Anledning nummer ett: Siri driver en psykologpraktik, har arbetat länge och är ändå så totalt oproffsig. Träffar klienter privat som hon dessutom följer med till öde stugor i skogen, pratar om klienter med pojkvännen polisen och andra och är osannolikt naiv i sina möten med människor.
Anledning nummer två: Kvinnogruppen som startas på praktiken är ett samhällsaktuellt inslag och beskriver hur kvinnor hamnar i och stannar våldsamma relationer. Fine, behjärtansvärt initiativ och folkbildande och. Men det är för långrandigt, för ingående och drar ned tempot i boken, jag som läser behöver inte få alla kvinnornas livshistorier och öden presenterat för mig. Det är inte en föreläsning om olika typer av våld i nära relationer jag sökte när jag laddade hem boken.
Anledning nummer tre: All heder åt författarna som vill lyfta upp svårigheterna för begåvningshandikappade och deras rättsosäkerhet. Men jag menar att det finns brister i trovärdighet i berättelsen. Om man har IQ 55 har man säkerligen inte förmåga att ta körkort, om man har en så låg begåvningsnivå så kan man med all säkerhet inte planera och genomföra det som beskrivs i boken. Det förstår jag som läser att den unge killen fick hjälp med. Att då inte polis och rättsväsende skulle förstå det verkar totalt osannolikt. Dessutom stör jag mig på de fiktiva protokoll som ska härröra från elevvårdskonferenser - aldrig har jag läst eller hört att man uttrycker sig så vagt och att insatser inte görs för barn som Tobias.
Alltså, jag är fullt medveten om att när man läser en kriminalroman så gör man en slags överenskommelse med författaren att vissa delar av berättelsen måste dras till sin spets för att skapa de nödvändiga konflikterna. Men det här var inte för mig, jag har t ex uppskattat Katarina Wennstams böcker mycket mer. Nu lämnar jag den här populära serien åt sitt öde och laddar ned annat från Storytel.
Så många böcker - så lite tid.
