Liv.

I skuggan av min bror

En ovärdig dotter

Einsteins fru

Klicka på länkarna så kommer ni till min text om boken.

vi jobbar med skelettet såhär i halloweentider

Just nu sitter Benjamin uppe på vårt fönster. Vi har pratat om röntgen, skelettets uppgifter, skelettets delar och vad som händer om det går sönder. Många spännande samtal blir det, nu så ska vi sjunga lite skelett och rassellåtar imorgon också :-)