regnet luktar inte här - ett familjeporträtt

Duraid al-Khamisis bok Regnet luktar inte här har underrubriken - ett familjeporträtt och jag tror att det är just det tillägget som gör att jag lägger ifrån mig den besviken. Jag hade så gärna velat läsa ett fördjupat porträtt om den irakiska guldsmedssläkten, om deras bakgrund och hur familjen förändrades i och med flykten från Bagdad. Det är när texten handlar om familjen som jag riktigt intresserar mig, när det blir ett reportage från Husbykravallerna eller en tonårigt trotsigt text om att samhället suger då tappar al-Khamisi mig. Tyvärr är det här för spretigt för mig, det ryms både en självbiografisk roman, ett gäng debattartiklar och flera socialrealistiska reportage i den här boken och jag hade helst läst romanen. Inte för att inte det andra intresserar mig utan för att berättelsen om familjen som byter ett överklassliv i Irak mot ett liv i arbetslöshet i Husby är värd att få ta plats. 

Boken både börjar och slutar på en strand på Gotland, där mötte den 8 år gamle pojken Sverige för första gången. Efter en mardrömsfärd över Östersjön i ett lastrum på en alldeles för liten båt kom han till landet där Tomas Brolin var stjärna och frihet och demokrati rådde. 20 år senare återser pojken stranden och den man som nu står där är journalist och äger ordets makt. Han vet att det nya hemlandet har sina fel och brister, han vet att hans föräldrar aldrig riktigt kunnat känna sig hemma Sverige och hans egen känsla av att vara främling överallt är stark. Hur han än anstränger sig så är det ett faktum. Regnet luktar inte här, det luktar inte som i Bagdad. Det kommer det aldrig att göra. Barndomens dofter kommer inte igen. 

Idag på Lundströms bokradio hörde vi Gloria Gervitz säga att minnen är av naturen melankoliska för de handlar ju om något som inte längre är. Ändå måste vi fortsätta leva, fortsätta drömma. Den sortens känsla förmedlar den här texten i sina finaste stunder.