jakarandaträdets barn - en bok om människan och revolutionen

Jakarandaträdets barn av Sahar Delijani är en roman som som fast punkt genom berättelsen använder trädet i den lilla trädgården i Teheran. En tydlig och uppenbar bild av det livskraftiga, det som står kvar oavsett styre, oavsett religion, det som kommer igen och blommar år efter år trots att livet förändras runt om det. Trädet, släktens träd, släktträdet är en väl vald symbol för den här berättelsen om en familjs öde i revolutionernas Iran. Boken börjar dramatiskt med en ung kvinnas förlossning och jag som läser förstår snart att hon är politisk fånge och internerad i kvinnofängelset Evin. Just inledningskapitlet i den här boken är så starkt att man nästan knockas, delar av boken som följer har svårt att leva upp till samma standard. 

Boken börjar alltså med att den lilla flickan Neda föds rakt i i en revolution och avslutas med att hon, som vuxen, deltar i ett nytt försök till att påverka regimen i Iran till att bli ett öppnare, demokratiskt samhälle. På berättelsen väg får jag också möta Omid och Sheida och framförallt det öppna och generösa hem där barnen, vars föräldrar sitter fängslade för sin åsikters skull, växer upp. 

När jag läser om författaren Sahar Delijani så förstår jag att en hel del av hennes debutroman är baserad på egna erfarenheter och jag tycker att hon lyckats mycket bra med att förmedla känslan av hur envist hoppet om ett bättre liv, ett fritt och demokratiskt samhälle präglar människorna. Trots förfärliga erfarenheter, tortyr och avrättningar så fortsätter hoppet att leva och nya generationer samlar sig för att protestera mot politiskt och religiöst förtryck. 

Jag minns en varm augustikväll 2009 då Laleh stod helt grönklädd på Götaplatsen och visade sitt stöd för demokratirörelsen i Iran. Hon, Marjaneh Bahktiari, Athena Farroukzad, Sahar Deljani och många andra är levande exempel på att revolutionens barn nu gör sina röster hörda. De hörs på ett så strålande intelligent sätt att den är omöjligt att låta bli att lyssna.