julie nord x2

Precis när allt verkade vara helt som det skulle... 

Bilderna syntes på väggarna på akvarellmuseet i Skärhamn tidigare i vår.

Julie Nord heter den begåvade danska konstnären.

psst - Barbro Lindgren

Missa inte Barbros sommarprat idag. Ser fram emot, mycket. Återkommer när jag har lyssnat och har dator, mobila inlägg är inget för mig...

cirkeln - inte för mig

Lite avundsjukt sneglade jag allt på Enligt Os fina tygkasse som hon bar sina bokbytarböcker i och tänkte i mitt stilla att "då får jag väl läsa boken ändå". En av vårens mest omskrivna ungdomsböcker blev inköpt för jag ville kolla av själv, vad är det alla, både recensenter och bokbloggare gillar och hyllar?

Nu erkänner jag att detta är långt ifrån mina vanliga genrer, jag läser ofta ungdomsböcker men övernaturligt och skräck läser jag i princip aldrig. Har aldrig läst en vampyrbok och hör väl då kanske inte till bokens målgrupp? Trots det kan jag känna sympati för tjejerna som precis börjat på gymnasiet i den lilla bruksorten Engelsfors. De är som tjejer mest och en dag hör de plötsligt till de utvalda. Inte lätt att hantera, inte lätt att förstå att trots alla olikheter så är det samarbete som krävs för att cirkeln skall förbli stark, det onda bekämpas.

Ett kan jag konstatera att både Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har sett till att använda sociala medier i sin marknadsföring av sin triologi med både författarblogg och egen facebooksida. Bloggar och facebooksidor har dessutom startats av fans. På facebook kan jag läsa att arbetet med del 2: Eld är i full gång och filmmanus på väg, ingen risk att få abstinens för de som gillade. Jag gillade själva boken sådär och är mest impad av den snygga marknadsföringen. Den var grym och tygkassen, den suktar jag fortfarande efter!

det funkar alltid med funkia



I år har växterna som skulle blommat på sensommaren helt tappat farten. Den långa vintern tog ut sin rätt på höstanemonerna och hortensiorna, inte mycket är det att se i min annars fina perennrabatt. Tur då att jag har ett hörn med funkia - de kommer tacksamt varje år. De funkar helt enkelt!

förtjusande fräna noveller

På omslaget till Katherine Mansfields novellsamling In a German Pension utkommen 1911 ser vi en ung kvinna sedesamt stå med korsade händer, inte kan vi i bilden gissa att förvisningen till det tyska pensionatet berodde på graviditet utom äktenskapet. 1909 var Katherine 21 år gammal, umgicks i bohemkretsar i London och när graviditeten blev känd för modern i Nya Zeeland fick hon bråttom att skicka iväg Katherine på kurvistelse. Särskilt prekärt blev det när rykten sa att Katherine dessutom hade haft ett förhållande med en kvinna och att det var anledningen till att skenäktenskapet med en äldre man bröts redan på bröllopskvällen.

Vistelsen i Tyskland inspirerade Katherine att skriva sin första novellsamling In a German pension och flera av novellerna utspelar sig just på en tysk kurort. Katherine driver hejdlöst med det tyska sättet, både tyskar och österrikare får sig en släng av sleven. Engelskmännen däremot beskrivs som barbarer och endast den tyska maten, musiken och sederna är civiliserade. Ett annat tema i novellsamlingen är just giftemål som ett sätt att befria sig från familjen, barnalstrande som en plikt och barnafödande bl a beskriver hon hur förfärligt jobbigt det är för fadern när hustrun föder barn, riktigt roligt och riktigt vasst när jag betänker att novellerna faktiskt är 100 år gamla. Läste nyligen The Garden Party också, rekommenderas.

Extra spännande var det att läsa novellerna samtidigt som jag läser SvDs sommarföljetong Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl, kurort och ungefär samma tidsepok men ett helt annat perspektiv. Ska nu fortsätta med Lena Einhorns nya roman Siri. Ung kvinna med tjusig bakgrund, skåderspelardrömmar, bohemkretsar och gift med en viss August...

femkamp

I kväll kan vi se friidrott på TV och när dottern var i mellanåldern var det svenska friidrottsundret i full svang, hon gillade Carolina Klüft och därför så blev det ett antal somrar med fem och sjukamper. Vi kastade kvastskaft, stötte bocciaklot, sprang 100 m på grusvägen, hoppade höjd över twistsnöre, längd på gräsmattan och så skulle det springas långdistans. Det var 8 varv runt huset. Gissa vem som vann? Varje gång? Att både vinna och förlora är viktigt att träna sig på för de allra flesta så traditionerna med femkamp har fortsatt. Senast det begav sig var det styltgång, pilkastning, pricka korgen, ringkastning och boll på snöre. Numera är dottern enväldig domare och protokollförare, det är ett säkert kort, då kan man ju knappast förlora :-) 

boktips tack!

Händelserna i Norge påminner oss om hur viktigt det är att läsa, skriva och tala om fanatism som kan leda till fundamentalism och hur utanförskap kan leda till vanföreställningar och vansinnesdåd. En av min vårs mest spännande böcker var Den ovillige fundamentalisten skriven av Moshin Hamid och under våren läste jag också Efter attentatet av Yasmina Khadra. Båda författarna försöker att ge läsaren en bild av hur fanatism gror och växer. Båda böckerna är skrivna ur ett muslimskt perspektiv, nu är det dags för mig att leta upp litterära skildringar över den kristna fundamentalismen. Kan för lite. Vet för lite. Tips på skönlitteratur någon?

mysteriet med draken äntligen löst!

I flera år har vi funderat över vad det är för nattaktivt djur som letar efter godsaker i vår gräsmatta. Kaniner, hackspettar, katter eller vildsvin?  Det mest fantasifulla förslaget kom från T, då 5 år, som föreslog att: - Det är nog draken...

I går natt lämnade draken spår, inte bara i form av en uppbökad gräsmatta, utan riktigt fina tassavtryck och då kunde vi konstatera att:

- Det är nog grävlingen och godsakerna, det är feta larver.

Nu har maken åkt för att köpa nematoder som skall skrämma bort larverna, som ska göra att grävlingen inte längre vill besöka oss. Undrar om det funkar?

en riktig trotjänare

som idag lämnat ifrån sig sin sista skörd för i år är krusvinbärsbusken 'Kroma'. Varje år plockar vi många, många liter bär som blir till saft och gelé. Den är så anspråkslös, det enda jag gör är att klippa bort den gamla veden lite pö om pö och skördar. Tålig och mycket givmild är den vår trotjänare.

Desarthe - en välsmakande fransyska

Livet är inte särskilt lagom för Myriam, hon känner sig alltsomoftast som Alice i Underlandet med ett liv som tappat proportionerna. I början av boken tänker Myriam vid ett tillfälle på Linus på linjen och liknar sitt liv med hans, precis när man tror att linjen är obruten och hel så öppnar sig en avgrund och då får linjen ritas om, justeras. Allra helst av allt vill hon finna en trygg plats i sitt något kaotiska liv och hon startar restaurangen Chez Moi. Hon flyttar in med en resväska, en sovsäck, massor av skulder och en boksamling. 33 böcker som är hennes skatt och överlevnadshyllan kan vägleda i de flesta av frågor. Restaurangen blir alltmer en del av vardagslivet på den lilla gata i Paris där den ligger och i mötet med grannar och kunder kan minnet av flykten från man och son för sex år sedan inte längre trängas undan. Det är en samling ganska vinddrivna existenser som skapar sig en plats där det som rivits ned kan få byggas upp igen.

Jag kan tänka mig att Agnés Desarthe hade tänkt sig att skriva en härlig lite typisk fransk feelgoodroman med småfilosofiska diskussioner insprängda, steget är inte särskilt långt till Igelkottens Elegans eller Tillsammans är man mindre ensam, och jag tycker att hon lyckats med sin plan. En stor portion underhållning, ett och annat resonemang utifrån boksamlingens sanningar, händelser i det förflutna som gradvis avslöjas och på det ett närmast obligatoriskt "känna sig bra"slut. Jag undrar när filmen kommer? Agnés Desarthe har dessutom med sin roman skrivit en text som man blir hungrig av att läsa och längtan väcks efter att sitta på en liten bistró i Paris och känna sig precis som hemma.

Blev så nostalgisk och letade fram ett avsnitt med Linus på linjen. Bjuder alltså en liten film! Lärdomen är väl att inget någonsin blir som man tänkt eller hur jag än vänder mig så har jag rumpan bak. :-)

för den modiga finns en väg framåt

Missa inte Jo Nesbös text i SvD idag.

Så om det inte finns en väg tillbaka till det som var, till en naiv och omedveten trygghet, finns det en väg framåt. Att vara modig. Att fortsatta som förr. Och vända den andra kinden till medan vi frågar: ”Var det allt du hade att komma med?” Och inte tillåta att fruktan sätter gränserna för hur vi fortsätter att bygga vårt samhälle.

lugnt och fint

de kommo från Elfsyssel

Ja, så heter utställningen med verk av Tore Kurlberg och de konstnärer från Elfsyssel som sedan år 2000 fått stipendie ur Tore och Märta Kurlbergs minnesfond. I kulturhuset Fregatten i Stenungsund hänger verken sida vid sida och jag kan se både textil, skulptur och måleri. Inget går dock upp mot Tore Kurlbergs egna dukar, han målade under många år samma motiv - utsikten från sitt fönster i Skärhamn och bilderna blev med tiden alltmer abstrakta. Allra vackrast tycker jag nog att sviten Utsikt var. Om man har lust att veta mer om en egensinnig och spännande konstnär så finns information på den fina hemsidan  och får man sedan lust till att äga en egen tavla av Tore Kurlberg så kan man gå med i vänföreningen. Alla medlemmar får varsin lott. Tack till svärmor UBO som tipsade om utställning och aktiviteter ordnande av vänföreningen i sommar.


Vinst i 2012 års lotteri.



en skimrande uppväxtskildring

Lark & Termite är halvsyskonen som växer upp tillsammans - Lark tar med tålmodighet, uppfinningsrikedom och stor lyhördhet hand om sin multihandikappade bror. Runt omkring de två barnen finns moster Noreen och hennes gode vän Charlie, mamman finns bara som en skugga som gestaltar sig som 8 stora oöppnade kartonger i källaren. När en häftig översvämming drabbar den lilla staden går det inte längre att hålla familjehemligheterna gömda.

Vi får följa familjens olika berättarröster, både Lark, Noreen och Termite berättar om några dagar under den varma sommaren 1959, i varje kapitel följer vi också Termites far som var ung soldat i koreakriget. Han skjuts i krigets kaos av en av sina egna soldater och samtidigt som han dör föds hans son. Alla dessa röster bygger en tät och symbolladdad väv där vatten, tåg, tunnlar och musik återkommer. Det här är en bok som kräver en alert och koncentrerad läsare och Jayne Anne Phillips har skapat en skimrande och glimrande uppväxtskildring. Vacker och kärleksfull är berättelsen om den lilla skara människor som gör allt de kan för att lyfta upp varandra, göra gott. Så gott de kan.

Lark & Termite skriven av Jayne Anne Phillips är en titel som ingår i Lyrans Noblessers jordenruntresa 3.0. Häng gärna med på den inför hösten!

krabbkompis?

Vi har lite tråkigt väder här på kusten så vad passar bättre än att pyssla med foton från en vacker dag?

vem tror de att de lurar?

´

Inte dottern iallafall som näppeligen kommer att jubla över sin födelsedagspresent. Hur fräck och fantastisk den här maskinen än är så inte blir det roligt!

om två veckor prick...

är det dags för vårt bokprat om De Imperfekta av Tom Rachman. Jag har förstås i vanlig otålig anda redan skrivit om mina tankar,  Björn Gunnarsson på GP har sin åsikt klar och nu ska det bli så spännande att höra alla bokpratares. Jag har mailat alla anmälda, de som tänker komma förväntas svara ;-) Vi diskuterar också boken hos Enbokcirkelföralla under augusti - hög tid att börja läsa alltså! Nu vågar jag knappt längre sticka ut hakan och säga att: Du kommer att gilla den men jag gillade. Vilket i sammanhanget inte betyder någonting.

Ses den åttonde då!

efter regn kommer solsken

Nu har det nog regnat klart snart, eller?
Tröstar mig med pyssel!

det goda inom dig

Både Nu ska jag sjunga dig milda sånger och En sonat för Miriam tyckte jag var härliga läsupplevelser så när Linda Olssons senaste roman Det goda inom dig dök upp som e-boksnyhet på bibblan så blev det hemlån. Direkt. Jag behövde inte bli besviken för Olssons nya bok är precis lika bra som de tidigare, jag känner igen hennes berättaröst som melodiskt slingrar sig över sidorna. Hon har lyckats att skriva en vacker historia som ställer oss läsare den svåra frågan om hur mycket ansvar ett barn ska tvingas ta. I berättelsen som utspelar sig på Nya Zeeland möter vi den medelålders doktor Marion som är duktig på att packa undan sina minnen i lådor och sätta livet på sparlåga. En dag möter hon en liten maoripojke på starnden och deras trevande vänskap hjälper Marion att våga plocka fram de bortstuvade minnena från Åland, Stockholm och London ett efter ett. Hon får allt mer grepp om vem hon en gång var, då när hon var Marianne och vem hon vill bli.

Linda Olssons personportätt är hennes styrka, hon kan med några få ord göra människorna levande för mig och miljöerna de vistas i blir en naturlig förlängning av människorna. Där finns också en hoppfullhet - det går att förändra om man har mod att släppa in andra människor i sitt liv och konfrontera sina minnen. Stark läsning som inte blir sentimental eller kletig utan riktigt bra. Rekommenderas.

Nu missar jag henne på Åmåls författardagar men hoppas på att jag får möjlighet att lyssna till Linda Olsson på bokmässan. Hon kommer dit och samtalar om sin bok på fredagen den 23 september. Det vill jag höra.

Läs om boken på hos SvD, låna eller köp den!

här är den, den där hägern

Ett antal kvällar har jag promenerat och cyklat förbi viken och i solnedgångsljuset står vadarfåglarna och letar efter mat i det grunda vattnet. Så vackert, havet alldeles blankt och skiftande i rosa, fåglarna som svarta silhuetter som spegalr sig i ytan. Vilket motiv! Hem efter kamera och så snart jag närmar mig så försvinner de som en hägring mot horisonten. Ett är säkert, någon tålmodig fågelfotograf blir jag aldrig. Några snabba bilder skjutna från höften blev iallafall resultatet. Så här kommer den äntligt den där hägern.

du vill ju bara fota!

T hade med sig ett helt barnhem till kusten för att leka med, hamstrarna väger, vaggar och matar sina ungar men T var inte särskilt nöjd med sin moster. Armar i kors och stamp i foten och förorättad min:
- Jag tänker aldrig mer ta med några nya saker till dig Anna, du vill ju bara fota!

Har scrappat med hjälp av en skiss från Swe Scrapbook - klicka er gärna dit och se andra tolkningar av skissen.

läge för tant-lit

Efter att ha läst chick-lit och lad-lit så är det nu dags för tant-lit. Har suttit i solstolen och läst Birgitta Stribes bok Endera dan som är en liten orgie i foträta skor, dåligt självförtroende och ständiga uppmaningar att det är dags att ta tag i sitt liv. Britt-Marie Assarson är en medelålders journalist i det lilla samhället Stingslinge och hon funderar över om det kanske är dags att ordna en utsällning över allt det där som aldrig blev gjort. En exposé över tiden som runnit mellan hennes fingrar,  något måste göras. "Endera dan skulle något omvälvande ske".

Birgitta Stribe skriver i korta kapitel om hur livet förändrars den dagen hon börjar ta chanser som dyker upp och  texten är lättläst och ofta underhållande, det känns som att jag läser ett kåseri i en damtidning. Där finns personligheter som man kan känna igen sig i och Britt-Marie berättar om ett antal dråpliga situationer. Lite får jag väl känslan av kvinnan som står med foten fastnad i en byrålåda och säger -Foten i kläm, jajja men! Positivt och klämkäckt är budskapet om att man ska acceptera sig själv och ta de chanser som kommer i ens väg och hux flux så lever man sin dröm.

Tänker på Katarina Mazetti eller Karin Brunk Holmqvist som fler deltagare i Tant-lit trenden och då är för mig Katarina Mazetti den mest läsvärda av de tre. Mitt liv som pingvin - den gillade jag. Vill man veta mer om "Provinsens förrädiska charm" kan man passa på på bokmässan, då leder Carin Hjulström ett samtal mellan just Birgitta Stribe och Karin Brunk-Holmqvist.

pssst Revolutionary Road

klockan 9 ikväll på femman!

Inlägg om boken
Inlägg om Easter Parade

The Corrections (Jonathan Franzen)

Om man ser bloggredaktörn själv som en lejoninna som med urskiljning äter färskt och nyfångat känner jag mig ibland som hyenan som släntrar efter och sätter tänderna i vad som råkar ligga kvarlämnat eller självdött. Det är helt i sin ordning med andra ord att när lejoninnan skriver om Jonathan Franzens Freedom läser hyenan hans tio år gamla The Corrections. Eftersom den här analogin är väldigt nära att spåra ur redan skall jag inte ge mig in på teorier om varför jag upplever The Corrections som någorlunda lättuggad medan Freedom recenserades som lite svårsmält, men den här läsningen gav i alla fall mersmak.

The Corrections är ganska mastig trots allt. Det är fem berättelser i en: om Alfred och Enid, pensionerad chefsingenjör och hemmafru från Mellanvästern, och deras tre vuxna barn (ansvarstagande äldstesonen Gary, slarvige mellanbrodern Chip och duktiga lillasystern Denise) som flyttat österut till mer sofistikerade trakter. Efter en snabb, skissartad introduktion av familjen (nästan i form av karikatyrer eller i alla fall schabloner) delas berättelsen upp i "böcker i boken" där vi går till botten med var och en av familjemedlemmarna som inte nödvändigtvis uppfyller förväntningarna från första intrycket. Allt strålar ut från två hållpunkter: Enid har lyckats få med Alfred på en kryssning och familjen skall träffas i New York i samband med detta och ett julfirande i hemstaden ett halvår senare. Egentligen alla personerna är i kontinuerligt sönderfall under berättelsen (i synnerhet Alfred som får personifiera naturens gång mot kaos), men när den flätas ihop på slutet sker vissa "korrigeringar" och det blir väl ett lyckligt slut tror jag.

Franzen jämförs med Philip Roth och John Updike på baksidestexten och det är bara att hålla med. Den gedigna personteckningen och den invävda beskrivningen av ett amerikanskt samhälle i förändring är lika bra som jag minns referensernas. Här finns dock några specifika inslag som faller utanför ramen lite och jag vet inte vad jag skall tycka om dem. Satiren över riskkapital och investeringar är rolig, men känns lite påklistrad. Läkemedelsdebatten är mer påkallad men fullföljs aldrig. Är man svensk tycker man karikatyrerna av oss och norrmännen är underhållande så de får passera, liksom lustmorden på Österrike och framför allt Litauen av alla stackars länder. Dot com- och internet-inslagen känns bara passé och gör att boken åldras i onödan. Sedan görs det några formmässiga utflykter som väl är OK, men inte tillför något. Även i själva personteckningen släpper ibland författaren greppet och låter saker gå överstyr. Det senare gillar jag i alla fall och Chip får i boken ordning på ett manus han arbetar med genom att skriva om det som en fars - jag inbillar mig att det är en referens till The Corrections själv.  Kanske kryddar "onödigheterna" trots allt och bidrar till en mycket läsvärd och gedigen amerikansk roman.

/Gästbloggare M

dags att ladda för författardagar i Åmål

Tiden är temat för Författardagar i Åmål nästa helg och i GP idag (ska länka om artikeln kommer upp) kan jag läsa ett reportage om Annika Thor som i sin bok Om inte nu så när skriver om flyktingar i tidens spegel. Hon kommer tillsammans med Johannes Anyuru, Carina Burman, Staffan Heimersson, Christina Jutterström, Björn af Kleen, Lars Lerin, Bengt Ohlsson, Linda Olsson, Aino Trosell och Kjell Westö delta i programpunkter som alla diskuterar tidens gång. De flesta av författarna som kommer att delta har jag läst och temat tiden känns alltid aktuellt. Typiskt nog så har jag annat viktigt som händer just den helgen så i år blir det inget besök för min del men jag ska absolut försöka åka en annan gång. Tröstar mig med att låna Linda Olssons senaste Det goda inom dig till min läsplatta.

Vad jag är upptagen med? Jo jag kommer att vara i Lund och hjälpa J att komma på plats och göra en av de saker jag är bäst på. Städa.

skickar goda tankar

Nyheterna från Norge når oss i vågor, från de första rapporterna i går kväll till de alltmer fasansfulla ögonvittnesskildringarna såhär dagen efter vansinnet. Där finns inget att göra, helt hjälplös är jag. För många människor kommer inget att bli sig likt igen, inte heller för mig. Det enda jag kan skicka är goda tankar till alla drabbade. Ilska och frustration över hur sådant här kan ske är inte särskilt konstruktivt. Nu är det goda tankar som gäller!

radiator rex

Det varnas för åskan och snart mullrar det nog utanför mitt fönster, jag kommer att tänka på en av skulpturerna i Pilane. En stor svartmålad kub står mitt i fårhagen och ovanför dörren står i guld: The Pilane Museum of Natural History. Väl innanför dörren lyser blixtar upp i mörkret och där hittar vi Eric Langerts fantastiska skulptur gjord av värmeelement: Radiator Rex. Underbar!

Pilane skulpturpark har öppet varje dag 9 - 19.

ha främmat i finrummet

När jag träffade min mamma häromdagen påmindes jag om uttrycket som var allmänt vedertaget i min uppväxt. När det kom besök så fick man främmat och de visades in i finrummet som stod städat och snyggt med välskötta krukväxter. Det är ju helt förbi för de allra flesta att man har ett finrum som står oanvänt stora delar av året men egentligen är det ju ganska praktiskt. Istället för att gno runt inför varje bsök så kan man svepa av det värsta i hallen och badrummet och sedan visa in besöken i finrummet. Renässans för finrummen snart kanske? Hur är det sedan med själva ordet främmat? Jag antar att ordet syftar på främmande och då blir det liksom lite konstigt. Inte bjuder man in någon helt främmande till sitt hem? Hursomhaver idag ska vi inte ha främmat i finrummet utan släktbesök på verandan. Mysigt det också.

en liten smula underbar - årets understatement

A Tiny Bit Marvellous kommer på svenska den 22 september, precis under bokmässan och det är väl inte otroligt att det blir aktiviteter i Printz Publishings monter, tänk om Dawn French själv dyker upp, det vore riktigt trevligt. En liten smula underbar är den svenska titeln och bara den är en sådan där helt grymt härlig torr brittisk underdrift. Det är ingenting i boken som är en liten smula. Inte alls. Här snackar vi hormonrejs med två tonåringar och en klimakteriemamma på slagfältet och alla som haft tonårsbarn, eller för den delen varit tonåring själv kan inte annat än fnissa åt alltihop. Visst finns där en pappa, som kanske är berättelsens egentliga nav för han lyckas med sitt lugn för det mesta balansera och avvärja de värsta katastroferna, men han nämns knappt vid namn.

Istället får vi följa Mamma, barn och ungdomsspykolog (borde alltså vara expert på just tonåringar särskilt som hon just nu skriver bok om hur man lyckas som tonårsförälder), närmar sig 50 och känner en obändlig lust att förändra det mesta i livet. Dotter, är på väg att sluta skolan och ska snart ut i vuxenvärlden men vill egentligen helst bli kändis och Son, kallar sig själv Oscar efter Oscar Wilde, klär sig i kravatt och drömmer om ett romantiskt liv i poetens fotspår. På vägen avhandlas allt det där som hör sturm und drangtiden till och när också mamma känner behov att frigöra sig så blir det riktigt upp och ned i familjen Battle.

Trots att den svenska översättningen är på ingång så skulle jag ändå råda alla som gillar brittisk humor med vass satir, kvicka enradingar och ordlekar att läsa just den här boken på engelska. Dawn French är en komedienne av rang, manusförfattare till tv-serien Helt Hysteriskt och hennes debutroman är snabbtänkt, kvick och mycket underhållande. Läs, läs, läs!

PS. Penguin skickar med kul extramaterial också. Intervju med författarinnan med lista över böcker som inpirerat henne och notera: Points for Further Discussion for Reading Groups. En bok att bokcirkla om?

fritt ur hjärtat...

J var på besök hos sin moster som han nu och då kallar för Ingela, Ingela är fröken i klass ett och tydligen är vi lika. På gott och ont. Vi tar oss trots en molnig dag ned till stranden och där gör han värsta fyndet: en stor kritsten.

- Tänk då kan du skriva precis vad du vill här på berget.

- Hmmm, då vet jag!

HELP - så att jag kan bli räddad från denna ön.

Just nu är det jag som behöver lite hjälp, bloggtorka och skrivtorka råder och allt som skrivs känns både tradigt och tråkigt. Läser bra böcker men tycker att det blir bara förutsägbart det som skrivs, uppryckning eller nedkoppling krävs. Helt klart: HELP

gone swimming - the sequel

Sommarens inköp blev en Speedo sculpture, den förväntas att hålla upp och hålla in diverse volanger så att jag ser ut som en grekisk gudinna i vattnet. Enda lilla detaljen är att den är ett sjå att ta sig i och ur, med det är väl smällar man får ta. Ser ni nu någon doppa sig blixtsnabbt och sedan stiga upp som en nymf ur havet så kan det vara jag... Komplettera bilden med en svart bucket-hat, Beppehatt alltså. Allt i svart. Korsettbaddräkt och beppehatt är det nya svarta - lovar!

gone swimming!

juli 2004

sommarstugbokhyllefynd 2

Out of Print säljer så här snygga tröjor!

Vissa böcker drabbar en bara precis stenhårt när man läser dem och The Bell Jar av Sylvia Plath var just en sådan roman som jag läste 1988. Trots att det gått 23 år så minns jag den precis och när min dotter läste den för något år sedan så blev jag så glad över att hon också tyckte mycket om... Den är kanske för unga kvinnor vad The Catcher in the Rye är för unga män? En klassiker kort och gott!

hommage á gästbloggare M

Vilken tur jag har som har en gästbloggare i huset som gärna skriver om det han läser! En manlig röst i allt det kvinnliga och helt andra titlar än de jag väljer. Berikande är ordet! Snart dyker en text om Jonathan Franzens The Corrections upp. Håll utkik efter den, läs och kommentera gärna hans gamla inlägg under väntetiden, han skriver så bra texter den där gästbloggare M.

misstro - en habil sommardeckare

Tisdagar är Morden i Midsomer-dagar och då kanske det kan passa att tipsa om en riktigt bra brittisk deckare som utspelar sig i Edinburgh. I Misstro har Ian Rankin övergivit Rebus och startat upp en ny serie som har internutredaren Malcolm Fox i huvudrollen. Han blir satt att utreda en kollega för barnpornografibrott samtidigt som hans systers sambo mördas, han känner sig övervakad och alltsammans leder till bråk med en kollega, avstängning från jobbet. Trubbel i yrkeslivet, ensamhet i privatlivet och allt tydligare blir det för Fox och läsaren att det inte går att riktigt lita på någon.

Ian Rankin har här skrivit en deckare i min smak, förvisso är polisen i huvudrollen en ganska typisk medelålders ex-alkoholist som i sina stunder är ganska avtrubbad, men samtidigt finns där en äkthetskänsla i omsorgerna om den åldrade pappan och  systern. Beskrivningen av hur Fox känner sig allmer paraniod när han förstår att det som först verkade vara slump visar sig vara del i en plan är trovärdiga och jag sugs alltmer in i berättelsen. Medges dock att det kan bli lite pratigt ibland, och faktiskt onödigt omständligt när allt ska förklaras ingående men ändå alltsomallt en habil deckare, lagom för lata högsommarkvällar.

inte alls faxist

Rusade till posten med avin i högsta hugg igår. Paketet med mina scrapbookingsaker finns inte på plats, nu är det väl som med böckerna att det finns egentligen alldeles tillräckligt hemma allaredan men. Jag blev besviken, julikitet från Cocoa Daisy såg ut att passa mig precis och dessutom blir här nu en massa exter med reklamationer och annat. Nu ska jag inte gå igång á la Bodil Malmsten men utlämningsstället skyller på posten och posten skyller på utlämningsstället. Surt. Scrappade med ett mer än ett år gammalt paket istället och det går ju också bra. Fast inte riktigt lika bra. Faxist, som dottern sa som liten. Inte alls faxist.

bonusakvareller

Dags för en glasstur och åkte på chans till Björholmens marina, fick som bonus se så vackra bilder gjorda av Ylva Molitor-Gärdsell. Siaglass och akvareller. Ingen dum kombo!

springer runt och velar och landar i en listetta!

Ärendedag idag och velar runt till frisör, post och bodyshop, då passerar man - jag - naturligtvis en pocketshop :-) Som om jag inte har biblioteksböcker att läsa, som om att jag inte har laddat ned/lånat ett antal e-böcker. Blir absolut akut sugen på en brittisk listetta. Paul Auster får följa med i påsen mest som ett prettoalibi, gillade inte Invisible särdeles men man kan ju ändra sig.

Dagen ägnas annars åt fotboll, vi hör publikens vrål från Gothia Cup, helikoptrarna hoovrar över damlandslaget och kvällen är vikt åt det blåvita laget och så förstås A Tiny Bit Marvellous. 

diskussion kräva många röster...



Discussion, Tony Cragg, Pilane



hur ska man egentligen handskas med sin frihet?

H

Redan i första kapitlet i Jonathan Franzens roman Freedom (kommer 14 september med titleln Frihet på svenska) får man ramarna klara för sig. Vi får följa den välutbildade och liberala familjen Bergmans resa från deras idealistiska världsförbättrarungdom mot en deprimerad skrupelfri medelålder där inte mycket blev som de en gång tänkte sig.

Jonathan Franzen låter familjemedlemmarna komma till tals i var sina kapitel och han försöker att beskriva en amerikansk medelklass som helt kantrat. Mamma Patty kommer från gamla pengar på östkusten där alla syskonen uppfostrats till att följa sina drömmar och Pappa Walter, som är svenskättad och får representera invandraren som lyckas genom hårt arbete, säger någonstans i romanen att till USA kommer man för pengar eller frihet. Familjen har nu både ock men har mycket svårt att förhålla sig till den, de har alla förutsättningar men är ändå inte tillfreds. Den moral och de sociala koder som varit självklara i föräldrarnas uppväxt vill de inte skicka vidare till sina egna barn vilket gör dem vilsna, de vuxna tar avstånd från sin bakgrund och normer och värden, familjen löses allt mer upp.

Jag måste erkänna att det här är en roman som tog mig nästan en månad att läsa, det har med andra ord gått extremt långsamt och delvis beror det på Franzens språk. Han  har arbetat hårt med att hitta det exakta ordet i sin text och trots att jag är van läsare på engelska så har det utmanat mig, dessutom får jag då och då känslan av överarbetat. Han vill här skriva The Great American Novel och det lyser igenom, han försöker att få med så mycket samtidsbeskrivning/analys/kritik att människorna kommer i bakgrunden och det är just människor som jag gillar att läsa om. De är här så tydligt valda för att exemplifiera olika samtidsfenomen och ofta blir de karikatyrer som man inte annat kan än skratta åt. Det är synd för glimtvis skymtar jag bakom ironiska överdrifter, ekonomiska, politiska och etiska diskussioner mycket intressanta människor.

Vill man höra Jonathan Franzen själv diskutera sin roman Frihet så går det fint på bokmässan i Göteborg. Fredag den 23 september. Jag ska absolut gå och lyssna till en av USAs mest hypade författare. Ska bli intressant att höra om han själv anser sig tillhöra den av upplysning upplösta medelklassen eller om han tillhör den där eliten som Walter romanen igenom varnar för: Vi får inte uppfattas som elitistiska - då får vi inte fram vårt budskap. Just.

Läs vad DN och SvD har att säga om Freedom.

tack Johan Theorin

Dagens skratt bjuder han på när han i GP konstaterar:

"Man kan som sagt alltid hitta hårda ord på Internet. Där är det numera populärt att bokprata på sajter som boktipset.se eller att ha en egen bokblogg, och läsarna kan ofta vara minst lika tuffa som tidningarnas litteraturkritiker. Bokbloggare är hänsynslöst uppriktiga och kan till skillnad från kritiker exempelvis avfärda en roman bara för att den inte handlar om vampyrer."

Herregud var är mina vampyrer? Jag har glömt att skriva om vampyrer. Jag har förresten glömt att läsa om vampyrer också. Inga ytterligare kommentarer.

färgstarka akvareller

Bild: Emil Nolde, Flicka med röd hatt ©Nolde Stiftung Sebüll

Av alla de akvareller som jag ser på Akvarellmuseet i Skärhamn så är det Emil Noldes olika porträtt som jag fastnar för, de är färgrika och förmedlar starka känslor. Hans bilder har många olika motiv; dramatiska landskap, prunkande blommor och så de uttrycksfulla porträtten.  Hans expressionistiska målningar ansågs i Tyskland på 30 och 40-talet så degenererande att han under kriget förbjöds att skapa  och en del av de bilder han ändå gjorde visas nu på museet. Han kallar samlingen "Omålade bilder" och de var Ms favoriter, små bilder målade i en blandning mellan akvarell och tusch. Alla bilderna är lånade från Noldes eget museum i Sebüll där hans atelje och hem finns kvar att besöka. Vill man inte ta sig ända till nordtyskland så går det bra att åka till Tjörn...

GP har skrivit om utställningen.

en hjärtegod kaka

Några gånger per år slår jag till och bakar en morotskaka - den är så god att den försvinner direkt! Eftersom det är grönsaker i så kan man ju dessutom inbilla sig att den nästan är nyttig. Hmmm... Snabb och lättgjord är den iallafall med säkerhet.

2 ägg
2 dl socker
1 tsk bikarbonat
1 tsk bakpulver
1 tsk kanel
1 tsk vaniljsocker
3 dl vetemjöl
1/2 dl majsolja
3 dl rivna morötter

topping:
100 g philadelphiaost
50 g smör
4 dl florsocker, siktat
2 tsk vaniljsocker

Vispa ägg och socker fluffigt, sikta i de torra ingredienserna, vänd ned morötter och olja.
Häll i bröad form, grädda i ca 40 min i 175 graders ugn.
Vispa allt till toppingen riktigt poröst, bred ut över kall kaka.

förra sommaren var det Afrika som gällde...

Mitt i sommaren, mitt i semestertider funderar jag över förra årets läsning. Tur att jag har min blogg att kika i för minnet är kort, jag kan konstatera att det var en afrikansk sommar och också höst. Bokmässans afrikanska tema inspirerade mig till att skriva om och läsa många afrikanska författare, årets tyska tema har då inte alls haft samma effekt. Konstigt :-)

Hoppas nu att uppsvinget för afrikanska författare inte bara gällde mig utan spred sig i läsarlagren i samband med bokmässan. Det finns många författare som jag kan tipsa om, här kommer ett gäng läsvärda kvinnor som alla har rötterna söder om Sahara:



Chimamanda Ngozi Adichie



Först och främst förstås Chimamanda Ngozi Adichie som med sina två romaner En halv gul sol, Lila Hibiskus och novellsamlingen The Thing Around Your Neck fått många läsare. Med rätta. Så både tänkvärda och läsvärda. En halv gul sol berättar bättre än någon historiebok om kriget i Biafra och Maaza Mengiste skriver om Etiopien i Under lejonets blick och de är båda riktigt bra historielektioner som utgår från en familjs öde. I Tre Starka kvinnor berättar Marie Ndyaine om kvinnors utsatthet och mod i ett samhälle så präglat av männens väderingar och svårigheten med kärlek mellan olika hudfärger och olika sociala skikt skriver både Irene Sabatini och Sefi Atta om. Som slutkläm får det bli två ungdomsböcker: Skyline av Patricia Schonstein Pinnock  och Coconut av Kopano Matlwa.

Jag blir riktigt nostalgisk över att läsa vad jag tänkt och tyckt om alla de här böckerna, igen: vilken tur att jag började bokblogga! Om någon annan hittar till de här böckerna tack vare just det här inlägget så blir jag förstås också glad. Klicka loss och läs mina tankar och satsa på en afrikansk författarinna i sommar!

en tur till konst och båtar

Tänk att jag har så'n tur att jag i mitt sommarviste har nära till mängder av bra konst. Galleri Södra Hamnen 31 i Skärhamn kallar sig ett västsvensk arena för konsthantverk och där är alltid spännande att gå in och ta en titt. Just idag fångade Gertie Larssons keramik mitt öga, lekfullt, färgglatt och man blir lite sugen på ta på de härliga sjöborrarna. Åker man till Skärhamn just den här helgen kan man också se mängder av fina träbåtar på träbåtsfestival. Dunket av en tändkulemotor, glänsade välskötta träbåtar och härlig konst kan lätt fylla en semesterdag. :-)

körsbär i min trädgård

Vårt körsbärsträd har några stackars bär varje år men oftast hinner koltrastarna före oss. De pickar sådär retfullt ett par hack i varje bär som börjar bli lite rött, häromdagen plockade M iaf några stycken som var godare än godis. Idag hänger regnet tungt i de mörka molnen och efter gårdagens hällregn får vi värma oss i vätan med en riktig schlager.

åter till Afrika med hjälp av Lasse Berg

När människan för 10 000 år sedan började att odla spannmål började det gå utför med mänskligheten. Den fredliga och sociala varelsen nästlades allt mer i in i ekonomiska, sociala och politiska hierarkier som så småninom ledde till dagens konsumism. Det menar Lasse Bergs  i sin populärvetenskapliga bok Skymningssång i Kalahari som tar vid där  Gryning över Kalahari slutar. Där hans första bok är en spännande redogörelse över människans ursprung så är den senaste boken en samling texter som beskriver vad som hände sedan, då efter att de några hundra människorna vandrade över sundet vid Afrikas horn och blev till alla människor utanför Afrikas förfäder. Han diskuterar begrepp som utveckling, civilisation, hierarkier och moral och exemplen kommer från många olika delar av världen. När jag läser Bergs texter hör jag hans röst och det känns närmast som att det är speakertexter till en film eller ett fördrag som han skrivit ned, jämfört med den förra boken är detta en spretigare samling texter med fler upprepningar och omtag. Det gör boken en aning långrandig, den har legat på mitt bord i flera veckor och inte riktigt blivit utläst trots sitt mycket intressanta innehåll. Vill man höra Lasse Berg själv berätta om sin bok går det fint att klicka sig till babel eller besöka bokmässan i höst. På torsdagen finns där två möjligheter att lyssna.

Lasse Berg har i sin bok ett avsnitt som handlar om människans våldsamma/fredliga natur och hans gripande beskrivning av barnsoldater i Liberia får mig att tänka på Léonora Mianos roman konturer av den dag som nalkas som ligger i min hylla. Nattens inre är en av de otäckaste böcker jag läst någonsin och därför har uppföljaren blivit liggande. Läser dessutom i SvD idag hur unga flickor i Kamerun bränns för att bli mindre attraktiva för våldtäktsmän. Dags att ta sig an ondskan, återvända till ett spännande författarskap och till den afrikanska kontinenten. Léonora Miano nästa.

Ingenting är omöjligt

inte ens att hålla balansen om bara hjärtat är med.




Allt är möjligt, Eric Langert, Skulptur i Pilane 



The Remains of the Day (Kazuo Ishiguro)

Måste börja läsa fler bokbloggar för jag har inte särskilt bra koll så när jag kastar mig över en Ishiguro som ligger och skräpar hemma och förväntar mig japanskt får jag istället brittiskt. Och med brittiskt menas over the top i kvadrat hyperbrittiskt. Dessutom är det vilket titeln naturligtvis skvallrar om en filmatiserad bok så ja, det är Anthony Hopkins avmätta röst som får agera berättarjaget och butlern Stevens i The remains of the Day. Och är det inte Emma Thompson han går och munhuggs med som en blygt förälskad tioåring där i tjänarkvarteren på Darlington Hall.

Trots att filmatiseringar av böcker, vilket jag förutsätter alla håller med om, borde totalförbjudas blir det här en fin läsupplevelse. Inledningen är närmast klaustrofobisk i det att Stevens på bara några sidor skickligt porträtteras som en tamkatt när han trots allt skall lämna huset där han i årtionden varit anställd som butler för några dagars bilsemester. Det är tio år efter andra världskriget och i tillbakablickar får vi följa mellankrigsåren och Stevens tjänst hos Lord Darlington, en tyskvän som glider från att jobba för att mildra effekterna av Versaillefördraget till att naivt springa nazisternas ärenden. Det är en skildring av slutet på brittiska adelns glansdagar med politiska och samhälleliga förändringar. Det är också en, ibland minituös, beskrivning av en butlers arbete och ideal om man så vill för detta yrke är uppenbarligen ett kall, i alla fall för en så seriös man som Stevens.

Jaja, ni har säkert sett filmen så jag skall inte trötta er med den återhållsamma eller snarare oförlösta kärlekshistorien. Man kan väl bara konstatera att man kan läsa bokens skildring av Stevens som person som allmängiltig om man vill. Visst, alla serverar inte portvin medan ens far ligger för döden i samma hus eller låter en förälskelse stanna vid diskussioner om silverputsning, men de flesta har väl någon felprioritering att gräma sig över. Och alla återvänder kanske inte till husbonn efter att ha smakat på och förstått friheten, men visst finns det väl en fegis och trygghetsnarkoman även i dig?

Gästbloggare M

nya titlar på visitkortet

Just idag kan vi sätta transportör, montör, organisatör, trivseltekniker och husfru på visitkortet. Fas tre av projektet byte av golv samt kamin är äntligen i hamn. Så fint det lilla gästrummet blev - vilken ordning som råder! Undras bara hur länge?

den liljan får mig att minnas

Dagliljorna blommar med sina allra vackraste klockor bredvid vägen jämte soptunnan. Härligt att se något så vackert med soppåse i hand! Varje gång jag ser dem minner de mig om den lilla innergård i Bagaregården där de en gång stått. Där vi en gång levt och där dottern vuxit upp från baby till nästanvuxen. Långt är heller inte tankesprånget till farbror Malmberg som planterat och vårdat den lilla trädgården med bibliskt motiv under många år, han som bodde i huset mer än 60 år och skötte planteringarna långt upp i ålder. Han var också något av en gammaldags, lite stilig charmör och standardkommentaren till mig när jag rensade eller vattnade var: - Å, en sådan vacker blomma i rabatten. Man tackar. Nu står några av de lökarna här hos mig i sommarstugan, de senaste åren har elaka baggar ätit ur knopparna innan de hunnit blomma så jag gläder mig lite extra åt de här rasande vackra blommorna i rabatten...

extremt lekfullt och otroligt bra

"Om du inte redan läst Extremt högt och otroligt nära av Nicoles man Jonathan Safran Foer tycker jag att du borde göra det, jag tycker det känns som om den och Kärlekens Historia är kära i varandra."  Så skrev thecuriouscaseofthebooks i en kommentar till mig och då var det förstås kört. Tack för den puffen mot en helt fascinerande läsning.

Oskar Schell är den udda på gränsen till nördiga, överintelligenta 9-åriga pojken som mest av allt önskar att han skulle kunna vrida tiden bakåt så att hans excentriska pappa kunde bli levande igen. Det är året efter 9-11 och i hemlighet lyssnar han till sin pappas röst på telefonsvararen som frågar Är du där? Är du där? Är du där?

För att göra de tunga skorna något lättare spelar han på sin tamburin och fantiserar ihop de mest fantasiska uppfinningar, han ser upp till vetenskapsmän och  har ett laboratorium i sitt rum. När han en dag hittar en nyckel i sin fars klädkammare bestämmer han sig för att metodiskt leta upp låset som nyckeln går till. Ledtråden är namnet Black som står skrivet på kuvertet och allteftersom veckorna av sökande går utmanar Oskar sina ritualer och rädslor och skorna blir allt lättare. Runt omkring Oskar finns en klok mamma och farmor men berättelsen är huvudsakligen farfars, pappas och Oskars. Farfar och farmor har båda lämnat Dresden efter eldstormen mot staden och de bär med sig minnen som påverkar dem resten av livet, farfaderns berättelse får vi ta del av genom brev som han skrivit och en dagbok som han kommunicerar via.

Jag skulle kunna skriva mycket om den här understundom helt absurda boken där Jonathan Safran Foer leker med språket, formen och innehållet. Han fyller sin bok med associationsbanor som jag småler åt, hans galna infall roar och oroar samtidigt som han har en allvarlig agenda som vill diskutera hur krig och terrorism påverkar många människor på djupet. Och jag håller med kommentaren som jag fick, det känns som den här romanen och Kärlekens historia är förälskade, det är nästan som de samtalar med varandra. De är två helt olika personligheter men de möts någonstans i idéerna ungefär som Eva Rothschilds staty Someone och Someone som jag såg på Pilane.

2005 kom Jonathan Safran Foers roman Extremt högt och otroligt nära och jag är så glad över att jag hittat till den. Extremt lekfullt och otroligt bra!