blindtunnel - Tove Alsterdal

Tove Alsterdals spänningsromaner längtar jag efter att läsa, de är så välskrivna och har alltid flera olika berättelser som på olika vis tangerar varandra. Den sortens pussel gillar jag att lägga och i den nyutkomna Blindtunnel är det Agnes och Daniel som bestämmer sig för att börja om på en ny plats. De är mitt i medelåldern, med utflugna barn och tryggt liv i radhuset utanför Stockholm. När Daniel blir uppsagd från förlaget där han jobbar så slår ålderskrisen till, visst kan de få det bättre någon annan stans? Han dammsuger hemnet och när han hittar en övergiven vingård i Sudetlandet, köper de den och flyttar. I en stängd tunnel under vinkällaren gör de ett makabert fynd och händelser på gården gör att Daniel arresteras. Hur ska Sonja kunna hjälpa honom att bevisa sin oskuld? Och vill Sonja överhuvudtaget driva en vingård i Tjeckien där man inte kan få tag på nätuppkoppling ens? Vill hon vara gift med Daniel?

Gården ligger på gränsen mellan Tjeckien och Tyskland och den historiska berättelsen skildrar livet runt gränsen strax efter andra världskrigets slut. Fiender och vänner skiftar, ockupation från både tyskar och ryssar leder till våld och livet i den lilla byn är inte enkelt. Den delen av romanen tycker jag mycket om att läsa, den påminner oss om östra Europas mycket komplexa historia som man nästan glömmer av såhär i EU-tider. Alsterdal har förlagt sin vingård på en mycket spännande plats, helt klart!

Den nutida berättelsen, med ganska mycket fokus på relationen mellan Agnes och Daniel, kan jag absolut identifiera mig med men det är kopplingen till det historiska som går den här romanen riktigt bra. Historien kan man inte mura igen, springa ifrån eller förtiga och det blir tydligt i den här berättelsen. Jag längtar redan efter nästa roman från Tove Alsterdal. Har ni inte läst så är det alla fristående spänningsromaner och jag kan varmt rekommendera dem både som ljudbok och pocket.

Lyssna, läs!  

för ett år sedan var det dramat med en väska ...

Hittade en text som jag skrev för precis ett år sedan. På något vis är det en ögonblicksbild som jag ändå önskar att dela eftersom den handlar om vardagen och det kaos som man lätt hamnar i när man försöker hantera en helt absurd situation. 

Från 10 januari 2018:

Idag skulle M träffa onkologen för beslut om behandlingen ska återupptas. Hans stomi är på plats och fungerar ok men han ligger kvar på avdelningen på Östra och har haft mycket ont, de ska operera in smärtlindring med bedövning via pump. Just nu bär han en morfinpump men den räcker inte ... Stomipåse, kateter och en pump i en väska. Och näringsdropp och ... går ner i vikt. Då önskar han sig en mazarin. 

Så dagen börjar med spårvagn till jobbet kl 6.45. Arbete till 9.45 då promenad till spårvagnen tar vid. Inköp av staden godaste mazariner på konditoriet vid jobbet och med påsen i handen börjar resan mot Redbergsplatsen där jag ska byta (och köpa en dubbelnougat eftersom det smakar M). Upptäcker på pressbyrån att jag glömt handväskan på vagnen. Mazarinpåsen är med men ingen handväska. Ringer hittegodset, de får inget in förän dagen efter, ringer västtrafik och får svaret att de kan inte kontakta föraren men kan spåra just den vagnen med gps. Den skall passera Redbergsplatsen om en timme. Kan jag stå där då?

Nej, för jag måste åka direkt till onkologen på Östra. I väskan ligger halva livet (men inte telefonen som tur var). Så då är det bara att åka vagnen mot Östra, träffa först smärtspecialister och sedan onkologen och sedan fika. Mazarinen smakade bra. 

Tillbaka på väskjakt. Kort och nycklarna hem och till skolan är i väskan. Ringer västtrafik igen och nu är vagnen på väg från Kortedala till Redbergsplatsen med ankomst 12.36. Kan jag stå där? 

Ja. Åker spårvagnen från Östra. Hinner dit och knackar på hos föraren. Han säger att hans kollega som har rast nu har hittat en väska och lämnat den på hittegodset vid Centralen. Ok. Ny spårvagn. Till hittegodset. Där är väskan. Med nycklar. Jag betalar väldigt gärna 50 kr för att hämta ut den. Går hem för att inte få ett sammanbrott. Jobbar två timmar hemifrån. Ska nu åka till Östra för att besöka M som mest sover pga av smärtan.

Det var min dag. Hittills.

finns det björkar i Sarajevo - Christina Lindström

Finns det björkar i Sarajevo av Christina Lindström landade i min lyssningsapp lite sådär på slump. Jag läser så sällan böcker i 12-15 så jag kan inte skriva någon recension, men en personlig reflektion måste jag bjuda på. Det här är en synnerligt fin roman för yngre tonåringar som jag absolut kommer att rekommendera när jag bokprata nästa gång i sexan. Kevin ska ta hand om sin utvecklingsstörde bror Charlie när föräldrarna åker på en resa till Bosnien. Kevin vet att han klarar sig mycket dåligt på egen hand men så blir han medbjuden till Liseberg, kompisen Hannes har fått biljetter och Kevin känner att han äntligen har en chans att bli del av en grupp som inte är hans familj. Han har så svårt att få vänner och han bestämmer sig för att Charlie får vara ensam hemma när han går för att träffa kompisarna från fotbollslaget. Med på Liseberg är också tjejerna Linn och Alexandra och Kevin känner att det är nu livet börjar.

När han kommer hem igen så är Charlie borta. Hur ska han nu hitta sin bror? Han som inte ens kan ta spårvagnens från träningsskolan och hem utan att åka vilse, var kan han vara?

Jag gillade särskilt att språket ligger mycket nära det språk som jag hör runt mig på skolan och Lindström har en glimt i ögat som gör att jag småler under läsningen, det är snabbt och rappt och inte överdrivet präktigt eller tillrättalagt. Sen är det ju extra kul att läsa om en miljö som jag känner mycket väl, min hemvist är i Bagaregården och när jag var mycket på Östra sjukhuset så promenerade jag/vi ofta i koloniområdet där. Lite fint.

Det här en bok som är nominerat till Storytel Awards i ungdomsklassen och från och med den 7 januari kan man rösta på sin ljudboksfavorit! 

F som i sämst - Cilla Jackert

Sista dagen på julledigheten, alltså i söndags, tillbringade jag med att läsa två böcker som jag tänker mig att använda i undervisningen.

F, som i sämst av Cilla Jackert är en sån där 9-12 are som man kan läsa högt och utifrån texten föra hur många textsamtal om som helst. Det handlar om Jonna som går i sexan, hon har F-varning i de flesta ämnen och när hon ska läsa eller räkna så tar det liksom bara stopp. Inga kompisar har hon heller och hon hatar idrott och hon känner sig allmänt misslyckad. Hennes syster Miriam går i nian och hon är snygg, kan sjunga och spela gitarr och har A i de flesta ämnen. Den genetiska poolen var slut när syster nummer ett var gjord ... Jonna älskar att kolla you-tube, snatta godis och längta efter moster Debbie. Hon känner sig sämre än sämst och en natt går hon in i sin systers rum, tar hennes dagbok och klipper av hennes fläta. Miriam bestämmer sig för att helt enkelt inte gå utanför sitt rum mer. När Jonna känner sig värdelös så känner sig Miriam så pressad av att prestera att hon snart går sönder.

Idag kommer eleverna tillbaka till skolan för ännu en vårtermin och jag ska fortsätta att arbeta med läsfrämjande aktiviteter och boktipsande i årskurs sex. Jag arbetar dessutom med några grupper som behöver särskilt stöd, men F, som i sämst av Cilla Jackert är en suverän bok att arbeta med på gruppnivå. Jag kommer att föreslå den för årskurs fem också men där har jag ingen undervisning just nu så kanske det blir av. Kanske inte. Jag är säker på att det här är en mycket passande högläsningsbok, korta kapitel och lagom svår text för eleverna på "min" skola och både humor och allvar. Den är dessutom full av många elevnära situationer kan diskuteras och många människor (stora som små) kan med säkerhet identifiera sig med både Miriam och Jonna.

Helt enkelt en väldigt bra bok som håller att samtala kring! 

nu är blogstafetten igång: The Soundtrack of My Blog

Idag satte vår bloggstafett igång inne på Kulturkollo och vi är många som kommer att skriva under veckan. Jag tjuvstartar lite med en artist som jag lyssnat väldigt mycket på genom åren. Texten är som skriven för just den här bloggen. 

idag börjar kulturkollo läser Silvervägen!

Var med och samtala i Kulturkollo läser! 

månadens språk: Omvägen av Gerbrand Bakker

Jag köper nästa aldrig några böcker på bokmässan, det blir så jobbigt att bära runt på dem och det allra mesta jag vill läsa finnas att få på annat sätt. Men. Så är det ett förlag där jag alltid handlar: Nilsson förlag. Helt enkelt för att de ger ut fantastiskt spännande titlar översatta från en mängd små språk och att jag önskar så att de ska kunna fortsätta med det. Den här mässan blev det bland annat Gerbrand Bakkers Omvägen och nu äntligen blev den läst. Tack Ugglan och bokens utmaning #månadensspråk för det!

Nederländska är det alltså det språk som romanen är skriven på trots att den utspelar sig huvudsakligen i norra Wales. En medelålders kvinna lämnar sitt hem och sin man i Holland och packar bilen och släpkärran full, hon parkerar sig så småningom i en ensligt belägen stuga i norra Wales. Det enda sällskap hon har är en flock tamgäss som blivit kvar efter den förra ägarinnan. Gässen decimeras sakta men säkert och Agnes, eller Emily eller vad hon faktiskt heter försöker bygga en säkrare bur till dem så att de ska överleva. De vill inte gå in där, och snart märker vi som läser att Agnes inte heller tar särskilt bra hand om sig. Hon strövar i omgivningarna, badar och får besök av en nyfiken granne och hon försöker sig på att arbeta med sin avhandling om Emily Dickinsons poesi men livet på landsbygden vaggar in henne i en lunk som bara bryts när den unge mannen Bradwen dyker upp.

I korta kapitel, med knappt och precist språk ger Bakker fler och fler ledtrådar till varför kvinnan har flytt sitt hem och vad hon har föresatt sig att uppnå. Jag är medvetet lite mystisk här för jag vill inte avslöja allt för mycket av handlingen. Det här är en mycket fin lite roman som låter läsaren fylla i och fundera mycket runt texten. Just den sortens böcker som jag uppskattar, men som kräver ett lite piggt huvud. Jag är glad över att jag läste och kan också tipsa om Bakkers Där uppe är det tyst 
som jag läste och skrev om 2012.

Månadens språk är alltså nederländska och jag kanske fortsätter med en roman av Jaap Robben som jag köpte i Amsterdam för ett antal år sedan: You Have Me to Love 

Denis Mukwege - En levnadsberättelse

Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa) har varit aktuell de senaste veckorna. Det demokratiska val som de hållit har varit mycket kritiserat och just nu väntar vi på valresultatet. Denis Mukwege är den kongolesiske läkaren som så sent som i december mottog Nobels fredspris för sitt arbete med att hjälpa kvinnor som utsattas för sexuellt våld och det är spännande att höra hans levnadsberättelse. Den är nedskriven av Berthil Åkerlund, han har följt doktor Mukwege i hans arbete på Panzikliniken i Kongo-Kinshasa, i Bryssel och vid hans besök i Sverige. Trots att Åkerlund har nedtecknat så upplever jag som läser att det är en självbiografi. Texten är genomgående i första person och man kommer Denis Mukwege nära i hans professionella roll som läkare, aktivist och talesperson för alla de kvinnor som inte har någon som för deras talan.

Det brutala sexuella våld mot kvinnor och barn som används för att få makt över naturresurser och förnedra familjefäder ter sig så oerhört rått och otäckt, jag har läst flera romaner som utspelar sig i centralafrika och de är några av de hemskaste våldsskildringar jag läst (t ex Leonora Miano). Det hänsynslösa våldet mot oskyldiga, ständiga hot mot sjukhusets personal, Mukweges familj och attentat mot honom själv gör att man bli mycket imponerad över hans mod och enträgna arbete.

Han har hittills opererat fler än 50 000 kvinnor som kommit till sjukhuset med söndertrasade underliv och när man läser biografin så förstår man att han var mycket ung när han bestämde sig för att bli läkare, att bli en sådan som hjälper. Han är uppvuxen med far som var pastor i pingströrelsen och hans egen tro är stark, han har en förtröstan i att han skall få leva vidare för att kunna göra gott. Hans band till Sverige är starka, eftersom hans far var pastor på en missionsstation driven av svenska pingstvänner, han har också fått bidrag till sin utbildning från Sverige och han beskriver sitt samarbete med Margot Wallström när hon var kommisionär i FN. Vad jag förstår så säljs boken till förmån för Läkarmissionen och PMU som båda bidrar med medel till Dr Mukweges arbete och kanske, kanske är det lite slagsida mot missionsarbete i levnadsskildringen, samtidigt så är det hjälp från både enskilda svenskar och församlingar som gjort mycket möjligt. Det är t ex medel från mission som byggt upp sjukhuset så självklart måste det finnas med.

Jag är glad över att jag lyssnade till den här intressanta levnadsskildringen och nu ska jag se dokumentären på UR-Play: Att läka kvinnor i Kongo. Gör det du också!

slutet - vad gör du om kometen kommer?

Slutet av Mats Strandberg är en roman som tar sig an de stora frågorna. Om du visste att slutet var fem veckor bort, vad skulle du göra fram tills dess och hur skulle du välja att leva ditt liv? Med vem?

I romanen får vi följa en helt vanlig tonåring: Simon. Han bor med sina mammor och är tokkär i Tilda. Så kommer beskedet, om fem veckor kommer jorden att gå under och då gör Tilda slut. Hon vill leva livet, pröva något annat. Simon vill helst bara vara med Tilda. En natt försvinner Tilda oväntat, vad har egentligen hänt henne?

Och så får man då lära känna Simon, hans kompis Johannes och hans gravida syster Emma. De hanterar alla den kommande undergången helt olika och eftersom en av Simons mammor är präst så öppnar Strandberg för många olika ämnen varav religion är ett. Förträngning ett annat, och det är hjärtskärande att tänka på Emma som plockar balan babykläderna och att den lilla bebisen som ännu inte är född inte heller kommer att födas. Det är också spännande med resonemangen om sekter som växer fram och förnekelseanhängarna som menar att allt är påhitt. Steget är inte särskilt långt till dagens klimatdebatt och all den fake-news som sköljer över oss.

Den andra huvudpersonen är Tildas simkompis Lucinda som skriver på dokumentationsappen Tell-us (lite vitsigt sådär). Hon är cancersjuk och bestämmer sig för att avbryta sin behandling, varför pumpa sig full med gifter när alla ändå ska dö? Hennes inlägg på appen berör mig mycket och man märker att Strandberg troligen pratat med någon ung cancerpatient ganska ingående, bara det där att Tilda irriterar sig på alla som säger att hon ska kämpa. Kämpa mot vadå? Leukemi? Tro pelle det att man kämpar. Den kampen kan ingen vinna genom viljestyrka utan bara med avancerad sjukvård och tur i lotteriet.

Efter att ha lyssnat på ungefär två tredjedelar av boken så var jag totalsåld. Blinkningarna till Tove Janssons Kometen kommer, det faktum att han skildrar så fint att det är de små sakerna som betyder. Omsorgen. Vardagen. Jag tyckte att Strandberg hade skrivit precis den bok för unga vuxna som jag skulle vilja sätta i händerna på alla som är 13 och uppåt men sen så kroknade jag lite. Kanske blev det lite för mycket, kanske blev det lite för uppenbart och kanske tog boken lite för enkla vägar när det började närma sig slutet. Hur som, det här är en riktigt bra dystopi som jag tycker att väldigt många ska läsa. Och vilken TV-serie det kan bli. Strandbergs twittrande i oktober antydde att det kan vara på gång!

Mina fina vänner på Kulturkollo konfererade kring boken i höstas. Det samtalet måste ni läsa, när ni läst boken.