Några dagar i södra Spanien är till ända och i mina öron har jag haft uppläsningen av Flykten.Jesus Carrasco har skrivit en roman som samtidigt är mycket aktuell och en klassisk berättelse om vandring mot frihet och överlevnad. Pojken rymmer från sin familj och naturen i det landskap där han färdas sätter honom på svåra prov. Vad är mänskligt i en situation där det handlar om att leva ännu några timmar?
Jag hörde ett samtal mellan Carrasco och Toibin under Stockholm literature och jag skrev då:
Carrasco beskriver sitt skrivande som att han tar en rå skinka som han saltar och torkar så att smakerna förtätas.
Nu kan jag se hur de båda författarnas texter samtalar med varandra. I Toibins En lång vinter är det snön och kylan i de spanska bergen som skapar känslan av annalkande katastrof, i Carrascos roman är det torkan på slätten och den heta solen som bildar ram. Pojken möter på sin rymning en herde med åsna, getter och en hund och de bildar karaktärerna i det här dramat. Med många referenser till de nytestamentliga berättelserna beskrivs hur pojken och den gamle herden måste försöka att hjälpas åt att leva. Hur bevarar man sin mänsklighet i omänskliga förhållanden? Vilket offer är rimligt? Vem ska leva, vem ska dö?
Den här romanen har av många jämförts med Vägen och det var det som avskräckte mig en smula. Jag är inte jätteförtjust i dystopier, nu gjorde resan till Spanien att jag läste ändå. På biltur genom det torra och öde landskapet i södra Spaniens bergstrakter och över dammiga slätter så kan jag så enkelt leva mig in i de val och de umbäranden som krävs av den lilla skaran på flykt från det som anses vara civilisation. Jag är jag glad för att jag läst, det är en mycket välskriven och drabbande roman som frågar oss om vad det är som gör människan till människa.
