glöm det - första boken om Patrick Melrose

Tack, tack Marie Lundström på P1 som fick mig att läsa något som jag inte alls tänkt. Hennes intervju med Edward St Aubyn inledde min lördag och så var det kört. Klart att jag klickade fram Glöm det på Storytel och eftermiddagen blev fylld med pokenad (hej lilla Pichu!) och ljudbok (och några timmars jobb). 

Edward St Aubyn är författaren som använt egna erfarenheter med en uppväxt i en gravt dysfunktionell överklassfamilj till att skapa fiktion. I Glöm det är Patrick (eller Edward om man så vill) fem år och tillbringar sommaren på familjens lantgods i Frankrike. Romanen är så snyggt disponerad och man får följa familjen Melrose och deras vänner under en enda het sommardag någon gång på 60-talet. Den lille pojken Patrick är mycket ensam, han strövar runt i trädgården och han tyr sig till den franska hemhjälpen som ser till att hushållet fungerar. Mamman ska bege sig till flygplatsen för att hämta upp vänner till familjen och morgonen inleds med en cocktail av piller nedsköljda med innehållet i fickpluntan. Det är hon som har pengarna och det är hon som bara inte står ut i sitt äktenskap, trots det stannar hon hos sin mycket äldre man. Porträttet av fadern är något av det vidrigaste jag läst på länge. Han njuter av att förnedra människor och övergreppet på den lille femårige pojken är så otroligt starkt skrivet att man instinktivt vänder sig bort. Om det hade varit film så hade jag blundat men när man lyssnar på ljudbok så måste man höra allt. Det är grymt jobbigt. 

Det här är en på många sätt avslöjande skildring av den brittiska överklassen och trots att St Aubyn själv menar att klass inte längre spelar speciellt stor roll så kan man inte förbise att det är en skildring av en samhällsklass som helt tappat fotfästet i tillvaron. För mycket pengar och för lite sysselsättning verkar ta fram det sämsta i människan, eller? Man kan känna igen teman från Brideshead Revisited och varför inte Downton Abbey i den här romanen men mest av allt tänkte jag faktiskt på Bonjour Tristesse när jag lyssnade. Miljön, ledan, livslögnerna och ungdomligt ifrågasättande gör att de två böckerna tycks vara syskon och borde stå bredvid varandra i bokhyllan.

Jag fick förresten frågan på väg hem från jobbet i fredags hur jag hinner läsa så många böcker? Enkelt svar, jag läst nästan jämt. Både med öronen och ögonen. Just den här lyssnade jag på under tiden som jag promenerade i solen och sammanställde NP i svenska för år 6. Det funkade fint. Bok nummer två samma lördag lästes under mellofinalen som jag aktivt väljer bort. Så'n är jag.