välkommen till min nygamla blogg!

 

Jag har flyttat min blogg till en ny plattform - ni kommer säkert att känna igen er i det mesta men adressen är ny. Välkomna dit! 

www.ochdagarnagar.se

här bakas det ...

 

Hav tålamod, här på bloggen vispas, knådas och gräddas det och om ett litet tag så kommer det ut en bättre och smaskigare blogg ur ugnen. Inga nya inlägg på några dagar alltså men den som väntar på något gott väntar inte förgäves. Vi ses snart! 

bokmässesöndag

 

Dagens mässa har tillbringats med att klippa gräs, rensa rabatt, ställa undan utemöbler, fika, köra hem från stugan, gå en lång promenad, parkera bilen och äta middag. Och så har jag lyssnat på samtal från play mest hela tiden. 

Jag började med att höra Hans Rosenfeldt och Stina Jackson som pratade om spänning i norrländsk miljö. Att det, som hävdas, är få krimböcker som utspelar sig i det norrländska vemodet håller jag inte med om och i Vargasommar  är det nog mest gränstrakten som spelar huvudrollen men i Jacksons böcker så är det Västerbotten som är sätter tonen. Karin Smirnoff och Anna Laestadius Larsson fortsatte förmiddagen på teman Kvinnor som utmanar. Moderatorn var ganska tafflig och det blev sådär, synd för böcker om janakippo är ju så bra och jag ser också fram emot att läsa Svårmodets döttrar. Växlade snabbt till att höra ett fint samtal om Elisabeth  Åsbrinks Övergivenheten sänt från scenen i Gamla Stan, mycket bra! Sedan hoppade jag vidare till Gina Dirawi, Marie Lundström och Annika Norlin som samtalade med Ika Johannesson. En bra kombination av författare som alla talade om sina böcker, ett av temana var relationen till mödrar och hur det är att debutera skönlitterärt när man börjat i en annan ände än skönlitterärt med sitt skrivande. 

Dagens höjdare var Existentiell avstämning med Bob Hansson och Helena von Zweigbergk, de samtalade om livet på ett sätt som ledde till både fniss och eftertanke. Att skämta om det som gör ont med Nina Hemmingsson och Moa Herngren var också en höjdare, samtalet leddes av Behrang Behdjou och det rekommenderas varmt. Vem har makten över kvinnokroppen följde. Där var det Mian Lodalen och Hanna Nordenhök som diskuterade sina nya böcker och Johanna Frändén ledde. Jag gillar verkligen när de som är på scen har läst varandras böcker och när de kan samtala, finna ämnen och kommentera varandras texter. Så blev det kanske inte här och det var synd. Eftermiddagen avslutades med bravur med Stina Ekblad, Ernst Billgren och Ninni Schulman som alla tre hade en spännande historia att berätta runt deras självbiografiska texter. 

Efter två dagars lyssnande så är jag så glad över att mässan ändå kunde komma till mig litegrann även detta år. När man bara lyssnar så inser man hur viktigt det är med en påläst och intresserad moderator och den här helgen har Daniel Sjölin stigit i graderna hos mig. 

Sändningen från NY-studien sparar jag till en annan dag!

PS. Jag hinner/orkar inte länka till alla de titlar som jag läst som var aktuella under dagen men jag har taggat de flesta inlägg med bokmässan 2020 så hittar man lätt fram till dem om man vill. 

mitt liv som dront - Helena von Zweigbergk

Existentiell avstämning - det är rubriken på Helena von Zweigbergk och Bob Hansons samtal idag klockan 14 på Bokmässan Play. Vill man kan man förstås också lyssna i efterhand, det är det enda riktigt bra med digital bokmässa. 

Jag har lyssnat på Mitt liv som dront - en självbiografisk inventering och i den får vi möta en brutalt ärlig 60-åring som bestämt sig för att göra en ordentlig storstädning. Hon vill sortera, vädra ut instängd luft och göra ett försök till att göra sig av med allt det där som stökar till, tynger. I de senaste böckerna som jag läst av Zweigbergk så har hon eldat ner ett helt hus i Totalskada och skrivit om Grejen med saker. Nu var det dags för en självbiografisk bok som likt en mental döstädning reflekterar och resonerar om hur livet blev som det blev, hur relationerna präglats av barndomens erfarenheter och att det efter en skilsmässa, en flytt och ett sålt sommarhus nu är dags att summera, analysera och gå vidare. 

Eftersom Helena von Zweigbergk själv läser sin bok som ljudbok så kommer texten väldigt nära, det är en personlig text och men känner igen hennes språk, det är välformulerat med en ganska spetsig udd och alltid en knorr på berättandet. En aning svårt är det att distansera sig till de delarna som handlar om hennes havererade äktenskap då jag läser också hans romaner och krönikor. Jag har i sommar lyssnat på Allvarligt talat med behållning och ja. Det är alltid två i ett äktenskap men hur är det möjligt? Jag lämnar läsandet med en känsla av att trots att dronten är ett utdött djur så kommer Zweigbergk skriva vidare, leva vidare med lite lättare bagage. 

Bildkälla: Norstedts förlagsgrupp 

Kulturkollo läser mötte: Maggie O`Farrell

Söndagens repris får bli en text av annat slag. Kulturkollo har hållit i ett antal träffar av olika slag under mässåren och en av de bokcirklar vi ordnade var den med Maggie O'Farrell.  Nu är O'Farrell aktuell med en ny roman: Hamnet som jag läser i denna stund. Den här bokcirkeln hölls 2018: 

Då var en av årets höjdpunkter på mässan äntligen här: Kulturkollo läser. Bokcirkeln kring Jag är, jag är, jag är : ett hjärtslag från döden var tänkt att hållas tillsammans med  tillsammans med författaren Maggie O’Farrell. Nu blev hennes dotter sjuk så vi genomförde eventet med Maggie på länk istället – så fint att förlaget var så hjälpsamma och lät oss 17 bokcirklare få ta del av Maggies tankar om sin mycket personliga bok.

Maggie börjar samtalet med att berätta att hon älskar Göteborg och att hon hade sett mycket fram emot att besöka skärgården och förstås att träffa oss. Samtalet är inte återgett ordagrant eftersom inspelningen på några ställen blev otydlig. Hoppas alla har överseende med det.

Q: Boken som börjar med Jag är, jag är, jag är slutar med Hon är, hon är, hon är: Vilket var utgångspunkten när boken skulle skrivas, jag är eller hon är? Var började berättelsen?

A: Boken är tillägnad alla tre av Maggies barn och jag menar att den någonstans ändå kommer från erfarenheten av att ha ett allvarligt sjukt barn som haft fler “brushes with death” (titeln på engelska är 17 Brushes With Death) än många andra jämnåriga. Alla böcker man skriver lär en något och alla barn som man får lär en något också, jag ville vända på det och försöka undersöka vad en nära-döden erfarenhet gör med människan, hur det påverkar oss. Vad innebär det att ta sig till dödens väntrum och sedan komma tillbaka? Hur förändrar det sätta att se på livet? Mitt bästa sätt att undersöka saker är att skriva så det är vad jag gjorde.

Samtalet fortsatte med att vi redde ut titeln, på engelska så heter den “I am, I am, I am seventeen Brushes With Death” och på svenska Jag är, jag, är, jag är ett hjärtslag från döden vilket signalerar en annan känsla. Maggie säger att hon hade full tilltro till att Johanna (förläggaren) och Malin (Bylund Westfelt, översättare) väljer det som passar bäst på svenska och den svenska titeln inte alls är dum.

Q: En svårighet med boken, som läsare, är att de upplevelser som du skriver om blir så personliga och kring så svåra ämnen. Hur var de att skriva, tog de extra lång tid att skriva?

A: Det var inte så traumatiskt att skriva boken, men vissa kapitel var förstås extra svåra att både skriva och tala om. Det gäller det första kapitlet och det sota som handlar om min dotter. Någon frågade mig om jag kunde spela in boken som ljudbok och jag svarade att det skulle aldrig gå. Det sista kapitlet skulle jag inte kunna läsa utan att gata och det skulle inte bli en vidare bra ljudbok. Det var en annorlunda erfarenhet att skriva det här, istället för fiktion. Romaner är egentiden det jag skriver och trots att man alltid tar med valda delar av sig själv i en roman så har man alltid fiktionens mask att gömma sig bakom.

Nu är det en biografi och då dras masken bort, alla vet att det är om dig och ditt liv och det är en annorlunda upplevelse. Efter de första intervjuerna som jag gjorde kring boken så var jag helt utmattad efteråt och det kändes lite som att dra upp rullgardinerna på natten och visa upp sitt liv för alla, med full insyn. När man skriver en biografi så kan man ändå välja vad man vill ha med och vad man vill utelämna. Med de olika kapitlen, som inte är kronologiskt berättade, så kunde jag välja bort innehåll från mitt liv som inte platsade av olika skäl. Det sättet att berätta gjorde mig friare.

Q: Hur var det då med kronologien under själva skrivandet? Började du skriva om din barndom och skrev dig allt närmre samtiden eller skrev du dem allt eftersom?

A: Det här var en bok som själv bestämde att den skulle skrivas, jag hade allt klart för en ny roman och istället för att komma igång med den så skrev jag essäer om tillfällen när jag nästan dog. Den här självbiografin blev lite som ofrivillig graviditet, den bara blev. Jag använde ändå strukturen som jag skulle använt i en roman, till exempel så skulle jag aldrig sätta ett kapitel om en liten flicka som är mycket nära döden först i en bok, det fungerar inte. Man kan inte begära sympati för en karaktär i en bok som man ännu inte lärt känna. Det skulle bli ihåligt och tomt. Man behöver lära känna personen först och jag valde att panera ut kapitlen som en romanförfattare skulle gjort. Kapitlet om mig själv som barn hamnade därför bredvid kapitlet om min dotter.

Q: I början av boken så verkade du vara en så äventyrlig person, har det varit en tillgång i ditt föräldraskap med tanke på att din dotter är sjuk?

A: Jag har aldrig sett mig som särdeles äventyrlig men de flesta tar risker under tonårstiden, så också jag. Dumma, onödiga risker och nu när jag har en femtonårig son som har läst boken så får jag det besvärligt när jag säger till honom att inte göra riskfyllda saker. Men det gjorde ju du får jag till svar …

Q: Men är det då en styrka (att ta risker)?

A: Någonstans läste jag att det hör till människans naturliga utveckling att tonåringar behöver utsätta sig för risker, de var de som under evolutionens gång överlevde bäst. Om man skall lyckas så behöver man ta avvägda risker. Det handlar om balans, jag gjorde dumma saker men man vet ju inte huruvida det var en bra ide eller inte.

Q: Några av händelserna i boken hade du kanske inte berättat om för dina närmaste om innan du skrev. Hur reagerade de när de läste boken?

A: Det var en av sakerna som höll mig ifrån att skriva självbiografiskt. Det skulle kunna tära på familj och vänner och jag tänkte mycket på det när jag skrev och jag visade utkastet för de som var berörda. Då slogs jag av att t ex min syster kunde hänga upp sig på detaljer, som färgen på en klänning, istället för den stora berättelsen. Några saker ville min familj att jag skulle ta bort, och då gjorde jag det. Särskilt det sista kapitlet, som handlar om min dotter, diskuterade jag mycket med in man. Hon vara bara sex år gammal när jag skrev det och hon kunde inte alls förstå omfattningen och konsekvenserna av att bli skriven om. Så jag var noga med att det var min upplevelse av att vara förälder som skildrades.

Det var min berättelse. Man måste vara noggrann med vems historia som berättas och jag återkom till frågan om hur det skulle kännas för henne att läsa kapitlet när hon blir vuxen? På det viset blir det mycket mer komplicerat med den här boken jämfört med mina romaner. Jag vet inte om jag kommer att ångra det någon gång. Det är möjligt. Nu längtar jag tillbaka till att skriva fiktion.

Q: Jag tänkte på kapitlet i boken där du får kämpa för att få ett kejsarsnitt och jag undrar om det, liksom i Sverige, är en debatterad fråga?

A: Ja, absolut. Det är det. I Storbritannien ser man på Sverige som ett land med god mödravård där man lyssnar in kvinnornas behov, har föräldraledighet och det saknas här. Här är det avhängigt var man får sitt barn och erfarenheterna med de två barn som jag födde i London var hemska medan förlossningen i Skottland var helt annorlunda. I London är NHS underfinansierat och alla som arbetar där gör ett fantastiskt jobb men det är kontroversiellt med kejsarsnitt och mödrarna har små möjligheter att påverka.

Q: Några av kapitlen verkar nästan som en del av av metoo- rörelsen. Var det medvetet eller är kapitlen skrivna innan?

A: De skrevs innan. Några har frågat mig om syftet med boken var att berätta om vad män utsätter kvinnor för men jag tänkte aldrig så. Jag är naturligtvis en supporter av metoo-rörelsen och det är fantastiskt att kvinnors röster nu blir hörda: Jag kallar mig själv feminist men jag tror inte att feminismen skall handål om att man är anti-män. Allt förtryck avsett kön är fel och det finns ingen anledning att kvinnors förtryck under tusentals år skall vändas till att kriminalisera alla män.

Vi måste tala om jämställdhet och jag välkomnar det men det blir inte en framkomlig väg att demonisera alla män. Jag känner trevliga män, jag hade ingen avsikt att skriva om alla män när jag skrev det första kapitlet i boken. Så många kvinnor har vittnat om liknande händelser och det gäller att vi är uppmärksamma på om man ser kvinnor i utsatta situationer och hjälpa till. En av de viktigaste temana i boken är vänlighet, det är en sammanhållande länk och där finns många tillfällen i boken där okända människor gjort små saker för att hjälpa mig som förändrat mitt liv.

Jag skulle vilja uppmana alla att öka sin förmåga och bidra med små vänliga handlingar mot medmänniskor, det blir som en fjärilseffekt som sprider sig både i livet och i boken. 

Q: När jag läste din bok så tänkte jag på att vi är så nära döden hela tiden, men vi dör inte – är det meningen att vi skall leva? Har du några tankar om det, det skiner inte igenom i din text?

A: Nej, jag tror inte där finns några särskilda tankar om det. Att döden sveper förbi en kan vara både helt slumpartat och jag tror inte att man får vad man förtjänar, livet kan vara mycket slumpartat och tråkigheter händer alla oavsett om man är god eller ond. Man får göra det bästa man kan med vad man har och det slår mig ofta när jag sköter min dotter, det finns stunder då jag blir frestad att tro att saker händer just oss men det gör inget gott, jag försöker tänka positivt och handlingsinriktat. Hur skall jag kunna hjälpa henne att må bra, vara trygg och det gäller att kanalisera sin energi på hur jag kan hantera de svårigheter som jag möter.

Q: Det här är en fråga som anknyter till det som vi började med. Tänkte du mycket på livets skörhet, även innan du fick barn? För min del så kom det mycket när jag fick barn.

A: Det var nog så att jag som tonåring och med mina erfarenheter som ett sjukt barn var mer intresserad än många andra barn av livet och döden. Jag fick veta som åttaåring att jag skulle dö och det påverkade mig och även om man gömmer det minnet långt bak så finns det där. När jag var tonåring så var jag nog ganska sorgsen av mig och jag var nog extra intresserad av döden och skörheten i livet samtidigt så brydde jag mig inte om det på samma sätt när jag var tonåring som när jag sedan fick barn. När min son föddes så insåg jag att jag hade ett liv att ta hand om och utsätta sig för risker var omöjligt. Livet förändrades i grunden då och det är fortfarande så. Jag vill gärna hålla mig kvar så att jag få se om jag får några barnbarn en gång.

---

Stort tack till Maggie O’Farrell och förlaget Etta som gjorde samtalet möjligt och stort tack till alla cirkeldeltagare för att ni kom! / vid pennan Anna

 

vargasommar - Hans Rosenfeldt

 

En av fördelarna med att det inte är bokmässa IRL är att jag kan gå omkring med mina lurar och lyssna på ljudböcker. Häromdagen släpptes den första delen i Hans Rosenfeldts nya serie som utspelar sig i Haparanda med omnejd. Vargsommar börjar med att två döda vargar hittas i skogen av några tyska vandrare. De skickas till Uppsala för analys och plötsligt förändras arbetet på den lilla, vanligen lugna, polisstationen i Haparanda. I vargarnas bukar finns det spår av människokött. Poliskommissarie Hannah Wester och teamet på stationen kan snart härleda den döda kroppen till Finland, men hur har den hamnat i skogen och varför har den en skottskada? 

Det här är en tempofylld kriminalroman som utspelar sig i gränsbygd. Jag hörde just på radio att gränsen nu är stängd mellan Sverige och Finland igen och att människorna på båda sidor gränsen är ledsna över att det som de ser som en trakt, en bygd har delats upp i två. Vi får hoppas att smittläget snart lättar så att passager kan ske som vanligt. Att gränsen är öppen är något som många utnyttjar i den här boken, varor smugglas och kriminaliteten bryr sig inte om statsgränser. Finland och Ryssland är nära och för några av invånarna är det lockande att tjäna snabba pengar, det gäller bara att inte göra sig med ovän med de som styr. 

Något kort om det faktum att Rosenfeldt den här gången väljer en kvinna 55+ som huvudperson. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om att hon ska gestaltas så mycket kropp. Naturligtvis är hon missnöjd med sina extrakilon,  klimakterievallningar låter svetten strömma mellan brösten, naturligtvis ligger hon med sin mycket yngre chef och då skall glidmedel avhandlas. Varför inte låta den här medelålders kvinnan vara hjärna? Störande, utseendebeskrivningar är så passé och låt henne bara njuta med sin älskare om det är det som hon vill. Av boken framgår varför hon håller känslolivet på paus men låt en kvinna i övre medelådern bara få vara människa.  Flera av karaktärerna i bihandlingarna tyckte jag däremot att Rosenfeldt hade lyckats bättre med, kantstötta och längtande efter ett gott liv tar de chanserna när de kommer och de val de gör är mänskliga. 

På bokmässan play kl 14.30 kan du se ett samtal mellan Hans Rosenfeldt och Stina Jackson med titeln "Att sätta Norrland på spänningskartan". Vill man se i efterhand är det bara att logga in, allt är gratis. 

Bildkälla: Norstedts förlagsgrupp 

crimetime awards och en massa annat - lördagens digitala mässa

Nu är det bara en programpunkt kvar som jag tänker lyssna på idag och jag känner mig ganska nöjd med min blandade kompott. Dagen började med att jag lyssnade på Majgull Axelsson och Klas Östergren som pratade om sina böcker, det hettade till rejält när Karin Pettersson insisterade att prata med Östergren om Svenska Akademin och varför inte. Östergren har skrivit, han får kanske ta att han får frågor om det. Majgull Axelssons kommande bok ska jag absolut läsa på släppdag. Jag har tom tävlat på Instagram om ett signerat ex. Det skulle jag vilja vinna. 

Sedan talade Moa Gammel och Anna Järvinen på rubriken Kvinnor i inre och yttre exil och ingen av dem var väl riktigt överens med det ämnet. Helt ok samtal lett av Caroline Ringskog Ferrada-Noli som jag kanske ändå hade väntat mig mer av. Det blev lite styltigt och jag blev i ärlighetens namn inte sugen på att läsa deras böcker. Helt annan fart och stringens blev det när Johan Hilton, Fredrik Reinfeldt och Sanna Thorén Björling avhandlade vart USA är på väg. Intressant samtal och väldigt aktuellt ämne. USA-podden är en av mina favoriter och Sara Stenhom är en bra samtalsledare, det kändes mycket som ett poddavsnitt. Så hann jag kolla en snutt på Majgull Axelsson igen och det var en mycket bra samtalspartner hon hade på Se människanscenen i Gamla Stan. Uppfattade inte vad prästen hette men hon var skarp! 

Nästa stopp skulle vara Suad Ali men något strul med sändningen gjorde att jag tog plan B som var Lena Andersson och Bengt Olsson i samtal om Vem är samtidsmänniskan. Det var tydligt att de läst varandras böcker - jag håller på med Dottern nu men har läst Midsommarnattsdrömmar och de kunde säkert suttit en hel kväll och samtalat, jag tror att de gjort allvarligt talat tillsammans om jag inte minns fel och deras tänk om samtiden och hur den skildras är spännande att reflektera kring. 

Sedan kollade jag in Crimetime Award. Jag har läst allt av Håkan Nesser och allt av Sofie Sarenbrant och tycker de är värdiga vinnare båda två, diametralt olika sorters författare men det finns plats för många. Sarenbrants böcker är närmast skrivna för ljudbok med sina cliffhangers och Nessers vindlande och filosofiska språk är lättare att läsa. På bloggen finns förstås texter om deras senaste: Mytomanen och Den sorgsne busschauffören från Alster. 

Så långt min mässdag! 

Kulturkollo mötte: Max Porter

Då är det lördag och dags för repris nummer tre, den här gången kommer ett samtal från 2019. Texten är skriven av Helena på Kulturkollo men vi träffade Max tillsammans så jag tänker att det funkar att ta med den här. Det är ett möte som jag aldrig vill glömma! 

Vi kunde ha pratat i evinnerliga evigheter med Max Porter, det är dagens sanning. Fyrtiofem minuter gav oss tid till att öppna ämnen som skulle kunna leda till timmar och timmar av samtal.

Först av allt ställdes den säkert uttjatade frågan om när, hur och varför han började skriva, och svaret visar tydligt att Max Porter inte är en författare som ger tråkiga svar på tråkiga frågor, han är en människa som vill samtala och vill nå fram till det som är viktigt, han är en generös intervjuperson. Han berättar att han alltid skrivit och alltid skriver, på lappar, på servetter, på väggen, överallt. Han sätter sig sällan ner på en särskilt bestämd skrivarplats och skapar utan han låter gärna livet runt omkring sväva in i skrivandet. Barnlek, samtal, liv. Politik, miljödebatt, överlevnad. Han berättar också att han tagit intryck av hur han i barndomen följde med sina far/morföräldrar (som var konsthistoriker) till kyrkor och historiska platser, det fanns ett konstintresse och historieintresse som inspirerade. Vid dessa tillfällen brukade barnbarnen få varsin skissbok där de kunde rita sina intryck.

När Max slutligen kände att han måste uttrycka sig så skedde det genom en sorts giftermål mellan de olika konstarterna, han tyckte inte att han var skicklig nog inom konst, musik eller egentligen skrivande heller. Sorgen bär fjäderdräkt, hans debutroman, växte fram ur hans egen sorgeprocess efter faderns död och då blev den till genom bilder, collage, fragment och sådant som han aldrig trodde att han skulle kunna ge ut. Denna egna form av bildinspirerad text skapas ur spänningen mellan de olika konstformerna och har blivit Max Porters specialitet. Innan Sorgen bör fjäderdräkt fann sin slutgiltiga form fanns 20-30 anteckningsböcker med fragment i bild- eller textform som berättade historien.

Max säger att det är viktigt att hans romaner inte blir för polerade, de ska vara upptagna med den verkliga världen. Han söker friktionen och vill försöka återspegla det fragmentariska sätt vi förstår vår omvärld på och han tänker att kanske gör hans sätt att skriva att läsaren måste tänka till ett extra varv, han vill inte skriva en text där läsaren lägger undan boken och säger den var bra. Han vill gärna väcka känslor med sina böcker. Det allra viktigaste är att läsaren ska vara medförfattare till hans romaner, han litar på att läsaren är kapabel att göra sin egen läsning och att han därför gör sitt yttersta för att underlätta det genom att undvika allt för mycket detaljer.

Lite likt ett collage vill Max göra ett försök att dekonstruera romanen, testa vad en roman kan vara. Han vill göra författaren så osynlig som möjligt och inte styra läsaren, just för att bjuda in läsaren att skapa sin egen roman. Han tror att detta sätt att tänka möjligen kommer från poesin. Han vill inte att det ska krävas vissa förkunskaper när man läser hans böcker, men han önskar att läsaren vågar släppa kontrollen och tanken om vad en roman ska vara, här finns inte alla svar, i alla fall inte klart och tydligt utskrivna, det är också ett sätt att få läsaren att skapa sitt eget verk. Han talar om öppna dörrar och vita platser där läsaren kan få måla sina egna bilder till text. Max hoppas att läsarens läsupplevelse inte ska vara avslutad när boken är slut.

Vi samtalade lite om det här med översättningar och hur svårt det måste vara just med hans böcker. Max menar att han är fascinerad över att hans böcker som utspelar sig i så typiskt engelska miljöer kan översättas till svenska eller katalanska. Han menar också att han måste släppa den processen och lita på att översättaren ställer de frågor som behöver ställas. Ett av namnen som översättaren Marianne Thufvesson inte valde att översätta var Toothwort som lånat sitt namn till en viktig karaktär i Lanny. Det  är en köttätande växt som tar klorofyll och näring från andra växter. Det där med klorofyllet visste inte Max när han skrev men det passar fint in på karaktären som ruvar och hotar i bakgrunden. Max erkänner att han kan ha skapat Dead Papa Toothwort som en karaktär som kan rädda honom från dagens samhälle, som kan ta honom bort från Brexit och hjälpa honom skifta perspektiv. Dead Papa Tootwort är något obeskrivligt, en blandning av människa och natur, kanske blir inte vår oförmåga att lyssna till naturen som Max talar om någonsin så tydlig som kring en sådan karaktär.

Uppfattningen av tid är ytterligare ett tema i boken och i Lanny är den så tydligt mångfacetterad, de historiska lagren existerar samtidigt och de människor som levt förr i byn lever jämsides med de nutida invånarna. Detta med tiden och att den inte är linjär eller endimensionell är något som Max länge tänkt på och som blir särskilt tydligt när han till exempel reser till Rom eller någon annanstans där historien är synligt närvarande. Han har också alltid, redan som barn, varit fascinerad av döden och hur tanken på vår plats i tidens gång och vår förgänglighet kan vara tröstande. Våra ständiga försök att medicinera mot åldrande och död är ”nonsens”. Döden kan istället bli själva botemedlet mot det självupptagna som genomsyrar dagens samhälle. Det finns något av en katarsis i att betrakta tiden som ett djup snarare än en linje.

Tiden har också andra betydelser för Max och han pratar om hur tiden flödar annorlunda när man är i sorg, i kris och hur barn upplever tiden på ett annat sätt än oss vuxna. Han vill binda samman dessa tidsperspektiv i sina böcker och i Lanny finns de alla. Det är först när sorgen slår till eller krisen är ett faktum, när tiden beter sig annorlunda, som vi kan börja få förståelse för tidens väsen.

Max menar att sorg och romaner är det enda som kan bryta upp tiden så att vi kan börja förstå den.

En annan aspekt av tid som Max tänker mycket över är den tid som läsaren ger till romanen. Lanny är skriven på ett särskilt sätt visuellt och Max förklarar detta med att han känner att när läsaren gett boken så mycket tid att man läst igenom första delen kan han i den andra låta texten övergå i korta fragment där det inte anges vem som tänker eller talar, vi förstås ändå.

I Lanny diskuteras relationer mellan människor, men också relationen mellan människa och natur och mellan realism och fantasi. För alla som älskar Max Porters böcker lika mycket som vi gör kan vi glädja med att det finns en tredje bok i hans huvud som när som helst ska börja skrivas. Den ska på något sätt handla om mirakel, intimitet och maskulinitet (eller varför ”men are so strange” som Max själv uttryckte det). Som vi längtar efter den!

Max berättade för oss att han alltid bär med sig sin speciella rit-penna och att han älskar att teckna. Det märks! Titta vilken underbar signering:

 

Stort tack till Sekwa förlag som hjälpt oss med kontakten.

Författarfoto av Lucy Porter, från Sekwa

hur du lyckas i en vit värld - Siduri Poli

Klockan 12 idag - eller när man vill på Bokmässan play kan man lyssna till Siduri Poli, Amat Levin, Julia Lundin och Yasmine Winberg samtala om arv, vishetsnorm och influencermakt. Just nu har jag ljudboken Hur du lyckas i en vit värld uppläst av Siduri Poli i mina öron och det är både intressant och ganska ofta upprörande. Hennes texter är viktig läsning, provocerande läsning och ett sätt att få en bild av erfarenheter som präglat henne, skapat det driv hon har. Det här är en pepp-bok som predikar att man ska hitta sin egen väg i livet oavsett hudfärg, etnisk bakgrund, ekonomiskt och kulturellt kapital. Hon sätter fingret på de rasistiska strukturer som finns i samhället och hennes recept är enkelt och mycket svårt. Att var och en som ser rasistiska handlingar skall agera och bemöta uttalandet och handlingen. Där kan alla börja. 

Jag har inte läst klart boken ännu men jag återkommer i ämnet.