Vi hade den här romanen som bokcirkelbok och visst passade det bra att läsa vårens snackis, en göteborgsskildring och en bok som handlar om litteratur och konst. Att det dessutom fanns mängder att diskutera efter läsningen var en extra bonus. Linda har på Enligt O har skrivit om en många av de teman vi diskuterade - kika gärna in hos henne. Något vi var eniga om i vårt samtal var att Sandgren har lyckats med att skildra staden Göteborg, kanske är det här faktiskt den stora Göteborgsromanen? Miljöerna och de olika tidsepokerna är genuint skildrade och jag som t ex själv läste på humanisten 87-89 känner igen väldigt mycket av tiden i texten. En av Lindas kommentarer i samtalet kring boken var men varför så lång? Dessa ständiga promenader överallt, vi som läser fattar grejen - det är är en flanörroman. Martin vandrar omkring och låter benen styra honom lite varstans i livet. Han tar sällan några beslut själv och samtidigt så är det faktiskt Martin som står pall. som stannar kvar.
Utan att spoila allt för mycket av handlingen så cirklar den här romanen kring de tre mycket begåvade vännerna som möts under studietiden i Göteborg. De har helt olika bakgrund, klasstillhörigheten är en viktig faktor i hur de handlar, vi har konstnären Gustav från en förmögen redarfamilj, övremedelklassdottern Cecilia som har vuxit upp i Afrika och läser flera ämnen parallellt och tryckeriarbetarsonen Martin som helst av allt vill skriva romanen. När romanen börjar så är det Martin som vi möter. Han har tryggt och stabilt tagit hand om hans och Cecilias barn, han driver ett förlag som ska fira 25-års jubileum och han håller sig i form trots att han är lite över femtio. Cecilia lämnade honom och barnen när tonårssonen var liten och dottern Rakel var i lågstadieåldern. Vännen Gustav ska ha en retrospektiv utställning på Konstmuseet och hela stan är tapetserad med affischer - alla föreställande en ung Cecilia. Martin och Cecilias dotter Rakel blir allt mer nyfiken på sin mor, finns där några ledtrådar i de foton som finns kvar? Vet Gustav något som inte Rakel vet? Sökandet efter modern finns med Rakel, längtan efter att veta vad som hänt henne blir som en livsnödvändig gåta som måste lösas.
Gustav är den karaktär som jag tycker Sandgren leker allra mest med, han det där konstnärsgeniet som skapar och super, brakar samman och är briljant. Han är på gränsen till att bli en förutsägbar pappdocka men så vid några tillfällen skymtar en människa fram. Cecilia är nog den av vännerna som gäckar mig mest, inte bara för att hon de facto är förvunnen en stor del av berättelsen utan för att jag inte riktigt förstår mig på henne. Hon är den duktiga och ambitiösa presteraren, mellanbarn i en smått excentrisk familj och när hon fått två små barn och doktorerat så sticker hon bara. Lämnar allt. Hon kan inte göra något lagom, det är inte så att hon börjar jogga. Hon springer maraton och trots det så får hon inte den bekräftelse hon söker. Genom romanen så är det ändå mest Martin som vi följer och hans medelålderskris är en fröjd att följa. Han plockar bland sina papper, han lagar invecklad mat, han försöker sig på att dejta och han tränar på Hagabadet. Han gör allt som förväntas. På något vis så levs livet, anspråkslöst och ganska ofullbordat men han gör så gott han kan. Gott så.
Något vi nämnde i vårt snack i fredags var att det är ganska ovanligt att läsa en roman om en kvinna som bara sticker och lämnar sina barn. I GP idag kom en artikel som kommenterar just det.
Nu ska min dotter som bor vid Mariaplan få boken, i boklådorna i Majorna är romanen slutsåld. Det är också en spaning, är det nu dags för de riktigt omfångsrika romanerna igen? Är minimalismens tid där man skall läsa allt mellan raderna slut? Knappast, men Testamente är ytterligare ett exempel på en omfångsrik roman som fått både priser och sålt bra. Oavsett så är jag säker på att den här romanen kommer att nomineras för flera priser framöver.
Det är den värd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!