I den här romanen så går tjejerna Mona och Mila sista terminen på gymnasiet som ligger i en liten norrländsk stad. De är bästa vänner och delar allt, de jagar betyg och följs åt till moskén. De är snabbtänkta och smarta och båda två har ambitioner som sträcker sig längre än att träffa en utbildad man och gifta sig. Mona drömmer om konst och tar samtidigt hand om sin mycket sjuka mamma, Mila gör ållåt hon kan för att passa in och det går sådär. Livet leder dem båda till det flyktingläger där deras mammor en gång lärt känna varandra och sista delen av boken utspelar sig där.
Precis som Johan Ehns roman Hästpojkarna, som man kan läsa mer om här, så är Dirawis en sån där roman som skulle passa väldigt bra att läsa om man är typ 15 och lika bra om man är 53. I inledningen till Paradiset ligger under mammas fötter så säger Gina Dirawi att det här är den bok som hon skulle velat läsa om hon var 16 och visst är det underbart att läsa om unga tjejer som tar för sig i livet. Slöja eller ej, det spelar ingen roll. Det som de letar så förtvivlat efter är att få leva ett liv där de själva kan välja sin framtid och där de inte behöver dölja och förställa sig.
Det här är skrivet i högt tempo och mycket smart, det delas ut svingar år många olika håll och både "svenskars" syn på muslimer och patriarkala strukturer, utseendefixering och de snäva normerna får sig rejäla slängar. Kontentan är ta ingen skit. Ta ingen skit. Det är ett enkelt budskap att backa.
En underbar bok! Tack för att du berättar om den! Boken är färgstark, lärorik vasst och brutalt rolig! Jag känner att den vidgar min värld trots att jag är en sextioplustant på landet. Jag känner mig ung igen när jag läser den.
SvaraRadera