Sidor
▼
onsdag 30 november 2011
pssst - bokcirkel
Imorgon är det dags för bokcirkel kring Frankenstein av Mary Shelley. Ser fram emot...
Arne Anka och Makten
Anna bad mig skriva om serier som betytt mycket för mig för några veckor sedan, men det blev aldrig av. Jag funderade dock och mindes först den fantastiska Fosdykesagan som gick i Pox eller Epix (vuxenserietidningar från åttiotalet). Fosdykesagan var en halsbrytande såpopera i seriestripform där två konkurrerande familjeföretag stred om tripemarknaden i norra England. Tripe är någon typ av inälvsmat om jag förstått rätt och om upplägget låter skruvat så har ni förstått rätt. När jag läser på Wikipedia nu så visar det sig att serien publicerats som strips i Daily Mirror och personligen lagts ned av Robert Maxwell när han köpte tidningen, vilket ju är en ganska rolig detalj (är det månne Peter Hjörne som står bakom GPs nuvarande hopplösa uppsättning serier får jag be Sture Hegerfors om ursäkt för att jag misstänkt honom).
En serie som låg mig närmare var dock Charlie Christensens Arne Anka och denna hade en ännu mer absurd dust med makten i form av Disney. Jag jobbade på SKF före och under studierna och fick därför tidningen Metallarbetaren som jag vill minnas var läsvärd även i övrigt, men som framför allt innehöll Arne Anka. Jag förstod inte varför en bitter satir över Stockholms konstnärsvärlds undervegetation gavs ut av en LO-tidning, men var tacksam över den ödets nyck som levererade Arne hem med posten innan han var känd och allmängods. Minns inte hur stor han var innan Disney fick reda på att det fanns en seriefigur som var misstänkt lik sin namne Kalle och skred till handling, men Arnes berömmelse lär ha mångdubblats den dag tidningarna började skriva om den stundande rättsliga processen mellan David och Goliat.
Exakt hur långt Disney drev frågan vet jag inte, däremot den eleganta lösningen från tecknarens sida. Som en eftergift till Disney förs Arne i ett avsnitt bort, plastikopereras och uppträder sedan i några avsnitt med en betydligt spetsigare näbb, omöjlig att missta för Kalle. När sedan storföretaget vänt bort blicken (troligen för att jaga någon annan stackars perifer varumärkesintrångsskurk) skaffar den nyopererade Arne en lösnäbb misstänkt lik sin gamla och ser återigen ut som Kalle förutom lösnäbbssnodden runt huvudet. Jag minns inte om snodden senare försvann (Kallenäbben bestod i alla fall) och jag minns inte om man någonsin hörde något från Disney igen, men David vann striden och detta måste rimligtvis ha varit försynens mening med att just Arne Anka publicerades i ett medlemsblad för oss "little people" på golvet.
/Gästbloggare M
En serie som låg mig närmare var dock Charlie Christensens Arne Anka och denna hade en ännu mer absurd dust med makten i form av Disney. Jag jobbade på SKF före och under studierna och fick därför tidningen Metallarbetaren som jag vill minnas var läsvärd även i övrigt, men som framför allt innehöll Arne Anka. Jag förstod inte varför en bitter satir över Stockholms konstnärsvärlds undervegetation gavs ut av en LO-tidning, men var tacksam över den ödets nyck som levererade Arne hem med posten innan han var känd och allmängods. Minns inte hur stor han var innan Disney fick reda på att det fanns en seriefigur som var misstänkt lik sin namne Kalle och skred till handling, men Arnes berömmelse lär ha mångdubblats den dag tidningarna började skriva om den stundande rättsliga processen mellan David och Goliat.
Exakt hur långt Disney drev frågan vet jag inte, däremot den eleganta lösningen från tecknarens sida. Som en eftergift till Disney förs Arne i ett avsnitt bort, plastikopereras och uppträder sedan i några avsnitt med en betydligt spetsigare näbb, omöjlig att missta för Kalle. När sedan storföretaget vänt bort blicken (troligen för att jaga någon annan stackars perifer varumärkesintrångsskurk) skaffar den nyopererade Arne en lösnäbb misstänkt lik sin gamla och ser återigen ut som Kalle förutom lösnäbbssnodden runt huvudet. Jag minns inte om snodden senare försvann (Kallenäbben bestod i alla fall) och jag minns inte om man någonsin hörde något från Disney igen, men David vann striden och detta måste rimligtvis ha varit försynens mening med att just Arne Anka publicerades i ett medlemsblad för oss "little people" på golvet.
/Gästbloggare M
ingen inredningsblogg men...
för nyfikna så kommer här en liten presentation av Soffan med stort S:
Väldigt stilig står den i vardagsrummet. Undras om man ska våga sitta i den? Snygg färg med eller utan matta som matchar. :-)
Väldigt stilig står den i vardagsrummet. Undras om man ska våga sitta i den? Snygg färg med eller utan matta som matchar. :-)
tisdag 29 november 2011
gå sönder - gå hel
Av Sofia Nordins tidigare böcker har jag bara läst ungdomsboken Det händer NU men när jag lyssnade på henne på bokmässan så fick jag verkligen lust att läsa mer. Romanen Gå sönder - gå hel är en vuxenroman som på många sätt skaver och utmanar våra föreställningar om hur livet ska levas.
Jag möter Lena, den mycket unga kvinnan som känner sig underlägsen och bortstött i sin familj, särskilt då av sin tvillingsyster. När systern får en baby bestämmer sig Lena för att ta med sig den lilla flickan till det ställe där hon känner sig allra tryggast, hon ska ta hand om, skydda och värna. Väl i farföräldrarnas sommarhus glider Lena allt mer in i en egen värld, hon vill skydda den lilla till varje pris. Samtidigt som Lenas värld går allt mer sönder får jag som läser följa det jag som hon många år senare systematiskt har skapat sig; Anna. Till synes perfekt med man, barn, villa, hundar och ett oförargligt yrke använder hon observationsförmåga och anpassningsförmåga till att uppfinna sig ett nytt liv där inte Lena längre får ta plats.
Både som det unga och medelålders jaget så finns där en ständigt närvarande längtan efter att passa in, att höra till och att vara duktig och känslorna resoneras bort med förnuft och logik. Vad är egentligen normalt, Anna menar att tankarna blivit så klara utan ludd, stringenta och tydliga med hjälp av psykofarmaka, livet fungerar med en skyddande kemisk bubbla som sköld och när känslorna för en nyvunnen vän tränger sig in i skalet rämnar hela den omsorgsfullt uppbyggda fasaden.
Det fungerar i stunden att skapa ett liv som bygger på instuderade mönster men inte i längden och bubblan brister förr eller senare. Lena och Anna är två ytterligheter men lite till mans kan man nog känna igen sig, jag tänker ibland att tänk om någon avslöjar mig? Tänk om. Är det så att man måste gå sönder för att gå hel? Hur sätter man samman bitarna igen så att man kan gå vidare hel och inte gå sönder om och om igen?
Jag sträckläste Sofia Nordins roman Gå sönder - Gå hel under en kväll och jag tyckte mycket om den. Härligt att den fanns som e-bok på biblioteket, riktigt bra!
Jag möter Lena, den mycket unga kvinnan som känner sig underlägsen och bortstött i sin familj, särskilt då av sin tvillingsyster. När systern får en baby bestämmer sig Lena för att ta med sig den lilla flickan till det ställe där hon känner sig allra tryggast, hon ska ta hand om, skydda och värna. Väl i farföräldrarnas sommarhus glider Lena allt mer in i en egen värld, hon vill skydda den lilla till varje pris. Samtidigt som Lenas värld går allt mer sönder får jag som läser följa det jag som hon många år senare systematiskt har skapat sig; Anna. Till synes perfekt med man, barn, villa, hundar och ett oförargligt yrke använder hon observationsförmåga och anpassningsförmåga till att uppfinna sig ett nytt liv där inte Lena längre får ta plats.
Både som det unga och medelålders jaget så finns där en ständigt närvarande längtan efter att passa in, att höra till och att vara duktig och känslorna resoneras bort med förnuft och logik. Vad är egentligen normalt, Anna menar att tankarna blivit så klara utan ludd, stringenta och tydliga med hjälp av psykofarmaka, livet fungerar med en skyddande kemisk bubbla som sköld och när känslorna för en nyvunnen vän tränger sig in i skalet rämnar hela den omsorgsfullt uppbyggda fasaden.
Det fungerar i stunden att skapa ett liv som bygger på instuderade mönster men inte i längden och bubblan brister förr eller senare. Lena och Anna är två ytterligheter men lite till mans kan man nog känna igen sig, jag tänker ibland att tänk om någon avslöjar mig? Tänk om. Är det så att man måste gå sönder för att gå hel? Hur sätter man samman bitarna igen så att man kan gå vidare hel och inte gå sönder om och om igen?
Jag sträckläste Sofia Nordins roman Gå sönder - Gå hel under en kväll och jag tyckte mycket om den. Härligt att den fanns som e-bok på biblioteket, riktigt bra!
till min hemliga bokvän
Kära hemliga bokvän, här kommer några ledtrådar om mig:
* Vilken genre håller du dig helst till då du läser?
Jag läser helst romaner, gärna från en annan världsdel än Europa.
* Favoritförfattare?
Jag gillar många, har ingen särskild men Joyce Carol Oates har jag läst det mesta av.
* Läser du på andra språk än svenska?
Läser gärna på engelska, försöker läsa på danska och norska.
* Lyssnar du på böcker?
Nej.
* Samlar du på böcker av någon särskild författare?
Nej.
* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var?
Det jag läst under 2011 finns publicerat här på bloggen.
* Vad är du ute efter, då du läser?
Jag vill uppleva något genom min läsning, lära mig om människor och kulturer. Människorna i berättelserna är viktiga.
* Finns det någon genre eller författare som du undviker?
Läser inte fantasy, sci-fi, BOATS eller biografier.
* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?
Spökskrivna biografier om idrottsmän eller för den delen andra kändisar, new age litteratur med självhjälpstips.
* Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken?
Inte som jag kan komma på just nu.
* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?
Gillar det mesta som är välskrivet.
* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?
Nej.
* Vad gör du helst på fritiden?
Läser, pysslar och är i sommarstugan.
* Samlar du på något?
Nej.
* Favoritfärg?
Blå eller grön.
* Teve-serier som du uppskattar?
Mad Men, CSI, Downton Abbey
* Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar du bäst?
The King's speech, Niceville, Amelie från Montmartre
* Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak?
Kaffe, alla sorter.
* Vilket slags godis tycker du bäst om? Och hur är det där med naturgodis, egentligen..?
Gillar allt utom marsipan! Gärna nötter och mandlar och skumtomtar i juletid.
* Stjärntecken?
Tror inte på astrologi.
* Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket till jul?
Ja, typ Zlatans biografi eller något flummigt hitta-dig-själv dravel.
* Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett paket till jul?
En utvald bok, vackra pennor, anteckningsblock eller något vackert hantverk.
* Jag är inte allergisk mot något som kan tänkas komma i en julklapp.
* Vilken genre håller du dig helst till då du läser?
Jag läser helst romaner, gärna från en annan världsdel än Europa.
* Favoritförfattare?
Jag gillar många, har ingen särskild men Joyce Carol Oates har jag läst det mesta av.
* Läser du på andra språk än svenska?
Läser gärna på engelska, försöker läsa på danska och norska.
* Lyssnar du på böcker?
Nej.
* Samlar du på böcker av någon särskild författare?
Nej.
* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var?
Det jag läst under 2011 finns publicerat här på bloggen.
* Vad är du ute efter, då du läser?
Jag vill uppleva något genom min läsning, lära mig om människor och kulturer. Människorna i berättelserna är viktiga.
* Finns det någon genre eller författare som du undviker?
Läser inte fantasy, sci-fi, BOATS eller biografier.
* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?
Spökskrivna biografier om idrottsmän eller för den delen andra kändisar, new age litteratur med självhjälpstips.
* Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken?
Inte som jag kan komma på just nu.
* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?
Gillar det mesta som är välskrivet.
* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?
Nej.
* Vad gör du helst på fritiden?
Läser, pysslar och är i sommarstugan.
* Samlar du på något?
Nej.
* Favoritfärg?
Blå eller grön.
* Teve-serier som du uppskattar?
Mad Men, CSI, Downton Abbey
* Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar du bäst?
The King's speech, Niceville, Amelie från Montmartre
* Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak?
Kaffe, alla sorter.
* Vilket slags godis tycker du bäst om? Och hur är det där med naturgodis, egentligen..?
Gillar allt utom marsipan! Gärna nötter och mandlar och skumtomtar i juletid.
* Stjärntecken?
Tror inte på astrologi.
* Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket till jul?
Ja, typ Zlatans biografi eller något flummigt hitta-dig-själv dravel.
* Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett paket till jul?
En utvald bok, vackra pennor, anteckningsblock eller något vackert hantverk.
* Jag är inte allergisk mot något som kan tänkas komma i en julklapp.
tisdagsmorgontänk
- Anna, minns du när hela mitt liv var pinnar?
- Mmmm, det var när du var fem.
- Nu är hela mitt liv pengar. Det är bättre, man kan köpa mer för dem.
- Mmmm, det var när du var fem.
- Nu är hela mitt liv pengar. Det är bättre, man kan köpa mer för dem.
måndag 28 november 2011
det händer NU - Sofia Nordin
Jag känner ett gäng 13-åriga flickor som absolut skulle älska Sofia Nordins härliga kärleksroman Det händer NU. Där finns känslostormar, tonårstvivel, sökandet efter sin rätta och sanna identitet, romantik och ångande hångel. Allt berättat i jagform på en snabb och nutida prosa. Språket hamnar nära det talade och liknar ibland dagboks eller blogganteckningar och ligger nära det språk som de trettonåringar jag känner själva skulle använda.
Boken skulle kunna utspela sig i vilken högstadieskola som helst i Sverige och handlingen förs framåt av berättarrösten Stella, en snygg och populär tjej som går i nian. Hon drabbas i bokens början av den stora kärleken som heter Sigrid och Stellas känslor är helt omtumlande, hon vet ju inte om de är besvarade eller ej. För att ta reda på mer om lesbisk kärlek får Stella kontakt med Agnes, 84 som efter 51 års äktenskap med en man nu planerar att gifta sig med Ester. Agnes berättelse fungerar som en fond till Stellas egna liv och hon bestämmer sig för att det viktigaste är att vara ärlig mot sig själv och sina känslor. Stella känner att det får bära eller brista eftersom ”Man ljuger och låtsas så mycket, varenda dag, hela tiden, för att överleva ens…Det är nödvändigt men det är ändå tröttsamt.” . En dag tar Stella mod till sig och där i vitsippsbacken händer det, två händer snuddar varandra och så börjar kärlekshistorien om Sigrid och Stella.
Om jag ska ha några invändningar mot den här ungdomsboken så är det att agendan i den blir väl tydlig emellanåt. Det är underbart med en bok som tar upp unga tjejers rätt att välja sin väg i livet, deras sexualitet, frågor om lesbisk kärlek och hur allmänt jobbigt det kan vara att vara tonåring när man hela tiden letar efter sin identitet. Men kanske behöver det inte skivas direkt på näsan på läsaren? Stella är stjärnan i den här romanen men den hade måhända vunnit på att hon inte också är upplysaren?
Trots det så skulle jag gärna rekommendera boken till alla unga tjejer som vill ha en mysig lässtund, förälskelsen mellan tjejerna smittar av sig på läsaren och boken kan till och med få en medelålders kvinna att minnas hur det var att vara 16 och undra om känslorna faktiskt är besvarade?
Texten är tidigare publicerad i november 2010 på enbokcirkelförallas blogg, nu är den inte längre aktiv så jag flyttar sakta men säkert mina texter hit.
Boken skulle kunna utspela sig i vilken högstadieskola som helst i Sverige och handlingen förs framåt av berättarrösten Stella, en snygg och populär tjej som går i nian. Hon drabbas i bokens början av den stora kärleken som heter Sigrid och Stellas känslor är helt omtumlande, hon vet ju inte om de är besvarade eller ej. För att ta reda på mer om lesbisk kärlek får Stella kontakt med Agnes, 84 som efter 51 års äktenskap med en man nu planerar att gifta sig med Ester. Agnes berättelse fungerar som en fond till Stellas egna liv och hon bestämmer sig för att det viktigaste är att vara ärlig mot sig själv och sina känslor. Stella känner att det får bära eller brista eftersom ”Man ljuger och låtsas så mycket, varenda dag, hela tiden, för att överleva ens…Det är nödvändigt men det är ändå tröttsamt.” . En dag tar Stella mod till sig och där i vitsippsbacken händer det, två händer snuddar varandra och så börjar kärlekshistorien om Sigrid och Stella.
Om jag ska ha några invändningar mot den här ungdomsboken så är det att agendan i den blir väl tydlig emellanåt. Det är underbart med en bok som tar upp unga tjejers rätt att välja sin väg i livet, deras sexualitet, frågor om lesbisk kärlek och hur allmänt jobbigt det kan vara att vara tonåring när man hela tiden letar efter sin identitet. Men kanske behöver det inte skivas direkt på näsan på läsaren? Stella är stjärnan i den här romanen men den hade måhända vunnit på att hon inte också är upplysaren?
Trots det så skulle jag gärna rekommendera boken till alla unga tjejer som vill ha en mysig lässtund, förälskelsen mellan tjejerna smittar av sig på läsaren och boken kan till och med få en medelålders kvinna att minnas hur det var att vara 16 och undra om känslorna faktiskt är besvarade?
Texten är tidigare publicerad i november 2010 på enbokcirkelförallas blogg, nu är den inte längre aktiv så jag flyttar sakta men säkert mina texter hit.
att undervisa i läsförståelse
Det finns så många böcker om undervisning i läsning men ganska få som handlar huvudsakligen om undervisning i läsförståelse. Barbro Westerlunds bok i serien Lärare Lär är ett riktigt bra exempel på en lyckad bok som passar att fortbilda sig med. Den varvar teori med många praktiska exempel och passar från förskolan upp till årskurs 6. Just nu läser vi den tillsammans i verksamhetsgruppen och där finns mycket att fundera kring. Jag som älskar att arbeta med litteratur i skolan får med mig många idéer och blir påmind om hur en god undervisning kan se ut. Rekommenderas varmt!
egypten - igen!
Valet i Egypten är i full gång, demonstrationerna fortsätter i Kairo och igår kunde jag höra Nawal el Saadawi i Agenda där hon på sitt personliga vis berättar om hur hon kämpat för människors lika värde hela sitt liv. Det handlar om värdighet menar Nawal. Jag har skrivit många gånger på min blogg om hennes fantastiska böcker och livsgärning. Länkar till ett inlägg från februari om någon är nyfiken på denna spännande dam. Novellsamlingen Törst var mitt första möte med henne och sedan var jag fast!
Hörde också en intervju med Miral al-Tahawi imorse på radio - hon berättade om valet som hon menar handlar om människornas frihet precis som hennes underbara roman Gömslet. Läs den om ni missat!
Hörde också en intervju med Miral al-Tahawi imorse på radio - hon berättade om valet som hon menar handlar om människornas frihet precis som hennes underbara roman Gömslet. Läs den om ni missat!
söndag 27 november 2011
skickar en blomma...
Om inte blomman kan komma fram IRL så får det bli på bloggen
- skickar en julblomma till Alingsås där det idag ska vara tomteparad i blåsten.
Barira
Notis förlag kontaktade mig och undrade om jag kunde tänka mig att läsa en debutant. Det var Hamdija Begovic, 22 år gammal som skrivit en roman med moskén i Örebro som berättelsens nav.
-Visst, svarade jag och när boken dök upp i min brevlåda blev jag förvirrad. Redan efter de första meningen så inser jag att det här är inte den ungdomsbok som jag förväntat mig, i alla fall är då inte språket avsett att läsas av människor, unga eller gamla, som inte är vana läsare. Första meningen sätter tonen:
"Då han träffar Barira måste han försätta sig själv i ett tillstånd av kognitiv dissonans." .
Barira, som gett boken dess titel, är den unga beslöjade kvinnan som de 4 männen i berättelsen åtrår, Mahir som är imamens son är den som inleder berättelsen och någonstans inbillar jag mig att Mahir är en person som liknar författaren själv. Jag tänkte mig också i början av min läsning att författaren skulle använda 4 olika språkdräkter för att markera Mahir, Aron, Salman och Mugiths karaktärer men så blev det inte. Den stolpiga vokabulären, de akademiska vändningarna och den tillkrånglade syntaxen blandas hej vilt med egenkonstruerade ord, talspråk och slang och jag tycker nog mest att det är svårläst. Det är synd att innehållet skyms av den här språkkostymen för där finns en miljö som sällan skildras, småfnissframkallande situationer, diskussion kring unga människors tankar kring islamism och påprickenbeskrivningar av hur det kan vara att vara ung och kär. Idén med fyra killar som alla trånar efter samma tjej (som läsaren aldrig egentligen lär känna), moskén som mötesplats och diskussionen om vad som är religion och vad som är politik är intressant. Det kan vara så enkelt att det är jag som inte förstår, del av texten är på arabiska och säkert finns där referenser till en muslimsk litteraturkanon som går mig förbi. Jag förvillas och har svårt att hitta fram till innehållet för alla ord som skymmer sikten. Jag hade behövt lite guidning på vägen genom texten för att kunna ta till mig den här romanen. Måhända passar den andra läsare bättre.
-Visst, svarade jag och när boken dök upp i min brevlåda blev jag förvirrad. Redan efter de första meningen så inser jag att det här är inte den ungdomsbok som jag förväntat mig, i alla fall är då inte språket avsett att läsas av människor, unga eller gamla, som inte är vana läsare. Första meningen sätter tonen:
"Då han träffar Barira måste han försätta sig själv i ett tillstånd av kognitiv dissonans." .
Barira, som gett boken dess titel, är den unga beslöjade kvinnan som de 4 männen i berättelsen åtrår, Mahir som är imamens son är den som inleder berättelsen och någonstans inbillar jag mig att Mahir är en person som liknar författaren själv. Jag tänkte mig också i början av min läsning att författaren skulle använda 4 olika språkdräkter för att markera Mahir, Aron, Salman och Mugiths karaktärer men så blev det inte. Den stolpiga vokabulären, de akademiska vändningarna och den tillkrånglade syntaxen blandas hej vilt med egenkonstruerade ord, talspråk och slang och jag tycker nog mest att det är svårläst. Det är synd att innehållet skyms av den här språkkostymen för där finns en miljö som sällan skildras, småfnissframkallande situationer, diskussion kring unga människors tankar kring islamism och påprickenbeskrivningar av hur det kan vara att vara ung och kär. Idén med fyra killar som alla trånar efter samma tjej (som läsaren aldrig egentligen lär känna), moskén som mötesplats och diskussionen om vad som är religion och vad som är politik är intressant. Det kan vara så enkelt att det är jag som inte förstår, del av texten är på arabiska och säkert finns där referenser till en muslimsk litteraturkanon som går mig förbi. Jag förvillas och har svårt att hitta fram till innehållet för alla ord som skymmer sikten. Jag hade behövt lite guidning på vägen genom texten för att kunna ta till mig den här romanen. Måhända passar den andra läsare bättre.
hur vore det med ett exlibris i säcken?
Riktigt fina stämplar finns att beställa från USA. Inte så dyrt heller, ca 160 kr inkl frakt. Så söta!
lördag 26 november 2011
Best of Schlager - när den svenska rockjournalistiken föddes
1980 i skarven mellan punk och vad nu åttiotalet var - syntpop, axelvaddar och posörer kanske - startades tidningen Schlager av några ur den då avsomnade svenska musikrörelsen (aka proggen). Tidningen var modellerad på de engelska NME och Melody Maker (kvällstidningsformat och, tror jag, sk gonzojournalistik). Jag var 15 och prenumerant nästan från början till den partiella döden i form av samgåendet/namnbytet till Slitz som väl senare blev en soft herrtidning. Schlager satte agendan för allt jag lyssnade på under denna period - det frodades en viss dogmatik och elitism i att lyssna på "rätt" musik med helst "rätt" budskap också (proggränderna hade inte gått ur de äldre skribenterna som gärna sökte och lyfte fram samhällsengagemang hos artister de gillade).
Trettio år senare och jag öppnar Best of Schlager som Anna köpte i present till Gästbloggarn på Bokmässan. Första artikeln följer Ebba Grön och Dag Vag på turné i Norrland och är skriven av en av mina favoriter, Håkan Lahger, och det känns som att se en journalfilm från krigsåren. Språket, naiviteten, skribentens barnsliga förtjusning i att umgås med artisterna och... ja - allt, allt, allt andas en svunnen tid. Det är inte särskilt bra kan tilläggas. Det skall bli värre dessutom när en annan av mina dåtida favoritskribenter, Bengt Eriksson, träffar tjejerna i Slitz i en ockuperad Londonlägenhet och skriver faderligt, balanserande på gubbsjukegränsen, överseende om de obstinata tonåringarna. Eriksson tycker dessutom att detta är en av hans bästa texter.
I de tidiga texterna är man helt enkelt överväldigad av hur stor plats skribenterna tar, att de skriver med ett fejkat fanzineinspirerat språk och att det friskt jagas politiska vinklar (i en tredelad Abbaspecial får Benny, Stickan och Frida artigt värja sig mot anklagelser om kommersialism och det känns enormt länge sedan nu trots att Gästbloggarn hade exakt samma inställning till "musik som görs för att sälja och inte för din mentala hälsa" för att citera Ebba Grön). Så småningom bättrar det sig och intervjuerna blir mer drivna utan att tappa i personlighet och underrubriken stämmer - visst var Schlager födelsen av den svenska rockjournalistiken och jag är den evigt tacksam för dess musikaliska guidning.
En roande tidsmarkör som avslutning: En Thomas di Leva på väg att skivdebutera får inte bara klä skott för att han inte vill ta ställning politiskt utan även för att han väljer att vara soloartist istället för att vara med i en grupp. Trettio år är trots allt trettio år...
/Gästbloggare M
Trettio år senare och jag öppnar Best of Schlager som Anna köpte i present till Gästbloggarn på Bokmässan. Första artikeln följer Ebba Grön och Dag Vag på turné i Norrland och är skriven av en av mina favoriter, Håkan Lahger, och det känns som att se en journalfilm från krigsåren. Språket, naiviteten, skribentens barnsliga förtjusning i att umgås med artisterna och... ja - allt, allt, allt andas en svunnen tid. Det är inte särskilt bra kan tilläggas. Det skall bli värre dessutom när en annan av mina dåtida favoritskribenter, Bengt Eriksson, träffar tjejerna i Slitz i en ockuperad Londonlägenhet och skriver faderligt, balanserande på gubbsjukegränsen, överseende om de obstinata tonåringarna. Eriksson tycker dessutom att detta är en av hans bästa texter.
I de tidiga texterna är man helt enkelt överväldigad av hur stor plats skribenterna tar, att de skriver med ett fejkat fanzineinspirerat språk och att det friskt jagas politiska vinklar (i en tredelad Abbaspecial får Benny, Stickan och Frida artigt värja sig mot anklagelser om kommersialism och det känns enormt länge sedan nu trots att Gästbloggarn hade exakt samma inställning till "musik som görs för att sälja och inte för din mentala hälsa" för att citera Ebba Grön). Så småningom bättrar det sig och intervjuerna blir mer drivna utan att tappa i personlighet och underrubriken stämmer - visst var Schlager födelsen av den svenska rockjournalistiken och jag är den evigt tacksam för dess musikaliska guidning.
En roande tidsmarkör som avslutning: En Thomas di Leva på väg att skivdebutera får inte bara klä skott för att han inte vill ta ställning politiskt utan även för att han väljer att vara soloartist istället för att vara med i en grupp. Trettio år är trots allt trettio år...
/Gästbloggare M
vad lägger jag under granen?
Veckans bokbloggsjerka handlar om bokrelaterade julklappar. Jag köper inte så många klappar men de är ofta böcker av olika slag. Här kommer en liten lista över böcker som jag läst det senaste året och som jag gärna skulle ge bort om lämplig mottagare finnes:
Till liten: Kläder och fordon, Frukt och djur - underbara små pekböcker av Toorell & Nordqvist. Annorlunda bildspråk och härligt detaljrika!
Till mellan: Vad som helst av Roald Dahl. Jag älskar hans fantasterier och lek med språket. Och att det är långsamt och spännande på samma gång.
Till halvstor: En bit av mig fattas - härlig ungdomsbok av David Levithan med terrordådet den 11 september som nav. Berättelsen är härlig, språket är ändå ganska enkelt så även den engelska pocketen skulle säkert funka: Love is the Higher Law.
Till stor: Haruki Murakamis triologi 1Q84. Helt uppslukande läsning med en magisk tvist, världen är sig lik men ändå kanske inte. Dessutom spännande med japansk kultur.
Till russin: Kerstin Ekmans roman Grand Final i skojarbranschen har det mesta för att förgylla mellandagarna. Humor, samhällskritik och reflektioner över åldrandet och minnet.
Till bokbloggerskan: En riktigt bra golvläslampa. Funktionell i god design.
Till liten: Kläder och fordon, Frukt och djur - underbara små pekböcker av Toorell & Nordqvist. Annorlunda bildspråk och härligt detaljrika!
Till mellan: Vad som helst av Roald Dahl. Jag älskar hans fantasterier och lek med språket. Och att det är långsamt och spännande på samma gång.
Till halvstor: En bit av mig fattas - härlig ungdomsbok av David Levithan med terrordådet den 11 september som nav. Berättelsen är härlig, språket är ändå ganska enkelt så även den engelska pocketen skulle säkert funka: Love is the Higher Law.
Till stor: Haruki Murakamis triologi 1Q84. Helt uppslukande läsning med en magisk tvist, världen är sig lik men ändå kanske inte. Dessutom spännande med japansk kultur.
Till russin: Kerstin Ekmans roman Grand Final i skojarbranschen har det mesta för att förgylla mellandagarna. Humor, samhällskritik och reflektioner över åldrandet och minnet.
Till bokbloggerskan: En riktigt bra golvläslampa. Funktionell i god design.
fredag 25 november 2011
I'm singing in the rain...
Vad annat kan man göra när brevbäraren kommer med ett grönt kuvert packat med finaste vinsten? På självaste Barnes & Noble i Washington D.C. har snälla ...and then there was Beatrix inhandlat en amerikansk klassiker och ett vackert bokmärke. Underbart fint! Tack, du förgyllde verkligen min fredagseftermiddag!
10 000-kronorsfrågan
Hur ska man kunna ha en bokblogg när man inte läser? Inte en enda bok läst på hela veckan. Nu helg.
torsdag 24 november 2011
säsongsavslutning på gång!
Jag vet, jag kan inte skriva om babel varje vecka. Det blir för tradigt, men eftersom det nu är sista programmet för säsongen så kan jag väl klämma till med ett inlägg. Ikväll är det novellernas tur och fastän jag inte är någon inbiten novelläsare så tänker jag absolut titta. Nyligen läste jag Jonas Karlssons senaste samling, Adichie har jag läst och absolut tokgillat och en dos Fredrik Lindström kan väl aldrig vara fel så här dan före dan före på spåret...
Undrar just vem som kommer att ta över programledarrollen, jag hoppas på Johanna Koljonen. Nu blir det till att bänka sig snart för att se årets sista babel!
Edit: I dag valde babelpanelen de tre bästa böckerna under året. Två av dem har jag skrivit om: Frihet och Grand Final i skojarbranschen. Inte alls oväntade val, men jag var ju inte odelat glad i Freedom. Vad tyckte ni om panelens val?
Undrar just vem som kommer att ta över programledarrollen, jag hoppas på Johanna Koljonen. Nu blir det till att bänka sig snart för att se årets sista babel!
Edit: I dag valde babelpanelen de tre bästa böckerna under året. Två av dem har jag skrivit om: Frihet och Grand Final i skojarbranschen. Inte alls oväntade val, men jag var ju inte odelat glad i Freedom. Vad tyckte ni om panelens val?
knausgård och minnets labyrint
De senaste veckorna har jag av någon underlig anledning hamnat i romaner som utforskar minnets mekanismer. Både Julian Barnes, Kerstin Ekman och Karl-Ove Knausgård är rörande överens om att "Hukommelsen är ingen tilregnelig störrelse i et liv. Og det er den ikke av den enkle grunn at hukommelsen ikke setter sannheten höyest.". De menar alla tre att minnet gör sitt bästa för att tillfredsställa sin värd och att vi använder våra minnen till att konstruera en passande fond till vårt liv, måhända är det viktigaste i livet det som vi av en eller annan orsak glömt? Knausgård skriver i inledningen av Min Kamp 3 om hur minnen behöver hjälp att lockas fram genom sinnesförnimmelser, känslor och landskapet vi vistas i och det kan jag verkligen hålla med om. Igår såg jag en gammal Duett och genast kunde jag se i detalj hur det såg ut bak i lastutrymmet på en vit duett, hur handtaget till bakluckorna såg ut och uppfartsvägens mittengrässträng.
De fotografier vi samlar för att hjälpa minnet på traven menar Knausgård är bilder mer av tiden de togs i än människorna själva och de tankarna sätter igång min hjärna. Jag funderar över alla de foton som jag bevarat geom att scanna, bilder som inte säger något alls om människorna om man inte känner personen i fråga. Om tiden säger de mycket, kläder, miljöer kan vi veta något om men människan? Nu gäller det att bevara människorna så att de inte försvinner bort i minnets labyrinter och bara blir ett bleknat fotografi.
Ellers går det fint at lese på norsk. Det enda störande är att språket låter inne mitt huvud och boken läser sig själv med röst misstänkt likt Fredrik Skavlan. Det visar vilken liten repertoar av norrmän jag har, tror minsann att jag får ta och lyssna på sommarprogrammet med Karl-Ove igen så att hans betydligt trevligare stämma får ta över högläsningen.
det ska va en gästbloggare i höst
Både Lyran och Enligt O som är mina ledstjärnor i blogguniversum har i dagarna annonserat att de blivit med gästbloggare. Kul! Jag själv har ju en gästbloggare sedan länge, även om den där bloggaren bor i typ samma lägenhet och inte alls är någon gäst så är det mysigt med många röster på en blogg. Den här bloggen får en lite manlig touch då och då. Inte alls dumt ibland! Hoppas nu att gästbloggarn här sprattlar till och sätter fart med skrivandet igen. Det hoppas jag.
onsdag 23 november 2011
resan i afrika fortsätter...
1986 fick Wole Soyinka nobelpriset i litteratur som den förste afrikanske författaren och i samband med det började jag att läsa hans texter. Hans självbiografiska roman Aké - barndomsåren är en fantastisk beskrivning av författarens uppväxt i Aké, västra Nigeria under 30 och 40 talet. Han beskriver sin barndom med sin "storfamilj" bestående av släktingar, vänner och grannar. Pappan arbetar på en skola och modern är butiksföreståndare och hela boken är fylld av episodartade berättelser där Wole själv utforskar och reflekterar över sin omgivning. Miljöerna, stad och landsbygd, är mycket levande beskrivna och dofter och smaker stiger fram från sidorna. Soyinka väver också in hur de traditionella värdena i de nigerianska samhället hotas av moderniteter och utveckling - en utveckling som Woles föräldrar inser är oundviklig. Romanen slutar med att Wole antas till fortsatt utbildning så att han kan bli en del av det nya moderna Nigeria. Jag gillar att läsa barndomsskildringar, om andra länder och om andra tider, alltså är detta en roman för mig - så mycket att jag läst den flera gånger genom åren och uppskattat den lika mycket varje gång!
Boken ingår i Lyrans Noblessers resa jorden runt. Texten är en repris från sommaren 2010.
Boken ingår i Lyrans Noblessers resa jorden runt. Texten är en repris från sommaren 2010.
tisdag 22 november 2011
frankenstein är vår nästa bokcirkelbok
Såja, nu har jag äntligt läst klassikern Frankenstein - eller den moderna Prometheus av Mary Shelley för första gången. Jag ska inte skriva ned så många tankar idag eftersom jag vill spara lite på mig tills vår bokcirkelträff den 1 december, det var ett gott val av klassiker som vi gjorde. Dessutom var det extra kul att Victor Frankensteins hemstad var just Genéve där jag bott under ett år på 80-talet. Platserna och naturen kunde jag personligen känna igen trots att nästan 200 år gått sedan boken skrevs, jag bodde vid foten av berget med Mont Blanc i blickfånget och det är då en passande miljö för en riktig romantisk skräckis. I väntan på vår bokträff så kan jag tipsa alla min medcirklare om den eminenta lilla affären på nätet där man kan köpa diverse prylar, vem vill inte ha en maskeradkostym eller en samlardocka? http://www.hauntedshop.co.uk/frankenstein.html
Hoppas vi ses nu den 1 december så att vi kan prata om allt det där som ryms i den här fantastiska romanen. Värma upp med film kanske?
med uppenbar risk för att känna mig lite dagen efter
vill jag ändå gratulera Tomas Bannerhed till Augustpriset! Jag tycker verkligen att Korparna är alldeles enastående härlig litteratur! Extra roligt är att det är en annan typ av text som premieras i år jämfört med Spill - en damroman. Båda är härliga romaner, men var och en på sitt sätt och det känns befriande att det finns utrymme för många sorters texter. Jag hoppas nu att Bannerhed tänker sig att skriva mer om Klas. Jag vill veta mer om honom, hur blir det när han lämnar gården? Vad händer med honom i en miljö som ett universitet? Hur följer hans barndom honom in i vuxenvärlden och ett eget föräldraskap? Det undrar jag.
Extra roligt är att boken finns att låna på e-lib. Alla lässugna med ett lånekort kan ladda ned så att det ryker - jag har redan klickat hem Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar som vann fackboksklassen. Spännande läsning som säkerligen kompletterar den bild av Sverige under kriget som jag fick i Annika Thors Om inte nu så när?
Extra roligt är att boken finns att låna på e-lib. Alla lässugna med ett lånekort kan ladda ned så att det ryker - jag har redan klickat hem Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar som vann fackboksklassen. Spännande läsning som säkerligen kompletterar den bild av Sverige under kriget som jag fick i Annika Thors Om inte nu så när?
måndag 21 november 2011
om man ska ta och köpa sig nå't färgglatt?
I början av 90-talet var jag på en förställning med Jonas Gardell där han bestämt hävdade att i alla livets svårigheter så hjälpte det med något färgglatt. Jag minns att jag, den gången gick ut och köpte mig en blommig skötväska och kände mig mycket uppmuntrad.
För att muntra upp oss en smula i familjen nu i höst så bestämde vi oss för att köpa oss en färgglad soffa. Färgen med det vackra namnet Swedish Blue skulle passa bra till den matta som vi hade i förrådet som bara skulle tvättas och renoveras en smula först. Mattan är arvegods och har precis färgerna som binder samman hela vardagsrummet och allt ser ljust ut, visserligen passar inte kuddar, fåtölj och annat så bra med den nya soffärgen men den passar till mattan. Beställt, betalt och klart.
Idag blir det bråttom, soffan kommer om en vecka, hög tid att köra mattan till hantverkarna. Bär in mattan och rullar ut den, det rinner sandliknande smulor ur mattan, luggen helt uppäten av mal. Samtidigt står P-vakten utanför och skriver på en bot; Här får man inte stanna... Vadå matta, jag såg inte att du bar på någon matta... Mattkillen i sin tur får något vilt i ögonen och ber oss skynda ut med mattan, han vill ju inte ha in ohyra i sin verkstad fylld med just mattor. Helt lugnt och fint scenario. In i bilen, mot tippen, skaffa nytt återvinningskort, kasta matta, mot macken, dammsuga bilen och kläderna. Sedan kaffe.
Om man skulle ta och köpa sig nå't färgglatt kanske? Ny matta kanske?
Just nu har vi inget flyt. Punkt.
För att muntra upp oss en smula i familjen nu i höst så bestämde vi oss för att köpa oss en färgglad soffa. Färgen med det vackra namnet Swedish Blue skulle passa bra till den matta som vi hade i förrådet som bara skulle tvättas och renoveras en smula först. Mattan är arvegods och har precis färgerna som binder samman hela vardagsrummet och allt ser ljust ut, visserligen passar inte kuddar, fåtölj och annat så bra med den nya soffärgen men den passar till mattan. Beställt, betalt och klart.
Idag blir det bråttom, soffan kommer om en vecka, hög tid att köra mattan till hantverkarna. Bär in mattan och rullar ut den, det rinner sandliknande smulor ur mattan, luggen helt uppäten av mal. Samtidigt står P-vakten utanför och skriver på en bot; Här får man inte stanna... Vadå matta, jag såg inte att du bar på någon matta... Mattkillen i sin tur får något vilt i ögonen och ber oss skynda ut med mattan, han vill ju inte ha in ohyra i sin verkstad fylld med just mattor. Helt lugnt och fint scenario. In i bilen, mot tippen, skaffa nytt återvinningskort, kasta matta, mot macken, dammsuga bilen och kläderna. Sedan kaffe.
Om man skulle ta och köpa sig nå't färgglatt kanske? Ny matta kanske?
Just nu har vi inget flyt. Punkt.
nu har vi väntat länge nog, länge nog, länge nog
Ikväll är det dags för förläggarnas galafest med prisutdelning. Jag håller förstås en tumme för Tomas Bannerhed. Hans Korparna är något av det mest säregna jag läst på länge. Har du svårt att vänta precis som jag - kolla in de nominerade så länge.
MIRAKEL - historien om en Idol
Jag - Rakel. Mi - Rakel. Rakel, vem är jag? Är jag den världsvana, diviga artisten Miracle som drar en lina på inneklubbens toalett eller den djupt troende flickan med den vackra rösten som sjunger solo i kyrkans ungdomskör? 16 år gammal headhuntas Rakel Asp till uttagningen av Idol och resan mot stjärnstatus har börjat, problemet är bara att Rakel liksom aldrig drömde om att bli artist. Hemmafru och gift med Johannes, körledaren, är minst lika lockande.
Renate Nedregård har med sin ungdomsroman MIRAKEL skrivit berättelsen om hur svårt det är att hantera klivet från att vara en vanlig tjej på gymnasiet till dyrkad artist och det som träffar mig i magen är ensamheten. Där finns ingen vuxen i Rakels liv som finns där och guidar, livet snurrar så fort och vem vet vem som vill tjäna pengar eller vem som är vän? Pressen är så stor på att leverera, vara snygg, vältränad, sälja in sitt varumärke att musiken kommer i andra hand men det är måhända där någonstans mitt ibland tonerna som Rakel har chans att hitta tillbaka till den hon vill vara.
Det ligger ju nära till hands att börja tänka på alla tjejer som varit med i svenska Idol och berättelsen ligger i flera tävlingsmoment nära t ex Agnes. Om där finns likheter i övrigt det vet jag ingenting om, men jag vet att den här typen av berättelser som skulle kunna vara sanna, som skulle kunna handla om en kändis, är populära i en viss ålder. Det här är en roman som jag tror skulle fungera utmärkt att läsa och prata om på tidiga högstadiet, kan riktigt se hur diskussionerna bland tjejerna skulle gå höga. Lång lista med ämnen finns där att ta upp men kanske är ärlighet det ord som jag skulle vilja prata allra mest om. Hur kan man vara ärlig mot själv och hur gör man om ens önskningar och drömmar ändras? Hur kan man veta vem som är jag?
söndag 20 november 2011
julklappsbyte
Nu är dags för Julklappsbyte hos En bok om dagen och det är då förstås pocketböcker som skall skickas i gröna påsar kors och tvärs över landet. Ett och annat ätbart brukar också slinka med och i juletid så blir det förstås också något julaktigt. Bytena brukar vara så trevliga att jag inte kan motstå. Passa på att häng på, det är ett roligt arrangemang av snälla en bok om dagen!
absoluta favoriten?
Vilken är din absoluta favoritbok av de som du har läst på ett annat språk än svenska?
Så frågar Annika i veckans bokbloggsjerka och jag får fundera flera dagar faktiskt. Ibland är det så svårt att välja absoluta saker, livet är liksom mer relativt... Det främmande språk som jag läser obehindrat på är engelska och jag har läst på engelska sedan jag gick i åttan och fick en Agatha Christiebok i present av min engelsklärare, som jag f ö har glömt namnet på, och titeln på boken också för den delen. Jag minns att det var en penguinpocket (högoddsare). Sedan har vistelser i England, studier och annat gjort att det rullat på och jag blandar och ger i genrerna, idag väljer jag bland de senaste årens romanfavoriter. En extrem lång utläggning för att komma till svaret på frågan men här kommer favoriten:
med The Sorrows of an American och Easter Parade som bubblare.
Tre amerikaner och JCO är inte ens med. Hmmm...
Jag länkar till mina tidigare inlägg om just de böckerna. Välkommen att läsa vidare!
Så frågar Annika i veckans bokbloggsjerka och jag får fundera flera dagar faktiskt. Ibland är det så svårt att välja absoluta saker, livet är liksom mer relativt... Det främmande språk som jag läser obehindrat på är engelska och jag har läst på engelska sedan jag gick i åttan och fick en Agatha Christiebok i present av min engelsklärare, som jag f ö har glömt namnet på, och titeln på boken också för den delen. Jag minns att det var en penguinpocket (högoddsare). Sedan har vistelser i England, studier och annat gjort att det rullat på och jag blandar och ger i genrerna, idag väljer jag bland de senaste årens romanfavoriter. En extrem lång utläggning för att komma till svaret på frågan men här kommer favoriten:
med The Sorrows of an American och Easter Parade som bubblare.
Tre amerikaner och JCO är inte ens med. Hmmm...
Jag länkar till mina tidigare inlägg om just de böckerna. Välkommen att läsa vidare!
lördag 19 november 2011
elisabethdagen idag
Två generationer Anna Elisabeth Johansson |
fredag 18 november 2011
de måske egnede
Debatten om skolan går hög just nu. Var och varannan dag kan vi höra i Sveriges Radios satsning Den orättvisa skolan hur samhället sviker de svagaste genom en otillräckerlig skolpolitik. Som del av satsningen sänds också radioföljetongen De kanske lämpade av Peter Höeg. Det är en drabbande roman som jag läste under tiden som jag utbildade mig till lärare och jag vet att den finns med som kurslitteratur ännu på vissa specialpedagogikkurser. Vad jag förstår så berättar den mycket Peters egen historia och den är svidande otäck. 3 ungdomar möts på en privatskola och undervisningen bygger på kontroll och bestraffning av eleverna.
Nu var det länge sedan jag läste De måske egnede, jag kan inte riktigt erinra mig hela handlingen men känslan. Känslan av maktlöshet, förtryck och instängdhet, den minns jag. Det här är en otäckt bra bok!
Nu var det länge sedan jag läste De måske egnede, jag kan inte riktigt erinra mig hela handlingen men känslan. Känslan av maktlöshet, förtryck och instängdhet, den minns jag. Det här är en otäckt bra bok!
torsdag 17 november 2011
alla tycker något om skolan
Ibland kan jag bli lite smått trött. Alla vet och kan och har åsikter om hur skolan skall fungera. Alla. Det verkar vara en instutition, och lärare en profession, som är helt OK att ifrågasätta mest hela tiden. Mitt grissel handlar inte om tröghet eller förändringsovilja utan tillit, arbetsro och tilltro till att pedagoger är tänkande, reflekterande och handlingskraftiga människor. Just nu pågår en temamånad på Sveriges Radio med rubriken Den orättvisa skolan fylld med mängder av intressanta inslag. Ofta sänds något av dem under min pendlingstid och jag har hittills bara hört kritiska inslag. Kanske har jag selektiv hörsel och är onödigt känslig men hallå! De goda exemplen. Var finns de?
Black Bazar
- Do you know people around here think I am Kenyan?
- No, why is that?
- I am big, black and very handsome.
Ja, det var ett av samtalen från mitt besök i Tanzania som jag inte glömmer i första laget. I Alain Mabanckous nya roman Black Bazar känns mentaliteten igen.
Huvudpersonen, även kallad rumpologen tack vare hans expertis på den kvinnliga bakdelen, är från Kongo och som kongoles i Paris åtnjuter han en viss respekt, åtminstone från andra afrikaner. Han lever som en äkta sapeur, med extravagant färgsprakande klädsel och en del av romanen utspelar sig på stamstället Jip's. Där får jag lära känna ett myller av kompisar som har livet i exil som gemensam nämnare och när jag läser samtalen dem emellan får jag mig många goda skratt. Det är snabbtänkta överlevare som befolkar baren och de kommenterar livet i som invandrare i Paris. En annan karaktär som jag verkligen gillar är araben på hörnet, närmast bofast i sin lilla butik fungerar han som en skvallercentral och han återkommer till drömmen om ett förenat Afrika med Kaddafi som ledare. Allt är västerlandets fel! Ironi och samhällskritik finns det gott om i den här underhållande romanen och sällan har jag läst kolonialismens följder diskuteras på ett så roligt sätt. Blinkningar till litteratur finns där också gott om, På spaning efter tiden som flytt eller kanske Mörkrets Hjärta i samtidens Paris skulle kunna vara underrubriken...
Black Bazar är en roman som blandar dialogerna med jag-berättelsen. Huvudpersonen sitter med sin skrivmaskin och funderar över livet som övergiven, brädad av en tamtamspelande kongoles som tagit med sig både f d sambon och dottern tilll Kongo. Kompisarna försöker muntra upp honom med kommentarer som: Det finns inte bara rumpor, det finns rattar också! Det hjälper föga, trots att han är big, black and very handsome så hinner saknaden efter hans lilla familj ikapp och mitt i jargongen och sällskapslivet finns ensamheten.
Black Bazar är på sätt och vis en kommentar till hans tidigare bok Slut på Kritan, som jag läst men inte skrivit om ännu. Läs istället gärna mina tankar om Ett piggsvins memoarer men läs framför allt Alain Mabanckous färgstarka roman. Det är en annorlunda upplevelse väl värd att pröva!
SvD och Bokmania har också skrivit. Titta in där!
- No, why is that?
- I am big, black and very handsome.
Ja, det var ett av samtalen från mitt besök i Tanzania som jag inte glömmer i första laget. I Alain Mabanckous nya roman Black Bazar känns mentaliteten igen.
Huvudpersonen, även kallad rumpologen tack vare hans expertis på den kvinnliga bakdelen, är från Kongo och som kongoles i Paris åtnjuter han en viss respekt, åtminstone från andra afrikaner. Han lever som en äkta sapeur, med extravagant färgsprakande klädsel och en del av romanen utspelar sig på stamstället Jip's. Där får jag lära känna ett myller av kompisar som har livet i exil som gemensam nämnare och när jag läser samtalen dem emellan får jag mig många goda skratt. Det är snabbtänkta överlevare som befolkar baren och de kommenterar livet i som invandrare i Paris. En annan karaktär som jag verkligen gillar är araben på hörnet, närmast bofast i sin lilla butik fungerar han som en skvallercentral och han återkommer till drömmen om ett förenat Afrika med Kaddafi som ledare. Allt är västerlandets fel! Ironi och samhällskritik finns det gott om i den här underhållande romanen och sällan har jag läst kolonialismens följder diskuteras på ett så roligt sätt. Blinkningar till litteratur finns där också gott om, På spaning efter tiden som flytt eller kanske Mörkrets Hjärta i samtidens Paris skulle kunna vara underrubriken...
Black Bazar är en roman som blandar dialogerna med jag-berättelsen. Huvudpersonen sitter med sin skrivmaskin och funderar över livet som övergiven, brädad av en tamtamspelande kongoles som tagit med sig både f d sambon och dottern tilll Kongo. Kompisarna försöker muntra upp honom med kommentarer som: Det finns inte bara rumpor, det finns rattar också! Det hjälper föga, trots att han är big, black and very handsome så hinner saknaden efter hans lilla familj ikapp och mitt i jargongen och sällskapslivet finns ensamheten.
Black Bazar är på sätt och vis en kommentar till hans tidigare bok Slut på Kritan, som jag läst men inte skrivit om ännu. Läs istället gärna mina tankar om Ett piggsvins memoarer men läs framför allt Alain Mabanckous färgstarka roman. Det är en annorlunda upplevelse väl värd att pröva!
SvD och Bokmania har också skrivit. Titta in där!
onsdag 16 november 2011
julen är kommen
åtminstone på Tjolöholms slott! Julmarknaden startar idag och varar fram till söndag. Det brukar vara riktigt mysigt att vandra runt i det pyntade slottet, köpa delikatesser och titta på genuint konsthantverk. En tur till Halland i helgen kanske?
under lejonets blick - repris
Jag läste att den välskrivna och viktiga romanen Under lejonets blick ska komma i pocket snart. Det gjorde mig mycket glad för detta är en bok som enligt mig förtjänar att exponeras rejält i bokhandlarnas hyllor och få många, många läsare.
Året är 1974 och mitt på det stora torget i Addis Abeba, högt uppe på sin kolonn, spejar lejonet ut över staden. Det ser en stad och ett land i förändring, kjesaren Haile Sellassie är på väg att förlora sin makt och militärkuppen, som bedrivs i kommunismens namn, på väg att inledas. Snart kommer det etiopiska folket att förstå att det nya styret inte kommer att leda till en bättre framtid utan till ett skräckvälde.
Lejonet var också symbolen för kejsardömet Abessinien, ett av de få länder i Afrika som aldrig varit under kolonial styre och fram till den kommunistiska sk revolutionen pryddes flaggan av det starka och modiga lejonet av Juda. I centrum för romanen Under lejonets blick, skriven av den unga etiopiska författarinnan Maaza Mengiste, finns läkaren Hailu och hans två söner. De väljer alla olika sätt att hantera förändringen och försöker till en början passivt anpassa sig eller protestera mot det samhälle som de ser växa fram med censur, tortyr och massavrättningar. Vi får också följa den fattige grannpojken, som under sönernas uppväxt gått som son i huset, men efter skoltiden inte ser något annat val än att ansluta sig till militären. Efter hand ställs allt på sin spets och de måste var och en göra valet mellan sin egen överlevnad eller sitt samvete. Vilket ansvar har den enskilda människan att förhindra terror och övervåld?
Under lejonets blick är en roman som utspelar sig under några år på sjuttiotalet i Etiopien. På ett både vackert och smärtsamt sätt berättar den en historia som är viktig för alla att ta del av. Precis som i Adichies En Halv Gul Sol vävs en kärleksfull berättelse om en familj samman med fruktansvärda politiska händelser i ett land i upplösning. Adichie skriver om Nigeria, Mengiste om Etiopien och de förmår båda engagera mig. Jag ska villigt erkänna att jag går igång på böcker som gör mig nyfiken på ett lands kultur och historia. Jag läser och lider med huvudpersonerna, blir upprörd över maktmissbruk och vill veta mer. Det är en intressant och fängslande läsning som jag bjuds i Under lejonets blick. Låna och läs, bli berörd och börja googla efter mer kunskap redan idag!
Boken är del av Lyrans jordenruntresa. Titta in hos henne för att läsa mer om den!
Repristext från januari 2011
Året är 1974 och mitt på det stora torget i Addis Abeba, högt uppe på sin kolonn, spejar lejonet ut över staden. Det ser en stad och ett land i förändring, kjesaren Haile Sellassie är på väg att förlora sin makt och militärkuppen, som bedrivs i kommunismens namn, på väg att inledas. Snart kommer det etiopiska folket att förstå att det nya styret inte kommer att leda till en bättre framtid utan till ett skräckvälde.
Lejonet var också symbolen för kejsardömet Abessinien, ett av de få länder i Afrika som aldrig varit under kolonial styre och fram till den kommunistiska sk revolutionen pryddes flaggan av det starka och modiga lejonet av Juda. I centrum för romanen Under lejonets blick, skriven av den unga etiopiska författarinnan Maaza Mengiste, finns läkaren Hailu och hans två söner. De väljer alla olika sätt att hantera förändringen och försöker till en början passivt anpassa sig eller protestera mot det samhälle som de ser växa fram med censur, tortyr och massavrättningar. Vi får också följa den fattige grannpojken, som under sönernas uppväxt gått som son i huset, men efter skoltiden inte ser något annat val än att ansluta sig till militären. Efter hand ställs allt på sin spets och de måste var och en göra valet mellan sin egen överlevnad eller sitt samvete. Vilket ansvar har den enskilda människan att förhindra terror och övervåld?
Under lejonets blick är en roman som utspelar sig under några år på sjuttiotalet i Etiopien. På ett både vackert och smärtsamt sätt berättar den en historia som är viktig för alla att ta del av. Precis som i Adichies En Halv Gul Sol vävs en kärleksfull berättelse om en familj samman med fruktansvärda politiska händelser i ett land i upplösning. Adichie skriver om Nigeria, Mengiste om Etiopien och de förmår båda engagera mig. Jag ska villigt erkänna att jag går igång på böcker som gör mig nyfiken på ett lands kultur och historia. Jag läser och lider med huvudpersonerna, blir upprörd över maktmissbruk och vill veta mer. Det är en intressant och fängslande läsning som jag bjuds i Under lejonets blick. Låna och läs, bli berörd och börja googla efter mer kunskap redan idag!
Boken är del av Lyrans jordenruntresa. Titta in hos henne för att läsa mer om den!
Repristext från januari 2011
tisdag 15 november 2011
see you later alligator!
Just nu så behövs där inte mycket för att jag ska bete mig som krokodilen. Ligger på lur med ögonen precis ovanför ytan och snap! Paus och vila. See you later alligator, in a while crocodile.
inte kom jag iväg
på bokens dag. Livet kommer emellan. Får nöja mig med att läsa GPs artikel. Håll tillgodo ni också.
the sense of an ending
What you end up remembering isn't always the same as what you have witnessed.
Det konstaterar Tony Webster där han sitter i sin lägenhet. Han är en vanlig, på ytan anspråkslös, man i slutet av medelåldern som är nöjd med sitt avslutade yrkesliv som historiker, umgås mest med sin ex-fru och nöjt ser på hur dottern trivs med familjelivet. En dag får han ett brev som berättar för honom att han ärvt en liten summa pengar och en dagbok som visar sig ha tillhört en ungdomsvän. Han bestämmer sig då för skriva ned sina minnesbilder för att försöka komma sanningen på spåren. Han inser snart att sanningen kanske inte är det man minns utan måhända det man glömt eller förträngt och berättelsen börjar med fragment från Tonys smått förhärligade ungdom. Där möter vi det lilla gänget på 4 pojkar som känner de hålls i fångna i en hage där de studerar, diskuterar och väntar på att livet skall börja. We were book-hungry, sex-hungry, meritocratic and anarchistic. Tony träffar en flicka: Veronika och glider allt mer från sina kamrater, när sedan en av vännerna tar sitt liv så löses kamratgänget upp. Alla lever sina liv.
Så småningom hamnar läsaren i nutid och vi kan inse, precis som Tony Webster, att känslan i slutet av livet inte alltid överensstämmer med ungdomens ideal. Människan förändras och livet tar andra vägar men när Tony blir påmind om ungdomsvännerna och ungdomsförälskelsen får han anledning att ompröva sin bekväma pensionärstillvaro. Så långt handlingen i boken.
Julian Barnes diskuterar i sin Man-Bookerprisbelönta roman The Sense of an Ending det där med åldrandet, tiden och minnet. Livet är inte bara addition och subtraktion. Vi lägger förvisso till och drar ifrån och vissa händelser, tankar och minnen multiplicerar sig och gör livet komplext. En av tankarna som jag fastnade för hos Barnes var hans resonemang kring hur en människa förändras eller inte. Med risk för att bli tradig med massor av citat så kommer här ett sista. Julian Barnes tunna roman är sprängfylld med reflektioner skrivna på det vackraste av språk. Lyssna bara på:
Does character develop over time?I sometimes wonder. Our attitudes and opinions change, we develop new habits and eccentricities; but that's something different, more like decoration. Perhaps character resembles intelligence, except that character peaks a little later: between twenty and thirty, say. And after that, we're just stuck with what we've got. We're on our own. If so, that would explain a lot of lives, wouldn't it? And also - if this isn't too grand a word - our tragedy.
måndag 14 november 2011
favoritpresenten
Nästan varje gång jag har vägarna förbi Konstmuséet så hamnar jag i shopen. Väl där är risken stor att jag köper något av Charley Harper. Helt underbar bildvärld med djur och natur som det allra vanligaste motivet och jag använder ofta hans bilder i skolarbetet. Den här gången köpte jag ett fint pussel och en målarbok till en liten tjej som är mycket duktig på att rita och måla. Kanske kan hon inspireras av hans bilder som är både humoristiska och mycket vackra i sin enkla grafiska form. Ugglorna är mina favoriter!
familyowlbum av Charley Harper |
föll till föga sent omsider
Jag minns faktiskt att jag satt i bokbloggarnas rum på mässan och sa att Min Kamp kommer jag inte att lägga tid på. Jag har läst del 1 och gillade men sen var det något med all den här publiciteten och skriverierna som gjorde mig avskräckt. Babel i torsdags ändrade på det och nu har jag sent omsider beställt del 3 på norska. Det ska bli riktigt intressant att läsa den gode Karl Ove på modersmålet. Det var länge sedan jag läste på norska, senast var det Ut og stjele hestar, men norskan ligger så nära min västgötska så det brukar funka. Där finns något i hans sätt som gör att jag faller till föga och måste ta reda på om bilden stämmer, sedan är vi ju nästan jämnåriga så den barndom han beskriver är lika i tid med min egen. Ni ser, jag måste helt enkelt köpa del 3 :-) Ser fram emot ett litet brunt paket i min postlåda!
söndag 13 november 2011
höstgodis för pysselvänner
Cocoa Daisy kör sin årliga höstscrap just den här helgen. Massor av utmaningar och inspiration alldeles gratis. Scraplektioner, utmaningar och chat är öppen under hela veckan som kommer! Häng på!
alternativ till läsning
Vad kan en bokälskare göra när läslusten och läslugnet inte riktigt finns?
Läsa tidningar om böcker och köpa böcker så klart! Tur att det snart är både födelsedagar och jul så att jag kan botanisera på adlibris utan dåligt samvete. I min julklappssäck hamnar bland annat:
1 9172991720 FUNKE, CORNELIA:DRAKRYTTARE
1 9127121313 HÖJER, DAN:DEN ÖDE GRAVEN
1 9163827123 HALLBERG, LIN:ALLA ÄLSKAR SIGGE
1 9163845210 HALLBERG, LIN:TORSDAGAR MED SIGGE
Behöver jag säga pojke snart nio och flicka snart 7. Inget revolutionerande precis men troligtvis mkt uppskattat!
Läsa tidningar om böcker och köpa böcker så klart! Tur att det snart är både födelsedagar och jul så att jag kan botanisera på adlibris utan dåligt samvete. I min julklappssäck hamnar bland annat:
1 9172991720 FUNKE, CORNELIA:DRAKRYTTARE
1 9127121313 HÖJER, DAN:DEN ÖDE GRAVEN
1 9163827123 HALLBERG, LIN:ALLA ÄLSKAR SIGGE
1 9163845210 HALLBERG, LIN:TORSDAGAR MED SIGGE
Behöver jag säga pojke snart nio och flicka snart 7. Inget revolutionerande precis men troligtvis mkt uppskattat!
PS. Artikel om Cornelia Funke i SvD. lördag 12/11. Cornelia Funke talar så klokt om barns behov av en värld där sagor och myter får finnas och där
"Barn vill mer. De vill prata om de stora frågorna, som ont, gott, liv, död och om andra verkligheter. Men så säger en del kritiker att fantasyböcker bara är verklighetsflykt. Men då svarar jag som Tolkien: Vem kan vara emot flykt förutom fängelsevakterna?"
lördag 12 november 2011
spelreglerna
Vad händer när de uppgjorda spelreglerna rubbas? När revan i existensen har gjort att man inte längre känner igen sin spegelbild, tror att vännen på restaurangen har ersatts av en stand-in och kulan på ryggen växer ut och förvandlas till ens nya tråkiga/bättre jag? I Jonas Karlssons novellsamling Spelreglerna befinner jag mig i en värld där skådespelaren glömmer sin repliker och får likt Dante påbörja en helvetesvandring och fakturan för det lyckliga livet uppgår till 5 700 000. Och allt människorna i berättelserna kan göra är att flyta med, acceptera sitt öde och göra det bästa av situationen.
Slumpen gör att jag läser Jonas Karlsson noveller samtidigt som Murakamis 1Q84 del 3 och jag måste då säga att där finns beröringspunkter; den lilla glipan i verkligheten som leder till en parallellvärld där allting är sig likt på ytan men som har skeva, vridna perspektiv där det känns som ödet spelar huvudrollen. Mycket bara händer och samtidigt som berättelserna underhåller oss så rotar och krafsar de på våra föreställningar om vad som är sant och äkta. Det här var den första av Jonas Karlssons novellsamlingar som jag läst och jag har fått mersmak. Ska genast kolla om de tidigare Det andra målet och Den perfekte vännen finns hos E-lib. Då blir det hemlån, helt klart!
hur gör jag?
Boktokig är bloggen med funderingarna ni vet, hon undrar något nästan varje dag som har med läsning och bloggande att göra. I onsdags så frågade hon oss hur vi gör när vi skriver recensioner. Nu, Boktokig fick du mig på kroken, har ruvat under veckan och äntligen kläcktes det här inlägget.
Jag skriver sällan recensioner, sådär som jag lär mina elever gör jag i vart fall inte, utan alltid mer personliga reflektioner. Jag fastnar ofta tidigt i boken för något som jag vill fundera över, ibland är det innehållet, ibland är det språket, det kan också vara personliga erfarenheter eller minnen som väcks. Då skriver jag ned några tankar i ett utkast, samlar ett och annat citat och läser vidare. Det kan också vara något i samtiden som jag kommer att tänka på, nyheter eller författaren eller kulturen eller religionen eller... Som ni hör så är det vilda associationer och häftiga språng på vägen till en text. Se'n när boken väl är läst då rasslar det till ganska fort och jag publicerar ofta med en gång med stavfel och allt. Sammanfattningsvis så vet jag knappt ens efter att ha skrivit det här hur jag gör. Förvirringen är ganska konstant, men läser och skriver det gör jag. Gott så.
Jag skriver sällan recensioner, sådär som jag lär mina elever gör jag i vart fall inte, utan alltid mer personliga reflektioner. Jag fastnar ofta tidigt i boken för något som jag vill fundera över, ibland är det innehållet, ibland är det språket, det kan också vara personliga erfarenheter eller minnen som väcks. Då skriver jag ned några tankar i ett utkast, samlar ett och annat citat och läser vidare. Det kan också vara något i samtiden som jag kommer att tänka på, nyheter eller författaren eller kulturen eller religionen eller... Som ni hör så är det vilda associationer och häftiga språng på vägen till en text. Se'n när boken väl är läst då rasslar det till ganska fort och jag publicerar ofta med en gång med stavfel och allt. Sammanfattningsvis så vet jag knappt ens efter att ha skrivit det här hur jag gör. Förvirringen är ganska konstant, men läser och skriver det gör jag. Gott så.
fredag 11 november 2011
det är väl mänskligt...
Gossen är upprörd, mamma har glömt att packa ned simkläderna och det klart tråkigt att stanna kvar i klassrummet och jobba med lästorsdag. Letarrundan går till kapprum och matsal och fritids och...
- Men mamma säger ju alltid att hon aldrig glömmer någonting. Jag fattar inte. Men det är klart, det är väl bara mänskligt!
Ja, just det. Det är bara mänskligt.
Gossen fick göra serier på datorn istället och till och med använda en liten pistol i en av bilderna som tröst. Så går en dag fylld med mänsklighet.
- Men mamma säger ju alltid att hon aldrig glömmer någonting. Jag fattar inte. Men det är klart, det är väl bara mänskligt!
Ja, just det. Det är bara mänskligt.
Gossen fick göra serier på datorn istället och till och med använda en liten pistol i en av bilderna som tröst. Så går en dag fylld med mänsklighet.
11 11 11
Om jag nu trodde på numerologi så skulle jag kanske köpa en lott eller två på detta märkliga datum. Tror jag mer på tekniken så berättar min kunnige man att 111111 motsvarar frågetecken översatt till tangentbordet. Frågetecken eller ödet eller bara en härlig läsdag? Idag blir läsningen nummer 1 och jag har då en bok i min hand som förenar de alla!
1Q (som kan tolkas både som nio och frågetecken) 84 står på menyn och måhända finns det fler titlar som passar en dag med siffror? I min hylla hittar jag en salig blandning:
Woman at Point Zero
One day
Två, Märta Tikkanen
Tre apor
Tre män i en båt, Jerome K Jerome
Six Suspects
Sju stenar till den otrogna hustrun
Åtta procent av ingenting
Tretton timmar
Catch 22
80 romaner för dig som har bråttom, Henrik Lange
Nineteen eighty-four, George Orwell
6000 kalla, James Ellroy
och
1Q84 del 1, del 2 och del 3 förstås.
Vad läser du fredagen den 11/11 2011?
Edit: redigerade inlägget efter att ha läst Lyrans inlägg i ämnet. Tack för tips!
1Q (som kan tolkas både som nio och frågetecken) 84 står på menyn och måhända finns det fler titlar som passar en dag med siffror? I min hylla hittar jag en salig blandning:
Woman at Point Zero
One day
Två, Märta Tikkanen
Tre apor
Tre män i en båt, Jerome K Jerome
Six Suspects
Sju stenar till den otrogna hustrun
Åtta procent av ingenting
Tretton timmar
Catch 22
80 romaner för dig som har bråttom, Henrik Lange
Nineteen eighty-four, George Orwell
6000 kalla, James Ellroy
och
1Q84 del 1, del 2 och del 3 förstås.
Vad läser du fredagen den 11/11 2011?
Edit: redigerade inlägget efter att ha läst Lyrans inlägg i ämnet. Tack för tips!
torsdag 10 november 2011
och tiden går...
Det är tyst och tomt i lägenheten och tvättkorgen är sällan helt fylld. Maten i kylskåpet blir fortare gammal och diskmaskinen blir aldrig riktigt redo att köras på vardagarna. Hallen är prydlig och badrummet inte klibbigt av hårspray. Inte behöver man torka golvet i köket flera gånger i veckan heller. Trist.
2004 |
bokens dag i Göteborg, någon?
14 november 18.30 är det dags att bänka sig på Artisten för att lyssna till Horace Engdahl, Malte Persson, Viveca Lärn, Elisabeth Åsbrink, Tomas Bannerhed och skådespelaren Henric Holmberg. Konferencier är GP:s kulturchef Gabriel Byström. Finns där några göteborgare som har lust att hänga på? Då är det bara att höra av sig, maila anna@joholofsson.se.
Jag har just läst Korparna och ser verkligen fram emot att höra Tomas Bannerheden berätta om den. Häng på på bokens dag vetja!
Jag har just läst Korparna och ser verkligen fram emot att höra Tomas Bannerheden berätta om den. Häng på på bokens dag vetja!
onsdag 9 november 2011
badflickorna
November och sommaren känns avlägsen, då kan jag titta på den vackra glasmålningen och drömma mig bort.
Badflickorna av Eva Ewers |
lärarlyftet - succé eller fiasko?
- Mitt roligaste ämen i skolan är matte! - Matten är bäst! - Matten är kul! - Matte är mitt bästa ämne! så låter det i klass 2a när jag nu har utvecklingssamtal. Men vad hände? Visserligen har den här språkinriktade sv-eng läraren lyft sig - stramat upp - slätat ut - sina skavanker i matematik men inte skulle jag lyfta mig så att inget av det ursprungliga fanns kvar... Vinnarna är ju helt klart eleverna, underbart att höra att matten är kul och lätt och rolig och spännande. Men hallå, jag är språklärare! Också. Får helt enkelt bara se till att läsa och skriva når upp i samma liga som matte snarast. Lyft eller inte, här är det hög tid att flytta fram positionerna, vinna tillbaka terräng och planera ett riktigt maffigt läsprojekt med fokus LÄSGLÄDJE!
smärtans hus
Ytterligare en Jo Nesbödeckare slukad med hull och hår! Riktigt i klass med Rödhaken var inte Smärtans Hus men helt klart en habil deckare. Jag får följa Harry Holes liv efter att hans kollega Ellen mördats på öppen gata och Ellens skugga finns med i hela utredningen som i den här boken handlar om bankrånare. Harry vrider och vänder på fallet och blir personligt inblandad och Jo Nesbö passar på att beskriva rånares motiv, resandefolkens kultur och polisarbetet inifrån. Kanske att den här historien hade fler tidsmarkörer och därför känns lite mer passé. Smärtans hus är ju studion där polisen redigerar och analyserar övervakningsvideoband. Laptopar med modem och annat känns också ifrånsprunget, måhända ska författarna passa sig för att skriva in alltför mycket teknik? Hur som haver jag gillar Harry Hole, han är en människa av kött och blod och livet går inte på räls. Spännande sträckläsning - djävulsstjärnan nästa!
tisdag 8 november 2011
hört i Lund
en liten bonustitt
som vanligt är vi lite före vår tid här på bloggen
Igår recenserades Haruki Murakami 1Q84 - del 3 av de stora drakarna. Gästbloggarns tankar kunde man läsa här redan förra veckan - läs dem och läs vad GP, DN och SvD tycker. Kom inte och säg att vi inte är före vår tid ...
Kanske får jag anledning att uppmärksamma Murakamis triologi än en gång eftersom den är nominerad till Man Asian Literary Prize. 15 mars får vi veta!
Kanske får jag anledning att uppmärksamma Murakamis triologi än en gång eftersom den är nominerad till Man Asian Literary Prize. 15 mars får vi veta!