ett fjärran krig - romanserie om stormaktstiden

Lövberga, ett litet hemman i Östergötland, är startpunkten för serien om tvillingarna Erik och Karin. De föds i början av 1600-talet till en syskonskara som växer upp tillsammans med mor, far och farmor på den lilla gården. Båda syskonen är vakna och vetgiriga och vill något mer än bara stanna hemmavid. Karin lär sig läkekonst av sin farmor, Erik går i lära hos en pälsjägare och de två får lära sig läsa och skriva hos byns präst. Snart är byn dem för trång och de tar sig var för sig ut i världen. Kanske är det lite Arn-varning som blinkar här, de är ovanligt försigkomna och kanske aningen för driftiga för att vara helt trovärdiga men vad sjutton. Det är en roman det här, då får man hitta på som man vill ...

Romanen har tre parallella handlingar och samtidigt som jag får följa livet på gården och i byn så får jag också insyn i kung Gustav II Adolfs liv och leverne och dessutom följa en nederländsk invandrare som kommer till landet för att arbeta med järnframställning. De parallella handlingarna möts snyggt i slutet av den här första delen av Lövberga-trilogin och med hjälp av dem kan Redin ge oss som läser en intressant bild av det svenska samhället som det kan ha sett ut då.

Sverige under den här tiden är en krigförande nation och många av besluten som kungen tar påverkar befolkningen, de åläggs tunga skatter och socknarna skall skriva ut unga män till kriget som bedrivs på kontinenten. Den armé som kungen har kostar enorma summor, samtidigt så driver krigen i viss mån utvecklingen framåt. Armén behöver moderna vapen och transporter, gruvdriften uppmuntras och de tekniska landvinningarna är stora, ofta med hjälp av invandrade kunniga människor. Soldaterna utbildas och strider, de som överlever tar med sig idéer och kunskap tillbaka hem till sina socknar. Fruktansvärda och grymma är krigen men kanske också delvis en förutsättning för det samhälle som vi har idag.

Göran Redins Ett fjärran krig är en roman som blivit liggande i min hylla alldeles för länge. Kanske delvis för att jag länge tänkt att jag varit ganska färdig med historiska romaner, kanske var det också titeln som avskräckte. Jag är inte så begiven på krigsskildringar, men nu var det ju ett annat innehåll som var i fokus här. Lättläst och medryckande berättar Redin om en tid som format Sverige på många sätt och han gör det på ett både trovärdigt och engagerande sätt. Det märks att han har en passion för sitt ämne och att han har mycket kunskaper om tiden som han vill väva in. Emellanåt så tar förklaringarna och beskrivningarna lite för stor plats och skymmer människorna men det är en förståelig fälla att trilla i, han vill ju att vi som läser ska förstå sammanhangen och för det behövs detaljerna.

Vill man lyssna på ett samtal om hur man kan göra historien levande så finns seminariet från bokmässan där Maria Gustavsdotter och Ulrika Kärnborg också deltar att lyssna på här. Gör det, och läs sedan deras böcker. Jag för min del ska fortsätta att läsa om Erik och Karin, Gustav II Adolf och alla de andra. Del två i min läsplatta heter En skärva hopp.

Edit: Göran Redin skrev ett så spännande mejl till mig och berättade om några av sina tankar kring skrivandet av historiska romaner. Jag har fått lov att publicera det här:

Hej,

De bägge kritikpunkterna du tar upp gläder mig faktiskt också eftersom det verkligen är två saker jag har funderat mycket över och kämpat med.

”Arn-komplexet” är nästan oundvikligt om man vill skriva en berättelse där en historisk person faktiskt lyckas med något. Det är svårt att skapa en karaktär som är duktig utan att förlora sin trovärdighet, det är förresten svårt att skapa vilken karaktär som helst med bibehållen trovärdighet. Å ena sidan måste man ha karaktärer som sticker ut i något avseende, å andra sidan får inte det där som sticker ut ta över så mycket att det blir parodi.

Även den andra punkten, att ibland vara för detaljerad, är en hårfin balansgång. Det behövs detaljer för att man ska få färg på miljön, kanske särskilt viktigt i en historisk berättelse, men för mycket detaljer blir tröttande. Jag tycker nog själv att jag lyckats hålla mig på rätt sida även om jag är medveten om att jag ibland är farligt nära gränsen. Sen är ju gränsen också olika för olika läsare. En läsare tycker säkert det är vansinnigt intressant att läsa om kavalleriets organisation och utrustning medan en annan blir irriterad och vill komma vidare.

Med vänliga hälsningar/Göran Redin