1Q84 - bok två

Tankarna kring Haruki Murakamis andra del i triologin 1Q84 har varit svåra att samla ihop. 1Q84 är en spännande och skruvad berättelse där sagan om två ensamma barn som växer upp, skiljs åt och genom fantastiska händelser och på det mest osannolika sätt möts igen blandas med element från fantasygenren. Parallella världar, två månar, katter och rituellla handlingar låter mig förstå att det här inte verkligheten, men det skulle kanske kunna vara, gränsen är flytande. Det är en berättelse om hur småfolket övervakar och styr våra liv och hur människorna är marionetter i deras plan och alltsammans lämnar mig med en slags oro. Spännande, intressant, välskrivet men riktigt för mig?

Jag skrev om Paul Auster för ett tag sedan och hade invändningar mot hans senaste roman Osynlig där huvudpersonen är författare som skriver om en man som skriver en bok som handlar om en författare som skriver en bok och alltsamman kändes som att det mest var konstruerat för att visa vilken eminent författare han själv var. Så känns det lite med Murakamis böcker också, jag har lite svårt för texter där det känns som författarens fantastiska förmåga att snickra ihop en berättelse, ledtrådar, symboler och dubbeltydighet i texten är det som överglänser själva handlingen. Kanske beror mina invändningar på att jag inte är någon van fantasyläsare, jag har faktiskt bara läst barn och ungdomsböcker i genren. Eller så beror det måhända på att jag är en ganska praktisk jordnära person som inte fullständigt sveps med in i det universum som är det murakamiska. Många har läst och älskat men mitt betyg blir nja...

Första delen skrev jag om här!

Edit: Nu några veckor efter jag läste ut den så återkommer jag ändå till den, varje gång jag ser månen på natthimlen hajar jag till. Den har lämnat spår helt klart. Gott så.