passande tema i Granta!

Jag bevakar det nya numret av Granta som har Japan som tema. Ett smakprov hittar man här.

de bortglömda - dansk deckare

Visst passar det bra att skriva om en deckare precis samma dag som bokbloggsjerkan handlar om genren?

Sara Blaedel är en dansk författare och vad jag förstår så är De bortglömda  den andra av hennes böcker som översatts till svenska.

Jag lyssnade på den som ljudbok och jag tyckte det var helt OK underhållning. Jag gillar ju danska tv-serier typ mordkommissionen eller brottet och i den häraden befinner sig den här historien. Inte lika totalsjuka händelser som i Jussi Adler Olsens deckare men inte heller allt för snällt. Spänning och en berättelse om de allra värnlösaste, de utvecklingsstörda flickorna.

Huvudperson i den här kriminalserien är Louise Rick och jag tyckte att hon var relativt mänskligt gestaltad. Särskilt gillade jag funderingarna kring vänskapen med väninnan, relationen till väninnans son och mötet med sin ungdoms miljöer.  Jag kommer säkert att läsa fler Louise Rick allt eftersom de kommer på svenska, jag gillar att ha en deckare på gång. Särskilt som ljudbok.

bokbloggsjerka - jag och deckarna

Hur ser din syn på deckargenren ut och hur ställer du dig till dåligt korrekturlästa böcker? 

Jag är en sådan person som i mitt läsande kan tänka mig att läsa och uppskatta de allra flesta genrer men jag har ett krav. De får inte följa en standardmall. Tyvärr är det allt för många deckare som som jag läst som är just skrivna efter formulär 1A. Jag gillar när det finns något i boken som har gjorts med extra omsorg, om det är miljön som i exempelvis Peter Mays Svarthuset, språket som i Håkan Nessers böcker eller samhällsdiskussionen som hos Katarina Wennstam. Det kan vara historiska skildringar som Ann Rosman eller ett charmigt tilltal som i Damernas detektivbyrå eller total svärta a la Gillian Flynn. Det spelar ingen roll vilket bara där finns något som bryter lite mot mallen. 

När det handlar om korrekturläsning så stör det mig grymt om det inte är gjort med omsorg. Jag ser inte texten för alla fel och slutar ofta läsa om det är dåligt gjort. Nu lyssnar jag oftast på deckare som ljudbok och där spelar uppläsaren stor roll. Jag gillar neutrala uppläsningar och Anna-Maria Käll är en favorit, hennes läsning av Levande och döda i Winsford var riktigt bra.  Sån är jag. Hurdan är du?

Kolla in Annikas jerka.

vi har samtalat om Gilead

Gilead or Galaad (Hebrew: גִּלְעָד), "Heap/mass/hill of testimony/witness" - ja så mycket googlade jag mig fram till när jag skulle prata om den flerfaldigt prisade Gilead av Marilynne Robinson och visst är det en passande titel. Det här är det testament som den åldrade prästen vill lämna till sin snart sju år gamla son. 

I bokbubblarna i kväll tyckte vi alla att det var en långsam bok, den krävde ett avstressar tempo när man läste och det gällde att komma in i den lunken för att inte tröttna. Flera av oss saknade kapitelindelningar och kanske hade formatet varit mer lättläst om det bestått av flera brev till sonen istället för en enda lång text. Det kändes som en rörande tanke att pappan, som vet att dagarna är räknade, vill lämna en gåva till sin son. Han vill att han ska förstå sin bakgrund men med alla religiösa utvikningar så får man hoppas att sonen väntar till vuxen ålder innan han ger sig på att läsa. 

Gilead är en långsam bok, dröjande och eftertänksam och förtjänar att man grottar ned sig i de bildrika och välvalda orden. Jag har markerat ett antal citat, bjuder:

Ibland har jag älskat lugnet en vanlig söndag. Det är som att efter ett varmt regn stå i en trädgård, bland nya plantor. Man känner det tysta och osynliga livet. Allt som behövs är att man är varsam och inte trampar på det.

Just det vackra språket och beskrivningen av naturen i Mellanvästern, vidderna, ladorna, är något som flera av oss gillade. Vi tänkte på Fords Kanada, Hustvedts Sorgesång och min personliga åsikt är att det är en mycket läsvärd text. Men för lång. Vi bubblade på om amerikanska författares förmåga att skriva om allt, man måste inta alltid berätta precis allt. Ibland kan det luddiga eller det knepiga göra en text bra mycket mer intressant än i detalj beskrivna. 

Inte vet jag om Weylers bokförlag visste att vi skulle bubbla om Robinson just idag men det berättar i allafall att de kommer att ge ut henne i Sverige 2015.

Vårt bokbubblarbetyg blev 2.67 av 5 rosa bubbel så lika begeistrade som Maria var vi inte. Trots det så är jag nöjd att jag läst (eller börjat läsa för jag blev inte klar i tid för cirkeln). Nästa bubbel blir den 14 maj klockan 18.30, då läser vi Tigern i Galina av Théa Obreht.

lööve is in the air

Bamba kvittrar av fniss och bus och ett och annat bråk:

- Det var väldigt vilka vårkänslor det är i luften här idag, är det kärlek?

- Nej, det är pollen.

Pollen eller kärlek. Same same, tröttsamt är det likväl. 

i betraktarens ögon - en romsk självbiografi

Jag heter inte Miriam är en roman som gör att man börjar fundera mycket på Sveriges behandling av den romska folkgruppen. Långt innan jag började blogga läste jag den intressanta självbiografin I betraktarens ögon av Hans Caldaras: Att vara rom i Sverige. Klicka på länken så hittar ni en fyllig artikel hos NE. 

http://www.ne.se/rep/hans-caldaras-att-vara-rom-i-sverige, Nationalencyklopedin, hämtad 2014-04-01.

Rekommenderas varmt!

jag heter inte Miriam - årets mest gripande roman?

Jag heter inte Miriam, hur ska man kunna skriva om den här fantastiska boken och kunna göra den rättvisa?

Så skrev jag i en tweet häromdagen när jag just hade läst ut och känslan hänger kvar, hur ska jag kunna förmedla till alla att det här är en bok som måste läsas? Den berättar en del av vår historia på ett så starkt och så gripande sätt att ingen kan förbli oberörd. Scenerna från koncentrationslägren är grymma, grymt skickligt berättade och klumpen i halsen blir snart till tårar. Vänskap och total utsatthet skildras på ett sätt som gör att jag ryggar när jag möter grannens schäferhund. Lyckan över en ändbit korv och stanken i godsvagnarna. Det går inte att värja sig. 

Miriam fyller 85 och på födelsedagen så får hon plötsligt nog av livslögnen som hon behållt för sig själv i mer än 65 år. Familjen gratulerar henne med ett vackert romskt silverarmband och det arbetade smycket gör att hon uttalar de förbjudna orden: Jag heter inte Miriam. 

Majgull Axelsson har skrivit en fantastisk roman där hon genom berättelsen om Miriam ger oss en skarp och detaljrik bild av ett romskt livsöde. Miriam föds i Tyskland som Malika och när förföljelsen av romer startar i det tredje riket hamnar hon tillsammans med sin yngre bror i Auschwitz. Brodern utsätts för Dr Mengeles grymma forskning och minnet av den döende brodern följer med Malika hela livet. Zigenarna sitter i egna avdelningar i lägren, de ses ned på av alla, både vakter och medfångar. På marsch mot arbetslägret Ravensbruck hittar Malika en klänning med en judestjärna och hon bestämmer sig för att byta identitet. Hon blir Miriam. 

Där finns i romanen också en intressant skildring av det Småland som tar emot de överlevande som anländer med de vita bussarna. Miriam förstår att hon måste vidhålla sin lögn, de som berättar att de är romer får inte stanna i det nya landet. Bara judinnorna. Miriam har lätt att anpassa sig, hon har lärt sig lite norska i lägret och har språköra. Snart kommer hon till Hanna i Jönköping som tar emot henne som en dotter. Nog om handlingen nu, det här är en bok som måste läsas. 

Inte sticker jag ut hakan när jag säger Augustprisnominering, den är given! 

spänningen stiger - blommar, överblommade?

Sakura eller inte? Det är frågan.

där framtidens fötter vandrar

Där framtidens fötter vandrar är Mattias Edvardssons andra bok och den börjar med att Charlie är på väg för att ta rätt på hans pappas saker. De ryms i en sopsäck och innehållet i den gör att Charlie inte längre kan tränga undan minnena av den pappa han en gång hade. Barndomen i Malmö på åttiotalet med en pappa som ville så väl men inte riktigt förmådde och Charlies förhållande till sin egen son speglar sig i varandra i den här romanen som handlar om att växa upp.

Just det där att inte hitta sin väg, att inte förmå sig att ta ta sig samman och slutföra något riktigt ordentligt är en känsla som genomsyrar hela romanen. Ett annat tema i boken är att inte längre självklart tillhöra någon klass, arbetarklassens Charlie hamnar i Lund och studerar något för släktingarna helt obegripligt, får en son med fina medelklassflickan och hamnar i ett klassvacuum. Han har inte självkänslan och bildningen med sig i ryggen för att självklart kunna ta en plats i medelklassen och inga ärvda pengar att spendera.

Vilsen, med en halvfärdig utbildning hankar Charlie sig fram i ett Malmö som skildras både varmt och kallt av Edvardsson. Hans kärlek till stadens rum och stadens själ lyser igenom samtidigt som han beskriver klyftor i samhället som vidgas allt mer. Inte olikt slutet av 80-talet och den parallellen är inte svår att dra. Välfärdens demontering startade då och just tidsmarkörerna för att skicka läsaren 30 år tillbaka i tiden är skickligt ditsnickrade. Edvardsson använder låtar, kläder, mat och godis som gör att att en läsare som jag färdas i en tidsmaskin, kanske är det den tidsmaskinen dom gör att jag tycker allra mest om barndomsskildringarna? Kanske är det för att i dem kan jag känna igen mig själv?

Hur som, jag läste den här boken och gillade, den ibland nästan lite sentimentala, skildringen av det sociala arvet och hur boken ger mig en liten strimma hopp. Det kanske går att samla samman, sortera allt möjligt skräp i olika tunnor och gå vidare med livet. Med en rejäl rensning så kan man fästa blicken där framtidens fötter vandrar, börja om i livet med ett hyfsat tomt förråd. Steg ett är att öppna förrådsdörren - kika i sopsäcken, och börja läsa.

Dit drömmar färdas för att dö, Mattias debutroman, skrev bloggen om 2012.