Att lämna spår efter sig, göra någon slags avtryck på den här planetens yta är ett sätt att säga "Jag var här". Något som skänker mening åt vår flyktiga existens. Så hur gör jag då för att lämna spår, ett avtryck, en signatur?
Spåren är den sjätte kriminalhistorien från Deon Meyers hand som kommer ut i översättning till svenska och de är alla riktigt bra spänningsromaner. I den här tegelstenen till deckare får jag möta några gamla bekanta. Livvakten Lemmer som dragit sig tillbaka till en gård på velden i Karoo med en enda föresats:
Lemmers lag nummer ett: Lägg dig inte i och poliskommissarien Joubert som efter många år i kåren sett den förgiftas av politik, snålhet och korruption. Huvudperson nummer tre är Milla, en kvinna i fyrtioårsåldern som lämnar sin trista hemmafrutillvaro. Hon älskar att skriva och har en gång utbildat sig till journalist, snart har hon hittat ett jobb som redaktör, väldigt snart förstår jag som läser att hon hamnat inom någon slags spionverksamhet. När hon sedan möter kärleken för första gången i livet så kompliceras allt.
Som titeln antyder så får läsaren följa ett antal spår, både rent fysiska, känslomässiga och i form av datortrafik och telefoni. Det handlar om smuggling av noshörningar, vapen och terrorister. Försvunna människor, jakten på rikedom, självständighet och lycka. Meyer beskriver spännande miljöer och hisnande natur utan att exotisera och han är mästare på att skildra landet Sydafrikas resa från apartheid mot demokrati. Det är, som alltid med Meyer, mycket snyggt komponerat och jag gillar särskilt de olika typerna av text. Han klipper in bitar ur rapporter, förhör, dagböcker och sentenser ur en handbok för spårare.
För att kunna känna igen spår måste en spårare både veta vad man ska leta efter och var man ska leta. En person som inte kan sina spår riskerar att missa signaler som finns mitt framför ögonen.
Det här är en roman som i all sin våldsamhet och samhällskritik hyllar erfarenheten, kunskapen och eftertänksamheten. Noggrannheten och ärligheten mot sig själv och andra skymtar till som en framkomlig bana och trots att huvudpersonerna börjar bli till åren och saknar ungdomlig entusiasm så ger de inte upp, de stretar på för det som de tror på. I den dystra bilden av samhället som Meyer tecknar kan just de egenskaperna vara ett spår att växla in på för ett land som i den här boken i många stycken beskrivs som girigt, korrumperat och hänsynslöst.
En snygg passning till landet som han lever i och skriver om?
Ryktet når mig att det är dags för Elin Boardys nya roman Mary Jones historia, den kommer ut i april. På vår bokbubblarfika i onsdags pratade vi om längtet efter den och om hennes fina tidigare böcker. Som Göran Everdal spanade om i fredags så är det en trend att skriva böcker som berättar en känd historia men ur någon annans synvinkel, i den här är det en kökspiga som nedtecknat sanningen om John Silver. Än en gång återkommer Boardy till en berättelse med rötterna i historien, i Mot ljuset har Boardy berättat att hennes inspiration kom från ett fotoalbum köpt på Bornholm och i den nya är det Skattkammarön som står för grundberättelsen. I den semibiografiska Allt som återstår är det en äldre släktings journal som hon byggt sin roman kring och Boardy skriver fina historiska romaner. Jag ser fram emot vårutgivningen!
