vinteräpplen

När jag håller Josefine Sundströms debutroman Vinteräpplen i min hand börjar jag genast associera till titeln. För mig är vinteräpplen röda vackra frukter som mognar sent på hösten och behöver en smula frost för att riktigt komma till sin rätt. Rätt skördade och förvarade är de tåliga och hållbara och goda även efter den bistraste vinter. De är fruktens överlevare och så är det också med kvinnorna i den delvis självbiografiska romanen som utspelar sig vid havet i Österbotten.
För det är kvinnornas liv vi får berättat för oss, Josefine Sundström skriver att det är mormoderna berättelser som ligger till grund för romanbygget och miljöerna är direkt hämtade från den finska skärgården som både mormor och mamma växt upp i.
Det här är en roman om att bryta det sociala arvet, att våga sticka ut och vilja mer och bäst av alla får jag lära känna Marie. Sladdbarn i den fattiga torpstugan på 30-talet, hårt arbete under krigsåren, svårigheter i skolan, våldtagen och gravid vid 17-års ålder och mycket fäst vid dottern Tova. Tova är den som skall lyckas, skall komma från det hårda livet på ön. Sundström berättar sin familjs historia på ett enkelt, lättläst och osentimentalt vis och jag funderar vidare över hur det där sociala arvet egentligen spelar in i våra liv. Oavsett om man har ett brutalt, våldsamt arv eller ett intellektuellt, konstnärligt eller praktiskt arv så finns det där och spelar roll i våra liv. Det som påverkar kvinnorna i romanen allra mest är tanken över att inte vara förmer. Man ska inte tro att man är något. Punkt. Just det kan nog kännas igen av många som kommer från en sluten miljö och det är också något som format mig. Kanske därför tog jag den här romanen till mitt hjärta.

Alldeles förra veckan läste jag en bok som också baserades på minnen från familjen nämligen Varför kom du inte före kriget av Lizzie Doron, de båda böckerna är mycket olika i form och stil men de har båda en viktig uppgift att fylla. De berättar kvinnornas historia ur kvinnornas perspektiv, de berättar om en historia som bara är några generationer bort och som inte får glömmas.