gå bara - en pojkes flykt från Somalia till Sverige

Gå bara heter Abdi Elmis självbiografiska berättelse om hur han som 14-åring reser från sitt land för att undgå att bli barnsoldat. Efter en dramatisk och lång flykt med stora umbäranden kommer han till Sverige och med hjälp av Linn Bursell kan han nu ge oss alla en infrånskildring. Otryggheten, ensamheten och utsattheten som en ung pojke får genomleva när han flyr med buss genom Sahara och med båt över Medelhavet är ofattbar för någon som inte upplevt det. När han kommer till Europa blir inget som han trodde, han behandlas som en brottsling och lägret på Malta är också det fyllt av sjukdomar och svårigheter. Fint att Abdi kan berätta och dela med sig till oss som inte upplevt, fint också att Linn Bursell låtit så mycket av Abdis röst vara kvar i texten. Jag träffar dagligen både vuxna och barn från Somalia och jag kan höra ordföljden och uttrycken i texten vilket gör känslan mycket äkta. Den somaliska muntliga berättarkulturen är stark och det lyser igenom i texten, Abdi drar mig med in i sin erfarenhet och sakligt och osentimentalt ger han oss sin berättelse. Det här är en bok som alla borde läsa. Gör det! 

Tove Jansson på Konstmuseet

I helgen öppnade vårens utställning på Göteborgs konstmuseum. Dags för Tove Jansson! Många som kommer gör det säkert för Toves mumintroll och visst finns originalteckningarna till några av böckerna att se. Särskilt fina var väggen med skisser och illustrationer till Pappan och havet för mig. Jag har läst boken många gånger och det var verkligt magiskt att se de små tuschteckningarna i verkligheten. Man kunde också de hur Tove arbetat med att ändra, limma över med nya lappar/teckningar och att se processen med korrigeringslack och allt var något alldeles extra. Tänk om det hade funnits några bilder från Trollvinter, då hade jag varit totalsalig! Mumiebilderna var inrymda i en egen sal där fotoförbud rådde men jag satt ned en lång stund i de svarta saccosäckarna och upplevde stämningen. (Om nu bara den totalt illvrålande ettochetthalvtåringen som var ditsläpad av en välmenande typ mormor inte hade skrikit genom hela mitt besök så hade det varit en mycket mysig stund. Det här är inte en utställning för små barn. Knappt ens för mellanstora. Precis som berättelserna och serierna om Mumindalen inte huvudsakligen är för barn. Mvh Gnälltanten) Ytterligare två salar ägnades åt Tove Janssons måleri, hennes oljor är fyllda av färg och självporträtten från mycket ung flicka till åldrad kvinna var spännande att se. Alla med vägen förbi Göteborg i vår rekommenderas att ta en tur förbi Götaplatsen. Jag själv har tio minuters promenad dit så jag kommer säkert att kika förbi igen. Kanske inte just en skollovsvecka dock. 

förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré

Nu ska jag erkänna, jag började lyssna på Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré  mest för att den var från Spanien. Därifrån har jag nämligen svårt att hitta läsning och samlar man länder så samlar man länder. Det var också för att det var en spansk variant på feelgood som jag lyssnade vidare, hade det inte varit för att jag var så fascinerad av skillnaderna mellan de (vanligen engelska) böcker som jag brukar läsa i genren och den här hade jag aldrig fortsatt. Unken kvinnosyn, högtravande överlastat språk och en väldigt gammaldags intrig gjorde den här boken mer till ett studieobjekt än en läsupplevelse. På många vis spännande och jag vill inte vara utan den.

Cecilia är drygt 40 och blir en dag lämnad av sin man. Han har hittat en yngre årgång och kanske kan den nya kvinnan dessutom ge honom den arvinge som han vill ha. Eftersom Cecilia har en juristkarriär och sina morföräldrars hus att flytta till så går skilsmässan smärtfritt, det är bara det att Cecilia känner sig väldigt ensam. Byggentreprenören som ska renovera det gamla huset är förvisso en trevlig man och i det tillbommade huset bor en ung yngling från Kenya som tagit sig till Spanien illegalt, men Cecilia vill ha sällskap. Hon beslutar sig för att öppna ett pensionat för unga studentskor och naturligtvis så ska det bli ett anständigt ställe. Reglerna som sätts upp bryts allt eftersom och i pensionatet uppdagas en familjehemlighet, romantik och åtrå väcks och en smula, smula frigör sig både Cecilia och de unga kvinnorna. En smula skriver jag för med svenska mått mätt är det ganska små steg mot ett jämställt samhälle som tas. Allt samman fullkomligt dränks i omständligt målande bildspråk, adjektiven och adverben sprutar ur sidorna och jag anar att det här faktiskt är en ganska kass översättning. Högtravande, nästan arkaiskt språk blandas med klyschor a la kiosklitteratur och jag kan inget annat göra än att såga den här boken. Någon läsupplevelse är det inte men ganska rolig underhållning om man är på det humöret. Jag glömmer den inte. 

ondskans pris - en deckare i efterkrigsmiljö

Ondskans pris av Set Mattsson utspelar sig i Malmö strax efter krigsslutet och över gränserna kommer tusentals flyktingar för att söka hjälp och skydd. En del av dem har uthärdat de mest fasansfulla i nazisternas läger och svenskarna försöker så gott det går att ta emot dem. När en av de nyss anlända kvinnorna, en ung polska, mördas på en av mottagningsenheterna så börjar den här här deckaren. Jag som läser får följa polisarbetet, de unga flyktingarnas liv och malmöbornas reaktioner i en spännande och inte helt förutsägbar och lättgissad intrig.

Det är skickligt av Set Mattsson att lyckas med konststycket att låta oss lära känna några individer ganska väl och samtidigt genom dem ge inblick i hela den komplexa och svåra flyktingsituationen. Majgull Axelsson har samma förmåga i Jag heter inte Miriam och i båda romanerna är det inte svårt att också dra paralleller till vår samtid. Nu kom ju Ondskans pris ut redan 2012 - långt innan den akuta flyktingkrisen hösten 2015 men ändå. Berättelsen är baserad på verkliga händelser i efterkrigstidens kaos och genom sin deckarhistoria så lyfter Mattsson upp frågor som är tidlösa.

Kanske, kanske tyckte jag att berättelsen på några ställen blev lite lång och just berättande. Allt måste inte alltid förklaras men samtidigt så var utvikningarna viktiga för att gestalta miljöerna, stämningen av 40-tal och vardagsliv som trots allt pågår. Jag varvade lyssnande på ljudboken och läsning i pocketen och kanske var det det som gjorde min läsning lite långsam. Hur som, det här är en spännande deckare i historisk miljö som påminner oss om att den tunna linjen mellan ont och gott kan brista, om den utsätts för tillräckligt stora påfrestningar.

Provläs gärna! 

möt Sara Beischer

Idag avslutas bokcirkeln om Mamma är bara lite trött på Kulturkollo läser och som extra bonus får vi också läsa en intervju med Sara inne på Kulturkollo. Kika in där (och missa inte de spännande samtalen på FB om boken). Väl Mött!

gofredag på er!

Tulpaner i februari - kan det bli bättre?
Så fin är buketten nu som jag fick av mina arbetskamrater,
 önskar alla en riktigt go fredag!

lite mer vinterskriv

Veckan som gått har jag varit med och genomfört (och rättat) de nationella proven i svenska för årskurs 6. Spännande och tankeväckande erfarenhet, jag var med om samma sak förra året och det är alltid spännande att se om den undervisning som eleverna varit del av har gett resultat. För mig är det extra kul eftersom jag möter eleverna från att de går i förskoleklass och får vara med på resan ända fram till år 6 när de ska uppfylla kunskapskraven. Man kan konstatera att det ska böjas i tid det som krokigt ska bli ...

Tänk att aldrig hade jag trott att jag skulle hamna på en arbetsplats där man inte arbetar digitalt med eleverna. Jag som alltid i mitt klasslärarskap haft flera digitala projekt på gång parallellt och som alltid sett datorer och paddor som naturliga verktyg i lärandet. Nu finns inte de möjligheterna längre så extra glad är jag när jag kan göra något litet miniprojekt med de elever som träffar mig för extra stöd. En app som jag använder mycket med mina elever är ASL - att skriva sig till läsning. Eleverna kallar den för ugglan och är alltid pigga på att använda den. Jag gillar talsyntesen, dikteringen, ritprogrammet och de elevnära temana som finns klara att ta sig an. Man kan ställa in font, anpassa uppläsningen och dessutom ta egna foton som illustration till texten. Just nu har vi skrivit om vintern, vi har gjort en hörövning och sjungit "Nej, se det snöar", sorterat vinterord med hjälp av flanobilder (som snögubbe, kälke, snöboll, snöflinga och skidor), pratat vinterkläder och så har vi då också skrivit texter. På NO arbetar de med vattnets faser och i Göteborg har vi upplevt några isdygn.  Perfekt tajming alltså!

En favoritapp för de som har kommit lite längre med sin läsning är korsord.

besökaren - en smygande otäck lyssning

Besökaren är mitt första möte med en text skriven av Dag Öhrlund och jag kan tycka att det blev en helt OK rendez-vous. Tristan är författaren som bor med sin fru och handikappade son någonstans i Skåne. Han har en framgångsrik roman bakom sig och nu måste han leverera ytterligare en innan sommaren är slut. Han använder sn sommarstuga vid stranden som skrivarlya och granne där bor den egensinnige polisen Ewert. Tristan är pressad av sin deadline och familjen ekonomi hänger på att han skriver en ny roman som säljer, hemma är hustrun bunden vid sonen och arbetet med att försöka göra vardagen dräglig för honom. När Tristan en dag får ett beundrarmejl från en ung kvinna så blir han frestad. Hur vore det att träffa henne och tanka uppmärksamhet, kanske stärka sitt ego en smula?

Parallellt så kopplas polisen Ewert in på ett synnerligen otäckt fall, i en rondell hittas ett avsågat huvud. Vem är det som mördats och varför?

Så drar då deckaren igång och jag blir lågön underhållen med en smygande spänning, lagom blodiga beskrivningar och ett helt OK persongalleri. Lite trött är man ju på den försupne, vresige polisen som egentligen har ett hjärta av guld men Tristans vedermödor som författare känns lite fräschare. Om inte Stefan Sauk hade läst boken hade jag säkert uppskattat träffen ännu mer, jag tål inte hans uppläsningar. Punkt. 

meningen med jobbet - en torsdagsreflektion

Meningen med jobbet - den frågan kan man verkligen ställa sig både nu och då. En som leker med den är Stephan Mendel-Enk som i sin novellsamling skruvat några varv extra. Inte vet jag om han hittar till svaret, men underhåller gör han på vägen.

Mest av allt fnissar jag när han använder byråkratspråket i helt absurda kontexter, som i 1648 där en anställd på statliga kod och kombinationsverket beskriver sin vardag eller när barnpsykologerna bjuder till sommarfest. Underbart. Lite småkul var också recensionen av tarmspecialisten Klaus Hoffenheims senaste konstverk - eller var det en operation av en inflammerad tarmkanal?  

Måste nu bara påpeka som en vän av ordning att den här novellsamlingen marknadsför sig som att innehålla "den första erotiska novellen i litteraturhistorien som utspelar sig i tandläkarmiljö". Då måste jag be copywritern att läsa Chen Rans Solskenet i munnen, en novell som börjar: Tandläkare sätter alltid igång fröken Dai Ers fantasi. Nåja, inte kan någon någonsin ha läst alla noveller i litteraturhistorien och 50 steg till bättre tandhygien är klart mer ångande och explicit. Om man nu gillar sån't.

I sista novellen i samlingen så avslutar Mendel-Enk med ett riktigt brandtal som avslutas med en stilig knorr, det innefattar lite smått sk**nödiga arkitekter, rasister, sexister och homofober. Och uppmaningen att ta tag i jobbismen. Det är just det lekfulla och samtidigt djupt samhällskritiska i den här samlingen som får mig att koppla samman hans texter med Etgar Keret. Jag tror att Mendel-Enk har läst Keret, jag tror att han har inspirerats av Keret och det gör ingenting. Båda novellisterna använder humor för att visa på något som gått alldeles snett i samhället idag. Gött!

Bloggen har skrivit om Tre apor och Med uppenbar känsla för stil också.

- repris från 2014 -